Trocuspa och Banzikan

[Baldyr]

Jag tänkte kommentera min egen text litet snabbt innan jag fortsätter med Trocuspas Banzika.

Optimistiska teologer har dock pekat på likheter mellan Trocuspa och krigsgudar inom andra panteoner och i andra tider, och menar att de alla enbart är reflektioner av samma väsen.

Detta är min egen personliga övertygelse, men prästerna håller alltså inte med. Jag vet inte heller om det är så klokt att rista sådant i sten vad gäller projektet i stort, men jag tänkte alltså att idén ändå kan vara värd att lansera.

Enligt mytologin är Trocuspa en av skapargudarna och de troende anser att det var han som besegrade urmonstret Tiamat och därigenom gav upphov till jorden och himlen. Kaosmakterna, vilka ofta betecknas som demoner i Tiamats tjänst, lurar dock bortom verkligheten och en dag kommer världen till ända. Då stundar den slutgiltiga striden mellan Trocuspas ordning och det kaos som urtillståndet Tiamat representerar.

Detta skall alltså främst föreställa de idéer som florerar bland präster och andra lärde Trocuspa-dyrkare, inte någon objektiv eller officiell beskrivning av kosmologin i projektet.

Förståelsen av dessa tre så kallade passager utgör vägen till det sinnestillstånd som kallas Banzika. För att nå dit måste lärjungen behärska en mängd så kallade klaver eller nycklar, samt genomgå hårda fysiska och mentala prov.
Se huvudartikel om Trocuspas Banzika för fler detaljer.

Ja, invänta gärna nästa utkast innan ni ger er på nycklarna...

Trocuspas heliga skrift Blodsboken nedtecknades enligt traditionen av profeten Coan på 600-talet fO. Skriften anses utgöra gudens ordagranna samtal med profeten och varje ord är därmed att betrakta som gudomligt och ofelbart.

Detta är givetvis en parallell till Koranen och hur denna heliga urkund enligt läran nedtecknades.

Då texten är skriven på den utdöda laabniska tungan är det dock endast präster och skriftlärda som har tillgång till själva urkunden.

Jag inväntar, liksom många andra föreställer jag mig, med spänning vad internutredningen kommer fram till angående laabniskan...

Den enda kontakt den troende krigaren har med skriften utgörs vanligtvis av de valda utdrag som har översatts till andra mera aktuella språk och som krigare traditionellt bär med sig i fält.

Egentligen borde det väl vara ungefär som med latinet och kristendomen, alltså att den troende inte har någon koll på vad som faktiskt står i den heliga skriften. Det vore kanske mera parodiskt om krigarna faktiskt bär med sig utdrag som ingen kan läsa. Åsikter?

Det finns nämligen ett talesätt som säger att ”ord kan påverka världen”, även om den ursprungliga meningen enligt Blodsboken snarare borde tolkas som ”språk omformar verkligheten”, men distinktionen torde vara strikt akademisk.

Detta är en återkoppling till det Brior skrivit mycket om i sin metafysik. Min tanke är alltså att Blodsboken verkligen är Trocuspas ord (plus/minus något komma) och att språkets betydelse för skapelsen faktiskt antyds i denna. Fast jag vet ju inte hur etablerat detta är inom projektet, så jag passar även på att sopa alltsammans under mattan.

En känd muralmålning anses exempelvis visa guden i form av en konung eller kejsare ridande på en drake. Visserligen har väggmålningen bättrats på under årens lopp, men den teologiska tolkningen förblir att konstnären tolkat gudens seger över ormen Tiamat. Gudens anlete har förresten vittrat bort och ingen har vågat fylla i ansiktsdragen efter eget huvud.

Konstnären fick i själva verket en vision om den framtida konungen Arn Dunkelbrink, vilken både han själv och prästerskapet misstolkat. Jag föreställer mig dock att en delegation från templet söker sig till Stegos när nyheten om den ansiktslösa gudakonungen når Bhannavil...

Vissa ikoner avbildar Trocuspa med ett knippe om nio svansar i ena näven, vilka symboliserar Tiamats demoner som guden dräpte i den ursprungliga kraftmätningen med kaosmakterna. Ibland avbildas Trocuspa istället i strid beväpnad en niosvansad katt med vilken han betvingar demonerna. (Piskan i sig lär för övrigt härstamma från Bhannavil, där den traditionellt används för att motivera galärslavar. Till gudens belåtelse, givetvis.)

Den niosvansade kattens ursprung är givetvis mest en kul grej, men jag misstänker att ingen annan redan har lagt beslag på piskans ursprung. Eller?

Fäktmästaren, med ansvar för lärans renhet (och försvar om så behövs); Rustmästaren, med ansvar för templets försvar (liksom för den smidesverksamhet som traditionellt bedrivs vid templet); Tankmästaren, med ansvar för adepter och utbildning (samt för templets bibliotek).

Fäktmästaren som lärans försvarare fungerar (givetvis) som så att om någon ifrågasätter prästerskapets dogmer så får de reda ut saken på tempelgården med fäktmästaren.

"Tankmästaren" är jag inte speciellt förtjust i personligen, men förstod samtidigt att det var ett populärt förslag. Fler förslag välkomnas givetvis. (Vad sägs om "Skriftmästaren"?)

Vid regelrätta religiösa högtider, så som i samband med årsdagen av Blodsbokens nedtecknande, utför man tjuroffer till guden ära.

Tjurkult är något av ett tema jag har tänkt ha i mina skriverier om Trocuspa, banzikan och Nastrôl. Jag hoppas att ingen misstycker.

I anslutning till Blodsbokens kapell finns även templets bibliotek, som huvudsakligen består av heliga skrifter som nedtecknats genom århundraden av präster, profeter och skriftlärda. Beroende på tempel anses vissa texter ha större tyngd än andra, medan andra betecknas som rena apokryfer.

Mera om litteraturen kring banzikan kommer i nästa artikel.

Liksom vid huvudtemplet i S'rid be Ghile smider man vanligtvis även vapen inom tempelområdet. Under rustmästarens överinseende tillverkas traditionella vapen så som duellvärjan pata, som en gång i tiden var kännetecknet för en klavykisk adelsman.

Detta är en parallell till shintotempel i Japan där man visst smider traditionella svärd.

Endast vid huvudtemplet på Bhannavil undervisar man i Trocuspas Banzika, så som läran ursprungligen formulerades på ön. Troende som verkligen vill tillägna sitt liv åt guden och dennes lära reser alltså med fördel till Bhannavil och ansöker om en plats som adept där istället.

Denna utsaga gäller alltså specifikt tempel och är den officiella synen. Saken belyses något mera nyanserat i banzikan-artikeln, sedan.

Även det Trakoriska riket vänder sig, för säkerhets skull, till Trocuspa-templet i Tricilve inför viktiga militära kampanjer. Kostnaden i offergåvor anses vara överkomlig om man i gengäld kan hoppas på lycka på slagfältet.

Jag tyckte mig se en hänvisning till templet på Arkiprojekt Tricilve. Trakorierna är nog beredda att göra det mesta så länge det ger resultat. Med tanke på hur gott rykte banzikan trots allt har, så borde guden som gett upphov till läran också anses ändamålsenlig, eller hur?

/Baldyr

[Baldyr]

Här följer alltså ett utkast till huvudartikel "Trocuspas Banzika". Notera att denna text är specifik för Trakorien och då specifikt den traditionella synen på banzikan. Andra får gärna beskriva tidigare, parallella och senare varianter av banzikan i egna texter och arbeten, vilket jag också försökt lämna utrymme för.

Introduktion
Krigsguden Trocuspas lära handlar om det rätta sinnelaget och kallas Trocuspas Banzika. Till skillnad från tidigare varianter av banzikan-läran omfattar läran som uppstod på de Trakoriska öarna även ett komplicerat hedersbegrepp. Se huvudartikel om Trocuspa-kulten för fler detaljer om själva religionen.
Banzikan som lära har rötter som sträcker sig bortom Trocuspas Banzika, även om detta förnekas benhårt av Trocuspa-kulten. Man vill istället göra gällande att banzikan som lära först blev känd för människorna i och med Blodsboken, guden Trocuspas heliga skrift. Man erkänner alltså ingen annan banzika men det har inte hindrat andra och även äldre skolor från att etablera sig runt om i världen. Trocuspas prästerskap har oavsett inget samröre med dylika kättare.

Ursprung
Var banzikan som filosofi härstammar ifrån är det ingen som vet säkert, men däremot kan man med säkerhet påstå att andra varianter av samma lära har förekommit före Trocuspa-kultens grundande på ön Bhannavil ca 600 fO. Ursprungligen hade banzikan alltså ingenting med vare sig gudar eller krigföring att göra. Däremot visade sig bazikan vara effektiv på slagfältet då krigaren kunde hålla känslor av rädsla och panik separerade från det taktiska tänkandet, liksom impulser av smärta aldrig tilläts nå fram till medvetandet. Banzikan-krigaren kunde alltså fortsätta strida med full styrka tills dess att livsanden lämnar kroppen.
Det gemensamma för alla tidigare och även senare former av läran är att man försöker närma sig det gudomliga genom att utöva kontroll över sin kropp och sitt medvetande. Grundsynen är att skapelsen inte är perfekt och att alla ting inom skapelsen är i olika grad defekta. Man vill därför skala av såväl kroppen som sinnet, lager för lager, tills endast en ren kärna återstår.
Själva metoden består i att dela upp det defekta i olika separerade enheter, eller essenser. Genom att först demontera såväl kroppen som själen kan man därefter bit för bit sammanfoga en ny och bättre helhet. Själva banzikan är det tillstånd där man lärt sig betrakta sig själv och sin omvärld som en samling självständiga begrepp, separerade men sammankopplade. Genom att se kopplingarna kan man frigöra enskilda delar efter behag, koppla bort det som inte är önskvärt och omfamna det som är ändamålsenligt i den aktuella situationen.
Vägen till denna insikt är varken kort eller rak, utan kräver såväl det rätta sinnelaget som en järnhård vilja. Man kan heller inte nå denna insikt på egen hand, utan det krävs insiktsfulla lärare som kan agera som guider på väg mot slutdestinationen. Den stegvisa processen är väldigt tidsödande och få lyckas någonsin nå slutmålet.

Banzikans tre tecken
Trocuspas gåva till sina anhängare är de tre tecknen eller symbolerna, vilka fungerar som passager som den troende måste forcera för att nå Banzika. För att nå dit måste lärjungen behärska en mängd så kallade klaver eller nycklar, samt genomgå hårda fysiska och mentala prov. Utbildningen kan också delas upp i tre steg efter varsin symbol eller passage. De tre tecknen är:
Fröet, ty det samlar sitt väsen i en sluten kammare.
Stenen, ty den vilar oberörd på strömmens botten.
Eken, ty den förmår själv avgränsa sin röta gentemot kärnan.
På den första nivån, fröet, lär sig lärjungen att se sitt sanna jag och förstå sin inneboende potential. Samtidigt måste man förstå hur man kan dela upp sinnet i avgränsade fack. På den andra nivån, stenen, lär sig adepten att separera sitt sinne från kroppen och från omvärlden. Man måste kunna förbli oberörd av allting som händer runt omkring en. På den tredje och sista nivån, eken, lär sig den troende att finna sin egen kärna och koppla bort allting annat. Först när man börjat betrakta sig själv i begrepp om olika odelbara helheter kan utbildningen avslutas.

Nycklarna
Träning i Trocuspas banzika sker i självcentrisk meditation över begrepp som jaget och dess relation till sinnet, kroppen och omvärlden. Metodologin bygger på att läraren erbjuder eleven en klav i form av en frågeställning, ett påstående eller ett problem som denne därefter skall kontemplera. Vägen till ett svar går inte via intellektet och eleven har ingen hjälp av sin slutledningsförmåga, utan man måste istället använda sin intuition. Även om det finns ett korrekt svar så är det svaret alltid personligt, och därmed är det själva processen som leder fram till svaret som utgör klaven.
Läraren ökar stegvis svårighetsgraden och leder därmed eleven omärkligt genom var och en av passagerna som de tre symbolerna utgör. Varje gång man övervunnit ett steg verifieras elevens nyvunna insikter i form av rigorösa tester, vilka ofta är potentiellt farliga. Det kan handla om att försätta sin kropp i en skendöd dvala, eller sitta naken på en bergstopp i ett snöoväder.

Klassiska klaver
Profeten Coan, som grundade Trocuspa-kulten och nedtecknade den så kallade Blodsboken, jämförde själv bearbetningen och förståelsen av en klav med att pressa en kamel ned i svalget. Då få numera känner till exakt vad för slag exotiskt djur en kamel är, så utgår man i allmänhet ifrån att det rör sig om ett oätligt kryp av något slag, då smaken måste göra det näst intill omöjligt att svälja djuret. (Det finns faktiskt en kättersk sekt av banzikan-inspirerade Shamash-mystiker som övar sig i att svälja olika substanser som anses syrliga, beska eller kväljande. Genom att följa Coans asketiska exempel söker man befria sig från falska tankar och behov.)
Kända klaver (översatta ur Blodsboken) är exempelvis:
1: ”Och guden Trocuspa frågade: Vad kom först, eken eller fröet?”
2: ”Och guden Trocuspa uppmanade: Om du kan se mig, döda mig!”
3: ”Och guden Trocuspa talade: Dela din motståndare i tvenne delar, så att det större förhåller sig till den mindre, såsom helheten förhåller sig till densamme.”
4: ”Och guden Trocuspa svarare: Nu!”
I det första exemplet ovan måste eleven enligt den gängse uppfattningen ställa sig över själva det synbara problemet med vilket begrepp som kom först, för att inse att de båda i själva verket är två aspekter av samma begrepp.
I det andra exemplet anses Trocuspa i själva verket uppmana tillbedjaren att inte betrakta honom som ett väsen, utan som ett begrepp. Endast då blir det uppenbart att guden och läran är densamma.
Det tredje exemplet anses ofta i litteraturen handla om ett förhållningssätt till sig själv och sin motståndare. Trots detta är det en allmänt spridd uppfattning bland mindre skriftlärda Trocuspa-troende krigare att ett sådant gyllene snitt bäst utförs med en skarp klinga!
Det fjärde exemplet är mera omstritt men det rör sig alltså om svaret på Coans fråga om huruvida även djur kan uppnå Banzika. Tolkningarna varierar men Lugal-Fusca låter i sin hädiska nidskrift ”Trocuspa och jag” guden anta formen av en kossa och svaret på frågan blir istället ”Mu!”.
Klaver och deras tolkningar utgör en egen litterär genre inom Trocuspa-kulten, och vissa tolkningar av Blodsbokens klaver är mera etablerade än andra. I själva verket är det lönlöst att försöka katalogisera klaver och deras möjliga betydelser, då betydelsen ändå skiftar från person till person, och då det ändå inte är svaret som är det viktiga utan det är snarare själva sökandet som är målet.
Det har dock inte hindrat präster och självutnämnda profeter från att sammanställa såväl sina egna som andras klaver i tjocka volymer, kompletta med sina mer eller mindre lärda tolkningar. Det är alltså lockande för många att vinna insikt i banzikan genom att försöka förstå läran, någonting som en sann mästare givetvis blott fnyser åt.

Banzikans hedersbegrepp
Heder är ett mycket centralt begrepp inom Trocuspas Banzika. Den individuella hedern bestäms av hur väl man hanterar utmaningar, och med utmaningar menas alla handlingar som ifrågasätter ens egen eller någon annans rang, förmåga eller värde. Till detta hör att var och en måste veta sina begränsningar och sitt värde. “Man växer med sina utmaningar“, vilket i praktiken innebär att man endast ska ge sig i kast med handlingar som är värda ens förmåga; man vinner ingen heder genom att syssla med alltför lätta uppgifter, liksom det är dåraktigt att ta sig an alltför svåra uppgifter. I bägge fallen har man inte insett sitt värde och följaktligen drar man vanära över sig.
Vanära är motsatsen till heder enligt Trocuspas Banzika. Vanära drar man alltså över sig genom att inte inse sitt värde och sina begränsningar, men också genom inte uppträda korrekt, eller genom att ifrågasätta någon annans duglighet eller värde. Det sista kan man exempelvis göra genom att övervärdera någon, exempelvis genom att skänka en alltför värdefull gåva, eller genom att presentera något som inte är värdigt personen ifråga.
Det är också förolämpande, och därmed vanärande för den som uttalat förolämpningen, att exempelvis be någon bevisa sin duglighet i envig. Dueller är annars ett högst hedervärt sätt att avgöra tvister och konflikter på, speciellt banzikan-kämpar emellan, men bara så länge ingen försöker ifrågasätta någon annans heder eller skicklighet!
Det är dock viktigt att veta i sammanhanget att banzikans hedersbegrepp framför allt gäller de som är insatta i läran och följer Trocuspas väg. Övriga anses sakna både ära och heder. De oinsatta bör dock behandlas med tålamod och överseende, annars förlorar man själv ära. Det är också viktigt att veta att hedersbegreppet inte gäller fiender i strid – då kan man frångå alla regler utan att dra någon vanära över sig, men bara under förutsättning att striden i sig och dess syfte är ärofull. Onödigt dödande och onödig grymhet är också alltid i sig vanärande.

Banzikan idag
Från att ha haft en guldålder under det Klavykiska rikets välde (från ca 50 fO till ca 200 eO) har Trocuspas Banzika fört en tynande tillvaro. Läran lever visserligen i all välmåga på Trocuspa-kultens födelseplats, det vill säga ön Bhannavil, men den genomsyrar inte längre samhället så som det en gång gjorde. Andra läror och ideal har vunnit mark på banzikans bekostnad, varför läran mest är att betrakta som en kuriositet.
Trocuspas Banzika lärs fortfarande ut på tre platser i den form som läran en gång uppstod. Förutom vid Trocuspas huvudtempel på Bhannavil praktiseras banzikan i denna form fortfarande i munkstaten Nastrôl. Även där för läran dock en tynande tillvaro, men ett par kloster där man fortfarande undervisar enligt traditionellt mönster har etablerats på den arktiska holmen Clusta Noba vid ön Marjura i norr. Den tredje platsen är den trakoriska kolonin Torilia på Aidnehalvön, där en grånande mästare lär undervisa en handfull troende vid Trocuspa-templet. Detta tempel anses dock avfälligt och man erkänner därför av princip inte detta lärosäte på de Trakoriska öarna.
Däremot har nya former av banzikans lära dykt upp efter Klavykiska rikets sönderfall. Många vill helt enkelt använda lärans mer än tusenåriga anor (enbart i Trakorien!) för att etablera sina egna idéer och skolor. (I Ilibaurien har exempelvis en orden som söker tankens renhet dykt upp i de mytiska diFolternas regi, och som har banzikan som en komponent i sin lära.) Gemensamt för alla dylika sentida varianter är att dyrkan av guden Trocuspa hamnat i skymundan, liksom att hedersbegreppet gärna förbises helt. Banzikans tre symboler kan också ha omtolkats eller anpassats till lokala betingelser eller behov.
Samtidigt skulle man, om man så skulle vilja, kunna hävda att dessa mera sentida skolor är en tillbakagång till banzikans ursprung, så som den såg ut före Trocuspa-kulten gjorde anspråk på läran.

[Baldyr]

Och här är mina fotnoter, som ett brev på posten:

Till skillnad från tidigare varianter av banzikan-läran omfattar läran som uppstod på de Trakoriska öarna även ett komplicerat hedersbegrepp.

I klartext finns det tre element som skiljer den traditionella trakoriska varianten av banzikan från andra varianter. Nämligen 1. guden Trocuspa, 2. banzikans tecken, samt 3. hedersbegreppet.

Det gemensamma för alla tidigare och även senare former av läran är att man försöker närma sig det gudomliga genom att utöva kontroll över sin kropp och sitt medvetande. Grundsynen är att skapelsen inte är perfekt och att alla ting inom skapelsen är i olika grad defekta. Man vill därför skala av såväl kroppen som sinnet, lager för lager, tills endast en ren kärna återstår.
Själva metoden består i att dela upp det defekta i olika separerade enheter, eller essenser. Genom att först demontera såväl kroppen som själen kan man därefter bit för bit sammanfoga en ny och bättre helhet.

Denna metod är alltså snarlik den som Brior beskrivit på sin blogg angående diFolternas "alkemi". Jag har också funderat över hur man skulle kunna översätta banzikans tre symboler till de essenser som diFolterna bygger sina egna teorier kring (nämligen svavel, kvicksilver och salt). Fast jag tänkte inte inkludera detta i denna text - eller borde jag?

Träning i Trocuspas banzika sker i självcentrisk meditation över begrepp som jaget och dess relation till sinnet, kroppen och omvärlden. Metodologin bygger på att läraren erbjuder eleven en klav i form av en frågeställning, ett påstående eller ett problem som denne därefter skall kontemplera. Vägen till ett svar går inte via intellektet och eleven har ingen hjälp av sin slutledningsförmåga, utan man måste istället använda sin intuition. Även om det finns ett korrekt svar så är det svaret alltid personligt, och därmed är det själva processen som leder fram till svaret som utgör klaven.

Jag medger villigt att jag plagierat alltsammans från zenbuddismen. Klavernas förebild är alltså koaner och jag fick ursprungligen idéen från Brior, även om han antagligen inte har tänkt sig banzikan som zenbuddism. Här har vi dock ett konkret förslag så jag tycker gott att saken tål att diskuteras, om inte annat.

Profeten Coan, som grundade Trocuspa-kulten och nedtecknade den så kallade Blodsboken, jämförde själv bearbetningen och förståelsen av en klav med att pressa en kamel ned i svalget.

I originalet handlade det om att svälja ett glödgat järnklot, om jag inte missminner mig.

Då få numera känner till exakt vad för slag exotiskt djur en kamel är, så utgår man i allmänhet ifrån att det rör sig om ett oätligt kryp av något slag, då smaken måste göra det näst intill omöjligt att svälja djuret. (Det finns faktiskt en kättersk sekt av banzikan-inspirerade Shamash-mystiker som övar sig i att svälja olika substanser som anses syrliga, beska eller kväljande. Genom att följa Coans asketiska exempel söker man befria sig från falska tankar och behov.)

Som man kan se så har jag låtit Trocuspas lära vara full av missförstånd och feltolkningar, alltså ungefär som den med världsskivan (Trakorien, sid 70). Med litet tur har jag också lyckats göra det underhållande, men min humor kanske inte går hem i stugorna?

1: ”Och guden Trocuspa frågade: Vad kom först, eken eller fröet?”

Denna koan/klav fick jag faktiskt från Brior och det var det som fick in mig på zenbuddismen från första början.

2: ”Och guden Trocuspa uppmanade: Om du kan se mig, döda mig!”

Originalet lyder ungefär: "Om du träffar buddha, döda honom!" och tolkningen är densamma.

3: ”Och guden Trocuspa talade: Dela din motståndare i tvenne delar, så att det större förhåller sig till den mindre, såsom helheten förhåller sig till densamme.”

Här tänkte jag alltså förklara detta med "det gyllene snittet". Det rör sig alltså om en feltolkning av skriften gjord av lekmän. Tanken är dock så populär att den, så att säga, fått eget liv.

4: ”Och guden Trocuspa svarare: Nu!”

Originalfrågan gällde huruvida en hund kunde vara buddha, eller någonting i den stilen. Svaret var "wu!" som alltså betyder "nej!".

Tolkningarna varierar men Lugal-Fusca låter i sin hädiska nidskrift ”Trocuspa och jag” guden anta formen av en kossa och svaret på frågan blir istället ”Mu!”.

Även detta skämt har jag snott... Egentligen är svaret på frågan om hunden "woof!"

Klaver och deras tolkningar utgör en egen litterär genre inom Trocuspa-kulten, och vissa tolkningar av Blodsbokens klaver är mera etablerade än andra. I själva verket är det lönlöst att försöka katalogisera klaver och deras möjliga betydelser, då betydelsen ändå skiftar från person till person, och då det ändå inte är svaret som är det viktiga utan det är snarare själva sökandet som är målet.

Ja, det är fortfarande hämtat från zenbuddismen...

Andra läror och ideal har vunnit mark på banzikans bekostnad, varför läran mest är att betrakta som en kuriositet.

Dessa läror är närmare bestämt Shamash- respektive Kastyke-kulterna.

Den tredje platsen är den trakoriska kolonin Torilia på Aidnehalvön, där en grånande mästare lär undervisa en handfull troende vid Trocuspa-templet. Detta tempel anses dock avfälligt och man erkänner därför av princip inte detta lärosäte på de Trakoriska öarna.

Detta är alltså mitt förslag till hur vi ska tillgodose önskemålen som förekommit på det här forumet. Det blir alltså både ja och nej på samma gång. Ett undantag som ryms inom tolkninsutrymmet och som inte ruckar på källorna.

Jag tänkte utveckla detta avfälliga Trocuspa-tempel närmare i min nästa text - om Nastrôl. (Det rör sig nämligen om landsflyktiga Nardor-bröder som etablerat sig i Torilia och grundat ett tempel till Trocuspas ära.)

Däremot har nya former av banzikans lära dykt upp efter Klavykiska rikets sönderfall. Många vill helt enkelt använda lärans mer än tusenåriga anor (enbart i Trakorien!) för att etablera sina egna idéer och skolor.

Ja, alla varianter av banzikan som inte lärs ut på Bhannavil, Clusta Noba eller Torilia blir med andra ord per definition alternativa varianter. Hitta på vilka ni vill, alltså!

(I Ilibaurien har exempelvis en orden som söker tankens renhet dykt upp i de mytiska diFolternas regi, och som har banzikan som en komponent i sin lära.)

Detta är alltså ett försök att återknyta till diskussionen tidigare i den här tråden. Jag föreställer mig att diFolterna står bakom flera liknande initiativ som syftar till upplysning av hemlandet. Banzikan har dessutom visst koppling till Ilibaurien som till diFolternas egen lära, varför jag tyckte att det kunde vara passande. Någon annan får gärna utveckla vidare.

Banzikans tre symboler kan också ha omtolkats eller anpassats till lokala betingelser eller behov.

Vad gäller den orden som diFolterna grundat enligt citatet ovan, så föreställer jag mig alltså att banzikans tre tecken motsvarar deras egna essenser (enligt ovan).

Samtidigt skulle man, om man så skulle vilja, kunna hävda att dessa mera sentida skolor är en tillbakagång till banzikans ursprung, så som den såg ut före Trocuspa-kulten gjorde anspråk på läran.

Därmed är cirkeln sluten och Trocuspa-varianten av banzikan redo för historiens sophög!

[Mikael]

Baldyr skrev:
Enligt mytologin är Trocuspa en av skapargudarna och de troende anser att det var han som besegrade urmonstret Tiamat och därigenom gav upphov till jorden och himlen. Kaosmakterna, vilka ofta betecknas som demoner i Tiamats tjänst, lurar dock bortom verkligheten och en dag kommer världen till ända. Då stundar den slutgiltiga striden mellan Trocuspas ordning och det kaos som urtillståndet Tiamat representerar.

Detta skall alltså främst föreställa de idéer som florerar bland präster och andra lärde Trocuspa-dyrkare, inte någon objektiv eller officiell beskrivning av kosmologin i projektet.

Vad hände med Marduk?

Baldyr skrev:
Då texten är skriven på den utdöda laabniska tungan är det dock endast präster och skriftlärda som har tillgång till själva urkunden.

Jag inväntar, liksom många andra föreställer jag mig, med spänning vad internutredningen kommer fram till angående laabniskan...

Det här med Laabnes språk och kultur måste lösas. Kan det vara ett hittepåspråk som Trocuspas prästerskap hittade på för att göra sin lära mer spännande och ge auktoritet?

Baldyr skrev:
Den enda kontakt den troende krigaren har med skriften utgörs vanligtvis av de valda utdrag som har översatts till andra mera aktuella språk och som krigare traditionellt bär med sig i fält.

Egentligen borde det väl vara ungefär som med latinet och kristendomen, alltså att den troende inte har någon koll på vad som faktiskt står i den heliga skriften. Det vore kanske mera parodiskt om krigarna faktiskt bär med sig utdrag som ingen kan läsa. Åsikter?

Bra!

Baldyr skrev:
En känd muralmålning anses exempelvis visa guden i form av en konung eller kejsare ridande på en drake. Visserligen har väggmålningen bättrats på under årens lopp, men den teologiska tolkningen förblir att konstnären tolkat gudens seger över ormen Tiamat. Gudens anlete har förresten vittrat bort och ingen har vågat fylla i ansiktsdragen efter eget huvud.

Konstnären fick i själva verket en vision om den framtida konungen Arn Dunkelbrink, vilken både han själv och prästerskapet misstolkat. Jag föreställer mig dock att en delegation från templet söker sig till Stegos när nyheten om den ansiktslösa gudakonungen når Bhannavil...

Behöver vi knyta an till äventyret och Arn? Kan konstnären isf vara ifrån Stegos kanske?

Tankmästaren

Tankens mästare tycker jag

[Baldyr]

Vad hände med Marduk?

Jag föreställer mig väl bara att prästerna på Bhannavil tycker att deras gud är häftigare. Trocuspa hör ju enligt den här versionen inte till de "joriska bruksgudarna", så de torde inte vara helt renläriga i alla hänseenden.

Jag tänkte utveckla konflikten mellan Trocuspa-kulten (som haft mäktiga anhängare) och de mera etablerade kulterna (som torde vara stock-konservativa) i min text om Nastrôl.

Det här med Laabnes språk och kultur måste lösas. Kan det vara ett hittepåspråk som Trocuspas prästerskap hittade på för att göra sin lära mer spännande och ge auktoritet?

Jag tror att vi kan bättre än så. Istället för att se "laabne-dilemmat" som ett hinder borde vi se det som ett tillfälle att fördjupa källmaterialet. Tycker jag.

Däremot vet jag inte om Blodsboken borde vara skriven på "laabniska", utan jag tänkte mest lansera det som ett förslag och se vad ni andra har att komma med.

Bra!

Vilken version gillade du? Att Trocuspa-krigare endast fick tillgång till brottstycken av läran? Eller att de över huvudtaget inte vet vad som står i utdragen?

Behöver vi knyta an till äventyret och Arn? Kan konstnären isf vara ifrån Stegos kanske?

Det där var mest en liten blinkning till äventyren, då jag gillar kopplingar och möjligheter att utveckla saker och ting vidare. Officiellt är det ju en konstnärlig tolkning av segern över kaosmakterna. Som texten beskriver så tror vissa däremot att målningen är hädisk, och borde förmodligen aldrig ha gjorts från första början.

Fast om det känns kontroversiellt så går passagen att stryka utan att det över huvudtaget påverkar innehållet i materialet. (Förutom att påvisa att det alltid tenderar att finnas undantag till regler. Det tycker jag nämligen ger mera liv åt det påhittade.)

Tankens mästare tycker jag

Fler förslag, någon?

Behöver de tre mästarna vid templen förresten kopplas till de tre symbolerna (den s k treenigheten som det har pratats om)?

I övrigt tänkte jag ändra organisationen vid templen och modellera den efter den "laabniska" modell som återfinns i Trakorien, sid 66. Vi får se om "mästarna" ens behövs - eller får plats.

/Baldyr

[Mikael]

Här följer alltså ett utkast till huvudartikel "Trocuspas Banzika". Notera att denna text är specifik för Trakorien och då specifikt den traditionella synen på banzikan. Andra får gärna beskriva tidigare, parallella och senare varianter av banzikan i egna texter och arbeten, vilket jag också försökt lämna utrymme för.

Introduktion

Ser bra ut Baldyr!

[Jan Erik Söderman]

Kort tanke. Har inte läst allting än men tjurkultsidén. Var inte den i alla fall i vår värld länkad med dyrkan av Ishtar i Nineve? Passar den då inte väldigt bra ihop med krigsgudinnan Inashtar som ju också dyrkas på trakorien?

[Baldyr]

Vad gäller tjurkult så vet jag att Brior i andra sammanhang avslöjat att det är litet av ett tema för Trakorien. Det återkommer alltså i flera eller alla kulturer. Crurerna har exempelvis en tjurkult (se Jordblodskälla).

Så jag skulle säga visst, man utför säkert tjuroffer även till Inashars ära.

Sedan tänkte jag själv beskriva tjurkulten i Nastrôl, som har dubbla anor, så att säga.

/Baldyr

[Jan Erik Söderman]

Inte tjuroffer. Man hoppar över tjurarna som på de gamla bilderna. Dansar med dem. Kanske tom tjurfäktning. Men jovars det låter helt ok. Symbolik återkommer, särskilt inom samma kultursfär.

[Brior]

Vad gäller tjurkult så vet jag att Brior i andra sammanhang avslöjat att det är litet av ett tema för Trakorien. Det återkommer alltså i flera eller alla kulturer. Crurerna har exempelvis en tjurkult (se Jordblodskälla).

Det stämmer - överhuvud taget så gillar jag tematik utan att temat alltid går att förklara rationellt eller i alla detaljer. Det tycks ofta fungera på det sättet i verkliga världen där fragment av kulturer lever vidare och blandas så att man anar sammanhang delvis dolda i historiens dimma. Inte minst Bibeln har ju en mängd inplockade arketypiska element.

Tjurarna i Trakorien har för övrigt språklig koppling till bergen på så sätt att runan för tjur = "levande berg" och runan för berg = "stentjur". Då ganska många levande stora stenvarelser figurerar i Konfluxsviten (Store Stenfar / Ranz / Jagernathan m.fl.) så blir kopplingen än mer aktuell. Eftersom runorna innehåller varandra så får man en rekursiv effekt att jämföra med att se in i två motsatta speglar med oändligt antal spegelbilder. Tecknen används därför under meditation av språkmagiker och varför inte av banzikafilosofer? Grejen är att man kan teckna dem olika detaljerat - till vardags mycket enkelt men på det höga språket oändligt fraktalt. Vissa animister ägnar sig åt religiöst måleri där det gäller att teckna dessa och andra fraktala runor så detaljerat som möjligt på en given yta. Det sägs ge inblick i skapelsens grunder. Samma animister hävdar ofta att alla ursprungliga runor är självupprepande, inte i två utan fyra aspekter men att vi saknar insikt att förstå och dessutom har glömt många av tecknen.

[Baldyr]

Tecknen används därför under meditation av språkmagiker och varför inte av banzikafilosofer? Grejen är att man kan teckna dem olika detaljerat - till vardags mycket enkelt men på det höga språket oändligt fraktalt.

Skulle banzikans tre symboler kunna vara stiliserade versioner av sådana runor som du pratar om? (Runorna motsvarar alltså det höga språket, fullt artikulerade?) I så fall kanske symbolen för "stenen" blir någonting delvis annan och kanske mera intressant om man utvecklar den till den runa som den egentligen utgår ifrån...

Annars så har jag tänkt vidare på detta med talet tre ("treenigheten"), som det varit mycket prat om i banzikan-sammanhang i den här tråden. Det känns som att jag slarvade bort det i min text, varför jag tänkte göra ett tillägg om "talmystik" och utveckla hur man inom läran har en förkärlek till att betrakta tillvaron i grupper av just tre. Exempel skulle då vara att det alltid finns ett tredje alternativt förutom de synbara (viktigt i bl a strategi), eller att ett mynt har tre sidor och inte två (kanten kan räknas som en egen sida). Många "klaver" skulle också ha innebörden att man ska tänka i enheter av tre.

Poängen vore att man lättare kan förstå banzikans tre symboler om man har rätt grundinställning till tillvaron. Därför kan det också ha funnits tre stycken ursprungliga lärosäten som lär ut Trocuspas Banzika (varav endast Bhannavil dock återstår - Clusta Noba är i så fall ett nymodigt påfund), liksom templet har tre mästare, varje lärare har tre elever, och så vidare.

Vad tycks?

/Baldyr

[Baldyr]

Inte tjuroffer. Man hoppar över tjurarna som på de gamla bilderna. Dansar med dem. Kanske tom tjurfäktning.

Ah, ungefär som i Minoa (Kreta) då. Du har rätt i att en tjurkult inte behöver vara en offerkult. Jag ska ha det i åtanke, helt klart!

/Baldyr

[Jan Erik Söderman]

Om inte det eviga sökandet är efter den fjärde principen?

[Baldyr]

Om inte det eviga sökandet är efter den fjärde principen?

När vi ändå har diskuterat idéhistoria i andra trådar, så skulle jag vilja föreslå (eller, det är ju Briors stoff ursprungligen) att det finns två huvudströmningar i Ereb: En som arbetar med fyra element/essenser och en som arbetar med tre. Till den första hör exempelvis mereldiska animister och de flesta etablerade magiskolor (inkl alkemisterna). Till den andra kategorin hör istället banzikan, illusionister och diFolternas kemiska teori. Däremot lär de båda huvudriktningarna ha influerat varandra genom historien, även om det bara handlat om att man bara vill särskilja sig ännu mera för stärka sin egen grundtes.

Till saken hör ju att båda systemen faktiskt fungerar i praktiken, åtminstone i de sammanhang där de används. Men detta accepteras i regel inte av de som sysslar med dylika ting, utan man är mera intresserade av att ha "rätt" än att förstå hur denna paradox kan vara möjlig.

Troligen finns det en förenande teori som inte är uppfunnen ännu. (Eller är den? Jag läste någonstans om en gammal teori som slog samman de fyra elementen med den gudomliga treenigheten till ett magiskt sju-tal. En kombination av det jordiska och det andliga. Någonting liknande kanske skulle vara genomförbart med fyra element plus tre essenser.)

Oavsett så tror jag att det behövs två eller flera huvudriktningar inom idéhistorien, så att allting inte blir så likriktat.

Själv har jag funderat över vad Altors femte element skulle kunna vara (om man nu utgår ifrån de fyra elementen som grundmodell). Etern har ju använts ganska universellt i vår värld, men i Altor undrar jag om det inte borde vara "det höga språket". (Tiden är ett annat uppenbart alternativ, men det känns lite fantasilöst, tycker jag.)

/Baldyr

[Jan Erik Söderman]

Nu har ju Ereb Altor faktiskt 8 element enligt de gamla rollspelskällorna med Värme, Kyla, Ljus och Mörker som de andra tre.

Men din teori är intressant. Kanske skulle mer inkluderande religioner och filospofier således se stort värde i siffrorna 7 och 12 också eftersom detta ses som unioner mellan de två trossystemen?