Ulster Gorokrigen
Under Mörkertiden härjade ändlösa stamkrig och svartblodskrig i landet Barbia i nordvästra Ereb. Det sista större kriget skiljer sig dock särskilt från mängden och dess minne lever kvar i legenden om Te-tse och regntidens högtid Bu-Lstr som firas bland de västra klanerna.
Över Masevabukten kom ca. 114 f.O. ett stort skepp från det norra Akrogal. Ombord fanns en svartkonstnär av stora mått, av höglandsbarbarerna kallad "Ulster-goro" (ungefär ”mannen-med-många-ansikten” eller ”mannen-utan-ansikte”). Med sig hade han en livvakt av leshi-män, pälsklädda ryttare (som fått sitt namn från en barbisk myt om lesjii-mannen i Cerskogen) som red jättelika kroksabelkatter. Ledare för flocken var Ulster-goros kroksabelkatt, Caa-T'. Utan större motstånd lyckades Ulster-goro ta makten över två av Barbias östligaste klaner. När väl detta var gjort lyckades Ulster-goro alliera sig med flera andra av de östra klanerna och initierade en rad plundringståg mot Cereval, men också mot Barbias högland.
Efter ett år av framgångsrik plundring söder och väster om de östra klanernas områden hade Ulster-goro vunnit de östra klanernas fulla förtroende och de valde alla att följa honom. Tillsammans inleddes kombinerade plundrings- och erövringståg mot väst och syd. I Cereval lyckades barbierna sällan hålla mark de erövrat i konkurrens med svartfolkstammarna, men i Barbia tog man makten över stora områden på högplatån där stammarna var splittrade. De stammar som inte allierade sig utplånades eller flydde västerut.
De västra klanerna tvingades ca. 110 f.O. ena sig för att kunna stå emot Ulster-goro. Den akrogaliske svartkonstnären svarade med att alliera sig med svartfolk, både i Barbia och i Cereval. Det såg ut som om inget kunde stoppa den ondskefulle trollkarlen. När allt hopp såg ut att vara ute för Barbias fria folk och endast fickor av motstånd återstod i väster, vände dock krigslyckan. Till Barbias hjälp kom i rätt ögonblick ett folk från stäpperna i väster. De kallade sig Sasui. En av Sasuis schamaner hade förutspått att om höglandets folk förlorade mot ondskan från det frusna öster skulle stäppen härjas av eld i hundratals år. Ulster-goro begick dessutom ett par misstag. Det första var att skicka sin främste general med dennes lojala mannar till att slå ner uppror i norra Cereval, långt från fronten i västra Barbia. Det andra var att alliera sig med hippogriffryttare från Akrogal i kriget mot Cerevals folk. Akrogalnomaderna visade sig förrädiska och härjade lika ofta Ulster-goros härar som Cerevals försvarare.
Omkring år 100 f.O. led Ulster-goro och de östra stammarna slutligt nederlag. I Barbia straffades hans allierade, och höglandets barbarer ser alltsedan kriget med förakt och misstänksamhet på de östliga klanerna, vilka i sin tur alltid förblivit upproriska mot de barbiska kejsarna. Också i Cereval lyckades landets folk förena sina krafter och kasta ut alla härjande härar. Ulster-goro själv försvann på Ghenvikens stormig vatten och hördes aldrig av igen.
Barbias stam av kroksabelkatter (samt en speciellt ilsken form av hästflugor – den röda te-tse-flugan) sägs härstamma från denna mytiska tid.