Vapen

Huvudartikel:Krigskonst

...En svärdets dag, en yxans dag, stålets röda dans...

I Ereb vinnes och förloras ära, liv och land med vapen i hand. Här följer något om vapenbruk och vapentyper. I olika nationer favoriseras olika vapen och vissa länders eller folks smiden är eftertraktade långt över gränserna.

Knivar och Dolkar

Bild: [1]

Kniven är ett bruksföremål som så gott som samtliga erebbor nyttjar dagligen. Den egna kniven nyttjas vid måltiderna, herden täljer en flöjt, jägaren anpassar fällor och styckar och flår sitt byte. Dessutom ger det en möjlighet till väpnat försvar mot illdådsmän. Knivar finns i alla uppkomliga former och storlekar. De är vanligen enkeleggade.

Dolken är till skillnad från kniven ett regelrätt vapen. Dess ändamål är att tillfoga skada på en motståndare. En dolk är vanligtvis dubbeleggad och främst till för att stöta eller hugga med. Dolken är ett vanligt sidovapen även bland tungt rustade krigare.

Utöver vanliga dolk- och knivblad finns ytterligare några varianter av rena stötdolkar. Tunnare klingor, ibland tre-, fyr-, sex- eller åttakantiga, är populära, då de kan kilas in i rustningsglipor eller stötas genom brynjepansar.

Stilett

Bilder: [2] [3]

En tunnbladig kniv som är ett rent stickvapen. Oftast saknar den egg och har inte sällan trekantig klinga. Populär att nyttja på sårade, tungt beväpnade krigare, då bladet lätt tränger genom en ringbrynja, hjälmögonspringa, eller rustningsglipa i exempelvis en armhåla. Favoriseras bland lönnmördare då den är lätt att dölja, och inte lämnar lika mycket blod efter sig som vid en skärande attack.

Testikeldolk/Njurdolk

Bilder: [4] [5]

Testikeldolken har fått sitt namn av det säregna parerskyddet, som med mycket lite fantasi kan liknas vid manliga genitalier. Inte sällan kan hela hjaltet liknas vid en fallos. Dolktypen är mycket populär bland borgare och överklass i Kopparhavets feodalstater. I Berendien går den under namnet njurdolk, då parerskyddet med en liten smula större fantasi också kan beskrivas som njurformad.

Rondelldolk

Bilder: [6] [7]

Rondellen har, som namnet antyder, en rondell, alltså en rund metallplatta, som parerskydd. Den typiska rondelldolken är nästan 50 cm och har en diamantformad klinga för att bryta genom brynjepansar. Populärt sidovapen, men också tvekampsvapen.

Parerdolk

Det finns olika typer av parerdolkar. En variant är den så kallade svärdsbrytaren som är en eneggad kniv vars rygg har en sågtandad kam. Denna används för att bryta svärd ur motståndarens grepp eller, om den används extremt skickligt, bryta klingan.

Bild: [8]

En annan variant är den erebosiska parerdolken. Den är ett populärt sidovapen till långsvärdet bland erebosiska svärdsmästare. Från huvudklingan kan med ett enkelt handgrepp två extra lemmar frigöras som underlättar parader. Dessa är dock aningen klena för att uthärda anfallen från tyngre huggsvärd.

Basilard

Bild: [9]

Basilarden är en väldigt lång dolk (nästan som ett kortsvärd) med ett lite egenartat utseende. Det sägs att den ursprungligen skapades för hertigen av Gredelmark (O`Basilaard) att användas att fånga av hjortar i samband med hjortjakterna. Den kom att bli ett mycket populärt sekundärvapen för Gredelmarks elitinfanterister, de så kallade Bardisanerna och Hillebardjärerna, infanterister försedda med bardisaner och hillebarder. Vapnet har en ganska liten spridning utanför Gredelmark.

Diskussion: [10]

Katari

Bild: [11]

Knogjärn förlängt med enfots svärdsklinga. Nyttjas av de fruktade lönnmördarna från RhabdoRana.

Svärd

Bilder: [12] [13]

Svärdet är ett eggvapen lämpat för hugg och/eller stick, vanligen hanterat med en hand. De är talrikast i södra Ereb. På många platser anses svärdet som ett nobelt vapen och är förbehållet överklassen.

Det argaldiska stålet är vida känt för sina kvalitéer i svärdsmide. Vidare är entikaklingorna ansedda som några av Erebs förnämsta. Faltraxklingorna i sin tur är massproducerade och relativt billiga. Kvalitén är på intet sätt undermålig, men förnämare folk fnyser gärna viktigt åt dem.

Kortsvärd

Ca. 60-80 cm

Kortsvärdet är främst ett stickvapen. Det anses vedertaget att Kejsardömet Jorpagnas gladiuzsvärd är anfadern till alla erebiska svärd och dessa kallas därav gärna "joriska svärd". I dag är kortsvärdet relativt vanligt hos krigare och soldater över hela Ereb, då deras kostnad i svärdsammanhang kan anses ringa.

Gladiuz

Bild: [14]

Även kallat joriskt svärd, kejserligt svärd och ibland duellsvärd. Användes under Jorpagnas storhetstid och anses som de raka svärdens anfader. Främst ett stöt/stick- vapen. Tillverkas än idag, men har militärt mer eller mindre blivit utkonkurrerat av andra korta modeller. Gladiuzen besitter alltjämt dock en domän. Det anses som en av de traditionella vapentyperna i klassisk gladiatorstrid. (Vilken förövrigt anses en gång ha döpts efter svärdstypen.)

Seax

Seaxen är ett ransardiskt svärd som ligger i gränslandet mellan kort- och bredsvärd.

Kepesh

Bilder: [15] [16]

Kepeshen är ca. 65-80 cm långt, eneggat med konkav egg. Vapnet används framförallt av småkîmzoner och meniga soldater i Felicien. Då det är ett huggvapen skulle den även kunna kategoriseras som kroksabel, som sin storebror, Shekeleshen.

Bredsvärd

Ca. 80-110 cm

Bredsvärdet är främst ett huggvapen. Bredsvärd av olika modeller är talrikast i Aidne, Magilre och Berendien. Svärdstypen sammankopplas mycket med feodalstaternas riddarväsende och är lika mycket en symbol på status som ett dödligt vapen. Även i Jorduashur och Hynsolge syns bredsvärd på välbeställda kämpar, men här är yxan det favoriserade huvudvapnet. Även kallat krigssvärd, stridssvärd eller aidniskt svärd.

Långsvärd

Långsvärdet är ibland ett annat namn på bastardsvärdet, men också en egen svärdstyp. Det erebosiska långsvärdet sägs ha uppstått när man anammade bredsvärdets status i Erebos. Utöver att dekorera svärd och skida för att påvisa status och rikedom, lät man också smida klingorna längre och längre. Resultatet blev inte sällan pråliga, långa och obrukbara skrytsvärd. Då svärden blev otympliga att bära runt började man försöka minska på vikten genom att smida klingorna tunnare och smäckrare. Erebosiska svärdsmän fattade intresse för svärdet och började att renodla formen. Resultatet blev ett smäckert svärd, till utseendet likt bredsvärdet, men längre, tunnare och lättare. Svärdet används främst för stötar, även om det är brukbart också för hugg. Avsaknad av tyngd gör dock hugg verkningslösa mot tyngre rustningar. Erebosisk fäktning har nu blivit populärt. Vapnet är inte optimerat för fältslag eller grotthack utan lämpar sig mer för dueller. Svärden fortsätter att utvecklas mot tunnare stickvapen och har under tiden börjat vinna viss popularitet i Zorakins finare kretsar.

Falchion/Huggare

Bild: [17]

Ca. 60-100 cm

En falchion är ett eneggat enhandssvärd. Det finns olika modeller, en del är raka med rundad spets medan andra är böjda som sablar. Gemensamt är att de kombinerar tyngden och kraften från en yxa med flexibiliteten från ett svärd. Vapnet är ett rent huggvapen. Det nyttjas framförallt i de feodala staterna, men har inte i närheten av samma status som bredsvärdet.

Huggaren är nära besläktad med falchionen. Skillnaden är att huggaren oftast är något kortare för att kunna utnyttjas fullt i det begränsade svängrum som erbjuds vid exempelvis bordning av skepp. För det är till sjöss huggaren nyttjas mest. Den har med sin tyngd förmågan att som en yxa kapa trossar eller krossa bord vid behov.

Inte sällan klumpas dessa vapentyper ihop under den bredare termen "huggsvärd".

Igelussvärd

Igelussvärdet är ett eneggat bredsvärd med viss släktskap till huggare. Utvecklat och nyttjat på Caddo.

Sham

En kort huggare som nyttjas av Nidlands marinstyrkor.

Bastardsvärd

Ca. 105-120 cm

Bastardsvärdet, även kallat "En-och-en-halv-handssvärd" och ibland "Långsvärd" är i stort ett bredsvärd med något längre räckvidd och ett hjalt optimerat för tvåhandsfattning. Svärdet är brukbart med en eller två händer, vilket ger möjlighet till stor variation i hanteringen. Ofta används det tillsammans med ett sidovapen, där kämpen snabbt kan byta taktik genom att släppa sidovapnet och bruka bastardsvärdet med två händer. Vapnet lämpar sig för både stötar och hugg. Bastardsvärdet används på samma platser som bredsvärdet.

Slagsvärd

Slagsvärd är det namn som i Zorakin nyttjas om bastardsvärdet.

Kroksabel

Ca. 80-110 cm

Anses som en akrogalisk svärdstyp. I Ereb favoriseras svärdet i Krun och Nidland. Vapnet är främst ett huggvapen, men vissa typer går utmärkt att stöta med. Vapnet utgör tillsammans med spjut och yxa också ett av svartblodens favoritvapen. Det finns teorier om att de första svärden som smiddes av människor var just kroksablar. Teorin bygger på tesen om hur vättar stal smideskonstens hemligheter från dvärgarna och sålde den vidare till människorna vid Golwyndahavet. Populariteten bland svartfolk tros kunna härledas till ulvryttarnas framgångar med vapnet.

Shamshir

Shamshiren är ett nidländskt militärt standardvapen. Nyttjas av nästintill samtliga reguljära marktrupper. Det är vanligtvis ca. 80 cm långt.

Shekelesh

Bilder: [18] [19]

Shekeleshen är en felicisk kroksabel, ca. 90-100 cm. Vapnet nyttjas framförallt av storkîmzoner och officerare.

Vätteklinga

Bild: [20]

Vätteklingan är en kroksabeltyp man tror är ursprunget till alla kroksablar.

Diskussion: [21]

Tvåhandssvärd

Ca. 140-200 cm

Ibland även kallat "storsvärd". Tvåhandssvärdet är ett mycket ovanligt vapen i Ereb. Det har visat sig effektivt mot framför allt odöda horder, varför dess största popularitet rönts hos ordnar med dylika som främsta motståndare. Somliga menar att vapnets ursprung står att finna i det barbariska Ransard. (Se nedan.)

Glamorg

Det ransardiska tvåhandssvärd som kallas glamorg anses vara tvåhandssvärdets anfader.

Yxor

Yxor hör till de absolut vanligaste vapnen i Ereb. Främst för att det även utgör ett flitigt nyttjat verktyg. Den yxa som bonden röjer sly med kan i ofärdstid väl nyttjas att bringa illvättar och oknytt om livet med. Yxor är betydligt enklare att tillverka än svärd och kostnaden därför också betydligt lägre, varför yxan är ett vanligt vapen bland fotfolk.

Handyxa

En enhandsyxa som nyttjas som verktyg men som likväl utgör ett dödligt vapen i rätt händer. Vanligt förekommande bland bondesoldater och sjöfarare. I vardagslivet brukas de ofta för buskröjning, trosskapande och slakt av mindre kreatur. I vissa kulturer tillverkas små smidiga stridsyxor, vilka då faller inom samma ramar.

Bredyxa

Bild: [22]

En enhandsyxa som i vardagslivet nyttjas till träarbete eller slakt. Bladet är bredare än på handyxan och därav namnet. Mer metallgods ger också en större vikt, varför det som vapen är vanligare bland kraftkarlar. De flesta bredyxor är saxslipade, vilket innebär att de är slipade på samma sätt som stämjärn. Bredyxor som tagits i krigiskt bruk brukar dock slipas om till vanlig egg. Regionalt kan även rena stridsyxor med bred egg eller skäggyxor benämnas bredyxor.

Stridsyxa

Stridsyxan är, till skillnad från ovanstående yxor, skapad för ett krigiskt syfte. Det finns både enhands- och tvåhandsvarianter. Vissa har träskaft och andra metallskaft. Inte sällan är de försedda med en pik eller hjälmkrossarfunktion på baksidan för att vara så effektiva och dödliga som möjligt. Bland de nordröna barbarstammarna är yxan jämte spjutet det i särklass vanligaste vapnet. I Hynsolge favoriseras fortfarande yxan bland många adelsmän, och från hästryggen är den i sanning ett skrämmande vapen. Kostsamma, vältillverkade stridsyxor används inte heller sällan som sido- eller huvudvapen bland Aidnes riddare, men har inte samma status som svärdet.

Labrys

Bild: [23]

Labrys är en traditionell felicisk dubbelyxa som kan användas både i närstrid och som kastvapen. Det finns olika typer av labrys.

Nordyxa

Nordyxa kallas den tvåhansdsyxa som används i främst Jorduashur.

Samkarnisk stridsyxa

Den samkarniska stridsyxan kallas ibland även samkarnisk storyxa. Vapnet har med största sannolikhet sitt ursprung bland de fruktansvärda yxor som favoriseras av Sanritras minotaurkrigare. Vidare så är det också sannolikt via dem som yxan vunnit anhängare i Morëlvidyns smutsiga stridsgropar. Vapnet är stort och respektingivande men kräver avsevärd styrka för att nyttjas i strid. Det har på så sätt blivit status bland särskilt storvuxna kämpar att visa sig atletiska nog att använda yxan i bataljer. Främst utnyttjas den i stridsgropar och för spektakulära tvekamper. Den imponerande tvåhandsyxan har också vunnit visst rykte på annat vis, då den rönt popularitet bland skarprättare.

Korpnäbb

Bild: [24]

Även kallad "Pikyxa". Den har egentligen mer gemensamt med stridshammaren än med yxan. Ett vapen med en lång pik eller näbb, vars funktion ligger i att penetrera tung rustning. Används främst bland riddare i Aidne. Enklare versioner brukas gärna av enklare folk, mot just riddare, och har därför ett dåligt rykte bland dessa.

Skäggyxa

Bild: [25]

En Lång tvåhandsyxa med mycket bred bila. Skaftet brukar vara omkring 1,2-1,5 meter och den halvmåneformade klingan, inte sällan 60-80 cm. Utstickande vassa delar, så kallade skägg, är det som gett yxan sitt namn. Den sägs kunna skilja huvudet från en häst i ett enda slag.

Pålyxa

Tillsammans med skäggyxan, föregångare till hillebarden. Något kortare skaft än just denna. En dödlig tvåhandsyxa. Pålyxans och skäggyxans namn används olika i olika länder. På vissa platser gör man ingen skillnad mellan de två.

Änterbila

En stridsyxa för skeppsbruk. Har en pik baktill, som utöver att användas som vapen, lämpar sig utmärkt att slå in i skeppens trä och på så sätt agera stegpinne vid bordning.

Kastyxa

Narimca

Narimca är en kastyxa som används i Narim. Utvecklad från narguriska kastyxor i sten.

Krossvapen

Stridsklubba

Bilder: [26] [27] [28]

Stridsklubban finns i alla upptänkliga sorter och former. Principen är enkel: ett tungt huvud på ett skaft som krossar skallar och bryter ben vid träff. I primitiva kulturer kan stridsklubban vara helt i trä, eller med ett huvud av sten. Bland civiliserade stridsmän är huvudet format av metall, ibland med utstickande spikar eller taggar. Skaftet är oftast av trä för att hålla pris och vikt nere, men metallskaft förekommer.

Hjälmkrossare

Bilder: [29] [30] [31]

Hjälmkrossaren är egentligen en stridsklubba, optimerad för att slå genom eller åtminstone rejält buckla en plåtrustning och dess olycklige ägare. Den är naturligtvis minst lika effektiv mot orustade mål. Metallhuvudet har här ett antal utstickande metallplattor, mer eller mindre vassa. Vanligast är att hela vapnet är tillverkat i metall, och därför relativt kostsamt.

Morgonstjärna

...används bl.a. i Hynsolge av Fingalkultens krigare ...

Stångvapen

Bild: [32]

Stångvapen är samlingsnamnet på vapen med långa stänger eller skaft. Ett sätt att enkelt beskriva vapnet är att ett vapen fästes på en stav för att främst öka dess räckvidd. Vapnen utvecklas ständigt och samma eller liknande vapentyper har ofta många olika namn beroende på regioner eller nationaliteter.

Spjut

Bilder: [33] [34]

Spjutet är ett av de äldsta vapnen i Ereb och uppstod redan innan Stenars Ålder. I grunden är det en stav vars ena ände är spetsad. I dagens Ereb finns otaliga varianter och längder. Ett spjut för närstrid är vanligtvis mellan 1,5-2,5 meter. Ett favoriserat trädslag för skaften är ask. Då vapnet är mycket enkelt att tillverka, har det i alla tider varit ett av de vanligaste infanterivapnen.

(Lite förenklat skulle man kunna påstå att: spjut upp till bärarens längd kallas "kortspjut", spjut längre än bäraren kallas "långspjut", spjut längre än tre meter kallas "pik", och långspjut som används från häst kallas "lans".)

Hesapiskt björnspjut

Från Trakorien.

Hylsspjut

Hylsspjutet är inte ett rent militärt vapen. Principen är att en spjutspets döljes under en hylsa av trä eller ben och således maskerar vapnet till en harmlös vandringsstav. Det är framförallt populärt som självförsvarsvapen mot landsvägsrövare och annat kringstrykande pack. Dess dolska natur gör det naturligtvis också populärt bland missdådsmän med onda avsikter i lönn för sinnet.

Vapnet har sitt ursprung i Jorduashur.

Nah-Meke

Huvudartikel:Nah-Meke

Ett efariskt långspjut som har spetsar i båda ändar. Den ena änden har en relativt lång bredbladig spets medan den andra har en kortare konformad spets. Spjuten är balanserade för att passa stridskonsten som kallas Efarisk spjutdans och upplevs obalanserade för den som inte är van att hantera dem.

Ranzlans

Huvudartikel:Ranzlans

Spjut som används i Ransard.

Saunion

Huvudartikel:Saunion

Kastspjut som används i Felicien.

Hillebard

Bild: [35]

Kanske var det den på O-traden verksamme karavanvaktsföraren Hille som efter att han blev kommendant i Mercanas stadsvakt "uppfann" bruket av vissa stångvapen. Han hade kommit på idén efter att ha sett en svartfolkshord skickligt motstå en lansförsedd belgothisk ryttartrupp norr om Melashebergen med plundrade vapen av blandad sort de fått för sig att sätta på sina långspjut (svartfolk kan vara rätt påhittiga). Detta slag försiggick ute i obygden och med ytterst få överlevande, så lärdomarna härifrån var det endast Hille som drog(?).

Diskussion: [36] [37]

Bardisan

Bardisanen härstammar från hertigdömet Gredelmark i Zorakin.

Diskussioner: [38] [39]

Pik

Ormpik

Pik som felicierna använder vid jakt på sjöorm.

Bågar

Bild: [40]

Pilbågar förekommer i så gott som alla erebiska länder som ett jaktvapen och det har naturligt inpassats som också ett militärt vapen. Traditionellt tillverkas bågarna av idegran, al, alm, lärk, björk eller pil, men varianter förekommer. Bland halvmänniskor och djurfolk har särskilt alverna utmärkt sig som dugliga bågskyttar och bågmakare. Vapnet används också flitigt bland svartfolksstammar. Olika pilspetstyper används för olika ändamål. (Se nedan.)

Korta bågar

Skogsbarbarerna i Nargur använder sig av korta bågar, huvudsakligen till jakt men också vid krigståg.

Thangir

Thangir kallas de korta, kraftfulla bågar av nagerträ som tillverkas i Nidland.

Långbågar

Caddobåge

Den dalkiska långbågen, också kallad caddobågen, är något kortare än den typiska långbågen på fastlandet. Den är gjord av den sega appogranen och är utan tvekan det mest populära avståndsvapnet på Caddo. Caddiska bågskyttar är beryktade Ereb över och nyttjar denna båge med stor precision.

Lardamenderbåge

En pilbåge från Lardamendrien i Berendien som skiljer sig något från den vanliga långbågen, främst genom sin smäckra och vackra utformning, men också på grund av sin oöverträffliga räckvidd. Den tillverkas av skickliga bågmakare av trä från den nordberendiska idegranen. Den nyttjas nästan enkom av nordberendierna och kräver mycket tid och övning för att bemästras till fullo.

Sammansatta bågar

Vanliga bland nomadfolken i Akrogal. Används även i Ransard, av tolgulder och kentaurer.

Ransardisk hornbåge

De ransardiska hornbågarna är järnhårda och oerhört svåra att spänna för den som inte är tränad i konsten. Bågens hårdhet består i dess sammansättning av olika träslag och benlager. Det sägs att de kan genomborra både sköld och stålhjälm med ett skott. Bågarna används främst som komplement i formeringarna och från hästryggen. Gripburna bågskyttar är ovanligt men desto mer fruktade då deras träffsäkerhet är legendarisk.

Tolgulderbåge

En jättelik långbåge tillverkad av horn från uroxen. Används av det storväxta tolgulderfolket och kräver en ofantlig styrka att spänna.

Kentaurbåge

Kentaurernas sammansatta båge kan se olika ut beroende på det material tillverkaren har tillhanda. Vissa hjordar använder sig av gethorn, andra av långa kohorn. Bambu och gran är också vanligt förekommande material. Kompositionen ändras helt enkelt beroende på vad naturen har att bjuda. Det finns dock en sak som alla dessa bågar har gemensamt – limmet. När en kentaur dör flås och styckas han och hans kött ges åt de vilda djuren, men benen tar man själv hand om. Av dessa ben kokas ett kraftigt lim vilket används till att limma ihop de olika lagren. Det finns få mänskliga sammansatta bågar som kan tävla med kentaurernas, som ofta inte ens kan spännas av en människa. Visa män förklarar detta med att lim från kentaurens ben smälter samman de olika delarna till en helhet. Kentaurerna själva anser att benen överför sin ägares styrka till vapnet. Följaktligen skapas detta lim endast av skelettdelar från hjordens allra skickligaste krigare och det ses som en stor ära om ens ben används. Limmet får bara användas till hjordens egen vapenproduktion: till de sammansatta pilbågarna förstås, men även för att fästa styrfjädrar, pil- och spjutspetsar.

Alvbågar

...alver skickliga bågtillverkare... ...större räckvidd...

Eilathlon

Kort båge av silverlind.

Hireliath

Mytomspunnen alvisk långbåge med legendarisk räckvidd och precision.

Piltyper

Bilder: [41] [42] [43]

Armborst

"Ge signal till första armborstkompaniet att avancera till de främre leden" sade Zouha lugnt till en av sin löjtnanter. Flaggor började att viftas från balkonger som stack ut från plattformen och snart ryckte tvåhundra män, alla försedda med automatarmborst, fram mot frontlinjen av den furgiska armén. "Armborstarnas anförare har rätt att avfyra efter eget behag, och sänd fram femte armborstkompaniet och första lätta bågarna fram till mitten" befallde han och signalen skickades med flaggorna igen. Prickarna växte i storlek och snart kunde man se de flygande varelserna som var hälften örnar och hälften hästar. Första armborstkompaniet lät sina pilar flyga i tre salvor. Sexhundra pilar brummade som ett helt träsk fyllt med stålflugor och slog i sina mål. Mer än hälften av hippogrifferna föll handlöst mot marken och de övriga retirerade alltför skadade för att kunna ta upp någon strid. Zouha skakade på huvudet och antog att kalmurriernas befälhavare måste vara en ung person med lite erfarenhet. Hade man istället satt in de flygande hippogrifferna senare i slaget hade de kunnat riva upp hål i leden och orsaka panik, men nu var den faran avblåst.

Armborst är vanliga i Felicien, Erebos och [Trakorien].

Diskussion: [44]

Lätta Armborst

Från Felicien...

Fågelfaunan är rik i Felicien med stora stråk av flyttfåglar som passerar varje vår och höst på väg till och från Soluna. Vid dessa tider fångas mängder med kramsfågel i nät och snaror och gäss och änder jagas från båt med nät, lätta armborst och dresserade rovfåglar.

...för överklasskvinnor också det dyra lilla pistolarmborstet.

Tunga Armborst

Från Felicien...

Armborstskyttarna är utrustade ungefär som Löparna, ibland något tyngre. Deras främsta vapen är armborstet och de är tränade i att skjuta i salvor. Vid skeppstjänst utnyttjar de större relings- och däcksmonterade arbalest och skorpioner som skjuter tunga skäktor eller svärmar av lättare skäktor.

Dvärgarmborst

???

...armborst vanliga bland Berendiens överklass (se info under Lardamenderbåge)

Länkar

Trevliga bilder på vapen och rustningar: [45]

Björns svärdssida: Det mesta om svärd: [46]

Traxilmiska stålfurstarnas tekniker:

Diskussion: [47]

Jorpagna/Argaldisk stål:

Diskussioner: [48] [49]

Klingor från Entika:

Diskussion: [50]

Dvärgisk rustmästeri:

Diskussion: [51]