Torquemada skrev: ↑2022-04-29 20:57
Ir-Jorpag och Waliton skulle kunna byta plats, men det är lite knivigt med tanke på öarnas storlek. Ir-Kah ska ha ett outforskat inre, så den kan inte vara för fjuttig. Waliton klarar sig bra på liten yta. Ir-Jorpag ska ha varit ganska storslaget, så frågan är hur liten yta de kan ha frodats på?
Byt plats på Ir-Jorpag och Waliton. Lättare att föreställa sig att öarna är lite större i verkligheten än att flytta på stadsmarkeringen. Någonstans i forumsgömmorna finns en karta över Klomellien med rätt avståndsskala utritat och kan den hittas kan också öarnas faktiska storlek beräknas. Skall leta...
Ny översikt med öarna ombytta:
1 Ir-Ves, Vårön (uppdaterat)
2 Ir-Jorpag, Imperieön och Mykasses ruiner
3 Ir-Demen, Vampyrön (uppdaterat)
4 Ir-Fek, Fårön
5 "Ingetnamnsön" (uppdaterat)
6 Ir-Kah, Hålön, allmänt känd som Piratön
7 Ir-Vattug, Musselön (uppdaterat)
8 Ir-Atra, Nålsön och Waliton
1 (den minsta ön, den överst till vänster)
2 (ön nedanför ö 1)
3 (ön till höger om ö 2)
4 (ön närmast kusten, den till höger om ö 3)
5 (ön nedanför till vänster om ö 4)
6 (den största ön, den nedanför till höger om ö 5)
7 (ön nedanför till höger om ö 6)
8 (ön där staden Waliton ligger, den nedanför till vänster om ö 7)
Ir-Kah, Hålön, bär namn efter sin norra kust, vars branta, gula klippvägg är genomborrad av hål och tunnlar där väder och vind nött ur berget. Innanför öppningarna finns en labyrint av gångar där en stor del av Klomelliens pirater gjort sig ett hem. Hålen närmast vattnet är bara öppna vid lågvatten, och det är ur dessa som de låga piratskeppen strömmar ut på sina plundringar. Gångarna är fyllda med hål där försvarare kan hälla ner kokande olja eller sticka inkräktare med spjut eller beskjuta dem med armborst. En invasion för att göra sig av med piraterna skulle därför vara mycket kostsam, även om regelbundna försök görs av så olika aktörer som Mercana, Addiaska, Yolev och Waliton. När man bara vill vingklippa plundrarna nöjer man sig med att lurpassa utanför nordkusten och göra slut på alla skepp som seglar ut, men då piraterna har rikliga matlager kan det bli ett ganska tröttsamt företag. Piraterna kommer från alla delar av Klomellien, och sluter och bryter ständigt nya allianser. Kejsare, kungar, piratfurstar, överklomuller, ärkebödlar, storhövdingar och andra fantasifullt titulerade potentater har passerat revy på öns tron, ofta samtidigt. Överst på nordkustens klippvägg reser sig det färgglada piratslottet, ett vindpinat fuskbygge i mercanisk stil, krönt av en röd lökkupol och prytt med vimplar och färgat glas. Ofta föredrar dock öns ledande pirater att bosätta sig i större komfort bakom klipporna, där man lever ett ganska bekvämt liv, och där både kokkonst, musik, dramatik och mode står högt i kurs.
Piraterna har även tillgång till större skepp, men dessa är tvungna att temporärt gömma sig i öns vikar eller ute till sjöss. Man anser sig vara frihetsälskande och moraliskt högstående. Särskilt ser man ner på det depraverade Mykasse, som också är favoritmål för deras plundringar. Det är i och för sig sant att Piratön till skillnad från Mykasse inte handlar med slavar, men man förslavar gärna folk som faller i deras händer. Folk som smyger sig på dem i deras hem måste också snabbt bevisa sin duglighet som slavar eller avrättas på något påhittigt sätt, som vanligtvis inbegriper ett eller flera av öns många hungriga monster. Man skryter med att man lämnar de fattiga ifred, men det beror mest på att man inte tycker att det är mödan värt att plundra Melorgh på fårull och rädisor. Ir-Kahs lilla grupp svartankor envisas med att nästan bara angripa Waliton, till alla andras irritation, eftersom de oftast misslyckas och drar på hela ön repressalier från Walitons ankor.
Mer än en taktiker har försökt gå över ön för att falla piraterna i ryggen. De har ångrat sig. Piratön är kraftigt kuperad, och under de högsta bergstopparna är ön täckt av en onaturlig tropisk grönska som är mycket svårforcerad. Denna djungel hemsöks av jättespindlar och plågas av stryparrankor (ej att förväxla med den mercaniske seriemördaren Lukas ”Stryparankan” Plattfot). En allmänt spridd missuppfattning, delad även av det vanligtvis välinformerade Bozsa, är att piraterna har planterat stryparrankorna och tämjt jättespindlarna. Piraterna uppmuntrar denna missuppfattning, men även om de lärt sig att undvika rankorna och bekämpa spindlarna ligger det ingen sanning i deras skrävel. En alternativ förklaring är att den aggressiva floran och faunan är en del av Melorghs Fördärv, det onda magiska arvet efter Magikerkriget, men fenomenet har långt äldre rötter.
Långt innan Jorpagna vände blicken norrut så beboddes Ir-Kah av alver som tros ha använt ön som en trädgård och djurpark där de sökte bevara olika vitt skilda livsformer. Alverna gav sig av när den mänskliga civilisationen började tränga sig på, men de hade ingjutit stark animistisk magi i öns jord och dragit upp Moder Jords krafter ur djupet, och denna energi har ännu inte avtagit. Alvernas ruiner, ointressanta för piraterna, finns ännu outforskade kvar i öns inre, och skulle vara av enormt intresse för både Bozsa och zemniterna om de återupptäcktes. I utkanterna av ön har energin börjat ”ruttna”, därav rankorna och spindlarna. I öns inre finns paradisiska alvväxter okända i övriga Ereb, dinosaurier och andra sällsynta varelser, och en del bisarra och ibland monstruösa varelsekorsningar. Varken odöda eller demoner kan sätta sin fot här utan att ta skada. Öns inre saknar härskare, om man inte räknar en grupp mantikoror som i kraft av sin intelligens har lyckats hävda ett ansenligt revir. Öns mäktigaste invånare är en Fågel Rock som bebor dess högsta topp och som när den känner sig hungrig ger sig ut och fiskar valar i Västerhavet.
Utanför Piratön lever en grupp sjöormar som inte gör stor skillnad på pirater och andra. Dessa har också dragits hit av alvmagin.
Senast redigerad av Torquemada den 2022-04-30 21:54, redigerad totalt 3 gång.
Torquemada skrev: ↑2022-04-30 21:39
Fullt tänkbart. Musselodling? Konflikt/smågruff med Waliton bredvid av den anledningen? Marinbas? Andra kul ideer om vad som kan läggas där?
Då föreslår jag en flottbas för Addiaska på ö 7. Kan passa in den i en beskrivning av Musselkriget. Tror det blir rätt jordnära i ett försök att väga upp för floran, faunan och ...restan av företeelserna på dessa rätt galna öar. Undrar vad omvärlden vet om vad som döljer sig här?
Öarna 3 och 4 saknas men det är altså bara på den här kartan. Förhoppnigsvis kan vi få till en uppdatering vid tillfälle där alla åtta kommer med. Finns även en hel del nya småtillägg som borde komma med på en ny Klomellienkarta.
Hur gör vi för att få till en ny karta? Någon som vet ifall Tobias kikar in ibland? ..sedan är det ju en fråga om han har tid att ändra kartan…
Har vi någon backup plan?
Mot Ransard, i viss mån mot Magilre.
Mercana, Addiaska, Yolev, Nya Arno, plus lite pengar från de andra i Unionen.
Fast nu är inte Mercana med pga Musselkriget, och Unionen är lite förlamad vad gäller gemensamma marinoperationer. Fast Mercana försvarar ju sin bit ändå, fast utan samordning.
Omvärlden vet inte så mycket om vad som döljer sig här. Det är alltid nåt ransardiskt skepp som landstiger bland odöda eller spindlar av misstag.
Jag håller Trakorien som standard för galenskaperna. Du vet: Skolopodkavelleri, Remuntra, Eniaken, Flygande Ön på Paratorna, underjordiska etemenankertemplet, norshörningsoffensiver, Shamashs finger, magnetiska öar, Saphynas alvdal, Krindenland, Ottars armeer, runtvandrande jättar, Det Heliga Kishatet, Trocuspakulten, utstötningslotteriet i Tricilve, shaguliterna i Svarta Tornet, Rabdorana, Vindens ängar och den övergivna magikerstaden där, bjässarna på Palamux, flottor av seglande raugoner och mer som jag glömt. Visst ja, brölande sångaren som dresserar valar.
IR-DEMEM, BLOMSTERÖN, ALLMÄNT KALLAD TEMPELÖN I MELORGH OCH VAMPYRÖN I ÖVRIGA KLOMELLIEN
När mirgerna, melorghiernas förfäder, först utforskade sin omgivning fann de en bergig ö täckt med vackra blommor och bebodd av sjöfåglar. De kallade den Ir-Demem, blomsterön, och lämnade den ifred, utom när de ibland åkte dit för att skrapa guano och plocka ägg.
Under den Andra Magokratin tog reguljära magiker Stadsklippan i besittning, medan nekromantikerna etablerade sig i Nerxims tempel. En utbrytargrupp som ville utveckla en mer experimentell gren av nekromantin åkte dock ut till Blomsterön och byggde där borgar, tempel och anläggningar. Kort innan Magikerkriget, som gjorde slut på Magokratin, utvecklade de där ett mästerskap i de nekromantiska konsterna som sannolikt aldrig uppnåtts utanför den förbannade ön Yndar. En Förbannelse nedkallades över ön, och från den stunden uppstod allt som dog där, älvfolk undantagna, som en eller annan form av odöd. Även en del djur återuppstod. En vit dimma vilar ständigt över ön om dagen, och solens strålar når aldrig dess mark. De nekromantiska energierna på ön snabbar också på de odödas naturliga helande, och skänker helande åt sådana odöda som normalt sett inte läker sina skador, som skelett. Högre odöda, som vampyrer och gastar, finner ett stort välbehag på ön, och lämnar den ogärna. När magikerkriget inleddes lämnades nekromantikerna ön i spetsen för en skräckinjagande arme av dödsriddare, dödsgastar och mörkgastar, för att aldrig återvända. De tog hemligheten med Förbannelsen, dess ursprung och exakta natur, med sig i graven.
Vampyrön är full av alla sorters odöda (Anmärkning: alltså alla från de två Monsterböckerna). Med undantag för spöken och kummelgastar kan alla i teorin lämna ön, men då de flesta varken kan simma eller har tillgång till fartyg stannar de kvar. De regelbundet återkommande plundringsflottorna från Ransard blir lätt frestade av åsynen av palatsliknande byggnader, även om de har order från sina herrar att gå rakt mot en viss klomellisk stad. År 515 gjorde ett ransardiskt långskepp ett strandhugg på Vampyrön, och stormade mangrant upp för öns stränder. De slaktades till siste man, för att omedelbart återuppstå som zombier. Zombierna marscherade sedan tillbaka till sitt skepp, anslöt sig åter till den ransardiska flottan och skapade vid anfallet på Klomellien stor förvirring bland de bägge härarna.
Perytoner, även här sällsynta, flyger ibland iväg och plågar omgivningen, främst Melorgh. Utanför kusten stryker mycket långsamma gastskepp runt, men dessa undviks lätt utom vid helt vindstilla väder. Skeppen verkar ha en egen, om än primitiv, vilja, och de odöda ombord åker bara med.
Varför någon blir en viss sorts odöd har inte kunnat fastslås med någon säkerhet, men ett visst samband verkar finnas med den allmänna själsstyrkan, ju viljestarkare människa, desto högre odöd.
Lägre odöda verkar på ön ofta behålla rudimentära minnen av sitt mänskliga liv. En del skelett står orörliga i väntan på något, andra går runt och letar efter någon att angripa, ytterligare andra ägnar sig exempelvis åt att gräva diken eller slöjda undermåliga alster av olämpliga material. Bland spökena uppvisas alla möjliga beteenden, från högljutt beklagande till hatiska angrepp eller sällskapssjuka försök till samtal. Spökena utgör ett av de största hoten mot besökande människor. De flesta människor kan överleva ett angrepp från ett enskilt spöke, men när trettio spöken i följd skräms på lika många stridsrundor överlever som regel bara orädda hjältar.
Ön styrs av ett hov av vampyrfurstar, som dock trots sina ansenliga nekromantiska kunskaper saknar sätt att kontrollera majoriteten av dess invånare. Flera tidiga vampyrfurstar lyckades bara spränga sig själva i luften när de sökte använde de artefakter de ursprungliga nekromantikerna lämnat efter sig för att styra de andra odöda eller utvidga sitt territorium. Därefter drog vampyrerna slutsaten att nekromantikerna klokt nog hade försett sina kontrollverktyg med säkerhetsspärrar för att förhindra att de användes mot dem. Vampyrfurstarna har därefter styrt i kraft av sin styrka, intelligens och organisation, uppbackade av en tjänarklass av underkuvade likätare. Vampyrernas storfurste har lyckats bemästra en stav som ger honom kontroll över lägre odöda – men bara så länge de är inom synhåll. Andra lägre odöda har tränats in i en sorts servilitet. Vampyrhovet kontrollerar flera palats på ön, men det finns djupa platser, bibliotek och laboratorier som de, visa av tidigare skada, undviker. Hovet präglas av en lätt multen prakt, medveten dekadens och ett överdrivet ceremoniel. Öns energier livnär både vampyrerna och likätarna utan risk för svältdöden, men de hungrar fortfarande efter blod och kött. Mykasses slavhandlare har försett hovet med mänskliga slavar, betalade för med nekromantikernas plundrade skatter. Slavarnas hälsa vårdas ömt för att de ska kunna förse vampyrerna med blod under årtionden. På grund av en olyckshändelse i det förflutna undviker vampyrerna att döda någon mänsklig slav. År 551 såldes den kidnappade addiska ungmön Adilla till Ir-Demem, för att snart efter sin ankomst tömmas på blod av ett dussin vampyrer. Vampyrerna väntade sig att hon därefter, som vanligt, skulle återuppstå som en zombie, men istället reste sig ett rasande spöke från den tömda kroppen. Sedan dess har hon inte gett dem en lugn stund, och de har trots sina ansträngningar inte lyckats fördriva henne. Maktlös att faktiskt skada dem, ger hon dem ingen rast och ingen ro, utan överöser dem ständigt med förolämpningar och hat. Årtiondena har inte dämpat hennes eld, men däremot gett henne en del nya språkkunskaper. Skulle hon träffa på någon som ser ut att vilja döda vampyrer, till exempel för att de bär på spetsade pålar, kommer hon att vara mer än hjälpsam. Adilla känner till var de flesta vampyrernas kistor ligger, hon har kartlagt det mesta av deras borgar och vet var vampyrernas vakter står på post. Dessutom kan hon stå till tjänst med spaning och distraktioner. Hon vet att även om alla vampyrerna skulle dö kommer det sannolikt inte att ge henne någon frid, men det gör liten skillnad för hennes vilja att hämnas för sitt stulna liv.
Utöver blod hungrar vampyrerna svårt efter underhållning, något de är beredda att betala bra för, men har svårt att locka till sig. Många vampyrer tillbringar stora delar av sina eviga liv i dvala av ren uttråkning.
Både Bozsa och Addiaska vill helst utplåna Vampyrön, i Bozsas fall efter en grundlig utforskning, men då ön inte utgör något direkt hot har man lämnat den i fred för att koncentrera sig på mer akuta hot. Ön är för stark för att kuvas med något mindre än en samordnad operation av de båda. Bozsa har gjort diplomatiska försök att närma sig vampyrerna, men då dessa är rädda för utomstående nekromantiker har de konsekvent avvisats. När zemniterna skickade representanter för att föreslå en allians lät vampyrerna dränka dem på säkert avstånd från ön för att förhindra att de återuppstod från de döda.
Den enda grupp som vampyrerna har något som helst socialt umgänge med är Nerxims prästerskap. Nerximiterna beundrar vampyrerna, men hemma i Melorgh tolereras ingen vampyrism, ett av få påbud som staden och Unionen lyckats påtvinga templet. Vampyrerna skulle gärna vilja införliva några nekromantikunniga präster i sina egna led, och nerximiterna skulle gärna smuggla över en eller två kidnappade vampyrer till sitt tempel. Melorghs de facto ledare, Pukis observante överstepräst Vorgal Voosch, som aldrig varit någon stor diplomat, uttryckte saken så här: ”Prästinnan Fran och Storfursten påminner om två serievåldtäktsmän som förenats av ömsesidig beundran och av sina makabra passioner, för att plötsligt upptäcka, till bådas förvåning, att de är attraherade av varandra. Så nu vaktar de hungrigt på varandra, och går i cirklar runt varandra, för ingen av dem vill hamna underst i deras osmakliga relation.”
Av respekt för Nerxims tempel lämnar vampyrerna (men inte de övriga odöda) även andra besökande melorghier i fred. Ön är fylld med gigantiska och underliga gudabilder som sannolikt föreställer de Utom-Altoriska monstergudar som var de ursprungliga nekromantikerna behjälpliga med skapandet av Förbannelsen, samt deras tomma tempel. Melorghierna, aldrig likgiltiga inför några som helst gudar, tillägnar dem en pliktskyldig och räddhågsen kult, och använder även ön som avstjälpningsplats för sina uttjänta gamla avgudabilder.
De enda platser på ön som är fria från odöda är de djupa platserna och de blommande afodillfälten. Besökare på fälten faller dock snabbt i en magisk sömn plågad av underliga drömmar. I övrigt kan man inte gå många steg på ön utan att snubbla på en illvillig gast, ett psykotiskt spöke eller en hög bristfälligt begravda gamla ben.
År 599 inträffade en kris som nästan tvingade Bozsa och Addiaska att ta itu med ön för gott. En vampyrfurstinna förvisades från Ir-Demem och härjade sedan runt i Klomellien med nyskapade vampyrer och nyanimerade skelett innan de två städerna satte stopp för henne.
Få se vad ni tycker. Jag tycker att vi kanske ska lämna åtminstone en ö obeskriven, i den händelse vi kommer på någon ny lysande ide eller ett trängande behov uppkommer.
