Historia: Gamorien var ett vilt område innan det sedan koloniserades av Jorpagna under Kejsartiden och blev en provins i det storslagna imperiet. Det var en oländig trakt, i norr utgjordes det av högresta berg som stupade brant ned i det rasande havet. Söderut fanns bättre marker, med böljande kullar, en stor central sjö och djupa skogar.
En gradvis kolonisering och civilisering av de lokala barbarstammarna tog vid. Malm, framförallt koppar och järn, började brytas ur berg och bärgas ur myrar. Det var en relativt lukrativ bygd för kejsardömet under åren innan den Tredje konfluxen kom och välte allt över ända.
Landet förföll sedan i inre stridigheter och mer lokala styren tog vid under Mörkertiden som på så många andra platser i Ereb. Efterhand lyckades en stark krigsherre ena de olika fraktionerna till ett feodalt kungarike och utropa sig till konung över Gamorien. Detta var en hänsynslös och brutal man som med järnhand styrde riket, och landet fick en förhållandevis stark centralmakt jämfört med många andra grannländer. Det politiska styret kom dock i stort sett att likna de övriga feodala rikena som Magilre, Zorakin, Kardien etc, och den Lysande vägen gjorde också sitt intåg i landet. Konungen blev anfader till den kungaätt som kom att kallas för Drakhjärta, ett namn som enligt många var sprunget ur den drakoniska grymhet konungen stod för.
Denna brutalitet fortsatte sedan att ärvas i nedstigande led till de andra kungarna i ätten, och invånarna i Gamorien hade det följaktligen ofta svårt. Men den siste sonen i ätten Drakhjärta, född 319 eO, kom att bli den värste av dem alla. Denne rovriddare och prins av Gamorien lyckades i sina ynglingaår på något sätt få kontakt med mörkrets makter, och lärde sig ur denna källa trolldom av den allra svartaste sort, vilket fördrev hans redan ondskefulla sinnelag än mer. En natt begick han så det allra grymmaste dåd man kan tänka sig. Han dräpte hela sin familj, däribland föräldrar, och väckte dem sedan till odöda slavar i hans tjänst och utropade sig själv till konung. Därefter inledde han ett tyranniskt styre utan like, där han bland annat krävde årlig tribut av män som dräptes och animerades för att ingå i hans odöda, alltjämt växande, härskara. Då folket gjorde uppror, gick han i krig mot dem med hjälp av svartfolk och reptilmän, och animerade de som föll.
Vissa legender säger att det var all denna gruvliga ondska som kallade ner en gudarnas förbannelse över landet, andra att de mörka krafterna helt enkelt förgiftade landet. Träden dog, solen slutade lysa över trakten och den sveptes in i ett evigt, dimmigt mörker. De människor som levde i grannländerna började undvika det.
Livet för de som levde kvar och inte hade dräpts blev utsiktslöst. Ingen tilläts lämna Gamorien. Skatterna var oerhörda, och de som dog av armodet blev animerade till odöda. Några gånger försökte grannländernas härskare sända trupper till området för att störta den onde despoten, men de mänskliga riddarna och knektarna hade svårt att slåss i mörkret och dimman mot de mörkerseende svartfolken och levande döda. Efterhand började alla undvika det, ingenting hördes heller därifrån och det dimhöljda och mörka Gamorien lämnades helt åt sitt öde.
Geografi: En gång i tiden var Gamorien ett naturskönt land men efter förbannelsen så har det blivit förvridet och dött. De gamla namnen på skogar och sjöar har börjat benämnas med andra, dystrare namn.
Den norra halvan av landet upptas nästan helt av de skyhöga Draktandsbergen. I forna dagar levde mycket stenfolk här, och trakten ansågs för oländig för människor att bosätta sig i. Kedjan består huvudsakligen av svartgrå urberg där vissa toppar är tusentals meter höga och snötäckta året om. De stora mängderna smältvatten har gjort att det finns otaliga sjöar och älvar i bergen där vattnet så småningom rinner ut i havet eller Demonträsket söderut. Den steniga klippterrängen och de hisnande bergssidorna är karga och glest bevuxna. Det enda som finns är brunaktigt, dött gräs och olika slags döda buskar, främst törnesnår. Klipporna är bevuxna med döda mossor och lavar samt en del tenngrå småbjörkar som står med sina kala, knotiga grenar utsträckta för vinden och med sina nedfallna, rödbruna löv liggande i fuktiga drivor längs stensluttningarna. På de lägre höjderna finns också en del brunbarriga döda träd. Flera smala, serpentinliknande bergsstigar ringlar sig fram genom landskapet.
Söder om Draktandsbergen ligger Silversjön, eller som den kallas efter förbannelsens inträde; Demonträsket. Detta var en gång en stor sjö i Gamoriens centrala delar som matades av vatten från bergen och gav goda farleder ut till havet. Hundratals öar fanns i den väldiga sjön, där folk livnärde sig på fiske. Numera har trakten nästan kvävts av slam, dy och strypande träskväxter och det är en kuslig upplevelse att färdas över det dimtäckta, mörka vattnet.
Sydost om träsket ligger Trollskogen, som innan förbannelsen kallades Fabelskogen. Det är en tät, uråldrig barrskog bestående främst av granar och tallar. Marken, stenblocken och trädstammarna är alla täckta av djupt dämpande mossa som skänker skogen en mystisk stämning. Ur den mossiga marken brukar svampar och ormbunkar slå rot, men blommor kan aldrig ses till. På vissa ställen genomkorsas landskapet av trolska bäckar och skogstjärnar.
Sydväst om träsket ligger Svarta bergen, som förut kallades Örnbergen. Dessa är betydligt mer låglänta än Draktandsbergen men består också av urberg som går i dagen och är ofta branta och spetsiga, med skarpa raviner, klippiga backar och stup. Svartfolk har under åren dragit in hit i stora massor och åtskilliga stammar verkar här.
Än längre söderut ligger Lågländerna som var den trakt där de flesta människora levde. Detta var framförallt en jordbruksbygd, med en del gruvor som fanns på de högre höjderna uppemot bergen. Landskapet här är också ganska kuperat, med bäckar här och var som genomkorsar landskapet. Det fanns närmast inga bosättningar så stora att de skulle kallas för städer, utan huvudsakligen så rörde det sig om stora byar där de största låg invid kusten.
Svårigheter att färdas till landet: Havet kring Gamorien sägs vara än mer förbannat än landet. Allt som färdas över havet eller genom luften vid kusten, dras obarmhärtigt ned i de iskalla djupen. Det är som att varken vatten eller luft längre har någon förmåga att bära. Inget fartyg eller ens en fågel skall ha nått Gamorien på hundratals år.
Övrigt: Mycket i Gamorien är förstås okänt sedan förbannelsen drog in. Jag är lite försiktig med att beskriva mer då äventyret behandlar en del av vad som finns häri på en mer detaljerad nivå. På så vis kan Gamorien efter förbannelsen nästan mer ses som en äventyrsplats öppen för utforskande, snarare än ett eget, aktivt land. Det är ett "okänt område" i sin sanna bemärkelse ( som jag trodde syftet var en gång med de vita fläckarna i Ereb).
