Fan-fiction till Ereb Altor

[skaraborgarn]

Fjärde kapitlet

Bivenza ville egentligen bara en sak, ge sig av så fort som möjligt. Men vart? Vargmannen letade efter det gömda. Hon återhämtade sig så gott det gick och letade hon med. - Morsk sa hon. Hon hade frågat om hon fick kalla honom det och det hade han med en förvånad min gott med på. - Kan vi verkligen vara säkra på att det finns något att hitta här. Hon tog en paus och fortsatte. - Efter det som hänt så undrar jag om min make verkligen har bemödat sig med att gömma något här, mitt i ingenstans. Han tittade på henne, sa ingenting men svansen den rörde sig. - Vet ej. Men karta förstår jag inte heller. Kanske du som är människa kan förstå bättre. Hon suckade men tog kartan och försökte tyda den. Hon satte sig ner och höll upp den och den träffades av solljuset och då såg hon text av något osynligt bläck eller om det var magi där det stod mer versaler LURAD.

[skaraborgarn]

Femte kapitlet

De gav sig. Genast omedelbart krävde kvinnan och hennes pälsklädde spejare gav med sig. Han stuvade om i packningarna och gav Bivenza ett av svärden bröderna haft. Hon såg lite frågande ut men han lät förstå att det kunde vara bra att ha. Morsk som han nu fick heta hade alltid varit en försiktig spejare och ogillade att man skulle ge sig av i all hast. Kanske kunde man möta vänner till de döda. Men sedan insåg han att kvinnan inte mådde bra. Hon kommer nog bryta ihop när vi kommer i säkerhet tänkte han för sig själv så det fick bli som hon ville. I så fort takt man kunde begav man sig åter till vargmännens boplats.

Morsk märkte att han kunde lugna Bivenza genom att tala. Hon gick ibland framför och ibland bakom honom. Morsk kunde jori bäst av alla i stammen. Men han var också förståndig att inte ge sig in i allt för avancerade resonemang och utelämnade en del ord som var för svåra. Det var först då som han började tala vad människorna sa grötigt. Han talade om allt möjligt. Han märkte att det inte var så viktigt vad han sa utan att han talade med henne. Han talade till och med sitt eget modersmål med henne utan att hon reagerade. Bivenza lyssnade men bakom den någorlunda lugna ytan var det kaos. Våldtäktsförsöket påverkade henne men också frågor som vad var det maken var inblandad i, vem var han egentligen? Hon lyssnade dock och skämdes lite då han berättade att de var i gränstrakten mellan Zorakin och Kardien, Bivenza hade inte riktig vetat var de var skam till sägandes. Vidare fick hon förklarat för sig att vargstammen tagit tjänst hos en zorakisk adelsman för att hålla efter tjuvjägare men också för att vid behov användas som spejare i ofredstid. Några på andra sidan gränsen tyckte det var bra så de fick även de så de fick lön i även från det hållet. Morsk hade själv bara varit några år gammal då de lämnade boplatsen uppe i norr. Ända gången hon blev lite nyfiken var nr hon frågade varför han bröt medvetet på jori när bröderna var med. Då blev han lite allvarlig och fick henne nästa att skämmas.- Det är så här sa han. Trots att alver lever i tusentals år anser människor att de är bättre än de. Dvärgar gör bra vapen och onödiga smycken men människor, ja de är ändå förmer. Ankor och halvlängdsmän ser man ner på i länderna här. Nej människa är alltings mått och mening. Råttmän, tjurmän ja alla är lite sämre. Men jag har lurat många fiender som har lite päls men mycket skinn. Jag bryter medvetet och de tror jag är dum. En liten pälsboll som bara kan spåra som någon annan liten hund. Första regeln om du vill överleva är denna, underskatta aldrig motståndaren!
Färden gick lugnt till väga. Morsk ville inte driva på den havande men släppte på säkerheten. Vädret var soligt men ibland kom det några moln. Förutom några djur, fåglar, en ekorre samt några harar mötte man ingen. De två nätter man övernattade sov kvinnan i sitt tält med svärdet bredvid och spejaren log utanför, varför göra sig omak med tält denna årstid tänkte han. Men människor är besynnerliga varelser.

[skaraborgarn]

Sjätte kapitlet

De kom fram till vargmännens läger. Morsk hälsade på hövdingen och Bivenza tyckte han som var en så intelligent och modig varelse nästan visade ett underdånig, nästan krälande beteende. Men sedan hon fick mat, torkat kött och vatten och anvisad en plats att sova på föll hon i sömn. Hon kände att hon var trygg här. Ja många av vargmännen var rena bestarna men de var inte otrevliga och de skulle nog aldrig bete sig som bröderna hade gjort mot henne. Helst skulle hon vilja sova för evigt. Dessvärre blev det lite si och så med den saken, det fanns en hel del loppor och löss i filtarna hon fått låna. Bostaden var en gammal fallfärdig koja som vargmännen lite nödtorftigt lagat.

Dagen därpå tittade en av kvinnorna eller skulle man säga honorna till henne. Hon fick en salva för fötterna men förstod inte ett ord av vad vargkvinnan sa. Lyckligtvis kom Morsk och översatte. - Hon säger vår helerska att ni ska vila några dagar. Men barnet ni bär är friskt. Hon kommer att titta till er i kväll och i morgon. Ansträng er inte. De orden lugnade henne men samtidigt så kunde hon inte låta bli att fundera och grubbla, vad skulle hon ta sig till ensam med ett barn?

[skaraborgarn]

Sjunde kapitlet

Länge behövde Bivenza inte fundera. Dagen efter vid middagstid kom Morsk och berättade att hennes make i sällskap med två andra människor anlänt. Hon gjorde sig i ordning och gick ut ur kojan och där stod de . Glädjen att återse Suzto grumlades av åsynen av hans följeslagare. Den ene var en man, stor, huvudet högre än hennes, stark med bara överarmar och ett svart läderharnesk samt två svärd som satt fästade på ryggen. Mannen hade guldringar i öronen och kal hjässa. Inte blev uppsynen bättre av att han hade röda vida byxor och svarta högskaftade kängor med hättor där små spikar stack ut. Kvinnan var i sällskapet hade blont hår långt och uppsatt i någon svårbeskrivbar knut. Svarta åtsittande skinnbyxor och röda stövlar. Ett enkelt men elegant svärd att döma av fästet bar hon men hon hade också någon mycket urringad blues i svart. Hon var vacker och kunde högst vara några och tjugo. Inte blev första intrycket bättre av att hon blinkade skälmskt med ena ögat vars färg var smaragdgrönt och log ett leende i mungipan som inte innehöll glädje men mer förakt och hån. - Älskling sa Suzto och omfamnande henne innan hon han reagera. - Så glad jag är att se dig. Han tog henne i armen och tog med henne in i kojan. - Du behöver inte säga nått. Vargmannen berättade vad som hänt. Du skötte dig bra. Vi lurade de där förrädarna. Ja de kanske inte var förrädare men, men de lyckades inte de förbannade spionerna. Han försökte kyssa henne men hon avvisade honom. - Är du inte glad att se din make? Suzto såg väldigt förvånad ut. Först vill hon ge efter för impulsen att bli kysst men ångrade sig. Förvåning hade övergått i glädje och den övergick i ilska och svartsjuka. - Vem är hon? Bivenza kände ilskan komma. - Hon? Ja hon är någon landsvägspirat som följt med på resan. Du förstår väl att man måste ha skydd i dessa oroliga tider. Ska du inte fråga om Krisan eller är du bara intresserad av kvinnor? - Krisan eller vad det där muskelberget heter gör mig knappast svartsjuk sa hon. Men bröderna berättade en sak. Hon tog en paus, de berättade att de hade en syster. Han slutade le och sa. - Eftersom du vill så gärna veta så ska du få höra!

[skaraborgarn]

Åttonde kapitlet

- Det är krig i Hynsolge, ja det vet väl även du min sköna? sa Suzto. Han väntade inte på svar, utan tog en liten paus innan han fortsatte. - Kungen och hans drängar strider mot adeln. Och jag har varit inblandad i denna konflikt. Ja jag är inte någon soldat eller knekt. Men jag har låt säga sålt upplysningar och annat till den som betalar est. Adeln betalade mest och jag brukar bistå med råd och dåd. Han tog fram en liten flaska han hade i rocken som han bar, drack och fortsatte. - Jo just det, krig var det. Jag har lurat många anhängare till kungen att jag är på deras sida. Sedan har adelns knektar tagit dem till fånga och som bonus när vi har förhört dem så har jag sålt dem som slavar. Kvinnor är ofta lättare att sälja men det borde inte vara någon nyhet. Brödernas syster var visst en av dem som hamnat på andra sidan Kopparhavet. Han räckte flaskan till Bivenza som gjorde en gest att hon inte ville ha. Han tog åter en klunk och fortsatte. - Jag började misstänka något med de där två herrarna. Och jag lurade dem ordentligt. - Men du riskerade din gravida frus liv sa hon syrligt, var det också planerat? Han stoppade tillbaka flaskan i rocken. Gjorde en uppgiven gest med armarna och sa, ja det kunde jag väl inte kunna förutse? Gravida kvinnor i yngre gummåldern brukar inte egga unga män. - Du, du lovade att det inte var blod på dina pengar. Bivenza ville skälla ut honom och det ordentligt. - Du ljög! Han satte pekfingret under munnen. Bivenza förstod att det var en dåligt vald plats att gräla med maken i vargmännens läger samtidigt som de två följeslagarna stod utanför. Fingret togs bort och maken hennes fortsatte med lite lägre stämma - Lilla dumsnut. Tro du verkligen det bekväma liv du levt har betalats av någon slags ädel rövare som tagit snåla fogdars pengar eller att jag är någon ädel inbrottstjuv som stulit kungar och furstars ädelstenar. Han skakad lite på huvudet. Nej du det är blod och mer därtill på mina händer. Han höll upp dem framför henne.

[skaraborgarn]

Nionde kapitlet

- Vid alla gudar sa hon. Ja vid dem alla. Vad är du för en egentligen? Hon tittade på honom men orkade inte gråta eller skrika. Hon kände sig mest tom. Men hon var också arg på sig själv. Hade hon inte vetat bättre, borde hon inte insett att hon var mer naiv än lovligt? Han vände sig bort men gjorde ett halvt varv och såg henne i ögonen. - Vem jag är, jag ska säga att jag vet vem jag är. Jag är mannen som låter en lat gammal kärring leva i lyx. Vill du fortsätta leva det goda livet så får du acceptera vad jag gör. Han gick mot kojans öppning och gick ut. Men sedan kom han in igen. - Jag gifte mig med dig för att mina fiender och jag har många aldrig skulle tro att jag skulle göra detta. Men de lyckades avslöja mig. Men var tacksam kvinna, var tacksam. Vad levde du för liv innan jag kom in i det? Var tacksam kvinna, var tacksam!

Hon grät en skvätt sedan beslutade hon sig reste sig upp och klädde sig så väl hon kunde och gick ut. Den hon ville träffa var Morsk och han var i närheten. - Ursäkta en fråga, sa hon och log. - Men du hade något motgift med dig i skogen, någon ljusblå vätska. Innan vargmannen han svara kom en vargkvinna fram och sa. - Fråga inte, han hav mängdä av däria gifter. Han här mär i lager ähn helerska. Morsk tittade på henne och sa bara – Tack syster klara mig själv. Vargkvinnan gick vidare och han vände sig till Bivenza. - Ja jag har en del gifter, salvor och annat, hur så då?

[skaraborgarn]

Tionde kapitlet

Bivenza försökte skingra tankarna och gick runt i den lilla bosättningen. Hon hade inte funderat så mycket över den förut. några kojor delvis gjorda av människor delvis av vargfolk. Det var inte ordning, men heller inte kaos. Ingen av dess invånare tog någon direkt notis om henne. Några nickad artigt andra stod och viftade med svansen när hon gick förbi. Det var först när hon begav sig till den lite undanskymda del av, ja vad skulle man kalla det tänkte hon? By, läger, samhälle som hon såg människokvinnan komma därifrån. Denna gick rakt fram emot henne, tittade sig omkring och sa då hon insåg att ingen var i närheten. - Så, du är den där gamla kärringen han har ihop det med? Bivenza blev häpen men också arg. Innan hon han säga något så pekade kvinnan på sin mage och sa: - Du, det är jag som bär hans barn. Ja du hörde. Hans barn. hon satte samma finger i mellangärdet på Bivenza och fortsatte: - Fattar du inte att han hade hoppats på att du skulle död där ute i skogen? Ja då hade han blivit av med dig och det där du har i magen. Ärligt tror du han är kär i dig, du är väl närmare femtio, att du är på smällen är väl ett mirakel fast, och nu log hon, - Han är ju onekligen ganska viril den gode Nilhiston! Bivenza som bet ihop när när kvinnan talade kunde inte låta bli att reagera när hon hörde det namnet. Krigarkvinnan skrattade till och satte händerna i sidorna och kastade back huvudet. - Ha det visste du inte. Du visste inte ens hans riktiga namn. Men du tanten, passa på att ge dig av innan någon annan försöker ta ut dig i skogen igen. Hon gick sin väg men stannade efter några minuter och sa: - Hoppas för din egen skull att du får missfall, för ärligt vad ska du med ett barn till Fadern vill inte ha dig och du har inga pengar och kan ingenting. Förbannade gamla bortskämd kärring.
Bivenza grät en tår, sedan två sedan sa hon till sig själv. Det är nog!

[skaraborgarn]

Elfte kapitlet

Efter att ha gjort sitt lilla behov gick hon tillbaka till lägret. hon såg Morsk vänta på henne. Han höll en liten påse av tyg i och gav henne den. - Innehåller gift. Dödligt gift. Kallas svartblod. Hon tog och öppnade påsen som innehöll tre burkar i tenn. - Den minsta burken innehåller korpglädje. Min favorit. Mycket stark. Dödar omedelbart. Men jag hoppas du inte använder det här. Blir problem om människor avlider här hos oss. - Sedan gick de in i kojan och han berättade länge och väl men också klart och något kyligt hur man skulle använda gifterna. Kvinnan kände både glädje men också fruktan att ha en sådan vän som Morsk. Var vargmän intelligenta humanoider eller var de intelligenta rovdjur?

Maken kom och tittade till sin maka. Bivenza gjorde sig så vacker hon kunde. Bad om förlåtelse att hon varit dum. Hon sa ingenting om att hon pratat med kvinnan. Hon lät förstå att hon ville älska och det hade han ingenting emot. Efteråt sa han att de skulle ge sig av i morgon. Ville hon följa med så fick hon finna sig i att inte klaga eller krångla. Hon kastade sig om halsen på honom och sa att hon skulle lyda och inte vara till besvär. En leende man lämnade sin maka. leendet var lika mycket övermod som förakt. Kvinnan som han lämnade log också. Ett leende lika mycket hat som hämnd.

[skaraborgarn]

Tolfte kapitlet

Resan inställdes ty det började regna. Regnet höll på i två dagar, det mattades något men sedan ökade det igen. Bivenza tvingades umgås mer med de andra människorna och det tog på krafterna. Krisan var den mest uthärdlige. Han sa inte mycket, men kunde blänga surt på henne. Maken lät kvinnan hållas. Bivenza hade inte riktigt fått klart för sig vad denna hette. Men så insåg hon att liksom hennes make använde hon många namn. Bivenza dristade sig den tredje dagens eftermiddag då alla människor var samlade att rent ut fråga, men hon kunde inte låta bli att nypa till. - Ursäkta men vad heter du egentligen? Du är min makes piga men jag har aldrig förstått vad du heter. Du måste förlåta, men jag har svårt för att komma ihåg tjänstefolks namn. Krisan rykte till men sa ingenting, maken blev lite förvånad men kunde inte låta bli att le road över situationen. Den unga kvnnan stirrade stint på den äldre men tog till slut till orda: - Tirina sa hon till slut. Ja du kan kalla mig Tirina och jag kan kalla dig tant. Eller ska jag säga., hon avbröts i meningen.- Det är bra sa Bivenzas make. Det är bra mina damer. Regnet slutar nog snart och vi kanske alla ska vila. Vi får nog spara på våra krafter allesammans. Och som för att försöka lätta upp stämningen vände han sig till den andre mannen – Och du min vän du ska lägga dig tidigt. Klockan är mycket. Småpojkar måste i säng tidigt! Denne log endast till svar och drog sig tillbaks till den koja han blivit anvisad att bo i.

Bivenza tog ett djupt andetag. - Ärade make. Jag blir inte arg. Jag har levt ett gott och privilegierat liv tack vare dig. Jag kan förstå att du kanske har haft ett och annat kärleksäventyr vid sidan av. Ja, jag är väl inte den första eller sista äkta makan som har en make som reser ofta och har mycket att göra. Roa dig du med den där Tirina om du tycker det är roligt. Men är det inte för mycket begärt att din fru behandlas med lite respekt?

[skaraborgarn]

Trettonde kapitlet

Bivenza väntade inte på svar. Hon gick tillbaka till kojan där hon bodde. Hon tänkte lägga sig på bädden då hon såg Morsk stå i ett hörn. Hon var nära att skrika till av förvåning men lyckades besinna sig men gab den lille vargmannen en förebrående blick. Denne som var våt av regnet sa bara med något som liknade ett leende och viftade på svansen: - Liten vargman se allt, höra allt och luktar allt. Han tog och pekade på nosen. Hon skrattade till lite men han fortsatte: - Jag tar hand om allt, sköta allt men du spela med. Vi överens? Hon nickade. - Vi är överens!

Några timmar gick. Alla människor var för sig. Tirina arg och svartsjuk hörde någon var utanför hennes koja. -Komma in hördes det och hon sa ett bryskt – Ja! Utanför stod en lien vargman med en flaska med purpurfärgat innehåll. - Vän, mycket godt vän. Älvisk elelr ålviskt. Vi vargamän vil med dena säga farvälen. Kvinnan muttrade på något naguriskt tungomål att alla djurfolk i allmänhet men vargmän i synnerhet borde förvisas till Luna baksida skakade på huvudet. - Nej jag vill inte ha. Ska vän givas till andra meniskör? Den lille vargmannen såg fundersam ut. - Ja ja det är bra. Ge det till de andra. Ge det till den där gamla kärringen.

Krisan skulle gå till vila. Han muttrade återigen att han fick sämsta kojan. Fuktigt och rått, och den lilla eldstaden om man nu kunde kalla de små stenarna som var i en rund cirkel för eldstad i kojans ena hörn för något sådant var lönlös att elda i när det regnade. Loppor och annat bekom honom sällan, han var van med värre. Vargmannen som kom in med en flaska vin och en trämugg var sa bara att blonda kvännan Titina sa att han skulle få vin. Vin hälldes upp och vargmannen försvann med flaskan. Krisan log lite han trodde det var hennes sätt att få en allierad i kärlekskampen. - Skål för kärleken! sa han innan han drack. -Får vi komma in? Suzto väntad inte på svar utan gick in till sin fru tillsammans med Morsk . Kära du sa han till henne. Du skötte dig bra. Du har rätt. Det ska bli annorlunda och för att fira detta ska vi dricka det här. Han knäppte med fingrarna. Morsk kom fram bärande en flaska med två små glasbägare på ett skärbräde som fick vara bricka. - Han säger den lille att det är en kärleksdryck. Han har fått det av en satyr men vargmännen påstår de förlorar luktsinnet i flera dagar efteråt. Han tittade på Morsk som tog till orda. - Sannin, värgmän säger klia nosen flera daär. Inte roligt. Alver gilla, människör gilla, bli som minoutaren på våren. Suzto skrattade till och klappade Morsk på axeln. - Haha. Minoutar om våren. Ja det ska vi nog se efter. - Kvinnan vara dräkti. Inte bra att kossa som ska få väplingar dyka. Vara bära man som dryka eller? Bivenza tänkte säga något om dräktig kossa men lät bli. Maken hällde upp en bägare och svepte det hela. - Ja det var gott och det gör gott. Han tog och hällde upp igen och smakade. - Inte dåligt. Man känner nästan hur det verkar. Lämna oss varg nu ska här arbetas. Morsk försvann. Bivenza suckade men tog av sig. - Vet du vad vi gör? sa Suzto till henne. Vi gör det som vargfolken gör. Du fattar vad jag menar. Hon förstod och var glad över förslaget som i vanliga fall kunde räknas som fräckhet. Hon ställde sig på alla fyra och han ställde sig på knä bakom henne. Hon ville inte se honom.

Krisan sprang ut ur kojan han hade klätt av sig, hade endast tunikan och strumporna på sig. Med svärdet i högerhanden skrek han. - Hon har förgiftat mig. Tirina! Sedan föll han omkull i regnet, vargmännen sprang ut och såg mannen ligga ner i gyttjan och väsande att han blivit giftmördad.
I kojan närmade sig akten sin klimax. Suzto hörde ropen utanför och hörde sin kamrat ropa att han var förgiftad. Plötslig blixtrade det till för hans ögon. Smärtan som kom från hjärtat gjorde att han automatiskt tog sig för det med högerhanden. Han vacklade baklänges, blod kom från näsan och munnen. Han stönade till när livskraften både andligt men också mera bokstavligt lämnade hans kropp.

[skaraborgarn]

Fjortonde kapitlet

Krigarkvinnan hade alltid ett vapen nära till hands. Alltid bered att något kunde hända. Detta hade flera gånger räddat hennes liv men nu bidrog det till hennes fall. När skriken och ylandet ökade utanför drog hon instinktivt en dolk. När två med spjut beväpnade vargmän rusade in i hennes koja kunde de inte annat tro att hon var skyldig. En av dem stack till och hon försökte parera med dolken vilket misslyckades och hon träffades på handens ovansida. Hon tappade dolken och den andre av angriparna hugg henne i vaden.

En vargkvinna rusade in hos Bivenza. Hon gjorde stora ögon för hon förstod vad människoparet gjort. Bivenza skrek till. - Han är död! Vargkvinnan försvann och Bivenza försökte klä på sig. Efter några minuter kom Morsk med vargkvinnan samt två till av samma släkte. Bivenza jämrade sig. - Död han är död. Maken min är död. Morsk sa till sina fränder att de skulle gå ut. - Klä på dig. Den andre mannen också död. De tror kvinnan är skyldig. Innan han steg ut från kojan vände han sig om log och viftade på svansen som om han velat säga bra gjort!

Tirina släpades ut. Regnet höll på att avta men ingen brydde sig om väderleken. Sedan hon fallit efter såret i vaden hade de två angriparna övermannat henne. De hade formligen slitit av henne kläderna för att se att hon inte dolde någonting och en av dem hade gett henne några rejäla smällar med sin klohand i ansiktet. Ledaren för vargmännen ropade att man skulle hämta järn. Någon kom rusande med en rostig kedja och en annan kom med några spikar. Inför synen av det sistnämnda skrek Tirina till. Magiker tål inte järn förklarade ledaren. Hon kan säkert magi. Kedjan virades runt hennes hals. Under tiden kom Bivenza ut ledsagad av Morsk. Det ylades och morrades och Bivenza kände att hon fylldes av skräck. Ledaren skrek och gormade och Morsk översatte båda kvinnorna lyssnade - Han är arg, han menar på att morden kommer skyllas på vargmännen. Deras liv är i fara. Samtidigt är han arg att dådet utfördes här och bland dem. Fången som var mycket upprörd och skrämd började få tårar i ögonen. - Jag är oskyldig. Säg åt dem. Jag har inte gjort något. Hon tittade stint på Bivenza. - Du, du ligger bakom. Det är ditt fel. Hon vände sig till Morsk. - Säg till dem att det är hon som ligger bakom. Orden översattes men fick motsatt verkan. Ledaren vände sig till Morsk och talade med låg röst med denne. Sedan gick han fram till fången lyfte upp henne och Morsk översatte. - Du har förolämpat honom, du har förolämpat flocken. Det ryktas att du är dräktig därför ska du inte dö men du ska straffas. När den lille vargmannen talat färdigt tog ledaren och bet den fängslade i högerörat. Han slet av det med sina vassa tänder och sedan släppte han ner henne i gyttjan.

Det blev ett långt efterspel. Vargmännen lät tillkalla adelsmannen i vars tjänst de var. Dessa hämtade fången. Adelsmannen lät kalla till förhör. Bivenza sa som det var. Den unga kvinnan hade försökt ta hennes make i från henne men denne hade valt sin fru. Morsk sa att kvinnan sagt åt honom att servera vin till alla människor. En magiker tillkallades och denne en allvarlig herre klädd i brun kåpa skulle med något som kallade sannhörsel avgöra . Ja det var sant att fången sagt åt Morsk att servera. Det var också sant att hon ville ta maken från makan. Bivenza frågade han aldrig då hon som var gift med den mördade inte ansågs vittna mer. Frågan var känslig då den anklagade var gravid. Giftmordet kom till kungens kännedom och Tirina insåg att hon nog kunde klara livhanken om hon förklarade sig sinnessjuk.

Vargmännen ylade och svor att de var kränkta och ville ha minst 10 000 guldmynt. Då det förklarades att det knappast skulle betalas ut en sådan summa för att mor skett i deras bosättning begärde ledaren fräckt 100 000 istället. Man fick en börs med 15 silvermynt, några yxor och knivar samt en oxe som man kunde äta upp. Vargmännen frågade änkan om de som en ynnest inte kunde få begrava den döde hos dem och efter deras sedvänja. Kroppen skulle kremeras. Änkan sade sig var rörd av deras vädjan och då maken alltid sagt att han var rädd att någon ondsint magiker skulle besudla hans kropp genom att med svartkonst göra honom odöd efter döden så ansågs kremering vara ett passande begravningssätt. Änkan sade sig dock vilja resa hem till Caddo efter begravningen och om inte det gick så skulle hon vilja få kontakt med sina släktingar. Hemresa bekostades och hon tog farväl av Morsk och sa sig aldrig glömma honom och gav honom en puss på nosen. Vargmännen tog sedan och stekte oxen och firade. Morsk utbytte under festen menande blickar och viftade på svansen med hövdingen och denne besvarade på samma sätt. Den besvärliga människan som haft mer än en hållhake på vargfolket var borta. I en cell satt en kvinna med ärr i ansiktet och med endast ett öra och väntade på att få föda. Hämnd sysselsatte hennes tankar.

Bivenza stod på fartygets däck. Solen sken och vinden blåste. Vad som skulle hända nu visste hon inte. Skulle någon fiende till hennes make hämnas på henne? Hade hon något hem alla att komma till? Ja alt det där fick vara nu var hon fri och kunde kanske för första gången i sitt liv äntligen kunna bestämma själv.

[skaraborgarn]

Sitt still i båten!

Den arme mannen som låg på sträckbänken utandades sin sista suck. Kroppen orkade inte mer och livet försvann. Som brukligt var tog mästermannen ty så var hans titel och lät dörren till tortyrkammaren öppnas. Han hade fått för sig att om den dödes själ kunde ge sig av så kom inte den döde tillbaks och spökade. Mästermannen var en sträng herre, det hade hans två gesäller lärt sig den hårda vägen. Men ibland kunde han visa något av vänlighet. Detta var ett sådant tillfälle. Mästermannen gjorde en gest som som såg ut som om han ville dricka öl och de gav sig upp till tjänstefolkets kök där de fick öl. Dessa passade sedan på att lämna denna del av slottet för ingen ville vara nära de tre. Mästermannen drack en liten klunk men muttrade att det var frö mycket skum och började berätta medan summet minskade i sejdeln. Gesällerna ställde ner sina sejdlar och fick höra följande:

- Jag minns för många år sedan, det var under gamle borgherrens tid. Vi fick in en dvärg. Gamle var som ni nog har hört ganska tokig de sista åren och han misstänkte allt och alla för allting. Ja det var skönt när han dog. Allt nog, dvärgen togs ner i kammaren och han var stursk. Han var oskyldig, vet inte om han var anklagad för något eller inte men den gamle hade tänk kväsa dvärgen. Vi hotade med sträckbänk men dvärguschlingen sa att han alltid velat vara lång som en människa! Då tog vi fram järn som vi glödgade men skäggubben sa att han var van med sånt då han arbetat som smed. Han skrattade till och sa att han skulle känna sig som hemma om han brändes med järn. Vi hotade med kastrering men han sa att han hade tre söner och inte ville ha mer barn. Jag tänkte piskan men det är inte så mycket träffyta på en sådan där liten figur. Men då vid alla gudar och demoner, då fick jag en idé. Jag hotade med att raka honom. Då blev han lite rädd men sedan sa han att det växer ut. Mästermannen började skratta en inte helt friskt skratt. - Vet ni vad jag gjorde pojkar? De två åhörarna skakade på huvudet.
- Jo vi tog upp honom och gick ner till vallgraven. I den hade de en liten båt. Det kan ju låta märkvärdigt men den användes när man fiskade i vallgraven ty den gamle gillade fick och så måste även vallgraven ses över så båt fanns. Nu började dvärgen förstå vad som skulle ske. han gjorde motstånd och vi var sju man som fick slåss med honom innan vi kunde få honom bunden och lagd i båten. Det blev ett spektakel. Först rodde jag runt med honom och han låg där på botten av båten och jämrade sig. Sedan började jag gunga båteländet och då började han tala. Han gapade och skrek och till slut talade eller rättare tjöt han på dvärgarnas fula språk. Efter att hållit på så där en tio minuter tröttnade jag på att ruska båten men då var han mör den lille fulingen. Ja ful var han han hade spytt och gjort i byxorna. Kommer aldrig ha respekt för de det folkslaget mer.

Skummet hade nu lagt sig och mästermannen drack. När alla var klara fortsatte han. - Ja dvärgen han talade och talade. han berättade allt om sitt liv och vad han gjort. Till slut tröttnade vi och då gamle slottsherren insett att dvärgen nog var oskyldig eller rättare inget hot mot honom så fick jag order att ta honom av daga. Man kan inte släppa en dvärg gossar. De är hämndlystna och minns alla oförrätter och denne kunde bli farlig. Jag tog och tryckte ner dvärgen i en tunna och sedan tog vi och sänkte den i vallgraven.
Mästermannen reste sig och sa till de två- Ni ska få det bästa av råd jag någonsin gett någon. Det är sitt still i båten!

[skaraborgarn]

Fågelfängaren

Den lilla byn belägen på Kardiens västkust hade länge plågats av att fågelbeståndet ökade. Att sjöfåglarna tog en och annan fisk gjorde väl inte så mycket, ty det fanns gott om detta Västerhavets silver. Nej det som ställde till problem var att fåglarna träckade mer och mer. Husen, båtarna allt täcktes av en gulvit smörja som stank. Folk insåg att det inte var de vanliga måsarna och trutarna utan att det var en ny sorts fåglar. Man hittade en död fågel och man undersökte den. Lik en mås men med grönskimrande ögon och bruna ränder på vingspetsarna. Kort därpå började fåglarna anfalla. Först var det katter och hundar som fick problem med grönmåsarna som man kallade dem men snart var kvinnor och barn attackerade. Männen brydde sig de bevingade kräken inte om om de inte blev anfallna. Fiskarna klagade hos fogden som dock rykte på axlarna. Visst kunde han rapportera att fåglarna var besvärliga men vem skulle bry sig om detta. I ärlighetens namn kanske man bara misstänker att det är en ursäkt att inte betala skatt alltsammans? Grannbyarna hade inga problem så allt skulle säkert lösa sig.

Situationen blev värre och folk började fundera på att ge sig av. Då kom mannen som förändrade byn för all framtid. En lång mager herre klädd i grön jacka och korta röda byxor med en slokhatt i gult på huvudet. Byns invånare glömde för en tid fåglarna för att titta på främlingen som med sina iögonfallande kläder helt uppenbart måste vara en ovanlig man. Denne sa inte så mycket utan sa med en brytning att han gott och väl kunde kallas Fågelfängaren och han viste vad som drabbat byn. Det var måsar som blivit sjuka då de ätit av en demon förklarade han. Demonen hade tagit sig till Altor men besegrats av mäktiga magiker. men måsar hade ätit av den döde och de hade blivit förhäxade. Mannen hade som uppgift att driva bort måsarna. Folk blev arga då de menade att det inte var deras fel att måsarna förstörde men mannen sa och när han talade fick han ögon ett märkligt sken att han hade kommit för att hjälpa och inte bråka. Lämnade honom ifred så skulle han driva bort fåglarna innan kvällen. Folket diskuterade men gick med på erbjudandet. Fågelfängaren ville inte ha något i gengäld så de hade väl ingenting att förlora.

Främlingen bad alla att bege sig inomhus och stänga om sig. De lydde och allt blev stilla. Måsarna läste hördes inte mer och allt blev tyst, Inga fåglar, inga ljud från vare sig vind eller vågor. En tystnad som de aldrig hört förut lade sig över byn. Morgonen därpå vågade sig ut. Inte en fågel fanns kvar. fågelfängaren syntes inte han heller. Det tog en stund innan alla samlat sig och förstått att lidandet var över. Man började städa och rengöra. Solen sken och man bestämde sig för att ha fest på kvällen. När festen pågått nära timmar kom Fågelfängaren tillbaka. En av de rikare fiskarna ville ge honom en ring av guld i gåva men denne tackade nej. mannen blev arg och de andra trodde det var för lite så alla skyndade hem och kom med mynt, halsband och annat de hade. Fågelfängaren nekade och sa att han inte ville ha något. Då blev mannen som ville skänka bort en guldring arg och sa att om han inte tog emot de bästa och vackraste skatterna så skulle han sätta kniven i honom. De andra männen instämde att inte ta emot en gåva är en skymf. Mannen som bar en grön jacka med röda byxor och en slokhatt i gult frågade då om han fick ta de vackraste skatterna? Männen nickade till svar. Fågelfängaren försvann och syntes heller aldrig mer. det gjorde inte de vackraste flickorna i byn eller de skönaste fiskarfruarna heller!

[Jeb]

Hej igen!
Efter ett ganska långt uppehåll från Ereb Altor och den kampanj som ligger till grund för mycket av mitt skrivande här, har vi beslutat att återvända till Berendien. Vi träffar åter vapenmästaren Sallah. En man som sedan han var liten haft en demon bunden i sin kropp. Hynsolges befrielsekrig är över och nu handlar det om att dela upp spillrorna av landet mellan olika krigshärar. Mycket konstigt händer i övriga världen, men Sallah har vänt allt ryggen. Hans närmaste vänner är döda och han har tappat all kontakt med kjejsarstolen i Krun, vilken han tidigare tjänade som livvakt. Detta är det intro Sallahs spelare får och på sikt kommer övriga spelgruppen presenteras på liknande sätt. Är någon intresserad kan de ta del av berättelsen här:

Sallah
Kvällen före stod Sallah som vanligt på toppen av västtornet. Han trivdes väl med nattens mörker och just denna kvällen var en stillsam och stjärnklar sådan. Han blickade mot himlavalvet och stjärnorna talade till honom. Deras profetior bådade inte gott. Fiender rörde sig likt gräshoppor österifrån. Gumgakks röda öga blinkade till tydligt tecken på att döden var antågande. Detta var klart att se för alla som kunde läsa himlen. Sallah var inte alla. Han var en Ashina och bärare av scarl. Ett av kejsarens många vapen mot fiender. En känslokall dråpare vars krafter översteg de flesta med sabel i hand. Dessa faktum hade hela hans liv varit enkelt och något han aldrig ifrågasatt. Nu stod han här på toppen av ett torn utan syfte eller mål. Hans kontakt med kejsardömet var bruten och han var tvungen att själv ta beslut och agera som en person. Det var mer skrämmande än något han stött på under hela sitt liv. Dessutom hade han individer runt sig som kallade honom vän och räknade med att han hyste samma känslor mot dem. Han var en person inte ett redskap. Är det han måste göra att förråda sina vänner eller en nödvändig handling? Han visste inte. Tecknen var tydliga. Ett offer måste ske och han som bara var ett enkelt redskap för död är den som måste göra det.

Hans sinne avbröt bryderierna och han fann sig själv med svärd i hand. Hugget var så snabbt och kraftfullt att personen bakom inte fick upp sin gard. Sallah avbröt själv handlingen och lät svärdet vila mot mannens strupe utan att skada honom. Mannen bakom honom log samtidigt som han förde undan svärdsspetsen från sin blottade strupe.
-En dag kommer jag att nå ända fram, Kruniter.
Den flinande general Tarnbrand verkade avslappnad, men Sallah förstod att kniven var i hans hand bakom ryggen och lät därför svärdet vara draget.
-Den dag du kommer närmare kommer jag inte kunna hålla tillbaka hugget, svarar Ashinan kallt utan att visa några känslor. Hans känslokyla är dock spelad. Generalen hade aldrig kunnat smyga sig på honom tidigare. Hans krafter har under hela vistelsen vid El-Moiros långsamt förminskats och han visste att detta var något generalen testade. Sallah förstod inte hur Tarnbrand kunde uppfatta det och det skrämde honom. Generalen var en mycket farlig man och han fick aldrig underskattas. -Du vet vad som måste göras? Du vet också att det måste vara du? Tarnbrand levererade det som om han ville ha hjälp med att hugga ved. Sallahs hjärta började slå allt hårdare och han fick en vämjelig smak i munnen. Han försökte dölja sina känslor för generalen, men visste att inget undgår honom. Det slog honom plötslig att detta var ett syfte. Hans uppgift var att uppfylla den profetia han själv delat med generalen. Blod för blod och det som sover skall vakna. Hjärtat slutade dunka och allt blev stilla. Han är åter ett redskap. Utan ett ord skyndar han förbi generalen och ta sig till sin kammare.

Väl i kammaren drar han ut lådan under britsen och där är de. Ezba, elden den stora sabeln, lång och kraftfull. Isha, vinden, dolken vars korta blad skänker rörlighet och blixtrande snabbhet. Hans livlinor.

General Tarnbrand dröjer sig kvar på tornet långt efter krunitern lämnat honom. Han drar en djup suck som ändå inte tycks lätta trycket över bröstet. Detta är ett vägskäl mer ovisst än tidigare. Det stör honom att inte se målet klart. Allt för mycket ligger i händerna på andra. Allt tyder på att de personer Kapten Mangrell förde hit i morse bara är vanliga äventyrare, men magkänslan säger annat. Tarnbrand skrockar till för sig själv. Vanliga äventyrare, zorakiska kläder och spår som leder söderut. Dessutom osar de av astralstoft efter resandet i portaler. Han skrattar till ofrivilligt. Vanliga äventyrare. De får dock vänta. Mycket hänger på morgondagen.

En av de riktigt kraftfulla blixtarna väckte upp Skabbe med ett ryck följt av ett ofrivilligt skrik. Han tittade yrvaket omkring sig i rummet utan att finna de andra. Nervositeten av att än en gång vara ensam steg i hans bröst. Ur skuggorna intill den stora stockelden gled Sallah ljudlöst ut på golvet. Skabbe blev med ens helt lugn och log fånigt mot sin allvarlige vän.
-Har de andra gått och lagt sig?
Skabbe gnuggar sig i ögonen och torkar av lite snor på armen.
-Kom vän. Vi ska gå ner i källaren.
Sallah känner sig helt lugn. Han har kommit till fred med det som måste göras. Blod för blod. Skabbe ifrågasätter som vanlig inget som någon av de andra säger och lufsar lydigt efter ashinan ner mot kammaren där hon hålls.
-Det är bra att jag ser i mörkret, så du inte behöver en fackla. Jag kan hålla din hand om du vill?
Sallah svarar inte utan föser bara lätt Skabbe framför sig. Ingen ånger eller skam finns i honom. Detta är en order från stjärnorna och han har bara att lyda. De kommer in i kammaren och Skabbe tittar frågande på Sallah.
-Vad ska vi göra här inne. Det finns ju inga stolar?
Raseriet bubblar upp i sin mest kontrollerade form inom Sallah. Allt blir tyst och ljus och mörker blir ett. Ett snabbt hugg och huvudet kommer att lämna kroppen innan någon hinner reagera. Ögonen blixtrar med böljande blått ljus och Ezba sjunger när det dras ur skidan.
-Tack min vän för att du tänder ögonen. Jag kan se i mörkret, men jag tycker fortfarande att det är lite läskigt. När jag bodde i jorden var det alltid dumma folk som kom i mörkret, men nu när jag är med er jagar ni alltid bort de dumma.
Sallah stapplar till och huvudet susar. Han kan inte andas och faller ner på knä. En blandning av den perception hans Phaar-Thun ger och paniken han känner när vetskapen om att han är på väg att göra något ohyggligt.
-Sallah! Sallah!
Skabbes röst är knappt hörbar trots att hans ansikte ser ut att skrika. Sallah vaknar till och känner värmen från kroppen som håller honom. De armar som virats runt honom är på väg att krossa honom och han får ingen luft.
-Skabbe.
Hans flämtande går knappt att utröna.
-Du mosar mig.
Skabbe släpper sitt grepp och Sallah ser att hans ögon är fyllda med tårar.
-Jag trodde du blev död.
Den jättelika besten vars naiva snälla själ var så vacker fyllde Sallah med obeskrivlig skam. Han hade varit nära att döda sin vän. Allt för något han sett i stjärnorna. En profetia för att rädda otaliga människoliv. Just i detta ögonblick betydde de inget. Skabbe talade ofta om att han aldrig haft någon vän innan han träffade dem. Där Sallah nu låg på golvet visste han att han var densamme. Innan Skabbe hade han aldrig haft någon vän. Hans enda syfte är härmed att skydda denna varelse från all ondska i världen.
-Om du inte klämmer ihjäl mig är jag mer levande än jag någonsin varit. Kom vi lämnar detta obeskrivliga mörker och värmer oss vi brasan igen.
Skabbe skiner upp och all hans oro är som bortblåst.
-Kanske kan vi smaka lite på den röda drickan hertigen har? Jag blir glad i magen och kan blåsa bubblor med munnen när jag dricker den.
-Självklart ska du få röd dricka.
De går tillsammans till trappan upp. Där skyndar Skabbe i förväg.
General Tarnbrand glider runt hörnet och korsar Sallah väg när han är på väg till hertigens vinkällare. Han har blodstänk på ena kinden och torkar sin bredbladiga kniv med en trasa. De båda männen står stilla stirrar på varandra en kort stund. Tarnbrand släpper ut sitt återhållna andetag.
-Jag hade sett ner på dig om du gjort det. Dina handlingar kommer få stora konsekvenser, men du är av det rätta virket pojk.
Därefter går generalen raskt vidare. Sallah kan inte för sitt liv begripa hur han alltid kan veta vad som föregår, men tänker inte heller lägga kraft för att ta reda på det. Han tänker skaffa fint vin till sin vän.

Torgil
När Kjettil och Lima inte återvänt hade de oroligt sökt dem i skogen. Deras enda kapabla spårare Lima var en av dem som saknades. Triumferande hade han kungjort att det fanns fler sätt än spår på marken att finna saker. Kraften hade varit svår att kontrollera, häftig och ryckig. Något stod inte rätt till i gahnlinjerna, det hade han märkt sedan en tid tillbaka. Även ett sådant skarpslipat sinne som hans hade därtill påverkats av krig och andra mer oförklarliga händelser.

Så fann de dem tillslut. Lima såg ut som hon sov och över henne den svårt sargade Kjettil som en sista handling av försvar mot en för dem okänd fiende. De var båda döda. Chocken efter deras hädangång blev svår för dem alla, men de lyckades finna kraft nog att föra dem tillbaka till El-Moiros. Hertigen hade visat sig vara en godhjärtad man. Han hade bara gett order om att rum skulle ställas i ordning och liken packas på is i slottets likkällare. Alla hade de förlorat någon tidigare och visste att tiden läker alla sår, men saknaden består. En av sällskapet var dock helt otröstlig. Den godhjärtade, men vämjelige Skabbe grät öppet och vägrade äta i flera dagar under början av deras vistelse. Han hade aldrig före deras möte känt vänlighet eller kamratskap och därför var förlusten enorm för honom. Torgil led svårt med sin vän och försökte trösta honom. Skabbe fann lite ro i hans tröstande famn, men återföll därefter i melankoli. Torgil förstod att Skabbe förebrådde sig själv för deras död. Den stora dumma lunsen tyckte att han skulle varit död istället för dem. Att han skulle ha skyddat dem istället för att sitta med de andra vid brasan och vänta på att de skulle komma tillbaka med jaktbyte för honom att förtära. Torgil tittade på den ömkliga varelsen och önskade att han kunde hjälpa honom.. Okunnighet är lycka tänkte han och tar fram lutan.
-Jag ska spela lite för dig så känns det bättre min vän.
Skabbe titta upp en kort stund, men vände sedan bort blicken. Tårarna började sakta rinna längs Torgils kinder när han kände kraften i musiken fylla rummet. Han spände sedan sina olikfärgade ögon i Skabbes och lät den magiska rösten flöda in i vännens sinne.
-Du har varit trött och sovit. Lima och Kjettil är två personer ur dina drömmar, men finns inte på riktigt. Du är inte ledsen mer.
Kraften bet i Skabbes sinne och han skakade på huvudet. Bara så där så var alla minnen av Lima och Kjettil utplånade ur Skabbes minne. Torgil hade rövat bort en del av hans sinne för att dämpa sorgen. Tårarna fortsatte att rinna.
-Hej Torgil. Var är Sallah? Varför gråter du?

Sallah
Regnet hade pågått i flera dagar och lukten av nattens åskväder fyllde näsborrarna. Eremiten kravlade sig smidigt ut genom grottans mynning och lät morgonens första solstrålar värma köldstela leder. Han stod kvar och blickade ut över Erebulasbergens avskavda toppar. Från platån utanför grottan kunde man se ända till Durnfasts gränsfästning i väst och i norr låg skogen Mörkmossen som en stor grön matta. I övriga riktningar var det bara ett hav av berg och klippor. Han slöt sina ögon och fyllde lungorna till brädden i flera djupa andetag. Han satte sig ner i en invand ställning med korsade ben och kände efter. Länge. Sökte i djupet av sig själv, en strimma av hopp att än en gång känna sig delaktig. Åter känna sig som en av det högre medvetande som varit en del av hans liv sedan han som ung gick genom blodriten och blev Ashina. Ett hopp han närt under hela sin exil. Åter ekade hans inre tomt.

Han öppnade ögonen och tog sig istället an de monotona sysslor som blivit hans liv. Samla vatten, skrapa ihop lite lavar och rötter för att kväva den värsta hungern och därefter ligga still för att bevara energi inför nästa dag. Han var orkeslös och hungrig, men gjorde allt för att slippa ta sig till Durnfast och civilisationen. Han mindes inte hur länge sedan det var han talade med en annan varelse, men allt det kvittade nu. Han skulle snart dö. Gå under här uppe i Erebulas utan syfte och mening. Han skulle tyna bort i ensamhet och då äntligen få frid. Han svepte sin gröna kappa runt sig där han låg. Hans kläder var i trasor och smutsen hade på flera ställen grott så djupt i hans skinn att den inte längre spolades bort av regn eller skav. Trots det var hans kappa som ny. Han lät blicken vandra längs den snirkliga mönster av gyllene rankor som löpte längs plaggets alla kanter. Han kunde inte längre minnas vart han fått tag på ett sådant magnifikt tygstycke, men han visste att det var skogsalver som låg bakom sömnaden. Hur mycket han än pressade sitt sinne kunde det inte få fram annat än skuggor och viskningar ur det förflutna. Allt var suddigt. Han fortsatte följa mönstret och lät kroppen ge vika för vilan den längtade efter. Kanske är det denna dag han aldrig mer vaknar?

Det hade blivit kallt och mörkt när han öppnade ögonen nästa gång. Han rullade över på rygg och stirrade på himlavalvet ovanför. Alla moln hade skingrats och det var klart. I det svarta lös tusen och åter tusen stjärnor. Bergen runt honom var bara siluetter och hans platå badade i ett blått ljus. En gång var han en stjärnskådare, en tolkare av himlakropparna och en man som kunde se glimtar av framtiden. Han låg en stund och begrundade stjärnbilderna utan direkt syfte. Förundrades över skönheten i gudarnas skapelser. Lät ögonen svepa från öst till väst och sedan från söder till norr. Det var då han såg den. Raluckas röda stjärna låg närmare Valior.

Han vaknade upp ur sin dvala med ett ryck. Lät blicken följa Vailiors gahnlinje tills han kom till Kvisur, dvärgens stärnbild. Nu satte han sig upp. Fylld av oanad energi och livskraft. Vid infernos kretsar! Yxan är sänkt. Eremiten ställde sig upp och hans lemmar darrade lika mycket från nattkylan som av spänning. Knappt vågade han följa gahnlinjen från Kvisurs yxa, men han måste få veta. Han slöt ögonen och bet ihop tänderna. Kisade försiktigt innan han spärrade upp ögonen och tog in det han såg. Där var den. En kolsvart cirkel som tyckte konsumera allt runt sig. Ett tomt hål i stjärntäcket där inget ljus kan leva. Det han befarat länge har med detta järntecken bevisats. Den femte konfluxen är på väg och det kommer ske inom överskådlig framtid. Han hade ett syfte igen. Kontakten med Ashinas var fortfarande bruten, men det kunde inte hjälpas. Tiden var knapp och han måste återvända till den värld han lämnat.

Han gick med målmedvetna steg in i grottan och lade sig mot stenblocket i dess djupaste inre. Han trevade med armen så långt han förmådde sträcka sig och lät blockets vassa kant sarga hans skinn för att nå. Tillslut fann fingrarna det han sökte. Paketet i läder tog en stund att lirka fram, men nu låg det här på stenhällen. Anspänningen var så stark att känslorna tog överhand. Tårar trillade och bildade ljusa diken i smutsen på kinderna. Han samlade sig bäst han kunde och bar ut läderhöljet till stjärnljuset. Han satte sig på knä och vek undan fliken på toppen av paketet. Där låg de. Lika glänsande som när han la ner dem. Ezba, elden den stora sabeln är lång och kraftfull. Isha, vinden är dolken vars korta blad skänker rörlighet och blixtrande snabbhet. Livlinor i hans tjänst. Han drar nageln mot Ezbas egg. Den är fortfarande vass trots förvaringen i grottans fuktiga inre. Han tömmer paketet på dess övriga innehåll. Två vapenskidor och hans Skarl. Det långa röda tygstycket som bildar treenigheten i hans Phaar-Thun symbolen för att han uppnått Parlak-Thuns grad. Snabbt och effektivt lindar han in båda klingor i Scarl och med vapnen på höften är han åter en Ashina. Sedan stannar han upp. Är han verkligen Ashina om han inte längre kan se med sina stjärnögon? Han tar tag och Ezbas hjalt och kramar det hårt, fyller lungorna till brädden och sluter ögonen. Eremiten andas ut och känner efter. Först kommer det som en liten ryckning och bara efter ett kort ögon blick känner han hur en störtvåg av kraft väller fram från hans djupaste inre. Han öppnar ögonlocken och hans mörka Krunitiska ögon är ersatta av ett kallt blått ljus. Han ser allt, hör allt, tiden saktas ner, han är ett vapen.

Eremiten på berget dör utanför sin grotta. Pånyttfödd är Ashina Rais Sallah al’ Abbas och han har bråttom.

Varje steg följdes av en grimas av smärta. Han hade vandrat i flera dagar. Först genom Erebulasbergen. Noggrant undvikit Durnfast gränsfästning och sedan på stigarna ner i Mörkmossen. Skogen hade först varit en välkommen förändring mot bergen, då den bjöd på både vatten och bär. Efter att vandringen fortgick hade han nött ner sulorna på stövlarna till den grad att fötterna tittade ut. Det var här färden tog en ny skepnad. När han väl kom ut på Mästocka hedar var fötterna så illa sargade att han fick anbringa all sin viljekraft för att inte sätta sig på marken och ge upp. Hedlandet var inte heller den källa till mat som Mörkmossen och vatten var sparsamt så här under sommarens torra månader. Likväl hade han blicken fäst mot horisonten och satte taktfast ena foten framför den andra. Andra hade kanske gett upp, men Sallah var inte andra. Han var en Ashina en gång i den Krunitiske kejsarens tjänst. En dråpare. Ett vapen mot Kruns fiender. Han hade späkt och härdat sin kropp under hela sitt liv, om inte han kunde pressa sig vidare kunde ingen det. Trots det var det inte det som förde hans steg framåt utan något annat. Något han inte känt på länge. Hopp. Det och en vetskap att han var en del i att skapa hopp för andra. Konfluxen var på väg. Den femte i ordningen. Konfluxen hade kraft att förändra världen. Smula sönder gamla civilisationer och skapa nya. Utplåna hela landsändar med eld eller tränga undan havet och skapa andra. Han visste inte så mycket mer än att han måste nå Hynsolge igen och det snarast. Något ska hända där och det är viktigt att han inte missar det. Bit ihop tänderna och sätt ena foten framför den andra. Försök att inte svimma. Måste nå Hynsolge.

-Här kan du inte ligga, trashank!
Mannen stod bredbent över honom och höll en skjortärmen för mun och näsa.
-Du stinker värre än en Trögslempuk. Vi har kunder att tänka på.
-Något att äta, vatten?
Sallah hade svårt att forma orden. Hans berendiska var inte den bästa och tiden utan att tala med någon hade inte övat upp den heller. Så trött. Hynsolge.
-Vid de unga gudarna! Du ser inget vidare ut för världen. Nå, lite bröd och vatten kan du få, men sedan får han packa sig på läns.
Sallah får bara till en nickning till tack och han ansamlar all kraft han har kvar för att ta sig på fötter.

Inne i skänkrummet på det värdshus han kollapsat utanför är det svalt. Sittbänkarna och borden bär spår av ett gille som måste varit igår. Längst in i rummet håller fortfarande några karlar, som ser ut som knektar på att skråla och dricka trots att det måste vara långt in på morgonen. Sallah glider ner på en av bänkarna och mannen som lett in honom sätter sig på motsatt sida. Han begrundar Sallah uppifrån och ner och sticker sedan fram en bit ljust bröd.
-Mullah ler mot er gode herre. Tack!
-Kruniter? Du är långt hemifrån. Säg mig, jag bjuder dig på mat och vatten och tycker mig ha rätt att fråga. Din kappa är att ädlaste slag och tro inte att jag inte känner till alvsömnad när jag ser den. Nog täcker kappan mycket, men man måste vara blind för att inte se svärden under den och de glittrar som silver. Inte något en trashank som du skulle bära på. Vem är du?
Sallah tar en försiktig tugga av brödbiten men säger inget.
-Jag tror du är en vägstrykare som stulit både kappa och svärd. Det är enda förklaringen till din tystnad. Ta mitt råd trashank. Lägg ditt byte i en säck. Det är onda tider. Var och en måste göra sitt för att överleva. Jag dömer inte dig, men vid gudarna skyltar du med det där blir det en enkelresa upp i en trädklyka om de där i hörnet får syn på dig.
Sallah möter hans blick och upprepar.
-Mullah ler mot er gode herre. Tack!
Mannen suckar och reser sig upp. Rörelsen fångar uppmärksamheten hos en av dryckesbröderna i hörnet.
-Värdshusvärd! Hämta en kanna till åt gamle Komvrad och hans tappra män. Se det som en del av skatten till baron Boxius!
De andra skrattar högljutt. Boxius. Namnet fick Sallah att haja till. Han var långt ifrån Klinga Fot och han veterligen fanns ingen Boxuis runt Ventimiglia hamn, vilket var nästa mål för hans resa. Sallah måste fråga dem. Han kanske kan få hjälp av en Boxius om han berättar att han känner Hertig Boxius på El Moiros. Brödet har återgivit lite av hans krafter och han släpar sig mödosamt bort mot männen. Han har inte ens kommit fram till dem när den som kallat sig Komvrad vänder sig mot honom.
-Jämrande elände! Ge dig av dig stinkande benget. Du förpestar luften för anständigt folk. Vår sold är till för öl. Inte almosor åt tiggarhjon.
Komvrad tar tag i en sejdel och tömmer våldsamt innehållet i Sallahs riktning. Det mesta far på golvet, men en del stänker på hans smutsiga kläder.
-Haha! Sug på dina trasor så blir du både lögad och full. Försvinn nu innan jag ränner dolken i dig.
Sallah står som en stilla som en staty och andas häftigt. Han känner hur något bubblar och jäser djupt i hans inre. En best han vet att han inte kan tämja. Inte nu. De är bara fulla och dumma.
-Trashank! Låt de andra gästerna vara. Jag bjöd in dig av vänlighet. Pröva inte mitt tålamod. Värdshusvärdens ord verkar tända Komvards vrde äver att Sallah inte dragit sig tillbaka. Komvrad reser sig upp och trevar efter vad som hans fingrar än finner på bordet bakom honom.
-Hörde du inte vad jag sa? Försvinn!
Det sista ordet följs av att Komvrad slungar det han fann mot Sallah. En bit skinka. Skinkan seglar genom luften och tiden saktas ner. Likt en pisksnärt rycks slöjan för hans ögon bort och han är plötsligt i full kontroll över sina sinnen. Parlak- Thun tar över hans kropp. Han upphör att vara man och drar Ezba och Isha i en enda blixtsnabb rörelse. Han är en tiger, han är ett vapen. När han återfår sansen ligger alla döda framför honom i ett kaos av blod och kapade kroppsdelar. En av männen försöker desperat skopa tillbaka sina inälvor i såret som gapar från sida till sida över hans buk. Värdshusvärdens strupe pulserar ut tjockt mörkt blod då hjärtat desperat fortsätter slå trots att ögonen är kalla och själen redan lämnat honom. Sallah faller ner på knä. Han har åter igen tappat kontrollen och dräpt oskyldiga människor. Han begraver ansiktet i händerna och gråter högljutt och hulkande. Snor och saliv samlas i handflatorna utan att han kan eller ens försöker stoppa det. Runt honom drar dödsguden Kushta ur de sista andetagen från hans offer så deras jämranden tystnar. Sallah tittar upp och möter blicken på en kvinna. Hon står längst bort i rummet och stirrar på honom. Oförmögen att röra sig och sann skräck i blicken. Hon håller en köttyxa i handen och så fort han får syn på den börjar det om. Han får fram ett ynkligt, nej mellan tårarna och sedan är dansen igång igen. Hennes liv är över på några ögonblick.

Sallah når Ventimiglias hamn några dagar senare. Dimman ligger tät över Koljurbukten och staden är endast siluetter och ljud. Han trevar sig ner till hamnen och är nöjd med att kunna hålla sig ur synhåll från nyfikna ögon. Nu gäller det att finna passage till Hynsolge eller i alla fall upp längst Berendiska kusten för att nå Lindaros eller Istrulmun. Där visste han att skepp mot Hynsolge avgick ofta. Hamnen var lugn trots sin storlek. Ingen vågade sig ut på havet i denna tjocka och besättningarna höll sig nog med sina familjer när de bjöds respit från slitet på däck.

Sallah visste inte var han skulle börja, men tänkte först ta sig tid att gå längs ut på den västra vågbrytaren. Kopparhavet låg framför honom och han ville andas in den friska havsluften utan att den besudlades av stadens stank. Han hoppade smidigt mellan de stora bumlingarna som kastats i hamnbassängen för att bilda vågbrytaren. Längst ut skulle han och trots att bränningarna gjorde stenarna hala var han säker på foten. Havets taktfasta gungande skapade ett sug varje gång en våg drog sig tillbaka och dimman var en smula tunnare här som följd. Han kunde se en kort bit ut över vattenytan och i dimman anade han en stor skugga. Han tog sig längre ut och konturer uppstod. En hög rak bog med en ramm precis i vattenytan. Rammen var skodd i brons och havstulpaner och dess ände bar formen av ett grinande bockhuvud med horn och allt. Först nu inser Sallah att skeppet är på väg in i hamnen och kommer närmare. Dess kapten måste vara modig som trotsar dimman. Skeppet avslöjar för varje årtag mer av sig själv tills Sallah öppnar munnen och står gapande av förvåning. In i Ventimiglias hamn glider det enorma krigsskeppet Argebala. Likt ett grått spöke från det förflutna kommer hon åter in i Sallahs liv. Han vet inte hur, men han vet att detta är det skepp som än en gång kommer föra honom till Hynsolges kust. Där han står med vågorna sköljandes över fötterna begrundar han fartygskroppen som makligt och nästan ljudlöst glider förbi honom. Han ser alla reparationer och skador hon ådragit sig under kriget. Han är inte någon sjöman, men förstår att det är ett under att hon ens flyter med tanke på allt hon fått utstå. Han ser ingen besättning, mer än årornas rörelse som vittnar om deras närvaro. Riggen är tom och längs relingen finns ingen. Först när akterbygget kommer ur dimman ser han någon. Mannen står med korslagda armar och blicken fäst mot fören. Han ser vem det är redan på hållningen, men blir helt säker när skeppet avancerar. Kungadråparen, förrädaren och en av krigsutkomstens verkliga arkitekter, general Tarnbrand av Lardamendien.

/Det kan vara svårt att hänga med kanske men spritt runt här på forumet finns det mesta om man är intresserad. Använder man sökfunktionen hittar man även annat material som alla duktiga skribenter här producerat. Jag ser mycket fram emot att få bidra det lilla jag kan.

[skaraborgarn]

Bra mer fan-fiction!