Sonneke

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Efarisk understam tillhörande den stora eahstammen i Eah-Sarah. Till skillnad från andra esaruter så tillber sonnekestammen solguden Efthek vilket enligt Lysande Vägens prästerskap är den samma som Etin. Sonnekestammen lever utspritt i norra Eah-Sarah från Ashbathonê i väster till Kwoske i öster.

Sonekestammen i Efaro (Efthek) ca 200 f.O. - 100 e.O.

Det berättas i Efaro om en mäktig ung krigare vid namn Mekeh som var ute och jagade. Under jakten började solen skina med ovanlig styrka och Mekeh föll utmattad till marken. En röst kom ur solen och talade till Mekeh. Den presenterade sig som Efthek - solens gud och världens hövding. Mekeh undrade varför en sådan mäktig och sträng gudom (i Efaro är solen ofta associerad med torka, likväl som dagsljus och värme) skulle nedlåta sig att tala till en enkel krigare och inte till stammens präster. Efthek förklarade att prästerna var förblindade av sina avgudar och inte kunde höra hans röst, och att Mekeh visat sig vara en rättfärdig man med rent hjärta. Efthek gav sedan Mekeh fyra enkla levnadsregler som i stort stämmer överens med den Lysande Vägens sex bud. Vidare sände han Mekeh till att uppmana hela sin stam, "Sonekestammen", att lämna sina gamla gudar och istället följa Efthek och dennes keke (levnadsregler). Men den nya tron spred sig aldrig längre än till Sonekestammen. Då Efaros olika stammar ofta legat i fejd med varandra och många gånger lever isolerat var det få utanför Soneke som hörde talas om solguden Efthek. När den Lysande Vägens munkar trehundra år senare kom resande till området med Odos lära blev de varmt mottagna av Sonekestammen, som nu i sin fullhet anammat Mekehs budskap och dyrkade Efthek. Man tog villigt emot den Lysande Vägens lära då den i praktiskt taget allt stämde överens med deras tro på Efthek. Även idag är det bland Sonekestammen som den Lysande Vägen har starkast fäste i Efaro, och många av Sonekes folk kallar fortfarande Etin för Efthek, och har blandat in många av sina gamla seder i den "nya" tron.


Ur Odosmunkarnas skrifter:

När den Lysande Vägens sändebud först nådde Efaro, redan under det första och andra århundradet efter Odo, träffade de på en tro i Sonnekestammen som var förbluffande lik Odos egen lära (se ovan). Snabbt slöt man sig till att Mekehs uppenbarelse från Efthek sannolikt rörde sig om en uppenbarelse från Etin. Även de Efthektroende efarierna såg likheterna, och beslöt sig för att denne Odo (eller Wohdo, som efarierna kallar honom) predikade sanningen och fullheten om deras egen Efthek.

Odos egen följeslagare och sändebud Tyr den ljushjärtade (dalkiska Teiro, efariska Therr) var den första att sätta fot i Efaro för att sprida Odos lära och Etins ljus. Han ses därför, vid sidan av Mekeh, som det stösta av helgonen. På efariska kallas Tyr för khes-Therr (titeln khes kommer av dalksikans káso – ”gudomlig”). När Tyr avled och begravdes utanför det som idag kallas Kwoske hade en liten men växande skara troende etablerats, även utanför Sonnekestammen, och redan under slutet av 100-talet fanns det efariska bontisâler och riarker som arbetade tillsammans med erebiska solmunkar. Snart började dock de nyupplysta efarierna att lida förföljelse från stammar som fortfarande följde de gamla gudarna. Dessa andra stammar såg ”Efthekföljarnas” allians med nordmännen som ett hot, och började plundra, bränna och förgöra de byar och samhällen som välkomnade munkar och riarker från Ereb. När det Första soltåget begynte år 196 e.O. välkomnade de upplysta efarierna solfararna med öppna armar som ett svar på deras böner.

Ända fram till den Stora Schismen år 278 e.O. hade de troende i Efaro bett och arbetat sida vid sida med både dalkiska och aidniska solmunkar. När Schismen väl kom ställde sig efarierna utanför hela konflikten, och vägrade välja sida. De efariska bontisâlerna såg sig som oberoende både Arno och Ekeborg, och efter gammalt efariskt manér samlade de visaste av dessa i ett eget råd som kom att vägleda den efariska kyrkan. Ännu idag står Efaro utanför både det aidniska och dalkiska exarkuret, och man välkomnar missionärer och pilgrimer både från Caddo och från det erebiska fastlandet. Många försök har gjorts för att få de upplysta efarierna att ansluta sig till antingen Arno eller Ekeborg, men än så länge utan någon framgång.