"Kardien" och "Fil-Tofia": Skillnader mellan sidorna

Från Ereb altor
(Skillnad mellan sidor)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
 
 
Rad 1: Rad 1:
Kardien är en feodal monarki på [[Aidne]]halvön med en mycket stark [[riddare|riddaradel]]. [[Lysande Vägen]] har här sitt huvudsäte i [[Ereb]].
[[Kategori:Städer]]
==Landsfakta==
[[Kategori:Kardien]]
[[Kategori:Zorakin]]
Fil-Tofia är en stad bestående av två olika städer. [[Fil(Tofia)|Fil]] ligger i [[Kardien]] och [[(Fil)Tofia|Tofia]] ligger i [[Zorakin]]. Städerna delas av gränsfloden [[Stirpaz]] men binds samman av [[Kejsarbron]] över [[Ingenmansön]] och kallas tillsammans för '''''Tvillingstaden'''''.  


'''Invånarantal:''' 4 000 000
=Stadsfakta=
 
'''Invånarantal:''' 5000 (2000 i Fil, 3000 i Tofia)
<br>
<br>
'''Befolkning:''' Människor 93%, [[halvlängdsmän]] 4%, [[ankor]] 2%, [[älvfolk]] 1%
'''Befolkning:''' xx% [[Människor]], xx% [[övriga]]
<br>
<br>
'''Huvudstad:''' [[Ekeborg]] (ca. 13 000)
'''Stadsöverhuvud:''' [[Ulrik Dagge]] i Fil, [[Leovin Stirzberg]] i Tofia
<br>
<br>
'''Statsöverhuvud:''' [[Vidar VI]]
'''Styrelseform:''' Fristad under var sin hertig
<br>
<br>
'''Styrelseform:''' Feodal monarki
'''Exportvaror:''' Timmer
<br>
<br>
'''Exportvaror:''' Ull, linnetyger, spannmål, malm och [[järn]]
'''Importvaror:'''  
<br>
<br>
'''Importvaror:''' Tyger, salt, ädelmetaller
'''Välstånd:'''  
<br>
<br>
'''Välstånd:''' Fattigt
'''Garnison:''' 480 stadsvakter
<br>
<br>
'''Armé:''' Svag flotta, liten armé, starkt riddarkavalleri
'''Religion:''' Lysande Vägen
<br>
<br>
'''Religion:''' Lysande Vägen
'''Övrigt:'''  
<br>
<br>
'''Övrigt:''' Kardiens adelsklass är ytterst stark. [[Exark]]en för Lysande Vägens [[Aidniska grenen av Lysande Vägen|aidniska gren]] har sitt säte i Ekeborg
<br><br>
[[Fil:S_kardien.jpg|200px]]


==Rykten och meningar==
=Rykten och meningar=


'''Vad den berendiske riddaren säger om Kardien'''
'''''Vad den klåfingrige tjuven säger:'''''
{{ citat |[[Echter]]na? De kan vara riktigt tröttsamma skrythalsar, burdusa sällar och de har verkligen ingen smak när det gäller det goda livet. De är rent ut sagt hopplöst bakom när det gäller skönhet och kultur! En del av dem är så råa till sättet att man inte kan se någon skillnad mellan en echt och de [[jordukaerler]] som de försvarar sig mot!
{{ citat |Fil-Tofia säger du. Jo, det är en trevlig plats för personer som mig. Köpmän med tunga börsar och ädlingar på väg att söka ära bland Aidnebergens svartfolk samlas i staden. Ser man bara till att ge gillena sin del av kakan är staden en lukrativ plats. Tyvärr är det gott om soldater i staden och de måste också kompenseras för att vända bort blicken. Sköter man bara dessa två regler kan Fil-Tofia erbjuda mycket. Jag kan dock säga er nu när vi sitter här i hörnet bortom gillets många öron att för den med mod i bröstet finns ett annat sätt att bli rik i stan. I Fil ringlar det gamla Jorpagniska avloppen likt ormar under gatorna. Där i Undervägarna, som de kallas kan man hålla sig dold för både nitiska vakter och giriga tjuvgillen. Håller man sig bara väl med Nattstrykarna och den legendariske Svartnissens horder, vilka härskar under jorden, erbjuder Undervägarna mycket spännande folk och platser för oss nattarbetare.|}}


Men, om du någon gång har vunnit en echts vänskap så har du den livet ut! Och om en echt lovat dig något, ja då kan du ge dig tusan på att han hellre skulle kasta sig på sitt svärd än svika det löftet (förutsatt att du inte betraktas som en ärelös person...). Jag hade heller inte velat stå i vägen för en tropp kardiska riddare som anfaller sida vid sida, för lojalare stridskamrater finns inte i hela Ereb! Så om jag skulle bege mig djupt in i [[Erbulasbergen]]s [[troll]]hålor så hade jag valt en kardisk frände att passa min rygg, för dessa hedersknyfflar kan man lita på i vått och torrt och då gör det ju inte mycket att de ofta är fula som stryk!|}}
'''''Vad den snikne köpmannen säger:'''''
{{ citat |Tvillingstaden. Det var en underbar plats om man ville göra timmeraffärer. Tror det var hösten -97 senast jag säkrade laster från staden. På den tiden kunde man fylla flera koggar med råvirke till ett förmånligt pris. Numer har Flodbaronernas kartell gjort det svårare för oss stackars oberoende handelsmän att ta laster från de stora drakarna. Vill man kan man fortfarande rikta in sig de mindre marknaderna som stadens utmärkta möbelhantverk eller Aidneviner, men tiden för enkla vinster i timmer är sorgeligen förbi. Trevligt förvisso är att staden ligger lite avsides och traktens ädlingar som gjort sig förmögna på timmer är svältfödda utländskt gods. De betalar rundhänt för lyxartiklar och sydländska tyger, men silver fyller inga lastrum. Jag skulle nog inte resa till Fil- Tofia förrän jag säkrat ett timmerkontrakt och för en liten aktör som mig är det inte lätt.|}}  


'''Vad den ärrade legosoldaten säger om Kardien'''
'''''Vad den fromme munken säger:'''''
{{ citat |Nåja, efter att striderna ebbat ut i [[Jorpagna]] för den gången så fick jag genom Riddar Vidar kontrakt med hans morbror Greve Kettehed i Kardien som behövde hjälp i en fejd med granngreven. Jag förväntade mig det gamla vanliga – dra runt på landsbygden, plundra, hålla sig undan för motståndaren och invänta det oundvikliga slutet då endera sidan inte har råd att strida längre och tvingas erbjuda fred. Men då räknade jag inte med echterna. Det blev istället oändliga tal, storvulna krigsförklaringar, minimalt med plundring (och tro vid [[Odo]]s skägg inte att det beror på omtanke om de [[faltrakier|faltrakiska]] bönderna), oerhört långdragna och kostsamma truppsamlingar och en borgbelägring som aldrig ens hann börja innan fienden kom ut och snällt ställde upp sig. Sedan blev det ett slag där vi bestämt ombads att inte deltaga om det inte såg ut att gå åt skogen. Inte mig emot, betalt fick vi ju i alla fall. När vår sidas riddare så hade segrat hade man ju hoppats på lite plundring, men nejdå. Det blev istället fredsförhandlingar, storslaget gästabud, gods som bytte ägare och tårdrypande försoning. Och ännu fler tal, fast alla nu prisade den motståndares ära som man en [[fortdag]] tidigare förklarat vara lika mycket värd som en faltrakisk skökas. Som jag sa, betalt fick vi, men utan plundring blir man inte rik och av echters prat blir öronen trötta, så vi slöt sedan kontrakt med en [[trakorier|trakorisk ]][[kondottiär]] och hamnade så småningom i [[Mercana]] i [[Klomellien]].|}}
{{ citat |En mycket betydelsefull stad Fil-Tofia, med sitt läge på gränsen mellan Kardien och Zorakin. Här har Lysande Vägen genom sin bontisâl i staden kunnat bidra till otaliga avtal och fördrag kardier och zorakier emellan. Bontisâtet omfattar nämligen delar av båda kungarikena och bontisâlen i Fil-Tofia har fått en slags roll som oberoende medlare i förhandlingar, värdsliga som andliga. Exarken i Ekeborg är därför mycket noga med vem som besitter posten som Lysande Vägens representant här. Det finns flera kloster i staden, och även runt om. Det mest beryktade är Lazarethklostret där S:t Mellins Orden bedriver läkekonst av mycket hög klass. Etins ljus över deras gärning! Via Aidne passerar Fil-Tofia och många pilgrimmer brukar därför finnas i staden. Bontisâlens palatstados är också värt ett besök, både för sin arkitektur och sitt fina bibliotek.|}}
 
'''''Vad den pratsamme värdshusvärden säger:'''''
{{ citat |Välkomna ska ni vara till Tvillingstaden, brödrafolkens högborg och där våra trettio tappraste stod och föll. Kanske inte, men så borde vi omnämna vår underbara stad. Kardisk försvarsborg och Zorakisk handelsbod i ett. Staden är till brädden full av allsköns kyrkfolk, farlänningar, halvfolk och vanligt folk. Är det inte fantastiskt så säg? Inte illa för en liten stad vid gränsfloden! Vare sig herrskapet är här i affärer eller nöjen ska ni tas väl om hand. Får jag lov att fresta med en liten Gammel Kardsk, blandat av finaste Nekker medan jag berättar om stan? Det är marknad på Krämartorget i Tofia idag och marknadsdag är rättardag, som man säger här. Landsfiskalen har säkert någon som han vill smycka Rackarkullen med nästa Odosdag. Era rum kommer vara bolstrade och klara när ni återvänder. Vill ni då inte genast gå till nattvila betänk då att även på kvällen finns saker att uppleva. Håller ni er runt Kejsarbron finns flera nöjeslokaler och vakten ser till att illgärningsmän inte stör stadens gäster. Stanna på storgatorna och dräll inte in i gränder, där ska inte respektabla personer vara. Gå heller inte ut i Barkstaden och då speciellt inte till Påryggbacken, det enda man finner där är synder och Blåskrev. Inget för sådant herrskap som er.|}}


=Historia=
=Historia=
Kardien bildas år 60 e.O. då stormannen [[Ovar I Förstekung|Ovar Förstekonung]] lyckas ena landet. Med Ovars tillträde tillhör landet dem som först låtit omvända sig till [[Odo]]s läror. Under århundradena efter Odo är Kardien ett av [[Kopparhavet]]s ledande länder och sprider sin tro och riddarväsendet vida kring, och efter den [[Stora Schismen]], 281 e.O., får den aidniska grenen av Lysande Vägen sitt huvudsäte i Ekeborg.
;998-995 f.O.  
:Aidne erövras av [[Kejsardömet Jorpagna]] under fältherren [[Vesion]]. Två provinser etableras, Aidna Citerius (Närmaste Aidne) i dagens Zorakin och Aidna Ulterius (Bortersta Aidne) i dagens Kardien. Floden [[Stirpaz]] blir gräns mellan de två provinserna.


År 424 e.O. omorganiseras dock landet då [[echter]]folket tar över styret och huvudstaden flyttas från [[Faltrax]] till Ekeborg. Man förlorar runt den här tiden sin ledande ställning och tvingas fokusera mer på att bekämpa [[svartfolk]]en, som alltid hotat från [[Aidnebergen]], men som nu under [[Svarta Tornet]]s ledning kommit att utgöra ett allvarligt hot mot riket.
{{ citat |


==Perioder==
;993 f.O.
Byggs en flytbro över Stirpaz för att snabbt få fram imperiets legioner.


===Den Tredje Konfluxen===
;990 f.O.  
År 599 f.O. drabbas Ereb av den [[Tredje Konfluxen]]. Miljardtals [[köttbitare]] biter sin väg genom kontinenten. Man räknar med att kontinentens befolkning mer än halverades på ett par veckor, i vissa områden omkom så många som tre fjärdedelar.
Börjar man anlägga bro med stenfundament och trävalv. Bron står klar 988 f.O.  


Under det följande året fortsätter eländet. Skördarna blir lidande av köttbitarnas framfart och det allmänna kaos som bryter ut i deras kölvatten. Väpnade konflikter utspelas mellan fraktioner som kämpar för att tillskansa sig de resurser som återstår. Till råga på allt så har svartfolken, gömda i sina hålor, många gånger klarat sig betydligt bättre än människorna. De tar givetvis tillfället i akt och plundrar friskt.
;975 f.O.
Börjar man bygga om bron till en stenbro. Fundamenten stärks och nya valv slås. På grund av oroligheterna i [[Grivela]] 972 och 970 står bygget still tidvis men bron är helt färdigbyggd tio år senare, 965. f.O.  


Under de närmast följande åren fortsätter befolkningen att minska raskt. Snart finns färre än en av fem invånare, kanske så lite som en tiondel, kvar i de forna rikena. [[Kejsardömet Jorpagna]] faller ihop som ett korthus och barbariet tar återigen över Ereb. Civilisationen upphör nästan helt, läs- och skrivkunnande sätts på undantag och de enda färdigheter som räknas är förmågan att skaffa mat och försvara den från angripare.
;863 f.O. - 828 f.O
Under [[Härförarnas krig]] skadas bron allvarligt av en synnerligt stor vårflod. Intresset att laga den är svalt bland härförarna som till och med ser den som en strategiskt svag punkt och härföraren i Aidne Ulterius låter till och med riva stora delar av den då han misstänker att hans rival i Aidne Citerius tänker anfalla honom.


===Gamla Kardien===
;824 f.O.
Kejsarinnan [[Zenobia]] beordrar att bron skall återuppföras. Bron blir nu bredare och stabilare än den varit förut.


===Det echtiska maktövertagandet===
;670 f.O.  
År 424 e.O. behärskas Kardien av [[faltrakier]]na som styr landet från Faltrax. Den viktigaste minoriteten är echterna på [[Divras udde]] som nominellt är underställda Kardiens kung, men i praktiken är självstyrande. Den östliga provinsen [[Goiana]] frigör sig samma år och bildar ett fristående [[alver|alvrike]], något som kungen inte kan eller vill opponera sig mot.
Börjar man att bygga på de bägge porttornen och kärntornet. Tidigare har brons främsta uppgift varit att transportera legioner (och handel) men med förändringar i krigstaktik och strategi bedöms dessa behövas. Förvisso går det inte längre att marschera 4000 man per dag över bron men den taktiska fördelen anses överväga detta.


[[Beronrik|Beronrik den gamle]] (404-491) tappar år 424 e.O. plötsligt intresset för att regera, blir håglös, deprimerad och virrig. Det märkliga är att detta inte endast gäller honom utan en stor del av högadeln. Det faltrakiska riket börjar förfalla, skatter hämtas inte in och svartfolk tillåts härja utan att adeln samlar hären för att slå tillbaka. Flera länsherrar störtas av sina undersåtar och anarki hotar.
– Ur den lärde Senib av Ketoriams kommentarer. |}}


Ett mindre antal adelsmän ("[[de Edsvurna]]") som inte påverkats av den faltrakiska uppgivenheten bestämmer sig för att något måste göras. De beger sig i hemlighet tillsammans med sina närmsta män söderut, till echternas ledare [[Vidar II Rättråde|Vidar]]. Där förklarar man att det faltrakiska folket är i skriande behov av en ny stark ledare. De kommer att möta Vidar med öppna armar ifall han kan tänka sig att bli kung över Kardien. Vidar är till en början avvaktande. Ju längre han väntar desto fagrare blir den faltrakiska kontingentens tal. Så småningom inleder han förhandlingar med dem såsom legitima representanter för det faltrakiska folket och deras kung. Det är nu allmänt känt att dessa adelsmän har lämnat sina domäner och konspirerar mot kungamakten. Även om kungamakten är svag så fruktar de att de inte kan återvända. Vidar kan därigenom fritt diktera sina villkor för att acceptera att bli konung över hela Kardien. De faltrakiska adelsmännen lovas dock få behålla sina förläningar. Efter att ha sökt stöd bland sina stormän beslutar Vidar så att samla hären och marschera mot Faltrax. Han mobiliserar inte bara stormännen utan även stora delar av folket, vilket ger honom en mycket stor här.
;599-598 f.O.
:[[Tredje konfluxen]] inträffar. Kejsardömet Jorpagna faller samman. I Aidne bryter ett inbördeskrig ut.  


Beronrik den Gamle väljer att kapitulera när hären når Faltrax. Huruvida detta berodde den stora övermakten, virrigheten eller en [[den faltrakiska förbannelsen|förbannelse]] som kastats av Häxmästaren eller Goianas alver är fortfarande ett tvisteämne.
;595 f.O.
:En mann vid namn [[Valentin Echte]] lyckas få slut stridigheterna genom att tillfångata advokaten [[Dirivin]] och generalen [[Jegher]] som leder var sin sida i inbördeskriget. Ett visst lugn uppstår i Aidne.


Förvånansvärt många av de faltrakiska adelsmännen accepterar det nya styret och Vidars avtal med de edsvurna adelsmännen. Alla faltrakiska adelsmän gör det dock inte, och Vidar skickar ut sin här för att släcka diverse uppror. Detta lyckas bra och echterna kan fira [[vintersolstånd]]et år 424 e.O. som Kardiens nya härskare.
;590 f.O.
:Valien Echte dör och hans följeslagare echterna isolerar sig på [[Divras udde]].


===Den faltrakiska förbannelsen===
;340-180 f.O.
En utförligare redogörelse för händelserna kring det echtiska maktövertagandet finns nedskriven av Vidar Rättråde. Texten finns i ett exemplar i kungens personliga bibliotek och har endast lästs av ett fåtal personer. En sammanfattning av händelseförloppet finns att läsa i artikeln "[[Den faltrakiska förbannelsen]]". ''[Rekommenderas endast för SL.]''
:Stridigheter mellan echter och penner om fiskerättigheterna till floden Stirpaz.


==Speciella händelser==
;178 f.O.
:[[De trettio tappras slag]].


===Inbördeskriget i Grinfara (469-473 e.O.)===
;123 f.O.
{{Huvudartikel| Inbördeskriget i Grinfara}}
:En grupp [[jordukaerler]] från [[Kardien#Nordmark|Nordmark]] flyr undan det sammanfallande [[Jorderväldet]] och bosätter sig skogarna nedanför [[Aidnebergen]]s sydvästra sida. De leds av jarladottern [[Brynhildur]].
Inbördeskriget i Grinfara började som en vanlig arvstvist mellan två grevar. Konflikten eskalerade dock och ledde till upprepade våldsamheter som spred sig som ringar på vatten. Gamla oförrätter kom till ytan och de maktlystna såg sin chans att genom kriget svinga sig upp på statusstegen. Det vackert utarbetade systemet av ömsesidiga trohetseder, som normalt sett hedras in i döden, bröt samman och vapenmakt var nu den enda makten som erkändes. Lagen tillhörde den som kunde upprätthålla den. I ständigt skiftande allianser svepte riddarna över hertigdömet och lämnade brända fält och plundrade gårdar efter sig. Snart drogs även delar av Ridmark och Havsmanland med i kriget.


I övriga Kardien ledde detta till bestörtning då echt stod mot echt och krigets lagar upphört att gälla. Kungens enda reaktion var en ”skarp uppmaning” till hertig Mayok av Grinfara att få slut på stridigheterna. Hertigen som till en början varit passiv valde då sida och gav sig in i kriget. Dock valde han inte med omsorg utan stod slutgiltigen den förlorande sidan och förolyckades i det stora slaget vid Karmarbrink (472 e.O.). Ledare för den vinnande alliansen var nu baron [[Arnulf Rödesköld]]. Under det följande året stärkte baronen sin makt över hertigdömet genom att slå ner alla kvarvarande motståndare.
;100 f.O.
:Echterna har byggt upp ett stabilt rike Divra.


Så avled kung [[Valur I]] plötsligt. [[Vidar III]] ärvde därmed kronan vid 18 års ålder och gjorde omedelbart vad han ansåg att fadern borde gjort fyra år tidigare: han samlade hären och red mot Grinfara. Så stod till slut baronen och kungen öga mot öga framför varsin här. Baronen föll genast ner på knä, bad om nåd och svor trohetsed till kungen. Kungen beviljade honom nåd och utnämnde honom till ny hertig över Grinfara. Efter fyra år var inbördeskriget över och Grinfara och delvis Ridmarks politiska karta fullständigt omskriven.
;73-55 f.O.
:[[Lindskiarnerkriget]]. Många [[raxorer]] har under kriget flytt över Stirpaz till den kardiska sidan av floden. Echterna i Pilborgen har låtit dessa ta skydd mellan borgen och brofästet över till [[Ingenmansön]].


===Invasionen av Philmark (484-485 e.O.)===
;57 f.O.
{{Huvudartikel| Invasionen av Philmark}}
:Echternas jarl [[Vidar Odise]] korsar Stirpaz med sina riddare för att bistå zorakierna. Lindskiarnarna pressas tillbaka mot Pharynx.
Under våren 484 e.O. drabbades Philmarks högadel av en rad olyckor. Hertigen avled hastigt i en mystisk sjukdom, utan att lämna någon arvinge. En greve omkom i en ridolycka. En annan blev mördad i sömnen, och av illgärningsmannen fanns inget spår. Många baroner insjuknade även plötsligt i dödliga sjukdomar eller drabbades av oturliga olyckor. Philmark förlamades fullständigt politiskt då större delen av högadeln avlidit, i många fall utan att lämna en självklar arvinge efter sig.


När våren övergick i sommar vällde svartfolken ner från bergen i stora horder av [[orcher]], [[svartalfer]], [[svartnissar]] och [[resar]], medföljda av två skräckinjagande [[jättar]] som stod 9 alnar höga. Philmarks oorganiserade adel kunde inte bjuda något motstånd. Snart var hela landskapet i svartfolken händer, inklusive [[Fil(Tofia)|Fil]] (dock ej [[(Fil)Tofia|Tofia]], se [[Zorakin#Historia|Zorakins historia]]), delar av Haperike och [[Zorakin#Slättebo|Slättebo]] i [[Zorakin]]. Överallt flydde människor undan vågen av svartfolk. Vägarna fylldes av flyende familjer, ständigt spanande över axeln i fruktan för svartfolkens patruller. De som stannade kvar plundrades grundligt, våldtogs eller sattes i slavarbete. Många verkar också ha skickats upp i bergen för att slita i Häxmästarens gruvor.
;56 f.O.
:Vidar Odise och [[Valien I Rikesbyggare|Valien Valiensson]] sluter förbund. Att Fil tillhör echterna och Tofia pennerna fastställs.


Häxmästarens roll i det hela har aldrig kunnat klarläggas av de lärde, även om han bland vanligt folk otvivelaktigt ansågs stå bakom. ''(Dessa händelser sammanfaller med [[Brända Jordens klan]]s belägring av Svarta Tornet och de invaderande svartfolken var kanske sådana som flydde från invasionen?)''
;55 f.O.
:Kungariket Zorakin utropas. [[Stora Tinget]] hålls där grunden till Zorakins länsindelning görs. Tofia kommer ingå i hertigdömet [[Zorakin#Dreverike|Dreverike]] som centralort i grevskapet Slättebo. Fil lyder direkt under jarl Vidar Odise som låter rusta upp Pilborgen med nya murar och en stärkt garnison.


Kung Vidar III verkar ha tagits på sängen fullständigt av den plötsliga attacken. Det tog lång tid att sammankalla hären med trupper som måste inväntas från de bortre delarna av Nordmark innan Vidar långsamt kunde sätta sin här i rörelse mot [[Skapen]] som var omringat av fienden. Frustrationen över väntan hos de ädlingar vars marker nu plundrades var enorm, men ingen vågade framföra kritik mot den barske kungen.
;60 e.O.
 
:En ogd vid namn [[Ovar I|Ovar]] utropar sig till kung av norra Kardien. Echterna ger honom ett visst stöd. Pilmarken mellan Stirpaz och den övre delen av [[Grideflod]] får officiell status som gränsmark och jarl Helmar av Echterrike tillsätter en Marsk av Philmark med säte i Fil.
Det visade sig att Vidars långsamhet verkade till hans fördel. Allteftersom månaderna förflöt minskade sämjan i svartfolkens led. Olika klaner började slåss om bytet och snart var de lika upptagna med att kämpa inbördes som att fortsätta erövringen och plundringen. När så Vidars här närmade sig Skapen stötte man ihop med två svartalfsklaner som just lämnat belägringen, då de tröttnat på att vänta och ville plundra Ekeborg. Dessa nergjordes snabbt. Följande dag jagade man undan de kvarvarande belägrarna. Svartfolken drevs sedan raskt undan. Ryktet om riddarhären föregick den och svartfolken flydde hals över huvud upp i bergen.
 
Innan löven stod på träden våren 485 e.O. så var Philmark befriat. Landet var dock skövlat, åkrar och hus brända, kvarnar sönderslagna och allt av värde plundrat. Kvar fanns en sargad befolkning som endast erbjöds hårt arbete som tröst mot sorgen.
 
:''Se även:'' [[Belägringen av Phil-Tofie]]
 
===Kriget mot Svarta Tornet (546-555 e.O.)===
{{Huvudartikel| Andra kriget mot Svarta Tornet}}
Svartfolken i Aidnebergen har i alla tider utgjort ett hot mot Kardiens befolkning. I lugnare tider består detta endast av enstaka plundringsräder. Emellanåt så har dock svartfolken, ledda av Häxmästaren, anfallit med full styrka i syfte att erövra.
 
År 546 e.O. inleddes en sådan offensiv mot både Kardien och Zorakin samtidigt. Åren innan hade varit oroliga med ständigt återkommande räder, men helt plötsligt vällde svartfolken ner från bergen i disciplinerade härar. Anfallet gick mot Inmark och mötte nästan inget motstånd. Hertigen samlade aldrig sina styrkor för att gå till motangrepp. Slutligen kapitulerade han inför Häxmästarens trupper och öppnade [[Gruderborg]]s portar varpå staden plundrades. Snart kontrollerade svartfolken stora delar av Inmark inklusive den mycket lönsamma koppargruvan.
 
[[Vidar V Hjältekonung|Vidar V]] agerade dock snabbt och samlade sin här. Ivrig att slänga tillbaka svartfolken upp i bergen inväntade han endast en bråkdel av Kardiens riddare innan han gick till motangrepp. Det visade sig snart att svartfolken stred både disciplinerat och smart. De verkade dessutom ha en osedvanlig förmåga att kommunicera mellan olika härar över långa avstånd. Snart tvingades Vidar till sin förtrytelse retirera till Faltrax. Svartfolken undvek dock att söka strid på slätten och Vidar kunde invänta truppförstärkningar.
 
Vidar kunde inte förstå hur svartfolken plötsligt blivit så välorganiserade och begav sig i sällskap av sin blodsbroder [[Gadaryus Stolpe|Gadaryus]] och sin väpnare Regil på spaning i Inmark för att utröna vad som låg bakom. De insåg snart att Häxmästarens trupper leddes av svartkonstnärer som upprätthöll kontakten med varandra genom magi. Genom några mycket våghalsiga räder, som odödligjorts i åtskilliga kväden, lyckades de döda svartkonstnärerna.
 
Återförenad med sina trupper ledde kungen sedan ett nytt fälttåg för att befria Inmark. Svartfolken bjöd fortfarande hårt motstånd, men kungens trupper hade nu övertaget och fienden hade tappat i strategisk förmåga efter att ledarna fallit ifrån. Vidar visade nu på stor mognad då han inte förivrade sig in i någon av de många fällor som de retirerande fienderna gillrade. Metodiskt drevs svartfolken tillbaka mot bergen och Gruderborg återerövrades efter en fem månader lång belägring. Det tog dock över två år innan Inmark helt stod under kungens kontroll.
 
Hertigen av Inmark avsattes i sin frånvaro så fort Vidar fick veta att denne öppnat Gruderborgs portar för Häxmästarens här. Under återstoden av kriget styrdes Inmark av kungliga drotsar och kungen förde personligen befäl av vad som återstod av Inmarks riddare.  Ingen har sett av hertigen sedan hans kapitulation. Det var dock uppenbart att han stod i Häxmästarens sold och man antar att han flydde upp i bergen till sin mästare.
 
Efter att Inmark befriats fortsatte kriget, men mattades betydligt i intensitet. Häxmästaren fokuserade sina styrkor mot Zorakin istället.  Kung Vidar skickade hem större delarna av sin här till sina förläningar. Kvar att försvara Inmark blev dock [[Gruderska Orden]], kungens egna riddare och soldater, samt en del inhyrda echtiska legotrupper. Detta räckte dock för att hålla svartfolken stångna, men var inte på något sätt nog för att kunna gå till motangrepp. Vidar började dock planera för ett motangrepp och sökte stöd från Goianas älvfolk, rekryterade spejare som var vana att färdas i bergen, och lyckades knyta över ett dussin skickliga magiker i sin tjänst. När Vidar fick veta att kungen av Zorakin beslutat gå till motangrepp, samlade han åter hela sin här. Riddersmän samlades under loppet av månader i Ekeborg för att sedan tåga österut mot [[Fil-Tofia]]. Därifrån utgick sedan Vidars anfall mot Svarta Tornet.
 
Vidar ledde skickligt sin armé upp i bergen. Om det var tack vare Vidars skicklighet som härförare, spejarnas bergsvana eller magikernas skicklighet som attacken blev så framgångsrik, är ett tvisteämne. Oavsett vilket så lyckades man gång på gång lura svartfolken i bakhåll och många gånger röra sig osedda förbi deras posteringar. Hären trängde allt längre upp i bergen, slog ner allt motstånd, och närmade sig snart Svarta Tornet. Slutligen stod man endast ett par dagsmarscher därifrån och kunde se tornet från härlägret. Det var då Häxmästaren skickade ut sina [[odöd]]a. Under natten anfölls Vidars armé av en odöd här anförd av en [[dödsriddare]] som spred död och skräck omkring sig. Riddare kända för sitt mod slängde sina sköldar och sprang då dödsriddaren närmade sig. Slutligen lyckades Vidar kämpa sig fram till dödsriddaren och understödd av sin magiker dräpte han den. Därigenom vände slaget och den odöda armén nergjordes till sista benpipa.
 
Men Vidars armé hade tillfogats irreparabla skador. Mötet med den odöda armén hade dödat en del, men framförallt gjort att riddarna tappat modet. Då Vidar samlade sin armé blickade han ut över en modstulen skara som var livrädd inför tanken att återigen ställas inför odöda kämpar. Vidar befäste lägret och avstod från att rycka fram ytterligare den dagen.
 
På natten anlände en [[zorakier|zorakisk]] munk till lägret som skilts från sin armé och i sin flykt från svartfolken irrat sig bort till det kardiska härlägret. Mannen fördes till Vidars befälstält. ”Jag vet vem du är. Vad vill du?!” sa Vidar då mannen fördes inför honom. Häxmästaren (ty det var ju givetvis han) log till svar. ”Jag kommer för att varna dig” sa han. ”Den armé du mötte nu var endast en förtrupp”. ”Det tror jag knappast, i sådant fall skulle du inte bry dig om att komma hit. Vad är ditt egentliga ärende?” svarade Vidar. Häxmästaren erbjöd då Vidar evig fred i utbyte mot ett löfte att skänka Goianas land och folk till Häxmästaren ”i tid och evighet”. Vidar satt tyst en stund och reste sig sedan blixtsnabbt med draget svärd. Häxmästaren upplöstes dock i tomma intet och Vidars väldiga hugg träffade endast marken.


Följande morgon kunde man se hur en ny odöd här strömmade ur Svarta Tornets portar. Vidar rådgjorde med sitt krigsråd och beslutade sedan påbörja återmarschen. Häxmästarens kraft var för stor i närheten av Svarta Tornet.
;60-130 e.O.
:Pirater från Morëlvidyn gör räder längs Zorakins kuster. De närmar sig vid flera tillfällen Fil-Tofia men gör inga angreppsförsök.


Återtåget skedde samlat och utan att stöta på några fiender. Då Vidar återvänt till Ekeborg omvandlade han omedelbart Gruderska Orden till [[Tornriddarna|Tornriddarorden]] vars syfte blev att försvara Inmark, samt att arbeta för Häxmästarens slutgiltiga fall. Orden tilldelades större delen av hertigen av Inmarks tillgångar, samt ett stort kungligt apanage. Som stormästare tillsatte Vidar sin före detta väpnare Regil som visat både dådkraft, mod och klipskhet under fälttåget.
;126 e.O.
:Svartfolk strömmar ner genom [[Blotferpasset]] och härjar över hela norra Grindanu. En följd av detta är att Slättebo görs till ett markgrevskap med särskild uppgift att skydda Zorakins nordvästra gräns. Markgrevens huvudsäte blir den kraftigt befästa borgen Stirpazklyfte norr om Tofia.


==Regentlängd==
===Den echtiska dynastin===
====424-464 &nbsp;&nbsp; Vidar II Rättråde (400-464)====
{{Huvudartikel| Vidar II Rättråde}}
Vidar var mannen som enade Kardien efter att det faltrakiska folket tappat intresset för att styra riket. Han är känd som en oerhört stark och karismatisk man och hela hans styre omges av ett magiskt skimmer i det echtiska folkets ögon. Skördarna var stora, kungen god och det rådde i stort sett fred i landet. Vidar är känd för att han reagerade snabbt på angrepp från bergens svartfolk och [[morëlvidyner|morëlvidynska]] pirater. Efter maktövertagandet skapade Vidar en fungerande feodal struktur som höll sig oförändrad genom hela hans styre. Ingen adelsman opponerade sig någonsin mot Vidars rättrådighet och han är känd som en av echternas stora hjältar. Vidar dog vid 64 års ålder fridfullt i sin säng och sörjdes därefter djupare än någon annan konung i Kardiens historia.
====464-473 &nbsp;&nbsp; Valur I (431-473)====
{{Huvudartikel| Valur I Valhänt}}
Vidar II:s äldste son. Känd som Valur Valhänt.
Valur växte upp i skuggan av sin starke far och lyckades aldrig axla hans mantel. Han gav under hela sin regeringstid ett osäkert intryck och skaffade sig aldrig någon stor respekt hos sina adelsmän. Valur växlade mellan att passivt se på då adeln startade krig inbördes, och att plötsligt dra in län för adelsmän som endast försvarat sig mot sina aggressiva grannar. Perioden var relativt instabil med många konflikter mellan trätande länsherrar.
====473-498 &nbsp;&nbsp; Vidar III Ankkuvaren (455-498)====
{{Huvudartikel| Vidar III Ankkuvaren}}
Valur I:s äldste son.
Efter Valurs Valhäntes bortgång följde Vidar III. Det visade sig snart att han hade mer gemensamt med sin farfar än med sin far. Vidar var en mycket bestämd regent, stundtals hård. Samtidigt var han känd som lojal och ordhållig. Vidar tillät nästan inga stridigheter mellan adelsfraktioner, men behövde trots det inte avsätta många adelsmän. Hans stora pondus gjorde att han kunde kväsa de flesta konflikter i sin linda, alla var medvetna om att den som inte följde hans påbud omedelbart straffades. Vidar var en skicklig härförare och älskade att själv leda armén i strid.
År 493 e.O. blossade en arvstvist mellan två grevar upp i en storskalig konflikt mellan hertigarna av Satgherin och Divra. Vidar samlade omedelbart de riddare som fanns vid hovet, 64 stycken enligt legenden, och red i sporrsträck söderut mot de båda härarna. I gryningen då härarna just höll på att formera sig nådde han fram och ställde sig emellan de båda styrkorna. Efter en stunds spänd avvaktan så red de båda hertigarna moloket fram till konungen och förhandlade fram en fredlig lösning på konflikten. Ingen tänkte ens tanken att bära hand på sin kung.
Vid en attack av svarta piratankor mot Kardiens kust år 498 lyckas dessa ta sig ända till [[Arntuna]]. Kung Vidar III anländer strax därefter till staden och piraterna flyr hals över huvud. Deras ledare [[Illerest]] utmanar Vidar III på envig på liv och död, och precis när Vidar slår svärdet ur handen på Illerest skjuts han i ryggen av en gömd piratanka med ett armborst. Vidar faller död till marken och Illerest lyfter av skam för sina hederslösa undersåtar Vidars svärd och tar med detta sitt eget liv.
====498-530 &nbsp;&nbsp; Elfstan Fagerkind (473-530)====
{{Huvudartikel| Elfstan Fagerkind}}
Vidar III:s äldste son.
Sitt tillnamn fick Elfstan tack vare sitt fagra anlete. Elfstan var känd för att ha smak för damer och lämnade många kärleksbarn efter sig. Samtliga blev väl omhändertagna. Många av dem blev dubbade till riddare och tjänade i kungens här.
Elfstan gav adeln stor frihet och avsatte under sitt styre inte en enda adelsman. Då hertigen av Satgherin besegrade hertigen av Divra och införlivade dennes hertigdöme i sitt eget kommenterade Elfstan det med: ”om man anfaller hertigen av Satgherin så får man väl skylla sig själv”. Detta trots att hertigen därigenom samlade en makt stor nog att kunna utmana kungen. Elfstan var mån om att hålla sig på god fot med alla och var känd för att anordna storslagna fester och tillhörande torneringar.
Han var också en erkänt god riddare, men avled trots detta i sviterna efter de skador han åsamkats vid en dust mot baronen av Slättemark. Elfstan kallade på sin dödsbädd till sig baronen, gav honom sin kungliga välsignelse samt sin bästa häst. Detta för att undvika att ”baronen råkar illa ut senare”. Baronen av Slättemark råkade alls inte illa ut. Han blev sedan en av Vidar IV:s gunstlingar, lyckades utöka sin mark avsevärt och steg i rang till greve.
====530-541 &nbsp;&nbsp; Vidar IV Tyrann (500-541)====
{{Huvudartikel| Vidar IV Tyrann}}
Elfstans andre son.
Efter att hans äldre bror Vidar (Elfstan döpte alla sina tre söner till Vidar) avlidit plötsligt i en febersjukdom år 540 e.O. och fadern i en tornering året efter, blev Elfstans andre son krönt till konung som Vidar IV.
Tillnamnet "Tyrann" har han fått då han förde en hård regim gentemot adeln. Vidar IV är den ende av Kardiens kungar som systematisk har försökt att överföra makt från adelsmännen till sig själv. Han drog under olika förevändningar i län och kväste snabbt eventuellt motstånd från protesterande länsinnehavare. Sina många systrar gifte han gärna bort med rika och gamla män utan arvingar. När makarna dog, många av dem plötsligt och oväntat tidigt, överfördes länen till kronan. Alla indragna län blev kronolän som antingen administrerades av en drots (adlig administratör) eller delades ut som apanager (ej ärftliga län) till kungens gunstlingar.
När Vidar IV firar sin 37 födelsedag anklagas han av sin blott fjortonårige bror för brödramord, kungamord och svågermord inför samtliga samlade adelsmän. Det blir alldeles tyst i den förut så stimmiga salen. Vidar IV försöker skämta bort det hela och skyller på lillebroderns dåliga ölsinne, men den yngre brodern lämnar slottet i vredesmod tillsammans med sina två närmsta vänner. Han syns sedan inte till på flera år, trots att Vidar IV låter göra grundliga eftersökningar. Vidar IV fortsätter sitt tyranniska styre och nu börjar det koka bland adelsmännen, och hertigarna i rådet börjar varna kungen för ”konsekvenser”. När kungen beslutar att splittra hertigdömet Satgherin i två (Satgherin & Divra) blir detta den tändande gnistan. Adeln har av respekt för kungamaktens auktoritet länge tigit stilla, men hertigen av Satgherin beslutar sig att motsätta sig kungens beslut. Samtidigt återvänder kungens yngre bror från sin landsflykt, redan en ärrad krigare med många hjältedåd bakom sig. Han uppmanar alla att följa honom i uppror mot den orättfärdige och ärelöse kungen. Ett blodigt inbördeskrig följer, men till slut står den yngre brodern som segrare efter slaget vid Ekeborg. Vidar IV klarar sig oskadd och förs till sin bror som meddelar att kungen får leva om han lovar att aldrig mer sätta sin fot på kardisk mark. På så sätt hoppas Vidar V slippa få kungligt blod på sina händer. Vidar IV sliter då till sig ett svärd och går till ursinnig attack mot sin bror. Då den yngre brodern är en överlägsen kämpe försöker han i det längsta avväpna kungen. Till slut tvingas han dock såra den äldre brodern så svårt att denne senare avlider. På sin dödsbädd ångrar Vidar IV sina synder, ”jag gjorde allt för Kardiens skull, men jag inser nu att det var fel”. Vidar V förlåter honom och han erhåller en kunglig begravning och får vila bredvid sina släktingar under [[pemod]]en i Palatstadosen i Ekeborg.
====541-592 &nbsp;&nbsp; Vidar V Hjältekonung (523-592)====
{{Huvudartikel| Vidar V Hjältekonung}}
Vidar V står tillsammans med [[Valentin Echte]] och Vidar II som echternas största nationalhjältar. Han var inte bara en stor konung utan också en äkta hjälte. Många är berättelserna om hans hjältedåd, de flesta mestadels sanna. När han störtat sin tyranniske bror så ställde han saker och ting till rätta genom att återlämna de län som brodern stulit. I de fall arvinge saknades behöll dock kronan marken. Vidar V var dock ingen stor administratör. Sådana saker överlät han åt sina underlydande och sedermera sin äldste son. Själv ägnade han sig helst åt våghalsiga hjältedåd. Han var känd som en fruktansvärd krigare, speciellt som han svingade sitt magiska svärd ”Rättvisa” som han införskaffat under sin ungdoms landsflykt.
Det berättas att den nyblivne greven av Stillafors var en riktigt ondsint sadist. Han hängde bönder på löpande band, drog in län, torterade små barn och gick inte till [[soltempel|soltemplet]] ens på [[odosdag]]ar. Vidar begav sig genast till Stillafors med ett fåtal riddare. Väl där gav de sig inte till känna utan infiltrerade genom list borgen. Vidar trädde fram inför greven, presenterade sig och förklarade att han kommit för att döma honom till döden. Greven drog blankt, men innan svärdet var ur skidan hade Vidar V dekapiterat honom. Ingen av grevens män lyfte ett finger för att skydda sin herre.
Det finns många, många fler berättelser om kungens hjältedåd och de tenderar givetvis att bli mer fantasifulla med tiden. Det är dock otvivelaktigt så att Vidar V var en unik person som besatt nästan övermänsklig styrka och uthållighet. Den enda del av hans liv som är höljd i mystik är tiden han befann sig i landsflykt som han aldrig diskuterat med någon annan en den av hans vänner som överlevde strapatserna och återvände.
Vidar avled år 592 e.O., ironiskt nog inte på slagfältet utan av kräfta.
====592-nutid &nbsp;&nbsp; Vidar VI (550- )====
{{Huvudartikel| Vidar VI}}
Vid faderns bortgång stod Vidar VI inför samma svårighet som Valur Valhänt: att axla manteln efter en hjälte. Även om Vidar VI är mycket olik sin far så har han ändå klarat att styra riket på ett framgångsrikt sätt. Vidar har på ett framgångsrikt vis förbättrat skötseln av Ekenfara, något som inte roade hans far, och därigenom ökat konungens inkomster och bättrat på statskassan avsevärt.
Vidar VI är kanske tyst och tillbakadragen, men har inte låtit riket styra sig självt. Han föredrar att tillbringa sin tid i Ekeborgs [[bibliotek]] eller vid Ekeborgs [[magiakademi|magikerakademi]] framför att delta i kämpalekar. Vidar VI är änkling och utan arvinge då hans hustru fick otaliga missfall innan hon födde en frisk son som dock avled innan ett års ålder. Vidar sörjer sin hustru djupt och har vägrat att gifta om sig, trots att nära nog alla i hans närhet har uppmanat honom till det.
Hans äldste brorson [[Helmfrid Echte|Helmfrid]] är utsedd till tronföljare. Detta är dock inte officiellt ännu, något som Helmfrid oroar sig över. Kungen är dock fortfarande vid mycket god vigör.
==Kronologi==
;998-995 f.O.
:[[Kejsardömet Jorpagna]] erövrar Aidne under fältherren [[Vesion]].
;599 f.O.
:Provinsen ''Aidna Ulterius'' som täcker vad som i dag utgör konungariket Kardien klarar sig något bättre än kejsardömets centrala delar. Man räknar med att endast hälften av befolkningen avled under köttbitarnas inledande härjningar.
;595 f.O.
:[[Valentin Echthe]] lyckas genom list avbryta det krig som rasar i Kardien mellan generalen [[Jegher]] och advokaten [[Dirivin]].
 
;595 f.O.
:[[Valentin Echthe]] enar folket på [[Divras udde]] och kallar sina följeslagare för Echther.
;594 f.O.
:[[Ekeborg|Echtherborg]] grundas.
;590 f.O.
:Valentin Echthe dör och hans anhängare isolerar sig på Divras udde.
;367 f.O.
:[[Klippeborg]] grundas och blir snart Kardiens största stad med över 1 000 invånare.
;178 f.O.
:[[De trettio tappras slag]]. Den fejd som pågått i över ett århundrade mellan echterna till väst och [[penner]]na till öst avslutas i och med de trettio tappras slag på Ingenmansön. Samtliga kämpar avlider och man beslutar att fejden härigenom är avslutad. Många anser att härmed grundläggs de goda relationerna mellan echter och penner.
;55 f.O.
:[[Lindskiarnerkriget]] slutar när echterna med Jarl [[Vidar Odise]] i spetsen kommer till pennernas stöd och tillsammans kan man besegra och fördriva lindskiarnerna från Zorakin. Penners och echters hövdingar upprättar ett förbund mellan [[Zorakin]] och Kardien för gemensamt försvar. [[Fil-Tofia]] delas och den västra delen skänks till Vidar.
;54 f.O.
:Echterna hjälper Zorakin att uthärda [[Caddo]]s massiva handelsblockad som inleds detta år.
;0
:Profeten [[Odo]] börjar att predika sin lära om solguden Etin och den [[Lysande Vägen]]. Många echter ser stora likheter mellan Odos förkunnelser och Valentin Echthes läror.
;12 e.O.
:Då Odo landstiger i [[Arntuna]] begynner vad som inte kan betraktas som något annat än ett triumftåg. Odo tas emot med öppna armar överallt och när han ett halvt år senare avseglar från Ekeborg står det redan klart att echterna kommer att omvändas till den nya läran.
;34 e.O.
:Lysande Vägen förbjuder all slavhandel vilket får många echter att tappa tron. De lämnar landet för att bosätta sig annorstädes.
;60 e.O.
:En faltrakisk storman vid namn [[Ovar I|Ovar]] utropar sig själv till konung över Kardien och gör anspråk på överhöghet över hela [[Faltraxnäs]]. Efter omfattande stridigheter har Ovar I inte bara lyckats lägga under sig Faltraxnäs utan även [[Inmark]], [[Gamla Goiana|Goiana]] och [[Antivins udde]]. Han har även lyckats förmå den echtiske Jarlen att svära honom trohet som vasall. Härigenom är den Ovariska dynastin grundad och Kardien styrs ifrån kungens hov, som har sitt huvudsäte i Faltrax.
;80 e.O.
:Kung Ovar I dör under mystiska omständigheter. Det bestämmes att hans son skall ta över riket. Hädanefter är Kardien en arvsmonarki.
;134 e.O.
:Kleodrik I tillträder Kardiens tron. Han visar sig bli en riktig tyrann: barnslig, nyckfull och korkad driver han ett riktigt skräckvälde. Hans eftervärld känner honom som Kleodrik Hovnarr.
;137 e.O.
:Trakorien grundar staden Torilia ytterst på Antivins udde efter en märklig spådom. Kung Kleodrik söker genast, med stöd av hertogden av Nordmark, att kasta tillbaka trakorierna i havet. Trakorierna har dock kommit för att stanna och slår bestämt tillbaka alla anfall.
;168 e.O.
:Kardien söker återigen att erövra Torilia. Staden belägras i sju år, men eftersom man inte kan blockera havsvägarna så kan trakorierna härda ut.
;196 e.O.
;196 e.O.
:Det [[första soltåget]] avseglar från Skapen med riktning mot Efaro.
:[[Första soltåget]] mot [[Efaro]] avgår från [[Skapen]] väster om Fil-Tofia. Greven av Slättebo deltar som ledare för solfararna från Dreverike. Echter från Philmark seglar under jarl [[Aldar Ståndaktig]] av Echterrikes vapenflagga.
;199 e.O.
:Staden Kwoske erövras.
 
;212 e.O.
:Hela norra Efaro ligger under solfararnas kontroll och [[Solstaten]] bildas.


;219 e.O.
:Draken [[Tallerin]] härjar Kardien och dräper ärkemagikern [[Ganôfryn Järnekstav]]. Därefter eldhärjar han Faltrax slott. Kung [[Kleodrik II]]s hela familj avlider.
;221 e.O.
;221 e.O.
:Hjälten Hertogd [[Brand Ulvsson]] av Darensslätt dräper Tallerin.
:Exark [[Zegedorn II]] beslutar bygga en palatstados i Fil för den lokale bontisâlen.
;222 e.O.
:Kleodrik II dör, senil och utan legitima arvingar. Brand Ulvsson utropar sig till konung och kan efter ett kortvarigt men blodigt inbördeskrig gentemot Kleodriks frilloson, [[Hertond Kleodriksson]], säkra tronen.
 
;230 e.O.
:Hertond återvänder till Kardien och söker stöd bland ogdar och hertogdar för ett uppror mot kungen. Brand lyckas dock kväsa upproret innan det hinner ta fart. Hertond antas vara bland de döda.
 
;275 e.O.
:Det andra soltåget avseglar från Ekeborg och Pendon med syfte att återta landområden som Solstaten har förlorat. Endast dödlägen uppnås.
 
;278 e.O.
:Kwoske går förlorad till efarier.
 
;278 e.O.
:Stora Schismen bryter ut. Stora slitningar uppstår mellan den Lysande Vägens kyrka på Caddo och i Aidne. Tvisteämnena gäller soltågens berättigande och Etins natur, men framförallt magins roll i skapelsen.
 
;281 e.O.
:Understödd av fastlandets bontisâler utropar Bontisâlen av Ekeborg sig till själv till Exark. Schismen är total och den Lysande Vägen delas i två grenar: den Aidniska och den dalkiska. Exarkerna i Ekeborg och Arno fördömer varandra.
 
;287 e.O.
:Kardien, anförda av [[Brand III Solfararen]], inleder [[Tredje soltåget]], denna gång mot piratklanerna i Morëlvidyn. Dalkerna som finns på plats vägrar bistå kardierna i soltåget utan håller sig passiva. Brand Solfararen stupar med sina riddare för morëlvidynernas sablar. Bara några kilometer bort står en talrik dalkisk styrka och ser på.
 
;288 e.O.
:Vid Gruderborg står ett enormt slag mot en massiv svartfolksoffensiv. Till minne av slaget bildas [[Gruderska Orden]].
;292 e.O.
:[[Brand IV]] av Kardien förklarar på sin myndighetsdag krig mot Caddo. Efter några små skärmytslingar till sjöss lyckas Kardien med magi att förstöra den dalkiska flottan. En stor kardisk styrka skickas mot dalkerna och man lyckas inta Sinto och Casso. Caddo tvingas betala ett enormt krigsskadestånd och många dalker flyr till Zorakin.


;318 e.O.
;278-280 e.O.
:Då man på Caddo börjat bygga tadoser (katedraler) till Etins och Odos ära följer man på fastlandet efter, och 318 e.O. påbörjas byggandet av Exarkens palatstados i Ekeborg. Efter endast sex år står den fullbordad.
:[[Stora Schismen]]. Lysande Vägen splittras i två grenar. En följd av detta som kommer få stor betydelse för Fil-Tofia är att den gamla joriska härvägen [[Via Aidne]] som går över Kejsarbron i staden blir en led för pilgrimer. Från Grivela i Jorpagna, över [[Nostratiet]] och genom norra Zorakin söker sig etinstrogna nu för att besöka Ekeborg där den rätta exarken nu har sitt säte. Tofias pilgrimshus byggs en kort tid efter Stora Schismen.


;342 e.O.
;284/292-308 e.O.  
:Penternas exodus. Efter att under decennier ha blivit alltmer undanträngda av losdriverna så tar penterna sin tillflykt till Gladaskogen.
:[[Zorakiska inbördeskriget|Tronföljdskriget]]. Inbördeskrig i Zorakin mellan kung [[Girlof II]]s tre söner: [[Borodrik II]], [[Iberiko Bastarden]] och [[Valien IV den Store|Valien IV den store]]. Konflikten handlar i mycket stor grad om religion med bakgrund i den Stora Schismen som splittrat Lysande Vägen. Borodrik II stöttar den aidniska grenen men bekämpas av Iberiko som stöttar den dalkiska grenen. Slutligen segrar Valien IV och den aidniska grenen av Lysande Vägen.
;353 e.O.
:Det fjärde soltåget.


;369 e.O.
''(mer material kommer)''
:Solstaten förlorar sina sista besittningar och med Solstatens fall föll även Solfararorden.


;381 e.O.
;315 e.O.  
:Illusionister börjar anlända till Kardien från Trakorien.
:Kapitelhuset står färdigt vid bontisâlens palatstados.


;403 e.O.
;348 e.O.  
:Svartfolken i Aidnebergen börjar uppträda alltmer aggressivt. Särskilt Inmarka hertogderi härjas hårt. Svarta tornet nämns för första gången.
:S:t Avapalatset står färdigt vid bontisâlens palatstados.


;405-415 e.O.
;370-394 e.O.  
:Den kardiska provinsen Goiana härjas svårt av Svarta tornets horder. De kardiska riddarhärarna lider stora förluster i de täta skogarna. De flesta människor tvingas fly västerut till Videlrike.
:[[Sjökriget]]. Zorakin stödjer [[Berendien]] i deras krig mot [[Felicien]]. Felicien plundrar längs kusterna av Zorakin och sätter landet i blockad. Handeln blir kraftigt lidande, framför allt till havs. Landförbindelsen mellan Kardien och Zorakin över Kejsarbron gynnas dock och Fil-Tofia upplever en viss ekonomisk växt. Lysande Vägen förvärvar mycket mark i Slättebo efter Sjökriget.


;410 e.O.
;392 e.O.  
:De alver som lever i Goiana kallar på hjälp från sina folkfränder och kallelsen hörsammas. Älvfolk anländer till Goiana från när och fjärran för att hjälpa till i kampen mot Svarta tornet.
:Hertigen av Slättebo stupar i [[Sjöslaget vid Selim]] utan arvinge. Ny hertig av Slättebo blir [[William Stirzberg]].


;412 e.O.
;400 e.O.
:[[Slaget om Blodsgläntan]] utkämpas i Goiana.
:S:t Verins kapell i bontisâlens palatstados invigs. Ett magnifikt solbäcken skänks till bontisâtet av den echtiska storfrun Sigranda Måne och hängs upp utanför kapellet.


;424 e.O.
;424 e.O.
:Det echtiska maktövertagandet. Echterna, ledda av Jarl Vidar Rättråde, samlar sin här och tågar mot Faltrax i syfte att överta makten från kung Beronrik och hans adel som tycks ha drabbats av en handlingsförlamningens förbannelse - den faltrakiska förbannelsen. Kung Beronrik stryker flagg och echterna övertar styret över Kardien. Det är omtvistat vad som egentligen hände vid denna vändpunkt i Kardiens historia.
:[[Maktskiftet]]. Echterna tar över kungamakten i Kardien och Philmark blir ett hertigdöme med Fil som huvudstad. Hertigen av Philmark tar över Philmarskens tidigare uppgifter.


;424 e.O.
;473 e.O.
:Provinsen Goiana skänks som förläning åt skogens alver ”för tid och evighet”. De människor som fortfarande lever i Goiana deporteras till Videlrike.
:Hertig [[Anvil Stirzberg]] av Slättebo gifter sig med [[Fru Brigantia den Synska|Brigantia]], dottern till en landlös riddare vid hertighovet i Tofia. Äktenskapet skapar en mindre skandal.


;424 e.O.
;484-485 e.O.  
:Echterna tvingar alla Nordmarkare att omvända sig till Lysande vägen.
:[[Invasionen av Philmark]] och [[Belägringen av Fil-Tofia]].


;429 e.O.
''(mer material kommer)''
:I Goiana sluts ett förbund sluts mellan skogsanden Enlill Talannen och Älvfolken.


;464 e.O.
;485 e.O.  
:Vidar II Rättråde avlider och efterträdes av sin son [[Valur I]].
:[[Traktatet i Tofia]] ingås mellan kung [[Vidar III Ankkuvaren]] av Kardien och kung [[Ragnvald den Sköne]] av Zorakin. De båda länderna skall samarbeta om försvaret av Fil-Tofia.
;469-473 e.O.
:Inbördeskriget i Grinfara. Grinfara kastas efter en arvstvist mellan två grevar in i ett långvarigt och blodigt inbördeskrig som avslutas först i och med att den segrande sidan får den nytillträdde kung [[Vidar III]]:s välsignelse.


;470 e.O.
;488 e.O.
:Hertig Arneval xxx dödar draken [[Morriart]] som terroriserat [[Krilloan]] nere i [[Ormsjön]]. Hertigen dödas av sina följeslagare. ''(Vem var hertigen?)''
:Reparationerna av bontisâlens palatstados från skador orsakade under svartfolkens härjningar är klara. En stor tillbyggnad med sal och kök har uppförts samtidigt.


;483-484 e.O.
;497 e.O.
:Invasionen av Philmark. Svarta Tornets horder invaderar Philmark och erövrar [[Fil(Tofia)]] innan de till slut jagas upp i bergen av Vidar III:s här.
:Stirpaz svämmar över sina bräddar efter en ovanligt snörik vinter i Aidnebergen. Stora skador på bryggorna i Fil-Tofia och på stadens källarförråd.


;493 e.O.
;498 e.O.  
:Kung Vidar III kväver ett uppblossande krig mellan hertigen av Divra och Sathgerin i sin linda. [[Hertigdömet Divra]] införlivas i Satgherin.
:Piratankor från [[Morëlvidyn]] gör flera räder djupt in i Kardien. Långskepp seglar upp Stirpazviken och försöker inta Fil-Tofia men misslyckas. Södra delen av Tofia skadas dock svårt av bränder.


;498 e.O.
;502 e.O.
:Morëlvidynska pirater plundrar Divras udde. Vidar III jagar piraterna på flykten och besegrar deras pirathövding i envig, men dräps av en dold armborstskytt. Vidar III efterträdes av sin son [[Elfstan Fagerkind]].
:Bontisâlens nya bibliotek invigs. Flera sällsynta böcker skänks till bontisâtet av Zorakins kerisgass Ystein från hans personliga bibliotek i Pendon.


;500 e.O.
;521 e.O.
:Slottet i Ekeborg börjar byggas och slukar alltmer resurser för varje år som går. Tillsammans med Elfstan Fagerkinds i övrigt spendersamma leverne inleds nu en brant nedgång i de kungliga statsfinanserna.
:Vid årets flottning upptäcks ett stort antal [[svartnissar]] bland timmerstockarna. Fenomenet är inte helt okänt med timmer som flottats från [[Brynhildurs skog|Brynhildurskogens]] inre delar, men normalt är det enstaka individer och inte vad som nu verkar vara en hel bosättning. Flottarna försöker driva ner svartnissarna i vattnet men dessa klättrar iland när timret passerar Kejsarbron och försvinner ner i stadens underjord. Under de kommande åren plundras otaliga källare och matförråd. Prispengar utlovas av städernas styrelser men svartnissarna är svåra att komma åt.
;503 e.O.
:[[Kungsriddarna]] grundas.


;504 e.O.
;523 e.O.
:Elfstan Fagerkind leder en straffexpedition mot svartfolken uppe i Aidnebergen,. Expeditionen slutar i katastrof. Kungen klarar med nöd och näppe livhanken.
:På initiativ av Tofias stadsvaktkapten ändras flödet i stadens dräneringstunnlar under vårfloden. Drunknade svartnissar flyter snart upp i avloppsbrunnar och översvämmade källare. Fils stadsråd motsätter sig liknande åtgärder och svartnissarna fortsätter här under lång tid vara en plåga.  


;507 e.O.
;539 e.O.
:Hertigen av Grinfaras beslut att belägga ullexport med nya tullar blir upprinnelsen till ett omfattande bondeuppror. Det dröjer över ett år innan upprorsmännen är besegrade.
:Ett lik hittas i leran nedanför Tofias flodmur. Det har legat ett tag men är ändå igenkännbart som bontisâlen av Fil-Tofia. Detta trots att bontisâlen inte har avlidit enligt någons kännedom. Lysande Vägen lyckas endast delvis förklara vad som hänt. En ny bontisâl utses snabbt.


;510-530 e.O.
;546 e.O.  
:Kardien drabbas av långvarig inflation då kungen ständigt låter minska myntens silverhalt.  
:[[Andra kriget mot Svarta Tornet]] bryter ut. Svartfolk strömmar ner från Aidnebergen och attackerar Inmark i Kardien och Slättebo i Zorakin.


;518 e.O.
;553 e.O.  
:Efter att [[Erebos]] Femhusråd har förbjudit den Lysande Vägen förklarar Kardien, tillsammans med Zorakin och Caddo, krig mot Erebos.
:Kung [[Vidar V Hjältekonung]] samlar sin här i Fil och går härifrån över Kejsarbron för att understödja Zorakin i ett anfall mot [[Häxmästaren]].


;519 e.O.
;555 e.O.  
:Hertigen av Satgherin besegrar hertigen av Divra och får kunglig välsignelse att överta dennes förläningar. Hertigdömet Divra införlivas med Satgherin.
:Kriget mot [[Svarta Tornet]] är över.


;520 e.O.
;568 e.O.
:Formell fred sluts mellan Kardien-Zorakin och Erebos efter det att Femhusrådet upphävt sitt förbud av Den Lysande Vägen och betalat ett symboliskt skadestånd. Handeln återupptas till normal nivå.
:S:t Verins solbäcken stjäls. Bontisâlens egna garde bistår båda städernas stadsvakter i en intensiv jakt på tjuvarna men utan framgång. Solbäckenet som har en diameter på nästan två meter tros dock inte ha lämnat staden då portar och hamnar snabbt kunnat sättas under extra bevakning.  


;525 e.O.
;585 e.O.  
:Slottet i Ekeborg står klart.
:Bontisâlen av Fil-Tofia färdigställer Nya Palatset. Divras kerisgass Egelman och Zorakins kerisgass Fengald besöker Tvillingstaden för att närvara vid öppningen.


;530 e.O.
;596 e.O.
:Kung Elfstan avlider i en tornering och efterträds av sin andre son [[Vidar IV]].  
:En stor tornering hålls utanför Tofias murar anordnad av hertig Stirzberg.


;532 e.O.
;601 e.O.  
:Vidar IV gör sig känd som en hård regent och inleder en politik av länsindragningar och skattehöjningar som gör att han får tillmälet Tyrann.
:Hertigen av Slättebo lyckas hålla sig utanför konflikten mellan hertig Gyldenmark av [[Zorakin#Amtefjärd|Amtefjärd]] och hertig Korp av [[Zorakin#Likermark|Likermark]] som resulterar i det så kallade [[Timmerslaget]].
;541 e.O.
:Brödrakriget. I ett uppror understött av stora delar av adeln störtas Vidar IV av sin yngre bror [[Vidar V]]. Slutstriden står utanför Ekeborgs portar.


;546 e.O.
;602 e.O.
:Kriget mot [[Svarta Tornet]] inleds då [[Häxmästaren]]s horder invaderar Inmark och erövrar Gruderborg. Först efter två års hårda strider är Inmark helt befriat.
:[[Grevinnans tornering]]. Grevinna [[Lenora Hjärta]] av Yxudde i Philmark utlyser en tornering där segraren skall vinna hennes hand och hennes titel. Torneringen blir ett samtalsämne även innan den börjat, då både familjen Hjärta och Lenora själv har ett visst rykte. Hertig Dagge av Philmark ställer sig som torneringens beskyddare och även hertig Stirzberg kommer som gäst. Torneringen slutar dock utan någon klar vinnare och Lenora Hjärta fortsätter som grevinna av Yxudde.


;549 e.O.
;604 e.O.  
:I krigets kölvatten drabbas Kardien av den Jurpagniske rötan. Omkring en tiondel av befolkningen avlider i sjukdomen och utöver det drabbas många av förlust av lemmar och vanställdhet.
:En svartfolksarmé anfaller Pharynx och tränger långt in i hertigdömet innan den besegras av kungliga styrkor. Fil-Tofias försvar ses över. Samma år plundrar pirater från Morëlvidyn ännu en gång [[Svartanksöarna]] ute i Stirpazbukten söder om Fil-Tofia.
;555 e.O.
:Kriget mot Svarta Tornet avslutas med [[Vidar V]]:s expedition mot Svarta tornet. Expeditionen är framgångsrik, men tvingas vända en dagsmarsch från Svarta Tornet då man här stöter ihop med Häxmästarens horder.


;556 e.O.
;605-606 e.O.
:[[Tornriddarna|Tornriddarorden]] bildas ur [[Gruderska Orden]] och erhåller stora delar av Inmark som förläning.
:En rad liknande inbrott sker hos flera av stadens mest välstående handelshus. .


;586 e.O.
;607 e.O.
:Ett år av torka leder till omfattande svält i Kardien.
:En plötslig vårflod svämmar över Stirpaz och många källarförråd i Fil skadas. Det gamla joriska avloppssystemet får skulden men trots att problem uppstått många gånger tidigare lyckas inte stadsrådet besluta om några åtgärder.


;592 e.O.
:''Trashankupproret ? [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42165#p42165]''
:Vidar V Hjältekonung avlider och efterträds av sin son [[Vidar VI]].


;593 e.O.
;609 e.O.
:Bondeuppror i Darensslätt. Efter att ha lyckats erövra några gods blir bondehären övermodig och lider sedan ett brutalt nederlag vid Alvena.
:Tjuven Pärlan tas till fånga efter att ha upptäckts på Tofias pilgrimshus under [[Vinterfesteveckan]]. Misstänkt för att stå bakom inbrotten hos handelshusen några år tidigare sätts hon i förvar i Tofias häkte i väntan på rättegång.


=Geografi=
=Geografi=
Kardien utgör den västra delen av Aidnehalvön. Geografiskt indelar man landet i tre delar – Divras udde längst ner åt söder, Faltraxnäs väster därom och norra Kardien. Denna del av landet avskiljs från övriga Kardien av Aidnebergen, som skjuter sina utlöpare nästan ända ner till Faltraxbukten.


==Karta==
==Karta==
[[Fil:FilTofia2021 II.png|1000px]]


[[Fil:Kardien.jpg|none|frameless|1000px|caption]]
''Fil-Tofia''  
''Karta över Kardien''


''Spelknepes senaste karta: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=38472#p38472]''


''Kartan från Aidne-modulen:'' http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=35328#p35328
'''''Tidigare versioner:'''''


''Adragoors handritade karta: [http://www.erebaltor.se/kartor/spelarkartor/00_kardien_spelarkarta.jpg]''
'''Fil-Tofia (3)''''


''Adragoors namn på den handritade kartan: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=17721#p17721]''
''Karta:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42326#p42326]


:''(översättning av texten på kartan: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=17817#p17817)''
''Nyckel (samma som förra):'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42135#p42135]


==Regioner==
'''Fil-Tofia (2)'''
===Divras udde===
[[Fil:Fil-Tofia Karta 2019 Jul1.png|none|frameless|1000px|caption]]
Divras udde är den varmaste och torraste delen av Kardien. Här finns inga stora skogar, men en del mindra och det dominerande jordbrukslandskapet bryts ständigt av skogspartier, dungar och halvöppna ängsmarker. De sydöstra delarna av Divra består av ett torrt stäpplandskap där boskapshjordar strövar fritt och det är långt mellan byarna. Genom Divra flyter tre stora, långsamma floder – Ekeborgsfloden, Aknir och Gridefloden. Dessa utnyttjas till konstbevattning av de bördiga fält som sträcker sig längs dess stränder. Det är därför aldrig långt till nästa by för den som nyttjar någon av de pråmar och kustskutor som ständigt rör sig upp och ner längs floderna. Gridefloden är farbar för sjögående fartyg ända upp till Arntuna.


===Faltraxnäs===
''Karta:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42128#p42128]
Faltraxnäs delas på mitten av den väldiga Gladaskogen. Denna urskog skys av alla utom penterna som bebor dess inre. Norra delen av Faltraxnäs är platt och bördig och här odlar otaliga livegna bönder spannmål för att klara sin livhanke och göda sina herrar. Mil efter mil av vajande säd, ståtliga borgar som övervakar landskapet och små fattiga byar. Här är skördarna rika och befolkningstätheten som störst. Södra delen av näset är kargare och erbjuder större variation. Skogar avlöses av äng, åker och torra hedmarker. Kusten består av långgrunda sand- och stenstränder.  Här breder rika fiskebankar ut sig och hemmanen ligger tätt.  


===Norra Kardien===
''Nyckel:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42135#p42135]
Den här delen av landet är vildare och fattigare än de södra delarna. Under de senaste århundradena har jordbruket fått stå tillbaka för skogen och befolkningen har glesats ut allt mer. Överallt där man reser finner man övergivna byar och ungskog som skjuter upp där det tidigare låg åker. Här måste adeln ständigt skydda sina undersåtar från svartfolken som med ojämna mellanrum kommer plundrandes. I Kardiens nordvästra hörn skjuter Antivins udde ut. Uddens inre är höglänt och skogbeklädd vildmark som befolkas av svartfolk. Nordmarkarna som lever på udden bebor främst kustbandet.  


==Flora och Fauna==
'''Fil-Tofia (1)'''
Ekskogarna i lågländerna och det småkulliga landskapen i de centrala och nordvästra delarna av kardien växer sig riktigt breda och krumma med långa svepande grenar som får trädkronor att täcka en 1000 kvadratmeter.  
[[Fil:Fil-Tofia Karta .png|none|frameless|1000px|caption]]


Tillsammans med ekarna står enorma uråldriga lindar, mäktiga äkta kastanjer och förvridna månggrenade avenbokar med låga svepande kronor som gjorda att klättra i. Skogarna har en halvöppen karaktär. Varje träd har sitt eget klart avgränsade "revir" innan nästa trädkrona tar vid. Jättelika mångstammiga hasselbuskar breder ut sig för under de glesa ek och lindskogarna. Skogen hyser djur som kronhjort, vildsvin, flygekorre och sjusovare. Varg och karakal har dessa marker som jaktmarker. Dryaderna, trädens väktare sägs ha skymtats i dessa skogar.
''Karta:''


Skogarna avbryts av enorma ängs- och hagmarker kantade med bryn av vitblommig hagtorn, slån och hasselbuskar. Enstaka ekar, lindar och vildkörsbär står som jättelika solitärer i landskapet. Ängmarkerna är ett överflöd av gräs och ängsblommor som slåttergubbe, ängsskallra, solhatt, gentiana och blåklocka och orkidéer. Morgondimmor ligger täta över ängarna och man kan nästan höra de silverlika skratten från älvorna och tycka sig skymta deras ringdanser.  
''Nyckel:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41516#p41516]


Närmare bergen sluter sig sedan markerna igen till täta mörka skogar bestående av bokar, kastanjer, lärk och silvergran. Marker som dessa ger skydd och många ljusskygga varelser både mänskliga och djur. Oförsiktiga vandrare kan berätta om rövare som härjar i dessa marker och gör livet osäkert för resenärer och handelsmän.
==Omgivning==
''[Beskrivning av Fil-Tofias omgivning i hertigdömena Philmark och Slättebo]''


Folkets hästar och boskap betar här. Så gör också kronhjort och vitsvanshjort. Muntjaken smyger under lindarna vars grenar hänger ut över vattendragen. Den stampar nervöst och ger akt på minsta ljud eller rörelse. En tvättbjörn kommer smygande med en kräfta som den fångat och sätter sig att tvätta sin mat invid vattendraget på en murken stam som är överhängd med smaragdgrön mossa.
'''''Om läget vid Ingenmansön:'''''


I Nordost nära Goiana och bergen blir det mer inslag av berglönn, skogslönn och sockerlönn som tappas av skogsbygdens folk och ger en välkommen inkomstkälla. Dessa blandskogar av lönnar, vildkörsbär, lindar, bokar och silvergran erbjuder en fantastiskt kuliss om hösten när skogarna förvandlas i intensivt röda, orangea och gula färger och de nedfallna bladen ger marken samma kulör. I bergsluttningarna erbjuder omväxlande bokskogar, gyllene lärkskogar och pyramidala, dunkelgröna silvergranar en vackert avmätt scenografi. Dimhav sveper fram som forsar mellan dalgångarna. En Kejsarörn klär den kristallklara blå hösthimmeln.  
''Jeb skrev: Jag skulle också vilja att man kan ta sig in under bron. Dvs. Leriga stränder på var sida med håligheter in under staden, avlopp eller liknande. Givetvis för att förlägga stadens mer ljusskygga klientel där. Var brofot kontrolleras av olika ligor, en Kardisk och en Zorakisk.[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40559#p40559]''


I de torrare södra och sydöstra delarna av Kardien växer främst öppna skogar av ek, holmek och halvöppna skogar av pinjetall vars paraplyliknande klargröna kronor skänker välbehövlig skugga och mjukar upp det brända ängslandskapet , och vars frön äts både av godsens grisar och människorna.
''Snibben skrev: Eftersom slätten och flodbankarna är leriga kanske det rör sig om dränagetunnlar. Utan dess skulle staden börja sjunka ned i leran och hus sedan kollapsa.[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40566#p40566]'''


===Bruksdjur===
''Snibben skrev: Tidvattnet kan även spela en roll här och om flodbankarna är långa vid lågvatten kan man tänka sig att delar av staden är byggda på bryggor. Under dessa bryggor finns spångar och repbroar som statsvakten sällan besöker. dessutom bryggor för smuggling och de fattigas kojor.[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40568#p40568]''
Echterna har ett varmt förhållande till hästen. Man har alltid varit ett beridet folk och tillhörde dem som tidigast använde sig av riddare i strid. För en echt är det otänkbart att äta hästkött och häststöld kan bestraffas med döden. De flesta echter, även bönderna, äger en häst. Vanligast är de starka men lite sega arbetshästarna som plöjer åkrar och drar kärror. Högst i rang bland hästarna står divrahingsten, som endast används av riddersmän.  


'''Divrahingst'''  
''Jeb skev: Perfekt! Gyttjigt och stinkande på zoraksidan. Mer bondskt och grusvägar på kardiens strand. Det är lite högre där tänker jag.[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40569#p40569]''


Divrahingsten är framavlad enbart i syfte att duga som stridshäst. Den är inte högre över manken än de flesta andra hästar, men betydligt kraftfullare och explosivare. En divrahingst kan utan problem bära en riddare i full rustning och spränga fram över slagfältet i hög fart. Förutom sin styrka och snabbhet är de även uppskattade för sitt temperament: en divrahingst är född för att strida och är mycket lätt att stridsträna. Många riddare skryter om hur deras hästar tycks längta efter att få slänga sig ut i stridens hetta. Divrahingsten är en rapp (svart) häst och ett riktigt praktexemplar har inte hårstrå på kroppen som ens bleks i solen. Alla riddare har inte råd med en divrahingst då dessa är i allmänhet dubbelt så dyra som den genomsnittliga stridshästen. Praktexemplaren har endast högadeln råd med.


'''Inmarkafår'''  
''Birke skrev: Kanske är Ingenmansön skälet till att Fil-Tofia ligger där de ligger? Stirpaz har leriga och ostadiga brädder, floden är utsatt för tidvatten och skiftande sandbankar, men på en plats ligger en stenklippa orubblig mitt i flodfåran — Ingenmansön. Om betydningen av Kejsarbron... När fältherren Vesion erövrade Aidne för Kejsardömet Jorpagna gjorde han det på kort tid, endast tre år mellan 998-995 fO (Källa: Sinkadus 28). Han lär snabbt och effektivt förflyttat sina legioner och då borde en säker plats att göra det mellan västra och östra Aidne ha varit av stor betydning. Stirpazfloden är den enda platsen detta kan göras och det endast på sträckan mellan havet och bergen som till stor del även upptas av Brynhildurs skog. Byggandet av en bro över Stirpaz lär ha varit av mycket stort värde. Sen kom den kejserliga vägen Via Aidne att gå här, en väg från Grivela till Faltrax som sen har fått betydelse som en av Lysande Vägens viktigaste pilgrimsleder (fast den viker av i slutet numera och går ner till Ekeborg och exarken där).[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40573#p40573]''


De spetshornade Inmarkafåren påminner mycket om de vilda bergsfår som domesticerades i just Inmark för tusentals år sedan. De är ganska små till växten och ger dåligt med kött. I gengäld ger de en ytterst finhårig ull. Ullen exporteras runt om kopparhavet och vävs till tyger av högsta kvalité. Då fåren trivs illa i hetta vallas de upp på bergssidorna om sommaren för att återvända till dalgångarna om vintern. Adeln i Inmark håller stora hjordar och är ytterst måna om att bevara betesmarkerna öppna så att fårens vandringar inte hindras. En intressant detalj är att ullen inte behöver klippas från fåren, om våren fäller de sin päls och ullen kan dras av fåren för hand.
'''''Om terrängen kring städerna'''''


'''Långhornad Divratjur'''
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42248#p42248
På den torra divraslätten i östra Satgherin vallas stora hjordar av långhornade divratjurar. Från spets till spets kan deras horn mäta upp till sex fot. Tjurarna är kända för att vara tåliga mot torka och svält, vilket emellanåt är nödvändigt. Täckningen varierar från ljusbeige till vit.


==Klimat==
Då Kardien ligger i skarven mellan två klimatzoner kan man inte tala om ett kardiskt klimat. I de sydöstra delarna råder kopparhavsklimat med varma, torra somrar och svala regniga vintrar. Temperaturen håller sig runt 10-15 grader dagtid och runt 5 grader nattetid under vintern. Sommaren är mycket varmare och torrare. Många vattendrag torkar ut i hettan och det är endast de stora floderna som har sitt ursprung i bergen som alltid är farbara. Ute på Divras udde kan regnet utebli helt under högsommaren och Divre hed  förvandlas varje år till en brunbränd och dammig stäpp. Medeltemperaturen ligger runt 20 grader dagtid och 10 grader nattetid på försommaren och omkring 30 grader dagtid och 20 grader nattetid på högsommaren. Varma dagar stiger temperaturen över 40 graders strecket. De norra delarna av Kardien är svalare och får en nederbörd som är mer jämnt fördelad över året tack vare de fuktiga vindar som drar in från Västerhavet. Temperaturer under fryspunkten är ovanliga i hela Kardien, förutom i Aidnebergen, även om alla vuxna kardier har sett snö. Det mest gynnsamma klimatet har norra Faltraxnäs. Vintrarna är precis som i södra Kardien milda, sommarhettan är dock inte lika tryckande och framförallt så regnar det även om sommaren vilket gör att landskapet aldrig torkar ut helt. De södra delarna av Faltraxnäs är liksom Antivins udde kända för den ständiga blåsten och stormarna.


===Medeltemperaturer===
'''''Om floden Stirpaz:'''''
Dagens högsta temperatur ligger ofta fem grader över dygnsmedlet och den lägsta fem grader under. Medeltemperaturer är angivna för området omkring Faltrax, ungefär mitt i Kardien.


* Etinne månad    +6°
''Jeb skrev: ...'''325m'''. Om Stirpaz är såpass bred tycker jag att Ingemansön ligger ca: 100m från Fil. Filsidan är stenigare och fasta kajer är förankrade i berggrunden söder om bron. Vid Tofa löper bron minst 50m över dyig träskliknande strand där samlare plockar kräftdjur och liknande när tidvattnet är lågt. ...[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40753#p40753]''
* Öppne månad    +7°
* Kallte månad    +10°
* Töe månad    +12°
* Spire månad    +16°
* Grodde månad    +21°
* Halve månad  +23°
* Växte månad    +23°
* Mogne månad    +20°
* Skörde månad    +15°
* Vile månad    +10°
* Mörke månad    +7°


==Hertigdömen==
''Birke skrev: ...Om Stirpaz är 325 meter vid Fil-Tofia och Kejsarbron består av 12 valv så blir '''varje valv ca 27 meter'''. Det verkar vara historiskt möjligt även om bron byggdes på 900-talet fO, motsvarande det tidiga romerska kejsardömet. Hur nära mynningen vid havet Fil-Tofia ligger tror jag vi inte bestämt men oavsett så lär Stirpaz vara bredare längre ner och smalare längre upp. 325 m funkar för mig men ävan kortare. Tänk bara på att den skall vara lite spektakulär och att det skall kunna flottas timmer under valven. Och det vi redan sagt om att Ingenmansön delvis är en klippa med leriga stränder och att flodbranterna i övrigt också är låga och leriga, mer på Tofiasidan än på Filsidan. ...[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40819#p40819]''
Efter Maktövertagandet delade [[Vidar II]] upp landet i tolv landskap, eller hertigdömen: Philmark, Haperike, [[Hertigdömet Divra|Divra]], Satgherin, Ekenfara, Ridmark, Grinfara, Havsmanland, Darensslätt, Inmark, Videlrike och Nordmark. Vart och ett styrt av en hertig, förutom Ekenfara som avgick Vidar själv som kunglig domän. Flera sammanfoll med tidigare faltrakiska landskap och såkallade ''hertogderier''. Idag återstår endat elva hertigdömen sedan Divra införlivats med Satgherin.  


===Philmark===
'''''Om Stirpaz ovanför Fil-Tofia:'''''  
''Idéer om Pilmark: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19589#p19589]''


'''Vapen:''' Mot blått ett lejon i guld ovanför krenelerad bro i grått [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40558#p40558]
[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40576#p40576]


'''Befolkning:''' Echter, raxorer
'''''Om Rövareåsen, åsryggen mellan vattendragen väster om Fil:'''''


'''Befolkningstäthet:''' Medel
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42248#p42248


'''Huvudstad:''' [[Fil]] (xxx inv.)
'''''Om avståndet mellan staden och havet''':''


'''Hertig:''' [[Ulrik Dagge]]
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40976&sid=6da060adf64b835fbb051514370ec882#p40976


'''Produktion:''' Timmer, trähantverk [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=7952#p7952]
==Arkitektur==
''...Fil äldre och bygd på delvis bergig grund... ...Tofia yngre och bygd på huvudsakligen  lerig grund...''


'''Välstånd:''' Medel
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42212#p42212


'''Platser:''' [[Brynhildurs skog]], Palatstadosen i Fil-Tofia
==Befolkning==


'''Övrigt:''' En mycket dramatisk händelse i hertigdömets historia var [[Invasionen av Philmark]] 484 e.O.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41008#p41008


Philmark har fått sitt namn efter det gränsområde, eller mark, som ligger mellan Aidnebergen och Kopparhavet längst österut i Kardien. Här hade echterna tidigt etablerat sig och skyddade Divra från skogsbarbarer och svartfolk. När kungadömet Kardien utropades från Faltrax i norr tog echterna på sig den formella uppgiften att bevaka gränsen mot Zorakin. Den så kallade [[Pilmarsken]] blev militär befälhavare och gavs säte i Pilborgen i dagens Fil. Pilmarsken blev utsedd av echternas jarl som i sin tur var vasall under den kardiske kungen. Detta kom att ändras vid Maktskiftet 424 e.O. när echterna tog över styret i hela Kardien. Den gamla gränsmarken blev gjort till ett hertigdöme och titeln som Pilmarsk gavs till den nya hertigen av Philmark. Hertigdömet sträcker sig från Haperike i väster till gränsfloden Stirpaz i öster och från Aidnebergen i norr till Stirpazviken i söder. Brynhildurs skog utgör den norra delen och hedarna på Yxudden med en smal kustremsa närmast huvudstaden Fil utgör den södra delen. Befolkningen består av echter i söder och raxorer med echtiska herrar i norr. De huvudsakliga inkomsterna kommer från timmer och fisk samt tull över Kejsarbron som från Fil korsar Stirpaz til Tofia i Zorakin. Även den viktiga pilgrimsleden Via Aidne passerar Tvillingstaden här och går genom Philmark ner mot exarkens palatstados i Ekeborg. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42270#p42270]
=Styresätt=


===Ridmark===
==Stadsråd==
'''Vapen:''' Mot silver med en bård i svart två korsande svärd i svart


'''Befolkning:''' Losdiver, Echter, Ankor
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40881#p40881


'''Befolkningstäthet:''' Medel
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42211#p42211


'''Huvudstad:''' [[Bry]]
===Fil===


'''Hertig:''' [[Haldan Lejon]]
===Tofia===


'''Produktion:''' Fisk, koppar
===Stormötet===
Möte som hålls för att besluta om saker som berör både Fil och Tofia. Medlemmar ur båda städernas stadsråd deltar.


'''Välstånd:''' Fattigt (p.g.a. konflikt)
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40885#p40885


'''Platser:''' Brys fiskehamn, Koppargruvorna i Insakullarna
''Förslag till medlemmar: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40953#p40953]''


'''Övrigt:''' Ridmark lider under den pågående [[Hattfeldt-Mankor konflikten]]


Hertigdömet Ridmark är Kardiens minsta och ligger på södra sidan av Faltraxnäs. Landskapet är för det mesta platt som längre österut på Divra fast jorden är inte lika bördig här. Veteskördarna är ändå goda och beteshagarna stora. Den viktigaste tillgången är fisket och huvudstaden Bry har en av Kardiens största hamnar. Många ankor livnär sig på fisket. En ny källa till inkomster finns också i gruvor. De ligger i Ridmarks norra delar i skuggan av Insakullarna där kopparfyndigheter nyligen gjorts. Gruvdriften är i sin linda och den lokale greve Mankor har flera prospektorexpeditioner uppe i bergen. Hertigdömet ligger i en del av det gamla Losdrivien och den egenrådiga befolkningen har alltid gjort Ridmark svårt att fullt ut kontrollera för den echtiska adeln. Detta i kombination med en sedan länge pågående konflikt mellan två grevefamiljer och en svag hertig har gjort att Ridmarks välstånd trots goda förutsättningar har halkat ner till fattigt. Förre hertigen var sjuklig och svag och hans son bara ett barn. Grundbygget och infrastrukturen finns, men utnyttjas dåligt. Hertigdömet involverades i [[Inbördeskriget i Grinfara]] och detta fick stora politiska följder för Ridmark. Efter inbördeskriget slöts tårdrypande fred mellan de stridande och en ny hertig blev krönt i Grinfara. Vissa kunde dock inte begrava stridsyxan och en grannfejd rasar ännu mellan de två grevarna Hattfeldts av Bry och Mankor av Södra Insa. Baronerna under respektive greve tröttnade snabbt på att kivas och vägrar slåss på endera greves sida. Hertigarna Lejon har förbjudit ätterna att ta till vapen mot varandra och fejden har hållit sig till slagsmål och skadegörelse. Nuvarande Hertig Haldan Lejon är omyndig och har inte den pondus som hans förfäder hade. Grevarna Hattfeldt och Mankor ser möjligheten att en gång för alla göra upp utan hertigens inblandning. Båda grevar laddar upp inför vad som kan bli ett nytt inbördeskrig om det inte stoppas. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40877#p40877]''
==Tull==


===Nordmark===
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42352#p42352
'''Vapen:'''


'''Befolkning:''' Faltrakier, Nordmarkare, Svartfolk, Ker-Bosh
==Lots och fyrbåkar==


'''Befolkningstäthet:''' Mycket låg
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42339#p42339


'''Huvudstad:''' [[Kastellien]]
==Heraldik==
 
Län, städer m.m: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40558#p40558
'''Hertig:''' Hertig [[Karol Hallt]] av Nordmark
 
'''Produktion:''' Päls, timmer, tjära, men Nordmarks ekonomi är outvecklad och handeln inte särskilt omfattande.
 
'''Välstånd:''' Fattigt. Detta gäller även adeln som inte lyckas ta ut mycket skatt från sina undersåtar
 
'''Platser:''' Kastellien, Klippeborg, [[Torilia]] (Trakorien), S:t Viceniuz , S:t Gedra (kloster), [[Marsklandet]], Kornellas vall, Rödbergahus, Birkeborg, Vikte älv, Nordmarkabergen.
 
Nordmark är uppdelat i åtta grevskap. De tre längst söderut bebos av faltrakier och följer i allt väsentligt beskrivningen av Videlrike nedan. Övriga Nordmark är mycket glest befolkat. Nordmarkabergen i de inre delarna av [[Antivins udde]] är ödemark där svartfolk gör alla kolonisationsförsök till högriskprojekt. Nästan alla nordmarkare bor istället längs med kusten. Här livnär man sig främst på fiske och boskapsskötsel. Nog har man även jordlotter där man odlar säd, men jorden ute på Antivins udde är mager och inget att förlita sig på för att trygga sin familjs försörjning. För att dryga ut inkomsten så idkar man även skogsbruk och pälsjakt, eller ger sig ut på långväga handel.
 
Vid Nordmarks midja, längs den södra kusten, ligger Marsklandet, ett område som sedan länge övergetts av Etin. Dyig sankmark, lerpölar, små holmar, vattenväxande träd, stinkande dunster och ilskna knottsvärmar är vad som väntar besökaren, men även tusen och åter tusen fåglar av alla de slag och små dammar täckta av undersköna träskliljor. Området får dock av naturliga skäl inte många besökare och har istället blivit hem åt ett flertal aparta grupper. Marsklandets mest talrika invånare är antagligen ett primitivt barbarfolk kallat [[Ker-Bosh]]. Dessa söker hålla sig undan resten av världen och de finns de som till och med tvivlar på deras existens. Utöver dem lever här sannolikt svartnissar eller svartalfer och det finns även rykten om att en ljusskygg magiskola har sin hemvist på en av holmarna. Mest ryktbar av Marsklandets invånare är tveklöst [[Kreurm|Kréurm]], draken som har sin boning mitt i träskdeltat. Han kom inflygande till Kardien för hundratals år sedan och spred till en början stor skräck i bygden. Ett par borgar blev attackerade och Vinkleborg ockuperades av draken i några månader innan hon tröttnade och flög vidare. Detta har medfört att de flesta borgar i Nordmark än idag är utrustade med kraftfulla arbalest och spikförsedda tak, även om det var decennier sedan Kréurm anföll någon av dem. Efter sin inledande aggresivitet så verkar det som om Kréurm slog sig till ro i Marsklandet och sedan dess tycks hon nöja sig med att norpa åt sig en och annan ko och emellanåt välta en fiskebåt. Ett flertal expeditioner har genomförts i syfte att döda besten, men hittills har ingen av dem återvänt. Det sägs att Kréurm är bosatt i en borg som tidigare inhyste ett band av framgångsrika träskpirater, men det har aldrig kunnat bekräftas av pålitliga källor. Andra sägner som berättas om Kréurm är att han skall ha utrotat en alvstam någon gång i forntiden samt stulit en dvärgaskatt.
 
====Grevskapet Marskvidda====
''Redigering pågår...''
 
'''Befolkning''': Faltrakier, Nordmarkare, en handfull Echter, Ker-
Bosh i Marsklandet, diverse svartfolk i Nordmarkabergen och i
Marsklandet.
 
'''Befolkningstäthet''': Mycket låg
 
'''Greve''': Greve Galdebrand av Marskvidda
 
'''Produktion''': Päls, timmer, tjära, saltad fisk. Grevskapets ekonomi
är outvecklad och handeln inte särskilt omfattande.
 
'''Välstånd''': Fattigt. Detta gäller även adeln som inte lyckas ta ut
mycket skatt från sina undersåtar.
 
'''Platser''': Floden Orquin, San-Bu-Nim, Vin-bu-ila, Marsklandet,
Nordmarkabergen.
 
Vid Nordmarks midja, längs den södra kusten, ligger Marsklandet, ett område som sedan länge övergetts av Etin. Dyig sankmark, lerpölar, små holmar, vattenväxande träd, stinkande dunster och ilskna knottsvärmar är vad som väntar besökaren, men även tusen och åter tusen fåglar av alla de slag och små dammar täckta av undersköna träskliljor. Området får dock av naturliga skäl inte många besökare och har istället blivit hem åt ett flertal aparta grupper. Marsklandets mest talrika invånare är antagligen ett primitivt barbarfolk kallat Ker-Bosh. Dessa söker hålla sig undan resten av världen och de finns de som till och med tvivlar på deras existens. Utöver dem lever där sannolikt svartnissar eller svartalfer och det finns även rykten om att en ljusskygg magiskola har sin hemvist på en av holmarna. Mest ryktbar av Marsklandets invånare är tveklöst Kréurm, draken som har sin boning någonstans i träskdeltats inre. Hon kom inflygande till Kardien för hundratals år sedan och spred till en början stor skräck i bygden. Ett par borgar blev attackerade och Vinkleborg ockuperades av draken i några månader innan hon tröttnade och flög vidare. Detta har medfört att de flesta borgar i Nordmark än idag är utrustade med kraftfulla arbalest och spikförsedda tak, även om det var decennier sedan Kréurm anföll någon av dem. Efter sin inledande aggressivitet så verkar det som om Kréurm slog sig till ro i Marsklandet och sedan dess tycks hon nöja sig med att norpa åt sig en och annan ko och emellanåt välta en fiskebåt. Ett flertal expeditioner har genomförts i syfte att döda besten, men hittills har ingen av dem återvänt. Det sägs att Kréurm är bosatt i en gammal borgruin som tidigare inhyste ett band av framgångsrika träskpirater, men det har aldrig kunnat bekräftas av pålitliga källor. Andra sägner som berättas om Kréurm är att hon skall ha utrotat en alvstam någon gång i forntiden samt stulit en dvärgaskatt.
 
Baroner: Fattigbaronerna Cedric av Dimklint och Edar av Törne
ängar, allodbaronen Vidar av Karstehus och Ogd Otho av Blankvattna
shir (kallas ibland elakt för Dyngvattna). Alla adelsmän är
echter förutom ogden som är faltrakier. Allodbaronen och ogden
har endast svurit trohetsed till den kardiske konungen, och inte till
greven.
 
===Videlrike===
'''Vapen:'''
 
'''Befolkning:''' Faltrakier
 
'''Befolkningstäthet:''' Låg
 
'''Huvudstad:''' [[Kjostevi]]
 
'''Hertig:''' Enderas Hjorthorn ''(Förslag?)''
 
'''Produktion:''' Nästan enbart självhushållning
 
'''Välstånd:''' Fattigt
 
'''Platser:''' Kjostevi (2 000)
 
{{ citat |''Videlrike är i sanning Kardiens olycksbarn. Detta är en landsända av sorg och armod där framtidstron för länge sedan tog vingar och flög bort. Det sägs att då den faltrakiska förbannelsen skingrades i resten av Kardien så bet sig en liten rest kvar i själva marken i Videlrike. Denna rest har sedan legat och pyrt och långsamt växt i styrka. I byarna kan man se de stackars själar som drabbats av förbannelsen. En man i sina bästa år som sitter på bänken utanför sin stuga och vaggar långsamt fram och tillbaka, fram och tillbaka, blicken fästad långt bort i fjärran. Dag ut och dag in sitter han så. Han tycks leva på luft och Etins ljus samt några brödkanter som byinvånarna sticker till honom emellanåt. Eller en kvinna, uppflugen i loftet på en lada, med samma apatiska blick och vaggande som mannen utanför stugan. Det finns också de som tycks vara på väg in under förbannelsens våta filt, utan att ha drabbats fullt ut ännu. En bonde som fortfarande trälar på åkrarna var dag, men som ibland blir stående i timmar utan att företa sig något och som aldrig gör något som han inte gjorde förra året. Åren släpar sig fram och gården förfaller långsamt. En morgon kan hända att orken tryter helt och han blir kvar i stugan, stirrandes apatiskt framför sig. Trots detta väljer de flesta att tro att allt är i sin ordning, och låter därmed saken bero. De tycks ändå inte som att någon med säkerhet kan säga vad som orsakat förbannelsen, än mindre hur den kan hävas, så kanske är det en sund inställning.
– Borodrik Halvhuvud, Lärjunge i Mandelorden''|}}
 
Videlrike har inte farit väl sedan det echtiska maktövertagandet. Befolkningen har minskat under hela perioden sedan dess under trycket från höga skatter och återkommande nödår. Det verkar dock också som att den så kallade ”faltrakiska förbannelsen” fortfarande vilar över Videlrike. Dess invånare är kända för att vara särdeles oföretagsamma och initiativlösa. Många är de echtiska godsherrar som häpnat över undersåtarnas påtagliga svårighet att ta sig samman och organisera de enklaste ting. Detta gör befolkningen visserligen lätt att styra, men till vad nytta är det när skatteintäkterna ständigt sjunker? Varje år lämnas nya gårdar för att förfalla. Åkrarna täcks snart med busksly som sakteliga omvandlas till skog. De östra delarna är de som har avfolkats snabbast och inom en dagsmarsch från Goidaälven finns numera inte ett enda hemman. Tillståndet i Videlrike är inget som man talar högt om, det är ett samtalsämne som i många kretsar är tabu. Men folk viskar ändå - om förbannelsen som ligger kvar och långsamt kväver faltrakierna. En del echter menar att om man inte kommit och tagit över Videlrike så hade trakten numera varit helt avfolkad. Andra menar att echterna snarare utgör det största problemet, men det gör man bäst i att endast yttra mellan skål och vägg.
 
Videlrike består av stora skogar som avbryts av jordbrukslandskapets åkrar och ängar. Den resande stöter ofta på övergivna stugor och byar där endast en bråkdel av husen är bebodda. Även om befolkningen har minskat med hälften så är Videlrike fortfarande ingen ödemark och människorna sätter ännu sitt avtryck i landskapet.
 
====Grevskapet Achene====
'''Vapen:'''
 
'''Befolkning:''' Faltrakier
 
'''Befolkningstäthet:''' Medel
 
'''Greve:''' Riddar [[Kalbrun Nourim]] till Soletorn
 
'''Produktion:''' Fisk
 
'''Välstånd:''' Fattigt, men inte eländigt
 
'''Platser:''' [[Alvholmarna]]. Mittön. Mittöby.
 
[[Achene]] är en arkipelag bestående av ett gytter av öar, holmar och skär. Arkipelagen var bebodd redan innan den Tredje Konfluxen och har ända sedan Ovar Förstkonungs dagar varit en del av konungariket. Alls ingen fattig avkrok utan en vital landsdel med livlig handel och gott fiske. När den Faltrakiska förbannelsen sänkte sig över Kardien verkar det som om den gick förbi Achene. Arkipelagens ogdar förundrades över vad som tycktes hnda på fastlandet och förfärades när de hörde att kung Beronrik sträckt vapen inför Jarl Vidar av Echterrike. När Vidars sändebud krävde att man knäböjde inför Ekeborg och att Acehenes gods skulle överlämnas till Kardiens nya herrar satta man dess på närmsta båt till fastlandet. Achenes ogdar kom så småningom att acceptera det nya styret och Achene inlämmades återigen i Kardien, men ingenstans är den echtiska överhögheten så svag. Fortfarande styrs området av faltrakiska ogdar enligt de lagar som stiftades under den Brandiska dynastin. Vidar II lät utnämna en Greve av Achene, men denna har aldrig lyckats erövra makten över arkipelagen och lever idag av sina gods på Divras udde. Den nuvarande greven har aldrig lämnat det kardiska fastlandet.
 
Idag lever man precis som alltid förr huvudsakligen av fiske, jordbruk och boskapsskötsel. Man handlar även livligt med de handelsskepp som passerar förbi på väg till och från Faltrax och tjänar lite extra på att smuggla ull och koppar förbi Faltrax hamn på det att man kan undslippa kungens tullar.
 
Att navigera genom Achene är inte svårt för den som sedan barnsben har följt med sin far på fisketurer mellan holmarna, men den som inte har gjort det gör bäst i att anlita en lots för att vara säker på att inte gå på en grynna. Om man i Faltrax hamn frågar efter någon som kan lotsa en igenom Achene så kommer det att dyka upp ett flertal frivillga. Man kommer även att matas med allehanda skepparhistorier om öar som bebos av harpyor, köttätande flygfiskar, klippholmar ständigt insvepta i dimma varifrån ondsinta nekromantiker framkallar horder av odöda och de sägenomsusade Alvholmarna.
 
{{ citat |''Alvholmarna. Själva namnet genljuder av de myter och legender som har vävts om dessa sägenomsusade klippor. Den som ger sig ner i Faltrax hamn och frågar en handfull fiskegubbar på ljugarbänken kommer att få ett dussin olika svar om vad som är sanning bakom alla rykten. De mest fantasifulla talar om ett älvaslott som varje natt genljuder av fest och glam, där besökare välkomnas med öppen famn, men aldrig tillåts lämna slottet utan deltar i festandet tills döddagar. I de mest torftiga, och kanske även mest trovärdiga berättelserna talas om ett magiskt alvskepp som började besöka alvholmarna i slutet på förra århundradet och därefter har siktats med ojämna mellanrum. Åter andra talar om alver som kan förvandla sig till sälar och som vaktar öarna på det att ”oersättliga och unika naturvärden ej må gå till spillo”. Jag kan medge att det låter som nonsens, men att höra exakt den meningen från en väderbiten faltrakisk fiskare som ej ens lärt sig runraden länder den en kuslig trovärdighet. Den exakta sanningen står nog endast att finna för den som själv beger sig dit, men det finns ingen av traktens fiskare som kan tänka sig att lotsa dig då de i sin vidskepelse är livrädda för att sätta sin fot på Alvholmarna.
– [[Borodrik Halvhuvud]], Lärjunge i Mandelorden.''|}}
 
===Inmark===
'''Vapen:'''
 
'''Befolkning:''' Faltrakier, Svartfolk
 
'''Befolkningstäthet:''' Låg
 
'''Huvudstad:''' Gruderborg
 
'''Hertig:''' Inmark har ingen hertig sedan denne anslöt sig till Häxmästaren under [[Andra kriget mot Svarta Tornet]]. Kung Vidar V skänkte dennes domäner ''(556 e.O.?)'' till Tornriddarorden som numera beskyddar Inmark. Denna lyder under kungen och juridiskt sett är Inmark numera till större delen kronomark.
 
'''Produktion:''' Järn, koppar, pälsverk, fårull, träkol.
 
'''Välstånd:''' Mycket fattig bondebefolkning, men rikt på naturresurser i form av gruvor.
 
'''Platser:''' Gruderborg (1 000 inv.) [[Inmarkasjön]] – en fiskrik insjö, aggressiva svartfolksstammar befolkar sjöns södra strand. [[Tornborgen]] – tornriddarnas huvudfäste.
 
I Inmark sträcker sig Aidnebergens sista utlöpare mot kusten i väster. Även om bergen inte är lika höga här som i de inre massiven så når de högsta topparna över 2 000 meter över havet och landskapet domineras helt av de karga bergen. Inmark är glest befolkat. Endast en smal remsa längs kusten och upp med [[Phaltofloden]]s dalgång är tätbefolkade. I övrigt lever folk utspridda i små ensliga gårdar på bergssidorna eller i små byar i dalgångarna.
 
Livet i Inmark är hårt. I öster lurar ständigt svartfolken med räder. Alla vuxna går beväpnade och snart sett varje by har en liten tornborg eller ett [[nordaidnisk försvarstempel|befäst tempel]] dit man flyr i orostider. Dessa fästen är ingen match för en beslutsam här, men räcker för att skydda folket mot kringströvande svartfolksband. Varje herremansfäste är också en borg, oftast finns här en långhall i sten som står i anslutning till ett välbyggt torn där man söker skydd i orostider. Utöver det har tornriddarna även några mindre borgar långt i öster på nedsidan om massiven som övervakar de viktigaste passen. I de västra delarna är livet inte mycket enklare. Här har i och för sig svartfolken endast undantagsvis kommit och plundrat sedan Tornriddarorden bildades, men å andra sidan får man betala deras skoningslösa skatter. Speciellt i Phaltodalen är skattetrycket mördande då det är härifrån som tornriddarna får sina spannmål. I bergen gömmer sig rövarband av förrymda faltrakiska livegna som kan göra livet svårt för resanden. Dessa är numera ett nästan lika stort problem som svartfolken, men bekämpas inte lika hårt.
 
Inmarkaborna brukar jorden där man kan. I dalgångarna får man någorlunda goda skördar, medan jordbruken på bergssidorna knappt kan försörja en familj, även ''innan'' länsherren kommer för att kräva in sina skatter. Uppe i bergen är fårskötsel mycket vanlig. De små och magra inmarkafåren ger en ypperlig ull som mestadels säljs på export till [[Berendien]] där den omvandlas till [[grilnuytyg]]. De största fårhjordarna ägs av adeln och tornriddarna och vallas av livegna faltrakier. I övrigt så finns här många gruvor där man bryter järn samt en rik koppargruva som ägs av Tornriddarorden. Dessa rikedomar kommer dock endast de adliga gruvägarna till godo.
 
Husen i Inmark är av sten. Man använder inte murbruk utan mejslar till stenarna så att de passar in i varandra. Enkla hyddor byggs av sten som bara staplats på varandra och har en tendens att rasa. Taken täcks av torv eller skiffer.
 
Det finns inte många sätt för en inmarkabo att förbättra sin lott. De flesta är fast i livegenskap och trälar vid sin jordlott tills döden slutligen skänker dem vila. För den som vill få ett bättre liv finns två huvudval: Häxmästaren och tornriddarna. Häxmästaren har alltjämt många spioner i Inmark vilka alla blir tämligen rikligt belönade i klingande guldmynt. Han betalar även frikostigt för de varor som på slingrande bergsstigar smugglas upp i Aidnebergen. Utgående från de varor som beslagtagits av tornriddarna verkar Häxmästaren ha smak för vin, kostbara tyger, honung och allehanda örter och dekokter. Den andra vägen är att bli en av Tornriddarorden, medlemskapet är öppet för alla, även om det endast är echter som kan nå riddargraderna. Den som lyckas visa sin duglighet vid de lekar som anordnas årligen vid Tornborgen antas som meniga. Under ett år prövas så rekryterna, och de som inte håller måttet skickas hem. Övriga upptas som sergeanter, får en materiellt sett tryggad tillvaro och kan oftast skicka hem en större summa pengar till släkten varje år.
 
Att resa i Inmark är besvärligt. Vägarna är smala och vindlar sig upp och ner genom bergspass och dalgångar. Dessutom så finns ständigt risken att bli överfallen av de stråtrövare som gömmer sig i bergen eller rädande svartfolk. Den som fraktar värdefullt gods gör bäst i att ha en stark eskort. För att frakta varor används mestadels åsnor. Genom Phaltodalen går nästan dagligen kolonner med åsnor som fraktar bergens produkter ner till Faltrax och livsmedel till tornriddarna på vägen åter. Ekonomiskt så blöder Inmark ymnigt. Varje år lämnar varor för betydligt större värden landskapet än vad som inkommer. Denna obalans regleras inte eftersom den grundar sig i adelns överföringar från län i Inmark till sina bekväma gods i Ekenfara eller Divra. Man investerar inte mer än nödvändigt i Inmark och de flesta adelsmän besöker sina län endast en gång per år. Undantaget är då landskapets store godsherre, tornriddarna, som investerar i borgar, gruvdrift, kvarnar och vägar och dessutom erhåller kungligt apanage som sänds på hemliga stigar med stor eskort en gång om året, bevakat av de kungliga riddarna. Det har i det närmaste blivit tradition att Häxmästaren gör sitt bästa för att lägga vantarna på Tornriddarordens guld och riddarna kan ibland närmast uttrycka sin besvikelse de år man kommer fram utan minsta skärmytsling. Vid inte mindre än fyra tillfällen har dock Häxmästaren lyckats tillskansa sig hela eller delar av guldet. Guldkaravanen 592 e.O. var dåligt planerad efter kungens frånfälle samma år. Man följde den till synes säkraste vägen uppför Phaltodalen, men det slutade i katastrof då riddarna hamnade i bakhåll för en stor styrka svartalfer. Nästan samtliga riddare massakrerades och svartalferna försvann upp i bergen med guldet. Tornriddarnas dåvarande stormästare [[Ebon Enöga]] fick omedelbart stå till svars inför den nytillträdde kungen för försumlighet, då han tillåtit en så stor styrka svartalfer undgå upptäckt. Ebon fick vanärad bege sig i landsflykt.
 
===Darensslätt===
'''Vapen:''' ''Hertogderiet Darenslätts vapen var i silver och rött (EASL s. 61). Möjligtvis finns detta kvar i det nya hertigdömet som bildades under echterna?''
 
'''Befolkning:''' Faltrakier
 
'''Befolkningstäthet:''' Hög. Högst i hela Kardien
 
'''Huvudstad:''' [[Faltrax]]
 
'''Hertig:''' Hertig Riddar [[Kettil Sparre]] av Darensslätt
 
'''Produktion:''' Vapen, spannmål
 
'''Välstånd:''' Fattigt, ungefär var tionde år drabbas Darenslätt av missväxt och befolkningen svälter. Rik echtisk adel.
 
'''Platser:''' Faltrax (9 000 inv.) Faltrax har tappat mycket av sin storhet sedan echternas maktövertagande, men befolkningen har ökat tack vare de många livegna bönder som har flytt till stadens relativa frihet. Staden lever mycket på vapensmide.
 
Darensslätt, Kardiens vagga. Här lades grunden till Kardien genom den Ovariska dynastin. Från Faltrax styrdes landet länge av de kardiska kungarna, med echternas Jarl som vasall. Numera är faltrakierna ett kuvat folk och ingenstans lika förtyckta som i Darensslätt. Här bor över hälften av alla faltrakier och de har just ingen stans att fly ifall de skulle tröttna på echternas pålagor och godtyckliga skattehöjningar. I norr havet, i väster det ännu eländigare Havsmanland, i nordöst Inmarks berg, i sydöst echternas Ekenfara och i söder Gladaskogens urskogar. Största hoppet om frihet står i står till att städernas gränder, ty den som lyckas hålla sig borta från sin herre i ett år och en dag räknas som en fri man, ty ”stadsluft gör fri”. Nästan alla faltrakier i Darensslätt är livegna. De är bundna till jorden och sin godsherre. De får endast lämna godset om herren så tillåter och då mot en avgift. De pålagor man betalar lämnar nätt och jämnt nog att försörja en man och dennes familj. Under goda år höjs pålagorna, men står oförändrade under nödår. Den faltrakier som lyckas att arbeta ihop en mindre förmögenhet riskerar att när som helst få den indragen genom extrabeskattning. Detta har lett till att faltrakierna prioriterar fri tid före hårt arbete, ”det lönars sej ändå intt”, något som ytterligare spär på echternas förakt. Det är en vanlig uppfattning bland echter att faltrakiern måste piskas för att jobba ordentligt.
 
Darenslätt är just det. En slätt. Så lång ögat kan nå står vete och vajar för vinden, emellanåt avbrutet av ett litet skogsparti. Den som rider genom landskapet skulle lätt luras att tro att området var välmående utgående ifrån de rika sädesfälten och de pampiga borgar som tronar över landskapet. Snart sagt varje baron har en välbefäst borg. När den resande kommer till någon av de små byarna bryts snart idyllen. Här trälar så taniga bönder på sin länsherres jord under överinseende av en uppsyningsman och ett par vakter. Bönderna ser äldre ut än sin ålder och är enkelt klädda i en ofärgad tunika och en solblekt hätta knuten under hakan. Byns hus är enkla, lerklinade stugor. Man kan se några grisar och ett par hönor som driver omkring på bygatan, men bristen på djur är uppenbar även för den tillfällige besökaren. Sanningen är att få faltrakier äger mer än ett får, get eller gris och några hönor. Oxar till dragdjur tillhandahålles av länsherren, mot en väl tilltagen avgift. Darensslätt bjuder inte på stor variation, det är by efter by av fattiga bönder, enorma sädesfält och en och annan flod som rinner ut ur Gladaskogen.
 
Om de faltrakiska bönderna är fattiga så är deras herrar i gengäld desto rikare. Slätten är i det närmaste översållad med ståtliga borgar och här residerar de echtiska adelsmännen som i det närmast kan vältra sig i lyx. Då ägandet aldrig har blivit lika uppsplittrat här som på Divras udde så är de ensklilda adelsmännen desto rikare. Dessa kan ofta hålla sig med mindre hov och åtminstone ett tjog riddare. Darenslätt är näst efter Satgherin det hertigdöme som håller flest lansar till den kungliga hären.
 
Även om faltrakierna i mycket är ett fredligt folk så skakas landskapet med jämna mellanrum av bondeuppror. Då skörden slår fel och länsherren höjer arrendena får folket ibland nog och tar till vapen. Ibland har en borg eller två fallit, men hittills så har echterna alltid framgångsrikt slagit ner alla upplopp, ofta med stor blodspillan. Det är kutym att hänga upprorsmännen från murarna på borgen och låta dem hänga en månad till allmän beskådan. I Gladaskogen gömmer sig emellanåt band av fredlösa män som jagas av echternas knektar. Detta är dock en sista utväg då de vidskepliga faltrakierna fruktar skogens hemligheter.
 
Kardien var tidigare indelat i shirer (~ett litet grevskap) som leddes av en ogd. Dessa ogder utsågs av en hertogd som hade övergripande ansvar för att antal shirer. Ogderna hade ofta en lokal maktbas med egna gods. Hertogdarna stod närmast kungen och var officiellt de som valde denne, även om ämbetet i praktiken var ärftligt. På samma vis fungerade det med hertogdar och ogdar, dessa titlar gick inte nödvändigtvis i arv från far till son, men i praktiken så var de i det närmaste ärftliga. Idag finns det fortfarande ogdar i Kardien. Dessa är berövade det mesta av sin gamla makt. Numera fungerar de som ett slags talesmän för övriga faltrakier. De har rätt att föra talan mot länsherren, förestå bröllop och bevittna avtal. Ogdarna är inte livegna och äger för det mesta sin egen jord. De väljs formellt av befolkningen i ett shir, men i praktiken så är det återigen ett ämbete som oftast går i arv. Några ogdar som stödde [[Vidar II]] och anslöt sig till [[De Edsvurna]] har fortfarande egna gods, svär trohet till en länsherre och kan hålla sig med egna knektar. Här finner man många bittra män som drömmer om fornstora dagar och vältrar sig i gamla sagor och sånger från den brandiska dynastin.
 
{{ citat |'''Vad Baron Riddar Pilon Skugge av Långefjärd, Hogsätra, Oxie och Svarte säger om Darensslätt:'''
''Darensslätt? Darensslätt?! Där har ni pärlan i den faltrakiska dyngan! Ingen annan stans är livet som borgherre så gott. Skördarna är stora och folket inte så uppstudsigt som de hemaquielska Losdriverna. Neej…, själv har jag sålt av mina gods i Grinfara och istället investerat här i Darensslätt. Här kan en adelsman ta sig lite friheter utan att kungens fredsdomare kommer och lägger sig i. Inte heller svämmar det över av sturska storbönder, banérriddare och fattigbaroner som alla förväntar sig saker. I Darensslätt är det du och dina riddare som står för lag och ordning, bönderna är nöjda om de har mat för dagen och kyrkans riarker tillhör den sorten som knappt kan läsa och de vågar sig definitivt inte komma med några föreläsningar om hur du borde leva ditt liv. I många trakter finns även den urgamla faltrakiska sedvänjan om ”Förstnatt” kvar. Inte så illa om du frågar mig… Nej, det säger jag dig gosse, sälj dina gods i Haperike och skaffa dig lite mark i Darensslätt istället. Du kommer inte att ångra dig, det lovar jag.''|}}
 
===Havsmanland===
:''Förslag till utveckling: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40355#p40355]''
:''Idéer: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=3829#p3829 ]''
 
'''Vapen:''' ''Ginstyckad i blått och silver med vågskura ett skepp i motsatta tinkturer [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40873#p40873]''
 
'''Befolkning:''' Losdriver, Faltrakier, Penter, Ankor
 
'''Befolkningstäthet:''' Låg
 
'''Huvudstad:''' [[Sterborg]] (5000)
 
'''Hertig:''' (''Förslag: Borol Hammar'')
 
'''Produktion:''' Fisk, skepp
 
'''Välstånd:''' Fattigt
 
'''Platser:''' Kartografiet i Sterborg
 
'''Övrigt:''' I Skördemånad varje år hålls en marknad i Sterborg där handelsmän från Kopparhavet och norra Ereb möts. Hertigen av Nordmark(Havsmanland?) står med sina skepp för halva Kardiens krigsflotta. I Sterborg huserar västerhavsfiskarna som ger sig ut på långa färder på havet. Här ligger även Kardiens största varv. Landskapet är kargt och jordmånen tunn. De flesta av invånarna hankar sig fram från dag till dag. Hertigdömet var involverat i [[Inbördeskriget i Grinfara]].
 
===Grinfara===
'''Vapen:'''
'''Befolkning:''' Losdriver. En minoritet penter i Gladaskogen.
 
'''Befolkningstäthet:''' Vid kusten hög, normal nära kusten, låg inåt landet för att nästan bli obefintlig i Gladaskogen.
 
'''Huvudstad:''' [[Ispin]] (4000)
 
'''Hertig:''' Hertig Riddar [[Arn Rödeskjöld]] av Grinfara. För tillfället styrs hertigdömet av hertiginnan [[Isalda Rödeskjöld|Isalda]] då hertigen för två år sedan försvann under jakt i Gladaskogen. Allmänt antas det att han har avlidit, men det finns många historier om folk som blivit älvatagna i skogen och återvänt efter många år utan tecken på att ha åldrats. Isalda vägrar att erkänna maken som avliden. Hertigens arvinge är den 9 årige Arnowulf. Han har två yngre syskon, Ambrosius och Anemia.
 
'''Produktion:''' Fisk, ull, vaxljus, honung.
 
'''Välstånd:''' Fattigt, men inte eländigt.
 
'''Platser:''' [[Gladaskogen]]
 
Grinfara uppvisar två ansikten. Utmed kusten är landet tättbefolkat. Här livnär sig losdriverna på fiske, handel, musselodlingar, fårskötsel och jordbruk. Närmast havet sträcker sig långgrunda sand- och stenstränder som då lågvattnet drar sig tillbaka avslöjar rika gömmor av skaldjur. Närmast stranden sträcker sig ett vindpinat område där endast tjocka tuvor av gräs växer. Här går losdrivernas får fritt och betar. Strandängarna upphör så abrupt ett par hundra alnar från havet och avlöses så av knotiga pinjeträd som alla har böjt sig för vinden. Dessa träd får inte avverkas då de ger lä åt losdrivernas boningar som ligger jämnt utspridda längs med kusten. Losdriverna bor oftast inte i byar, men då kusten är tätbefolkad så är det sällan långt till närmsta hus. Husen är enkla, lerklinade stugor. Man har oftast även ett par uthus. Bortanför husen ligger jordbruksmarken i långsmala tegar som sträcker sig bort ifrån havet. Då huvudnäringen är fiske och fårskötsel så är de kustboende losdrivernas odlingar relativt små, då tiden inte räcker till att sköta både fiskebåt och stora arealer mark. Man odlar främst spannmål och rotfrukter och nyttjar oxdragna spann till att plöja som oftast tillhandahålles av den lokale länsherren mot andel i skörden. Då fiskebankarna utanför Grinfara är mycket produktiva kan man leva någorlunda gott av fisket, trots att fiskeflottan egentligen är alldeles för stor. Vid de naturliga hamnar som finns har det vuxit upp en del fiskeläger. Härifrån utgår de större fiskefartyg som ger sig ut längre till havs och fiskar och ett och annat handelsskepp. Dessa byar fungerar även som lokala marknader och här finner man oftast även en [[ociott]]. Några av dessa byar var en gång i tiden joriska hamnar och visar tecken på att en gång ha varit blomstrande hamnstäder med stenlagda gator och långa, till stora delar förfallna kajer.
 
Losdrivernas barn tillbringar ofta dagarna nere vid stranden. Här samlar man musslor, vallar får, simmar, försöker ljustra fisk och hjälper till att lossa fångsten då fiskebåten kommer in om kvällen. Fiskebåtarna är små och lättmanövrerade och kan drivas både av åror och vind. Oftast arbetar men två eller tre ombord på båten. Dessa ägs oftast gemensamt av några hushåll och männen turas om att vara iland för att sköta om jordbruk och ägor. Under de mest intensiva jordbruksveckorna ligger båtarna iland.
 
Längre inåt landet sträcker jordbruksmarkerna ut sig. Här är befolkningen glesare och ängarna avlöses ofta av stor skogspartier. Losdriverna som bor här har övertagit penternas jordbruk och odlar främst spannmål och ägnar sig åt fårskötsel. En stor del av Kardiens ullproduktion sker här. Grinfaras tredje största exportprodukt efter fisk och ull är bivax. Denna kommer från de många biodlingar som ligger i Grinfaras skogar. Bivaxet används sedan till att tillverka ljus som används flitigt i kyrkor och herresäten. Givetvis tar man även tillvara honungen, men det är faktiskt vaxet som är mest inkomstbringande.
 
Ju längre norrut man färdas i Grinfara desto mer dominerande blir skogen för att längst i norr övergår i Gladaskogens urskogar där endast penter, knytt och skogarnas älvfolk huserar. Få sätter frivilligt sin fot i skogen.
 
===Ekenfara===
'''Vapen:'''
 
'''Befolkning:''' Echter, Halvlängdsmän, Ankor
 
'''Befolkningstäthet:''' Hög
 
'''Huvudstad:''' [[Ekeborg]]
 
'''Maktfördelning:''' I Ekenfara finns bara en länsherre – Kung Vidar VI. Alla hushåll betalar skatt till kungen. Administrativt är Ekenfara indelat i drotsmarker (~grevskap) där en drots agerar som kunglig ämbetsman och ansvarar för skatteuppbörd, infrastruktur (vägar, broar, kvarnar etc) och skötsel av kungens egendomar. Drotsen ansvarar inte för rättskipning, brottsbekämpning eller en invånarnas säkerhet. Detta sköts istället av domare, fogdar och det kungliga gardet.
'''Hertig:''' Tronarvingen erhåller från sin 21 årsdag titeln som hertig av Ekenfara. Detta innebär att denna har en plats vid konungens råd. Utöver det egentligen inget, även om hertigen kan räkna med allt viktigare uppgifter allteftersom han mognar. För närvarande finns ingen Hertig av Ekenfara, även om det ryktas att Gardeskapten Helmfrid är påtänkt som tronarvinge.
 
'''Produktion:''' Linnetyg, jordbruksprodukter (främst citrusfrukter, vin, lufttorkad skinka, korvar & ostar)
 
'''Välstånd:''' Rikt – goda jordar, något rikligare nederbörd, moderata skatter och ett starkt rättsväsen har gjort Ekenfara till Kardiens rikaste landskap.
 
'''Platser:''' Ekeborg (13 000), Exarkens palats (i Ekeborg), slottet (strax utanför), [[S:t Andamis Orden]]s huvudsäte – ett stort och påkostat klosterkomplex en halv dagsmarsch norr om Ekeborg
 
Ekenfara är echternas ursprung. Här enade Valetin Echte folket och grundade Echterborg (idag Ekeborg). Echterna kom sedan att bebo hela Divras udde, men Ekenfara är deras ursprung. Här breder stora, böljande gula fält ut sig. Mjuka kullar och åsar bryter ständigt landskapet, men inga av dess växer sig särskilt höga. På åsarna växer oftast små dungar av ek under vilka de talrika kossorna söker svalka från solens heta strålar. Ute på fälten växer ensamma, stora, uråldriga ekar som har fått stå kvar. Inte bara för sin skönhet utan också på grund av vidskepelse. Det anses ge otur att fälla dessa träd och i många sägs det ett det bor knytt eller älvfolk. Fälten bryts emellanåt av partier med ekskog där svinen bökar och byborna hämtar ved. På fälten ser man bönderna gneta tillsammans med sina hästar - I Ekenfara är det hästen som är bruksdjuret. Hästar drar pråmar på de trögflytande floderna, plöjer bondens jord, bär honom till marknaden och drar vagnarna på de välskötta vägarna. (Då echterna mycket tidigt organiserade sig efter konfluxen har man kontinuerligt underhållit det joriska vägnätet och än idag finns mycket av det kvar.) Den som följer en av vägarna kommer säkerligen snart att passera genom en av de talrika byarna. Husen är långsmala vitrappade korsvirkeshus med tjocka halmtak som sträcker sig utmed bygatan. Ett kort, manshögt staket förbinder husen med varandra. På baksidan av husen ligger trädgården där man odlar örter och grönsaker åt familjen. Livet levs till stor del på bygatan, utanför husen står låga träbänkar där man kan sitta och jobba med hantverk eller förbereda maten samtidigt som man håller ett öga på barnen som leker, eller bara samtala med grannen. Echterna umgås flitigt med sina grannar. I mitten av byn ligger brunnen och här vidgar sig gatan så att det bildas ett litet torg. Ofta växer här en av de jättelika ekar som är typiska för Ekenfara. Närmast byn finns odlingsmarken som är uppdelad i vångar som odlas gemensamt av byalaget. Lite längre bort på en åsrygg ligger ängsmarker där korna betar. Utspridda mellan åker och äng ligger små skogsdungar som sparats för att ge ved och bete åt kor och svin.
 
'''Jordbruk:''' I Ekenfara tillämpas mestadels treskiftesbruk: en tredjedel vårsådd (havre), en tredjedel höstsådd (vete), en tredjedel träda (här går korna och betar och gödslar därigenom marken). Vetet är till människorna, havre till hästar och kor. Utöver det samlar man in hö från ängar och skog att vinterutfodra djuren med. Djuren utgör en viktig del av ekonomin. Hästarna ger arbetskraft, korna ger mjölk som omvandlas till smör och välsmakande ostar som både äts med glädje och säljs för att ge kontanter. Grisarna slaktas om hösten när betet börjar tryta. Skinkorna lufttorkas sedan och säljs sedan som delikatess över hela Aidne. Då folket och skördarna är rika kan man unna sig att odla mer än bara livets nödtorft. Ekenfara har en rik jordbruksproduktion. Här odlas citrusfrukter och grönsaker till städernas befolkning och vindruvor som omvandlas till välsmakande vin. Speciellt det kardiska konungavinet är utmärkt. (I övrigt är kardisk vin allmän känt för att vara dåligt på gränsen till uselt.) Man har även omfattande linodlingar. Linproduktionen i Ekenfara omvandlas till utmärkta linnetyger. Centrum för den är tillverkningen är Vallstena i centrala Ekenfara. Staden har vuxit sig rik på linnetillverkningen och är med 3 000 invånare Ekenfaras näst största. Staden styrs givetvis av vävarskrået. I byarna runt om Vallstena står det vävstolar och spinnrockar i stort sett varje stuga. Det är vanligt att byar specialiserar sig: det är inte ovanligt att nästan samtliga invånare i en by ägnar sig åt ett och samma hantverk vid sidan av jordbruket.
 
'''Halvlängdsmän:''' I Ekenfara bor Kardiens största population av halvlängdsmän. Ekenfara har blivit en tillflyktsort för dessa sedan kung Vidar II utlovade dem sitt beskydd. Halvlängdsmännen lever som en del av samhället – de tillber Etin och går i kyrkan, betalar skatt som alla andra, talar kardiska, firar samma högtider och äter i huvudsak samma typ av mat. Skillnader finns dock. Halvlängdsmännen föredrar att leva i egna byar där de ägnar sig åt jordbruk. Man är kända som mycket skickliga bönder och odlar mer varierat än vad som är vanligt i Ekenfara: grönsaker, rotfrukter, örter och säd samsas på åkrar och fält. Man använder stora draggaltar till att plöja åkrar, driver ollonsvin i ekskogarna, nyttjar sniffsvin till att söka tryffel och håller minigrisar som sällskapsdjur. Längs med Ekeborgsfloden ligger ett par byar som brygger ett veteöl som är mycket uppskattat i Ekeborg. Halvlängdsmännen bor inte i fuktiga jordhålor utan i samma slags hus som echterna, bara mindre. Ekenfaringarna som man ibland kallar sig är stolta över att vara kungens undersåtar och känner stor lojalitet mot honom.
 
'''Ägande:''' Kungen äger omkring hälften av all mark i Ekenfara. Utöver arrenden från bönderna tar kungen ut en eldstadsskatt från samtliga hushåll, kvarnavgifter, marknadsavgifter, böter för förseelser och tullar i Ekeborg och längs floderna. Omkring en tredjedel av marken ägs av bönderna själva. Dessa bönder är oftast avsevärt rikare än sina grannar. Övrig mark fördelas mellan landägande riddare, storbönder, adliga godsägare (det är populärt bland adeln att äga en herrgård i Ekenfara) och kyrkan.
 
===Haperike===
'''Vapen:'''
 
'''Befolkning:''' Echter, minoritet raxorer i östra Haperike
 
'''Befolkningstäthet:''' Medel
 
'''Huvudstad:''' [[Skapen]]
 
'''Hertig:''' Hertig Riddar [[Holomece Echte]] av Haperike (kungens bror)
 
'''Produktion:''' Divrahingstar, spannmål, ostar, läderprodukter.
 
'''Välstånd:''' Normalt
 
'''Platser:''' Skapen (1 000) - kyrklig fristad, huvudsäte för [[Solorden]].
 
Den zorakiske krönikören [[Kjartan av Framhundra]] skrev en gång: ''”Haperike är som en urvattnad kopia av Ekenfara. Det är samma byar med samma typ av hus, fast färre och mindre. Det är samma echter, men inte riktigt lika rakryggade och stolta. Det är samma sädesfält med vete och havre, men säden växer här ej lika tätt. Det är samma kor och grisar, men inte lika feta. Haperike var sannerligen en besvikelse efter Ekenfaras yppighet, även om färden var fortsatt bekväm och vilsam. Det enda som utmärkte Haperike var de talrika hästjordarna med ståtliga divrahingstar och de välsmakande ostar som landskapet är känt för.”'' Kjartan är inte ensam om att se Haperike som Ekenfaras lillebror. En skillnad som Kjartan inte nämner är skillnaden i ägande. I Ekenfara finns en länsherre – kungen. I Haperike finns mängder av gods tillhörande baroner och grevar med län i andra delar av Kardien, hundratals småbaroner och markägande riddare, för att inte tala om alla storbönder och självägande småbönder. Vid det echtiska maktövertagandet fanns tusentals stormän och dessa fick alla behålla sina ägor vid [[Maktskiftet]]. Det är detta spridda ägande som lever kvar idag. Hertigar och grevar lever dock gott på den muraskatt de har rätt att ta ut i den egna domänen och har för det mesta även ganska stora egna marker, även om dessa är små i jämförelse med vad man ser i tex Grinfara och Darensslätt.
 
===Satgherin===
'''Vapen:'''
 
'''Befolkning:''' Echter
 
'''Befolkningstäthet:''' Medel
 
'''Huvudstad:''' [[Arntuna]]
 
'''Hertig:''' Hertig Riddar [[Chestiern Måne]] av Satgherin, Banérförare av [[Greverydska orden]].
 
'''Produktion:''' Läder , boskap, spannmål.
 
'''Välstånd:''' Normalt. Satgherin är inte lika bördigt som Ekenfara och handeln är inte lika välutvecklad som där, men bönderna har det relativt gott ställt.
 
'''Platser:''' Arntuna (6 000). Hidons munkorden på Bredsö öster om Divra.
 
Satgherin täcker hela södra delen av Divras udde och har det torraste och varmaste klimatet i Kardien. Längs med den trögflytande [[Gridefloden]] är befolkningstätheten som störst. Här nyttjar man floden för konstbevattning vilket ger mycket goda skördar. Trafiken upp och ner längs floden är tät, särdeles efter att skörden har bärgats. Via Gridefloden får Ekeborg och Arntuna större delen av sitt spannmålsbehov tillgodosett. Övriga delar av landskapet är torrare och ger magrare om än inte dåliga skördar. Landskapet är flackt med enstaka, långsamt rullande åsar som nästan ber om ursäkt för att de finns till. Det finns inga större skogar i Satgherin men gott om skogsområden, dungar, lundar och buskmark. I östra delen av Satgherin blir landskapet ännu torrare. Här breder Divre hed ut sig. Stor grässlätter som brunbränns av solen under högsommaren. Här har jordbruket aldrig riktigt fått fäste och boskapsskötsel är istället huvudnäringen. Här driver boskapsbaroner upp stora hjordar med långhornade divratjurar som är kända för sin förmåga att tåla det varma och torra klimatet. Dess hjordar drivs sedan till Arntuna och Ekeborg och slaktas där för den lokala marknaden.
 
'''Arntuna:''' Arntuna har vuxit upp kring hertigens borg som placerades här för att kunna förtulla den livliga trafiken på Gridefloden och Akhir som här smälter samman. Här hålls varje år en välbesökt skördefest som avslutas med en vild hästkapplöpning genom stadens inre delar där varje grevskap deltar med en ryttare. Dödsfall då ryttare kastas av hästen och in i en vägg eller krossas av förföljarnas hovar är ganska vanliga, men vinnaren badar å andra sidan i ära och blir rikligt belönad av sin greve. Det är aldrig några problem att hitta villiga ryttare, tvärtom är det stenhård konkurrens bland grevskapens riddare om att få deltaga i tävlingen. Helgdagen som kallas [[Odos landstigning]] firas med extra stora högtidligheter i Arntuna då det var här profeten [[Odo]] först steg i land i Aidne och mötte echternas jarl år 12 e.O. Arntuna är [[Solorden]]s säte för [[Kardiska priorât#Divra|priorât Divra]].
 
'''Ägande:''' Precis som i Haperike så kryllar Satgherin av smågods. Riddare, storbönder, fattigbaroner, banérriddare och självägande bönder lämnar inte så mycket över till grevar och baroner. Här har dock släkten Måne med hertigen i spetsen vuxit sig stark, särskilt sedan man 493 e.O. införlivade [[hertigdömet Divra]] med Satgherin. Släkten Måne är utan tvekan Kardiens mäktigaste efter Kungahuset och Satgherin är det landskap som bidrar med flest lansar till den kungliga hären i ofärdstider.
 
==Platser==
===Gladaskogen===
I mitten av Faltraxnäs ligger Gladaskogen som täcker gott och väl en tredjedel av dess yta. Skogen har dåligt rykte och undviks av befolkningen i dess närhet. Man talar om skogen som farlig och känner sig missmodig då man tränger in i dess djup, utan att kunna förklara varför. I skogens utkanter fäller man träd och hämtar bränsle, men få beger sig längre in i skogen än att man kan återvända innan mörkret. Sanningen är att folks rädsla på många sätt verkar ogrundad. Skogen har ingen större population av något rovdjur som utgör en fara för människor och döljer inte heller troll, orcher eller andra svartfolk. Trots det skulle de flesta som bor i dess närhet hellre bege sig upp i de svartfolksinfesterade Aidnebergen än att korsa Gladaskogen. Inga vägar eller stigar leder genom skogen som utgör ett gigantiskt hinder för handel och resanden.
Det finns många sagor och legender om Gladaskogen. I en populär som finns i flera olika varianter berättas om en ung vän mö som beger sig in i skogens utkant för att plocka blommor/örter/fly sin elake blivande make. Hon går sedan vilse och kommer inte åter. Inte förens en mansålder senare då hon plötsligt återvänder till sin by/ sitt slott. Det tar dock ett tag innan hon lyckas övertyga sin omgivning om vem hon är då hon inte har åldrats en dag. Allt hon kan berätta om tiden borta är att hon kom till en tjärn där älvorna dansade och sedan har hon bara minnesfragment av älvor, underskön musik och skogens mystik. Hon levde sedan resten av sitt liv i sin barndomsby/ slott, men var en särling som ofta drömde sig bort, talade med osynliga figurer och utvecklade en synsk/magisk förmåga.
 
En annan legend som har sin början är den om draken Tallerin som kom krypande ut ur Gladaskogen, brände kungliga slottet med alla tronarvingarna och spred död och skräck omkring sig till dess han dräptes av hjälten Brand som sedermera blev kung över Kardien. Förutom draken så har även vid ett par tillfällen lindormar kommit krälande ur skogen. Vid ena tillfället kravlade den sig fredligt bort till havet och försvann, men den andra, [[Grinfaraormen]], terroriserade landsbygden i tre månader och dräpte ett par dussin riddare innan han slutligen togs av daga av Baron Riddar [[Gadaryus Stolpe]] av Rosenskog, legendarisk hjälte från kriget mot Svarta Tornet och blodsbroder med kung Vidar V Hjältekonung.
 
Det senaste tillskottet är historien om Hertig Arn av Grinfara som begav sig in i Gladaskogen för att jaga, skiljdes från sitt följde då han satte av efter en enorm kronhjort och sedan aldrig har återsetts. Möjligheten finns att han råkade ut för någon olycka och avled, men de som bor i närheten av skogen vet bättre – hertigen är älvatagen.
 
Det är inte många, om ens någon, som känner till hela sanningen om Gladaskogen. Sanningen är att skogen är äldre än mänskligheten själv. Under forntiden vredgades Etin/gudarna över de styggelser som befolkade Altor. Etin/gudarna förgjorde så dessa genom en serie enorma katastrofer. Gladaskogen är en av få platser som undgick denna våg av förstörelse och har stått på samma plats sedan innan mänsklighetens tillblivelse. De yttersta delarna av skogen är precis som vilken skog som helst i Kardien . Lite längre in tar urskogen överhand. Här växer förhistoriska trädslag som inte ses någon annanstans på Altor. Några av dem påminner starkt om sina sentida ättlingar, andra antar märkliga former, täcks av stenhård, blåsartad, bark eller bekläds med barr som är flera alnar långa. Träden här är gamla, många över tusen år, men de är inte uråldriga och här och var skjuter ungträd upp sina skott och strävar mot lövtaket ovan. I skogen lever allehanda knytt och älvfolk. Dessa är inte på något sätt ondsinta, men de vill heller inte väl. Den som vet ur man undviker eller blidkar dessa löper sällan någon fara, men för den oförsiktige kan ett möte med älvorna sluta som för den unga mön i sagan eller Hertig Arn. Däremot finns här få eller inga alver och ingen har någonsin sett satyrer, kentaurer eller liknande i skogen. Däremot bebos skogen av penterna som lever ett liv i skogen som är genomsyrat av vidskepelse. Penterna vet vilka andeväsen som man måste offra till, vilka delar av skogen som bör undvikas och vilka tider på året och dygnet som kräver extra uppmärksamhet.
 
De vandrare som beger sig in i skogen brukar ofta vittna om att de till en början kände sig tillfreds och trivdes med att färdas genom den till en början ganska öppna skogen. När sedan skogen ändrar karaktär och träden blir allt mer annorlunda börjar missmodet koma krypande. Man får känslan av att vara på fel plats, en plats där man inte hör hemma. ”Som en faltrakisk bonde vid hovet eller en dvärg till sjöss”. Den som inte tar sitt förnuft till fånga utan fortsätter kommer så slutligen till skogens mitt.
 
Gladaskogens mitt utgörs av uråldriga kolosser till träd, döda men ändå i liv. Förstenade lövlösa knotstammar av benhård kärnved och envishet, som varken yxa eller eld biter på. Marken är mörk och otillgänglig. Väldiga rotbalkar, spruckna grenknölar och snedvridna stammar, breda som borgtorn. Ett virrvarr av massiv livlöshet dit Etins ljus inte når. En värld där andra, äldre gudar råder. Långt inne i skogen känns det som om tiden skulle upphöra att existera. Allt är stilla och tryckande och levande varelsers hjärtslag blir allt långsammare ju längre in de tränger. De finns de som menar att tiden faktiskt står stilla i skogens hjärta, och om man kan anpassa sig till skogens rytm, kan man leva hur länge som helst där inne. (Visserligen i nåtslags disig halvdvala...) Några menar på att man kan stöta på hur gamla varelser som helst där inne, andra hävdar att de har gjort det. Mötet verkar i sådant fall inverkat menligt på deras mentala hälsa och dessa personer tas sällan riktigt på allvar.
 
Vissa människor säger att gudarna planterat träden upp och ner, så att deras lövkronor växer under jorden, och det som man ser är deras mörka rötter. Trots att skogskärnan ter sig helt livlös så spräcker de gamla jättarna till träd dock löv ungefär en gång på 100 år; tjocka mörkgröna bladverk som sakta tränger fram ur mosstäckta och till synes helt döda grenar. Efter ett halvår är hela trädkronan intäkt i ett ofantligt virrvarr av frenetiskt växande lövmassa och slingrande klängskott. Lövverket står sig i ett par år, men antar snabbt den gråa och bruna färgtonen från resten av skogen, och det sista året hänger endast tunna sjok av frasiga och döda löv kvar. En enda trädkrona av dessa bjässar motsvarar en hel normal skogsdunge, så när ett träd spräcker löv bildas en veritabel oas av dunkel grönska mellan allt det gråa och förtvinade.
 
Försök att karaktärisera dessa träd har vid ett tillfälle gjorts av mandelordens munkar. Det mödosamma och farliga arbetet gav inte någon frukt, för trots att de livlösa giganterna vid en första anblick ser liknande ut, kom man fram till att i skogens djupa kärna är varje träd unikt och kan inte kategoriseras tillsammans med något annat träd.
 
Ur [[Jerome Monardes]] reseskildring:
 
{{citat|''Stigen går längre och längre in i en allt dunklare skog. Smaragdgrön mossa väller fram över den blockrika marken. Strutbunkarnas blad växer upp ur marken likt skimrande ljusgröna fontäner. En liten bäck strilar fram från en mossbehängd bergsbrant, ner genom mossa och dess porlande läte följer vandrarna i på deras väg genom skogen. Skogen tycks alldeles tyst sånär som på ett vagt mumlande som tycktes komma från trädkronorna när den svaga vinden berördes deras styva blanka barr eller märkligt formade löv. Runt en lite källa virvlade dimslöjer runt, svepande och glidande längst mosstäcke, stammar och strutformade ormbunkar. Träden antar allt märkligare former och proportioner, blir alltmer förvridna, knotiga och märkliga. Rötterna väller ner från stammar likt tentakler som girigt söker sig ner i jorden. Enorma ekliknande träd breder ut sig med förvridna grenverk likt urtidsodjur som mitt i ett raseriutbrott piskat sin omgivning för att därefter förstena på sin plats. Vissa träd tycktes aldrig ta slut, deras stammar fortsatte vindla sig uppåt, uppåt mot en avlägsen krona som delvis skymde himlen. Man kunde knappt se slutet på trädens toppar. Dessa döljer de dunkelgröna kronorna och trädens höjd med gemensamma krafter. Längst marken breder tjocka mattor av myskmadra och vintergröna ut sig över den gröna mossan och vars vita och ljusblå blommor ter sig likt tusentals stjärnor som speglar himlens fixstjärnor. Murgröna klänger fram över skogsgolvet och fortsätter slingra sig upp i trädens stammar och klär dessa med sina mörkgröna och silvriga blad. En solstråle letar sig ner genom kronvalvet och belyser av dagg gnistrande spindelväv.'' |}}
 
Jerome begav sig in i skogen för att kategorisera dess flora i sällskap med pentiska vägvisare. Expeditionen var framgångsrik tills Jerome insisterade på att besöka skogens hjärta. Penterna övergav då plötsligt expeditionen och de fick själva söka irra sig ut mot civilisationen. Under en av nätterna försvann halva styrkan spårlöst, ytterligare en man förirrade sig till en älvatjärn och Jerome tvingades lämna honom åt sitt öde då han ej längre gick att kontakta. Slutligen rädaddes man av de halvlängdsmän som bebor Gladaskogens östra utkanter och eskorterades så tillbaka till civilisationen.
 
''Bild: http://www.erebaltor.se/bilder/Moose.JPG''
 
===Slottet i Ekeborg===
Elfstan Fagerkind beslutade tidigt under sin regeringstid att bygga ett nytt slott i anslutning till Ekeborg. Han ansåg den gamla borgen – echteborg - vara ”ful, trång, dragig och fylld av stadens stank”. Elfstans rådigvare föreslog då att bygga ett mindre slott i anslutning till staden. Då detta inte stämde med Elfstans planer sparkade han sina rådgivare och skaffade sig nya. Dessa föreslog ett gigantiskt slott, där bara förborgen skulle bli det största slottet i Kardien och sammanlagt skulle borgen vara större än hela Ekeborg. Själva slottet i mitten antog enligt planerna närmast groteska proportioner, där skulle finnas en teater med över tusen sittplastser, en festsal som rymmer lika många och sovrum och sovsalar för ännu fler. Elfstan kontrakterade Kardiens mest ansedda bygherre, men då han fick se planerna förklarde han dem för omöjliga. Han fick omedelbart sparken och Elfstan hittade en bygherre som hade vett nog att svara: ”Ja, ers kungliga höghet”. Även han insåg dock det vansinniga i kungens planer. Praktisk till sinnelaget som han var lyckades han övertala kungen att börja med att bygga förborgen, så att han skulle kunna flytta in snarast möjligt. Då slottet skulle täckas helt i marmor började man importera caddisk marmor, dock via zorakiska mellanhänder för att slippa nesan att handla med dalker. Själva borgen byggdes dock i sten, som sedan kläddes i marmorplattor. Trots att man minskade omfånget av bygget ”till att börja med” så kom det att sluka enorma resurser. Kungen fick gång på gång ta lån av högadeln för att kunna fortsätta bygget som drog ut alltmer på tiden. Här visade sig släkten Måne mycket frikostig och då bygget stod klart efterskänkte man i en storartad gest hela skulden. Bygherren ändrade efterhand i ritningarna så att borgen skulle fungera bättre som slott och inte bara som förborg. Detta lyckades dock inte helt och slottet lider av en del arkitektoniska märkligheter.
 
Efter 25 års byggande stod så förborgen, eller slottet i Ekeborg klart. Slottet ligger på en höjd, några fjärdingsväg norr om Ekeborg. Det är helt klätt i marmor och gnistrar vit i solskenet. Från långt håll kan man se det Kardiska riksvapnet som hänger från det stora porthuset i söder. Detta flankeras av två smala, mycket höga torn med spetsiga tak klädda i rödguld. Porthuset är bevuxet med klängrosor och murgröna. Borgens murar är höga och smala och bryts ofta av de smala höga tornen som flankerar borgen. I norr finns så själva slottet som sitter inbyggt i muren. Slottet är översållat med balkonger, onödiga gångvägar högt över mark och uppskjutande torn, där vissa är så höga och smala att man tvingats bygga dem i massiv sten för att de inte skall rasa. Hela slottet är rasande vackert, men för den som tvingas gå igenom fyra olika trappor och sju korridorer för att komma med maten från köket till festsalen kan den upplevas som lidande av dålig planering.
 
Elfstan blev dock lättad då slottet slutligen stod färdigt och adlade omedelbart bygherren. Han kunde dock aldrig släppa tanken på sin magnifika jätteborg och ett par år senare lät han påbörja bygget av den stora borgmuren. Då han avled hade man hunnit bygga en fyra alnar hög, rå, stenmur runtom. Bygget avbröts vid Elfstans död och den inramade marken används numera som parkområde för hovet. Vidar V Hjältekonung lät även uppföra ett porthus även i norr för att skydda slottsbyggnaden vid attack. Denna blev dock aldrig klädd i marmor.
 
Nedanför borgen finns kungens ängar där hovets hästar betar. Här hålls stadigt återkommande tornerspel som lockar riddare från hela Aidne.
 
==Städer==
Största staden i Kardien är huvudstaden Ekeborg med 13 000 invånare. Andra viktiga städer är Faltrax och hamnstaden Sterborg.
 
===Ekeborg===
 
====Historia====
Echtherborg anlades på en höjd strax bredvid vad som idag kallas för Ekeborgsfloden. Konstruktionen skedde på Valentin Echthes initiativ, även om denne aldrig han se det färdiga resultatet. Borgen var inte av den massiva typ som är vanlig i Kardien idag, utan bestod av ett flertal pallisadförsedda vallar, vars yttersta krets omfamnade hela kullen. Syftet med borgen var inte heller att utgöra en maktbas för länsherrens rytteri. Nej, Echtherborg var en folkborg. Hit flydde echterna när svartfolken kom plundrande, pirater rädade längs kusten eller krigsherrar kom stormande från Faltraxnäs. Borgen rymde över 20 000 personer och kom att användas flitigt under mörkertiden. Med tiden kom så en handelsstation att uppföras innanför murarna, Jarlen tog borgen som sitt residens och staden började småningom formas. Vid tiden för Odos födelse var Ekeborg, som staden så kom att kallas, en liten välmående köping med ungefär 1 000 invånare. Själva borgen hade nu utvecklats till ett enkelt, men imponerande högt och muromgärdat stentorn. Den innersta försvarsmuren omvandlades så till en låg stadsmur som täckte sydvästra halvan av kullen. Ekeborg kom att bli ett av den lysande vägens huvudsäten i Aidne, här byggdes en mindre solkatedral och staden växte. När den stora schismen blev ett faktum och Ekeborg blev huvudsäte för den Aidniska kyrkan lät man uppföra en ny stadsmur som omfamnar hela den sydvästra halvan av kullen. Innanför de nya murarna uppfördes den mest storstilade katedral som någonsin skådats på Aidne. Långsamt så bebyggs hela området innanför den andra stadsmuren. När echterna tar makten över hela Kardien år 424 eO är Ekeborg en välmående stad med drygt 3 000 invånare. Nu inleds en mer expansiv fas i Ekeborgs historia. Echterborgen byggs ut för att utgöra en mer ståndsmässig boning för Kardiens ny konung, Vidar II. Den ökade handeln gör att Ekeborgs hamn, Linhamnen, växer rejält och även den stadsdelen får nu en egen stadsmur. Kungen samlar så alltmer resurser i Ekeborg, med Elfstan Fagerkinds meglomana slottsbygge som pricken över i. Området mellan staden och Ekeborgsfloden blir alltmer tättbebyggt och när Vidar VI tar över styret av Ekenfara (571 eO) och centraliserar dess ekonomi blir inflyttningen hit närmast explosionsartad.  Vidar låter efter sin kröning besluta om byggandet av en fjärde stadsmur som täcker det stora området mellan Ekeborgsfloden och Ekeborg och knyter ihop staden med Linhamnen. Den fjärde stadsmuren stod färdig år 608 eO och lämnar Ekeborg gott om utrymme att växa. Idag är Ekeborg en mycket välmående stad med växtvärk. Bostadspriserna har skjutit i höjden och hantverkarna räcker aldrig till att bygga de hus som efterfrågas. Befolkningen är nu uppe i 13 000 och ökar för varje månad.
 
====Karta====
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=34231#p34231
 
====Översikt====
Ekeborg sträcker sig från Echterborgen på toppen av Hövdehögen via den lite nedgågna Gamla stan, förbi Solstadens både religiösa och värdsliga prakt, över Nya stadens utspridda och lantliga bebyggelse för att avsluta med den myllrande Linhamnen. Staden är kunglig huvudstad, huvudsäte för den Aidniska kyrkan och en stor importhamn.  Mest iögonfallande för den nyanlände besökaren är tveklöst Exarkens palatstados som oavbrutet lyses upp av skenet från en väldig solsten. Som god två kommer det kungliga slottet ett par fjärdingsväg bort som gnistrar i rödguld och marmor. Ekeborg är en ganska lugn stad, echternas som bor här är i allmänhet välmående och nöjda och den överväldigande närvaron av kungsgardister, pergoniter och riddare gör att stadens kriminella håller en låg profil. Ekeborg är en plats för intriger i maktens boningar snarare än enkelspårigt våld.
 
====Echterborgen====
På toppen av Hövdehögen tronar Echterborgen. Den är om och tillbyggd i flera omgångar, men det stentorn som restes innan Odos födelse står fortfarande högst. Brevid det finns inte mindre än fem torn och borghallar. Då Elfstan Fagerkinds nya slott stod färdigt övergavs Echterborgen och idag fungerar den som huvudsäte för Kungsgardet. Här finns de kungliga vapensmedjorna och utrustning för belägring och fälttåg och även stora spannmålsmagasin. Vissa kungliga ämbetsmän har även sin boning här.
 
====Gamla stan====
Innan andra stadsmuren byggdes han Gamla stan bli överbefolkad. Här trängs husen om utrymmet och lämnar endast smala gränder kvar för folk att ta sig fram på. Gamla stan har aldrig haft någon stadsplan och gränderna och gångarna slingrar sig fram i ett virrvarr som gör att det tar lång tid att lära sig att hitta här, trots att området inte är så värst stort (ca 20 tunnland). Bebyggelsen är varierad, husen har byggts under nästan 1 000 års tid. Här finns korsvirkesstugor, massiva stenlängor, atriumhus i tegel, marmorvillor och lerklinade backstugor. Om det är någon hustyp som kan sägas dominera stadsbilden så är det väl de för Ekeborg så typiska korstegelhusen.
:'''Runslingan''' – längs runslingan flockas de lärde. Fast, snarare än lagmän och mandeliter så är det de lite mindre ansedda av de lärdes skara som återfinns här. Här finns visserligen skrivare och bokhållare, men även trollpackor, alkemister, bjäradvokater, astrologer, spåkärringar, helare och drogblandare. Runsligen är även hem för Ekeborgs bohemiska konstnärer vars verk inte röner den uppskattning de förtjänar. Dessa lever för Konsten och tycks livnära sig på sina visioner och omgivningens välvilja. Slingan upplevs av många som en oas av tolerans där även de mest vinddrivna existenser accepteras. För en billig penning finns det alltid plats i någon sovsal. Goda echter undviker helst att besöka slingan oftare än nödvändigt.
 
:'''Akademin för Elementaristernas Skolning''' – I änden av runslingan, inklämd emot stadsmuren, ligger Akademin för Elementaristernas Skolning, Kardiens mest anrika och största magikerakademi. Akademin erhåller kungligt stöd och vaktas ständigt från utsidan av kungsgardister. Dess magiker förutsätts i gengäld understödja både kungen och Aidniska kyrkan, något som har retat gallfeber på mer än en frihetstörstande magister. För ytterligare information, se nedan.
 
:'''Valentin Echtes torg''' – den enda öppna platsen i hela Gamla stan. Här ligger bontisâlen av Ekeborgs solkatedral, Ekeborgs rådhus och magister Himbers fontän. Himber Svartskägge var en jordmagiker vid Akademin som anlade den fontän som än idag ständigt sprutar ut sig kristallklart källvatten genom munnen på en bastant och hårlös dvärg (”surgubben” i folkmun) som ser ut att spotta ut vattnet i syfte att blöta ner folk. Vilket han också gör emellanåt, till omgivningens stora förnöjelse. Överskottsvattnet bildar en liten å som rinner ner genom Gamla stan, vidare förbi Pergons torg för att slutligen mynna ut i havet.
 
====Solstaden====
Solstaden är Ekeborgs gräddhylla. Här bor stadens förmögna borgare, kungliga riddare och långt över ett halvt tusende ulepper, klerker, riarker, bontisâler, tôts-kerîgasser och givetvis hans strålande helighet Exark Partomus II. Stadsdelen är till överväldigande del byggd i mörkrött tegel, oftast då korstegelhus. De flesta hus är tre våningar höga. Gatorna är breda och stenlagda. I Solstaden finner man hantverkare som guldsmeder, boktryckare, illuminatörer, förgyllare, instrumentmakare, glasblåsare, låssmeder, pärlstickare och pälsbrämare. Främst av de alla står guld och silverbrodöserna som förgyller högadelns klädedräkter med geometriska mönster och blomstermotiv. Deras plagg och tyger går även på export och Ekeborg har blivit kopparhavets centrum för den här typen av broderier. Dominerar solstaden gör dock givetvis den Aidniska kyrkan. Överallt passerar riarker och imposanta bontisâler förbi och emellanåt kan man skymta den bländande närvaron av en Tôts-kerîgass med sitt följe. Dagliga processioner av bedjande riarker, [[solvandrare]] och andra pilgrimer passerar genom staden och in i Exarkens palatstados. Här ser man även ständigt riddare, både kungliga och andra, passera förbi på sina kraftfulla Divrahingstar, med huvudet högt och blicken stadigt framåt. Besökare i Solstaden kan inte låta bli att imponeras av dess invånares rikedom och det gäller alla, oavsett ursprung. Solstaden är förmodligen en av Erebs rikaste stadsdelar.
 
:'''Pergons torg''' – runt det stora stenlagda torget ligger Exarkens palatstados, Ekeborgs katedralskola, Biblioteket i Ekeborg och flera mindre kyrkliga palats. 6 alnar över torget svävar en solsten av väldiga proportioner. Omkretsen mäter nästan två famnar. Solstenen, Etins ljus kallad, är en gåva från äventyraren Riddar Stor-Vidar Halvörn och placerades svävande i luften av magikerna vid Akademin. Dess ljus är inte bländande, men gör att Palatstadosen ständigt vilar i Etins ljus, något som syns över nästan hela staden. I en värld där mörkret råder efter solnedgången är effekten slående.
 
:'''Exarkens palatstados''' – byggt 318-324 e.O. I den imponerande palatstadosen residerar exarken och under pemoden vilar kungarna från den echtiska dynastin. Tadosen vaktas ständigt av ett kompani pergoniter. För ytterligare information, se nedan.
 
:'''Biblioteket''' – Biblioteket drivs av Aidniska kyrkan och har Kopparhavets största samling av kyrklig litteratur. Det fyller på ett utmärkt vis sin funktion som kunskapskälla för troende, men i övrigt är utbudet kanske lite magert, om än inte på något vis dåligt. Biblioteket attraherar inte så många lärde män, många föredrar Pendon framför Ekeborg.
 
:'''Katedralsskolan''' – om Biblioteket inte står så högt i kurs så är å andra sidan katedralsskolan en institution med mycket gott rykte. Man utbildar i första hand blivande riarker i teologi, men även klerker samt en hel del adelssöner som behöver allmänbildning och andlig fostran.
 
:'''Riddar Halvards plats''' – kryllar av adelspalats. Det börjar bli alltmer vanligt att adelsmän bosätter sig i Ekeborg, eller skaffar sig åtminstone ett permanent palats här. Utvecklingen kommer sig av att den alltmer utvecklade pengaekonomin möjliggör överflyttning av inkomster från länen till Ekeborg samt att allt fler insett vikten av att komma nära inpå kungamakten. Här finns även ordenshus för bland andra Handslagsorden, Tornriddarna, De ridderliga bröderna och Frihetsbröderna.
 
I Solstaden finns även platser som Drottning Signhilds park, Stortorget, Lagmanshuset, Greve Albins torn, Drotslängan och Kungliga myntverket.
 
====Nya staden====
{{citat|''”Nya staden” fnös Banérriddare Mayok. ”Snarare en förvuxen bondby. Här finns fler grisar än människor, fler bönder än skomakare och fler fruktträd än gatstenar. Låt oss rida fort så kommer vi snart till mitt magnifika residens vid Riddar Halvards plats! Tag ingen notis om halvlingarna vi passerar snart, de är givetvis fullständigt hopplösa, men har åtminstone vett nog att ta efter goda echtiska seder.” Banérriddar Mayok från Edsmark sporrade så sin hingst nerför Hagmovägen så att folk och fä knappt han undan den framstormande sällskapet.''|}}
 
Nya staden påminner mycket riktigt om en förvuxen bondby eller, för den sentida betraktaren, ett villakvarter i en välmående förort med som mäklarna säger, "generösa trädgårdstomter". Längs de enkla gatorna ligger låga korvirkeshus av samma typ som dominerar övriga Ekenfara. Överallt finner man fruktträdgårdar, trädgårdsodlingar och örtagårdar. Ett par kvarvarande lundar med ekskog bidrar även till det lummiga intrycket. Det är svårt att tro att man kommit till Kardiens största stad för den som anländer till Ekeborg genom Arntunaporten och finner sig kryssa mellan bökande grisar och artigt hälsas välkommen av bönder på väg till fälten. Endast längs Jarl Bankes väg och Vidarvägen finns en påtaglig stadskänsla. Nya staden befolkas av ”vanligt folk”, de flesta goder echt, som livnär sig som bönder, skomakare, tunnbindare, snickare, murargesäller, stadsvakter, tjänare, skräddare, slaktare och liknande. Inga märkvärdiga sysslor, men då löneläget är högt i Ekeborg klarar man sig ganska gott. En vanlig inkomst ligger på 45 km per dag.
 
:'''Kungens nytorg''' – centrum för handel med jordbruksprodukter. Här bjuds säsongens färska frukt och grönsaker ut av Ekenfaras bönder. Runt torget finns även slaktare, bagare, en vinstuga, några bjärhallar, ett bryggeri och ett värdshus. Mitt på torget reser sig en staty i romantisk stil av Riddar Gadaryus Stolpe som sträcker sitt svärd emot skyn. Vid hans fötter vilar den livlösa Grinfaraormen.
 
:'''Vidarvägen''' – sträcker sig från stadsporten till Kungens nytorg. Kantas av nybyggda och påkostade korstegelhus. Det finns ännu obyggda tomter och på ett par av dessa arbetar men med att uppföra nya byggnader. Längs Vidarvägen bor nyrika borgare: åkeriägare, handelsmän, byggmästare, drotsar etc.
 
:'''Lilla Ekeborg''' – i en idyllisk och välskött by med rosenbuskar och körsbärsträd bor omkring ett halvt tusende halvlängdsmän. Många av dem har åkrar utanför staden där man odlar frukt och grönsaker som säljs på Kungens nytorg. Det vanligaste yrket bland männen år dock finsnickare. Bland kvinnorna är det många som arbetar som barnuppassare åt det rika borgerskapet och adeln. Här finns även ett tehus där Ragnvald Fyrfinger söker lära Echterna riktig tekultur och serverar ljuvligt frasiga smörflarn. Halvlängdsmännen har kommit att bli en accepterad del av staden, även om man får stå ut med att fulla ungdomar emellanåt drar igenom Lilla Ekeborg brummandes på ”Va´ har’u har’u för’e lilla pyre?”, en för staden ny visa av okänt ursprung.
 
:'''Ankeborg''' – någon sådan plats finns inte. Ankorna bor i Linhamnen, eller (om de är rika) i Solstaden.
 
====Linhamnen====
Närmare en ”multikulturell smältdegel” än Linhamnens myller av raser och nationaliteter kommer man inte i Kardien. Den blomstrande handeln lockar till sig köpmän från Erebs alla hörn och alltid ligger det något fartyg från fjärran hamn förtöjt vid kajen. Vidare lockar Exarken och Palatstadosen till sig skaror av pilgrimer från alla rättroende länder, under lågsäsong finns här kanske ett hundrade fromma pilgrimer, men under Vinter- och Sommarfesteveckan räknas de i tusental. De flesta anländer hur som haver med båt till Linhamnen, även om de som är starkast i tron har gått till fots längs [[Via Aidne]]. I Linhamnen har under det senaste seklet handelshusens kontor skjutit upp som svampar ur jorden. Ekeborg har kommit att bli en hamn att räkna med där det går att göra stora vinster. Här finns handelhus som Huset [[Sampona]] (''Trakorien''), [[Hinkare]] (''Erebos''), [[Handelshuset Jisakson|Jisakson]] (''Zorakin''), [[Sigiõs]] (''Caddo''), [[Calvado]] (''Caddo''), [[Gyllenax]] (''Kardien'') och [[Hugger]] (''Caddo/Kardien''). Det sistnämnda drivs som samriskbolag mellan huset Hugger på Caddo och Muggo Silkeshand, född och uppvuxen i Ekeborg. Huset Hugger har i det närmaste monopol på banktjänster i Ekeborg. Muggo Silkeshand har blivit enormt förmögen och flyttade nyligen in i ett mindre palats i Solstaden, även om kontoret fortfarande ligger kvar vid Frihetstorget.
 
Inte bara utlänningar har funnit fördelen i att bo i Linhamnen, även många kardier av icke-echtiskt ursprung, främst då losdriver, föredrar att slippa echternas nedlåtande blickar och bosätter sig här. Stadsdelen har en längre gående religionsfrihet än vad som är brukligt i Kardien. Regeln är att så länge man håller sig innanför hemmets fyra väggar och inte söker omvända rättroende får man tillbe vad man vill. Den som frågar runt kan hitta kapell eller underjordiska tempel för såväl [[Kastyke]], [[Sholak]], [[Shamash]], [[Mulekh]], [[Anxalis]], [[Aesir|Æsir]], [[Fraschikel]] och Etin ([[Dalkiska grenen av Lysande Vägen|dalkiska grenen]]). De båda sistnämnda har ett eget prästerskap och håller reguljära bönestunder.
 
:'''Frihetstorget''' – Linhamnens stora torg döptes under stor hänryckning om från Slavtorget till Frihetstorget när Echterna anammade Lysande Vägens påbud om att förbjuda slavhandel. Idag är det fortfarande centrum för handel i Ekeborg. Runt torget ligger handelshusens ståtliga kontor vägg i vägg med varandra. Här kan man finna ett utbud av lyxvaror som endast ett fåtal städer i Ereb kan konkurrera med. Akrogaliskt helsiden, erebosiskt kläde, sombatzinsk silverlarvssiden, berendiskt grilnuytyg, finaste vallstenalin, trakoriskt algsiden, sidenrävpäls från [[Kejsardömet Jih]], mård, mink och sobel finns alltid att köpa. Här finns även att få smalugger, oposer, diamanter, guldhalsband, silverbroscher och vitguldsarmband. För den krigiskt lagde finns dvärgsmidda sköldar och svärd, klingor i argaldiskt stål, långbågar av appogran och tillhörande pilar med fjädrar från den melukhiska Sánfågeln och ombud tar upp beställningar på helrustningar från dvärgamästarna i Aidnebergen. Det enorma överdådet kommer sig av att det är här i Ekeborg som den kardiska adeln spenderar en stor del av sin enorma förmögenhet.
 
:'''Hamnen''' – I hamnen finns en stor vinsc kran som används för att lasta och lossa, lagerhus, ett par kungliga och en handfull kyrkliga krigsskepp, fiskmarknad, liv och rörelse.
 
:'''Fröken Deldas frestelser''' – ”En goder echth köper ej kjärlek, ty kjärleken kan endast ges frivilligt!” Citatet härrör från Valentin Echthe och för en ansedd echt är det otänkbart att bege sig till ett simpelt horhus. Åtminstone när någon ser… Enkla soldater och bonddrängar utan möjlighet att försörja en familj anses som ursäktade. Glädjehusen finner man i allmänhet bakom en oansenlig dörr på en bakgata i de ruffiga kvarteren. Fröken Delda driver ett av dem. Hon har specialiserat sig på det exotiska: mörkhyade efarier, blåhudingar från Orghin, krunska sällskapsdamer och magilliska oskulder (hon var oskuld i över ett år) har vid tillfällen utgjort del av medarbetarna. Det mest exotiska som står att finna idag är tveklöst dvärgen Milok. Han är långt ifrån fager och har endast en kund, men denna betalar mycket bra både för Miloks tjänster och för fröken Deldas disktretion. Ett avslöjande vore förödande.
 
I Linhamnen finns även platser som S:t Mikkels stortempel, bjärhallarna Tvenne krus och Halle, härbärget Pilgrimen och värdshuset Aftonsol.
 
====Ekeborgs omgivning====
'''Begravingsplatsen''' – ligger på Hövdehögens västsluttning, precis norr om staden. Begravningplatsen kan nås genom Norrport eller genom en liten bakdörr i stadsmuren. Här lät Valentin Echthe uppföra sitt gravmonument då han ville ”hvila i then nedåtgående solens mijuka skien i efvigheten”, ett citat som övertolkats till leda sedan Odo ankomst till Divra. Runt Valentins grav har Ekeborgs begravningsplats vuxit fram. Här finns ständigt någon familj som håller bönevaka över en nyligen avliden familjemedlem. De rikaste av Ekeborgs invånare låter uppföra ståtliga stenmonument över sig, men de flesta låter sig nöja med en enkel stenplatta. Här ligger även ett enkelt soltempel som ständigt bemannas av en riark som stödjer de sörjande och ber för de döda.
 
'''Valentin Echthes grav''' – För echterna är det här en plats av oerhörd betydelse. Själva monumentet är en väldig stensarkofag, sirligt ornamenterad med scener ur Valentins liv som omsorgsfullt restaureras och ommålas så att de aldrig skall förglömmas. Här samlas echter från när och fjärran för att fira Valentin Echtes dag samman med kungen varje år. Alla echter som besöker Ekeborg för första gången besöker även Valentins grav.
 
'''Jarl Bankes bro''' – förbinder Ekeborg med Ekeborgsflodens väststrand. Uppförd på Jarl Bankes order på 300-talet eO.
 
'''Kungliga slottet''' – Ett par fjärdingsväg nordöst om Ekeborg ligger Elfstan Fagerkinds magnifika slott som uppfördes till enorma kostnader. Här residerar kungen och hovet. Se separat artikel.
 
'''Kungsängarna''' – Mellan Kungliga slottet och Ekeborg breder Kungsängarna ut sig. Här betar kungsriddarnas hästar och här kan riddarna även ses träna sina färdigheter varje dag. Var tredje år hålls torneringen i Ekeborg som lockar riddare från hela kopparhavet. Då förvandlas Kungsägarna till ett myllrande hav av tält, vimplar, banér, marknadsstånd, folk och fä.
Kerîgassens stad – Nyligen uppfördes en kyrkostad på en ö i Ekeborgsfloden en halv dagsmarsch norr om Ekeborg. Här residerar numera Kerîgassen av Divra, Hans rättrådighet Jalkmar Skarpöga samt ett par munkordnar.
 
====Exarkens palatstados====
Vid Pergons torg breder hon ut sig i all sin prakt. Exarkens palatstados, uppförd i berendisk marmor och smaragdguld från bortre Akrogal. Ett imponerande bygge, uppfört för att imponera inte bara på echter och andra rättroende utan också får att bräcka de kätterska dalkerna. Fyra större och ett dussintal mindre torn skjuter upp mot himlen och däremellan vilar de mäktiga domer som bygger upp själva solkatedralen. Invändigt domineras tadosen av den enorma Odosalen som utan problem rymmer hela Ekeborgs befolkning. Här hålls alla större mässor och under pemoden i dess mitt vilar kungarna från den echtiska dynastin, ständigt i Etins ljus. Vid sidan av Odosalen finns andra salar och det kan pågå ett flertal ceremonier och bönestunder parallellt i tadosen. I helgonsalen förvaras reliker från storheter som S:t Botvid den dubbelt ångerfulle och S:t Eril martyren. Här finns ett flertal bönepemoder där de fromma kan tillbe sina helgon. Åtminstone en gång om dagen hålls en större bönestund som leds av en bontisâl eller högre och nästan ständigt finns det en riark att ansluta sig till i tillbedjan. Om natten lyses tadosens insida upp av otaliga vaxljus, glödande rökkar och ljuset från Pergons torg.
Exarkens palatstadosen är målet för de pilgrimsfärder som de som följer läran bör bege sig på en gång i livet: för att skåda hans helighet Exarken och erhålla dennes välsignelse. De flesta anländer med båt till hamnen. Redan från Ekeborgsbukten kan man se Palatstadosen och många pilgrimer som anländer under dygnets mörka timmar har svimmat av hänförelse då de sett tadosen återspegla Etins ljus. I Linhamnen inkvarteras man gärna i härbärget Pilgrimmen. Varje morgon leds sedan de nyanlända pilgrimerna av en riark i procession till Palatstadosen. Här förättar man så den frommes bön, ber inför [[S:ta Seved]], solvandrarnas och alla pilgrimers skyddshelgon och tackar Etin för att man har klarat resan. Sedan följer minst en fortdag av bön, reningsceremonier, andlig hänförelse och turistande i Ekeborg. En fortdag är vad som krävs för att genomgå alla de ceremonier som renar sinnet så att pilgrimen är redo att erhålla Exarkens välsignelse. Dagen före Odosdagen fastar man och nästa morgon, i solupgången, sker det stora ögonblicket alla har väntat på då hans helighet Exarken personligen ger varje Pilgrim sin välsignelse och en välsignad medalj i guld med en rundsol präglad på ena sidan och Exarkens porträtt på den andra. Myntet gäller som bevis för att pilgrimen har besökt palatstadosen och Exarken, men inte som betalningsmedel. Att söka avyttra den räknas som ett budbrott mot Odos sjätte bud.
 
Största tillströmningen av pilgrimer sker vid [[sommarfesteveckan]]. Då svämmar Ekeborg över av tillresta, inte bara från fjärran utan också echter från hela Divras udde. Tältläger ordnas på kungsängarna och här firar man även Soldagen med ringdanser och långdanser där tiotusentals människor (och tusentals halvlängdsmän) deltar. Då solen står mitt på himlen ansluter exarken och leder sina tillbedjare i bön. Ifall Soldagen är mulen ansluter inte exarken förrän strax innan solen slutligen bryter genom molnen. Då ceremonin är över tar ett mer världsligt festande över och varar till dess att solen åter går upp på morgonen. Då ber man en kort bön till Etin och går slutligen och lägger sig.
 
[[Fil:Exarktados.jpg]]
 
''Exarkens palatstados''
 
====Ekeborgs ordningsmakt====
 
Ekeborg patrulleras av sju tionden stadsvakter vars uppgift är att upprätthålla lugnet, släcka bränder och i viss mån bemanna stadsportarna. Dessa står dock i allmänhet obevakade, men stängs om natten. Att vara stadsvakt är ett respekterat yrke. Utöver stadsvakten finns fyra stadsfogdar, en för varje stadsdel, som ansvarar för arresteringar och brottsbekämpning. Stadsvakten lyder under stadsfogdarna.
 
'''Gatumat'''
 
Enklaste gatumaten består av en bit bröd. Om morgonen ställer bagarna ut frallor i fönstret så att förbipasserande kan greppa en i förbifarten. Pris: 1 kmk. Framemot lunchtid börjar man sälja hällkakor som tillsammans med en bit ost och lufttorkad skinka blir en hel måltid. Pris: 3 kmk för hällkakan, 7 kmk med en rejäl bit ost och skinka. Hällkakorna går även att få med en skiva nygrillad spädgris för 10 kmk. Många kompletterar helt enkelt sitt bröd med frukt, nötter eller en bit blodkorv som inhandlas vid närmsta torg. Överallt kan man även köpa honungssmulor – små bitar överblivet bröd som steks gyllenbruna i smör och doppas i honung, mycket populärt både bland barn och vuxna. I Linhamnen finns det största utbudet; i första hand fisk (naturell eller med ostronsås), men för den matintresserade så finns både erebiska, dalkiska, trakoriska och ankiska specialiteter att tillgå. (Ja, du kan få langockermos. En stor slev för 3 kmk. Men varför du skulle vilja det är det ingen som begriper, det är mest trakoriska sjömän som äter eländet. Ta en bit färskgrillad havsaborre med ett stänk citron och havssalt på istället. Komplettera sedan måltiden med en nybakad solbulle med smör, en näve kastanjer, en solmogen apelsin och avsluta med en strut honungssmulor. Till det hela dricker du med fördel ett stop salviaöl. Vi på Erebaltor.se lovar att du blir mycket nöjdare).
 
'''Arkitektur'''
 
'''Korstegelhus''' – det arketypiska huset i Ekeborg är två våningar högt och byggt med korstegelteknik. Man murar mörkrött tegel mellan ett ramverk i svarttjärat trä. En billigare variant är att bygga med traditionell korsvirkesteknik och sedan rappa det med mörkröd lera eller, för den vågade, måla det i någon annan färg.
 
====Akademin för Elementaristernas skolning====
Akademin är byggd i kalksten, prydd med tusentals skulpturer föreställandes de mest respektingivande elementarer: frostvargar, bäckahästar, glacialer, ljuminaler, gnomer, mörkerulvar och chronitrar. Ingången är en bastant, outsmyckad dörr i uråldrig järnek, fylld till sista por med magiska skyddsbesvärjelser. Utanför vaktar ett par kungsgardister, innanför står några elementarer gömda i gången, redo att mota bort ovälkomna besökare. Innanför den låga och smala gången ligger Akademins innergård, en stenlagd öppen plats som domineras av damm med en sprudlande fontän i mitten. I dammen bor en undin som emellanåt väljer att ta form i fontänens vattenstråle. Dammens vatten har vissa inneboende magiska egenskaper och används flitigt inom rituell magi och alkemi. Bottenvåningens rum står alla öppna mot innergården. De övre våningarna nås också därifrån genom sammanlänkade trappor, balkonger och balustrader. Givetvis finns även en väl tilltagen källarvåning med långa irrgångar, hålrum där elementarbestar hålls fångna, hemliga grottrum för ritualer och lönngångar som sträcker sig till en bakgata på runslingan, echterborgen och andra platser i Gamla stan.
 
Akademin leds av ett råd bestående av dess magistrar. Alla magistrar räknas här lika, ingen står över någon annan. I viktiga frågor kräver man koncensus. Detta leder givetvis till att inte särskilt många svåra beslut kommer att fattas, men borgar samtidigt för magistrarnas oberoende. Dessa styr sig i mångt och mycket själva, antar skolaster och samlar in terminsavgifter. Att en skolast har anslutit sig till en magister betyder dock inte att det endast är denne som kommer att sköta skolastens utbildning. Ingen magister behärskar allt, särskilt inte efter ett decennium eller så när skolasten nästan har nått magikers nivå. Det finns för närvarande sju magistrar vid akademin, nedan följer beskrivningar av några av dem.
 
'''Magister Uluban Arakk, högaktad mineraldissektor och utlärare av [[Jord (element)|jord]]elementets magi'''
 
Spindelskör och sprödlemmad frasar den skinntorre gamla magister Uluban genom magiskolans kalkstenskorridorer. Den lilla spetsnästa mannen tenderar att dyka upp på de mest oväntade ställen, likt ett torrt löv som plötsligt prasslar iväg med vinden. Han har för ovana att glida genom stenväggar eller stängda dörrar, utan att knappt notera det själv, och han lämnar allt som oftast bestörta skolaster efter sig i korridorerna, försynt ropande och hoande efter "Ärevördige Magister".
 
Förutom en djup kunskap i jordmagins djupaste hemligheter besitter han också en förvånansvärd skicklighet i diverse trolleri- och fingertrick, och mången skolast har låtit sig luras av hans långa och bleka insektliknande fingrar och trott sig se riktig magi när han plockat fram småsten av gnejs och fältspat ur tomma luften.
 
Det sägs att han aldrig äter och aldrig sover, och även om detta inte är helt sant så har han utvecklat en förmåga att likt en orm smälta det lilla han förtär i en ytterst långsam process. Han har obehag för allt som på sätt eller annat är väldigt levande. Helst äter han salter och gammat hårt bröd, och det också så sällan som möjligt. Det som egentligen håller honom igång är pollen från den giftiga bergkorallens blommor, en drog och ett fruktat gift som den beniga magistern blivit kraftigt beroende av. Drogen köper han via en bulvan; glädjeflickan Ní på horhuset "Fröken Deldas frestelser" nere vid Linhamnen. Den egentliga langaren är en losdrivisk smugglare och våldsgörare med en liten lågriggad karavell för "fiske och småhandel".
 
Bergkorallens dyra pollendrog har försatt Uluban i ekonomiskt trångmål och pantlånaren Halmas Hålhaka har satt sina råskinn att hålla ögonen på magistern.
 
Drogen förtärs genom att först uppblötas i ammonium, en obehaglig vätska som Uluban använder för att konservera små bergsorganismer med. Dessa små larver och ödleliknande urdjur, prydligt inlagda i små bruna flaskor, pryder i mängder väggarna i Ulubans etudium.
 
'''Shadaris Omoru Mho, magister över [[Mörker (element)|mörker]]elementets magi'''
 
Shadaris härstammar från Oimis glänsande glasdyner i det sydligaste Sombatze. Hon är ättling till såväl havsfarande alver som högättade glashavsfurstar och det går inte att ta miste på hennes stolta bakgrund när man ser henne. Hon är mycket lång och rör sig oändligt långsamt och sirligt. Som klädnad bär hon endast florstunna svep sydda av nattfjärilsvingar samt siden spunnet av silverlarvens blekvita ludnad. Varje kväll tvår hon sig i ett bad av tårar från de nyligen avlidnas andar och två slavar strör oupphörligt sombatzisk sand framför hennes fötter (och sopar upp bakom henne), eftersom hon avgett ett löfte att aldrig beträda annan mark än den hon fötts på. Hon tjänar hängivet det namnlösa urmörkret, och har upprättat ett litet tempel i den västra flygeln av skolbyggnaden. Detta har blivit något av ett problem för magiskolan, då den karismatiska magistern fått ett litet följe av lärjungar och vid sidan om arbetet på skolan ledsagar dem i urmörkrets tro. Givetvis ser inte den Lysande Vägen på detta med blida ögon, för fast den nog i princip är tolerant gentemot övriga religioner, går det inte att acceptera att en kungligt understödd organisation öppet flörtar med okända gudomligheter.
 
'''Skröd-Inger, magister över [[Tid (element)|tid]]rummets magi'''
 
Skröd-Inger är en liten och energisk dam som är mycket uppskattad bland skolasterna för sin aldrig sinande entusiasm och det engagemang och den värme som hon utstrålar. Hon bemöter dem alltid med ett leende på läpparna och besvarar glatt alla frågor. Problemet är dock att Skröd-Inger är mycket svårtillgänglig. Det tycks hart när omöjligt att veta var hon befinner sig eller vart hon är på väg. Ständigt försvinner hon i tomma intet, mitt som hon var på väg att avslöja tidsmagins innersta hemligheter. Skröd-Inger äger nämligen stor kraft som tidsmagiker, men saknar delvis kontroll över sina förmågor. Hon tycks ständigt vara på väg någonstans, kan när som helst dyka upp ur tomma intet och ingen utom hennes make har någonsin sett henne sitta still. Armarna viftar oupphörligt under hennes engagerade utläggningar, som dock aldrig hinner komma till punkt innan något nytt fångar hennes uppmärksamhet. Skröd-Inger har en irriterande vana att plötsligt komma med avslöjanden om andras människors framtid. Hon kan tillexempel rufsa om håret på någon av sina skolaster och utbrista ”åhh, din första dotter kommer att bli såååå vacker. Brynhilde…”. Varpå hon raskt återgår till att ingående förklara rumtidens tvillingparadox. Hitintills har hon aldrig haft fel, men skolasten som var tvungen att döpa sitt barn till Brynhilde var inte riktigt nöjd, trots att dottern sannerligen blev en riktig skönhet. Endast om morgonen, när Skröd-Inger intar sitt coffa samman med sin man Erfvin är det möjligt att med säkerhet fastställa både hennes läge (sittandes i kökssoffan) och inriktning (dricka morgon-coffa). Paret har inga barn, men Skröd-Inger har en katt. Den eländiga katten, som bor i en låda i köket, tycks lika mycket död som levande. Varje morgon hävdar Skröd-Inger att så länge man inte lyfter på lådan är katten lika mycket död som levande. Och varje morgon svarar Erfvin ”Bohr-snack!” (vad han nu menar med det) och lyfter på locket. Och mot alla odds visar det sig att katten har överlevt ännu en natt.
 
===Faltrax===
{{huvudartikel| Faltrax}}
Längst in i sydöstra Faltraxbukten söder om ögruppen Achene ligger fristaden Faltrax. Den är belägen ett par hundra meter in från kusten längs Phaltoflodens utlopp. Under Kardiens första två kungadynastier var Faltrax Kardiens huvudstad, men då echterna tog över makten 424 e.O. flyttades kungens hov till Ekeborg som blev ny huvudstad. Faltrax är dock Kardiens näst folkrikaste stad med ungefär 4 500 invånare.
 
===Sterborg===
{{huvudartikel| Sterborg}}
Hamstad i västra Kardien.
 
===Torilia===
{{huvudartikel| Torilia}}
Torilia är en snart femhundra år gammal [[Trakorien|trakorisk]] koloni ytterst på Kardiens nordspets och har varit till irritation för nordmarkarna, deras hertigar och de kardiska kungarna sedan den grundades. Torilia bedriver ingen handel utan lever helt som omlastningshamn. Trakorierna har anekterat ett område med radie på 1-2 mil runt staden där odling av tåliga sädesslag odlas för att försörja befolkningen. Kolonin är präglad av sina försvarsvallar och i modern tid av sina bitomkokerier. Staden agerar även mellanhand i slavhandeln, till stort förtret för alla rättroende kardier.
 
=Samhälle=
År 424 e.O. övertog echterna styret av Kardien från den trötta Brandiska dynastin. I och med detta skapades det Kardien vi ser idag. Echterna skaffade sig en grundlagskyddad makt över de övriga folkslagen i Kardien: § 1 ”All makt avgår till det echtiska folket” – paragraf ett ur den kardiska rikslagen. Det innebär att endast echter kan vara adel samt inneha många kungliga ämbeten och vara officerare i hären. Echterna kontrollerar hela samhället och ser ner på övriga folkgrupper, i synnerhet då faltrakier.
 
==Styresätt==
 
===Maktövertagandet===
När echterna tog över styret i Kardien hade man i de egna landområdena en närmast förfeodal samhällsstruktur. Det fanns ingen egentlig adel, däremot fanns det gott om stormän. Det fanns så gott om stormän att gränsen mellan dessa och folket var flytande. Ägandet av mark var splittrat och en stor andel av bönderna odlade sin egen jord. Skillnaden mellan stormännen, som emellanåt kallade sig för baroner, och folket gick vid att stormännen måste ställa upp med ryttare då Jarlen kallar till härmönstring och i gengäld hade man rätt att uppta en sköldpenning från lokalbefolkningen. Jarlen var echternas ledare och valdes av stormännen. Dennes makt bestod av att representera echterna gentemot övriga Kardien och i att han ledde hären i strid. Utövande och stiftande av lagar sköttes av lagmännen och brottsbekämpning sågs som allas gemensamma ansvar. Då Vidar stod redo att ta över styret över Kardien insåg han att den echtiska samhällsstrukturen som byggde på gemenskap och personligt ansvar inte skulle räcka till då ett helt rike skulle styras. Han samlade till sig ett råd bestående av framstående zorakiska adelsmän, mandelmunkar, konsuliter, alla de främsta echtiska stormännen (det var många som ansåg sig höra till den skaran), några faltrakiska ogdar, representanter för Ekeborg och Arntunas borgerskap och en och annan storbonde av rang. Alla möjligheter låg öppna och himlen tyckes vara den enda gränsen. Debattens vågor gick stundtals höga, Vidar sökte bygga en stark kungamakt, stormännen utöka sina gods, kyrkan höja tempelskatten, borgarna stå fria från beskattning och bönderna behålla sina rättigheter. Baronen av Breda hade en egen agenda och talade sig varm för en maktdelningsprincip där var adelsman enkelt kan avsättas av sin länsherre och var länsherre kan avsättas av sina vasaller om de står enade, ”på det att ingen orättfärdig adelsman som befläckar det echtiska folkets ära må sitta säkert”. Denna princip fick tack vare baronens karisma och patos ganska stort genomslag. Kungen föreslog först att landet skulle delas in i ett femtiotal ungefär jämbördiga grevskap, men anförda av Baron [[Kardiska adelsfamiljer#Måne och Stolpe|Måne och Stolpe]] menade de främsta stormännen att de i kraft av sina anor och ägor måste stå över de andra. Man enades till slut om en modell som liknade den Valienska med en hertig som främste representant för varje landskap. I de mer utsatta delarna av landet (Nordmark, Videlrike, Inmark och Philmark) kom alla grevar att svära trohet direkt till hertigen för att på så sätt stärka försvaret, medan hertigarna på Divras udde (Haperike, Divra och Satgherin) egentligen inte blev mer än greven med högst rang, landskapets representant i rådet och dess fredsmäklare . På Faltraxnäs kom en del grevar att bli vasaller till hertigen, andra att stå direkt under kungen.
 
===Feodalsystem===
 
I sitt län är adelsmannen inte envåldshärskare. Han agerar som konungens sändebud och skall regera i samklang med rikslagen, lokala sedvänjor, tron, sin länsherres påbud och i samråd med lokala maktfraktioner. Länsherren står utanför Divras udde för den lokala polismakten och har rätt att döma i rättsfall rörande låg rätt. Grova brott åligger det kungens fredsdomare att döma i, men dessa är många gånger även adelsmän och länsherrar.
 
De exakta förutsättningarna för länsherrens rättigheter variera mellan två granngods i enlighet med urgamla beslut. Så även böndernas rättigheter, på vissa ställen har man kanske förhandlat sig till rätten att jaga på godsherrens mark, en del bönder betalar fasta arrenden medan andra arrende som andel av skörden. Skatter, pålagor och rättigheter är ett lapptäcke av lokala sedvänjor och ödets nycker.
 
:'''Allod:''' Alloden är inte en del av det feodala systemet. Den som äger marken betalar inga skatter till en godsherre eller svär trohet till en länsherre. Den största delen av allodmarken ägs av välmående bönder, men det finns också många adelsätter som har allod på Divras udde. Att driva ett jordbruk på allodmark har givetvis stora fördelar då man endast betalar tempelskatt och lagmansränta och då det var länge sedan man hotades av yttre fiender är det få som saknar skyddet från en adelsman. När kungen kallar till härmönstring har allodbonden dock plikt att bidra till hären.
 
:'''Skattebönder:''' Dessa äger sin egen mark, men lyder under en godsherre. De betalar inget arrende, men diverse småavgifter och sköldränta. I gengäld åtnjuter man godsherrens beskydd.
 
:'''Landabo:''' Echtisk benämning på bonde som arrenderar den mark som han odlar.
 
:'''Trohetseder:''' Alla grevar lyder under en hertig, men alla baroner lyder inte under en greve. Det finns baroner som svär trohet direkt till en hertig och allodbaroner som inte lyder under någon. Då många adelsmän har gods spridda i flera områden så graderar man sina eder och framförallt så ser man nogsamt till att kungöra vem som är ens högste herre. Trohetseden till kungen som alla svär går dock alltid först.
 
:'''Fejder:''' Gränstvister, oklara trohetseder, arvstvister, släktband, ärelystnad, upplevda förolämpningar och girighet kan alla vara upphov till de fejder som emellanåt uppstår mellan adelsmän. Ibland har det hänt att hertigar har startat krig mot varandra, vilket närmast får liknas vid inbördeskrig. Detta är något av en mardröm för konungen som om han är klok gör sitt yttersta för att stävja fullskaligt krig i sitt land. Dessa stridigheter avslutas i allmänhet med att fred sluts, försoning uppnås och gods byter ägare.
 
:'''Gods:''' Gods är en ekonomisk enhet där samtliga bönder lyder under en och samma herre, godsherren. Godsherren har rätt att ta upp en del skatter och avgifter från godsets invånare samt uppbära arrende från de som brukar godsherrens jord och dagsverken från godsets livegna bönder. Ett gods ägs alltid av en adelsman. Adelsmannen kan dock vara alltifrån en riddare till kungen. Ett gods omfattar oftast en eller ett par byar och sammanfaller ofta med ett riarkat.
 
:'''Markland:''' Arealenhet. Ett markland motsvarar den storlek på en bondgård som ger dess brukare en ”normal inkomst” vilket bland echter anses vara omkring 100 gm/år innan skatter och avgifter. Den exakta storleken på marklandet kan variera, det är avkastningen som är viktigast. Som riktvärde kan man dock sätta att ett markland är omkring 6 ha på någorlunda bördig jord.
 
:'''Herrgård:''' Godsets huvudbyggnad och godsherrens hem.
 
:'''Sätesgård:''' Påkostad herrgård, en adelsmans huvudsakliga hemvist.
 
:'''Släktgård:''' Herrgård på Divras udde som räknas som det ursprungliga hemmet för en adelssläkt.
 
:'''Godsfogde:''' Förvaltar ett gods åt dess ägare.
 
:'''Hövitsman:''' Förvaltar ett sammanhållet område bestående av ett flertal gods, ett län, åt dess herre. Motsvarar drotsar i den kungliga administrationen. Är oftast riddare.
 
:'''Kastellan:''' Sköter en borg åt borgherren. Är även han oftast riddare.
 
===Skatter & Avgifter===
 
Skatter är komplicerade och styrs av gamla avtal och sedvänjor. Det är adeln i egenskap av godsherrar och kyrkan som har rätt att uppbära skatter. De enda övergripande skatter som finns i Kardien är tempelskatten och lagmansräntan, övriga skatter egentigen specifika för varje enskilt gods, även om likheterna är stora.
 
'''Tempelskatt:''' Tempelskatt uppbärs av den aidniska kyrkan, betalas av samtliga kardier förutom penter och skogarnas älvfolk och samlas in samman med godsets övriga skatter för att sedan levereras direkt till riarken. Skattens storlek varierar något, men uppgår till omkring 1/10 av skördens värde.
 
'''Lagmansränta:''' Denna betalas också av nästan samtliga kardier och används till att försörja fredsdomare, lagmän, landsfogdar och häradsfogdar. Uppgår till omkring två gm per hushåll och år.
 
'''Arrende:''' Avgift för att bruka någon annans jord. Ingen skatt och kan betalas även till ofrälse personer. Uppgår normalt sett till mellan 1/5 och 1/7 av skörden. Kan betalas som fast avgift eller som andel av avkastningen.
 
'''Sköldränta:''' Betalas av alla som har rätt till en adelsmans beskydd från rövare, svartfolk och den elake grannbaronen. Varierar mycket från plats till plats, men omkring 4 gm per hushåll kan ses som ett riktmärke.
 
'''Dagsverken:''' Utförs av alla livegna bönder, oftast på herrens åkrar. Uppgår till några dagar per fortdag och mer än det dubbla i skördetider. Det går också att köpa sig fri från dagsverkesplikten.
 
'''Avgifter:''' Godsherren får även inkomster från betesavgift, kvarnavgift, arvsskatt, bortgiftesavgift, frigångsavgift m.m. De båda sistnämnda betalas endast av ofria bönder, som också kan tvingas betala ”förstnattspeng” för att godsherren skall avstå från sina rättigheter på bröllopsnatten. Dessa avgifter är ganska små och uppgår till några guldmynt per hushåll och år. Det finns dock godsägare som utnyttjar dessa avgifter för att maximera sina inkomster, under stort knot från godsets bönder.
 
===Rättsväsende===
Kardien har ett med erebiska mått centraliserat och enhetligt rättsväsende. All rättskipning utförs av kungliga ombud som denne kan avsätta. Landet är indelat i ''[[domsaga|domsagor]]'' som variera något i storlek. Det finns mellan en och fem domsagor i varje grevskap. I Darensslätt och norra Kardien sammanfaller domsagorna med shirerna. I varje domsaga finns en ''[[fredsdomare]]'' och en ''[[landsfogde]]''. Landsfogden är chef för brottsbekämpningen och agerar som överåklagare i domsagan. Denne kommer oftast ur lågadeln, är riddare med egen sätesgård och svär endast trohet till kungen. Fredsdomaren är domsagans högste domare och äger rätt att fälla dom i mål som rör hög rätt (mål som rör brott som kan leda till döden). Även fredsdomarna kommer oftast ur lågadeln. Dessa har en lång juridisk utbildning och endast ett fåtal av de lärde juristerna i Pendon och en i Ekeborg duger som examinatorer för den som vill bli fredsdomare. Endast echter kan vara fredsdomare och landsfogdar.
 
Domsagorna är sedan indelade i ett dussintal ''[[härad]]en''. I varje härad finns en ''[[lagman]]'' och minst en ''[[häradsfogde]]''. Lagmännen är precis som fredsdomarna juridiskt skolade, men kraven är här inte riktigt lika höga. Lagmännen kommer till skillnad från fredsdomarna främst från ofrälset, oftast då storbönder eller borgare. De har rätt att fälla dom i alla mål som rör låg rätt (~mål som rör brott som inte kan leda till döden) och kan även bevittna avtal och utdöma repressalier. Häradsfogdarna har ansvar för brottsbekämpning och upprätthållandet av allmän ordning. Till sin hjälp kan han begära att byalagen utser bysvenner. Dessa är till stor hjälp vid marknadsdagar och liknande och har även ansvar för att byns rättsliga konflikter når lagmannen. De avlönas med en liten peng varje år samt daglön när de begärs i tjänst. Häradsfogdarna bär alla en svart alnslång stav som tecken på sitt ämbete. Denna används även till att prygla buset. Man bär också svärd utifall att saker och ting skulle hetta till.
 
Rättsväsendet finansieras med lagmansräntan som samtliga hushåll betalar. Denna uppgår till omkring ett gm per hushåll och år.
 
Systemet ovan tillämpas dock inte fullt ut i hela Kardien. I de echtiska delarna av landet gör det det, men i större delarna av övriga riket så överlåtes rättsuppgifterna på länsherrarna. Grevarna övertar rollen som fredsdomare och landsfogdar och deras undervassaller agerar lagmän och häradsfogdar. Dessa uppgifter kan i sin tur överlåtas på betrodda fogdar. Härigenom blir en och samma person de livegna böndernas herre, ägare, åklagare, ordningsman, domare och bödel.
 
Hur fungerar då systemet i praktiken? Blir brottslingarna dömda? Svaret på de frågorna besvaras bäst med ett: ”hyfsat”. Återfallsförbrytare, brottslingar tagna på bar gärning eller identifierade av trovärdiga vittnen blir oftast dömda. För stölder där ingen misstänkt finns är dock sannolikheten närmast obefintlig att någon kommer att ställas till svars för brottet. Rättsväsendet klarar även av att lösa egendomskonflikter som uppstår utan att blodspillan behöver uppstå. Tilläggas bör dock att en echt enligt kardisk lag har rätt att återta sin egendom med våld. Detta är något som adeln håller hårt på och då det bara finns en domare (kungen) som har auktoritet nog att döma i dessa mål är våldshandlingar mellan trätande adelsfraktioner nog så vanliga. De echtiska bönderna har, med undantag för dalkerna, den kanske starkaste ställningen av alla erebs bönder. En adelsman som dräper en echtisk bonde kommer i de flesta fall att fällas för mord. Detta har hänt vid ett flertal tillfällen, även om kunglig dispens även förekommit. Vidar V tillämpade denna lag utan pardon och adeln har numera lärt sig spelreglerna.
 
När det gäller bekämpande av stråtrövare, pirater och svartfolk så är det en uppgift som ligger utanför lands- och häradsfogdarnas ansvar. Denna uppgift åligger adeln och leds i varje grevskap av greven. Adeln har rätt att summariskt avrätta dylikt patrask utan rättegång. Var man har även rätt att med våld freda sin egendom från tjuvar.
 
====Lagar====
Rättsskipning i Kardien utgår ifrån [[Vidar II:s Rikslag|Vidar II rikslag]]. Denna skapades efter [[Maktskiftet]] då kungen samlade alla domsagornas fredsdomare och gav dem i uppdrag att nedteckna en lag som skulle gälla hela Kardiens land, lika för alla echter. Lagsamlingen är inte på något sätt heltäckande. Den innehåller konungabalk, odosbalk, echterbalk, brottsbalk, edsbalk, tingsbalk, ärvdabalk och jordabalk. Dessa balkar utgör tillsammans ”hög rätt” och reglerar kungens makt, successionen, aidniska kyrkans rättigheter, straffsatser för en rad grova brott, hur ett ting skall gå till, grundläggande arvsrätt m.m. Utöver rikslagens höga rätt som tillämpas av fredsdomarna så finns det i Kardien ett lapptäcke av låg rätt – godsdomstolarna, häradsrätterna, byalagens stämmor, kyrkans domstolar, raxorernas ting och ogdarnas shirdomstolar. Dessa instanser kan många gånger överlappa. Regeln är dock att brott som kan straffas med döden alltid faller under hög rätt och att felaktiga domar i låg rätt kan åtgärdas i högre instans. Högsta domare är kungen.
 
'''Ärvdabalk:''' Denna balk var den sista som skrevs och var den som var svårast ty arvsreglerna var olika i var domsaga. Man hade dock enats om några grundläggande punkter innan man presenterade utkastet till rikslag den 14:e öppne 426 e.O. Vidar II blev strålande lycklig över denna ”magnifika!” lagsamling och dagen efter, på Valentin Echthes dag, läste han upp Kardiens nya rikslag inför alla de som samlats vid Valentin Echthes grav, däribland de flesta av stormännen. Lagsamlingen möttes av stormande bifall och man deklarerade samfällt att Kardien nu i sanning fått en lag att leva efter. Allt sedan den dagen har Vidar II rikslag betraktats som kanonisk och ärvdabalken kom aldrig att revideras. Detta gör att ärvdabalken tydliggör följande: 1) Vid faderns död går hela arvet, förutom moderns morgongåva, oavkortat till faderns äldste son 2) Ifall ingen son finns går arvet istället till faderns äldsta dotter. Längre än så kom man inte. Detta har lett till ett oräkneligt antal arvstvister, men då Vidar II lagsamling av echter i allmänhet anses som ofelbar har inga ändringar gjorts. Det kan tilläggas att många hetsiga debatter har utkämpats på lyceéplan över detta ämne, men då det ständigt finns ett flertal armstarka echtiska riddare och väpnare på plats i Pendon har rikslagens förespråkare alltid gått segrande ur diskussionen.
 
'''Brott & Straff:''' Böter (till kungen) och bot (till offret/s familj), kroppsstraff, bannlysning, dödsstraff, skamstraff och straffarbete tillhör vanliga påföljder. Fängelse tillämpas nästan endast för stormän. Straffen är många gånger hårda med sentida ögon. Ett något annorlunda straff är giftermål. Detta straff kan utdömas då en ogift man gjort en kvinna gravid, men vägrar att axla sitt ansvar. Kvinnan och hennes familj kan då gå till tinget och begära att fadern tvingas ta det. Fadern kan så dömas till att erkänna barnet som sin arvinge, bot eller att gifta sig med modern till barnet. Detta tillämpas även på personer av börd och i undantagsfall till och med efter vådtäkt, men då oftast i kombination med en pilgrimsresa längs Via Aidne. Har modern tur så avlider mannen längs med den farliga vägen och barnet ärver faderns samtliga tillgångar.
 
'''Ånger:''' Den som erkänner sitt brott, förödmjukar sig inför offret och erbjuder frikostig botgöring kan räkna med att få ett avsevärt mildare straff än den som styvnackat förnekar sitt brott.
 
'''Mened:''' Den som avslöjas med lögn i syfte att fälla någon för ett brott straffas enligt samma straffskala som den som gäller för det aktuella brottet.
 
'''Beviskrav:''' Man kräver inte bevisning ”bortom allt rimligt tvivel”, snarare så skall det vara mer troligt att den åtalade är skyldig än oskyldig för att dom skall falla, då man annars riskerar att låta missdådare gå fria.
 
'''Goder echt:''' är den juridiska termen för alla som anses vara echter och åtnjuter echters privilegier. Icke echter kan undantagsvis komma att upptas som echter om de visat sig villiga att följa echternas seder, uppvisar en klanderfri heder och helst har gift sig med en echt. Regeln är att den som av omgivningen anses vara en echt också är det. I echterbalken nämns ett antal brott där den dömde ej längre räknas som goder echt (högmålsbrott, tempelfridsbrott, barnamord, våldtäkt, vissa edsbrott m.m.). Detta är kanske det värsta straff en echt kan råka ut för. Att bli utesluten ur den echtiska gemenskapen är för många ett straff värre än döden.
 
'''Kyrkorätt (Iuruz Eksarkuz):''' Aidniska kyrkan har domsrätt över sina egna och dömer i mål rörande hädelse och kätteri. Man har dock inte rätt att genomföra fysiska påföljder för brotten, dessa överlåts åt den kungliga rättsapparaten.
 
'''Prövning genom strid:''' Förekommer inte. Vid kyrkomötet i Arno 127 e.O. klargjorde man att Etins vilja inte yttrar sig genom tvekamper. Dessa tenderar att vinnas av den mest erfarne kämpen snarare än den mest fromme.
 
'''Repressalie:''' När en echtisk handelsman har lidit skada som åsamkats honom av en handelsman från ett annat land än Kardien så kan echten vända sig till en lagman för att få tilldömt sig rätten till repressalie. Denna bot utkrävs så i första hand av den som orsakat echten skadan, men då utländska handelsmän oftast seglat vidare så har man rätt att utkräva boten från en annan handelsman från samma ursprungsland. Denna förväntas i sin tur kunna återkräva boten av den skyldige. Systemet leder till stor irritation bland farsegels handelsmän och missbrukas inte sällan, men echterna är nöjda.
 
====Rättegång====
En rättegång inleds med att målsäganden och den anklagades deklarationer. Här klargör de inblandade att de är män av ära som hålls högt av sin omgivning. Vidare så framhåller man sina egna och sin släkts alla stordåd, helst tillbaka till Valentin Echtes tid, storleken på sina ägor, att man är en flitig tempelbesökare, den egna frikostigheten, ordhålligheten osv. på ett mycket oblygt och utdraget vis. Det gäller att deklarera sin plats på den sociala rangstegen och att man i övrigt är en man (eller kvinna) av ära. Under deklarationen så klargör även målsäganden kortfattat brottets art och varför den anklagade är skyldig och den anklagade deklarerar sin oskuld och indignation över alla orättfärdiga påståenden. Därefter följer vittnesfasen. Här kallas alla de som har observerat det begångna brottet att vittna, men den kloke kallar även rena karaktärsvittnen, helst män av hög ära som går i god för den ene partens heder under svulstiga deklarationer och långa tirader av lovord. Domaren kan även tillåta korsförhör av vittnena. Rättegången avslutas med slutpläderingen som företrädesvis utförs av kärandes och svarandes advokater (advokat i bemärkelsen talesperson, kan, men behöver inte ha juridisk skolning). Därefter få juryn, betrodda män från häradet eller domsagan, öppet och var och en för sig uttala om de tror att den åtalade är skyldig eller ej. Slutligen meddelar domaren om den åtalade frikänns eller befinns skyldig och meddelar i sådant fall straffet. Lägg märke till att domaren kan gå emot även en enig jury, men det är mycket ovanligt och den domare som tar för vana att göra så kommer snart att förlora i anseende och riskerar i slutändan att avsättas.
 
{{ citat |Det hände sig i baroniet Backa i Haperike att dottern till storbonden Boldvin Lagerman skulle gifta sig. Boldvin som var en förmögen herre slog till stort och bjöd sina många gäster på en hejdundrande fest. Baron Stierne befann sig i trakten då han inspekterade sina gods och kom så att hedra Boldvin med sin närvaro. Boldvins dotter var en stor skönhet, i folkmun ansågs hon fagrast i hela Haperike. På bröllopsdagen strålade hon i sin gnistrade vita bruddräkt och i baronen tändes begärets låga. Allteftersom kvällen gick och alltmer öl inmundigades växte baronens lustar. När så slutligen brudparet letts till brudsängen för att fullborda äktenskapet förklarade han för sina medföljande riddare att hemma i Högbonden i Darensslätt bjöd brudarna minsann baronen på förstnatt och nu var det dags att införa den utmärkta sedvänjan även i Backa. Baronens riddare blev tvärt alldeles tysta, men följde efter baronen bort till brudparets nybyggda hus och ställde sig utanför. Baronen deklarerade högt och drucket inför alla gäster sina intentioner och brakade sedan rätt in i brudsängen. Utanför stod så alla gäster och Boldvin öga mot öga med tio barska, men också mycket bleka riddare. Inifrån huset hörs tumult och rop. Så står man tysta en stund innan Riddar Ebon så tvärt vänder om och rusar in. Därinne finner han brudgummen slagen medvetslös och baronen i vild kamp med den motsträviga bruden. ”Uuuuut! vrålade baronen skrattande, ”jag delar inte med mig!”. Riddar Ebon, som var känd som en både stark och rättrådig riddare, var dock ute i annat syfte. Resolut ryckte han tag i baronen och släpade ut honom skrikande ut på bygatan och slängde honom framför Boldvins fötter. Det sägs att det sista baronen yttrade var något opassande om brudens behag. Baronen dog så en ärelös mans död och kom att begravas samman med tjuvar, rackare och hjon. Riddar Ebon belönades sedermera av Baron Stiernes länsherre, Hertig Holomece, för sitt hedervärda beteende och blev den nye baron Backa. Boldvin Lagermans äldsta barnbarn går numera i träning som riddare och kommer att ärva ett gods om över 40 markland.
– Baron Stierne av Högbonden & Backa och den echtiska jungfrun|}}
 
==Folkslag==
Kardien befolkas till största del av människor. Urbefolkningen utgörs av folkslagen [[penter]] och [[ker-bosh]] medan [[echter]], [[losdriver]], [[faltrakier]] och [[nordmarkare]] stammar från joriska folkslag.
Förutom människor finns en del mindre samhällen med [[alver]], [[ankor]], [[halvlängdsmän]] och [[svartfolk]].
 
===Echter===
Echterna är det folk som enades av Valentin Echthe och som tog hans namn till sitt. De höll sig länge för sig själva på Divras udde i Kardien. Nominellt sett var de sedan tidig kardisk historia underställda kungen i Faltrax, men i allt väsentligt var de självstyrande. Numera har echterna lämnat sin isolering och de är idag Kardiens ohotade härskare. Echterna är ett arrogant och ignorant folk som ser ner på nästan alla andra folkslag såsom ärelösa och känslokalla. Det är en vanlig missuppfattning utomlands att alla echter är adel. Så är det inte, alla adelsmän i Kardien är däremot echter. Echtiska bönder är dock förhållandevis välmående och har en stark rättslig ställning, något som tyvärr inte kan sägas om övriga folkslag i Kardien
 
'''Historia'''
 
Efter konfluxen och i den anarki som uppstod därigenom såg flera maktfraktioner chansen att gripa makten i sydvästra Aidne. Ett inbördeskrig uppstod där två fraktioner utkristalliserade. Den ena ledd av den unga, kvinnliga advokaten Dirivin, den andra av en tidigare general i joriska armén vid namn Jegher. Inbördeskriget böljade fram och tillbaka över Divras udde under tre år och befolkningen, som hade klarat sig relativt väl från köttbitarna, led svårt under de ständigt plundrande härarna. Det avslutades år 595 fO när den unge och nästan självlysande karismatiska Valentin Echthe stämde träff med de båda under förevändningen att han hade viktig information om motståndarens trupprörelser. Otroligt nog nappade de båda på betet. Fällan slog igen och de båda kontrahenterna deporterades till en liten ö i västerhavet. Då ledarna försvunnit dog striderna ut och folket på Divras udde enades under Valentin Echthe. Denne fick titeln Jarl och han grunda Echtherborg och också lämna outplånliga spår i folkets moral innan han avled i lungsot fem år senare. Folket kom så att ta sig namnet echther (senare förenklat till echter), isolerade sig på Divras udde och vägrade konsekvent att ha med omvärlden att göra.
Mellan åren 340 och 180 f.O. sker ständiga gränsfejder mellan grupper på Divras udde och Grindanu. Främst är det området runt floden Stirpaz, som är ovanligt fiskrik och med omkringliggande bördig mark. Längre upp mot bergen har det även funnits guldfyndigheter. En grundläggande misstro uppstår mellan folken på ömse sidor om floden. Fejden avslutas år 178 f.O. i och med [[De trettio tappras slag]]. Echterna till väst och pennerna till öst skickar sina trettio tappraste krigare för att göra slut på stridigheterna och avgöra äganderätten en gång för alla. Det hela slutar med att alla sextio dör på ön Ingenmansön som förbinder Fil med Tofia via Kejsarbron. Echterna och pennerna kommer överens om att området inte ska tillhöra någon, men att alla får tillgång till det.
 
Echternas samhälle tar så allt fastare form. Ekonomiskt vilar det till stor del på Morëvidynska slavar.
 
År 0 börjar Odo att predika sin lära. Många echter ser stora likheter mellan Odos förkunnelser och Valentin Echtes läror. Då Odo landstiger i Arntuna begynner vad som inte kan betraktas som något annat än ett triumftåg. Odo tas emot med öppna armar överallt och när han ett halvt år senare avseglar från Ekeborg står det redan klart att echterna är på väg att omvändas till den nya läran. Echterna har sedan kommit att bli lysande vägens starkaste anhängare samman med dalkerna på Caddo. Då slaveri inte är tillåtet enligt Lysande vägen startade massfrigivningar av slavar som återbördades till Morëlvidyn (oavsett om de var födda där eller ej). Alla echter var dock inte nöjda med utvecklingen. Vissa begav sig sålunda i landsflykt och slog sig ner på andra platser som Erebos och Trakorien där de kunde fortsätta sitt liv som slavägare.
 
Echterna definierade aldrig sin samhällsbildning som ett rike med bestämda gränser. Istället var det avgörande vilka som var echter och vilka som inte var det. Alla echter lydde så under echtiska sedvänjor och lagmännens domar. När så det Kardiska riket bildades kom echterna så småningom att erkänna sig som vasaller till kungen i Faltrax, men behöll i allt väsentligt sin självständighet. Man hade sina egna lagsamlingar, stormännen valde mellan sig echternas Jarl som fungerade som ledare för hären och man kom efter schismen att ha sin egen Kerîgass. Då echterna alltid har varit ett hästfolk tog man tidigt till sig sedvänjan att strida till häst med lans och svärd.
 
År 424 eO bröts så echternas isolering. Enligt allmän echtisk historieuppfattning gick det till ungefär så här: ”De lata faltrakierna orkade till slut inte ens styra sitt land. Skördarna stod kvar på fälten, skatter samlades inte in och svartfolken fick härja fritt. Till slut så var de dock kloka nog att vända sig till oss för att få hjälp. De sände så en kontingent att förhandla med vår ärevördige Jarl Vidar. Han accepterade så å echternas vägnar att överta styret över hela Kardien. Vidar blev så kung Vidar II och delade så upp landet mellan de echtiska stormännen som blev hertigar, grevar och baroner enligt zorakisk modell. Sedan dess har Kardien stadigt vuxit sig rikare och ärofullare.” Efter maktövertagandet har en liten echtisk elit skaffat sig en oerhörd rikedom, men även den vanlige bonden har fått det bättre. Pengarna som överförs från gods på faltraxnäs och norra Kardien till Divra har en förmåga att åtminstone till viss del sippra ner till bönderna. Man har också goda möjligheter till en karriär som t.ex. riark, fogde eller soldat. Ingen adelsman skulle anlita faltrakiska fogdar eller soldater då man (med rätta) tvivlar på deras lojalitet.
 
'''Karaktär'''
 
För echterna är begreppet heder centralt. Man lever i en hederskultur där det är oerhört viktigt att den egna eller släktens ära inte befläckas. Man har därigenom blivit ett stolt och högburet folk som ser ner på främlingar som varandes hederslösa. Detta beror till stor del på okunnighet, men då man inte är intresserad av att lära känna andra folkslag närmre kan man tryggt leva kvar i sin ignorans. Echterna är i allmänhet extremt hedersamma – de flesta skulle hellre gå i döden än att bryta ett hedersord givet under ed då detta är det mest skamliga brott en echt kan utföra. Hela det echtiska samhället bygger på eder som ges mellan vasall och herre. I strid har echtiska riddare ett välförtjänt rykte som varandes orädda och tappra, på gränsen till dumdristigt övermodiga. Man intar ofta en nonchalant och överdrivet självsäker attityd även inför allvarliga problem.
Echterna är ett folk som gärna visar sina känslor öppet. Man har nära både till skratt och gråt, och gråter gärna offentligt både av glädje och sorg. Vid konflikter har man för vana att spela upp hela känsloregistret. Öppna konflikter är över huvudtaget mycket vanliga och echter brukar inte surt gå och irritera sig på sin grannes morgonpigga tupp i två år utan att säga något. Istället rensar man luften under ljudliga gräl, för att sedan nå en försoning. Försoningen är mycket viktig i echtisk kultur, det är denna som gör att man kan trots våldsamma konflikter kan återupprätta sin heder och gå därifrån med obefläckad ära. Att inte ge sin opponent möjlighet till försoning och upprättelse anses som ytterst hederslöst. Detta gäller såväl i böndernas byar som i väpnade konflikter mellan högadelns riddarhärar. Av sin omvärld betraktas echterna som patetiska och melodramatiska. Echterna i sin tur ser ner på andra folk som hederslösa och känslokalla. Undantaget här är pennerna i Zorakin som man har goda relationer med.
 
Echterna ser sig som Erebs bästa folk. Detta beror dock inte på att man ser sig som starkare, uthålligare eller klipskare än andra. Det är helt och hållet en moralisk överlägsenhet, nedärvd ifrån Valentin Echthe och förädlad genom Odos lära. Även om en echt per definition är född av en echtisk mor så går det alltså för utomstående att upptas i echtiskheten om man anammar echternas moral och heder. Detta är inte vanligt men det finns ändå ganska många penniska adelsmän med gods i Kardien som accepteras fullt ut och det finns även ett fåtal halvlängdsmän (alla ekenfaringar) som kommit att få benämningen ”hedersecht”.
 
[[Fil:Echter.jpg]]
 
''Dansande echter''
 
'''Mode'''
 
Echterna har med rikedomen kommit att klä sig allt mer påkostat. Man syr gärna sina kläder i linne och helst då de finaste kvalitéerna vallstenalin. Echterna smyckar gärna kläderna med blomsterslingor och komplicerade geometriska mönster. I de övre samhällslagren används helst broderier i guld- och silvertråd. De mest populära färgkombinationerna är rött & guld och blått & silver. Se även kardiskt mode för en utförligare beskrivning av klädesplagg etc.
 
'''Dialekt'''
 
Echterna talar som övriga jorer på Aidne [[västjori]]. Den echtiska dialekten har inte kommit att påverkas så mycket under tidens gång, kanske på grund av den självvalda isoleringen. Echtiskan är därför mer lik den kejserliga jorin och uppfattas som stel och uppstyltad av andra folk. Själva tycker echterna givetvis alla andra talar slarvigt och respektlöst utan ordentlig omsorg om orden.
 
'''Kärlek'''
 
Det första man bör veta när man diskuterar echternas syn på kärlek är att man gör en strikt åtskillnad mellan kärlek och förälskelse. Kärlek känner man till sin fru, sina barn, sin mor, sin länsherre och sina närmaste vänner. Förälskelse är något man känner för sin älskarinna, eller i sin ungdom för grannflickan. Echternas syn på förälskelse är ambivalent. Samtidigt som man är ett känslosamt folk som bejakar starka känslor så är man ständigt medveten om att förälskelsen allt som ofta går på tvärs med de lojaliteter som hedern binder en vid. Förälskelse beskrivs i echtiska ballader som något bitterljuvt som alltid slutar i att plikten kommer först och det unga förälskade paret måste gå skilda vägar. Det är sällan som dessa förälskelser leder till fysiskt umgänge då man från Valentin Echthe ärvt en ganska sträng sexualmoral där det ses som viktigt att hålla på sig till dess att man är gift. Undantag göres för högadeln som delvis står över den allmänna moralen och fattiga yngre söner som inte har något arv att se fram emot och antagligen aldrig kommer kunna bilda familj. Echterna har för vana att vänta med att bilda familj tills dess att försörjningen är tryggad. Det är inte ovanligt att man får vänta tills man har fyllt 30 innan gården går över från far till son, det sedan länge planerade giftermålet kan gå av stapeln och familjebildningen påbörjas. Detta leder till att echtiska familjer inte är så stora, tre till fyra barn är normen.
 
Nästan lika viktig som kärleken till familjen är den till de närmaste vännerna. Bland riddare är det vanligt att man skaffar sig blodsbröder som man sedan håller samman med under resten av livet. Dessa kan öppet uttrycka sin värme gentemot varandra på ett sätt som andra folk nästan skulle ta som uttryck för en förälskelse. ”Käraste vän, jag har saknat dig så oerhört”, ”då jag hörde det felaktiga ryktet om din bortgång kändes det som en kniv vreds om i mitt hjärta och jag ville inte leva mer”, ”älskade vän, jag har längtar så efter att få träffa dig igen” är vanliga uttryck för manlig vänskap.
 
Gentemot sina barn är man givetvis mycket kärleksfull. Barnen överhöljs i kramar, kindpussar och positiva utrop. Att inte öppet visa sin kärlek till sitt barn anses som mycket skadligt och riskerar att skapa känslokalla och hederslösa människor – med andra ord – inte echter. Aga förekommer, men aldrig innan 4 års ålder och bör endast ske då det verkligen är nödvändigt. Den efterföljs givetvis av försoning då både far och son (döttrar anses inte tåla aga) ger varandra förlåtelse och kramar om varandra.
 
===Faltrakier===
Faltrakierna är ett folk av jorisk härkomst som främst återfinns i landskapen Darensslätt, Inmark och Videlrike. Man lever som bönder, fiskare och fåraherdar. Tidigare styrdes Kardien från Faltrax av faltrakiska konungar, men makten har glidit dem ur händerna (se Den faltrakiska förbannelsen) och man är idag ett kuvat folk.
 
'''Historia'''
 
;60 e.O.
:En faltrakisk storman vid namn Ovar utropar sig själv till konung över Kardien och gör anspråk på överhöghet över hela Faltraxnäs. Efter en del stridigheter har Ovar I inte bara lyckats lägga under sig Faltraxnäs utan även Inmark, Goiana och Antivins udde. Han har även lyckats förmå den echtiske Jarlen att svära honom trohet som vasall. Härigenom är den Ovariska dynastin grundad och Kardien styrs ifrån kungens hov, som har sitt huvudsäte i Faltrax.
 
;80 e.O.
:Kung Ovar I dör under mystiska omständigheter. Det bestämmes att hans son skall ta över riket. Hädanefter är Kardien en arvsmonarki.
 
:Det Kardiska riket byggs så upp på feodal bas. De kungliga skatterna, som var ganska blygsamma, samlades in vid kungsgårdar runt om i landet. Dessa konsumerades sedan då kungen passerade med sitt hov, eller skänktes bort till kungliga ämbetsmän. I övrigt så stod det stormännen fritt att samla in arrenden och avgifter vid sina gods. Administrativt kom landet att delas in i ett hundratal shirer som alla leddes av en ogd. Ogden fungerade som den lokale domaren, härledaren och ordningsmannen. Han var också ansvarig för att samla in skatter vid kungsgårdarna och sända tributer till Faltrax i händelse av kungligt giftermål, kröning eller krig. Ogderna valdes bland ett shirs stormän av hertogden, som var ansvarig för ett antal shirer. Oftast gick ämbetet i arv från far till son, men det var heller inte ovanligt att nya ätter slog sig fram och tog över ämbetet. Som storman ägde ogderna oftast stora gods som var deras huvudsakliga inkomst. Att var Ogd gav makt, men inte pengar. Men eftersom pengar är makt och makt är pengar så kunde ämbetet ändå bli nog så lönsamt.
 
;134 e.O.
:Kleodrik I tillträder Kardiens tron. Han visar sig bli en riktig tyrann: barnslig, nyckfull och korkad driver han ett riktigt skräckvälde. Hans eftervärld känner honom som Kleodrik Hovnarr.
 
;137 e.O.
:Trakorien grundar staden Torilia ytterst på Antivins udde efter en märklig spådom. Kung Kleodrik söker genast, med stöd av hertogden av Nordmark, att kasta tillbaka trakorierna i havet. Trakorierna har dock kommit för att stanna och slår bestämt tillbaka alla anfall. Drygt 30 år senare söker man återigen att erövra Torilia. Staden belägras i sju år, men eftersom man inte kan blockera havsvägarna så kan Trakorierna härda ut. Kardien har sedan dess gjort ett par allvarliga försök att överta staden, och räder och skärmytslingar förekommer av och till.
 
;219 - 221 e.O.
:Den uråldriga draken Tallerin kommer krälande ut ur Gladaskogens dunkel. Kung Kleodrik II skickar våg efter våg av riddersmän mot draken, som förstrött slaktar dem alla. Draken plundrar så faltraxnäs som han vill och samlar skatter i sin håla i Gladaskogen. Riddare från Aidnes alla hörn söker upp draken i hopp om att finna evig berömmelse. Vad de istället finner är döden genom eld och drakkäftar. Kungen beordrar sina riddare att upphöra med attackerna. Ärkemagikern [[Ganôfryn Järnekstav]] träder så in i handlingen. Tillsammans med sina trollkarlar söker han, skyddad av magiska sköldar, upp draken. En våldsam kamp utbryter, för första gången möter draken på en jämbördig motståndare. Hela Gladaskogen genljuder av drakens vrål. Slutligen krossas dock Ganôfryn mellan drakens käftar. Uppretad uppsöker nu draken slottet i Faltrax, raserar vapentornet och bränner ut riddarsalen och kungstornet. I lågorna omkommer kungens hela familj och alla legala arvingar. Draken återvänder nöjd till sin håla och lugnet återvänder för en stund till Kardien. Så återkommer hjälten [[Brand Ulvsson]] från farsegels äventyr i Efaro beväpnad med det mystiska spjutet [[Drakdräpe]]. Kung Kleodrik utnämner honom snabbt till Hertogd av Darensslätt och skickar honom att söka upp drakens håla. Brand smyger sig på draken och utmanar honom till strid. Draken trollbinder så Brand med sin blick, men denne lyckas slita sig ur förtrollningen och skickar Drakdrape djupt in i drakens buk. Detta blir nådastöten för draken. Sårad av drakens blod staplar Brand sedan ut ur skogen och slungar drakdrape i Hertilfallets brusande forsar.
 
;222 e.O.
:Kleodrik II dör, senil och utan legitima arvingar. Brand Ulvsson utropar sig till konung. Brands motståndare bland de faltrakiska stormännen framhåller Kleodriks 13 årige frilloson, Hertond Kleodriksson, som rättmätig arvinge. Ett inbördeskrig utbryter. Brands sida visar sig vara starkast, speciellt som han får stöd av den echtiske jarlen som imponerats stort av Brands hjältedåd, och går segrande ur striden. Hertond beger sig med sin mor Menedine i landsflykt till Klomellien.
 
;230 e.O.
:Hertond återvänder till Kardien och söker stöd bland stormännen för ett uppror mot kungen. Oroligheter utbryter och ett tag ser det ut som om ett inbördeskrig skall bryta ut. Brand lyckas dock kväsa upproret innan det tar fart. Hertond avslutar sin sejour i Kardien genom att medelst trolldom att stjäla de kardiska riksregalierna och halva statskassan innan han försvinner spårlöst.
 
'''Ogdar'''
 
Idag finns det fortfarande ogdar i Kardien. Dessa är berövade det mesta av sin gamla makt. Numera fungerar de som ett slags talesmän för övriga faltrakier. De har rätt att föra talan mot länsherren, förestå bröllop och bevittna avtal. De fungerar även som domare i interna faltrakiska angelägenheter såsom egendomstvister och ringare misshandelsmål. Ogdarna är inte livegna och äger för det mesta sin egen jord. De väljs formellt av befolkningen i ett shir (oftast består ett grevskap av tre till fem shirer), men i praktiken så är det ett ämbete som oftast går i arv. Några ogdar som stödde Vidar II och anslöt sig till  [[De Edsvurna]] har fortfarande egna gods, svär trohet till en länsherre och kan hålla sig med egna knektar. Här finner man många bittra män som drömmer om fornstora dagar och vältrar sig i gamla sagor och sånger från den brandiska dynastin.
 
{{ citat |Ute vid kusten i västra Darensslätt ligger shiret Ekudde. Där brukar ogd Abran av släkten Stenklyve stå i sitt egenbyggda trätorn och skåda missmodigt över bukten, mot den förhatliga echtiska greven som nu residerar i den borg och i det shir där hans fäder en gång huserade som ogdar. Fiskarna ute i bukten kan ofta höra honom ropa förbannelser ut i dimman när de passerar. Hans sondotter som styr hushållet är dock rätt nöjd med släktens lott då de efter Maktskiftet trots allt lyckade behålla sina ägor i ett av de större shirerna. Ogden i tornet brukar kasta sin soppskål efter henne när hon påpekar detta.|}}
 
'''Karaktär'''
 
Om man frågar en echt om faltrakierns karaktär så blir svaret genast ett fnysande: ”jag visste inte att de hade någon” och även för den objektive observatören kan det ibland tyckas så. Faltrakierna är idag ett kuvat folk. Livet går ut på att hanka sig fram från dag till dag, skrapa ihop nog för att mätta familjen och betala arrenden och skatter. Var dag har nog av sin egen plåga och man har inte kraft över åt tungsinta filosofiska funderingar eller råd att fundera över huruvida det är rätt att undanhålla skatt från sin herre. De flesta faltrakier hyser märkligt nog inget brinnande hat mot sina herrar, snarare känner man en uppgiven motvilja. Faltrakierna hyser en lågmäld och självironisk humor och tvekar inte att skratta åt eländet man befinner sig i, eller för den delen sina uppblåsta echtiska herrar. Att ge en echt en subtil förolämpning som denne aldrig uppfattar, eller ännu hellre begriper först långt senare är mycket populärt, men knappast helt riskfritt. Faltrakier uppför sig annars underdånigt gentemot överheten, men passar gärna på att peka finger bakom rygg. Då det lönar sig illa att söka bli rik, rikedomar tenderar bara att attrahera godsägarens intresse, så söker faltrakierna hellre njuta av sin ledighet än att arbeta till ingen nytta. Detta får echterna att se ner på dem som lata. När det verkligen gäller är faltrakiern inte latare än någon annan.
 
''Bild: http://www.fafnir.se/bilder/doldis/bonde.jpg''
 
'''Livegenskap'''
De flesta faltrakier är livegna, detta stadfästes vid echternas maktövertagande. De har inte rätt att flytta från sin gård, gifta bort sina döttrar utan tillstånd eller lämna sitt shir utan tillstånd från sin herre. Faltrakiern kan säljas tillsammans med marken som denne odlar, men inte som enskild person då detta skulle tolkas som slaveri av Lysande Vägen. Vidare måste den livegne arbeta omkring fem dagar varje fortdag åt sin herre, eller köpa sig fri från detta pliktarbete. Som ersättning har han dock rätt till ett rejält mål mat varje arbetsdag och ibland till och med ett stop öl. Boende i städer är inte livegna, ej heller ogdar, fiskare och herdar.
 
'''Mode'''
 
Det finns inget egentligt faltrakiskt mode att tala om längre. De flesta klär sig i enkla, naturfärgade linne- eller ylletunikor som slutar i knähöjd. På huvudet bär man en hätta i solblekt linne. De rikare faltrakierna klär sig enligt echtiskt mode. Det finns dock ogdar som håller kvar vid sina traditionella fotsida kappor, rikt utsmyckade med djurmotiv eller sobert enfärgade.
 
'''Mat'''
Faltrakierna äter enkelt. Bröd och gröt är stapelfödan. Man kokar även mastiga stuvningar med rotfrukter, lök och flottiga köttben som bas. Faltrakiernas främsta bidrag till det kardiska köket är annars de öl som man brygger. Vart shir har sin egen brygd, mest känt runt om Aidne är Faltrax egen Gammelbryggd. Vin har aldrig riktigt blivit populärt hos faltrakierna.
 
'''Dialekt'''
 
Faltrakierna talar som övriga jorer på Aidne västjori. Dialekten varierar något mellan faltraxnäs och norra Kardien. Dialekten som talas i Faltrax uppfattas som den mest typiskt kardiska av alla landets dialekter och förstås väl av alla kardier.
 
'''Kultur'''
Faltrakierna sitter på en rik skatt av sånger och legender som traderas i stugorna. Sång och musik är överhuvudtaget mycket uppskattat och många är de faltrakier som spelar ett enkelt instrument som flöjt eller trumma. Om kvällarna drömmer man sig bort från vardagens bestyr och bekymmer med sång och skratt. Flerstämmig faltrakisk kyrkosång är mycket uppskattad runt om Aidne och katedralskören i Faltrax anses vara den Aidniska kyrkans främsta. Under den Brandiska dynastin kom Faltrax att utveckla en aktiv teaterscen, inspirerad av de gamla Jorpagniska och Krunska dramerna. Idag lever Faltrax teater kvar som en strykrädd skugga av sitt forna, stolta, jag.
 
{{ citat |Jo, ser du min son, faltrakierna har aldrig fått smaka på frihetens sötma, så därigenom kan de inte heller sakna den. De är ett gladlynt och godmodigt folk som är nöjda med livets enkla. De trivs bäst när det finns någon som tar hand om dem, säger åt dem vad de skall göra och ser till att spara i ladorna till nästa års skörd. Därför är det Etins vilja att vi skall styra över dem, att ge dem friheten skulle inte göra dem lyckligare.
– Baron Riddar Ekker Bile av Storvreta baroni, Riddare av Handslagorden|}}
 
===Losdriver===
Faltraxnäs söder om gladaskogen bebos av losdriverna, ett joriskt folkslag känt som duktiga sjömän och fiskare. Losdriverna har rykte om sig att vara fåordiga och sturska till karaktären. De lever liksom faltrakierna under echtiskt styre, men har aldrig kommit att bli lika kuvade.
 
'''Historia'''
 
Losdriverna samlades som folk efter konfluxen längs med faltraxnäs södra kust. Då området klarat sig lite lindrigare från köttbitarnas attacker kom mycket av joriska föremål och byggnader att bevaras. Under mörkertiden krigade klaner och krigsherrar inbördes. När Ovar förstkonung kom svepande med sin riddarhär fanns ingen som kunde gör motstånd, det ena området efter det andra kuvades eller böjde frivilligt knä inför den store härföraren. Losdriverna kom så att inlemmas i det nybildade kardiska riket. Även om många stormän kom att bli faltrakier så var majoriteten av det egna folkslaget. Losdriverna kom att tillägna sig allt mer avancerade metoder att odla och bryta jord. En kolonisationsprocess inleds där losdriverna steg för steg, en glänta i taget, driver allt längre norrut. Man övertar här den pentiska ursprungsbefolkningens jakt och svedjebruksmarker. Stridigheter blossar emellanåt upp, men penterna har inte mycket att sätta emot de välrustade kardiska riddarna. Den 25:e Töe år 342 försvinner pötsligt penterna som genom ett trollslag. Till en början står alla förbluffade, men man inser så småningom att penterna har dragigt sig tillbaka till den sägenomspunna och gladaskogen.
 
År 424 eO övertar echterna makten i Kardien. Man delar in hela landet i hertigdömen och grevskap och alla gods övergår enligt lag i echtisk ägo. Många mindre stridigheter utspelar sig mellan losdriver och de nya herrarna. Losdriverna kan givetvis inte stå emot echternas beslutsamma och välorganiserade härar, men man lyckas många gånger förhandla till sig en något starkare position än faltrakierna. Livegenskapen blev aldrig lika utbredd på södra faltraxnäs som på norra och en och annan losdrivisk storman lyckades trots allt klänga sig fast vid sitt gods. Vid ett flertal tillfällen sedan maktövertagandet har det skett uppror bland losdriverna. År 507 skedde det största, lett av storbonden Holgar Pipskägg som svar på hertigens försök att belägga ullexport med nya tullar. Holgars till en början underskattade här kom att plundra inte mindre än fyra borgar och befriade efter en kort belägring Ispin. Det dröjde över ett år innan hertigen av Grinfara kunde samla ihop en här stark nog att slutligt nergöra upprorsmännen. Holgar infångades aldrig, men det antas att han avled under slaget vid Ispin. Sedan dess har echterna alltid varit på sin vakt mot nya uppror vilket lett till många summariska avrättningar av ”upprorsmän”, men även till att man lättat något på förtrycket. Losdriverna lever i allmänhet ett hårt liv, men armoden knackar inte ständigt på dörren.
 
'''Karaktär'''


Losdriverna uttrycker sig gärna kort och kärnfullt och har inget till övers för echternas aldrig sinande tirader. Utomstående kan finna dem tystlåtna på gränsen till det gåtfulla. De är också kända som sturska, sällan glömmer en losdriv en oförrätt och bondeuppror är inget ovanligt på södra faltraxnäs. Man är dock egentligen inte ett aggressivt folk och söker i allmänhet att lösa konflikter utan att ta till våld i första hand.  
Stadsvakt och milis: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40925#p40925


'''Samhälle'''
Stadsdelar(?): http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41339#p41339


Många losdriver är fotfarande fiskare och längs med faltraxnäs södra kust ligger hemmanen tätt. De flesta fiskare drygar ut fångsten med lite jordbruk och fårskötsel. Majoriteten av losdriverna lever dock av spannmålsodling och fårskötsel. Då man är kända som skickliga sjömän tjänar många losdriver sitt uppehälle på handelsskepp och man utgör även majoriteten av besättningen i den svaga kardiska flottan. I Sterborg ligger Kardiens största skeppsvarv där losdriverna tillverkar välbyggda skepp som uppskattas runt om hela kopparhavet. Man står kulturellt sätt nära de gamla jorerna, den joriska badhuskulturen lever kvar i Ispin och Sterborg och lämningar i form av byggnader och konstföremål är vanligare på södra faltraxnäs än någon annanstans i Kardien.


'''Mat'''


Losdriverna skattar fisk och skaldjur högt. Man är försiktig i kryddningen då man anser att färska råvaror gör sig bäst utan att dränkas i andra smaker. Fiskarhustruns skaldjursgryta uppskattas längs med hela kusten, och de lokala variationerna är endast marginella. I grunden så fräses skaldjuren i smör eller olja tillsammans med lite rotfrukter, lök och vitlök. Avslutningsvis slås vitt vin och kanske även lite grädde över. Fårkött står även högt i kurs och losdriverna slaktar gärna ett lamm när det är dags att ställa till med fest.
==Försvar==


'''Dialekt'''
===Murar och torn===


Losdriverna talar som övriga jorer på Aidne västjori. Losdriviskan kännetecknas av sina utpräglade diftonger, förmodligen en kvarleva från urjoriskan.  
[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40965#p40965]


'''Mode'''
===Stadsvakt===


Kasern – ett runt stycke tjockt ylletyg, ungefär tre meter i diameter. I mitten finns hål för huvudet och framtill två öppningar där armarna kan stickas ut. Plagget bärs året om. Det kan vid behov snöras ihop nedtill. Yttersidan smörjes regelbundet in med fett och på så vis bibehåller plagget sina vattenavvisande egenskaper. Alla losdriver har en egen kaser. De välbärgade bär tjocka och täta plagg i finaste lamull, dekorerade med färgade mönster. Annars så är de flesta liksom losdrivernas får mörkgrå till svarta i färgen. Under kasern bär man en tunn tunika och vintertid hosor.
''... Enligt [[Traktatet i Tofia]] har hertigarna av Philmark och Slättebo förpliktigat sig till att hålla 240 soldater vardera. ...''


===Nordmarkare===
''Utrustning och organisering:'' http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40904#p40904
Nordmarkarna bebor Antivins udde längst upp i nordvästra hörnet av Kardien. Udden är karg, höglänt och otillgänglig och har alltid varit Kardiens mest bortglömda hörn. Här har nordmarkarna genom alla tider fått sköta sig relativt självständigt.  


'''Historia'''  
''Heraldik:'' http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40925#p40925


Nordmarkarnas tidiga historia är höljd i dunkel, och de finns inga skriftliga källor som omnämner folket på Antivins udde såsom just nordmarkare förrän i Ovar förstkonungs annaler. Klart är att de varit en del av den joriska kultursfären under imperietiden och talar jori. Efter tredje konfluxen så blir Antivins udde liksom övriga Kardien vilt och laglöst, men man hämtar sig nog så fort som omkringliggande områden. Under 400-talet f.O. drabbas man hårt av jordukaerlarnas plundringar och så småningom etablerar dessa kolonier på Antivins udde. Kolonierna växer sig starka och Klippeborg med över 1 000 invånare utgör under några århundraden Kardiens största stad. Det som började med plundringar utvecklas under Jorduashurs storhetstid (200-100 f.O.) till ett övervägande fredligt handelsutbyte. Nordmarkarna tar till sig skeppsbyggnadsteknik och inlemmar [[Aesir]]dyrkan med dyrkan av de [[Gamla Gudarna|Golwyndiska gudarna]] enligt devisen: ”ju fler desto bättre”. Kontakterna minskar allteftersom jordernas plundringståg möter på större motstånd och dessas besittningarna runt om Västerhavet går förlorade. När Ovar förstkonung så kommer och gör anspråk på överhöghet över Nordmark finns det ingen som protesterar och nordmakarna böjer huvud för kungen och fortsätter sedan sitt liv som förut. Särskilt många Ogdar kom aldrig att etablera sig här, nordmarkarna fick sköta sitt så länge som man betalade sina blygsamma skatter och bidrog med skepp till flottan i krigstider.


När echterna tog över styret över Kardien beslutade man att alla joriska folkslag skulle tillbe Etin. Sålunda tvingade man samtliga Nordmarkare att en gång för alla överge sina gamla gudar och träda in i Etins ljus. Etin var vid det här laget ingen ny företeelse för nordmarkarna, dessa hade länge blivit utsatta för ivriga missionärer och många nordmarkare hade redan konverterat. Omvändelsen har gått relativt väl, men det vore lögn att säga att nordmarkarna är varmt troende eller att de har övergivit alla hedniska sedvänjor. Echterna tillsatte ett antal baroner, grevar och en hertig att styra över Nordmark. Då landskapet är fattigt och nordmarkarna av ett självständigt sinnelag har echterna aldrig fått något riktigt grepp om området. Skatterna är låga och betalas alla i natura och man har aldrig lyckats lägga livegenskapen ok över nordmarkarnas skuldror. Många adelsmän nöjer sig med att insätta en fogde som sköter länet och låter vad överskott som står att få överföras till sätesgården på Divras udde.
''Fils stadsvakt har tillhåll i Pilborgen:'' http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40928#p40928


'''Utseende'''
''Tofias stadsvakt har tillhåll i östra Brotornet:'' http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40930#p40930
Nordmarkarna skiljer sig från övriga joriska folk på Aidne. Detta genom att de är ljusare i hyn och att blondt hår och blå ögon och till och med rödhårighet förekommer. Vanligast är dock kastanjebrunt hår och brunögdhet. De utmärker sig även genom att de flesta män är skägglösa och att man har smala näsor.  


'''Dialekt'''  
'''Traktatklubba'''


Nordmarkarna talar liksom övriga joriska folkslag på Aidne [[västjori]]. Nordmarkarnas dialekt skiljer rätt så mycket från de övriga och man kan spåra tydliga influenser från trakoriska dialekter. Trakorierna i Torilia har alltid utgjort Nordmarkarnas främsta handelspartner.  
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40913#p40913


'''Samhälle'''
===Stadsmilis===
Nordmarkarna livnär sig främst på fiske. Man håller även en del djur i skogsgläntorna och har små jordlotter som verkar sjukligt snåla i sin bristande avkastning. Utöver det så skaffar man sig extrainkomster genom pälsförsäljning och skogsavverkning. En annan inkomstkälla är handel. Nordmarkarna far ofta norrut med sina havsgående långskepp, ibland så långt norrut som Sanitshid. Trots sitt relativa fåtal så är de inte en ovanlig syn runt om i erebs hamnar. Som boningshus bygger man timrade långhus där ett flertal familjer bor tillsammans.


'''Strid'''  
''Snibben skrev: När jag föreslog kvarters/stadselsmilis tänkte jag mer att de var en slags hemvärn för staden. Deras främsta uppgifter är att i händelse av belägring försvara Fil-Tofia men är inga professionella soldater utan boende i staden borgare. Varje stadsdels män som tillhör borgarståndet och är mellan 15-35 måste deltaga i milisens övningar. Naturligtvis är det en ära och kvarteren håller ihop runt sina egna färger med miliser och förkämpar ungefär som stadsdelar idag kan hålla ihop runt ett fotbollslag. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40923#p40923]''


I strid beväpnar sig nordmarkarna med sina arbetsredskap: harpuner och tvåhandsfattade timmermansyxor. Då det bor svartfolk uppe i bergen tvingas man ständigt vara på sin vakt och alla män är tränade i strid. Detta gör också att adeln har svårare att kontrollera nordmarkarna då man är väl medveten om att en samlad här av nordmarkare skulle bli en svår match för landskapets fåtaliga riddare.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40914#p40914


===Penter===
==Stadsdelar i Fil==
Penterna tillhör Aidnes ursprungsbefolkning och är av icke-joriskt ursprung. De har ljusare hy än jorerna och hårfärgen varierar alltifrån ljusblont till rött till korpsvart. Man lever i den av övriga folkslag fruktade Gladaskogen och livnär sig på primitivt jordbruk och jakt. I Penternas religion är fruktbarhetsgudinnan Khellillan central, en gudinna som tycks påminna om älvfolkens Moder Jord.  Penterna står utanför det feodala systemet i Kardien. De räknas som kungens undersåtar och betalar en årlig tribut i örter och droger till honom.


'''Exodus'''
===Philborgsbyn===
Stadsdel i norra Fil.


För många, många, generationer sedan levda Penterna utspridda över stora delar av skogsområdena på södra Faltraxnäs. Man levde sitt halvnomadiserade liv med primitivt svedjebruk och jakt. Samtidigt så började de kustlevande Losdriverna att, mycket genom lysande vägens munkar, lära sig effektivare metoder att bruka jorden och bryta ny mark. Steg för steg lade losdriverna mark för plogen och inkräktade alltmer på Penternas områden. Emellanåt kände sig Penterna tvingade att försvara sina territorier med våld, men mot de Kardiska knektarna stod sig de utspridda stammarna av Penter slätt. Långsamt drevs man så generation för generation längre norrut. Deras antal decimerades kraftigt, inte i första hand på grund av stridigheter utan på grund av att deras forna jakt-och jordbruksmarker övertogs av Losdriverna. Slutligen samlas så Penternas stammar till stormöte. Slutligen enas man, efter mycket tal om krig och våld, att ta sin tillflykt till Gladaskogen. Vid den här tidpunkten så hyste även Penterna en mycket stor respekt för skogen som man såg som helig. Samtidigt kände man den genom sina druider redan då bättre än någon annan. Över loppet av några månader försvinner Penterna så plötsligt från sina gamla områden. Förvånade finner Losdriverna bosättning efter bosättning övergiven, de finner sig dock nog så snart och Losdrivernas expansion tar ytterligare fart.
[[Fil:Philborgsbyn Aug14.png]]


Penternas första år i skogen blir svåra. Inte för att de inte finner nya boplatser, man är van att flytta. Inte heller för att man har svårt att anpassa sig till den obekanta floran. Utan därför att man tvingas att leva efter skogens villkor. Hela stammar går under då man väcker urskogens slumrande fasor, förargar dess mångtaliga andar eller förstör älvfolkens boplatser i ren okunskap. Penterna kommer så att leva i ständig skräck för att handla fel och på så vis bringa olycka över sig och sin stam. Ur detta utvecklas en ritualiserad vidskepelse där de erfarenheter och lärdomar man drar vävs in i en religiös dräkt. Penterna lägger sig till med en mängd märkliga beteenden. De flesta av dem utifrån opåkallad rädsla, men tillräckligt många av dem är helt nödvändiga för att överleva i skogen. Man kan så se Penter som plötsligt stannar upp, lägger sig platt på marken och blundar en lång stund för att de har sett en ekorre hoppa förbi på fel sätt, eller samtala lågmält med vattenanden innan de passerar en bäck.
''Philborgsbyn''


Småningom så lär sig Penterna att leva med skogen. Man bestämmer sig för vilka områden som måste undvikas och vilka som lämpar sig för bosättningar. Stora delar av skogen lämnas obebodd efter dåliga erfarenheter, och till skogens hjärta vågar endast ett fåtal modiga bege sig. Penterna kommer så att delas upp i tre grupperingar, en östlig, en väslig och en sydlig. Dessa klaner knyts samman av de stormöten som hålls… när det är dags, viket brukar vara omkring vart femte år. Exakt när vet man inte förrän byns druid säger att tecknen är de rätta och att det nu är dags att bege sig till klanens mötesplats.
*1 Norra porten
*2 Philborgen
*3 S:t Linas (Fils norra stadstempel)
*4 Köpmännens gillessal
*5 Norra marknadsporten
*6 Vapenknasarnas värmestuga
*7 S:ta Evelona av Munzgas tempel
*8 Västra marknadsporten


'''Samhälle'''
''Karta: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42322#p42322]''


Varje stam har ett "revir" där man vandrar mellan tre-fyra olika boplatser med jämna mellanrum. Man bedriver svedjebruk. När marken inte ger mer på den boplats man är vid för tillfället går man till nästa. Den platsen man återvänder till lämnades för omkring trettio år sedan och skogen har börjat ta den i besittning. Här växer nu skog med omkring 15 alnar höga, ganska smala träd. Uppifrån syns den som en bassäng i skogslandskapet. Penterna kommer snart att röja marken och bränna den för att förbereda den för en ny cykel av jordbruk. Men först har man viktigare saker att ta hand om. Traktens skogsfolk och andar måste informeras att penterna har kommit åter. Stammen samlas så i mitten av ringen och lägger av sig sin packning. Därefter startar en procession som leds av stammens druid. Man börjar med att framhålla ett rituellt offer till förfädersandarna som vilar i gravar runt om ringen som skydd mot skogens andefolk. Dessa avböjer så gåvan. Druiden samtalar lågmält med andarna och stammens medlemmar söker upp sina fäder och morfäder för en kort pratstund. Druiden meddelar så ifall några nya andar har dykt upp i området. Sedan forsätter processionen. Först uppsöks de andar som eventuellt har förirrat sig in i penternas ring och ombeds vänligt men bestämt att lämna platsen. Så sker i allmänhet, men gör det inte det tvngas druiden att ta till med hårhandskarna och fördriva anden. Sen Sedan fortsätter man utanför ringen och söker upp traktens väsen, man offrar en guldpeng till skogstomten, några löv till anden i askträdet brevid åkern, två pärlor till dimälvorna i skogstjärnen, tre uråldriga sånger till vindanden i dalen nedanför, fyra vackra gråstenar till stenknytten bakom jättestenen, en lock från en jorisk jungfru till den pilska vattenanden i bäcken osv osv. Allt måste gå till exakt som förra gången och processionen kan pågå i över ett dygn.
''Om tempel i Philborgsbyn: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42213#p42213''


När så traktens andar och folk är blidkade kan man ta itu med uppgiften att iordningställa boplatsen. Man offrar så rituellt till fruktbarhetsgudinnan Khellillan och druiden tyder tecknen. Sedan så tar männen och kvinnorna fram yxor, hackor och eld. Man ber en bön till eldanden om att ge dem assistans i sitt arbete och börjar öppna upp den gamla åkern från igenväxande träd och buskar. Elden äter veden och rötterna och askan ger näring till jorden. När detta är gjort ber man åter till Khellillan att hon må ge marken god fruktsamhet och därefter sår man marken med spannmål. När detta är avklarat och hyddorna är resta går jägarna ut i skogen tillsammans med någon druid för att hålla sina ceremonier till den Behornade (Mokylider) och för att offra åt vattendragens och till skogarnas andeväsen så att de håller sig vänligt ställda till de jägare och fiskare som söker sitt levebröd i skogen.
===Mellangränderna===
Stadsdel i nordvästra Fil.


Under den första tiden vid en ”ny” boplats livnär man sig på vad jägare och fiskare kan förse stammen med. En del av virket från ungträden och slyet i den gamla åkern blir ved eller vidjor till korgar eller staket och byggnadsmaterial, skaft till redskap och spjut, pilar och bågar etc. Förutom att leva av primitivt jordbruk, jakt och fiske så har man också några getter som ger mjölk och ull för tyger. Dessa hägnas in innanför staket som konstruerats med träslanor och taggiga slånbuskar. Som foder får getterna främst trädgrenar.  
[[Fil:Mellangränderna.png|500px]]


Penterna försöker att gör så små ingrepp i skogen som möjligt för att hedra Khellillan och inte förarga andarna. Man jagar skogens djur, fiskar i åar och floder, samlar grenar till getter och bränsle och skördar de frukter, bär och nötter som skogen ger. Utöver det så skänker skogen även penternas druider en rik uppsättning av läkeörter, droger och gifter som de framställer ur blommor, örter, blad, rötter, bär, svampar och bark från skogen. Skogens råmaterial förfinas genom extraktion, heliga ritualer och potentiering medelst primitiv, men kraftfull alkemi. Dessa droger och extrakt används till att hela sjuka, skänka glädje vid fest, styrka och uthållighet vid jakt och strid, det rätta sinnelaget under ritualer eller för att lindra den skadades plågor. De används även vid byteshandel med övriga folk. Även om penterna lever avsides så skyr man inte främlingar och beger sig ofta till någon närliggande marknad för att byta sina droger mot metallföremål (kopparkittlar, knivar, spjutspetsar, yxor, hackor, spadar, mortlar mm), tyger, salt och annat som man själv inte kan producera. Då druidernas droger är eftertraktade har man råd att skaffa sig det man behöver och kan emellanåt kosta på sig kostbara tyger (som oftast används till druidernas kåpor) eller små vackra konstföremål.
''Mellangränderna''


'''Religion'''
''Gammal nyckel (enligt Karta 2: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42128#p42128])''
*5 S:t Palins tempel
*6
*7
*8 Hertigens stuga
*9 Bontisalens palats (under skölden på kartan)
*10 S:t Avokatedralen
====Bontisâlens palatstados====


I centrum för penternas religion står fruktbarhetsgudinnan Khellillan som är allt livs ursprung. Man vördar så alla aspekter av hennes väsen – skogarnas träd, andar och älvfolk, åkerns säd och fostret i kvinnans mage. Utöver Khellillan så tillber och offrar man till en mängd andeväsen och gudomar. Huruvida dess är att betrakta som separata väsen eller endast aspekter av Khellillan är en fråga för mandelordens lärde och inget som penterna har något behov av att älta. Religionen har en mycket praktisk inriktning: man offrar till gudinnan för god skörd eller att fostret man bär skall växa sig starkt. Innan jakt säger man en bön till jaktens gud, den behornade och tackar sedan gudinnan för bytet man fällt genom att offra dess hjärta. Vinden, elden och regnet har alla egna andeväsen som man tillber och offrar till när så är lämpligt. Då man befinner sig utanför skogen finner man också för gott att offra till solens ande, Etin, då denne uppenbarligen är mycket mäktig i jorernas land (penterna gör inte skillnad på övriga folk utan refererar till samtliga som jorer). Utöver dessa gudalika andeväsen så vördar man och offrar till alla de ande- och älvfolk som bebor Gladaskogen. Penterna skänker små gåvor till tjärnens dimälvor och rotvältans skumtomte. De ödmjukar sig för bergsanden och sjunger sånger för att roa den vresiga survätten i storkullen. För det mesta visar sig dessa väsen inte alls och en skeptiker skulle tvivla på deras existens. Penterna vet dock bättre och alla har vid något tillfälle i sitt liv skymtat eller till och med samtalat med något av skogens märkliga väsen. Dessvärre så räcker inte alla dessa vidskepliga åtgärder. Det går sällan ett år utan att en stam förlorar någon av sina medlemmar till skogen. Jägare förtärs av den behornade som emellanåt törstar efter människoblod, män blir förförda av dimälvor, den oförsiktige förargar en hämndlysten skumtomte, barn förs bort av de underjordiska och kvinnor kallas åter till Khellillan just som de har fött. Men trots att skogen kräver sitt pris så vet penterna också att det är densamma som föder dem.
[[Fil:Fil-Tofia Tados.png]]


[[Fil:Druid.jpg]]
''Beskrivning: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42299#p42299]''


''Pentisk druid''
===Sydslänten===
Stadsdel i centrala Fil. Utgörs av den södra sidan av Katedralkullen.


Druiderna är folkets andliga ledar och beskyddare. Det är deras ansvar att hålla ondsinta andar borta, att varna för uppdykande faror, veta när det är dags att bryta läger och bege sig till nästa ring och hela sitt folk. Druiderna är också penternas kunskapsbank. De talar jori hjälpligt och har memorerat penternas alla myter, legender och sånger. Sedan så måste de även hålla reda på alla ritualer så att de kan upprepas gång på gång utan risk för att något avgörande moment glöms bort. Detta leder till att druider tidigt lär sig att memorera oerhört mycket och ägnar mycket tid till att återberätta ritualer för varandra så att kunskapen formligen bränns fast i huvudet. De pentiska druiderna är sålunda kända för att ha en oslagbar memoreringsförmåga. De pentiska barn som visar sig ha denna talang (pojkar som flickor) plockas snabbt upp och får gå i lära hos en druid. Inte nödvändigtvis i den egna stammen, druiderna är kittet i det pentiska samhället och man byter ofta druider mellan stammarna inom klanen. Man kan dock inte hoppa runt allt för mycket då det tar tid att lära sig allt om det landområde som en stam kontrollerar.  
[[Fil:Sydslänten.png|500px]]


Penternas druider bär på en enorm kunskap om örtmedicin, droger, och primitiv alkemi. Man beger sig ut på långa vandringar för att leta rätt på de rötter, blad eller dylikt som man för stunden behöver. Druiderna ägnar sedan lång tid till att medelst rituell alkemi förädla växternas inneboende kraft. Man tillverkar bland annat växtfärger i flera kulörer som har närmast magiska egenskaper då de strykes på en människokropp av en druid som kan de rätta potentieringsmantrat. Dessa färger skänker penterna olika förmågor och sinnesstämningar och de kombineras oftast för att uppnå rätt effekt.
''Sydslänten''
Exempel:
• Eldröd – ökad styrka och aggressivitet.
• Blodröd – ökad uthållighet. Skärmar av delar av omvärlden och skänker fokus mot ett avgränsat mål.
• Koboltblå – öppnar upp och skärper sinnena. Ger en euforisk och ibland utomvärdslig upplevelse.
• Smaragdgrön – skänker lugn. Ger öppenhet gentemot och förståelse för sina medmänniskor.
• Mörkt skogsgrön – kraftigt smärtstillande. Ger utöver det ett behagligt rus.
• Solgul – används av druider då de skall bege sig in till skogens hjärta.
• Kolsvart – dödens färg. I stor mängd ett dödigt gift, i mindre doser tar det bort skakningarna från krigarens hand och gör denne orädd.


Penterna är ett fredligt folk, men emellanåt tvingas man att ta till vapen. Vid sällsynta tillfällen sker detta mot jorer som inkräktar på skogen. Oftast sker det dock av den tragiska anledningen att granstammen har blivit besatt av onda andar. Detta kan ske mycket plötsligt och fodrar omedelbar handling. Då penterna drar i strid klär man av sig naken, målar kroppen med krigiska symboler i eld- och blodrött och drar sedan ett streck av kolsvart över ögonen. I strid undviker man helst frontalkonfrontationer utan angriper ur bakhåll med giftbestrukna pilar och spjut. I närkamp strider man intensivt och aggressivt, men saknar egentlig stridsvana. Vid ett tillfälle blev en jorisk by besatt av ett ondsint väsen. Lyckligtvis upptäckte penterna det i tid och kunde genom en våghalsig, nattlig räd rädda sig själva och även andra jorer från den slumrande faran. Färgerna används givetvis även till fest. Här målar man sig med koboltblått med möjligen någon accent av grönt och festar så flera dygn i streck. Festerna vid penternas stammöten går utöver det vanliga och slutar alltid med att mängder av nya par har bildats och befolkningen flyttas därigenom runt mellan stammarna.
* ? Värdshuset [[Fil-Tofia#Axet & Kotten|Axet & Kotten]]


Utöver växtfärgerna känner druiderna till ett otal preparat som skyddar mot graviditet, helar vissa sjukdomar, ger den drabbade spastiska kramper, skänker en långsam och plågsam död, piggar upp eller skänker den orolige sömnen. Nedan följer receptet på en av dessa som används av druiderna då de beger sig in till skogens hjärta:
''Gammal nyckel (enligt Karta 2: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42128#p42128])''
*11 Fil rådhus
*12
*13 Soltempel
*14 Kapitelhus


Druiderna bereder fingerborgsblomma genom att finhacka en full korg av dessa, tvätta dem upprepade gånger med vatten och sedan värma dem i smält hjortister. Blommorna slängs sedan. Till fettet tillsätter man så pottaska från järnek och vatten i en liten bronskittel och kokar det så under häftig omrörning varpå druiderna mässar heliga ramsor. När det hela sedan har svalnat avlägsnar man så det stelnade fettet från ytan, avkoket hälls sedan i en keramikurna och galla från syraödlan tillföres så vid nästa fullmåne. När månen sedan står i nedan stänkes vattnet ut vid den plats där stammen senast fällde en kronhjort. Keramikurnan krossas sedan och inuti finner man så, förhoppningsvis, omkring ett dussin vackert lilafärgade, lillfingernagelstora kristaller. Dessa används sedan av de som skall bege sig in i skogens hjärta. Två räcker för den svage, tre för de flesta, fyra för den store. Tar man för lite kommer man aldrig fram, tar man för mycket kommer man aldrig åter. Ingen har överlevt mer än fem. Den som tar drogen känner snart hur hjärtat växer i kroppen. Slagen blir allt kraftfullare, men också allt mindre frekventa. Kroppen och tiden stannar upp.
===Oxekarna===
Stadsdel i västra Fil


[[Fil:Oxekarna.png|500px]]


[[Fil:Hjortgud.jpg]]
''Oxekarna''
*1
*2 [[Fil-Tofia#Kefimhuset|Kefimhuset]] [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42214#p42214]
*3
*4
*5 Magikernas gille
*6 Solordens hus
*7
*8
*9


''Den Behornade''


==Sociala stånd==
''Gammal nyckel (enligt Karta 2: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42128#p42128])''
Kardien är ett utpräglat klassamhälle med institutionaliserad etnisk diskriminering. Den grundläggande skiljelinjen går dock inte som regel är i feodalstater mellan frälse och ofrälse utan istället mellan echter och övriga invånare. Sammanhållningen echter emellan är fortfarande stark och även en vanlig bonde kan förvänta sig att behandlas med viss respekt av sin länsherre. I det här avseendet är Kardien osedvanligt demokratiskt. Caddo är antagligen det enda land i Ereb där avståndet mellan härskare och folk är så kort. Alla echter är födda fria och kan ej ingå någon form av livegenskap. Så är inte fallet för övriga folk. Situationen för de faltrakiska bönderna är ofta hård, de flesta av dem är livegna och skattesatserna är oftast så höga som befolkningen tål utan att göra uppror eller svälta ihjäl. Det finns sällan någon väg att förbättra sin situation, många faltrakier som arbetat upp sig har fått stora delar av sin egendom beslagtagen genom godtycklig beskattning. Att få rätt gentemot en adelsman är hart när omöjligt. Det är endast inom kyrkan som det råder någorlunda jämlikhet.  
*15
*16 Magikernas gille
*17 Solordens hus
*18


Alla medborgare är fria att driva handel och utföra hantverk inom ramarna för skråväsendet, men även här gynnas echter systematisk av kungliga myndigheter och länsherrar. Man brukar normalt sett inte tala om klasser i form av adel-präster-borgare-bönder i Kardien utan istället frälse-ofrälse, echt-ickeecht och fri-livegen.
===Kopparkvarteren===
Stadsdel i södra Fil. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41581#p41581], [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41864#p41864]


===Kungen===
[[Fil:Kopparkvarteren.png|500px]]
Kardien är en feodal monarki där kungen har stor makt. Kungen kan tillsätta och avsätta adelsmän som han vill, stifta lagar och döma i alla mål utom de kyrkliga. Förhållandet mellan kungen och adeln präglas dock av respekt och kungen väljer av tradition inte att lägga sig i adelns ämbetsutövande så länge han i gengäld kan lita på att adeln ställer upp som en man när han kallar till härmönstring. Det råder en maktbalans mellan kung och adel där kungen lätt kan krossa enskilda adelsmän, medan en tyrannisk kung lätt kan avsättas av en enad adel.  


Kungens viktigaste uppgift är att beskydda kardierna från yttre fiender, vilket i praktiken är svartfolk och pirater. Nästan lika viktigt är dock att skapa fred inom riket. Det uppstår ständigt konflikter mellan adelsmän och det är kungen som är ansvarig för att dessa inte eskalerar till inbördeskrig. Kungens förmåga att kväsa den här typen av konflikter beror till stor del på vem kungen är. En stark och aktiv kung som Vidar II lyckades stoppa de flesta konflikter innan de blossade upp och hade tillräcklig pondus för att släcka de som fattat eld. En svag kung tvingas uppgivet se på då adelsmännen faller varandra i strupen. Kungen har här mycket stor makt i och med att han enväldigt kan avsätta adelsmän, dra in förläningar och i praktiken måste erkänna de erövringar en adelsman gör innan de blir legitima. Men för att kunna utnyttja den makten måste kungen skapa respekt för sin egen person och kungamakten. Påbud från en svag konung kan enkelt viftas bort utan rädsla för några konsekvenser.
''Kopparkvarteren''


Alla adelsmän i Kardien svär en personlig ed direkt till kungen som går före alla andra eder. Då det för en echt är ett grovt hedersbrott att bryta en ed är detta ett mycket starkt vapen och det har endast vid ett tillfälle hänt att adeln öppet har opponerat sig mot sin kung.
''Gammal nyckel (enligt Karta 2: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42128#p42128])''
*19
*20 Soltempel
*21 Hamnen


Då Vidar delade upp Kardien behöll han Ekenfara som egen domän. Eftersom Vidar endast själv ägde några tusen gårdar så erbjöd han gods runt om i Kardien i utbyte mot mark i Ekenfara och använde sig av Kardiens statskassa för att köpa upp ytterligare mark. Numera äger kungen en dryg tredjedel av jorden i Ekenfara. Kungens största inkomster kommer från de arrenden, avgifter och sköldräntor invånarna i Ekenfara betalar. Kungen får även mycket stora inkomster från den tull som han tar upp i Ekeborg och Faltrax och mindre inkomster från skatter i de fria städerna och penternas tribut.
===Förstäder===
====Barkstaden====
Förstad utanför Fils västport.


===Högadeln===
[[Fil:Barkstaden.png|500px]]
Den echtiska högadeln, eller stormännen, utgör Kardiens elit och har sedan maktskiftet samlat på sig enorma förmögenheter. Högadeln består av hertigar, grevar och baroner i fallande rang.  Skillnaderna mellan adelsmän av samma rang kan dock vara nog så stor och de genomsnitt som nämns i texten nedan är just inget annat än riktlinjer. Att t.ex. jämställa hertigen av Satgherin med hertigen av Nordmark är förutom att de har samma titel på alla sätt felaktigt. Hertigen av Satgherin är Kardiens näst rikaste man, kan ställa upp en armé i krig och kräva audiens hos kungen närhelst han önskar. Hertigen av Nordmark däremot är fattigare än flertalet grevar och lever ett liv långt från maktens korridorer.


===Hertigar===
''Barkstaden''
Vidar II delade upp Kardien i elva hertigdömen och tillsatte hertigar som deras främsta representanter, ansvariga för att medla i konflikter mellan landskapets adelsmän och leda dess regemente i hären. Hertigarna är kungens mest betrodda män och utgör tillsammans rådet som skall bistå kungen med råd och i verkställandet av kungens beslut. En hertig är normalt sett en mycket mäktig person och vissa kan nästan betraktas som mindre furstar. De håller sig med egna hov, äger enorma arealer jord och kan ställa upp mindre arméer i en krissituation.


Utöver de markägande hertigarna så finns det ytterligare två hertigar. Den ena är kungens närmaste rådgivare - hertigen av Goiana, och den andra hertigen av Ekenfara som är tronarvingen. Hertigen av Goiana är normalt sett själv adelsman med egna ägor och hertigtiteln medför inget utöver ära och rätten att sitta med vid rådet.
* ? [[Fil-Tofia#Poulins bronsgjuteri|Poulins bronsgjuteri]]


Vid maktövertagandet fick var hertig ett eget grevskap där all erövrad mark tillföll hertigen samt även ett antal gods spridda i hertigdömet. Omkring hälften av en hertigs gods kom på detta vis att ligga inom domänen. I genomsnitt får en hertig inkomst från omkring 10 000 hushåll. Vissa hertigar har även rätt att ta upp tull, särskilt hertigen av Satgherin får stora inkomster genom att i Arntuna förtulla handeln på Gridefloden och Akhir, och de flesta tar upp skatt från landskapets huvudort (ej Haperike och Darensslätt).
====Tullarby====
Förstad norr om Fil.


===Grevar===
====Tornby====
Under hertigarna i rang står grevarna. I Kardien har titeln ingen längre historisk bakgrund utan importerades från Zorakin efter maktövertagandet. En greve är alltid herre till ett grevskap där han har givits övergripande ansvar för att upprätthålla kungens fred och leder därigenom även områdets försvar. Utöver det har greven skyldighet att hålla vägar framkomliga och floder passerbara. I de icke echtiska delarna av landet är greven oftast även ansvarig för rättskipning i egenskap av fredsdomare. Greven utser i sådant fall även landsfogdarna. En del grevar är vasaller till kungen, andra lyder under hertigen beroende på vad som beslutades under maktövertagandet och vad som sedan dess inträffat i form av giftermål, krig, ätters utdöende och kungliga interventioner.  
Förstad norr om Fil. Högt torn finns här.  


Vid maktövertagandet fick de flesta grevar ett område av tre-fem baroniers storlek till sin försörjning. En greves gods brukar ligga samlade i närheten av dennes borg, med endast enstaka gods på annan ort i grevskapet. En genomsnittlig greve får inkomst från omkring 2 000 hushåll och erhåller lagmansränta från grevskapets samtliga hushåll. Han har även rätt att ta upp bro- och vägtullar i grevskapet och äger skatträtten i dess köpingar.
:''Birke skrev: 2) Ett tornhus finns i förstaden norr om Fil, förslagsvis bebott av en enkel riddarvasall till hertig Dagge. Belägrades under kriget mot svartfolken 484-485 eO men föll aldrig. Härifrån sågs undsättningshären under kung Vidar III först och ett meddelande kunde skickas över till Tofia. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42344#p42344]''


===På Divras udde===
:''Tornby och inte Torne by: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42530#p42530''


På Divras udde (Ekenfara, Haperike, Satgherin) fanns ingen erövrad mark att dela ut vid maktskiftet, men hertigar och grevar utnämndes i alla fall. Dessa fick leva av de gods de redan innehade i området samt de baronier de erhöll i andra delar av Kardien, samt i vissa fall nya tullar och stadsskatter som de erhöll som rättighet. Någon lagmansränta uppbär grevarna inte här då rättsväsendet på Divra ligger utanför feodalsystemet.
==Stadsdelar i Tofia==
===Hertigstaden===
Stadsdel i centrala Tofia kring hertigen av Slättebos residens.


===Baroner===
[Karta]
De echtiska stormännen kallade sig oftast för baroner och detta var den enda av de högadliga titlarna som användes innan maktövertagandet. Baron var då den som ägde stora landarealer och kunde bidra med ryttare till hären. Det fanns ingen som utnämnde baronerna utan detta var en titel som en man tog sig eller förhandlade sig till från de bönder som kom att betala sköldpenning till baronen. Denna sedvänja lever kvar och även om kungen kan upphöja någon till baron över en natt och titeln går i arv från far till son så är det i grunden en titel som man tar sig, inte en som man får till skänks. En baron skall enligt konventionen uppfylla följande kriterier: 1) äga mark och få tillräckliga inkomster från denna för att kunna hålla sig med några riddare och soldater 2) vara riddare och uppföra sig på ett sätt som anstår en baron 3) bo i en ståndsmässig sätesgård, helst en borg. Den som uppfyller dessa kriterier är en baron.


En baron har inga maktbefogenheter utanför de egna godsen. De är till skillnad mot grevarna också mindre bundna vid en plats, många baroner har gods spridda runt om i Kardien och svär trohet till ett flertal länsherrar. Andra baroner svär endast trohet till kungen. Det vanligaste är dock att en baron håller ett baroni, svär trohet till den lokale greven och av denne är utsedd att upprätthålla lag och ordning i baroniet (åtar sig med andra ord lagmans och häradsfogdes ansvar).
''Hertigstaden''


Det är vanligt att man i dagligt tal lägger till en förstavelse till baron som säger mycket om baronens status. En fattigbaron står t.ex. ganska långt efter en storbaron i status. Man använder även förstavelser som borg(baron), boskaps(baron), allod(baron), mark(baron) och det litet nedlåtande sill(baron).
''Gammal nyckel (enligt Karta 2: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42128#p42128])''
Den genomsnittlige baronen äger ett stort gods, ett baroni, med omkring 500 skattskyldiga hushåll. Spännvidden är dock enorm, storbaronerna äger dussintals gods spridda runt om i landet och fattigbaroner kanske inte mer än en stor gård.
*6 Stirzbergska palatset
*7
*8 Solordens hus
*9
*10 Handelshuset Hypon
*11 Flottarnas kapell
*12 Tofia pilgrimshus
*13 Heroldhuset
*14 Tofia rådhus
*15 Soltempel
*16


''Bild: http://www.fafnir.se/bilder/doldis/Knight.jpg''
===Tofia-Brygga===
Stadsdel i nordvästra Tofia. Byggd på pålar och bryggor invid Stirpazfloden.


===Banérriddare & Riddare===
[Karta]
Detta är de lägsta graderna i den kardiska adelshierarkin. Ingen av de båda riddartitlarna är ärftliga utan måste vinnas på nytt genom varje generation. Lite förenklat kan man säga att en banérriddare är en markägande riddare som innehar ett gods. Godset kan ofta omfatta an mindre by och all dess mark. Banérriddaren svär så då den erhåller riddarslaget trohet till länsherren på vars mark gården ligger. Även om inte titeln går i arv så gör godset det och allt som oftast får den äldste sonen träning som riddare så att han sedan kan erhålla riddarslaget. En banérriddare har rätten att bära ett banér i strid och anför oftast en lans (en lans = riddare + väpnare + två fotsoldater + bågskytt + tjänare) i strid.


Riddaren är så lägst i rang av de kardiska adelsmännen. Ofta är en riddare inte mer än en kavallerist som tjänar hos någon i högadeln, men det kan också vara en högadlig person såsom yngre sonen till en hertig. Spännvidden är stor. Längst ner finns de bonderiddare som är sprugna ur ofrälset. Oftast då en storbonde som låter en av sina yngre söner gå i träning hos en riddare, bli nödtorftigt utrustad med svärd, häst och brynja och sedan, då han visat sig duglig nog, erhålla riddarslaget.
''Tofia brygga''


Riddare är också en tillägstitel för högadeln. Den får endast bäras av dem som först visat sig dugliga nog och sedan erhållit riddarslaget av en annan riddare. Dubbade riddare som inte kan slåss betraktas med förakt av de echtiska adelsmännen som håller hårt på sitt ursprung som krigare. Det finns ännu ingen form av ämbetsmannaadel i Kardien.
* ? Krogen [[Fil-Tofia#Hamrells|Hamrells]]


===Adelstitlar===
''Gammal nyckel (enligt Karta 2: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42128#p42128])''
För att bli riddare i Kardien krävs, förutom att du är echt, följande: påvisad skicklighet i strid, att en riddare är villig att dubba dig, att denne tillfrågar fem andra riddare som yrkar bifall till dubbningen och att du därigenom träder in i någon adelsmans tjänst som vasall. Därefter kan du titulera dig riddare. Den som har stora egna ägor och/eller har det i släkten kan få den lite flottare titeln banerriddare. I Kardien går ej att köpa riddartitlar, alla som tituleras riddare kan slåss till häst. Riddar fungerar även som tilläggstitel för högadeln. En adelsman tituleras som sin högste adelstitel, Riddar, förnamn, släktnamn, namnet på dennes förläning(ar) och slutligen räknas de ordnar som denne är medlem av och eventuella stordåd upp. Ex Baron Riddar Gadaryus Stolpe av Rosenskog, riddare av handslagsorden och slaktare av Grinfaraormen. Kortare kan man nöja sig med baron Stolpe eller baron Rosenskog.
*4
*5 Brygga


'''Titueleringar'''
===Söderomtorget===
* Kung & drottning: ”Ers majestät”
Stadsdel som utgör södra Tofia.
* Prins & prinsessa: ”Ers kungliga höghet”
* Hertig & hertiginna: ”Ers nåd” eller ”Ers hertigliga höghet”
* Greve & grevinna: ”Ers grevliga excellens”
* Baron & baronessa: ”Ers excellens”
* Allmän adelstitulering: ”Högvälborne”


===Echter===
[Karta]
”Alla echter är födda fria och lika i värdighet” står det i Echterbalken. Detta innebär inte att alla echter är lika mycket värda (en befängd tanke), men alla echter har en okränkbar värdighet och åtnjuter beskydd av den kungliga rättsapparaten. En echtisk bondes förhållande till baronen som han arrenderar mark utav är ett avtalsförhållande där båda parter är bundna av sedvänjan, lagen och sin ära. Det är inte förhållandet mellan en kuvad tjänare och en dennes ägare och ingen adelsman kan tvinga en echt att bruka dennes kvarn, ta sig rätten till förstnatt eller kräva in konfiskatoriska avgifter som t.ex. arvsskatt. Att vara echt är på många sätt att vara medborgare och därmed besitta lagstadgade rättigheter. Ingen man kan bära hand på en annan echt utan att riskera att ställas till svars för det, även om rättssystemet gynnar de högt uppsatta.


'''Bönder'''
''Söderomtorget''
De echtiska bönderna lever i allmänhet i relativt stora byar med 10-20 hushåll i varje by. Mycket av verksamheten i byn sker gemensamt och regleras av byalaget. Marken, som brukas gemensamt, är uppdelade i smala vångar där var bonde får del av både de bästa och sämsta åkrarna. Man plöjer, sår, harvar och skördar, bygger stängsel, vallar boskap, gräver diken, underhåller kungsvägarna, tröskar säd och bakar; allt tillsammans, allt reglerat av byalaget. I byalaget har varje bonde som brukar mark som denne äger eller arrenderar rösträtt, den som har tjänstefolk anses rösta även för dessa. I vissa byar har självägande bönder privilegier gentemot arrendebönderna. Byalagen sammanträder i allmänhet i mitten av byn, eller i soltemplet. De flesta echter lever sitt liv i en och samma by och att få vara en del av byns gemenskap är en del av livets grundvalar.
* ? [[Fil-Tofia#Tovnellas smedja|Tovnellas smedja]]


===Ofria===
''Gammal nyckel (enligt Karta 2: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42128#p42128])''
Den ofrie, eller livegne, är knuten till den jord denne brukar. Han har inte rätten att flytta och får inte ens lämna sitt shir utan att få godsherrens tillstånd, oftast genom att erlägga frigångsavgift. Den huvudsakliga skillnaden mellan arrendebönder och livegna är förutom rätten att flytta att den livegne måste göra dagsverken åt godsherren och att han juridiskt faller under godsherrens hushåll. Därmed måste han ha godsherrens tillstånd för att gifta sig/gifta bort sina döttrar, kan bli pryglad om han missköter sig osv. Den livegne är dock ingen slav (som aidniska kyrkan ivrigt påpekar), godsherren förfogar inte över den livegnes liv och livegna har rätt att äga egendom. Det fåtal livegna som blir rika söker oftast köpa sig fria från sin godsherre. Den fördelen som den livegne har gentemot arrendebonden är att godsherren har en plikt att hålla sina livegna vid liv, vilket kan var en fördel i svälttider (nu händer det tyvärr att kortsiktiga godsherrar slarvar på den här punkten).
*17
*18 Soltempel


Att vara ofri är att leva ett liv med huvudet böjt och mössan i hand. Som rollperson torde den förrymde livegne passa bäst.
===Parkstaden===
Stadsdel i nordöstra Tofia med Stora parken som central plats.


===Borgare===
[Karta]
Borgare är inte alla som bor i en stad, borgarna är de hantverkare, handelsmän och ämbetsmän som är med och utser stadens råd. Här finner man hantverksmästare, framstående lärde och magiker, drotsar, bontîsaler, köpmän och stormän boende i staden, men inga bönder, hantverkslärlingar eller pigor. De flesta borgare verkar inom ramarna för skråväsendet som reglerar sådant som vem som tillåts driva en egen hantverksrörelse, prisnivåer och lärlingslöner. Skråväsendet anses borga för rättvisa priser (att höja priser då efterfrågan rakar i höjden är t.ex. otillåtet) och hög kvalité.


===Kvinnor===
''Parkstaden''
En kvinna lyder juridiskt under sin far eller äldste bror ifall hon är ogift och under sin man ifall hon är gift. Änkor står dock fria att forma sina egna liv och kan överta mannens roll som familjeöverhuvud till dess att hennes äldste son blir myndig. Det finns runt om i Kardien många högadliga damer som sköter släktens gods efter det att maken avlidit.  Unga kvinnor utan far eller bror är även de ”fria” (echterna skulle säga oskyddade). Omgivningen uppmanar i allmänhet dessa kvinnor att gifta sig snarast möjligt.


==Gamla Kardien==
* ? Värdshuset [[Fil-Tofia#Äppelblomman|Äppelblomman]]
Med Gamla Kardien menas det rike som skapades av Ovar förstkonung och styrdes av faltrakiska kungar. Riket omfattade hela dagens Kardien, inklusive Divra, även om echterna i många stycken stod självständiga. Den echtiske Jarlen räknades dock som vassal till kungen av Kardien, ställde echtiska riddare till förfogande i krigstid och betalade emellanåt tribut till kungen. Även Goiana var ursprungligen en del av Kardien.
Det Gamla kardiska riket var uppbyggt på feodal bas. Kungen styrde från sitt ambulerande hov, även om Faltrax räknas som rikets huvudstad. De kungliga skatterna, som var ganska blygsamma, samlades in vid kungsgårdar runt om i landet. Dessa konsumerades sedan då kungen passerade med sitt hov, eller skänktes bort till kungliga ämbetsmän. I övrigt så stod det stormännen fritt att samla in arrenden och avgifter vid sina gods. Administrativt kom landet att delas in i ett hundratal shirer som alla leddes av en ogd. Ogden fungerade som den lokale domaren, härledaren och ordningsmannen. Han var också ansvarig för att samla in och sända tributer till Faltrax i händelse av kungligt giftermål, kröning eller krig.


===Shir===
''Gammal nyckel (enligt Karta 2: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42128#p42128])''
Gammalt pre-jorisk ord från Aidne som åter togs i bruk efter kejsardömet Jorpagnas fall (uttalas "sjir" på faltrakisk dialekt, "sjir-sjiret-sjir-sjirerna"). Under Mörkertiden kom det att bli beteckningen på små självstyrande områden kring Faltaxbukten där en såkallad ogd utsågs att vara ledare. Shirerna finns fortfarande kvar i dagens Kardien, men då endast använda av faltrakierna eftersom den styrande echtiska överklassen tagit i bruk nya administrationssystem.  


===Ogd===
*1
Ogd - ogde (uttalas "okte" på losdriviska), avlett ur det gamla joriska ordet för okton (av okto - åtta) ~ åttondelsansvarige - en civil titulering gett till den som administrerade upptaget av skatt i en åttondels provins. Samma titel har i många joriska språk gett upphov till ordet fogde, som oftast använt om någon slags kunglig administratör. Ogden var en storman, inte olik de baroner vi hittar i dagens Aidne. Ursprungligen var han, eller hon, en vald ledare av folket, men oftast så behölls titeln och myndigheten inom samma stormannaätt.
*2 Soltempel
Idag finns det fortfarande ogdar i Kardien. Dessa är berövade det mesta av sin gamla makt. Numera fungerar de som ett slags talesmän för övriga faltrakier. De har rätt att föra talan mot länsherren, förestå bröllop och bevittna avtal. De fungerar även som domare i interna faltrakiska angelägenheter såsom egendomstvister och ringare misshandelsmål. Ogdarna är inte livegna och äger för det mesta sin egen jord. De väljs formellt av befolkningen i ett shir, men i praktiken så är det ett ämbete som oftast går i arv. Några ogdesläkter som stödde Vidar II och anslöt sig till ”de edsvurna” har fortfarande egna gods, svär trohet till en länsherre och kan hålla sig med egna knektar. Här finner man många bittra män som drömmer om fornstora dagar och vältrar sig i gamla sagor och sånger från den brandiska dynastin.
*3


{{ citat |Ute vid kusten i västra Darensslätt ligger shiret Ekudde. Där brukar ogd Abran av släkten Stenklyve stå i sitt egenbyggda trätorn och skåda missmodigt över bukten, mot den förhatliga echtiska greven som nu residerar i den borg och i det shir där hans fäder en gång huserade som ogdar. Fiskarna ute i bukten kan ofta höra honom ropa förbannelser ut i dimman när de passerar. Hans sondotter som styr hushållet är dock rätt nöjd med släktens lott då de efter Maktskiftet trots allt lyckade behålla sina ägor i ett av de större shirerna. Ogden i tornet brukar kasta sin soppskål efter henne när hon påpekar detta.|}}
===Förstäder===


===Hertogd===  
====Lill-Fian====
Här-ogd ~ här-t-ogd ~ hertogd - militär ledare vald av ogdarna till att leda deras väpnade styrkor i fält. Kardien var indelat i hertogderier som bestod av de sjir som ställde upp under samma fana. Hertogden gavs befäl över ogdarnas soldater och ledde personligen de beridna krigarna, riddarna, i fält. Detta gjorde hertogderna mäktiga, men endast i krigstider - annars hade de endast begränsad myndighet utöver den som vanlig ogde. Åtgången på hertogdar var också stor eftersom de alltid kämpade i främsta ledet. Traditionen när Ovar I utropade sig till kung av Kardien blev att hertogdarna, efter att de utsetts av ogdarna i hertogderiet, skulle svära lojalitet till kungamakten. Utöver den makt hertogden fick när ofred rådde skulle han även vara kungens överdomare i större rättsliga frågor. "Hertogd" blev vidare eftervart ett permanent ämbete i det nya kardiska riket Ovar byggde upp och ofta fast knuten till vissa släkter, de skrevs aldrig in i några lagsamlingar men sedvanan har alltid varit mycket stark hos faltrakierna. Beteckningen "hertig" som spridit sig från Zorakin med den Valienska feodala modellen till många länder, härstammar troligen från en förvanskning av "hertogd".  
Stor förstad direkt utanför Tofias östra stadsport.


===Hertogderierna===  
====Rackarbyn====
*Darensslätt hertogderi
Förstad utanför Tofias norra port. Ligger nära Galgberget och Bastionen.
*Inmarka hertogderi
*Losdrivien (losdriverna hade egna traditioner for att stalla upp med härstyrkor)
*Goiana hertogderi
*Phalto hertogderi
*Nordmarka hertogderi
*Aidneberg hertogderi


===Goiana===
=Ekonomi=
Tvärtemot vad många tror så har inte Goiana alltid bestått av urskog. Under det Gamla kardiska rikets dagar så skedde en kolonisering av området. Områdena längs Goidaälven och Firkaxflod uppodlades och runt om i landskapet kunde man finna byar som byggts upp av faltrakiska brytar. Här fanns ingen stad, men ett flertal köpingar. Längst i öster låg handelsbyn Storbraaten där faltrakier och kasenbarbarer bytte metallföremål mot jättebäver- och nattminksskinn. Det fanns dock vissa skogar i Goiana som människorna aldrig rörde av rättmätig rädsla för de älvfolk som vaktade dem.
==Handelshus==
När så svartfolken anföll området i våg efter våg i början på 400-talet så flydde de flesta människor västerut mot Videlrike. De som lyckades hålla sig kvar blev sedan deporterade av de älvfolk som idag dominerar området. Idag har alla åkrar vuxit igen, borgarna som fanns här rasar långsamt samman, sten för sten, och av köpingarna finns endast övervuxna soltempel och enstaka statyer kvar.


==Utrikespolitik==
*[[Hypon]]
Kardien var under Aidnes solålder en maktfaktor att räkna med. Soltåg avseglade från Skapen och delar av Efaro kom under kontroll av kardier och zorakier. Aidnisk kultur och krigskonst med grunden i riddarväsendet spreds runt kring Kopparhavet. Efter [[Stora Schismen]] kom den aidniska kyrkans exark att sitta i Kardien. Kardiens uttåg som maktfaktor kan sägas inträda i och med det echtiska maktövertagandet. Echterna har alltid varit inåtriktade och i och med att [[Svarta Tornet]] vuxit som hot har man också tvingats att rikta sina resurser inåt landet. Idag är Kardiens flotta ett skämt och handeln domineras av utländska köpmän. Kvar av inflytande finns dock Exarken som fortfarande sitter i Ekeborg och som ofta är av echtisk härkomst.


===Zorakin===
*Wetterbergs
Förhållandet till [[Zorakin]] kunde inte ha varit bättre. Länderna har en lång historia av samarbete och obruten fred. Man delar riddarodnar (de flesta riddarordnar är pan-aidniska), förstår varandras språk, är en del av samma kyrka med exakt samma struktur i de båda länderna, har fört gemensamma krig mot häxmästaren och Aidnes lärde studerar nästan alla någon tid i Pendon. Nyligen så gifte sig kung Valien av Zorakin med kung Vidars brorsdotter och de båda regenterna kommer väl överens på det personliga planet. Kort sagt är Zorakin som ett andra hemland, kardier och zorakier ser på varandra som brödrafolk (åtminstone echter och penner) och de båda länderna är beredda att understödja varandra i händelse av krig.


===Caddo===
*Gråberg ''...företräds av Hinreke Steviansdotter''
[[Caddo]] och Kardien är arvfiender. Detta har sin upprinnelse i den [[Stora Schismen]] 278-281 e.O. Kardierna har sedan dess känt sig bestulna på "sina" heliga platser. Konflikten har lett till ett krig då Kardien 292 e.O. invaderade Caddo. Sedan dess har relationerna varit oavbrutet fientliga. Framförallt echterna ser med förakt ner på de kätterska dalkerna som har avfallit från den rätta tron, mördat sin kung (en vanlig missuppfattning) och stulit den Lysande Vägens mest heliga platser. Idag är relationen mellan de båda länderna fortfarande fientlig, men något mindre frostig, mycket tack vare den moderate kardiske kungen. Fri handel råder, men dalkiska köpmän är systematiskt missgynnade och betalar högre tullar än andra. Då Caddo producerar många varor som efterfrågas i Kardien (örter, marmor, vin, parfym) och säljer ännu mer är handeln ganska omfattande, men vin säljs under stort hyckleri med beteckningen "hynsolgiskt" då de arroganta adelsmännen inte nedlåter sig till att dricka dalkiskt vin. Kardier har åter börjat besöka de heliga platserna på Caddo i större skaror.


''Se även:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=8660#p8660]
*[[Buacka-Båtarna]]  


===Goiana===
*[[Hugger]]
Överlag är kontakterna mellan Kardiens ”elfte hertigdöme” och Kardien goda men sporadiska. Från echtiskt håll hjälper man älvfolken att förhindra att nybyggare ger sig in i [[Goiana]] för att söka återkolonisera området. Emellanåt avlägger sändebud i all hemlighet visit hos konungen och det sägas att [[Vidar V]] besökte Goiana under slutet av sin regeringstid. Bland echterna har man en mycket positiv syn på alver och dessa blir väl bemötta de fåtal gånger de visar sig. Faltrakier har i allmänhet en mer negativ inställning och behandlar alver med en vidskeplig skepsis.


===Svarta Tornet===
*[[Zoraks Kista]] ''...företräds av Balvin Angelsson''
Kardien ligger i ständigt krig med [[Häxmästaren]] och hans svartfolk, även om det under långa tider är av låg intensitet. Alla barn lär sig tidigt att frukta Häxmästaren - ”gör nu som mamma säger, annars så kommer Häxmästaren och tar dig”. Ingen känner till Häxmästarens sanna namn eller hans verkliga mål.


===Erebos===
*[[Sigiõs]]
Relationen mellan länderna är neutral. Kardierna föredrar att handla med erebosier framför dalker, men i övrigt så är utbytet länderna emellan inte så stort. Aidniska kyrkan har fört en relativt framgångsrik mission i [[Erebos]].


===Trakorien===
*[[Norrtraden]]
Kardierna ser ner på trakorier (läs paratornier) såsom dekadenta och avgudadyrkande. Man har gjort ett flertal försök att vräka ut dem från [[Torilia]], men staden är för väl befäst och den trakoriska flottan kan obehindrat föra in förnödenheter, så inget av dem har varit framgångsrikt. Samtidigt så är [[Trakorien]] en viktig handelspartner för Kardien. Nästan all spannmålsexport från norra Kardien går direkt till Tricilve och trakoriska köpmän för med sig många eftertraktade varor från norra Ereb och kejsardömet Jih.


===Jorpagna===
*Jisakssons
Det förekommer inget utbyte på hög nivå mellan Kardien och det splittrade [[Jorpagna]]. Men länderna har ändå en hel del kontakt: Jorpagniska solvandrare och pilgrimer som vandrat den mödosamma Via Aidne ses med stor respekt i Ekeborg, Exarkens livvakt, [[Pergonitergardet]] består av tradition av jorpagnier och många echtiska riddare beger sig till Jorpagna att söka tjänst hos någon furste, få uppleva stridens hetta och förhoppningsvis återkomma till Kardien, rik och ärrad. Sedan så är Jorpagna också viktigt då det är här som kampen mellan den Aidniska och Dalkiska kyrkan är som intensivast.


===Klomellien===
*Ellerbro ''...företräds av Aldar Ellerbro''
Sedan echten [[Targos Friman]] tog makten i stadsstaten [[Addiaska]] så har man utvecklat allt närmare kontakter. Många echtiska riddare utan framtidsutsikter har begett sig till Addiaska och sökt tjänst hos det nya kungahuset och släkten Måne har till och med gift in sig i det. Idag understödjer kardiska adelsmän Addiaska med ett hundratal friviliga riddare i kriget mot [[Mercana]] och söker samtidigt stödja endera av de två inbördes trätande fraktionerna.


===Berendien===
==Timmer==
Kardien ser positivt på Berendiens långsamma omvändning till den rätta tron och har relativt goda kontakter med rättroende adelsmän, även om man ser dem som lite fjolliga. De echter som besöker [[Berendien]] (oftast i syfte att vinna ära i tornerspel) brukar i allmänhet anse att de relativt fria och välmående berendiska bönderna såsom överlägsna de egna kuvade faltrakierna och losdriverna.


===Palinor===
''Om olika träslag: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40792#p40792]''
I Kardien har man en romantisk bild av [[Palinor]] såsom ett land av ädla riddare som kämpar för att föra in hedningar i Etins ljus. Ganska stora summor skänks av kardiska adelsmän för att stödja Palinor i kampen och emellanåt så beger sig även äventyrliga, unga adelsmän norrut för att ansluta sig till Palins orden. De kätterska inslagen i Palinismen är för de flesta okända.  


===Magilre===
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40979#p40979
Ett visst utbyte adelsmän och kyrkan emellan. Något sämre relationer på sistone då [[Magilre]] formellt ligger i krig med Addiaska.


===Monturerna===
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41206#p41206
Det lilla öriket som styrs av ättlingar till faltrakiska emigranter har idag ingen god relation till ursprungslandet. Det beror till stor del på att man har avvikit från den rätta tron och hemfallit åt kättersk personkult. Kardien har idag inga officiella kontakter med [[Monturerna]], men det finns ett informellt kultur- och handelsutbyte.


===Morëlvidyn===
''Sammanfattning:''  http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41060#p41060
Har historiskt varit ett gissel för Kardien och det tredje soltåget var delvis ett försök att krossa piraterna. Även om Kardiens städer idag sällan utsätts för piratflottors attacker så är det varje år ett antal fiskebyar som plundras av skränande svartankor och andra morelvidyner. Oftare är det handelsskepp på väg till och från Kardien som är i fara. I övrigt så förekommer det mindre import av oliver, dadlar, salt, citrusfrukter, filigranhantverk, getost, samt exotiska varor som ödleskinn, färggranna djur, skinn och fjädrar, ebenholts m.m.


==Handel==
===Flottare===
===Import===
* '''Salt''' – Utvinns i kustområdena för lokal konsumtion, men stora mängder importeras från Klomellien, Trakorien och till viss del Ransard och Jorduashur.
* '''Guld & Silver''' – Kardien har endast mycket små silverfyndigheteroch inga guldfyndighter. Guld och silver importeras därför till myntslagning, smycken och förgyllning.
* '''Tyger''' – Berendiska och Erebosiska ylletyger, trakoriskt algsiden, helsiden från Akrogal. Echterna köper allt de kommer över av utländska lyxtyger, utom kamsunsk papir som man anser vara fånigt.
* '''Vin''' – Då det kardiska vinet vare sig räcker till eller smakar särskilt väl importerar man stora kvantiteter från Berendien, Caddo (under beteckningen hynsolgiskt) och Zorakin.
* '''Lyxartiklar''' – Den stormrika echtiska högadeln lägger varje år enorma summor på att imponera på varandra.


===Skogshuggare===


===Export===
===Vräkare===
* '''Ull''' – Främst då Inmarkafårens ull som anses vara den mjukaste och därigenom finaste ullen som står att finna i hela Ereb.
* '''Linnetyger''' – Från Vallstena i Ekenfara kommer det ypperliga vallstenalinet.
* '''Metaller''' – Järn och koppar från Inmark.
* '''Öl''' – Faltrax anses av många ha ett flertal bryggare som tillverkar ypperligt öl som uppskattas runt om Kopparhavet.
* '''Spannmål''' – Exporteras främst till Caddo, Erebos och Tricilve i Trakorien.


===Valuta===  
==Malm==
I Kardien finns tre myntslag: kopparmynt, silvermynt och guldmynt. De två förstnämnda får endast präglas av det kungliga myntverket i Ekeborg. Guldmynt däremot får präglas av högadeln och städernas borgarskap, samt givetvis kungen. Det cirkulerar ett dussintal kardiska guldmynt, även om de kungliga kardiermarkerna är vanligast. Utöver detta drar man sig inte för att använda även andra länders guldmynt så länge guldhalten är känd och kan litas på. Vanligtvis vägs mynten när man gör större affärer eller känner sig osäker på myntens värde. Som räkneenhet används termen ”guldmynt” som då avser värdet av 10 silvermark. Alla hänvisningar i texten till termen guldmynt (gm) avser således räkneenheten och inte mynten i sig. Hur pass vanligt användandet av mynt är varierar stort mellan olika landsändar. I kungens Ekenfara betalas alla skatter och avgifter i lödigt silver och skinande guld. Detta innebär dock inte att landskapets bönder ständigt går omkring med mynt på fickan. Det är endast under en kort period om hösten, då överskottet sålts på den lokala marknaden, som man brukar mynt. Dessa används så för att betala kungens eldstadskatt, lagmansräntan, tempelskatten, arrenden och eventuella skuldräntor. Överskottet investeras i kor, jordbruksredskap, tyger och övrigt som gården inte själv producerar men behöver. När så lilla höstfesteveckan är över är pengarna i allmänhet slut och man övergår till självhushållning och byteshandel grannar emellan. I norra Kardien däremot så har de flesta bönder knappt sett ett guldmynt och alla skatter och avgifter betalas in natura. Runt om i landets städer och köpingar används ständigt mynt och det är här större delen av penningmängden befinner sig. Sentida historiker har av outgrundlig anledning bemödat sig om att komma fram till att vid den här tidpunkten befann sig nästan halva penningmängden i Ekenfara, inkluderande Ekeborg.  
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40803#p40803


Kardiens mest avskydda guldmynt är utan tvekan tornmarkern. Denna slås av häxmästaren i Svarta Tornet. Myntets ena sida pryds av en kardisk kungakrona och andra givetvis av en avbildning av Svarta Tornet. Mynten håller en guldvikt som ger det 20 silvermarks värde, men är oanvändbart som betalningsmedel då innehav omedelbart leder till anklagelser om spioneri. Häxmästaren verkar prägla dem delvis som ett skämt och emellanåt smyger han med några tornmarker i betalningarna till sina spioner.
==Tullinkomster==


Växlingskurser
''...över Kejsarbron mellan Kardien och Zorakin...''
10 kopparmark = 1 silvermark; 5 silvermark = 1 kardiermark. De kungliga mynten är på ena sidan präglad med det kardiska riksvapnets tre kronor och på motsatt sida ett porträtt av Vidar VI.


===Produktionscentrum===
==Hamnavgifter==
Gemensam hamnavgift för Fil och Tofia.


Olika landsändar i Kardien har specialiserat sig på att tillverka olika produkter. Givetvis så är den lokala bondeproduktionen övervägande för de flesta varor, men på vissa platser har en ganska långt gången specialisering genomförts. I nordöstra Satgherin och södra Haperike är klimatet för torrt för att ge goda skördar. Här har istället en omfattande boskapsindustri byggts upp. Den fyller många syften. För det första så förser den Arntuna och Ekeborg med nötkött. Nötkreaturen lastas på pråmar på Gridefloden. De som skall till Ekeborg lastas av strax innan kusten och föses sedan den sista biten genom norra Satgherin och södra Ekenfara längs tjurrutten. Denna består av ett sammanhängande markområde av cirka 100 alnars bredd som ej odlas. För det andra är det härifrån som den bästa kardiska stridshästen kommer: divrahingsten. Priset för en tränad häst börjar omkring 1000 gm. De flesta riddare av högre rang ser till att ha åtminstone en divrahingst. Den omfattande boskapsuppfödningen har också lett till att Arntuna har blivit ett center för garvare. Härifrån exporteras stora mängder skinn, både till Kardien och till utlandet. Ingenstans i landet är köttet lika billigt, och det i kombination med den echtiske bondens höga levnadsstandard leder till att kött är en lika viktig del i kosten som bröd.  
''Snibben skrev: ... Om det finns en bra hamn och en dålig hamn kommer kaptenerna välja den bra hamnen först. Köpmännen i Fil-Tofia behöver ändå inte bry sig om hur varorna fraktas. Eventuella hamntullar kan också ha reglerats i traktatet - eller kanske det inte finns några tullar för än varorna förs ut ur staden (hamnavgift måste dock betalas).  
[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40981#p40981]''


I Ekenfara finns en mycket diversifierad jordbruksproduktion med bl a: vin, citrusfrukter, kardiens rikaste spannmålsskördar, lin och de välsmakande ollonsvinen. Dessa får böka i de kungliga ekskogarna och får härigenom en kraftfull och säregen smak. Av den tillverkas även delikata korvar och den lufttorkade ollonskinkan. Även inom osttillverkning utmärker sig Ekenfara, både av mjuka och hårda sorter. När man nämner ostar bör även den vita buffelosten från Haperike nämnas som exporteras både till när och fjärran. Linproduktionen i Ekenfara omvandlas till utmärkta linnetyger. Centrum för den är tillverkningen är Vallstena i centrala Ekenfara. Staden har vuxit sig rik linnetillverkningen och är med 3 000 invånare Ekenfaras näst största. Staden styrs givetvis av vävarskrået. I Ekeborg finns praktiskt taget alla hantverkare man kan tänka sig, så det är svårt att framhålla någon produktion framför de andra. Det kungliga myntverket ligger här och representanter för handelshus som [[Zoraks Kista]] (Zorakin), [[Hinkare]] (Erebos), [[Festglade]] (Erebos), [[Handelshuset Jisakson|Jisaksson]] (Zorakin), [[Medicini]] (Caddo), och [[Mogger]] (ankor) finns här tillsammans med de inhemska handelshusen där framförallt Echte bör nämnas. Detta är tyvärr det enda Kardiska handelshuset som på något sätt kan mäta sig med de utländska. Ekeborg är också en pilgrimsort då många troende vallfärdar hit för att en gång i sitt liv få se exarkens palats och höra honom predika. Detta leder till att ”turistnäringen” är stor med många värdshus och tavernor som följd.  
''Birke skrev: Något sådant. En hamnavgift skulle kunna samlas gemensamt av två hamnfogdar med ett par soldater från båda stadsvakterna som stöd. Hamnfogdarna har ett gemensamt kontor ute på Ingenmansön och härifrån ror de ut till ankommande skepp och tar upp hamnavgiften som sen delas i två lika stora delar plats. Eller någon liknade ordning.[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40983#p40983]''


Längst i väster på Faltraxnäs ligger den kungliga staden Sterborg. Sterborg är Kardiens marina center. Här ligger landets bästa skeppsvarv och här finns de främsta segelmakarna och repslagarna. Hamnen är också Kardiens mest trafikerade då den fungerar som mellanstation för handeln mellan Kopparhavet och norra Ereb. Här hålls i skörde varje år en välbesökt mässa då handelsmän från hela Ereb möts för att utbyta varor. Här kan den som kommer med en stor last av t ex pärlor från Klomellien sälja den vidare till olika köpare, då det är omöjligt för en stad att konsumera alltihop. På så sätt underlättas handeln. Det här gäller främst värdefullare laster, spannmål et c går givetvis från hamn till hamn. Det enda problemet med mässan är att hamnen är för liten och grund och på så vis dämpas handelns omfång. Hamnens storlek är dock inget problem för västerhavsfiskarna. Dessa är stationerade i Sterborg och ger sig ut på fisketurer i västerhavet som kan vara i upp till två veckor. Fisken saltas, torkas eller rökes sedan och säljs sedan vidare.
==Övrigt==


Darensslätt har en ekonomi som vilar tungt på jordbruket och har en relativt liten handel. Dock har det i Faltrax vuxit upp en storskalig smidesproduktion. Närheten till gruvorna i Inmark gör järnet billigt och det har bidragit till att smedernas skrå vuxit. Den främsta produkt som går på export är vapen som svärd, sköldar, spjut och pilspetsar. De faltrakiska klingorna är inte kända får några exceptionella egenskaper utan är ett prisvärt vapen för den vanlige soldaten.
===Savtappning===


Inmark är en fattig och efterbliven landsända, men bidrar ändå till den kardiska ekonomin med några viktiga produkter. Främst då järn och järnmalm som fraktas på floderna till Faltrax och Ekeborg. I en mindre gruva brytes även koppar och fram tills för ett decennium sedan bröts även tenn. Träkol, pälsverk och fårull tillhör även de produkter som fraktas från bergen ner till övriga Kardien
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41227#p41227


Norra Kardien med hertigdömena Videlrike och Nordmark är betydligt fattigare än övriga Kardien och den ekonomiska specialiseringen har här inte nått långt. Det kombinerat med de långa avstånden till folkrika marknader gör att ekonomin här är än mer feodal med stora inslag av naturahushållning och byteshandel.
===Trähantverk===


Slutligen så har vi Philmark längst ut i öster. Här har tillgången på timmer aldrig varit något problem. Detta är en av de faktorer som gjort det möjligt för Philmark att bli ett centrum för träsnidare och snickare av alla de slag. Många är de adelsmän och rikare borgare som har en himmelssäng tillverkad av någon av mästarna i Fil. Eftersom trävaror är ganska skrymmande har man varit tvungen att specialisera sig på lyxartiklar såsom himmelssängar som kan bära transportkostnaderna. Detta har också lett till att allt mer av råvarorna importeras från avlägsna platser som Morelvidyn och Melukha och kopplingen till skogen har därmed minskat. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=7952#p7952]
''Regil skrev: Slutligen så har vi Philmark längst ut i öster. Här har tillgången på timmer aldrig varit något problem. Detta är en av de faktorer som gjort det möjligt för Philmark att bli ett centrum för träsnidare och snickare av alla de slag. Många är de adelsmän och rikare borgare som har en himmelssäng tillverkad av någon av mästarna i Fil. Eftersom trävaror är ganska skrymmande har man varit tvungen att specialisera sig på lyxartiklar såsom himmelssängar som kan bära transportkostnaderna. Detta har också lett till att allt mer av råvarorna importeras från avlägsna platser som Morelvidyn och Melukha och kopplingen till skogen har därmed minskat.[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=7952#p7952]''


==Militärmakt==
===Stirpazvin===
Kardiens samlade härsmakt består av de trupper som dess baroner, grevar, hertigar, fria städer, tornriddare och kung förfogar över. Då inget yttre hot föreligger är hären sålunda splittrad och tjänar dess länsherres lokalpolitiska syften. Men när kungen kallar läggs gammalt groll åt sidan och trupperna samlas mangrant för att bilda en här som i första hand består av riddarkavalleri med visst understöd av infanteri och illa tränade bågskyttar. Kardiens flotta är ytterst svag.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40724#p40724


===Kungsriddarna===
=Politik=
Kärnan i Kardiens här består av kungens egna trupper, de 333 man starka Kungsriddarna. Dessa utgör ett elitkavalleri känt runt om kopparhavet både för sin slagstyrka och för sin prakt. För en utförligare beskrivning, se Kungsriddarna nedan. Kungen har även riddare som är vasaller på län med gods runt om i Ekenfara.


===Kungsgardet===
==Hertigen i Fil==
Är kungens stående infanteri. Liksom Kungsriddarna så utgör de en vältränad och disciplinerad styrka. Deras högborg är [[Ekeborg#Echterborgen|Echterborgen]] i Ekeborg där cirka 300 man är stationerade. 100 finns i Faltrax slott och övriga är utstationerade i kungliga borgar runt om i Ekenfara. Tillsammans med Kungsriddarna skall de utgöra 150 lansar i hären samt kunna bemanna de kungliga borgarna. Sammanlagt omkring 1500 man, varav 250 är långbågskyttar. Beväpningen är klassisk: svärd, sköld och långspjut. Som pansar bärs en ringbrynjehauberk, ovan den en röd tabard med en förenklad variant av det kardiska riksvapnet på bröstet – den svarta bården och den vita sparren, men kronorna saknas. Alla kungsgardister är echter och de har ett gott anseende bland övriga echter. Till vardags så ansvarar kungsgardet för att hålla Ekenfara rent från stråtrövare, pirater och landstrykare (läs faltrakier). Kungsgardet har även trossgossar, ingenjörer, spejare, kurirer och andra trängtrupper som en modern armé behöver. Det enda som saknas är luftburna spejare och magiker, men i krig förväntas Akademin för Elementaristernas Skolning bidra med den funktionen.


===Flottan===
...[[Ulrik Dagge]], hertig av [[Kardien#Philmark|Philmark]]...
Den stående flottan består av en handfull krigsfartyg förlagda i Ekeborg och ett par i Faltrax. Utöver det kan hertigen av [[Kardien#Havsmanland|Havsmanland]] bidra med några skepp. Starkaste flottan i Kardien har Solriddarna i Skapen. Den kardiska flottan tillåter inga som helst offensiva företag till sjöss.


===Solriddarna===
Har sitt tillhåll i sätesgården/borgen '''''Gryningsvattnet''''' invid Stirpazflodens brädd och havet söder om Fil
Solriddarna lyder under Glath-kerîgassen och Exarken och behöver inte ta några order från kungen. Men varje gång häxmästaren har anfallit har de anslutit sig till hären och kämpat sida vid sida med sina kardiska bröder. Sammanlagt finns ett knappt tusende solriddare i Kardien, uppdelade på sju priorât, var och en ledd av en prior och med säte i en borg. Idag finns solriddarborgarna i Faltrax, Vallat, Ispin, Arntuna, Anneborg, Zobral, Avenna samt ordens huvudfäste i den kyrkliga fristaden Skapen. Solriddarna och Kungsriddarna är av tradition rivaler då båda ordnarna anser sig vara Aidnes mest ärorika och framstående. För en faltrakier eller losdriv är Solriddarorden enda möjligheten att erövra riddarsporrarna, men då ordens kardiska kompanier domineras fullständigt av echter blir livet hårt för den som inte accepterar sin naturligt underordnade ställning. För utförligare beskrivning, se [[Solorden]] och [[Kardiska priorât]].


===Hären===
==Hertigen i Tofia==
Samtliga länsherrar i Kardien svär en ed direkt till kungen och denna räknas före alla andra lojaliteter. Att svika sin kung är något av det skamligaste en echt kan göra och när kungens kallelse till full härsamling kommer kan han räkna med att nästan samtliga landets riddare ansluter. Vare vasall ålades efter maktövertagandet att bidra med ett fastslaget antal lansar till hären och det är faktiskt lika vanligt att en vasall anländer med fler än färre lansar än vad som krävs av dennes ed. Härens styrka ligger helt hos riddarna, det medföljande infanteriet är oftast dåligt tränat eller består av tvångsrekryterade bönder. Bågskyttarna är likaledes eftersatta och består i bästa fall av skogvaktare, men lika ofta av en stallgosse som getts en pilbåge och får stränga order om att träna "hela vägen till Ekeborg". I Kardien är det endast riddarna som räknas och så länge ingen yttre fiende tvingar till förändring så är detta inget som man ämnar ändra på.


===Termer===
...[[Leovin Stirzberg]], hertig av [[Zorakin#Slättebo|Slättebo]]...
'''Tionde:''' Enhet bestående av tio man samt en ledare. Denne kalls för sergeant i infanteriförband och kapten bland riddare.


'''Kompani:''' Tio tionden bildar ett kompani och leds av en fältkapten.
Har sitt tillhåll i sätesgården/borgen '''''Stirzberget''''' invid Stirpazflodens brädd och havet söder om Tofia. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40976&sid=6da060adf64b835fbb051514370ec882#p40976]


'''Lans:''' En härs styrka räknas i antalet lansar. En lans består av en riddare och dennes väpnare (eller två riddare), två fotsoldater och en bågskytt.
==Bontisâlen och Lysande Vägen==


'''Gardeskaptenen:''' Leder Kungsriddarna och Kungsgardet samt i kungens frånvaro hären.
...äransvärde [[Kolbert av Fil-Tofia]]...


==Krig i Kardien==
==Flodbaronerna==
I inledningstexten ”Vad den ärrade legosoldaten säger om Kardien” kan man läsa om ett kardiskt fälttåg som till punkt och pricka följer de ideal som målas upp i bardernas sånger och lärs ut till koltbarn genom sagor. Ett krig i Kardien bör inledas med en välmotiverad krigsförklaring som levereras direkt till den som skall bekrigas. Därefter söker de båda härarna upp varandra, riddarna möts i batalj och i slutet på dagen står en vinnare kvar. Kriget avslutas med att fångar utväxlas och friköps, fred slutes, försoning uppnås och jord byter ägare. Nu blir inte alltid verkligheten så skön som i bardernas sånger och nog händer det att fält sätts i brand, landsändar plundras och borgar belägras även i Kardien, men det finns i Kardien en utbredd uppfattning om vad som är rätt och fel i krig. Den starka echtiska hedern och det reella hotet från kungamakten gentemot bångstyrig adel gör att krig i Kardien i många stycken är något som sker gentlemän emellan, efter att skörden har bärgats och utan fega bakhåll eller ärelös plundring. Krig mot t.ex. svartfolk är givetvis en helt annan sak och utförs alltid på effektivast möjliga vis, helt utan pardon.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41028#p41028


== Tornriddarna ==
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41031#p41031
'''Det svarta tornets förgörares heliga orden - Tornriddarna'''


'''Inledning''' ”Vi tornriddare är inga glamorösa riddare till häst som rider från tornering till tornering i sällskap av trubadurer och väna möer. Vi tornriddare är hårdföra, hängivna och allvarsamma män som har vigt vårt liv åt att bekämpa häxmästaren och dennes horder. Oförtröttligt rör vi oss i Inmarks bergstrakter, ständigt på jakt efter svartfolk. På senare tid har vi även tvingats att söka allt mer efter häxmästarens spioner även bland kardiens befolkning. Häxmästarens fingrar gräver sig djupt in i Kardiens själ, och det är endast tornriddarna som har den andliga styrkan att hålla Kardien rent”
==Greverydska orden==
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41031#p41031


==Tjuvgillen==
''Behövs redigering? Material från: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41220#p41220]''


'''Typ''' Ordens syfte är att störta Häxmästaren från Svarta Tornet, beskydda Inmark samt bekämpa svartfolk i allmänhet.
I Fil, utanför muren ligger [[Fil-Tofia#Poulins bronsgjuteri|Poulins bronsgjuteri]]. Där gjuts de mesta som tillverkas av brons. Det största är skeppsklockor upp till tornklockor. Det är genom klockgjutandet verksamhetens föreståndare [[Fil-Tofia#Albert "Klockan" Poulin|Albert Poulin]] fått sitt tillnamn Klockan. Klockan är inte bara föreståndare för gjuteriet utan även ledare för Fils tjuvgille. Den verksamheten drogs igång redan innan han ärvt positionen som Mästergjutare från sin far. Albert kom i dåligt sällskap i ungdomen och utförde diverse småbrott. Han blev aldrig tagen och är till dagens dato fyllda femtio ostraffad, även om flera misstankar riktas åt hans håll. Hans förmåga att förutse ordningsmaktens förehavanden och återhållsamhet inom tjuveri har hållit honom kvar som ledare för gillet under dryga tjugofem år. Sedan att han äger utmärkta lokaler och kontakter med potentiella köpare har givetvis inte skadat. Klockan som person är en lång, smal motbjudande man vars hygien och klädstil är sekundär. Han avskyr våld, men har inga problem att låta andra ta till våld för hans räkning. Han ser också att flera misstankar om hans skumma förehavanden börjar bli svåra att undvika och han håller på att utarbeta en plan för sin ålderdom. Klockan förskingrar gillets rikedomar och kommer vid rätt tillfälle att roffa åt sig allt och dra sig tillbaka. Under absolut största hemlighet har han ingått ett avtal med tjuvgillets fiende nummer ett. Harald "Hästen" Hamrell, ledare för Tofias gille. Hästen har lovat att smuggla ut Klockan mot att Harald får kontroll över gillet i Fil. Ingen mer än de båda ledarna känner till planen, men Klockans närmste man, den yngre Eeirk Justinsson misstänker att något är på gång och planerar att röja klockan ur vägen. Gillet består av flera tjuvar och tiggare vilka alla har bronsgjuteriets källarlokaler som bas. Via källaren kommer man direkt ut i Undervägarna som Fils kloaksystem kallas i folkmun. Undervägarna bevakas av stadens kombinerade Rått och nissefångare, vilka alla är medlemmar eller köpta av gillet. Dessa hårdföra personer används även när mer våldsamma lösningar krävs. Deras uppgifter som ohyresregulerare gör att de står under stadsvakten och Klockans goda kunskaper om stadsvaktens förehavanden kommer från den kontakten.  


'''Säte''' Orden har säte i Tornborgen i östra Inmark. Det är en stor borg, uppbyggd av åtta stycken, upp till 40 alnar höga, sammanvuxna borgtorn. Framför borgen sträcker en lång mur ut sig som kontrollerar Phaltoflodens dalgångar. Det är svårt att föra en här nerför Phaltofloden utan att först inta borgen.
I Tofia sitter familjen Hamrell på sin krog i hamnen (inget bra namn än). Familjen är ökänd sedan generationer för skumma förehavanden. De är involverade i tjuvnad, prostitution, häleri och mutor. Listan är lång. Något som familjen inte befattar sig med är mord för betalning. Mord för att skydda sin verksamhet eller ära är inte främmande. Skulle våld behövas utförs det oftast av familjemedlemmar och inhyrda busar. [[Fil-Tofia#Harald "Hästen" Hamrell|Harald "Hästen" Hamrell]] själv är en man i övre medelåldern vars ansikte är förstört. Han blev som barn sparkad i ansiktet av en häst. Hans tillnamn hatade han till en början, men när den praktiske Harald upptäckte att det inte gick att med hot stoppa vände han namnet till sin fördel. Genom att antyda att namnet syftade på hans manliga delar istället för sparken, har det med tiden blivit en sanning. Harald är till skillnad från den flesta i släkten Hamrell trogen sin fru och sanningen har därför inte kunnat kontrollerats. Hans fru avslöjar inget.  
Bild: [http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/a/ae/Burg_Eltz_1.jpg]


Orden har även ordenshus i Ekeborg och Gruderborg och ett flertal småborgar i bergstrakterna från vilka de utgår då de gör räder upp i bergen.
Mellan de båda tjuvgillena i Fil och Tofia råder en bräcklig fred. Man rör sig inte på varandras områden ostraffat. Skulle något ertappas med det blir straffet från de egna hårt. Oftast hittas den skyldige flytande med ansiktet nedåt i hamnbassängen. De finns dock de som öppet trotsar de båda gillena. I Undervägarna lever en varelse som kallas Svartnissen. Denne legendariske konkurrent har aldrig setts öppet utan är mer som ett mytiskt gissel. De som följer Svartnissen är uteslutna forna medlemmar och utomstående tjuvar. Dessa personer för ett mer våldsamt yrkesliv och siktar in sig på väpnade rån och mord. Detta är något som båda gillen ser med allvar på. Går mordfrekvensen upp i staden riktas större insatser mot brottsligheten. Trevande samtal har gjorts dem emellan, men det har inte öppet lett till något.  


'''Storlek''' Orden är relativt stor. Den innefattar för närvarande stormästaren, 5 kaptener, 41 riddare, 17 väpnare, 114 sergeanter, 35 lekmannabröder, 1 magiker och 3 häxjägare.
Ett annat problem är framgångsrika frilansare. Tjuvar som opererar i stan utan gillenas godkännande. De bekämpas av båda gillen, men bara på sina respektive områden. Det gör det svårt men inte omöjligt att för den frilansande "ligga lågt" på de andra gillets område medan spåret kallnar. Denna taktik fungerar till den dag girigheten bjuder att begå brott på båda sidor. Då finns ingen hjälp att få.


'''Tillträdeskrav''' För att upptas som riddare krävs duglighet samt att aspiranten är echt. Icke-echter kan dock upptas som sergeanter eller väpnare. Orden har gjort till vana att adoptera föräldralösa barn och låta dem gå i träning för att sedan bli medlemmar i orden.
{{TillSL|Det ingen vet är att Klockan vill dra sig ur och ge Hamrell kontrollen över hela stan. Det skulle ge honom allt för stor makt. Något han åtrår. En total kontroll av FT's tjuvgillen skulle rubba balansen för de höga herrar som lever av brottsverksamheten. Ex. Fogden utanför muren i Tofia, Jösse Eriksson eller ämbetsmännen i Barkstaden.  


'''Rikedomar''' Orden fick då den bildades ur Gruderska Orden tillskänkt en stor del av hertigen av Inmarks gods samt dennes koppargruva. Utöver det erhåller orden ett apanage från kungen om 10 000 gm per år. Rikedomarna tenderar dock att aldrig räcka till då ordens mål kräver betydligt större resurser än så för att kunna genomföras. Det gör också att man pressar ut precis så mycket man kan från de livegna bönder som sliter på ordens gods. Man anser det vara ett nödvändigt pris att betala i kampen mot ondskan.
Svartnissen är inte vad man vet en person utan en idé. Hans band av edsvurna huserar i dolda delar av undervägarna och tar sig upp på gatorna om natten för att sprida olycka. De står helt utanför tjuvgillenas hederskod och respekterar inte gränserna utan huserar fritt genom stan och dess förstäder.}}
 
'''Makt''' Tornriddarna får enligt stadgarna inte lägga sig i kardiska angelägenheter som inte berör svartfolk. I Inmark är man dock som störste godsägare en viktig maktfaktor. Orden har ända tills för några år sedan hållit sig strikt till sin mission. På sistone har man dock börjat utkräva avgifter från adelsmännen i östra Inmark för ”utökat beskydd” mot svartfolken. De flesta har valt att betala, men kungen har emottagit ett antal protester. Ordens makt utgår direkt från kungen som har rätt att avsätta och tillsätta stormästare som han vill samt kommendera orden i strid mot Svarta Tornet eller svartfolk när han så önskar.
 
'''Militär styrka''' Orden förfogar över närmare tvåhundra män. Dessa är specialiserade på strid i bergsterräng och är den enda militär styrkan i kardien som har förmågan att besegra svartfolken med deras egna medel. Alla ordens medlemmar behärskar ett flertal närstridsvapen, pilbåge och armborst. Uppdelningen är dock sådan att väpnare och riddare specialiserar sig på den ärofullare närstriden och sergeanterna på avståndsstrid. Ordens kaptener bär endast s.k. bödelsvärd, väldiga tvåhandsfattade huggarklingor av tungt och rostfläckat nordjärn. Bödelsvärdet skall symbolisera den yttersta rättvisan, då häxmästarens smutsiga huvud skiljs ifrån kroppen. Dessa används även då orden skipar rättvisa. Många av häxmästarens handgångna män har fått huvudet avskiljt ifrån kroppen av ett bödelsvärd.
 
Ofta är orden förstärkt av riddare från andra delar av Kardien som vill göra en insats och få känna på stridens hetta. Tornriddarna välkomnar det då det ökar deras styrka och sprider vetskapen om att hotet från svartfolken aldrig får glömmas bort. Samtidigt leder det till konflikter då ordens riddare kräver fullständig lydnad och disciplin från de som följer med på uppdrag, oavsett rang.
 
'''Organisation''' Ordens ledning utgörs av stormästaren. Denne väljs bland ordens riddare av kungen. Under sig har stormästaren kaptenerna, sedan riddarna, väpnarna, sergeanterna och lägst i rang står lekmannabröderna.
 
'''Syfte''' Ordens syfte är att störta häxmästaren från Svarta Tornet, beskydda Inmark samt bekämpa svartfolk i allmänhet. ”Att finna en slutgiltig lösning på problemet med Svartfolk”.
 
'''Grundades''' Orden grundades i Gruderborg år 288 e.O. Ursprungligen användes den av kungen orden för att bevaka handel och säkerhetspolitiska ärenden såväl inrikes som utrikes. Då [[Vidar V]] inte ansåg sig behöva någon hjälp med detta så omvandlade han efter det misslyckade kriget mot Svarta Tornet orden till tornriddarna.
 
'''Historia''' Under kriget som utkämpades mellan Kardien-Zorakin och Svarta tornet mellan 540 och 555 e.O. visade det sig att hertigen av Inmark stod i häxmästarens sold. Inledningsvis fick svartfolken härja utan att hertigen samlade sina trupper för att kasta ut dem. Då kungen anlände med sin här avsatte han hertigen och tog själv kommandot över dennes styrkor. Under resten av kriget styrdes Inmark av kungliga drotsar. Efter kriget beslöt kungen så att skänka större delen av hertigens gods till den ombildade orden, övriga skänktes som förläningar till riddare som utmärkt sig under kriget. Detta blev starskottet till tornriddarnas guldålder. Tornborgen byggdes, man lyckades knyta ett flertal skickliga magiker till sig och började sin mission. Till en början sökte man verkligen en slutgiltig lösning på svartfolksproblemet. Det tolkades som att söka ett sätt att passivisera svartfolken samt störta häxmästaren. Orden genomförde inte bara räder upp i bergen utan studerade även svartfolkens seder och kartlade de olika stammarna. Man fann så att det fanns möjligheter att skapa sig allianser bland svartfolken då många motsatte sig häxmästarens styre. Under en period då häxmästaren syntes vara bortrest understödde man till och med ett antal klaner som startade krig mot häxmästaren. Detta var till en början framgångsrikt, men då det stod klart för kungen att tornriddarna börjat förhandla med orcher blev så stormästaren Regil, en gång kungens väpnare, avsatt och tvingades efter ett tårfyllt farväl av kungen att bege sig i landsflykt. Stödet till klanerna avbröts, kriget ebbade ut och häxmästaren återvände och återtog sin makt.
 
Under den nuvarande Stormästaren Boldvin har tornriddarna blivit allt mer fanatiska. Man accepterar ingen annan sanning än sin egen. Orden har tagit till vana att söka upp alla som handlar med svartfolken och avrätta dem efter summariska rättegångar. Orden propagerar aktivt hos Exarken för att förmå honom att starta soltåg mot svartfolken runt Inmarkasjön. Man har även ständigt ett par riddare vid hovet, vars uppgift det är att avslöja häxmästarens spioner samt föra ordens talan gentemot kungen. På sistone har stormästaren utvecklat en sällsynt talang för att avslöja häxmästarens lakejer. Nyligen visade det sig att en av baronerna i Inmark var i häxmästarens sold. Han erhöll syndernas förlåtelse efter att ha skänkt samtliga sina tillgångar till tornriddarna och dog så fri från synd.
 
'''Heraldik''' Ett brutet svart torn mot en lysande gul sol.
 
'''Klädsel''' Tornriddarna klär sig i grå vapenrockar med emblemet på bröstet, svarta mantlar, läderstövlar och handskar samt ett brett läderbälte med ett grovt svart spänne. Under klädedräkten bär man en ringbrynjehauberk med huva. I strid skyddas huvudet även av en tunnhjälm.
 
'''Sedvänjor''' Varje år hålls om hösten en minneshögtid för de som stupat i ordens tjänst. Speciellt hedras då de som fallit under det senaste året. Ordens medlemmar fastar och vakar under bön.
 
'''Anseende''' Ordens riddare uppträder mycket självsäkert och arrogant. De vet att de har kungens och Etins stöd och att de ständigt strävar mot ett heligt mål. Dessutom så har de anseende om sig att kunna avslöja häxmästarens spioner där ingen annan kunnat ana dem, något som man mycket riktigt också gör.
 
Samtidigt som den kardiska adeln är tacksam för det skydd som tornriddarna ger dem, så ser de ner på dessa ovårdade utmarksriddare som oftast är av enkel härkomst och jämförelsevis dåliga hästkarlar. Man upprör sig också över hur faltrakiska sergeanter uppträder med pondus som om de vore riddare. Detta uttrycks dock snarare i viskningar bakom ryggen än som direkta förolämpningar. Alltför väl vet man att tornriddarna ägnat hela sitt vuxna liv åt att döda och att kritik mot tornriddarna kan tolkas som komprometterande.
 
'''I Inmark''' I Inmark är man både fruktade och älskade. Inmarkaborna vet att tornriddarna är deras sköld mot svartfolksräder, samtidigt som de får betala mycket höga skatter och utstå tornriddarnas arrogans. För många unga män i Inmark är dock möjligheten att bli medlem i orden den enda chansen till ett materiellt sett gott liv. Ofta kan en sergeant skicka hem en ganska stor summa pengar till sin familj varje år. Pengar som räcker till att betala alla skatter och köpa något utöver livets nödtorft.
 
I Inmark är den andra stora chansen till ett bra liv att som smugglare sälja varor till häxmästarens lakejer i bergen. Detta är också en farlig bana då alltför många smugglare faller offer för tornriddarnas bödelssvärd.
 
'''Framtiden''' Tornriddarna har under de senaste åren blivit allt mer övertygade om att häxmästarens slutgiltiga attack mot Kardien är nära förestånde. Ordens häxjägare har under sina förhör lyckats pressa fram pusselbit efter pusselbit som talar för det. Det verkar som om häxmästarens tidigare anfall endast varit förövningar för det som står inför dörren. Han samlar nu alltfler i sin sold och häxjägarna fick i sitt förhör med baron Silverbielke veta att flera personer i högadeln står under häxmästarens kommando.
 
Tornriddarna vet att deras egen styrka inte räcker till för att försvara hela landet och har nu beslutat att försöka övertala kungen att stärka försvaret och utöka tornriddarnas anslag avsevärt.
 
==Kungsriddarna==
'''Inledning''' ”Vi kungsriddare är inte bara glamorösa riddare till häst som rider från tornering till tornering i sällskap med trubadurer och väna möer, vi är också den yttersta garanten för fred och stabilitet i Kardien. Det är mot oss kungen lutar sig när trilskande adelsmän skall näpsas, skyndsamma uppdrag behöver genomföras i all diskretion eller Svarta tornets horder står för dörren. Men för all del, vårt uppdrag är också att skänka ära och glans åt konungen. Att kungsriddare inte placerar sig väl under de stora torneringarna eller uppträder utan stil och ära är givetvis otänkbart.”
 
'''Typ''' Riddarorden direkt avlönad av Hans majestät Vidar VI. Orden utgör stommen i kungens här och är i egentlig mening en kunglig militärstyrka snarare än en riddarorden. Det var under Elfstan Fagerkinds regeringstid som orden skapades och huvudsyftet med ordensbildningen måste sägas vara att uppfylla dennes känsla för storslagenhet och romantik.
 
'''Säte''' Slottet i Ekeborg. Ordens riddare finns även utstationerade i övriga kungliga slott.
 
'''Storlek''' 333 man är Kungsriddarnas ideala storlek. Då riddare avlider i tjänst och utträder på grund av skador eller aktningsvärd ålder (efter 55 anses det som acceptabelt att dra sig tillbaka utan att befläcka sin ära) måste en ständig nyrekrytering av väpnare ske, och idealsiffran 333 uppnås sällan exakt.
 
'''Tillträdeskrav''' För att inträda i orden krävs att man är echt, en talangfull riddersman samt att man är en man av ära. Även ofrälse echter kan alltså inträda, men för dessa är kraven på stridsfärdigheter och oklanderlig ära höga. Högadliga söner får alltid tillträde om de är någorlunda dugliga riddare, deras sociala förmågor är många gånger lika viktiga som en överlägsen skicklighet i strid.
 
'''Rikedomar''' Orden har inga egna rikedomar, men å andra sidan är kungen Kardiens rikaste man. Kungsriddarna är antagligen mer välutrustade än någon annan riddarstyrka på Aidne, så det råder ingen brist på resurser.
 
'''Makt''' Orden lyder kungen och har ingen egen maktställning. Dess medlemmar har dock en framskjuten position och kan ofta låna kungens öra.
 
'''Militär styrka''' Kungsriddarna har som uppgift att bilda Aidnes mest slagkraftiga kavallerienhet. Samtliga riddare är tungt bepansrade med halvrustningar i plåt med ringbrynjebeklädnad på övriga kroppsdelar. Utöver svärd från Aidnebergens dvärgar, lans och sköld har var man rätt att plocka vad helst han önskar ur den kungliga vapensmedjan. Två stridstränade divrahingstar står även till varje kungsriddares förfogande, utöver rid- och klövjehästar. För att upprätthålla sina stridsfärdigheter tränar man strid varje dag med undantag endast för odosdagar och festeveckor. Detta är något som man gärna talar tyst om. Kungsriddarna gör gärna gällande att deras skicklighet endast kommer av överlägsen talang och det faktum att man är just kungsriddare, inte att den kommer ur stenhård träning under erfaren ledning. Gentemot andra uppvisar man helst en sorglös självsäkerhet och avslappnad positivism. Inget uppdrag är för svårt för en kungsriddare, ingen fiende skickligare med svärdet och inget avstånd är för långt att rida för en riktigt bra bankett.
 
'''Organisation''' Kungsriddarna är uppdelade i tionden bestående av tio man, varav minst fem (oftast nästan alla) är riddare och övriga väpnare. Dessa leds av en kapten och tiondet består sålunda logiskt nog av elva man. Den som inträder behöver inte nödvändigtvis börja som riddare, har man redan dubbats till riddare behåller man sin rang. En väpnare är sålunda alltid en ung man under träning. Tio tionden utgör ett hundare som leds av en fältkapten. Alla kaptener har plats i rådet som leds av gardeskaptenen som också är ledare för kungsriddarna, samt även kungsgardet.
 
'''Syfte''' Att försvara Kardien mot yttre och inre fiender, samt skänka ära och glans åt Hans majestät konungen.
 
'''Grundades''' Av kung Elfstan Fagerkind år 503 eO sedan denna lessnat på sitt ”patrask till ridderskap” och krävt att få riddare ”som anstår en konung av min dignitet!”.
 
'''Historia''' Har sedan grundandet agerat stomme i kardiens här, jagat häxmästarens lakejer, kväst uppstudsiga vassaler, utfört prekära uppdrag i lönndom, medföljt kungliga delegationer på utrikes uppdrag, återbördat stulna reliker, undersökt mystiska rykten från farsegels platser och skänkt kungen ära på tornerfälten runt om kopparhavet.
 
'''Heraldik''' Man bär en förenklad version av det kardiska riksvapnet - en kungakrona i guld på röd botten omgärdad av en svart, tandad, bård.
 
'''Klädsel''' En gråpälsbrämad, nattsvart mantel i tjockaste grilnuytyg. En djupröd vapenrock i akrogaliskt helsiden med den echtiska kungakronan broderad i guldtrådtråd mitt på bröstet. Under det en vit skjorta i finaste vallstenalin med klassiska echtiska mönster broderade i ärmslutet. Ett svart bälte är lindat två varv runt midjan och hänger ner i knähöjd. Vid sidan bärs alltid ett svärd med rikt broderad svärdsskida. Överlag en imponerande uppsyn av rikedom och prakt.
 
'''Anseende''' En kungsriddare står främst bland Kardiens riddare och räknas i rang såsom likvärdiga banérriddare.
 
I Ekenfara På hemmaplan är man hjältar. Närhelst kungsriddarna rider igenom en by flockas folket längs bygatan under högljudda hyllningsrop. Kungsriddarna har aldrig behövt driva in skatter, övervaka tvångsarbeten eller utföra andra repressiva maktdemonstratoner. Istället visar man upp sig torneringar och rycker ut med fladdrande standar när faror hotar. Ur ett sentida perspektiv kan riddarna liknas vid fotbolls- eller hollywoodstjärnor.
 
'''Tornriddarna''' Mellan kungens båda riddarordnar råder lite av ett hund och katt förhållande. Kungsriddarna anser sig finare och mer gentlemannamässiga än de opolerade Tornriddarna. Tornriddarna hävdar att kungsriddarna kanske gör sig på rännarbanan, men när livhanken står på spel och horder av svartfolk faller ner från bergen, då är en tornriddare överlägsen med sin hårdhet och erfarenhet. Man käbblar gärna öppet, men är förbjudna att duellera mot varandra (något som tornriddarna för övrigt inte har något till övers för, då man anser att strid är något som bör tas på allvar och inte utkämpas bröder emellan). Under sin tid som väpnare skickas varje kungsriddare, samman med sin riddare, att kämpa sida vid sida med tornriddarna under minst ett halvår. Under senare tid har relationen blivit extra frostig då tornriddarna anser sig veta att häxmästaren har en spion ibland kungsriddarna, något som gardeskapten Helmfrid avfärdat som befängt.
 
'''Kommentarer''' Kungsriddarna kostar stora summor. Inte bara skall de ha de dyraste hästar, vapen och rustningar, de klär sig även extravagant, dricker fina viner och har en hög lön. För samma kostnad skulle kungen kunna avlöna dubbelt så många riddare utan att få en märkbart lägre slagkraft på slagfältet. Det kan därigenom tyckas vansinnigt att låta pengarullningen fortgå. Men kungsriddarna fyller även andra syften än att vinna strider på slagfältet. Genom kungsriddarnas prakt och glans visar kungen för alla vem det är som är rikast och mäktigast i Kardien. Ingen skall behöva tvivla på kungens auktoritet när ett hundare kungsriddare anländer för att sätta stopp för något av adelns inbördeskrig.
 
Det behövs väl knappast påpekas att låta RP vara kungsriddare utgör en utmärkt bas för äventyrande. De kan med lätthet skickas på allehanda uppdrag under det att häxmästarens tentakler långsamt lindar sig allt fastare omkring Kardien.
 
==Handslagsorden==
 
År 456 e.O. samlades adlingar från hela Aidne i Pharynx för att fira 400-årsdagen av segern över lindskiarnarna samt förbundet mellan Vidar Ovise och Valien Rikesbyggare. På kvällen hade några kardiska och zorakiska adelsmän blivit upprymda av broderlig sämja och en stor mängd kardiskt konungavin. Någon gång under natten startade de en gemensam riddarorden för att som det hette ”hijälpe warandre i nhåd och dhåd ok stå som ein mot whilken fviende thet wara mhåånde”. Man författade till och med ordensstadga och deklamerade denna för de övriga av bankettens sista tappra. Orden fick namnet ”Orden för Zoraakieske och Cardiske Rhiddersmäns Fvörbrödrande”. Ingen tog emellertid någon större notis om påhittet utan trodde att det var ett tillfälligt infall som snart skulle glömmas bort.
 
Så hade också varit fallet om inte det några år senare under de morëlvidynska härjningarna av Zorakins kust plötsligt dykt upp två dussin kardiska riddare i Dreverike som ivrigt ansatte piraterna varhelst de kom åt. Det visade sig att en zorakisk baron, vars län ansatts hårt, mindes förbundet i Pharynx och skrivit till en frände i Ekeborg och påmint echterna om orden. Dessa hade mycket riktigt glömt bort den blöta natten vid jubileet och greps av dåligt samvete för att inte hållit ett löfte. Så man rustade sig och red i sporsträck till Zorakin. Snabbt spreds ryktet i om de galna kardierna som anföll allt morëlvidynskt utan rast och deras bedrifter blev allt vådligare ju längre bort nyheten spreds.
 
Så när plundringarna var över för den gången hölls ett gille i Pendon dit kardierna blivit inbjudna och kungen själv berömde gästerna för deras bedrifter. Han välsignade också den nya riddarorden och skänkte ett hus i centrala Pendon till ordens förfogande. Kommittén från Pharynx samlades åter och kom fram till att man nu verkligen måste göra slag i saken av sitt påhitt. Man tog fram det gamla vinsolkade pergamentet och lät göra kopior till alla grundare. Sedan beslöt man att träffas vartannat år i Pendon och vartannat år i Ekeborg. Var och en åkte hem till sitt och började arbetet med den nya riddarorden.
En kardisk hertig fick höra om orden och beslöt att testamentera ett av sina hus i Ekeborg till dess förfogande. Sålunda öppnades snart två gemensamhetshus i de bägge huvudstäderna. Det långa och krångliga namnet gjorde att orden snart blev kallad ”[[Handslagsorden]]” i folkmun eftersom vapenskölden föreställer två nävar som tar i hand på en delad botten (rött/blått).
 
Idag är orden etablerad i bägge länderna. Den har blivit en naturlig samlingspunkt för adelsmän och de bägge ordenshusen har blivit populära tillhåll för fest och samkväm. Dessutom kan en ordensbroder få gratis logi där. En ny broder väljs in på rekommendationer från en tidigare medlem och initieras på någon av de stora sammankomsterna. Det har blivit kutym för riddare vid hoven att gå med, men det är inte alla som gör det. Orden lever uteslutande på bidrag och arv. Den kardiska och den zorakiska grenen har varsin stormästare som sköter ekonomi, medlemsrullor och ordenshus.
De senaste femtio åren har orden utvecklats mer och mer till att bli en klubb för inbördesbeundran och fylleslag. Man lever mycket på historiska bedrifter och framstående bröder finns avmålade i gillesstugorna. Dock händer det att ordensbröder frivilligt ansluter till sina fränder i tider av fara, främst när det gäller försvar, sällan anfall. Orden har varit t ex varit verksam vid svartfolksangrepp i norra Zorakin och piratanfall i södra Kardien.
 
Orden för Zorakiske och Kardiske Riddersmäns Förbrödrande
 
Stormästare:
I Kardien: Riddar [[Derolus Stålskalle]], 52 år. Ärrad veteran som på grund av omfattande skador inte kan rida i fält längre.
I Zorakin: [[Mannar Korp]] av Likermark, 39 år. Son till hertigen av Likemark. Har vigt sitt liv till orden.
 
Medlemmar (ca): 150 i Kardien, 250 i Zorakin.
 
==Släkten Måne==
 
Släkten Måne är Kardiens mäktigaste och inflytelserikaste näst efter kungahuset. Deras vapensköld är styckad, det nedre vänstra fältet har hos alla släktens medlemmar svart bakgrund och en silverfärgad månskära (vit) det övre högra har oftast en bakgrund i silver (silver = vitt) och ett färgat motiv. Hertigens familj har en röd grip vars ställning varieras för att skilja mellan de otaliga sönerna. Den son som skall ärva färgar sin måne röd. Andra motiv som förekommer är lejon, örn och olika vapen (svärd, sporre, yxa m.m). Den okunnige blandar ofta ihop hela släkten med hertigens familj och tror att det är samma sak. Då skall man veta att två av fem grevar och många av baronerna i hertigdömet också tillhör släkten. Detta kommer sig av att släkten redan innan det echtiska maktövertagandet hade en mycket framskjutande position som stormän i området och efterföljande framgång i krig och giftermål. Efter maktövertagandet föll det sig naturligt för Vidar II rättråde att tillsätta släktens medlemmar som Satgherins adel. De här släktbanden gör att sammanhållningen i hertigdömet är osedvanligt stark och även om hertigen kan få motthugg från sin hetlevrade släkt så slutar de samman som en man när han ryter till och slår näven i bordet. Släkten ser sig som Kardiens äldsta och mäktigaste näst efter den kungliga. Detta speciellt efter att man erövrat och införlivat [[hertigdömet Divra]] med sitt eget.
 
Detta skedde under [[Elfstan Fagerkind]]s regeringstid. Det hände sig att hertigen av Divras son var trolovad med hertigen av Satgherins dotter. Hon var inte känd som en skönhet, men ansågs av alla vara ett gott parti. Äntligen skulle man slutligen råda bot på de stridigheter som tidigare rått mellan de båda hertigdömena. Allt var frid och fröjd till dess att hertigen av Divra under lysningsfesten råkar antyda den blivande brudens brist på skönhet. Hertigen av Satgherin brusar då upp, spottar, svär och likställer Divraätten med en hoper faltrakiska bönder. Trolovningen bryts och släkten Måne beger sig hem. Hertigen av Divra kan dock inte svälja förtreten, samlar sina vasaller och går till anfall mot sin granne. Han möter dock till sin förvåning inte en överrumplad hertig på väg hem utan hela släkten Månes härsmakt, förstärkt med caddiska legoknektar. Hertigen av Divras armé blir fullständigt förintad och hertigdömet ockuperas. När sedan kungen saktionerar erövringen med orden ”om man anfaller hertigen av Satgherin får man väl skylla sig själv” så har man säkrat positionen som Kardiens starkaste adelssläkt. Kungens ord har sedan upphöjts till valspråk för släkten.
 
Släkten har som sedvänja att äldste sonen vid sin 21 årsdag erhåller den del av hertigens mark som ligger närmast Ekenfara som apanage och blir därigenom greve. Greveskapet återgår till hertigdömet då hertigen dör, för att sedan återigen bli grevskap då den äldste sonen fyller 21. Man anser att detta ger den övning som krävs för att kunna styra Kardiens främsta hertigdöme på bästa sätt.
 
'''Sönerna:''' Den nuvarande länsherren Hertig Riddar [[Chestiern Måne]] av Satgherin, Banérförare av Greverydska orden har alltid varit en viril man. Två fruar har avlidit i barnasäng, hans tredje är för närvarande gravid. Han verkar också ha förmågan att mestadels avla pojkar, över tjugo söner sägs han ha (Överklasstil SG Sv => 22 st för närvarande). Till detta kommer ett okänt antal bastarder som när de kommer upp i mogen ålder kan se fram emot en plats bland riddarna ifall de duger och har en echtisk mor. Det vore lögn att säga att sönerna alltid kan hålla sams då de är många att dela på kakan så att säga, men Chestiern har inga problem att kontrollera deras käbbel.


=Religion=
=Religion=
Religion i Kardien är i det närmaste likställigt med [[Den Lysande Vägen]]s tro och den Aidniska kyrkan. Den religionsfrihet som finns är begränsad och alla människor, ankor och halvlängdsmän i Kardien förutsätts vara Etinstroende. Man går till soltemplet och ber tillsammans med sina grannar och stannar efteråt kvar utanför för att utbyta skvaller och känna gemenskap. I soltemplet sker de fyra livsriterna: solceremonin, virelian, giftermålet och sändningen. Tron är närvarande även i den språkliga vardagen med hälsningsfraser som ”Etins frid!” som besvaras ”I allen tid!” och kraftuttryck som ”Odos skägg!”.  Troende i Kardien förväntas besöka sin riark för lystring var fortdag. Där bekänner man sina budbrott och blir sedan ålagd botgöring. Kort sagt genomsyrar tron på Etin och den aidniska kyrkan vardagen för nästan alla kardier. Att inte vara troende är i det närmaste otänkbart. Det betyder givetvis inte att alla kardier är fromma och rättrådiga och för en del sträcker sig tron till en läpparnas bekännelse, men det är ett mycket stort steg att deklarera att man inte är Etinstroende. För den som gör det väntar snar social utfrysning. Församlingsriaken har som plikt att omgående övertala den avfällige att åter träda in i Etins ljus.  Om den avfällige framhärdar i sina virrfarelser riskerar denne att hamna i Ljusa Handens grepp, särskilt om han propagerar för sin nya trosuppfattning.
Det finns dock undantag där andra religioner tillåts. Penterna tillåts utöva sin naturreligion med Khelillan och den Behornade i centrum utan att riskera straff. Det händer att någon nitisk riark beger sig dit för att sprida Etins ljus, men dessa återvänder alltid tomhänta. Alvfolk levande i Kardien äger även de rätt att utöva sin tro i frihet.


Tillfälliga besökande i Kardien av annan tro behöver inte konvertera och får tillbe sina gudar i skymundan. Den som bosätter sig i Kardien förväntas dock att vara öppen för övertalningsförsök och för att bli inlemmad i samhället krävs att man konverterar. Utländska köpman och hantverkare i de stora städerna får fritt utöva sin tro, men de får inte bygga regelrätta tempel eller propagera för sina irrläror.
==Lysande Vägen==
Slutligen så är tron på kunskapsgudinnan Ingeril, mandelordens traditionella tro, fullt tillåten. Ingerildyrkan har dock i stort spelat ut sin roll och det är tveksamt om ens särskilt många av Mandelordens Lärde är varmt troende.
===S:ta Avo===
Skyddshelgon för Fil-Tofia m.m.


[[Bild:Rundtempel_wiki.jpg]]
===Soltempel===
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40971#p40971


''Kardisk rundtempel''
===Pilgrimsvägen Via Aidne===
''Se [[Via Aidne]]''


[[Bild:Rundtempelkarta_wiki.jpg]]
==Flodgudinnan Stirpazia==
På den plats där [[Fil-Tofia#Flottarnas kapell|Flottarnas kapell]] nu ligger dyrkades en flodgudinna kallad ''Stirpazia'' innan Kejsardömet Jorpagna erövrade Aidne. Hon var gudinna för de lokala [[Snoaraner|snoaranska]] stammarna som fanns längs floden tidigare. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41032#p41032]


''1. Ingång och vapenhus''
''Om en snoaransk myt och jättesköldpaddor: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40983#p40983]''
 
''2. Bönesalen''
 
''3. Kören''
 
''4. Sanktoriet''
 
''5. Riarkoriet''
 
 
== Lysande Vägen ==
''"Den gudomlige Odo sade; Ur intet skapade Etin det himmelska ljuset med fast hand. Ljuset fyllde tomheten och tomheten strålade med Etins kraft och härlighet. Och Etin svävade i tomheten och han såg tomhetens oändlighet. Och han önskade att tomheten icke vore tom och Hans tankar blev form och tid. Och Etin betänkte formen och tiden och deras varande och han såg att de var goda."''  - Inledningen av Begynnelsens krönikor; Den Gyllene Boken.
 
Odo förkunnade att Etin, världssjälen, är den ende sanne guden och att allt är skapat av honom. Även alla intelligenta varelser skapades av Etin som gav dem en själ (d. kanat) vilken genomgår ett ständigt kretslopp av födelse, död och återfödelse. Andra så kallade gudar är inte riktiga gudar på samma sätt som Etin, och inte värda att tillbes. De ses istället som lägre andeväsen (antingen ljusandar eller demoner) eller som vanbilder av Etin.
 
För kanat att frigöra sig från det ständiga kretsloppet, poddorno, måste man i varje liv komma närmre Etin, och avkläda sig mörkrets gärningar och tankar. Detta gör man genom att följa den Lysande Vägen som profeten Odo predikade. Etin visade Odo ”Stigen”, sex levnadsregler som för kanat närmre Etins ljusrike. Endast genom att vandra på Stigen kan man leva ett liv som hyllar och ärar den barmhärtige Etin. Men Odo predikade att detta måste ske av egen fri vilja – något som stundom har glömts bort av den Lysande Vägens ivrare. Endast genom personliga beslut kan man närma sig den strålande Etin och förenas med världssjälen.
Den Gyllene Boken är den Lysande Vägens heliga skrift. Den är indelad i fem delar: Begynnelsens krönikor, Den Lysande Vägen, Odos liv, Odos brev och Odos epifania. Den Gyllene Boken översätts av tradition inte från dess originalspråk, dalkiska. Varje riark och solmunk inom den Lysande Vägen lär sig därför dalkiska hjälpligt för att kunna undervisa ur skrifterna.
 
===Skapelsen===
I begynnelsen svävade Etin i intet och fyllde det med sin strålglans. Från början fanns också mörkret, Etins motsats, vilken har kommit att kallas Hemaquiel (d. Hemakiõ). Då Etin skapade Altor och formade världen som ett hem för alla tänkande varelser sökte han fördriva allt mörker, men det kvarstod i skuggorna. Hemaquiels mörka inflytande fanns sålunda kvar och försökte hålla alla varelsers kanat borta från Etins ljus. Det är enligt Odos lära Hemaquiel som är det mörker i våra själar som vill bryta Etins bud och driva oss i fördärvet.
Andra lägre gudaväsen (ljusandar och demongudar) inverkade i skapelsen och formade olika raser (såsom älvfolk, halvlängdsmän, svartfolk och dvärgar). Framför allt på Aidne förkunnar man dock att människan är Etins främsta skapelse, och att andra raser inte reflekterar Etins ljus på samma sätt. Dock undervisar man tydligt att allt liv kommer från Etin, och att han är alltings ursprung – även om andra krafter varit involverade i skapelsen. Endast Etin kan skapa ur intet.
 
===Liv och död===
När en person dör frigörs kanat efter fyra dagar från kroppen och träder inför Etins ansikte. Där står solserafen Angarion och väger personens gärningar och tankar på en våg. Om de goda överväger de onda sänds själen tillbaka till Altor för att leva ett bättre liv och ytterligare närma sig Etins ljus. Om de onda gärningarna överväger de goda går själen först igenom en rening i eld (den så kallade "luttringen" (d. híro) och sänds sedan tillbaka till världen under svårare förhållanden för att leva dygdigare. Om det på Angarions våg knappast finns några själviska och mörka gärningar välkomnas kanat in i ljusets rike och förenas med världssjälen. Det är den ultimata upplysningen som på dalksika kallas víllornea (på fastlandet översatt till salighet, även om en direktöversättning mer skulle vara "fullkomligt ljus"). En person som nått víllornea kallas helgon. Om det å andra sidan inte finns en enda osjälvisk gärning överlämnas kanat till Hemaquiels kyliga mörker där ständig pina och själanöd råder. Denna fruktansvärda plats kallas ofta "pinoriket", "själahålan" eller "Inferno" (d. ciogokio).
 
===Stigen===
Profeten Odo blev det redskap som Etin använde för att befria alla varelser från Hemaquiels förledande och förtärande skugga. Etin uppenbarade den Lysande Vägen, den Sanna Läran som kan leda själen till ljusets rike. Lärans kärna är den så kallade ”Stigen”, vilken sammanfattas av sex bud:  
 
: 1. Etin är störst!
: 2. Missbruka icke Läran!
: 3. Hedra din familj!
: 4. Begå icke grymma handlingar!
: 5. Stjäl icke!
: 6. Håll ditt ord!
 
Endast genom att forma sitt liv kring dessa levnadsregler kan man hoppas på upplysning och förening med Etin. Stigen är den Lysande Vägens lag och levnadsregel, och sträcker sig bortom de sex budorden även om dessa anses sammanfatta hela förordningen.
 
Ytterligare information om [[Lysande Vägen]] finns att få på http://www.erebaltor.se/wiki/Lysande_v%C3%A4gen
 
==Valentin Echthe==
Valentin Echthe föddes till stordåd och storslagenhet. Från det att han föddes visste han att gudarna hade något stort i åtanke för honom. Då tredje konfluxen inträffade insåg Valentin att detta var en del av planen för hans liv. Fem år senare stod han som ledare för folket på Divras udde. Valentin Echthe kallade från första stund sina följeslagare för Echther. Han skapade så en första antydan till statsbildning efter katastrofen och en ny grund för sammanhållning. Alla som kom till Valentin mottogs med öppna armar så länge de var beredd att leva efter Valentins påbud. Dessa var ganska många och omfattade heder, ordhållighet, kyskhet och barmhärtighet mot den som visar ånger. Runt Valentin Echthe uppstod en personkult som lever kvar 1200 år senare. Hans ord kom aldrig att nedtecknas i någon officiell version utan har levt kvar genom muntlig tradering. De har så småningom kommit att sättas på pränt av ett flertal historiker, men ingen av dessa versioner har erhållit kanonisk status.
 
===År 610 e.O.===
År 610 e.O. så vördas Valentin Echthe fortfarande varmt av alla Echter. Näst efter Odo ses han som den störste man som någonsin har levat och han har även kommit att gudomligförklaras av Exarken i Ekeborg. Runt Valentins namn frodas en personkult som varje år når sin kulmen den 15:e öppne då Valentin Echthes dag firas. Denna dag hålls lika helig som soldagen och etinsdag. För echterna representerar Valentin inte den moraliskt felfria människan utan den perfekte ledaren. Om Odo kan sägas visa echterna den moraliska stig de bör vandra så visar Valentin Echthe vägen genom ett hårt liv där tuffa beslut måste fattas, ibland med moraliska kompromisser som följd. Odo är på det viset den perfekte religiöse ledaren, Valentin den perfekte kungen. Alla echter hyser en bergfast tro att på Valentins förmåga och den retoriska frasen ”Hur hade Valentin Echthe handlat om han levat idag?” är så uttjatad att magistrar i retorik numera starkt avråder sina skolaster från att använda den. Vilket de givetvis sedan gör i alla fall.
 
===Skriftliga källor från Valentins tid===
''"Att med säkerhet kunna härleda alla de tusenden av ordspråk och citat som än i dessa dagar läggs i Valentins mun låter sig svårligen med säkerhet göras då de skriftliga källorna från denna tid i Echternas historia är i det närmaste obefintliga".''
- Lärde Elkan Klumpfot av Mandelorden
 
Det finns i princip endast tre kända verk från denna tid i Echternas historia och de är Dirivins brev, Dikt till Ljuva Jungfru Annabella och Valentins domarbrev. I "Dirivins brev" angriper den unga kvinnliga advokaten Dirivin från sin fängelsecell i en rad retoriskt mycket välformulerade pamfletter främst sin forne motståndare, den joriske generalen Jegher. I det siste angriper hon dock Valentin Echthe där hon i förtäckta ordalag anklagar honom inte bara för löftesbrott utan även för otrohet i sängkammaren (med henne?). Kort tid senare förvisas både hon och Jegher till en i dag okänd ö av Valentin. De Echter som känner till breven förkastar all det sistnämnda brevet som ogin smutskastning utan verklighetsförankring. Dessa brev finns idag i Mandelordens eget bibliotek i Pendon. Exarken i Ekeborg har förövrigt länge velat komma över dem.
 
Något som skulle kunna ge stöd till Dirivins anklagelser i alla fall när det gäller Valentins otrohet i sängkammaren är ett brev som påstås vara ett brev skrivit av Valentin själv. Brevet är en dikt till "Ljuva Jungfru Annabella" där jungfruns behag prisas närgånget och övermåtta och där diktaren vällustigt fortsätter med att i flortunnt förtäckta ordalag omnämna hur han avser att behandla dessa nästa gång han har vägarna förbi. Dikten avslutas med en hälsning till jungfrun "från din Valentin". De få Echter som känner till dikten förkastar den lika kategorisk som Dirivins brev då alla vet att Valentin var gift och redligt trogen "väna" änkan Brythilde av Storegaard.
Detta brev påstås finnas i original inlåst någonstans i Exarkens bibliotek i Ekeborg. En kopia som ska ha tillverkats 168 fO av en Mandelmunk vid namn Usnar Långnäsa finns dock att beskåda i biblioteket i Luksilo. Utöver dessa texter finns också slutligen ett sigillerat dokument med fyra domslut där Valentin dömer i en landtvist mellan mellan två storbönder, en tvist mellan en bonde och en hirdman om huruvida hirdmannen gjort bondens dotter med barn, en tvist mellan en kvinna och en köpman där köpmannen anklagas för att väga falskt samt en tvist mellan en bonde och en förtrollad get där geten anklagar bonden för att ha svurit falskt.
Texten innehåller flera kända citat och beskrivningar som idag flitigt används i när man refererar till Valentins klokhet och duglighet som ledare och domare. De kallas allmänt för "Valentins domarbrev" och behandlas med stor vördnad bland Echter. Fler sådana här domarbrev har dykt upp under historiens gång men dessa fyra första är de enda som man faktiskt tror sig kunna härleda tillbaka till Valentin.
 
 
== Hidons munkorden & Hidonisterna ==
 
''(Behöver redigeras, eventuelt göra om orden till ett enskilt kloster [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=14939#p14939])''
 
På Bredsö öster om Divras udde i Kardien återfinns en orden av munkar som lever enligt Hidons ordensregel. Munkorden har som syfte att föregå med gott exempel – målet för alla dess munkar är att förenas med världssjälen. Detta är nu egentligen inte unikt för just Hidons orden, alla lysande vägens troende förväntas sträva efter detta. Det som är unikt med just Hidons orden är den målmedvetenhet munkarna uppvisar och den väg man har valt att vandra. Ahrild Hidon förespråkade att den breda vägen till världssjälen går genom att uppnå inre harmoni och frid. Det är endast den lycklige som kan passera Angarions våg och upptas i ljusets rike. Rent praktiskt så bör munkarna enligt Hidon hänge sig åt sådana aktiviteter som man finner harmoniska och lustfyllda. Att begrava sig i problem eller nedtyngande arbete är helt felaktigt. Överhuvudtaget så bör de minimera de omak och bekymmer som livet bjuder – särskilt uppslitande konflikter och hårda fysiska umbäranden. Dessutom bör de inte ödsla sin energi på att fördöma övriga människor utan ha ett öppet sinnelag för andra människors val. Enlig Hidons väg bör munkarna istället leda vägen genom att vara ett exempel för andra. Då folket sedan skådar harmonin hos den som lever enligt hans föreskrifter finner de inspiration till att själva leva ett mer harmoniskt liv i Etins ljus.
 
===Orden===
Orden har sitt säte på den stora och bördiga Bredsön. Man äger all mark på ön och tar upp skatt från dess bönder. Denna skatt är dock exempellöst låg och munkarna behandlar utan undantag sina undersåtar med vänlighet och respekt. I gengäld ställer folket gärna upp och hugger i närhelst orden behöver hjälp att iordningställa ett nytt hus eller röja ny mark för klosterträdgården. Orden har några anställda vakter, men deras största trygghet ligger i att Bredsöborna är beredda att försvara sina munkar med livet som insats. Själva solklostret är en oerhört påkostad och pampig samling byggnader. I mitten en solkatedral som i sin utsmyckning, om ej i storlek, skulle vara värdig Pendon eller Ekeborg. Runt om små men vackert utsmyckade byggnader som binds samman av täckta gångar som ger svalka om sommaren och skyddar mot regnet om vintern. Här finns bland annat ett välförsett bibliotek, ett dormitorium där varje munk har en egen elegant inredd cell, en matsal som är smyckad med fresker tagna ur Odos liv och en underskön klosterträdgård med små dammar, stenlagda gångar, doftande rosenbuskar och en ytterst välförsedd örtagård. Här lever munkarna större delen av sitt liv. De hänger sig var och en åt det som de har intresse av: broder Vidar har byggt upp ett observatorium varifrån han studerar stjärnorna och söker utröna framtiden, broder Anselm söker förfärdiga den skönaste kopian av Gyllene Boken som någonsin skådats och broder Erhard tar det mest lugnt om dagarna då han trots allt är 60 fyllda. Dagen börjar som vanligt i kloster med bön, men hos Hidonbröderna sker det först när solen står högt på himlen. Man ber tre gånger om dagen, men den som blir alltför upptagen med sina sysslor kan utan dåligt samvete missa middagsbönen. Själva middagen är det dock aldrig någon som missar. Här serverar broder Ragnvald och broder Laertes åtminstone fem rätter varje dag tillsammans med fina dalkiska och berendiska viner. Excesser ingår inte i Hidons ordensregel, det är det måttfulla njutandet som ger långvarig lycka, och därigenom är det sällan någon dricker sig berusad. De flesta är dock, som munkar bör vara, något korpulenta. Efter måltiden samtalar bröderna öppet om sina känslor och rensar luften så att inte harmonin skall gå förlorad. Munkarna har härigenom blivit mycket lyhörda och förstående män och de är oerhört omtyckta som biktfäder. De verkar ständigt veta vad de skall säga för att visa medkänsla och visar alltid förståelse för sina medmänniskor. Däremot är de sällan beredda att lägga två strån i kors för att hjälpa folk med sina problem, därtill är man alltför rädda att förlora sitt harmoniska sinnelag. Munkarna ser noga till att folket på Bredsö lever i största möjliga harmoni, då detta inverkar på brödernas harmoniska vardag. Utöver ägorna på Bredsö så har man även stora landarealer i östra Satgherin där orden låter driva enorma boskapshjordar som säljes med god förtjänst i Arntuna och Ekeborg. Dessa ägor skänktes till orden av boskapsbaronen Arviden Stolpe då denne fann ordens lära tilltalande och saknade arvinge.
 
===Hidonbröderna och Aidniska kyrkan===
[[Ahlbin Hidon]] var en ytterst karismatisk man som började sina predikningar i unga år. Detta skedde under en period då den aidniska kyrkan stod under en ytterst svag exark och i det närmaste drunknade i korruption. Ingen inom kyrkan orkade uppmärksamma den unge mannen och dennes något kätterska tankar. Ahlbin samlade så småningom en skara anhängare på östra delarna av Divras udde. Viktigast av dessa blev Baronessan av Bredsö (för övrigt moster till kung [[Vidar VI]]). Hon upplät mark på ön där Ahrild kunde grunda sin orden. Under baronessans hand kunde orden växa sig stark och när hon stilla avled ärvde orden så hela ön. Tillsammans med ägorna man ärvde av Baron Arviden kunde orden så låta bygga det ståtliga solkloster som man idag har. Bredsöborna har alla blivit starkt påverkade av munkarna och kallar sig emellanåt själva för Hidonister. Även om man givetvis inte kan unna sig lyxen av att endast ägna sig år njutningsfyllda sysslor så söker man finna njutningen i det man måste göra och har adderat omkring ett tjog lediga dagar till kalendern. Samtliga riarker på ön blev förförda av Ahrild Hidons kraftfulla förkunnelse och upptogs i orden som bröder. Numera är hidonbröderna de enda kyrkorepresentanterna på ön. Hidonbröderna är inte en egentlig del av den Aidniska kyrkan, men har heller aldrig sett sig som fristående. Man försöker istället noggrant att undvika den typen av gränsdragningar. Munkarna lyder inte under Kerisgassen av Divra men har aldrig påstått sig stå fria från Exarken. Ljusa Handen avlade år 607 e.O. en mycket ovälkommen visit hos munkarna, inget har hänt sedan dess, men orden känner sig pressad. Man har dock stöd från kungen som tillbringade flera somrar i sin barndom på ön och personligen har träffat Ahrild Hidon. Strax efter Ljusa Handens besök avlade kungen så ett inofficiellt men demonstrativt besök hos munkarna.
 
==Religion i norra Aidne==
 
Innan Lysande Vägen kom till Kardien dyrkades de gamla joriska gudarna. Detta var ett arv från Kejsardömet Jorpagna som Aidnehalvön varit en del av sedan 990-talet f.O. Hos jorerna stod filosofin högt, med Zenos lära som främsta exempel, men gudarna vördades ändå både av staten och folket i allmänhet. Prästerskapet var offentligt anställda och de stora templen låg i de viktiga städerna. Efter Tredje konfluxen föll det joriska samhället samman men tron på gudarna överlevde och religionen stärktes även på många håll. I Aidne kom eftervart Mandelorden att överta mycket av rollen som det gamla statlige prästerskapet haft och även om dessa munkar dyrkar gudinnan Ingeril var det kunskap och utbildning i den gamla joriska traditionen som då likt nu ansågs viktigast. Denna gudinna var dock inte ensam.
 
I det stora joriska imperiet hade många gudomar dyrkats, inte bara de gamla gudarna från [[Golwyndakulturen]]. En av dessa var [[Khellillan]] som i norra och västra Aidne var modergudinna för stora delar av ursprungsbefolkningen som fanns här innan jorernas ankomst. Khellillan hade mycket gemensamt med älvfolkens [[Tevatenu]] och hennes budskap handlade om naturens balans och livgivande krafter. Under namnet [[Khelilal]] började hon efter vart dyrkas av många jorer och under Mörkertiden fick hon stor betydelse i vad som kom att bli norra Kardien. Kultens prästinnor benämdes häxor i enlighet med det gamla språket erdir som de nyttjade i sina ritualer och i sin magi. De bistod med läkedom, kloka råd och tröst när hjälp behövdes. De medlade fred, organiserade samarbeten och förrättade offer. Khelilal blev främst det enkla folkets gudinna men även stormän och ogdar lyssnade till häxprästinnornas ord. Kulten samarbetade även väl med den lärde Mandelordnen.
 
''Inspirationsbild: http://ackegard.com/gallery/v/character ... n.jpg.html''
 
Bidragande till att tron på Ingeril och Khelilal stod extra starkt i norra Aidne var det att när jordakerna från Kard dök upp längs kusterna, och sedan även bosatte sig här, så lät de ofta gudinnedyrkarna vara och plundrade heller de som tillbad de gamla gudarna. Anledningen var att de såg likheter med sin egen urgamla tro på en klok och skapande modergudinna som fast de nu dyrkade Aesirs mäktiga skara fortsatt var en del av deras myter. Vissa lärde har hävdat att jordakerna tolkade de gamla gudarna som en slags onda vaenir och därför bekämpade dessa. Andra har visat till likheter mellan Khelilal och aesirgudinnan Frajír som dagens nordmarkare berättar om i sina sagor. Att de gamla gudarnas tempel var där rikedom samlades under tidig Mörkertid lär också ha spelat en viktig roll.
 
Vid tiden för Odos uppenbarelse och Lysande Vägens ankomst till Aidne spred denna nya tro sig snabbt till echterna i söder. Norra Kardien var dock mer motsträvigt. Solvandrare och andra tidiga representanter för Lysande Vägen tilläts samtala med folket men få lyssnade. Vissa skyllde detta på häxorna meden andra berättade att de mötts med respekt och även haft kloka samtal med Khelilals prästinnor. När Ovar I utropade sig till Kardiens första kung år 60 e.O. var det Khelilals prästinnor som stod vid hans tron, samt några mandelmunkar. Teologer både i Ekeborg och Arno har hävdat att det fanns en etinstrogen präst på plats men detta kan även vare en efterkonstruktion. Sant är dock att Ovar lät bygga et soltempel i Faltrax mot slutet av sitt liv.
 
Under hela den ovariska dynastin var Khelilal norra Kardiens viktigaste gudinna. Flera stormän och ogdar övergick eftervart till att följa Lysande Vägen då de såg hur framgångsrika echterna och zorakierna i söder var. Det nordkardiska folket vände sig dock till häxorna, och även några av kungarna så som den beryktade Mickel Jägaren som sades ha ingått äktenskap med en översteprästinna. Under den brandiska dynastin kom detta att ändras. Kungarna blev etinstrogna och stora delar av adeln. Flera solkloster etablerades i norra Kardien och soltempel i alla städer. Khelilal stod dock stärk hos folket och häxorna hade fortfarande en mycket viktig roll. Under kung Kippin I på 340-talet e.O. bröt det ut en öppen konflikt med häxorna och efter vart började de förföljas. Konflikten var mycket upprivande för norra Kardien och starkt medverkande till Maktövertagandet 424 e.O. när den echthiska dynastin tog över kungatronen.
 
Dyrkan av Khelilal förbjöds helt och hållet, med undantag av penternas Khellillan, folket svor troskap till exarken i Ekeborg och de överlevande häxorna tvingades lämna landet. Vidar II Rättråde hade lyckats med det ingen annan kunnat och spridit Lysande Vägen till hela kungariket. Fortfarande är det ändå så att i de mer avlägsna delar av norra Kardien lyser det från många Häxhögar under sommarens Treldarsafton.


=Kultur=
=Kultur=
==Kalender==


==Kalender==  
===S:ta Avos dag===


I Kardien används den [[Arcivaliska tideräkningen]] som räknar åren från profeten Odos uppenbarelse. Den utvecklades av exark Arcival den Vise och togs i bruk 212 e.O. efter att ha ersatt den [[Kejserliga Jorpagniska tideräkningen]] som var en hednisk kvarleva från innan Mörkertiden. Ett nytt kalendersystem infördes också och detta används nu i alla länder där tron på solguden Etin är den dominerande religionen. I länderna som följer den aidniska grenen av Lysande Vägen har detta utvecklats till den [[Aidniska kalendern]] och kardierna delar således många högtider och helgdagar med flera andra folk. Några egna festdagar och särdrag har dock utvecklats.
''Bakgrund: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40923#p40923]''


===Kardiska festdagar===
''Datum: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40927#p40927]''


*'''Valentin Echtes dag:''' 15 [[Öppnemånad]]
===Storrådsmötet===


:Denna årets första Odosdag tillägnas echternas första hövding. Echterna samlas i sina släktgårdar och de äldste återberättar sagor ur Valentin Echtes liv. Man åminner sig dennes levnadsregler och felfria styre. I Ekeborg samlas tiotusentals echter att hedra Valentin Echte vid dennes grav i en ceremoni som leds av Kungen. Aidnska kyrkan deltar inte i ceremonierna, men echtiska riarker och bontisâler ansluter sig till folkmassorna. Den echt som handlar orätt mot annan echt under denna dag är att räkna som en man utan ära, och även mindre brott som utförs på Valentin Echtes dag bestraffas med döden.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40895&sid=c80a28065cd4a5c4a151d87d4a7953ef#p40895


*'''Dansnatten:''' 13 [[Kalltemånad]]
===Flottardagen===
Dag under vårsommaren då allt uppsamlad timmer släppa under Kejsarbron från Norra timmerhamnen till Södra timmerhamnen. Datumet avgörs av stadsrådet utifrån lämpligt vattenstånd och strömstyrka i Stirpazfloden.
Befolkningen i Tvillingstäderna samlas för att bivåna timmrets färd under brovalven och är en allmän festdag som ofta avslutas på städernas tavernor och värdshus.


:Unga som gamla, bonde som adlig, dansar från solnedgång till soluppgång; en mycket gammal tradition som sägs gå tillbaka till Kejsardömet Jorpagnas tid men trots visst misstycke från Aidniska kyrkan är den mycket populär.
===Spelen===


*'''Bontisâlens förälskelse:''' 2 [[Töemånad]]
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42171#p42171


:Man ger sitt hjärtas utkorade en gul blomma.
=Platser=


*'''Tallerins död:''' 28 Töemånad
==Timmerhamnarna==
En hamn norr om Fil som tar emot timmer som flottas ner för Stirpas och en hamn söder om Tofia där timmret lastas på skepp för att fraktas bort.


:En kardisk festdag som i Zorakin senare tid har anammat under namnet Brands dag; drakar flygs under dagen för att ”dödas” i skymingen, historien om hjälten och draken återberättas.  
''Birke skrev:''
:''Vi har '''Norra timmerhamnen''' norr om Fil. Har samlas allt timmer bakom stora länser ute i vattnet, och eventuellt i viss grad även i virkesupplag uppe land, efter att det flottats ner Stirpazfloden under våren. Här hålls den stora auktionen vi skrivit om tidigare och det är först då timmret säljs. Därefter flottas det vid ett tillfälle under Kejsarbron innan det samlas bakom nya länser i '''Södra timmerhamnen''' söder om Tofia. En viss del av timmret tas här upp på land men det mesta lastas direkt upp på väntande skepp tillhörande olika de uppköpare som vunnit buden under den tidigare auktionen. Viss del av timmret som kommer ner Stirpaz används inne i staden och tas rimligen upp innan det passerar Kejsarbron men den största delen av timret säljs och fraktas bort sjövägen.''


*'''Odos landstigning:''' 21 [[Halvemånad]]
:''Flodbaronerna har sin agenda men den passar de in i det rådande systemet. Exakt hur har vi väl diskuterat på olika platser och kan gärna fortsätta med det.''  


:Man firar Odos landstigning i [[Kardien#Satgherin|Arntuna]] nio dagar efter sommarsolståndet 12 e.O. Enligt sägnen sägs det att echternas jarl lovade att vara den första som mötte profeten denne steg i land på Divras udde, men jarlen låg sjuk när skeppet från Caddo anlände. För att hedra jarlen fortsatte därför Odo upp för Gridefloden och tog så sina första steg på aidnisk mark framfor den echtiske jarlens sjukbädd som burits ner till staden Arntunas flodhamn.  
:''Sen var det väl också det här med handeln de så kallade Traktatbaronerna kan göra länger upp längs Stirpaz. Frågan är hur mycket timmer det handlar om och om detta tas upp på land för frakt över land?[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41615#p41615]''


*'''Lilla höstfesteveckan:''' 12-17 [[Skördemånad]]


:Lilla höstfesteveckan, som alla andra användare av aidniska kalendern firar i två dagar, är i Kardien efter 424 eO utvidgad till sex dagar. Under denna betalar man sina skatter, säljer överskottet av skörden, besöker marknaden, skaffar sig nytt tjänstefolk och passar på att fira när överflödet är som störst. Faltrakierna kallar veckan lite ironiskt för "Stora Lilla höstfesteveckan" och är noggranna med att själva skilja mellan de två. Dock måste faltrakierna vare sig de vill det eller inte följa echternas påfund.  
''Jeb skrev:''
:''Jag tycker det låter som en lösning. Flodbaronerna och Traktatbaronerna är en del av varandras framgång. Kvantiteten på timmer är såpass stor att det stör handeln för resten av de som är involverade. Flodbaronerna vill skapa ett monopol genom att strypa övriga handlare. Konflikten är oundviklig, men ännu i sin linda.[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41618&sid=13dd947daf615a7177bf88a8ca87c321#p41618]''


*'''Skattedag (Lilla höstfesteveckan):''' 12 Skördemånad
=="Guedelonborgen"==
Borg sydöst om Tofia.


:Bland echterna betalas skatter alltid på samma dag varje år. Som en del av omstruktureringarna i "nya" Kardien kom echternas skattedag att gälla hela landet och då skall tempelskatt, sköldränta, arrenden, lagmansränta och frigångsavgifter betalas.
''Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41574#p41574 (längst ner)''


*'''Drängmorgon och Pigkväll (lilla höstfesteveckan):''' 13 Skördemånad
''Möjligt tillhåll för en raxorisk specialstyrka... http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41658#p41658''


:Dagen efter Skattedag beslutar husbonden om han vill behålla drängen/pigan ett år till och drängen/pigan likaledes om denna vill stanna ett år till. Den som väljer att stanna svär så en ed att göra det till nästa Drängmorgon eller Pigkväll. Om anställningen upphör får man sin avtalade lön utbetalad och gör bäst i att snabbt skaffa sig en ny husbonde innan kassan sinar.
=="Fogdeborgen"==
Borg sydväst om Fil.


*'''Maktskiftet (Lilla höstfesteveckan):''' 16-17 Skördemånad
''Möjligt tillhåll för en kardisk [[Landsfogde]]...''


:Firas ibland echterna i Kardien till åminne av tronövertagandet 424 eO med påkostade fester, speciellt bland högadeln. Faltrakierna har inget att fira men passar på att njuta av dessa två extra lediga dagar då echterna är upptagna i slott och tempel.  
==Häxstugan==
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42136#p42136


*'''Vinprovarkvällen:''' 14 [[Etinsmånad]]
==Varvet==
Mindre skeppsvarv utanför Fils södra mur.


:En butelj av årets vin provas (ofta i stället en kanna öl); den påföljande mer religiösa Ångerdagen kallas folkligt "Tunga huvuds dag".
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42249#p42249


==Sexualmoral==
==Cisternerna==
Echterna har en ganska sträng sexualmoral. Man anser att sexualakten bör ske mellan en man och en kvinna som och att dessa skall vara gifta med varandra. Sex före äktenskapet är inte anses inte vara acceptabelt, särskilt inte för kvinnor, även om de flesta kan acceptera en ungdomsromans som gått för långt (åtminstone i efterhand). För otrohet finns det betydligt mindre tolerans och att köpa sex av prostituerade är oerhört skamfullt. Ingen goder echt låter sig frivilligt ses i ”De gladas” sällskap, det är endast simpelt folk som fattigdrängar och soldater som utnyttjar dylika tjänster då någon ser. Homosexualitet är också något som man ser som skamligt och felaktigt. Det finns inga lagar som förbjuder sådan kärlek, men den som avslöjas som ”stjärtgosse” får räkna med omgivningens förakt och rasar snabbt utför på den sociala stegen. För många män som älskar män blir utvägen att dölja sin erotiska relation bakom en fasad av manlig vänskap. Däremot så är echter inte homofoba i bemärkelsen att man undviker att umgås nakna, krama om sina manliga vänner eller utbyta ömhetsbetygelser som skulle få de flesta att rodna. Att två män delar säng är inte heller något som man höjer på ögonbrynen åt. Så länge händerna håller sig på täcket vill säga.
Två stora vattencisterner i Fil. Kopplingar finns till Undervägarna.


http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42315#p42315


== Hemfärd ==
==S:ta Evelonas tempel==
Soltempel i Philborgsbyn i Fil ''(Byggnad 7?)'' byggt av bofasta från [[Magilre]]. Helgad åt S:ta Evelona av Munzga. Predikningar hålls här på [[Joriska språkfamiljen#Magilliska|magilliska]].


Bland den echtiska adeln har traditionen om hemfärd vuxit sid stark under det senaste århundradet och idag är den obligatorisk för en blivande riddare. En hemfärd sker i de sena tonåren under adelsmannens tid som väpnare. Det är en lång färd som ofta som egentligen kan utföras var som helst och som alltid avslutas med att den unge adelsmannen återkommer hem. Hemfärden sker i makligt tempo och syftet är att skaffa sig erfarenheter för att klara sig själv i sitt fortsatta liv som vuxen. Dessa erfarenheter består i allmänhet av att besöka olika borgherrar, deltaga i tornerspel, supa hejdlöst, besöka spännade platser, flörta med jungfrur, lägra en flicka och ett och annat hederligt rackartyg. Det är allmänt accepterat att unga män på hemfärd kan ta sig friheter från den vanligtvis stränga echtiska moralen och hedern. Hemfärden blir ett andningshål mellan kraven på lydnad som barn och ansvar som vuxen.  För många tillhör hemfärden livets absoluta höjdpunkter och väcker en nostalgisk tår framför vinterbrasan hemma på godset. Själva resan kan vara i ett halvår eller mer. Den vanligaste hemfärden går från Pendon, där studierna hos mandelorden just har avslutats, och hem till släktgården på Divras udde.  Färden följer på intet sätt den närmsta vägen utan man låter sig ständigt vägledas av möjligheterna till en god bankett, spänning och vadhelst dagen har att erbjuda. Hemfärden bör ske i sällskap med sina bästa vänner och för blodsbröder är det otänkbart att inte göra hemfärden tillsammans. Mer exotiska hemfärder sker genom Berendien, längs Via Aidne hela vägen från Jorpagna eller till Goiana som är ständigt resmål för släkten Stolpes hemfärder.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42481#p42481


==Mat & Dryck==
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42496#p42496
Man kan egentligen inte tala om ett kardiskt kök då de olika folkgruppernas kulinariska traditioner skiljer sig åt relativt mycket. Losdriverna på faltraxnäs äter helst försiktigt kryddad fisk & skaldjur eller fårkött, echterna däremot är i allmänhet skeptiska till fårkött som ”smakar kofta” och bland faltrakierna anses mat bli finare ju fler och dyrare kryddor som används.


===Det echtiska köket===
==Heroldshuset==
Detta kan nog anses som det mest intressanta av de kardiska köken, vilket till stor del beror på att det inte är lika begränsat av knapphet. En ordentlig måltid baseras på kött med bröd som tilltugg, ofta mjuka tunnbröd. Man lagar inte gärna grytor utan steker eller halstrar köttet och serverar det tillsammans med såser. Dessa baseras på vin eller grädde och smör och kan i de mer avancerade fallen ta flera dagar att preparera. En kock bedöms till stor del efter sina såser. Färska örtkryddor används mycket flitigt, men mot mer exotisk kryddor är man i allmänhet skeptisk. Vitlök uppskattas bland vanligt folk, men i högreståndskretsar skyr man vitlöksstanken. Sötma tillföres gärna i de flesta rätter, billigaste sötningsmedlet är honung, men även farincypressocker och andra importvaror förekommer.
* Bröd - Mjuka tunnbröd bakas i varje by. Solbullar bakade med mjölk, smör och honung uppskattas till fest (eller i vardagslag för den rike). Överlag finns en stor variation och rikedom bland echternas brödkultur. Till brödet har man helst smör och tjocka skivor ost, korv eller skinka och lök.
* Chark – Lufttorkade skinkor från Ekenfara är en ansedd delikatess. Utöver det finns en stor uppsjö av korvar: blodkorv, surkorv, vitlökskorv, spädgriskorv, halvkorv, ostkorv, örtkorv, ölkorv, nötkorv, stångkorv, fyrkorv, rökkorv, osv.
* Ost – Ostarna från Haperike är världsberömda över hela Aidne. Både mjuka och hårda ostar tillverkas med omsorg.


===Vin===
''Snibben skrev: Fil- Tofia Heroldshus kan vara Hertigstaden 13. Ursprungligen låg Fil-Tofia Heroldshus i Fil vid Vapentorget (Heroldhuset gav namn åt det) - Philbyn 3 men för ca 35 år sedan började huset bli för trångt för alla böcker, sköldar och övrig verksamhet så man började leta ny tomter för att bygga ett hus. Hertigen i Slättebo passade då att bygga ett helt nytt hus mellan pilgrimshuset och sitt eget palats (tomten hade tidigare haft ett lagerhus men dess funktion kunde enkelt flyttas). Hertigen av Slättebo gjorde nu inte det av några altruistiska skäl utan vill helt enkelt ge en känga åt Hertigen av Philmark i den "vänskapliga" tävlingen som finns mellan dessa båda. Huset i sig är överbelamrat med vapen och snidade djur målade i heraldiks färger från husets alla välgörare i både Slättebo och Philmark. Som en liten hämnd så köpte Hertigen av Philmark det gamla Heroldhuset och inrättade här Vapenknasarnas värmestuga för häroldrar som inte är anslutna till häroldernas gille. Även det gamla huset är utsmyckat med snidade och målade vapen och lätt att hitta. Värmestugan drivs mer som ett värdshus än som ett heroldshus och i praktiken kan vem som helst använda det. Det skall även tilläggas att både häroldrar och vapenknasar inte bryr sig om fejden mellan de bägge hertigarna utan trivs bra med det nuvarande arrangemanget. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42026#p42026]''
Kardiskt vin är känt för att vara dåligt gränsen till uselt. Huruvida det beror på jordmån, klimat eller bristande kunskap är outrett. Det finns dock undantag, varav det kardiska konungavinet utgör det främsta.


'''Kardiskt konungavin'''
==Vapenknasarnas värmestuga==


'''Smak:''' Fylligt men nyanserat rött vin med något animalisk doft, inslag av plommon, ek och hästragg.
''Snibben skrev: ... Som en liten hämnd så köpte Hertigen av Philmark det gamla Heroldhuset och inrättade här Vapenknasarnas värmestuga för häroldrar som inte är anslutna till häroldernas gille. Även det gamla huset är utsmyckat med snidade och målade vapen och lätt att hitta. Värmestugan drivs mer som ett värdshus än som ett heroldshus och i praktiken kan vem som helst använda det. Det skall även tilläggas att både häroldrar och vapenknasar inte bryr sig om fejden mellan de bägge hertigarna utan trivs bra med det nuvarande arrangemanget. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42026#p42026]''


'''Alkoholhalt:''' 12%
==Williams tre båtar/Tre Båtar==
Värdshus beläget i Fils södra portmur.


'''Lagringstid:''' minst 10 år på ekfat
''Jeb skrev: Williams tre båtar. En port (O-O-O) bestående av tre torn och två portar i sydöst. Öppningen leder från Tofias innerstad till hamnen. Döpt efter hertig William [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40619#p40619]''  


'''Pris:''' 95 sm per kagge, när det är till salu
==Axet & Kotten==
Beläget i [[Fil-Tofia#Sydslänten|Sydslänten]] där många av Fils mest välbeställda borgare bor ligger värdshuset ''Axet och Kotten''. En trevånings byggnad i klassisk echtisk stil med rykte på sig att servera Tvillingstadens bästa öl. Axet och Kotten drivs av Madam Elisa, en kvinna i femtioårsåldern född och uppvuxen i Fil, med hjälp av en tidigare efarisk legosoldat vid namn Beravrim. Elisa brygger värdshusets öl själv och är mycket noga med dets goda rykte. Ölet lockar både lokala gäster och återkommande besökare i staden. Värdshuset serverar även god mat, är rent och utrustad med egen badstuga, samt försedd med solida lås på alla dörrar. Kaptenprior [[Altbin Hjortlöpe]] i [[Solorden]] går sällan miste om ett stop öl på Axet och Kotten vid sina besök i Tvillingstaden.


'''Palnes åsikt:''' Ett härligt vin! Efter att snart givit upp sökandet efter gott vin i detta arma vinland fann jag slutligen det jag sökte i konungens egen vinkällare. Fylligt, härligt och med en omisskännlig doft av häst. Fyra varmröda solar!
==Äppelblomman==
Värdshus eller taverna nära Halvlängdshagarna i [[Fil-Tofia#Parkstaden|Parkstaden]] i Tofia. Ägd av halvlingen Vilmur Gladerdag.


'''Övrigt:''' Får endast tillverkas av kungens druvmästare på druvor från odlingarna i Ekelund.
==S:t Palins tempel==
Soltempel tillhörande [[S:t Palins Orden]]. Beläget i [[Fil-Tofia#Mellangränderna|Mellangränderna]] norr om bontisâlens palatstados.


http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42407#p42407


'''Kardiskt lantvin'''
==Kefimhuset==
Fattighus i Fil. Sköts av munkar tillhörande [[S:t Kefims Orden]].


'''Smak:''' Strävt och surt rött vin med tydliga inslag av gyttja och sylvoleum.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42165#p42165


'''Alkoholhalt:''' ca 10%
''Beläget i Oxekarna: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42214#p42214''


'''Lagringstid:''' 1 år
==Hypons handelshus==
Det erebosiska handelshuset [[Hypon]]s kontor i staden. Företräds av Edelbor Hypon.


'''Pris:''' 20-25 sm per kagge
==Tovnellas smedja==
Smedja där Tovnella Telbertin från Jorpagna tillverkar vapen. Ligger i  [[Fil-Tofia#Söderomtorget|Söderomtorget]] i Tofia.


'''Palnes åsikt:''' Det här eländet är vad som serveras runt om i Kardien! Ett surt, räligt och motsträvigt vin som tycks vilja hämnas den usla omsorg det fått genom att lämna en lång dyig eftersmak på tungan. Rekommenderas endast till den som akut behöver dränka sina sorger. En solförmörkelse är det enda betyg jag kan ge till detta vinets motsvarighet till den tredje konfluxen!
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40696#p40696


'''Övrigt:''' Bryggs runt om i Kardien för lokal konsumtion.
==Philborgen==
''Birke skrev: Pilborgen skulle kunna ligga utanför Fils stadsmur någonstans i sydväst, möjligtvis inne i den vinkel som muren gör här. Ursprungligen under Mörkertiden byggdes borgen på en liten kulle omgärdad av en jordvall med träpallisad men har senare byggds på i flera omgångar och består nu mer av sten med murar och torn. Den är ansluten till stadsmuren med en bro ser jag före mig och har möjlitvis även en port ut mot utsidan av staden. Under borgen finns lönngångar som ansluter till floden och vägarna under staden. Pilborgen var från 300-talet fO och fram till 424 eO en viktig militär befästning varifrån echterna bevakade Pilmarken och Divras nordöstra gräns mot svartfolk, snoaraner och zorakier. Ursprungligen gjorde de de enast för att skydda sig själva men sedan 60 eO gjorde de det i samråd med kungen av Kardien uppe i Faltrax. Efter 424 eO blev Pilborgen säte för hertigen av Philmark.
[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40630#p40630]''


===Öl===
''Jeb skrev: Philborgen tycker jag ska ligga i stan med anslutning till muren. Den är gammal och omodern, men tjänar ännu som garnison för stadens många soldater och magasin. Det är fortfarande hit Fil-borna drar sig som en sista utpost i orostider, men Philborgen har inte längre sin forna prakt. Philborgen omnämns på samma vördnadsfulla sätt som Enterprise gjorde efter Midway. De flesta Filbor tycker det är synd och skam att Daggarna anser sig för fina för Philborgen. De bor på andra sidan stan i sitt modernare palats. Gamle grå eller Farfar grå kan vara sådan man kallar borgen. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40633#p40633]''
Lyckligtvis så kompenserar Kardien det man saknar i vinkultur med öl, eller bjär som man säger i Kardien. Särskilt bland faltrakierna är bryggartraditionen stark och varje shir har en egen brygd.


'''Faltrax gammelbryggd'''
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42284#p42284


'''Smak:''' Stor beska. Fyllig smak med inslag av rostad coffa, brödighet och viss sötma. God efterbeska.  
==Bastionen==
Ruin utanför Tofia.


'''Alkoholhalt:''' 5%
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40928#p40928


'''Lagringstid:''' Från 2 år och uppåt.
==Flottarnas kapell==
''Snibben skrev: Förslag: Flottarnas kapell, eller "S:ta Avo och St Emrin i Fils fria flottares kapell" som det heter egentligen, är ett gammalt tempel från Jorpagnas imperietid. Ursprungligen var det vigt åt Stirpazia, Stirpaz gudinna, och vägfarande gick dit för att få lycka på färd över eller längs med Stirpaz. När Zorakin blev odoister omvigdes templet till kapell för S:t Emrin för att vara ett tempel för vägfarande. Dock så kom stad, kyrka och hertigen inte överens om vem som skulle stå för kostnader så det gamla templet förföll tills flodbaronerna kom överens om att sponsra det ca 425 e.O. Numera är det ett litet och väl restaurerat kapell men samtidigt med påkostade utsmyckningar inuti (flodbaronerna vill visa hur rika de blir på timret). Kapellet står främst till timmerflottarnas förfogande men alla som färdas över och på Stirpaz är välkomna. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41007#p41007]''
'''Pris:''' 6 sm för 2 årigt och sedan uppåt.


'''Palnes åsikt:''' Det sägs att första gången du smakar en gammelbrygd från Faltrax kommer du aldrig att glömma, och var bättre göra det än här, i hjärtat av Faltrax på en av stadens bjärhallar. Ölet har en underbar efterbeska som sakta lämnar gommen och sänder strålar av Etin ljus genom hela kroppen. Fem strålande solar på en molnfri Etins délo!
==Undervägarna==
Tvillingstadens underjord bestående av vattencisterner, dräneringstunnlar, avloppsrör, gravkammare och gamla gruvgångar.


'''Övrigt:''' Bryggs i Faltrax i Kardien. Gammelbryggd, som den populärt kallas är ett populärt finöl i norra Kardien men du kan finna det över hela Aidne-halvön.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42298#p42298


==Pilgrimshuset==
Härbärge för pilgrimer längs [[Via Aidne]]. Beläget vid torget i Tofia och drivs av bontisâtet.


'''Salviaöl'''
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40966#p40966


'''Smak:''' Ljust öl med medelstor beska. Medelfylligt, smakrikt öl med inslag av kardborre och salvia.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40993#p40993
'''Alkoholhalt:''' 5%


'''Lagringstid:''' 3 månader.
''...överhuvud/föreståndare för pilgrimshuset är [[Margeta Måne]]...'''


'''Pris:''' 4 sm i Ekeborg
==Bontisâlens palatstados==


'''Palnes åsikt:''' Ett trevligt öl. Tre uppåtgående solar i betyg.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40637#p40637


'''Övrigt:''' Ett av Aidne-halvöns populäraste öl. Bryggs i Ekeborg i Kardien.
==Lazarethklostret==


''... Lazarethklostret i Tofia tillhörande [[S:t Mellins Orden]], namgivet efter solvandraren Lazareth från Argald i Jorpagna. Han grundade en sjukstuga här 484 eO när staden var full av nödställda som sökt tillflykt från svartfolkens härjningar i Slättebo och Philmark. 523 eO beslutade exark Yrban I, känd för sin godhet och särskilda stöd till S:t Mellins Orden, att sjukstugan skulle byggas ut till ett kloster. Stadens befolkning hade ännu inte återhämtat sig från svartfolkskriget men den hade ökat markant och särskilt bland de svagaste i samhället. ... [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40640#p40640]''


'''Happarsbyns veteöl'''  
''...Titus Lindeblad, överhuvud för Lazarethklostret i Tofia...''


'''Smak:''' Liten beska, syrlig ton med inslag av citron och vete.
==Den svarta styråran==


'''Alkoholhalt:''' 4%
Ett sjaskigt ställe utanför Båtarna. Åran som det kallas ligger inklämt mellan två kornbodar och huserar mest hamnarbetare och strandsamlare. Maten är förvånansvärt bra då tillgången på färska råvaror är god i hamnen. Vinet man sköljer ner det med håller inte samma standard. Nu är det inte för maten man besöker åran. Här träffas mördare, smugglare och övriga ljusskygga för att göra upp affärer. Stadsvakten dyker upp då och då och gör en rensning, men åran återuppstår med ny ägare inom kort tid. Just nu drivs åran av Billford Stryk en smugglare vars pråm förstörts. Den förre ägaren försvann dagarna före krögare Stryk tog över.


'''Lagringstid:''' 4 månader
==Pampas==


'''Pris:''' 4 sm i Ekeborg
Intill Rangvald den skönes torg ligger en ölstuga inredd för att hedra ägaren Silvervinds påstådda pampiska bakgrund. Stället är inrett med vackra hästsniderier och typiska pampiska vävnader pryder väggarna. På Pampas bakgård har även ett ångbad inretts där gästerna kan njuta av ölen samtidigt som de svettas av sig dagens vedermödor. Pampas har billigt öl och maten är av enkel, men pampisk art. Specialiteter som sjögräsbiffar och hästkorv serveras i flätade gräskorgar. Stället är populärt bland unga sofistikerade borgare, som anser att de pampiska sättet att leva fritt på den stora stäppen är framtiden. Sanningen är att Silvervind inte alls är pamper och det mesta i hans ölstuga är rena påhitt från hans sida. Silvervind heter egentligen Lindus och är från Hamre i norra Slättebo.


'''Palnes åsikt:''' Även här ett kompetent, om än i min smak något blekt öl. Tre stabila solar blir det dock till ett gott hantverk.
==Hamrells==


'''Övrigt:''' Bryggs av halvlängdsännen i Happarsbyn vid Ekeborgsfloden, ett par dagsmarscher norr om Ekeborg. Har du vägarna förbi och uppför dig artigt kommer du tveklöst att smaka både ett och flera stop.
Vid Stirpaz flodstrand på Tofiasidan finns Hamrells värdshus. Huset står på pålar för att undvika gyttjan som omger det, men med åren har det sakta sjunkit ner i dyn. Huset är därför krokigt och snett åt alla möjliga håll och flera vad har satt om när hela rasket rasar ner i floden. Stället har varit i familjen Hamrells ägo i flera generationer och var en gång ett respektabelt ställe. Numer styr det av familjen Hamrells överhuvud Harald "Hästen" Hamrell och är en skugga av sitt forna jag. Hamrells serverar urvattnat vin och blaskig öl. Maten är av dålig kvalitet och de rum man har för uthyrning är inget för den finkänslige. Inte heller sällskapet man kan köpa med sig till rummet uppvisar några former av finkänslighet och diverse risker för den ömhetstörstande medföljer. Ett besök på ett bättre badhus är att rekomendera efteråt. Det är inte något av detta som drar kunder till Hamrells. Harald är ledare för Tofias tjuvgille och Hamrells är gillets högkvarter. Alla som vill ägna sig åt olagligheter i Tofia måste besöka Hamrells för att registreras av gillet. Gör man inte det skickas personal ut för att hjälpa den nyanlände med vägbeskrivning.


===Te===
==Rådhuskällaren==
Bryggs av tepez-buskens blad. Te är vanligast förekommande bland halvlängdsmännen. Här ser man ofta männen sittandes på bygatan under intensiv diskussion medan man blandar olika skördar och årgångar innan teet bryggs koppvis. Teerna smaksätts gärna med blomblad, fruktskal och torkade bär. En vanlig dryck runt om i Aidne är nekker, te med honung och mycket mjölk som anses lindra halsont.
Är som namnet antyder källaren på rådhuset i Fil. I forna dagar förvarades delar av stadens belägringsförråd här. Numer har en finare ölhall inretts under de vackra stenbågarna. Rådhuskällaren är en stor öppen lokal med upphöjd scen. På scenen spelas flera gånger i veckan teater i Echtisk riddarromantik. Den ena pjäsen mer högtravande än den andra. Flera resande teatersällskap nyttjar scenen när de besöker staden och både musikanter och gycklare utövar sitt värv här. Rådhuskällaren får anses vara en populär nöjesplats då både vin och öl är av god kvalitet och priserna är fördelaktiga. Föreståndarinnan Fru Tillena Stallardotter är en populär kvinna vars energirika person får omgivningen att engagera sig i alla hennes förehavanden. Ofta utan mer betalning än ett leende från henne.


==Heraldik==
'''Endast för SL'''
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40543#p40543
Rådhuskällaren har en hemlig flyktgång byggd för att smuggla ut rådsherrar vid händelse av orostider. Gången är en dold lucka i golvet och leder ut i Undervägarna. Nuvarande föreståndarinna hittade luckan av en slump och använder den för att ta emot sin älskare efter stängningsdags. Hennes älskare är en medlem av hertigfamiljen och mycket mån om att inte bli sedd under sina snedsprång. Flyktgången är förpassad i glömska av övriga i rådhuset och de få som minns att det en gång fanns en flyktväg tror alla att den murades igen när förråden flyttades. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41327#p41327]


''Gamla Kardiens vapensköld (m.m.): [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=25290#p25290]''
==Goda yxskaft==
Ister Banns träsnideri är Fil- Tofias huvudsakliga leverantör av verktygsskaft och liknande. Verkstaden ligger strax utanför muren vid Fil och drivs av Mäster Bann och hans söner. Deras hantverk håller ypperlig kvalitet och brännmärks alla med stadens vapen och Mäster Banns bomärke. De stoltserar med att kunna leverera nästan alla slags träslag och importerar vida ifrån om kunden kan betala. Det mesta av tillverkningen sker vanligtvis med lokala träsorter. Mäster Bann äger en av Fil- Tofias få trampsvarvar och tillverkar allsköns runda trävaror med den. Ska skaft eller spjutämnen tillverkas görs de uteslutande för hand. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41298#p41298]


''Några förslag om tillkomsten av Kardiens vapensköld: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=26768#p26768]''
==S:t Andamiklostret vid Fil==
''[Klostret utanför Fils stadsmur ... tillhör [[S:t Andamis Orden]]]''


''Mer om tillkomsten av Kardiens vapensköld: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=32872#p32872]''
''...Valton av Kjostevi, överhuvud för S:t Andamiklostret i Philmark utanför Fil...''


''Om vapensköld från Gamla Kardien: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33132#p33132]''
==Magikernas Gilleshus==
Samlingsplats för magiker tillhörande [[Magikernas Gille]].


==Folkmagi==
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40955#p40955
Vid Akademin för elementaristernas skolning och andra magiakademier i Kardien utbildas magiker enligt den joriska magitraditionen. Utgående ifrån de joriska encyclopediernas kunskap får de får lära sig magins trivium och qvadrivium. De tvingas även läsa Gannôfryn Järnekstavs samlade verk, lära sig tyda forntunga och dvärgarunor, memorera alla magiska equninoxer som har inträffats och beräknats kommer att inträffa under de närmsta 1000 åren och de tillåts att ta in magiskt vetande när deras sinnen anses vara förberedda. När de är färdigutbildade kan de ikläda sig magikerns klassiska kappa, greppa sin stav, bege sig ut i världen och åtnjuta respekt, vördnad och en viss fruktan. En värld av äventyr, bildning och eventuellt rikedomar ligger öppen.


Dessa magiker är dock ganska sällsynta. Den vanligaste formen av magiutövare är betydligt mer jordnära och folklig. På varje person med sann magisk talang som får möjligheten att utveckla sin fulla potential går ett dussin viskarlar, trollpackor, stavkarlar, väderkännare, andeviskare och spåmän. Dessa har i jämförelse med en riktig magiker oftast begränsade talanger och en outvecklad magisk förmåga, men kan ändå utföra handlingar som ligger långt bortom det normala. Många utövare av folkmagi lever ett någorlunda vanligt liv i eller i enslutning till en by och använder sin förmåga till eget och det gemensammas bästa. Andra får dock tampas med omvärldens brist på förståelse och lever ett liv i avskiljdhet. Nedan följer en kort beskriving av några arketyper inom folkmagin.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40958#p40958


*'''Viskarl/Viskona''' - är den klassiske kloka gubben/gumman. Den typiske viskonan bor i en stuga i närheten av byn och kallas dit för att bota barnafeber, hjälpa till vid förlossningar och stilla blod vid olyckor. Viskonan arbetar med en blandning av dekokter, helande örter, våtvarma omslag och magiska ramsor. Att ha en kunnig viskona i grannskapet leder till en drastisk minskning av barna- och mödradödlighet och påtagligt ökad meddellivslängd. De mest kunniga viskonorna omtalas kunna bota skallspräckarsoten. De minst kunniga saknar helt magiska förmågor och är inte till mer hjälp än grannfrun.
==Galgberget==
''...vid Rackarbyn utanför Tofia...''


*'''Trollpacka''' - [[Häxkonst|häxmagi]] ses inte som en rumsren form av magi och trollpackor håller sig därför utanför samhället eller arbetar i det fördolda för att undvika att bli anklagade för kätteri. Bland trollpackor finns många som är har stora magiska förmågor och som egentligen inte passar in i kategorin folkmagiker.
==Avrättningsplatsen==
''...vid vägdele utanför Fils norra mur...''


*'''Väderkännare''' - den lite egne gubben i utkanten av byn som känner i högerbenet när det är storm på väg in, som på vårkanten VET att det kommer att bli en lång och torr sommar i år och som kan finna vatten med slagruta. Många viskarlar är också väderkännare. De som har en dragning åt kraftigare magisk talang kan också i någon utsträckning påverka vädret.
==Poulins bronsgjuteri==


*'''Stavkarl''' - En stavkarl är en magiker som har påbörjat en klassisk skolning till magiker hos en magister vid en magiskola eller för en annan trolkarl, men som aldrig slutförde sina studier eller befanns sakna tillräckligt stor talang. Stavkarlen försörjer sig genom att låta sina, ibland något begränsade, magiska förmågor stå till tjänst i de byar han passerar förbi. En stavkarl står ganska lågt i rang, men är å andra sidan respekterad och i viss mån fruktad för sina magiska förmågor. Få stavkarlar lyckas bli rika och många av dem är stort inte mer än kringstrykande tiggare som visar upp enkla trick mot en bit bröd och ett stop öl. Den klassiske stavkarlen är klädd i en gråsvart kappa med huva, lutar sig mot en väderbiten trästav översållad med runor och på ryggen bär han en ränsel med sina fåtaliga tillhörigheter. Stavkarlar förekommer i många folksagor och ett återkommande tema är byn som tar hjälp av en stavkarl mot en överrenskommen betalning. När stavkarlen har slutfört sitt uppdrag blir dock byborna snåla och vägrar att ålägga betalningen, varpå de drabbas av stavkarlens gruvliga hämnd.
Gjuteri som ligger i [[Fil-Tofia#Barkstaden|Barkstaden]] utanför Fil. [http://erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42466#p42466]


*'''Andeviskare''' - kan tala med spöken/de döda/andar och/eller liknade. Många andeviskare tycks lida av psykiska sjukdomar och har överlag svårt att skilja mellan det bara de ser och vad resten av världen uppfattar. Det är därför svårt att avgöra om den information en andeviskare ger är sann eller bara en produkt av ett förvirrat sinne, och också mellan de andeviskare som verkligen har en kontakt med de döda och de som bara är psykiskt sjuka. Många andeviskare har bränts på bål då de inte respekterat de döda.
''...se [[Fil-Tofia#Tjuvgillen|Tjuvgillen]]...''  L
Utöver dessa arketyper så finns även männsikor som kan kommunicera med djur, spå framtiden, tala med tomtar och avläsa andra människors aura. Alla dessa ses med skepsis av riktiga magiker (av den joriska traditionen) som sällan missar en chans att framhålla att det de representerar är sannt magiska kunande baserat på tusentals år av magisk utforskning och tradition och att det inte bör blandas ihop med den iofs existerande, men betydligt mindre precisa och svagare folkmagin.


==Dans==
==[Ytterligare platser]==
* Linjedans, runddans, rutdans
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40705#p40705


=Material för SL=
=Personer=
==Ära==
Echterna lever i en hederskultur där en mans och hans släkts Ära är oerhört viktig. En ärelös echt är ingen echt och en person utan Ära kan aldrig vinna en echts respekt. En enskild persons Ära beror givetvis på ett antal faktorer som t.ex. ordhållighet, vänfasthet, adelstitlar, jordinnehav, frikostighet, hjältedåd och skicklighet i strid. Ära är en dynamisk egenskap som ändras under spelets gång. Den påverkas av spelarens handlingar och kan höjas till skyarna av dennes hjältedåd eller sänkas ner i botten ifall denne sviker sina eder. Även mindre handlingar som att fuska i tärning eller skona en ärofull fiendes liv påverkar äran. Viktigt att tänka på är dock att endast det som är känt påverkar äran. Att dräpa en drake i lönndom och sedan inte berätta det för någon ger ingen höjd Ära. Inte heller sänks äran av ett ingånget avtal med häxmästaren. (Det blir dock värre när det uppdagas). Därför är det bland echter inte ansett som ofint att skryta, så länge det inte blir överdrivet, och inte heller ser man ner på skvaller så länge det som sägs är sant.


Alla echter har Ära. Den echt uppträder ärelöst anses nämligen inte vara någon riktig echt. Detta gäller såväl fattiga daglönare som rikets kung. Det ligger dock inte någon större ära i att vara en enkel bonde och det enda som krävs för att upprätthålla den är att uppföra sig någorlunda anständigt mot sin omgivning. Men även enkelt folk kan vinna ära genom stor yrkesskicklighet, insatser för sin by eller genom att skaffa jordegendomar. För adeln är Ära oerhört viktigt, det är äran man slåss för. Det är den som sporrar unga män att vinna torneringar, utföra hjältedåd och söka skaffa sig jord och titlar. Ära betyder anseende, inflytande och status. För den som agerar politisk är det också oerhört viktigt då ingen är villig att följa en ärelös ledare – det finns flera sedelärande historier om ärelösa adelsmän vars vasaller motvilligt, tvingade av sina eder, följt denne i en erövrings attack mot en ärofull men svagare granne. Sedan då ledaren till sist bevisat sin ärelösa natur vänder sig så vasallerna slutgiltligen emot honom. Detta är enda ursäkten att bryta en ed – då personen som eden är svuren till saknar Ära. Det räcker inte att den är låg eller att personen är ett svin – den enda godtagbara ursäkten är avsaknad av ära. Sedan är det ju inte så att en persons Ära står skriven i pannan – saker och ting kan tolkas olika.
*Kolbert, bontisâl av Fil-Tofia
*[[Ulrik Dagge]], hertig av Philmark
*[[Leovin Stirzberg]], hertig av Slättebo
*Mäster Jonos, ålderman för Möbelsnickarnas skrå i Fil
*Bergite Beorsdotter, överhuvud för [[Handelshuset Beor]] i Tofia som handlar med timmer
*Svartnissen, ledare för en av Fil-Tofias mest beryktade gäng tjuvar
*Styrbjörn Ovarsson, överhuvud för handelshuset [[Wetterbergs]] i Fil, handlar med fisk och musslor
*Madam Elisa, ägare till värdshuset "Axet och Kotten" i Fil där stadens kanske bästa öl serveras
*Tovnella Telbertin, jorpagnisk vapensmed i Tofia, tidigare äventyrare,
*Edelbor Hypon, det erebosiska handelshuset [[Hypon]]s representant i Tofia, handlar med timmer
*Vilmur Gladerdag, halvling och ägare till värdshuset "Äppelblomman", serverar klomellisk cider
*Mäster Yrbas, älderman för Träsnidarnas skrå i Fil
*Balvin Angelsson, för handelshuset [[Zoraks Kista]] i Tofia
*Titus Lindeblad, överhuvud för Lazarethklostret i Tofia
*Lisana ”Långe-Lisa” Borodriksdotter, ålderkona för bygghantverkarnas skrå i Tofia
*Eldrik Eldriksson, ålderman för båtbyggarnas skrå i Tofia
*Aldar Ellerbro, för handelshuset [[Ellerbro]] i Fil
*Hinreke Steviansdotter, för [[Handelshuset Gråberg]]  i Fil
*Valton av Kjostevi, överhuvud för [[Fil-Tofia#S:t Andamiklostret vid Fil|S:t Andamiklostret i Philmark]] utanför Fil
*[[Margeta Måne]], överhuvudd för [[Fil-Tofia#Pilgrimshuset|Pilgrimshuset]] i Tofia
*Pärlan, tjuv som sitter fängslad i Tofia i väntan på rättegång
*Ignatrik Blåhand, färghandlare som förser LV med blå färg, importerar från Berendien
*Mäster Kyrian, tillverkare av himmelsängar i Fil [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40721#p40721]


Begreppet Ära påverkar i första skedet inte rollpersoners möjlighet att handla fritt – de kan fortfarande svika en ed, överge sin blodsbroder i farans stund eller överfalla den fridsamme baron Stolpe för att komma över hans ägor. Men det får konsekvenser. Den som handlar oförsiktigt kan se flera års ansträngningar gå upp i rök på grund av ett olämpligt avslöjande. Konungens gunstling kan plötsligt finna sig fullständigt utfryst då dennes Ära plötsligt genomför ett välförtjänt magplask. Detta innebär på intet sätt att det inte går att smida ondsinta komplotter för egen vinning – det gäller bara att göra det snyggt: ”avslöja” din länsherre som häxmästarens lakej innan du bryter din ed, se till att din blodsbroder inte överlever anfallet då du överger honom samt ordna att baron Stolpe avlider i en tragisk olycka tillsammans med sin enda arvinge Lyckligtvis så uttrycker han på sin dödsbädd en önskan om att Du skulle ärva hans ägor. Motvilligt accepterar du och kämpar sedan heroiskt för att den noble mannens sista önskan skall uppfyllas.
''Fler personer: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41298#p41298]''
 
'''En liten guide till den som vill använda Ära som spelterm:'''
 
Det viktigaste är att komma ihåg att det är en dynamisk egenskap som inte bara kan höjas utan även sänkas. Då man skapar en rollperson kan man sätta ett grundvärde utgående ifrån RP:s börd, släkt, titel, och tidigare leverne. Sedan för SL löpande anteckningar över de positiva och negativa händelser som rollpersonen råkar ut för, med hänsyn tagen till vad som blir allmänt känt. Rollpersoner kan givetvis påverka sina ära genom att skryta om sina framgångar och försöka skyla över sina fadäser. Mindre händelser påverkar inte nödvändigtvis ett helt steg utan kan noteras på liknande vis som ep. Precis som när det gäller färdigheter krävs det mer för att påverka en hög Ära än en låg.
 
Kom också ihåg att låta Äran återspeglas i SLP:s reaktioner gentemot rollpersonerna. Att ha en hög Ära öppnar dörrar och gör alla man stöter på mer samarbetsvilliga och positiva. Den som har låg Ära får finna sig i att bli förbisedd och baktalad, speciellt om RP:ns sociala ställning borde motivera en högre Ära.
 
Slutligen en liten guide till vad olika händelser kan ha för påverkan på Ära:
 
:'''Mycket stor'''
 
:Positiv: räddar Kardien från invasion av Svartfolk, dräper en drake, blir kung eller exark.
 
:Negativ (Ära < 0):  Avslöjas som häxmästarens lakej, sviker ed till länsherre eller kung, dräper en kyrkans man, blir fredlös.
 
:'''Stor'''
 
:Positiv: räddar en hel byggd eller en stad, dräper en jätte, blir hertig/greve/baron (hertig har givetvis störst effekt), segrar i torneringen i Ekeborg, vinner ett slag, blir utnämnd till kerisgass/bontisal.
 
:Negativ: sviker en ed till länsherre – men har en mycket god ursäkt, sviker ed till vasall (det är alltid bättre att vara på toppen), avslöjas som kättare, hittas i säng med sin länsherres fru, hittas i säng med en annan man, anfaller en fiende utan att ha sak mot denne eller utan förestående krigsförklaring, en nära släkting förlorar all Ära.
 
:'''Mindre'''
 
:Positiv: segrar i en mindre tornering/utmärker sig i en större, besegrar en erkänt skicklig motståndare, försonas med en fiende/förlåter en oförrätt, visar prov på stor yrkesskicklighet, skaffar sig jordbruksmark, står upp mot en överlägsen fiendearmé i öppen strid, anordnar påkostade fester eller tornering, är känd som en ”riktig echt”, räddar en by från rövare, blir dubbad till riddare (gränsar till stor påverkan), blir riark, gifter sig.
 
:Negativ: otrohet uppdagas, ger besegrade fiender (echter) hårda fredsvillkor, tar inte ansvar för kärleksbarn (echtisk mor), visar feghet i strid, fäster för stort värde vid pengar, visar sig ha suspekta vänner (dalker, faltrakier, prostituerade etc.), avslöjas som lögnare, uppträder inte som det anstår ens klass (klädsel, manér, sociala koder), sviker en ed till en helt ärelös person.
 
==Bakgrund==
Nedan följer en guide för slumpmässig generering av en kardisk rollpersons bakgrund. Det kan också ses som en guide till hur det kardiska samhället är uppdelat.
 
===Folkslag===
 
01 – 29 Echt
 
30 – 47 Losdriv
 
48 – 89 Faltrakier
 
90 – 93 Halvlängdsman
 
94 – 95 Raxor
 
96 – 97 Nordmarkare
 
98 – 99 Anka
 
00      Övriga folkslag (Penter, Ker-Bosh, Penner etc.)
 
===Yrkestabell===
 
'''Echt'''
 
01 – Högadel
 
02 – 08 Lågadel
09 – 12 Borgare
13 – 15 Storbonde
 
16 – 46 Självägande bonde
 
47 – 90 Arrendebonde
 
91 – 00 Egendomslös
 
'''Högadel''' Hertigar, grevar och baroner. En RP ur den här samhällsklassen kan räkna med att få med sig en stridstränad divrahingst, halvrustning i plåt, vackert utsmyckade vapen, flera uppsättningar eleganta kläder, ridhäst, packhäst samt mellan 200 och 1 000 gm i resekassa innan han beger sig ut på äventyr. Som sällskap kan han även få en riddare/väpnare, en page och en tjänare som alla avlönas med pappas pengar. Om pengarna tryter kan RP med stor sannolikhet få påfyllning nästa gång han passerar förbi faderns län.
 
'''Lågadel''' Fattigbaroner, banérriddare, riddare. Får en vanlig stridstränad häst, ringbrynjehauberk, tunnhjälm, dugliga vapen, en ridhäst, en packhäst och mellan 40 och 200 gm i reskassa.
 
'''Borgare''' Köpmän, hantverkare, lärde. Ger snarare sonen/dottern en god utbildning och ett stort startkapital än militär utrustning. Kanske en god uppsättning verktyg eller häst och vagn att frakta varor med. Mellan 40 och 200 gm i reskassa.
 
'''Storbonde''' Storbönder utgör ett herrskap bland folket med större jordägor än vad som en man själv kan bruka. Här finner man även lagmän, godsförvaltare och uppsyningsmän. Många har siktet inställt på ridderskapet för sina söner och utrustar dem som fattigriddare med en god ridhäst (nödtorftigt stridstränad), sköld och svärd, en ringbrynjeskjorta och önskar dem under ett tårdrypande farväl lycka till med att föra in familjens namn i ärans salar. Mellan 20 och 100 gm i reskassa.
 
'''Självägande bonde''' Äger sin egen jord och slipper därigenom betala arrende. Avsevärt mer välmående än den genomsnittliga bonden. Skickar med sonen en ridhäst, rejäla och ganska fina kläder, mat för en vecka, en vinlägel, ett svärd, många goda råd och mellan 10 och 50 gm i reskassa.
 
'''Arrendebonde''' Även om de inte äger sin egen jord så äger de sitt hus och marken däromkring, lite boskap och kanske en draghäst. Utgör den stora massan av echtiska bönder. Kan avvara mat för en vecka eller två, en faltraxklinga och kanske en läderrustning, slitstarka men enkla kläder, en vandringsstav och förmaningar om att ta väl hand om sig. Mellan 2 och 20 gm i reskassa.
 
'''Egendomslös''' Pigor, drängar, adelns tjänare, enkla lönearbetare i städer och köpingar. Många av dessa bildar aldrig familj. De som gör det hoppas snarar på att bli försörjda av barnen än på att avvara pengar till deras äventyr. Kläderna man står i samt kanske grundläggande verktyg för ett hantverk och en näve blandade koppar och silvermarker är allt som kan undvaras.
 
 
'''Losdriv.............................................Faltrakier'''
 
01  Storman......................................01 Ogd
 
02 - 03 Storbonde.............................02 Storbonde
 
04 – 07 Borgare................................03 – 06  Borgare
 
08 – 25 Självägande fiskare etc........07 – 20 Fiskare, bergsman, herde, självägande bonde
 
26 – 65 Arrendebonde......................21 – 30 Arrendebonde
 
66 – 00 Livegen............................... 31 – 00 Livegen
 
 
'''Ogd, Storman''' Härstammar från någon av de släkter som lyckades behålla sina gods efter maktövertagandet. Kan utrusta en son ungefär som en vanlig echtisk riddare, även om riddarrangen är ouppnåelig. Dock kan en hårdför knekt göra sig en god förtjänst som hyrsvärd eller äventyrare.
 
'''Storbonde''' Storbönder av icke echtisk härkomst satsar sällan på riddarbanan. Istället kan sonen få en god utbildning genom katedralskolorna eller kanske utrustning som tung fotsoldat. Mellan 5 och 50 gm i reskassa.
 
'''Borgare''' Det råder ingen större skillnad mellan borgerskapet från de olika folkgrupperna, även om echtiska borgare kanske är något rikare.
 
'''Självägande''' Bonde, fiskare, herde eller bergsman med andel i gruvlaget. Dessa äger sin mark, båt, fårahjord eller gruvandel. En relativt välmående del av befolkningen. Kan kanske avvara en ridhäst, lägerutrustning och mellan 2 och 25 gm i reskassa.
 
'''Arrendebonde''' Äger inte sin jord men sitter i alla fall på ett arrendekontrakt, en liten stuga och äger kanske en ko och några får. Fattigare än sina echtiska likar, men har mat för dagen så länge det inte råder nödår. Ett svärd, robusta kläder, en varm mantel, 2 - 10 gm i reskassa.
 
'''Livegen''' Även om det finns livegna som kommit att äga båda land och boskapshjordar så är de flesta helt utan tillgångar. RP sparkas ut ur hemmet med kläderna han står i och med stränga förmaningar om att inte glömma sin fattiga familj om han/hon mot förmodan skulle lyckas här i världen. Efter lite tiggande får han/hon bröd som räcker ett par dag och en liten näve kopparslantar.
 
'''Halvlängdsman''' Ekenfaringar (01-40) slår på tabell för echter och slår om adliga utfall, övriga (41-00) slår på tabell för faltrakier och ignorerar ogd. Den finns en anledning till att det varje år slår sig ned nya skaror av halvlängdsmän i Ekenfara.
 
'''Övriga''' Kan med fördel använda tabell för losdriver och anpassa utfallet på lämpligt vis. Ankor är starkt överrepresenterade bland stadsbefolkningar, raxorer är ofta bergsmän eller herdar osv.
 
Angivna starkapital och utrustningar gäller för arvslösa yngre söner och döttrar. Den som har ärvt sin fars gård, gods, smedja eller handelshus har givetvis mycket större tillgångar, men med dessa kommer också en mängd plikter som kan vara svåra att kombinera med ett liv av äventyrligheter.
 
===Färdigheter===
Det finns vissa färdigheter som nästan alla personer från de olika folkgrupperna besitter grundläggande kunskaper i. Dessa anges nedan med färdighetsnamnen hämtade från EDD. I EDD kunde lämplig GC vara 2-3 x GE alt FV B2.
 
'''Echt''' Rida, Dans (folkdans), Historia (echtiska myter och grundläggande kunskap om LV:s historia och teologi)
 
'''Losdriv''' Simma, Sjökunnighet, Fiska
 
'''Faltrakier''' Sjunga & Spela, Bluff
 
'''Nordmarkare''' Sjökunnighet, Fiska, Vapen (harpun eller timmermansyxa)
 
'''Pent''' Områdeskännedom (Gladaskogen), Överlevnad (Gladaskogen), Botanik (Gladaskogen)


=Äventyrsuppslag=
=Äventyrsuppslag=
Då det är så mycket bättre att anpassa ett äventyr efter spelarna än att med skohorn klämma in spelarna i ett färdigt äventyr så är äventyrsuppslagen endast skrivna som en beskrivning av ett händelseförlopp eller en konflikt. Hur rollpersonerna kommer in i bilden är helt och hållet upp till SL. Ifall de är t.ex. torn- kungs- eller solriddare så är ingången oftast enkel. Annars så kanske de drabbas av Wollmar Yxkull när de är på genomresa genom Inmark, har en kusin i Helevad som de hälsar på eller hyrs in som silvervakter av Baron Gride.
==Satgherin==
• '''För några få daler mer:''' Senaste tidens befolkningsökning har ökat trycket på resurserna och jordbruket kräver alltmer mark. Byalaget i Helevad vid Gridefloden har nyligen omvandlat flera markland betesvall till åker, med Baron Huskels tillåtelse. Det enda problemet är att den mark de hägnat in brukar användas av boskapsbaronerna på Divre hed när deras kofösare vallar kreaturen till Arntuna och Ekeborg. Nu kommer de att tvingas göra en omväg på flera dagar genom dåliga betesmarker och känner sig dessutom bestulna på sin sedvanerätt. En klassisk konflikt mellan bönder och herdar utbryter och exploderar i våldsamheter.
• '''Piraträd:''' Morëlvidynska pirater är i farten igen och plundrar på södra delen av Divras udde. De arbetar djärvt och snabbt och tar till sjöss innan några riddare hinner komma stormandes, för att sedan anfalla på en ny plats nästa dag.
==Inmark==
• '''Tornmarker?:''' Baronen av Gride & Echtervad har plötsligt kommit på grön kvist efter många års ekonomiska svårigheter och spenderar åter pengar på sin släktgård i Echtervad i Haperike, arrangerar en uppskattad tornering och investerar i fårhjordar. Av erfarenhet vet Tornriddarna att det nu finns en stor risk att Häxmästaren återigen har varit i farten och köpt sig en ny allierad. Några tornriddare skickas utför undersöka den misstänkte baronen. Baronen förklarar att man med ny bergsteknik har kunnat återöppna Gride silvergruva och att den producerar silver för över 10 000 gm per år. Men han är inte villig att låta Tornriddarna titta närmare på gruvan då han hyser en viss oro för att Tornriddarna skall söka tillskansa sig gruvan för egen räkning. Talar Baronen sanning? Producerar gruvan silver i de mängder som han påstår, eller står han på Häxmästarens lönelista? Kommer Tornriddarna att nöja sig med ett låta baronen ha gruvan? Hur långt går man för att finna bevis för att Häxmästaren finns med i spelet? Kan man tänkas smuggla in tornmarker i Baron Grides skattkistor för att sedan ”finna” dem när man söker efter bevis? Varför vill häxmästaren ha just Baron Gride i sin sold (om det nu är så)?
• '''Rövarbaronen Wollmar Yxkull:''' På vägsträckan mellan S:t Eztra och Djupevad i Norra Inmark härjar rövarbaronen Wollmar Yxkull. Resesällskap som saknar tillräcklig eskort tvingas betala tull eller plundras fullständigt på sina tillhörigheter. Det rapporteras även att vissa resesällskap försvunnit fullständigt. Traktens herdar och bönder tvingas alla att betala tribut till Wollmar och hans klåfingriga riddare. Wollmar var för inte så länge sedan en baron i mängden som efter vissa mindre insatser för att förbättra vägen mellan Grudergborg och Kjostevi började ta upp tull av alla förbipasserande. Det gillades inte av kungamakten och Tornriddarna och konflikten slutade med att Wollmar blev den förste baron som avsatts av kung Vidar VI. Wollmar begav sig dock inte snällt i landsflykt utan förskansade sig i sin borg som ligger nästan ointagligt på en bergssida. Sedan dess har han därifrån förpestat livet för förbipasserande och utgjort ett hån mot kungens auktoritet. På sistone har intensiteten i attackerna på vägen ökat markant och flera ensamma resande har hittats döda längs vägen. Gränsen är nådd och något måste göras! Vad ingen vet är att Wollmar har fått sällskap i sitt landsvägsrövande av ett band stråtrövare. Wollmar har alltid försökt att hålla sitt rövande på en sådan nivå att handeln inte stryps, men stråtrövarna är hungriga och desperata och plundrar urskillningslöst alla lättåtkomliga byten.
• '''Soltåg!:''' Hans strålande helighet Partomus II utlyser till alla rättroendes glädje ett Soltåg med syfte att fördriva de svartfolk som envist biter sig fast vid Inmarkasjöns sydsida. Beslutet föregicks av hätska debatter och Exarken fick gå långt för att till slut förankra beslutet inom aidniska kyrkan. Kritikerna menar att man här missbrukar soltåget då det uppenbarligen inte utkämpas för att få någon att konvertera utan endast har som mål att utrota svartfolken. Rapporterna om svartfolkens attack mot byn Haretorp kom att ha stor inverkan på opinionen.  Många kardier lockas av tanken på att få delta i folkmordet och gensvaret på exarkens kallelse blir stort. Tusentals pilgrimer ansluter till härlägren i Ekeborg och Faltrax. Många sysslolösa riddare, men framförallt äventyrliga bondsöner och fattigbönder som hoppas få en bit erövrad jord. Innan soltåget ens avmarscherat har hären svällt till långt över 10 000 man och blivit en logistisk mardröm. Härlägren är fulla av unga män med drömmar om ära, martyrdöd och döda svartfolk. Långsamt sätter sig hären i rörelse och efter en plågsamt långsam marsch är man efter en fortdag framme vid Inmarkasjöns södra strand. Inte en orch, svartalf eller ens en liten svartnisse syns dock till. Invånarna i byn Haretorp mår också förvånansvärt väl för att ha blivit attackerade av svartfolk.  Vad som händer sedan är öppet. Svartfolken tänker trycka i sina hålor som är väl dolda och ligger utspridda och längs hela sjöns sydsida, en sträcka på nästan 10 mil. Någon enstaka nattlig räd mot oförsiktiga pilgrimer kan man kanske på sin höjd tänka sig. Soltågets förespråkare som kaxigt förklarat att man skall röka svartfolken ur sina hålor och att alla som inte är för soltåget går emot Etins vilja ser nu att uppgiften är svårare än vad man tänkt sig. Den alltför stora hären kräver stora mängder mat som måste fraktas på långa vägar genom Inmark till hög kostnad. Haretorpsborna visar ingen tacksamhet över att ha blivit räddade. Dessa har sedan länge i all hemlighet agerat svartfolkens hälare och tjänat bra med pengar på att sälja vidare deras plundringsgods. Nu vill de bara att allt skall återgå till det normala. Om ”belägringen” av svartfolken drar ut på tiden så finns risken att härens förråd tar slut och delar av den kommer då att desertera för att tillskansa sig mat på egen hand genom att plundra lokalbefolkningen. Den prestige som kyrkan har lagt ned i soltåget gör det mycket svårt för dem att dra sig ur företaget utan att ha uppnått något.
o RP deltar i en utrensningsaktion som faktiskt är framgångsrik och man lyckas efter hårda strider i underjorden att storma ett av svartfolkens gångsystem. Längst in hittas ett fyrtiotal yngel och deras ammor. Ledaren för aktionen beordrar att även de skall fördrivas och åtminstone någon av RP tillhör de som skall verkställa beslutet.
o Allteftersom soltåget drar ut på tiden blir båda sidor alltmer desperata. Svartfolken försöker att jaga och fiska om natten, samt givetvis plundra solfararnas tross närhelst tillfälle yttrar sig. Svartfolken har förråd för flera månader, men till slut måste de komma ut ur sina hålor för att inte svälta ihjäl.
o Hela fälttågat präglas av känslan att tron försätter berg och är dåligt organiserat. Det viktigaste anses vara att ingjuta hänförelse bland solfararna, resten kommer sedan. Den som ifrågasätter fälttågets ledning ifrågasätter Exarken och i förlägningen Etin. Etin vill det!
• '''Jätten:''' Ett svartfolksband anförda av en jätte (de lärde i Pendon skulle säga att det rör sig om storvuxen rese, men vad vet de) har erövrat godset Högvallens enkla tornborg, dräpt godsfogden och jagat folk på flykten. Därifrån börjar rövarbandet ta upp tribut från omgivningen. Traktens faltrakiska herdar och lidbönder menar dock att skillnaden inte är så stor, möjligen är den nye ”fogden” något fagrare än den nyss avlidne. Baronessan Heleonora Gripenkloo av Högvallen, Haverdal och Storhogna är dock långt ifrån nöjd med det inträffade och faktum är att även lokalbefolkningen byter åsikt efter att tre av dem blivit ihjälslagna då Jätten och hans band samlat in tribut. Jätten själv stortrivs i sin nya roll och axlar med förtjusning rollen av borgherre. Han rövar ihop ett litet hov av herdar och bönder som får till uppgift att serva och underhålla honom och hans rövare.
==Ekeborg==
• '''Ett skepp kommer lastat:''' RhabdoRhinn har åter blåst upp och för med sig handelsskepp med varor från Solunas och Samkarnas inre. Ekeborg utgör en naturlig hamn för den som har exklusiva dyrbarheter att avyttra och handelsmännen köpslår intensivt om varorna som bjuds ut i Linhamnen under några fortdagar, ty dessa kan kanske sedan inte köpas på flera år. Silverlavssiden, drömsnäckor, skinn från pärlemorödlan, elfenben, guld och rara ädelstenar är bara några exempel på det som bjuds ut. För den som rör sig i handelsmiljöer finns alla möjligheter till intriger och rackarspel. Av speciellt intresse är skeppet ”Albadoren” som för med sig insektoidblod, hår från en mantikoras man, serpentsaliv och allehanda växtdekokter; till stor glädje för alkemisterna på runslingan. Särskilt intressant visar sig det giftet från den legendariska traxilmiska toxinvaranen vara då ingen någonsin tidigare lyckats döda ett exemplar utan att själv avlida, än mindre isolera giftet. Trots de uppenbara riskerna är alla alkemistmästarna beredda att gå mycket långt för att komma över den enda ampull som är till salu, vars innehåll de hoppas skall öppna nya möjligheter i alkemins värld och därigenom leda till rikedom och ära. Ampullen innehåller fyra droppar av giftet och är tillverkad i renaste guld, den enda substans som tycks kunna hålla giftet under en längre tid utan att förtäras av det. Rollpersonerna dras in i spelet kring ampullen som snabbt urartar i stölder och mord. Bland de inblandade syns den bitska Kirstin av Morberget och den bistert uppfodrande Petur son av Fai som delar laboratorium, men i övrigt hatar varandra bittert. Här finns även den till synes bondske och töntige, men fullständigt briljante Jaan Backvall, den kände hustrumisshandlaren Pehr Geandersson och den glade klåparen Jerker Martensson.
• '''Barden:''' Den berendiske barden Emendor ab Entika gör dundersuccé i Ekeborg och det verkar som om nästan varenda jungfru svärmar för den fagre unge mannen. Emendor utnyttjar världsvant läget till sin fördel till dess han själv faller pladask för Nacolia av Ekeborg, en echtisk skönhet känd för sin vassa tunga och för att hon är dotter till Ekeborgs borgmästare. Trots att Emendor provar varje trick som finns i Spelet, så når han inte längre än ett milt intresse och en handkyss. Jagad av sin brinnande passion beslutar Emendor att kidnappa Nacolia. Om han lyckas tar han henne med på en båt som för dem till en fjärran storstad (t.ex. Tricilve eller Krilloan) där han planerar att… ja, så långt har han inte tänkt än. Nacolia var inte helt ointresserad av barden, men då han utgör ett dåligt parti vet hon bättre än att ge efter för sina impulser. Efter Emendor och Nacolia störtar Nacolias andre uppvaktare, Riddar Rogert, en patetisk man som gör sitt bästa för att dölja det faktum att han är helt pank, samt kanske även RP. Emendor är inte bara bard utan också en magiker med viss förmåga att förtrolla folk. Spelet är formelsamling som beskriver olika former av besvärjelser som kan användas för att förtrolla det motsatta könet. Emendor stal den från sin läromästare innan han lämnade Berendien för gott. Vad gäller Emendors så kan de melodramatiska echterna hysa visst överseende med hans ”passionsbrott” så länge han inte tilltvingar sig Nacolia med våld.
==I nationens intresse==
Det sker inte särskilt många mord i Ekeborg, och det senaste dubbelmordet är det mest spektakulära i mannaminne. Fröken Delda, den ryktbara bordellmamman i Linhamnen har under natten tagits av daga på det mest brutala vis utanför dörren till ”Fröken Deldas frestelser”. Dörren har sedan forcerats med kraftfullt våld och någon har löpt amok genom glädjehuset. De flesta av frökens Deldas anställda tycks ha flytt, men nivraliskan Ní hann aldrig undan utan föll också offer för mördarens kraftfulla svärdshugg. Hela Ekeborg surrar av rykten och alla goda echter uttalar sig förfärat över moralens förfall i Linhamnen och gottar sig i sin egen dygd. Linhamnens stadsfogde svär högt och söker att samla in vittnesmål från grannar och Deldas glädjeflickor, som visar sig ha flytt vi bakdörren när tumultet startade, utan att ha sett vem det var som trängde sig in. Den jorpagniska ”kurfurstinnan” Bellandra ab Argald och dvärgen Milok återfinns dock aldrig.
Detta har hänt: dvärgen Milok har en, endast en och mycket hemlig, kund. Förslagsvis är denne Gardeskapten Riddar [[Helmfrid Echte]] av Kungsriddarna, inofficiell tronarvinge och brorson till kungen, men detta kan givetvis anpassas till vad som passar pågående kampanj. Tots-Kerîgass [[Yvein Hevel]] av Krerex är ett annat bra alternativ som kan bli ännu obehagligare. Helmfrid vet att han aldrig kan bli kung om hans last avslöjas och till sist blir paranojan för stor och han beslutar sig för att döda alla som vet om hans hemlighet. Helst skulle han vilja kidnappa Milok och gömma honom någonstans där han kan fortsätta att njuta av deras samvaro, men Helmfrid tar beslutet att även Milok måste dö. Han lurpassar på Delda i gränden utanför hennes glädjehus och överfaller henne när hon kommer ut för att skingra dimmorna med en nypa frisk luft. Någon snabbtänkt kvinna stänger snabbt dörren framför Helmfrid och han tvingas forcera den med ursinnigt våld. Han löper sedan amok genom glädjehuset i jakt på alla som känner till hans hemlighet. De flesta har dock hunnit fly ut genom bakdörren och försvunnit i natten, endast Ní faller offer för hans raseri. Helmfrid raglar sedan även han ut genom bakdörren. Med den kalla nattluften kom också insikten om vad han har gjort, ångern och fruktan för att bli trippelt avslöjad – både som heterosexuell, homosexuell och kvinnomördare.  (Heterosexuell = person som har könsligt umgänge med personer av annan ras, t.ex. människa med dvärg). Helmfrid flyr i panik genom Ekeborgs gator. Linhamnsporten står öppen, men när han når Nordreport finner han den låst men beordrar snabbt stadsvakten att öppna den och släppa ut honom. Han beger sig sedan till sin svit i kungliga slottet. Milok blev helt handfallen när tumultet startade, men han närmsta vän Bellendra grep honom vid armen och de flydde hals över huvud genom natten. Nu gömmer de sig hos en av Bellandras vänner, spåkärringen Sieglinde, som har sin bod i Runslingan varifrån hon säljer brygder, amuletter, förtrollningar och spår folks framtid.
Nästföljande morgon: ryktet sprider sig snabbt och hela Ekeborg talar snart om det inträffade. Linhamnens stadsfogde påbörjar sin utredning och behöver desperat hjälp av kompetent folk (RP?). Framåt eftermiddagen står det klart att Milok och Bellendra saknas. Fogden får även namn på ett flertal uppsatta klienter som alla först nekar till att de ens vet vem fröken Delda är (alla vet vem hon är) och gör allt för att undvika att förknippas med skandalen. Nästföljande dag börjar kungsriddare, Helmfrids närmaste män, att söka igenom Ekeborg efter Milok. Ett rykte sprider sig genom staden ”Det var dvärgen som gjorde det!”. Detta kan nästan med säkerhet avvisas med tanke på att den som löpt amok genom glädjehuset vräkt ner saker i takhöjd under sin framfart, men det kräver ju att någon tänker efter. Staden blir nu en kokande gryta med stadsvakter, kungsridare och vänner av ordning som söker igenom staden i jakt på Milok. Ett flertal svärande och skrikande halvlängdsmän släpas inför stadsfogden, men släpps omgående. Helmfrids plan är att Milok skall avlida när han gör våldsamt motstånd ch han deltar själv oförtröttligt i jakten. Halva Ekeborgs källare genomsöks och otaliga är de människor som får sitt bohag utsläpat på gatan, speciellt i Linhamnen. Alla stadsdelens tempel tillägnade diverse gudar genomsöks också grundligt, alltför grundligt tycker många av de troende som blir kränkta. Det visar sig snart att det finns andra som söker efter dvärgen. En annan grupp kungsriddare tycks ha sina egna själ att vilja finna honom först och även Häxmästarens lakejer inser att här finns det en hund begraven och börjar göra sina egna efterforskningar. Bellandra inser att det endast är en tidsfråga innan de blir hittade och ser över sina alternativ. De kan söka asyl i Gamla stans solkatedral (Milok har konverterat, om än inte blivit varmt troende), kräv att få hjälp av Magister [[Uluban Arrak]] vid Akademin för elementaristernas skolning som står i skuld till Ní som Bellandra kände väl, eller ge sig till känna för någon som kan vinna hennes förtroende. Tanken med äventyret är givetvis att RP skall involveras i lösandet av mordet. Kanske blev de nästan vittnen till mordet och jagade Helmfrid genom gränderna, anställs av stadsfogden eller så har de sina egna skäl till att vilja vara den som hittar Milok först. Att begripa att det är Helmfrid som är skyldig är inte omöjligt, även utan att hitta dvärgen. Stadsvakten som släppte ut honom kände givetvis igen honom (Ekeborg är en liten stad med moderna mått och Helmfrid är välkänd), men tänkte inte ens tanken att Helmfrid kan vara skyldig. Den som gör lite efterforskningar kan dock snart lägga ihop två och två. Hittar man Bellandra (som vågar röra sig i Ekeborg under en huvmantel) så vet hon också att det var Helmfrid som var Miloks kund, men vågar inte kliva fram ur sitt gömsle förrän hennes och Miloks säkerhet är tryggad.
'''Persongalleri'''
'''Delda:''' Excentrisk men omtyckt bordellmamma. Tog väl hand om sina anställda och skötte om sina kunder med finess och diskretion. Inga kända fiender, men en kvinna med hållhake på många gifta män och kyrkliga dignitärer.  Delda såg det alltid som att hon sålde drömmar snarare än könsligt umgänge och hennes inrättning har alltid varit Ekeborgs dyraste och mest exklusiva.
'''Gardeskapten Helmfrid (född 583 e.O):''' Helmfrid är en medelmåtta. Han har aldrig haft läshuvud, bokstäverna hoppar bara runt framför honom, han har inga starka åsikter eller särskilt kloka tankar om något och har i övrigt inga speciella talanger förutom att vara en kompetent riddersman. Han trivs bäst med de enkla nöjena: en lägel vin, ett gott bröd, att bryta lans i en dyst och att skratta i goda vänners lag (samt sin hemliga och syndiga last). Nu råkar Helmfrid vara son till kungens bror och har därigenom avancerat till gardeskapten, vilket innebär att han är chef för kungens här, och räknar med att snart utses till tronarvinge. Helmfrid ser det som sin födslorätt att ärva kronan efter sin farbror, nu när denne aldrig fick några barn. Samtidigt så vet han att han inte kommer att bli en strålande kung, vilket leder till att Helmfrid ständigt lever med en gnagande ångest. Helmfrid intrigerar inte aktivt, men har skaffat sig många vänner som då han både är ganska trevlig och, minst lika viktigt, förmodad tronarvinge. Helmfrid är en ganska lugn person, men har ett fruktansvärt humör när han väl tappar det.
'''Milok:''' Milok är en olycklig dvärg som har förskjutits från sin klan och tvingats lämna sitt hem i Aidnebergen. Efter ett flertal omtumlande äventyr blev han omhändertagen av Delda som genom övertalning fick honom att anta en kund med ett specifikt önskemål… Milok avgudade Delda och såg inte alls hur hon manipulerad honom dit hon ville. Nu är Milok apatisk och det är endast Bellandra som håller honom igång, annars så skulle han bara lägga sig i ett hörn och invänta döden.
'''Bellandra:''' Driftig ung kvinna, god vän till Milok. Hon är givetvis inte kurfurstinna, men spelar gärna rollen. Ser på sitt yrke som ett bra sätt att tjäna pengar på mäns slaveri under sina drifter, även om hon blivit något mer cynisk med åren. Som alla Deldas flickor (utom Milok då) så är hon vacker, charmig och klipsk.
'''Avslutning'''
Tanken är att RP skall lista ut vem som är skyldig och även hitta Milok innan någon annan gör det. Kanske tvingas de att strida mot några av Helmfrids närmaste män. När de väl har säkrat dvärgen så återstår dock frågan: vad skall man göra? Så snart det står klart att RP har dvärgen så kommer man att stöta på Baron Riddar Eivarin av Slättemark, Kapten av Kungsriddarna. Det är han som har skickat ut de andra kungsriddarna som letad efter Milok. Han förklarar att det ligger I nationens intresse att det inträffade inte blir allmänt känt. Han har inte den minsta lust att låta döda RP och avskyr egentligen Helmfrid som pesten, men för echternas och Kardiens skull är det ändå det bästa att saken tystas ner. Eivarin kan se till att Milok förs undan i tysthet.
Sedan är det upp till RP att bestämma. De kan givetvis utnyttja situationen till att bli rika, och även om Eivarins kassa är begränsad så kan han nog avvara några tusen kardiermark om så krävs. Väljer de att avslöja saken så är det som om en bomb briserat. Echterna slutar inte att skvallra på en fortdag, Helmfrid går i landsflykt och risken finns att Häxmästaren tar tillfället i akt och låter lönnmörda kungen (i all hemlighet, det finns droger som ger en död som påminner starkt om ett slaganfall) för att destabilisera Kardien. Utan tronarvinge är risken överhängande att landet störtas in i förödande inbördeskrig, vilket skulle passa Häxmästaren utmärkt.
==Tyrannen==
Echternas maktutövning gentemot de andra kardiska folken är många gånger hård, gränsande till brutal. Men det finns ändå gränser för vad som anses acceptabelt. En idealisk länsherre skall vara sträng och krävande, men också rättvis och beskyddande.
Greve Ståle har lämnat alla sådana ideal bakom sig, korsat brutalitetens gräns och blivit en äkta tyrann. Så länge Arn Rödeskjöld härskade över Grinfara fanns det gränser greven inte vågade överträda. När så hertiginnan Isalda tog över styret i sin försvunne makes namn släppte grevens alla hämningar. Greve Ståle pressar sina bönder till det yttersta. Arrendena har fördubblats, likaså antalet dagsverken. De som opponerar sig döms att bli livegna, sätts i tvångsarbete eller avrättas. Inte en fortdag förlöper utan att greven dömer någon till döden.  Grevskapets bönder lever i ständig skräck. Det är inte bara grevens riddare och hyrsvärd som skrämmer, greven har även sett till att varje by har en bysven vars jobb det är att se till att byborna lyder och blir vid sin lott. Att vara bysven är lönsamt, men den som låter livegna bönder fly riskerar döden genom hängning och den som lyckas håll pli på sin by riskerar döden genom lynchning.
Greve Ståles tyrrani har lett till att många tagit sin tillflykt till skogen. Några bildar rövarband och stjäl från sina före detta grannar, andra små band av stigmän som söker störta greven med våld. Då dessa kämpar för folket förväntar de sig allt som oftast att folket försörjer dem. Greven slår till hårt och skoningslöst närhelst en överlöpare avslöjat stigmännens tillhåll. Angiveri är överlag en lönande syssla, greven är frikostig mot sina vänner.
Det är inte bara småfolket som drabbats av grevens framfart, han har även underblåst och startat konflikter med länsherrar i grannskapet. Tre baroner har hittills fått stryka flagg och överlämna sina län till greven. Inte ens grevens egna vasaller sitter säkra, en banérriddare har avrättats för bristande lojalitet och greven har gjort klart för sina vasaller att han kräver lydnad!
'''Greve Riddar Fredsdomare Vidar Ståle av Skärevad:'''
Det som slår den som träffar greve Ståle för första gången är dennes nästan fysiskt påtagliga närvaro och dominanta utstrålning. Greven utsöndrar respekt genom varje por, att säga emot honom är för de flesta plågsamt svårt. Även respektingivande baroner har drabbats av fullständig tunghäfta när de slutligen samlat nog med mod till sig och bestämt sig för att dryfta missförhållanden med greven. Greven ha kort sagt en närmast övermänsklig förmåga att sätta skräck i sin omgivning.
Grevens makt kommer inte endast ur skräck. Han ser till att belöna lojalitet och är oerhört ambitiös och krävande både som läns- och krigsherre. Grevens enda mål tycks vara makten och ju mer av den han får desto mer krävs det för att behålla den. Än är han inte starkt nog att vända sig mot sin länsherre, men grevens makt växer för varje år.
Karaktärsdrag: Sträng, humorlös, förment rättvis, noggrann.
'''Motståndet:'''
Greve Vidar och Skärevad kan användas i många olika typer av kampanjer. Nedan följer ett antal uppslag som givetvis kan kombineras på olika vis. Det går att låta konflikten utvecklas till ett bondeuppror eller ett lokalt inbördeskrig. Rent allmänt bör SL hålla i åtanke att alla typer av lönnmord och angrepp mot greven försvåras oerhört av dennes fasansfulla pondus. Endast den som besitter förmågor som Orädd eller likande klarar att lyfta sin hand mot greven annat än i regelrätt strid.
Så länge kungen sitter stark på tronen finns alltid en broms för grevens expansionsplaner, men vem vet vad som händer om häxmästaren anfaller och kungen avlider plötsligt? Som Deus ex machina kan hertigen återkomma ur skogen eller kungen anlända med halva rikets här.
'''Robin Hood kampanj:'''
RP deltar i kampen mot greven på gräsrotsnivå som fredlösa. Kampanjen fylls av nattliga räder mot grevens soldater, bakhåll mot skattetransporter, likvidering av slemma bysvenner, eleganta lönnmord av grevens fogdar eller vadhelst RP finner för gott och kryddas med desperat flykt undan grevens här. Målet är att få hela befolkningen att resa sig mot tyrannen eller att skaffa stöd från annat håll.
'''Ivanhoe kampanj:'''
Att som rättrådig vassal till greven söka ända dennes tyranni.
''Magen knöt ihop sig till en hård boll. Handflatorna dröp av svett och benen förmådde knappt att föra Justin framåt. Mesta av allt ville han låta tårarna flöda, rusa ut från grevens borg och fly hem till Rosenskog. Justins ben förde honom dock märkligt nog med säkra kliv tvärs över den öde riddarsalen mot Vidar Stråle som väntade vid andra änden. Mannen som var ansvarig för att förvandla Justins hem och idyll till en plats där ingen längre talar öppet, där goda bönder dinglar från galgarna eller rövar från sina grannar. Tyrannen. Justins blivande länsherre.''
Någon av RP är/blir länsherre i grevskapet och därmed vasall till greven. I exemplet ovan är det Justin Stolpe som på sin 21-årsdag tar över styret över Rosenskog i södra Skärevad från sin förmyndare Kayan Stolpe. Sedan är det upp till RP själva att bestämma hur motståndet bör läggas upp.
'''Ur hertiglig synvinkel:'''
Hertiginnan Isalda tog över styret i sin makes namn då denne försvann i Gladaskogen. Det har inte varit populärt hos alla vasaller. Somliga av grevarna tycks ha hoppats på att få agera förmyndare åt Arn Owulf. En av dem tycka ha mer storslagna planer än så. Än så länge vågar inte hertiginnan agera mot sin aggressive vassal, men hon är påtagligt medveten om hotet Vidar Ståle utgör. Hon är också medveten om att hon inte alls åtnjuter den respekt hon förtjänar, eller som hennes make fick för den delen. Det är inte alls säkert att hon kan få fullt stöd av sina vasaller i en konflikt, särskilt som det är Arn och inte Isalda som dessa har svurit trohet till.
'''Ur kunglig synvinkel:'''
Ryktet om grevens tyranniska maktutövning har nått kungen. Denna uppskattar inte att hans namn missbrukas, både genom orättfärdiga domar och genom det faktum att den tyranniske greven är kungens namne. Som en första åtgärd skickas ett tionde kungsriddare med tillhörande svans av kungsgardister (totalt 5 lansar) samt en orädd fredsdomare. Första målet blir att återställa rättvisan genom att frånta greven rangen av fredsdomare och återupprätta lag och ordning. Det behöver knappast påpekas att Vidar Ståle inte stillatigande kommer att låta makten gå honom ur händerna. Till att börja med kanske genom att ifrågasätta kontingentens legitimitet och auktoritet, i förlängningen med hot och slutligen med våld. Kungsriddarna är numerärt underlägsna, men skickligare krigare och bättre utrustade än grevens riddare. Totalt sett är man dock inte i stånd att ensamma utmana greven militärt.
'''Ondskans hantlangare:'''
Givetvis kan man också spela cynisk och opportunistisk hantlangare till greven och får då hantera erövringskrig, bondeuppror, idealistiska vasaller, sura hertigkärringar och arroganta kungsriddare som tror att de bara kan kliva in och frånta greven fredsdomarämbetet. Greven har samlat hos sig många riddare som fallit i onåd och nu får en andra chans. Den som sköter sig blir rikligt belönad. Den som sviker greven gör däremot bäst i att fly, och det fort. Flera riddare har försvunnit spårlöst efter att ha fallit i onåd.
'''Skärevad:'''
Skärevad är ett stort grevskap som sträcker sig från norr till söder, från hav till Gladaskog. Greven har själv stora domäner. Hur många riddare och soldater han förfogar över anges inte här utan anpassas bäst efter vad som är lämpligt för kampanjen. Ett hundratal hyrsvärd och ett par tjog riddare känns dock inte orimligt. Vid krigskampanjer sväller hären med hjälp av legosoldater.
[[Category:Kardien]]

Versionen från 17 april 2021 kl. 12.36

Fil-Tofia är en stad bestående av två olika städer. Fil ligger i Kardien och Tofia ligger i Zorakin. Städerna delas av gränsfloden Stirpaz men binds samman av Kejsarbron över Ingenmansön och kallas tillsammans för Tvillingstaden.

Stadsfakta

Invånarantal: 5000 (2000 i Fil, 3000 i Tofia)
Befolkning: xx% Människor, xx% övriga
Stadsöverhuvud: Ulrik Dagge i Fil, Leovin Stirzberg i Tofia
Styrelseform: Fristad under var sin hertig
Exportvaror: Timmer
Importvaror:
Välstånd:
Garnison: 480 stadsvakter
Religion: Lysande Vägen
Övrigt:

Rykten och meningar

Vad den klåfingrige tjuven säger:

Fil-Tofia säger du. Jo, det är en trevlig plats för personer som mig. Köpmän med tunga börsar och ädlingar på väg att söka ära bland Aidnebergens svartfolk samlas i staden. Ser man bara till att ge gillena sin del av kakan är staden en lukrativ plats. Tyvärr är det gott om soldater i staden och de måste också kompenseras för att vända bort blicken. Sköter man bara dessa två regler kan Fil-Tofia erbjuda mycket. Jag kan dock säga er nu när vi sitter här i hörnet bortom gillets många öron att för den med mod i bröstet finns ett annat sätt att bli rik i stan. I Fil ringlar det gamla Jorpagniska avloppen likt ormar under gatorna. Där i Undervägarna, som de kallas kan man hålla sig dold för både nitiska vakter och giriga tjuvgillen. Håller man sig bara väl med Nattstrykarna och den legendariske Svartnissens horder, vilka härskar under jorden, erbjuder Undervägarna mycket spännande folk och platser för oss nattarbetare.

Vad den snikne köpmannen säger:

Tvillingstaden. Det var en underbar plats om man ville göra timmeraffärer. Tror det var hösten -97 senast jag säkrade laster från staden. På den tiden kunde man fylla flera koggar med råvirke till ett förmånligt pris. Numer har Flodbaronernas kartell gjort det svårare för oss stackars oberoende handelsmän att ta laster från de stora drakarna. Vill man kan man fortfarande rikta in sig på de mindre marknaderna som stadens utmärkta möbelhantverk eller Aidneviner, men tiden för enkla vinster i timmer är sorgeligen förbi. Trevligt förvisso är att staden ligger lite avsides och traktens ädlingar som gjort sig förmögna på timmer är svältfödda på utländskt gods. De betalar rundhänt för lyxartiklar och sydländska tyger, men silver fyller inga lastrum. Jag skulle nog inte resa till Fil- Tofia förrän jag säkrat ett timmerkontrakt och för en liten aktör som mig är det inte lätt.

Vad den fromme munken säger:

En mycket betydelsefull stad Fil-Tofia, med sitt läge på gränsen mellan Kardien och Zorakin. Här har Lysande Vägen genom sin bontisâl i staden kunnat bidra till otaliga avtal och fördrag kardier och zorakier emellan. Bontisâtet omfattar nämligen delar av båda kungarikena och bontisâlen i Fil-Tofia har fått en slags roll som oberoende medlare i förhandlingar, värdsliga som andliga. Exarken i Ekeborg är därför mycket noga med vem som besitter posten som Lysande Vägens representant här. Det finns flera kloster i staden, och även runt om. Det mest beryktade är Lazarethklostret där S:t Mellins Orden bedriver läkekonst av mycket hög klass. Etins ljus över deras gärning! Via Aidne passerar Fil-Tofia och många pilgrimmer brukar därför finnas i staden. Bontisâlens palatstados är också värt ett besök, både för sin arkitektur och sitt fina bibliotek.

Vad den pratsamme värdshusvärden säger:

Välkomna ska ni vara till Tvillingstaden, brödrafolkens högborg och där våra trettio tappraste stod och föll. Kanske inte, men så borde vi omnämna vår underbara stad. Kardisk försvarsborg och Zorakisk handelsbod i ett. Staden är till brädden full av allsköns kyrkfolk, farlänningar, halvfolk och vanligt folk. Är det inte fantastiskt så säg? Inte illa för en liten stad vid gränsfloden! Vare sig herrskapet är här i affärer eller nöjen ska ni tas väl om hand. Får jag lov att fresta med en liten Gammel Kardsk, blandat av finaste Nekker medan jag berättar om stan? Det är marknad på Krämartorget i Tofia idag och marknadsdag är rättardag, som man säger här. Landsfiskalen har säkert någon som han vill smycka Rackarkullen med nästa Odosdag. Era rum kommer vara bolstrade och klara när ni återvänder. Vill ni då inte genast gå till nattvila betänk då att även på kvällen finns saker att uppleva. Håller ni er runt Kejsarbron finns flera nöjeslokaler och vakten ser till att illgärningsmän inte stör stadens gäster. Stanna på storgatorna och dräll inte in i gränder, där ska inte respektabla personer vara. Gå heller inte ut i Barkstaden och då speciellt inte till Påryggbacken, det enda man finner där är synder och Blåskrev. Inget för sådant herrskap som er.

Historia

998-995 f.O.
Aidne erövras av Kejsardömet Jorpagna under fältherren Vesion. Två provinser etableras, Aidna Citerius (Närmaste Aidne) i dagens Zorakin och Aidna Ulterius (Bortersta Aidne) i dagens Kardien. Floden Stirpaz blir gräns mellan de två provinserna.
993 f.O.

Byggs en flytbro över Stirpaz för att snabbt få fram imperiets legioner.

990 f.O.

Börjar man anlägga bro med stenfundament och trävalv. Bron står klar 988 f.O.

975 f.O.

Börjar man bygga om bron till en stenbro. Fundamenten stärks och nya valv slås. På grund av oroligheterna i Grivela 972 och 970 står bygget still tidvis men bron är helt färdigbyggd tio år senare, 965. f.O.

863 f.O. - 828 f.O

Under Härförarnas krig skadas bron allvarligt av en synnerligt stor vårflod. Intresset att laga den är svalt bland härförarna som till och med ser den som en strategiskt svag punkt och härföraren i Aidne Ulterius låter till och med riva stora delar av den då han misstänker att hans rival i Aidne Citerius tänker anfalla honom.

824 f.O.

Kejsarinnan Zenobia beordrar att bron skall återuppföras. Bron blir nu bredare och stabilare än den varit förut.

670 f.O.

Börjar man att bygga på de bägge porttornen och kärntornet. Tidigare har brons främsta uppgift varit att transportera legioner (och handel) men med förändringar i krigstaktik och strategi bedöms dessa behövas. Förvisso går det inte längre att marschera 4000 man per dag över bron men den taktiska fördelen anses överväga detta.

– Ur den lärde Senib av Ketoriams kommentarer.

599-598 f.O.
Tredje konfluxen inträffar. Kejsardömet Jorpagna faller samman. I Aidne bryter ett inbördeskrig ut.
595 f.O.
En mann vid namn Valentin Echte lyckas få slut på stridigheterna genom att tillfångata advokaten Dirivin och generalen Jegher som leder var sin sida i inbördeskriget. Ett visst lugn uppstår i Aidne.
590 f.O.
Valien Echte dör och hans följeslagare echterna isolerar sig på Divras udde.
340-180 f.O.
Stridigheter mellan echter och penner om fiskerättigheterna till floden Stirpaz.
178 f.O.
De trettio tappras slag.
123 f.O.
En grupp jordukaerler från Nordmark flyr undan det sammanfallande Jorderväldet och bosätter sig skogarna nedanför Aidnebergens sydvästra sida. De leds av jarladottern Brynhildur.
100 f.O.
Echterna har byggt upp ett stabilt rike på Divra.
73-55 f.O.
Lindskiarnerkriget. Många raxorer har under kriget flytt över Stirpaz till den kardiska sidan av floden. Echterna i Pilborgen har låtit dessa ta skydd mellan borgen och brofästet över till Ingenmansön.
57 f.O.
Echternas jarl Vidar Odise korsar Stirpaz med sina riddare för att bistå zorakierna. Lindskiarnarna pressas tillbaka mot Pharynx.
56 f.O.
Vidar Odise och Valien Valiensson sluter förbund. Att Fil tillhör echterna och Tofia pennerna fastställs.
55 f.O.
Kungariket Zorakin utropas. Stora Tinget hålls där grunden till Zorakins länsindelning görs. Tofia kommer ingå i hertigdömet Dreverike som centralort i grevskapet Slättebo. Fil lyder direkt under jarl Vidar Odise som låter rusta upp Pilborgen med nya murar och en stärkt garnison.
60 e.O.
En ogd vid namn Ovar utropar sig till kung av norra Kardien. Echterna ger honom ett visst stöd. Pilmarken mellan Stirpaz och den övre delen av Grideflod får officiell status som gränsmark och jarl Helmar av Echterrike tillsätter en Marsk av Philmark med säte i Fil.
60-130 e.O.
Pirater från Morëlvidyn gör räder längs Zorakins kuster. De närmar sig vid flera tillfällen Fil-Tofia men gör inga angreppsförsök.
126 e.O.
Svartfolk strömmar ner genom Blotferpasset och härjar över hela norra Grindanu. En följd av detta är att Slättebo görs till ett markgrevskap med särskild uppgift att skydda Zorakins nordvästra gräns. Markgrevens huvudsäte blir den kraftigt befästa borgen Stirpazklyfte norr om Tofia.
196 e.O.
Första soltåget mot Efaro avgår från Skapen väster om Fil-Tofia. Greven av Slättebo deltar som ledare för solfararna från Dreverike. Echter från Philmark seglar under jarl Aldar Ståndaktig av Echterrikes vapenflagga.
221 e.O.
Exark Zegedorn II beslutar bygga en palatstados i Fil för den lokale bontisâlen.
278-280 e.O.
Stora Schismen. Lysande Vägen splittras i två grenar. En följd av detta som kommer få stor betydelse för Fil-Tofia är att den gamla joriska härvägen Via Aidne som går över Kejsarbron i staden blir en led för pilgrimer. Från Grivela i Jorpagna, över Nostratiet och genom norra Zorakin söker sig etinstrogna nu för att besöka Ekeborg där den rätta exarken nu har sitt säte. Tofias pilgrimshus byggs en kort tid efter Stora Schismen.
284/292-308 e.O.
Tronföljdskriget. Inbördeskrig i Zorakin mellan kung Girlof IIs tre söner: Borodrik II, Iberiko Bastarden och Valien IV den store. Konflikten handlar i mycket stor grad om religion med bakgrund i den Stora Schismen som splittrat Lysande Vägen. Borodrik II stöttar den aidniska grenen men bekämpas av Iberiko som stöttar den dalkiska grenen. Slutligen segrar Valien IV och den aidniska grenen av Lysande Vägen.

(mer material kommer)

315 e.O.
Kapitelhuset står färdigt vid bontisâlens palatstados.
348 e.O.
S:t Avapalatset står färdigt vid bontisâlens palatstados.
370-394 e.O.
Sjökriget. Zorakin stödjer Berendien i deras krig mot Felicien. Felicien plundrar längs kusterna av Zorakin och sätter landet i blockad. Handeln blir kraftigt lidande, framför allt till havs. Landförbindelsen mellan Kardien och Zorakin över Kejsarbron gynnas dock och Fil-Tofia upplever en viss ekonomisk växt. Lysande Vägen förvärvar mycket mark i Slättebo efter Sjökriget.
392 e.O.
Hertigen av Slättebo stupar i Sjöslaget vid Selim utan arvinge. Ny hertig av Slättebo blir William Stirzberg.
400 e.O.
S:t Verins kapell i bontisâlens palatstados invigs. Ett magnifikt solbäcken skänks till bontisâtet av den echtiska storfrun Sigranda Måne och hängs upp utanför kapellet.
424 e.O.
Maktskiftet. Echterna tar över kungamakten i Kardien och Philmark blir ett hertigdöme med Fil som huvudstad. Hertigen av Philmark tar över Philmarskens tidigare uppgifter.
473 e.O.
Hertig Anvil Stirzberg av Slättebo gifter sig med Brigantia, dottern till en landlös riddare vid hertighovet i Tofia. Äktenskapet skapar en mindre skandal.
484-485 e.O.
Invasionen av Philmark och Belägringen av Fil-Tofia.

(mer material kommer)

485 e.O.
Traktatet i Tofia ingås mellan kung Vidar III Ankkuvaren av Kardien och kung Ragnvald den Sköne av Zorakin. De båda länderna skall samarbeta om försvaret av Fil-Tofia.
488 e.O.
Reparationerna av bontisâlens palatstados från skador orsakade under svartfolkens härjningar är klara. En stor tillbyggnad med sal och kök har uppförts samtidigt.
497 e.O.
Stirpaz svämmar över sina bräddar efter en ovanligt snörik vinter i Aidnebergen. Stora skador på bryggorna i Fil-Tofia och på stadens källarförråd.
498 e.O.
Piratankor från Morëlvidyn gör flera räder djupt in i Kardien. Långskepp seglar upp Stirpazviken och försöker inta Fil-Tofia men misslyckas. Södra delen av Tofia skadas dock svårt av bränder.
502 e.O.
Bontisâlens nya bibliotek invigs. Flera sällsynta böcker skänks till bontisâtet av Zorakins kerisgass Ystein från hans personliga bibliotek i Pendon.
521 e.O.
Vid årets flottning upptäcks ett stort antal svartnissar bland timmerstockarna. Fenomenet är inte helt okänt med timmer som flottats från Brynhildurskogens inre delar, men normalt är det enstaka individer och inte vad som nu verkar vara en hel bosättning. Flottarna försöker driva ner svartnissarna i vattnet men dessa klättrar iland när timret passerar Kejsarbron och försvinner ner i stadens underjord. Under de kommande åren plundras otaliga källare och matförråd. Prispengar utlovas av städernas styrelser men svartnissarna är svåra att komma åt.
523 e.O.
På initiativ av Tofias stadsvaktkapten ändras flödet i stadens dräneringstunnlar under vårfloden. Drunknade svartnissar flyter snart upp i avloppsbrunnar och översvämmade källare. Fils stadsråd motsätter sig liknande åtgärder och svartnissarna fortsätter här under lång tid vara en plåga.
539 e.O.
Ett lik hittas i leran nedanför Tofias flodmur. Det har legat ett tag men är ändå igenkännbart som bontisâlen av Fil-Tofia. Detta trots att bontisâlen inte har avlidit enligt någons kännedom. Lysande Vägen lyckas endast delvis förklara vad som hänt. En ny bontisâl utses snabbt.
546 e.O.
Andra kriget mot Svarta Tornet bryter ut. Svartfolk strömmar ner från Aidnebergen och attackerar Inmark i Kardien och Slättebo i Zorakin.
553 e.O.
Kung Vidar V Hjältekonung samlar sin här i Fil och går härifrån över Kejsarbron för att understödja Zorakin i ett anfall mot Häxmästaren.
555 e.O.
Kriget mot Svarta Tornet är över.
568 e.O.
S:t Verins solbäcken stjäls. Bontisâlens egna garde bistår båda städernas stadsvakter i en intensiv jakt på tjuvarna men utan framgång. Solbäckenet som har en diameter på nästan två meter tros dock inte ha lämnat staden då portar och hamnar snabbt kunnat sättas under extra bevakning.
585 e.O.
Bontisâlen av Fil-Tofia färdigställer Nya Palatset. Divras kerisgass Egelman och Zorakins kerisgass Fengald besöker Tvillingstaden för att närvara vid öppningen.
596 e.O.
En stor tornering hålls utanför Tofias murar anordnad av hertig Stirzberg.
601 e.O.
Hertigen av Slättebo lyckas hålla sig utanför konflikten mellan hertig Gyldenmark av Amtefjärd och hertig Korp av Likermark som resulterar i det så kallade Timmerslaget.
602 e.O.
Grevinnans tornering. Grevinna Lenora Hjärta av Yxudde i Philmark utlyser en tornering där segraren skall vinna hennes hand och hennes titel. Torneringen blir ett samtalsämne även innan den börjat, då både familjen Hjärta och Lenora själv har ett visst rykte. Hertig Dagge av Philmark ställer sig som torneringens beskyddare och även hertig Stirzberg kommer som gäst. Torneringen slutar dock utan någon klar vinnare och Lenora Hjärta fortsätter som grevinna av Yxudde.
604 e.O.
En svartfolksarmé anfaller Pharynx och tränger långt in i hertigdömet innan den besegras av kungliga styrkor. Fil-Tofias försvar ses över. Samma år plundrar pirater från Morëlvidyn ännu en gång Svartanksöarna ute i Stirpazbukten söder om Fil-Tofia.
605-606 e.O.
En rad liknande inbrott sker hos flera av stadens mest välstående handelshus. .
607 e.O.
En plötslig vårflod svämmar över Stirpaz och många källarförråd i Fil skadas. Det gamla joriska avloppssystemet får skulden men trots att problem uppstått många gånger tidigare lyckas inte stadsrådet besluta om några åtgärder.
Trashankupproret ? [1]
609 e.O.
Tjuven Pärlan tas till fånga efter att ha upptäckts på Tofias pilgrimshus under Vinterfesteveckan. Misstänkt för att stå bakom inbrotten hos handelshusen några år tidigare sätts hon i förvar i Tofias häkte i väntan på rättegång.

Geografi

Karta

FilTofia2021 II.png

Fil-Tofia


Tidigare versioner:

Fil-Tofia (3)'

Karta: [2]

Nyckel (samma som förra): [3]

Fil-Tofia (2)

caption

Karta: [4]

Nyckel: [5]

Fil-Tofia (1)

caption

Karta:

Nyckel: [6]

Omgivning

[Beskrivning av Fil-Tofias omgivning i hertigdömena Philmark och Slättebo]

Om läget vid Ingenmansön:

Jeb skrev: Jag skulle också vilja att man kan ta sig in under bron. Dvs. Leriga stränder på var sida med håligheter in under staden, avlopp eller liknande. Givetvis för att förlägga stadens mer ljusskygga klientel där. Var brofot kontrolleras av olika ligor, en Kardisk och en Zorakisk.[7]

Snibben skrev: Eftersom slätten och flodbankarna är leriga kanske det rör sig om dränagetunnlar. Utan dess skulle staden börja sjunka ned i leran och hus sedan kollapsa.[8]'

Snibben skrev: Tidvattnet kan även spela en roll här och om flodbankarna är långa vid lågvatten kan man tänka sig att delar av staden är byggda på bryggor. Under dessa bryggor finns spångar och repbroar som statsvakten sällan besöker. dessutom bryggor för smuggling och de fattigas kojor.[9]

Jeb skev: Perfekt! Gyttjigt och stinkande på zoraksidan. Mer bondskt och grusvägar på kardiens strand. Det är lite högre där tänker jag.[10]


Birke skrev: Kanske är Ingenmansön skälet till att Fil-Tofia ligger där de ligger? Stirpaz har leriga och ostadiga brädder, floden är utsatt för tidvatten och skiftande sandbankar, men på en plats ligger en stenklippa orubblig mitt i flodfåran — Ingenmansön. Om betydningen av Kejsarbron... När fältherren Vesion erövrade Aidne för Kejsardömet Jorpagna gjorde han det på kort tid, endast tre år mellan 998-995 fO (Källa: Sinkadus 28). Han lär snabbt och effektivt förflyttat sina legioner och då borde en säker plats att göra det mellan västra och östra Aidne ha varit av stor betydning. Stirpazfloden är den enda platsen detta kan göras och det endast på sträckan mellan havet och bergen som till stor del även upptas av Brynhildurs skog. Byggandet av en bro över Stirpaz lär ha varit av mycket stort värde. Sen kom den kejserliga vägen Via Aidne att gå här, en väg från Grivela till Faltrax som sen har fått betydelse som en av Lysande Vägens viktigaste pilgrimsleder (fast den viker av i slutet numera och går ner till Ekeborg och exarken där).[11]

Om terrängen kring städerna

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42248#p42248


Om floden Stirpaz:

Jeb skrev: ...325m. Om Stirpaz är såpass bred tycker jag att Ingemansön ligger ca: 100m från Fil. Filsidan är stenigare och fasta kajer är förankrade i berggrunden söder om bron. Vid Tofa löper bron minst 50m över dyig träskliknande strand där samlare plockar kräftdjur och liknande när tidvattnet är lågt. ...[12]

Birke skrev: ...Om Stirpaz är 325 meter vid Fil-Tofia och Kejsarbron består av 12 valv så blir varje valv ca 27 meter. Det verkar vara historiskt möjligt även om bron byggdes på 900-talet fO, motsvarande det tidiga romerska kejsardömet. Hur nära mynningen vid havet Fil-Tofia ligger tror jag vi inte bestämt men oavsett så lär Stirpaz vara bredare längre ner och smalare längre upp. 325 m funkar för mig men ävan kortare. Tänk bara på att den skall vara lite spektakulär och att det skall kunna flottas timmer under valven. Och det vi redan sagt om att Ingenmansön delvis är en klippa med leriga stränder och att flodbranterna i övrigt också är låga och leriga, mer på Tofiasidan än på Filsidan. ...[13]

Om Stirpaz ovanför Fil-Tofia:

[14]

Om Rövareåsen, åsryggen mellan vattendragen väster om Fil:

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42248#p42248

Om avståndet mellan staden och havet:

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40976&sid=6da060adf64b835fbb051514370ec882#p40976

Arkitektur

...Fil äldre och bygd på delvis bergig grund... ...Tofia yngre och bygd på huvudsakligen lerig grund...

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42212#p42212

Befolkning

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41008#p41008

Styresätt

Stadsråd

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40881#p40881

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42211#p42211

Fil

Tofia

Stormötet

Möte som hålls för att besluta om saker som berör både Fil och Tofia. Medlemmar ur båda städernas stadsråd deltar.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40885#p40885

Förslag till medlemmar: [15]


Tull

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42352#p42352

Lots och fyrbåkar

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42339#p42339

Heraldik

Län, städer m.m: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40558#p40558

Stadsvakt och milis: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40925#p40925

Stadsdelar(?): http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41339#p41339


Försvar

Murar och torn

[16]

Stadsvakt

... Enligt Traktatet i Tofia har hertigarna av Philmark och Slättebo förpliktigat sig till att hålla 240 soldater vardera. ...

Utrustning och organisering: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40904#p40904

Heraldik: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40925#p40925


Fils stadsvakt har tillhåll i Pilborgen: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40928#p40928

Tofias stadsvakt har tillhåll i östra Brotornet: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40930#p40930

Traktatklubba

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40913#p40913

Stadsmilis

Snibben skrev: När jag föreslog kvarters/stadselsmilis tänkte jag mer att de var en slags hemvärn för staden. Deras främsta uppgifter är att i händelse av belägring försvara Fil-Tofia men är inga professionella soldater utan boende i staden borgare. Varje stadsdels män som tillhör borgarståndet och är mellan 15-35 måste deltaga i milisens övningar. Naturligtvis är det en ära och kvarteren håller ihop runt sina egna färger med miliser och förkämpar ungefär som stadsdelar idag kan hålla ihop runt ett fotbollslag. [17]

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40914#p40914

Stadsdelar i Fil

Philborgsbyn

Stadsdel i norra Fil.

Philborgsbyn Aug14.png

Philborgsbyn

  • 1 Norra porten
  • 2 Philborgen
  • 3 S:t Linas (Fils norra stadstempel)
  • 4 Köpmännens gillessal
  • 5 Norra marknadsporten
  • 6 Vapenknasarnas värmestuga
  • 7 S:ta Evelona av Munzgas tempel
  • 8 Västra marknadsporten

Karta: [18]

Om tempel i Philborgsbyn: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42213#p42213

Mellangränderna

Stadsdel i nordvästra Fil.

Mellangränderna.png

Mellangränderna

Gammal nyckel (enligt Karta 2: [19])

  • 5 S:t Palins tempel
  • 6
  • 7
  • 8 Hertigens stuga
  • 9 Bontisalens palats (under skölden på kartan)
  • 10 S:t Avokatedralen

Bontisâlens palatstados

Fil-Tofia Tados.png

Beskrivning: [20]

Sydslänten

Stadsdel i centrala Fil. Utgörs av den södra sidan av Katedralkullen.

Sydslänten.png

Sydslänten

Gammal nyckel (enligt Karta 2: [21])

  • 11 Fil rådhus
  • 12
  • 13 Soltempel
  • 14 Kapitelhus

Oxekarna

Stadsdel i västra Fil

Oxekarna.png

Oxekarna


Gammal nyckel (enligt Karta 2: [23])

  • 15
  • 16 Magikernas gille
  • 17 Solordens hus
  • 18

Kopparkvarteren

Stadsdel i södra Fil. [24], [25]

Kopparkvarteren.png

Kopparkvarteren

Gammal nyckel (enligt Karta 2: [26])

  • 19
  • 20 Soltempel
  • 21 Hamnen

Förstäder

Barkstaden

Förstad utanför Fils västport.

Barkstaden.png

Barkstaden

Tullarby

Förstad norr om Fil.

Tornby

Förstad norr om Fil. Högt torn finns här.

Birke skrev: 2) Ett tornhus finns i förstaden norr om Fil, förslagsvis bebott av en enkel riddarvasall till hertig Dagge. Belägrades under kriget mot svartfolken 484-485 eO men föll aldrig. Härifrån sågs undsättningshären under kung Vidar III först och ett meddelande kunde skickas över till Tofia. [27]
Tornby och inte Torne by: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42530#p42530

Stadsdelar i Tofia

Hertigstaden

Stadsdel i centrala Tofia kring hertigen av Slättebos residens.

[Karta]

Hertigstaden

Gammal nyckel (enligt Karta 2: [28])

  • 6 Stirzbergska palatset
  • 7
  • 8 Solordens hus
  • 9
  • 10 Handelshuset Hypon
  • 11 Flottarnas kapell
  • 12 Tofia pilgrimshus
  • 13 Heroldhuset
  • 14 Tofia rådhus
  • 15 Soltempel
  • 16

Tofia-Brygga

Stadsdel i nordvästra Tofia. Byggd på pålar och bryggor invid Stirpazfloden.

[Karta]

Tofia brygga

Gammal nyckel (enligt Karta 2: [29])

  • 4
  • 5 Brygga

Söderomtorget

Stadsdel som utgör södra Tofia.

[Karta]

Söderomtorget

Gammal nyckel (enligt Karta 2: [30])

  • 17
  • 18 Soltempel

Parkstaden

Stadsdel i nordöstra Tofia med Stora parken som central plats.

[Karta]

Parkstaden

Gammal nyckel (enligt Karta 2: [31])

  • 1
  • 2 Soltempel
  • 3

Förstäder

Lill-Fian

Stor förstad direkt utanför Tofias östra stadsport.

Rackarbyn

Förstad utanför Tofias norra port. Ligger nära Galgberget och Bastionen.

Ekonomi

Handelshus

  • Wetterbergs
  • Gråberg ...företräds av Hinreke Steviansdotter
  • Jisakssons
  • Ellerbro ...företräds av Aldar Ellerbro

Timmer

Om olika träslag: [32]

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40979#p40979

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41206#p41206

Sammanfattning: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41060#p41060

Flottare

Skogshuggare

Vräkare

Malm

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40803#p40803

Tullinkomster

...över Kejsarbron mellan Kardien och Zorakin...

Hamnavgifter

Gemensam hamnavgift för Fil och Tofia.

Snibben skrev: ... Om det finns en bra hamn och en dålig hamn kommer kaptenerna välja den bra hamnen först. Köpmännen i Fil-Tofia behöver ändå inte bry sig om hur varorna fraktas. Eventuella hamntullar kan också ha reglerats i traktatet - eller så kanske det inte finns några tullar för än varorna förs ut ur staden (hamnavgift måste dock betalas). [33]

Birke skrev: Något sådant. En hamnavgift skulle kunna samlas gemensamt av två hamnfogdar med ett par soldater från båda stadsvakterna som stöd. Hamnfogdarna har ett gemensamt kontor ute på Ingenmansön och härifrån ror de ut till ankommande skepp och tar upp hamnavgiften som sen delas i två lika stora delar på plats. Eller någon liknade ordning.[34]

Övrigt

Savtappning

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41227#p41227

Trähantverk

Regil skrev: Slutligen så har vi Philmark längst ut i öster. Här har tillgången på timmer aldrig varit något problem. Detta är en av de faktorer som gjort det möjligt för Philmark att bli ett centrum för träsnidare och snickare av alla de slag. Många är de adelsmän och rikare borgare som har en himmelssäng tillverkad av någon av mästarna i Fil. Eftersom trävaror är ganska skrymmande har man varit tvungen att specialisera sig på lyxartiklar såsom himmelssängar som kan bära transportkostnaderna. Detta har också lett till att allt mer av råvarorna importeras från avlägsna platser som Morelvidyn och Melukha och kopplingen till skogen har därmed minskat.[35]

Stirpazvin

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40724#p40724

Politik

Hertigen i Fil

...Ulrik Dagge, hertig av Philmark...

Har sitt tillhåll i sätesgården/borgen Gryningsvattnet invid Stirpazflodens brädd och havet söder om Fil

Hertigen i Tofia

...Leovin Stirzberg, hertig av Slättebo...

Har sitt tillhåll i sätesgården/borgen Stirzberget invid Stirpazflodens brädd och havet söder om Tofia. [36]

Bontisâlen och Lysande Vägen

...äransvärde Kolbert av Fil-Tofia...

Flodbaronerna

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41028#p41028

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41031#p41031

Greverydska orden

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41031#p41031

Tjuvgillen

Behövs redigering? Material från: [37]

I Fil, utanför muren ligger Poulins bronsgjuteri. Där gjuts de mesta som tillverkas av brons. Det största är skeppsklockor upp till tornklockor. Det är genom klockgjutandet verksamhetens föreståndare Albert Poulin fått sitt tillnamn Klockan. Klockan är inte bara föreståndare för gjuteriet utan även ledare för Fils tjuvgille. Den verksamheten drogs igång redan innan han ärvt positionen som Mästergjutare från sin far. Albert kom i dåligt sällskap i ungdomen och utförde diverse småbrott. Han blev aldrig tagen och är till dagens dato fyllda femtio ostraffad, även om flera misstankar riktas åt hans håll. Hans förmåga att förutse ordningsmaktens förehavanden och återhållsamhet inom tjuveri har hållit honom kvar som ledare för gillet under dryga tjugofem år. Sedan att han äger utmärkta lokaler och kontakter med potentiella köpare har givetvis inte skadat. Klockan som person är en lång, smal motbjudande man vars hygien och klädstil är sekundär. Han avskyr våld, men har inga problem att låta andra ta till våld för hans räkning. Han ser också att flera misstankar om hans skumma förehavanden börjar bli svåra att undvika och han håller på att utarbeta en plan för sin ålderdom. Klockan förskingrar gillets rikedomar och kommer vid rätt tillfälle att roffa åt sig allt och dra sig tillbaka. Under absolut största hemlighet har han ingått ett avtal med tjuvgillets fiende nummer ett. Harald "Hästen" Hamrell, ledare för Tofias gille. Hästen har lovat att smuggla ut Klockan mot att Harald får kontroll över gillet i Fil. Ingen mer än de båda ledarna känner till planen, men Klockans närmste man, den yngre Eeirk Justinsson misstänker att något är på gång och planerar att röja klockan ur vägen. Gillet består av flera tjuvar och tiggare vilka alla har bronsgjuteriets källarlokaler som bas. Via källaren kommer man direkt ut i Undervägarna som Fils kloaksystem kallas i folkmun. Undervägarna bevakas av stadens kombinerade Rått och nissefångare, vilka alla är medlemmar eller köpta av gillet. Dessa hårdföra personer används även när mer våldsamma lösningar krävs. Deras uppgifter som ohyresregulerare gör att de står under stadsvakten och Klockans goda kunskaper om stadsvaktens förehavanden kommer från den kontakten.

I Tofia sitter familjen Hamrell på sin krog i hamnen (inget bra namn än). Familjen är ökänd sedan generationer för skumma förehavanden. De är involverade i tjuvnad, prostitution, häleri och mutor. Listan är lång. Något som familjen inte befattar sig med är mord för betalning. Mord för att skydda sin verksamhet eller ära är inte främmande. Skulle våld behövas utförs det oftast av familjemedlemmar och inhyrda busar. Harald "Hästen" Hamrell själv är en man i övre medelåldern vars ansikte är förstört. Han blev som barn sparkad i ansiktet av en häst. Hans tillnamn hatade han till en början, men när den praktiske Harald upptäckte att det inte gick att med hot stoppa vände han namnet till sin fördel. Genom att antyda att namnet syftade på hans manliga delar istället för sparken, har det med tiden blivit en sanning. Harald är till skillnad från den flesta i släkten Hamrell trogen sin fru och sanningen har därför inte kunnat kontrollerats. Hans fru avslöjar inget.

Mellan de båda tjuvgillena i Fil och Tofia råder en bräcklig fred. Man rör sig inte på varandras områden ostraffat. Skulle något ertappas med det blir straffet från de egna hårt. Oftast hittas den skyldige flytande med ansiktet nedåt i hamnbassängen. De finns dock de som öppet trotsar de båda gillena. I Undervägarna lever en varelse som kallas Svartnissen. Denne legendariske konkurrent har aldrig setts öppet utan är mer som ett mytiskt gissel. De som följer Svartnissen är uteslutna forna medlemmar och utomstående tjuvar. Dessa personer för ett mer våldsamt yrkesliv och siktar in sig på väpnade rån och mord. Detta är något som båda gillen ser med allvar på. Går mordfrekvensen upp i staden riktas större insatser mot brottsligheten. Trevande samtal har gjorts dem emellan, men det har inte öppet lett till något.

Ett annat problem är framgångsrika frilansare. Tjuvar som opererar i stan utan gillenas godkännande. De bekämpas av båda gillen, men bara på sina respektive områden. Det gör det svårt men inte omöjligt att för den frilansande "ligga lågt" på de andra gillets område medan spåret kallnar. Denna taktik fungerar till den dag girigheten bjuder att begå brott på båda sidor. Då finns ingen hjälp att få.

Till Spelledaren
Det ingen vet är att Klockan vill dra sig ur och ge Hamrell kontrollen över hela stan. Det skulle ge honom allt för stor makt. Något han åtrår. En total kontroll av FT's tjuvgillen skulle rubba balansen för de höga herrar som lever av brottsverksamheten. Ex. Fogden utanför muren i Tofia, Jösse Eriksson eller ämbetsmännen i Barkstaden.

Svartnissen är inte vad man vet en person utan en idé. Hans band av edsvurna huserar i dolda delar av undervägarna och tar sig upp på gatorna om natten för att sprida olycka. De står helt utanför tjuvgillenas hederskod och respekterar inte gränserna utan huserar fritt genom stan och dess förstäder.

Religion

Lysande Vägen

S:ta Avo

Skyddshelgon för Fil-Tofia m.m.

Soltempel

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40971#p40971

Pilgrimsvägen Via Aidne

Se Via Aidne

Flodgudinnan Stirpazia

På den plats där Flottarnas kapell nu ligger dyrkades en flodgudinna kallad Stirpazia innan Kejsardömet Jorpagna erövrade Aidne. Hon var gudinna för de lokala snoaranska stammarna som fanns längs floden tidigare. [38]

Om en snoaransk myt och jättesköldpaddor: [39]

Kultur

Kalender

S:ta Avos dag

Bakgrund: [40]

Datum: [41]

Storrådsmötet

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40895&sid=c80a28065cd4a5c4a151d87d4a7953ef#p40895

Flottardagen

Dag under vårsommaren då allt uppsamlad timmer släppa under Kejsarbron från Norra timmerhamnen till Södra timmerhamnen. Datumet avgörs av stadsrådet utifrån lämpligt vattenstånd och strömstyrka i Stirpazfloden. Befolkningen i Tvillingstäderna samlas för att bivåna timmrets färd under brovalven och är en allmän festdag som ofta avslutas på städernas tavernor och värdshus.

Spelen

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42171#p42171

Platser

Timmerhamnarna

En hamn norr om Fil som tar emot timmer som flottas ner för Stirpas och en hamn söder om Tofia där timmret lastas på skepp för att fraktas bort.

Birke skrev:

Vi har Norra timmerhamnen norr om Fil. Har samlas allt timmer bakom stora länser ute i vattnet, och eventuellt i viss grad även i virkesupplag uppe på land, efter att det flottats ner Stirpazfloden under våren. Här hålls den stora auktionen vi skrivit om tidigare och det är först då timmret säljs. Därefter flottas det vid ett tillfälle under Kejsarbron innan det samlas bakom nya länser i Södra timmerhamnen söder om Tofia. En viss del av timmret tas här upp på land men det mesta lastas direkt upp på väntande skepp tillhörande olika de uppköpare som vunnit buden under den tidigare auktionen. Viss del av timmret som kommer ner Stirpaz används inne i staden och tas rimligen upp innan det passerar Kejsarbron men den största delen av timret säljs och fraktas bort sjövägen.
Flodbaronerna har sin agenda men den passar de in i det rådande systemet. Exakt hur har vi väl diskuterat på olika platser och kan gärna fortsätta med det.
Sen var det väl också det här med handeln de så kallade Traktatbaronerna kan göra länger upp längs Stirpaz. Frågan är hur mycket timmer det handlar om och om detta då tas upp på land för frakt över land?[42]


Jeb skrev:

Jag tycker det låter som en lösning. Flodbaronerna och Traktatbaronerna är en del av varandras framgång. Kvantiteten på timmer är såpass stor att det stör handeln för resten av de som är involverade. Flodbaronerna vill skapa ett monopol genom att strypa övriga handlare. Konflikten är oundviklig, men ännu i sin linda.[43]

"Guedelonborgen"

Borg sydöst om Tofia.

Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41574#p41574 (längst ner)

Möjligt tillhåll för en raxorisk specialstyrka... http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=41658#p41658

"Fogdeborgen"

Borg sydväst om Fil.

Möjligt tillhåll för en kardisk Landsfogde...

Häxstugan

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42136#p42136

Varvet

Mindre skeppsvarv utanför Fils södra mur.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42249#p42249

Cisternerna

Två stora vattencisterner i Fil. Kopplingar finns till Undervägarna.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42315#p42315

S:ta Evelonas tempel

Soltempel i Philborgsbyn i Fil (Byggnad 7?) byggt av bofasta från Magilre. Helgad åt S:ta Evelona av Munzga. Predikningar hålls här på magilliska.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42481#p42481

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42496#p42496

Heroldshuset

Snibben skrev: Fil- Tofia Heroldshus kan vara Hertigstaden 13. Ursprungligen låg Fil-Tofia Heroldshus i Fil vid Vapentorget (Heroldhuset gav namn åt det) - Philbyn 3 men för ca 35 år sedan började huset bli för trångt för alla böcker, sköldar och övrig verksamhet så man började leta ny tomter för att bygga ett hus. Hertigen i Slättebo passade då på att bygga ett helt nytt hus mellan pilgrimshuset och sitt eget palats (tomten hade tidigare haft ett lagerhus men dess funktion kunde enkelt flyttas). Hertigen av Slättebo gjorde nu inte det av några altruistiska skäl utan vill helt enkelt ge en känga åt Hertigen av Philmark i den "vänskapliga" tävlingen som finns mellan dessa båda. Huset i sig är överbelamrat med vapen och snidade djur målade i heraldiks färger från husets alla välgörare i både Slättebo och Philmark. Som en liten hämnd så köpte Hertigen av Philmark det gamla Heroldhuset och inrättade här Vapenknasarnas värmestuga för häroldrar som inte är anslutna till häroldernas gille. Även det gamla huset är utsmyckat med snidade och målade vapen och lätt att hitta. Värmestugan drivs mer som ett värdshus än som ett heroldshus och i praktiken kan vem som helst använda det. Det skall även tilläggas att både häroldrar och vapenknasar inte bryr sig om fejden mellan de bägge hertigarna utan trivs bra med det nuvarande arrangemanget. [44]

Vapenknasarnas värmestuga

Snibben skrev: ... Som en liten hämnd så köpte Hertigen av Philmark det gamla Heroldhuset och inrättade här Vapenknasarnas värmestuga för häroldrar som inte är anslutna till häroldernas gille. Även det gamla huset är utsmyckat med snidade och målade vapen och lätt att hitta. Värmestugan drivs mer som ett värdshus än som ett heroldshus och i praktiken kan vem som helst använda det. Det skall även tilläggas att både häroldrar och vapenknasar inte bryr sig om fejden mellan de bägge hertigarna utan trivs bra med det nuvarande arrangemanget. [45]

Williams tre båtar/Tre Båtar

Värdshus beläget i Fils södra portmur.

Jeb skrev: Williams tre båtar. En port (O-O-O) bestående av tre torn och två portar i sydöst. Öppningen leder från Tofias innerstad till hamnen. Döpt efter hertig William [46]

Axet & Kotten

Beläget i Sydslänten där många av Fils mest välbeställda borgare bor ligger värdshuset Axet och Kotten. En trevånings byggnad i klassisk echtisk stil med rykte på sig att servera Tvillingstadens bästa öl. Axet och Kotten drivs av Madam Elisa, en kvinna i femtioårsåldern född och uppvuxen i Fil, med hjälp av en tidigare efarisk legosoldat vid namn Beravrim. Elisa brygger värdshusets öl själv och är mycket noga med dets goda rykte. Ölet lockar både lokala gäster och återkommande besökare i staden. Värdshuset serverar även god mat, är rent och utrustad med egen badstuga, samt försedd med solida lås på alla dörrar. Kaptenprior Altbin Hjortlöpe i Solorden går sällan miste om ett stop öl på Axet och Kotten vid sina besök i Tvillingstaden.

Äppelblomman

Värdshus eller taverna nära Halvlängdshagarna i Parkstaden i Tofia. Ägd av halvlingen Vilmur Gladerdag.

S:t Palins tempel

Soltempel tillhörande S:t Palins Orden. Beläget i Mellangränderna norr om bontisâlens palatstados.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42407#p42407

Kefimhuset

Fattighus i Fil. Sköts av munkar tillhörande S:t Kefims Orden.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42165#p42165

Beläget i Oxekarna: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42214#p42214

Hypons handelshus

Det erebosiska handelshuset Hypons kontor i staden. Företräds av Edelbor Hypon.

Tovnellas smedja

Smedja där Tovnella Telbertin från Jorpagna tillverkar vapen. Ligger i Söderomtorget i Tofia.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40696#p40696

Philborgen

Birke skrev: Pilborgen skulle kunna ligga utanför Fils stadsmur någonstans i sydväst, möjligtvis inne i den vinkel som muren gör här. Ursprungligen under Mörkertiden byggdes borgen på en liten kulle omgärdad av en jordvall med träpallisad men har senare byggds på i flera omgångar och består nu mer av sten med murar och torn. Den är ansluten till stadsmuren med en bro ser jag före mig och har möjlitvis även en port ut mot utsidan av staden. Under borgen finns lönngångar som ansluter till floden och vägarna under staden. Pilborgen var från 300-talet fO och fram till 424 eO en viktig militär befästning varifrån echterna bevakade Pilmarken och Divras nordöstra gräns mot svartfolk, snoaraner och zorakier. Ursprungligen gjorde de de enast för att skydda sig själva men sedan 60 eO gjorde de det i samråd med kungen av Kardien uppe i Faltrax. Efter 424 eO blev Pilborgen säte för hertigen av Philmark. [47]

Jeb skrev: Philborgen tycker jag ska ligga i stan med anslutning till muren. Den är gammal och omodern, men tjänar ännu som garnison för stadens många soldater och magasin. Det är fortfarande hit Fil-borna drar sig som en sista utpost i orostider, men Philborgen har inte längre sin forna prakt. Philborgen omnämns på samma vördnadsfulla sätt som Enterprise gjorde efter Midway. De flesta Filbor tycker det är synd och skam att Daggarna anser sig för fina för Philborgen. De bor på andra sidan stan i sitt modernare palats. Gamle grå eller Farfar grå kan vara sådan man kallar borgen. [48]

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42284#p42284

Bastionen

Ruin utanför Tofia.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40928#p40928

Flottarnas kapell

Snibben skrev: Förslag: Flottarnas kapell, eller "S:ta Avo och St Emrin i Fils fria flottares kapell" som det heter egentligen, är ett gammalt tempel från Jorpagnas imperietid. Ursprungligen var det vigt åt Stirpazia, Stirpaz gudinna, och vägfarande gick dit för att få lycka på färd över eller längs med Stirpaz. När Zorakin blev odoister omvigdes templet till kapell för S:t Emrin för att vara ett tempel för vägfarande. Dock så kom stad, kyrka och hertigen inte överens om vem som skulle stå för kostnader så det gamla templet förföll tills flodbaronerna kom överens om att sponsra det ca 425 e.O. Numera är det ett litet och väl restaurerat kapell men samtidigt med påkostade utsmyckningar inuti (flodbaronerna vill visa hur rika de blir på timret). Kapellet står främst till timmerflottarnas förfogande men alla som färdas över och på Stirpaz är välkomna. [49]

Undervägarna

Tvillingstadens underjord bestående av vattencisterner, dräneringstunnlar, avloppsrör, gravkammare och gamla gruvgångar.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=42298#p42298

Pilgrimshuset

Härbärge för pilgrimer längs Via Aidne. Beläget vid torget i Tofia och drivs av bontisâtet.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40966#p40966

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40993#p40993

...överhuvud/föreståndare för pilgrimshuset är Margeta Måne...'

Bontisâlens palatstados

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40637#p40637

Lazarethklostret

... Lazarethklostret i Tofia tillhörande S:t Mellins Orden, namgivet efter solvandraren Lazareth från Argald i Jorpagna. Han grundade en sjukstuga här 484 eO när staden var full av nödställda som sökt tillflykt från svartfolkens härjningar i Slättebo och Philmark. 523 eO beslutade exark Yrban I, känd för sin godhet och särskilda stöd till S:t Mellins Orden, att sjukstugan skulle byggas ut till ett kloster. Stadens befolkning hade ännu inte återhämtat sig från svartfolkskriget men den hade ökat markant och särskilt bland de svagaste i samhället. ... [50]

...Titus Lindeblad, överhuvud för Lazarethklostret i Tofia...

Den svarta styråran

Ett sjaskigt ställe utanför Båtarna. Åran som det kallas ligger inklämt mellan två kornbodar och huserar mest hamnarbetare och strandsamlare. Maten är förvånansvärt bra då tillgången på färska råvaror är god i hamnen. Vinet man sköljer ner det med håller inte samma standard. Nu är det inte för maten man besöker åran. Här träffas mördare, smugglare och övriga ljusskygga för att göra upp affärer. Stadsvakten dyker upp då och då och gör en rensning, men åran återuppstår med ny ägare inom kort tid. Just nu drivs åran av Billford Stryk en smugglare vars pråm förstörts. Den förre ägaren försvann dagarna före krögare Stryk tog över.

Pampas

Intill Rangvald den skönes torg ligger en ölstuga inredd för att hedra ägaren Silvervinds påstådda pampiska bakgrund. Stället är inrett med vackra hästsniderier och typiska pampiska vävnader pryder väggarna. På Pampas bakgård har även ett ångbad inretts där gästerna kan njuta av ölen samtidigt som de svettas av sig dagens vedermödor. Pampas har billigt öl och maten är av enkel, men pampisk art. Specialiteter som sjögräsbiffar och hästkorv serveras i flätade gräskorgar. Stället är populärt bland unga sofistikerade borgare, som anser att de pampiska sättet att leva fritt på den stora stäppen är framtiden. Sanningen är att Silvervind inte alls är pamper och det mesta i hans ölstuga är rena påhitt från hans sida. Silvervind heter egentligen Lindus och är från Hamre i norra Slättebo.

Hamrells

Vid Stirpaz flodstrand på Tofiasidan finns Hamrells värdshus. Huset står på pålar för att undvika gyttjan som omger det, men med åren har det sakta sjunkit ner i dyn. Huset är därför krokigt och snett åt alla möjliga håll och flera vad har satt om när hela rasket rasar ner i floden. Stället har varit i familjen Hamrells ägo i flera generationer och var en gång ett respektabelt ställe. Numer styr det av familjen Hamrells överhuvud Harald "Hästen" Hamrell och är en skugga av sitt forna jag. Hamrells serverar urvattnat vin och blaskig öl. Maten är av dålig kvalitet och de få rum man har för uthyrning är inget för den finkänslige. Inte heller sällskapet man kan köpa med sig till rummet uppvisar några former av finkänslighet och diverse risker för den ömhetstörstande medföljer. Ett besök på ett bättre badhus är att rekomendera efteråt. Det är inte något av detta som drar kunder till Hamrells. Harald är ledare för Tofias tjuvgille och Hamrells är gillets högkvarter. Alla som vill ägna sig åt olagligheter i Tofia måste besöka Hamrells för att registreras av gillet. Gör man inte det skickas personal ut för att hjälpa den nyanlände med vägbeskrivning.

Rådhuskällaren

Är som namnet antyder källaren på rådhuset i Fil. I forna dagar förvarades delar av stadens belägringsförråd här. Numer har en finare ölhall inretts under de vackra stenbågarna. Rådhuskällaren är en stor öppen lokal med upphöjd scen. På scenen spelas flera gånger i veckan teater i Echtisk riddarromantik. Den ena pjäsen mer högtravande än den andra. Flera resande teatersällskap nyttjar scenen när de besöker staden och både musikanter och gycklare utövar sitt värv här. Rådhuskällaren får anses vara en populär nöjesplats då både vin och öl är av god kvalitet och priserna är fördelaktiga. Föreståndarinnan Fru Tillena Stallardotter är en populär kvinna vars energirika person får omgivningen att engagera sig i alla hennes förehavanden. Ofta utan mer betalning än ett leende från henne.

Endast för SL Rådhuskällaren har en hemlig flyktgång byggd för att smuggla ut rådsherrar vid händelse av orostider. Gången är en dold lucka i golvet och leder ut i Undervägarna. Nuvarande föreståndarinna hittade luckan av en slump och använder den för att ta emot sin älskare efter stängningsdags. Hennes älskare är en medlem av hertigfamiljen och mycket mån om att inte bli sedd under sina snedsprång. Flyktgången är förpassad i glömska av övriga i rådhuset och de få som minns att det en gång fanns en flyktväg tror alla att den murades igen när förråden flyttades. [51]

Goda yxskaft

Ister Banns träsnideri är Fil- Tofias huvudsakliga leverantör av verktygsskaft och liknande. Verkstaden ligger strax utanför muren vid Fil och drivs av Mäster Bann och hans söner. Deras hantverk håller ypperlig kvalitet och brännmärks alla med stadens vapen och Mäster Banns bomärke. De stoltserar med att kunna leverera nästan alla slags träslag och importerar vida ifrån om kunden kan betala. Det mesta av tillverkningen sker vanligtvis med lokala träsorter. Mäster Bann äger en av Fil- Tofias få trampsvarvar och tillverkar allsköns runda trävaror med den. Ska skaft eller spjutämnen tillverkas görs de uteslutande för hand. [52]

S:t Andamiklostret vid Fil

[Klostret utanför Fils stadsmur ... tillhör S:t Andamis Orden]

...Valton av Kjostevi, överhuvud för S:t Andamiklostret i Philmark utanför Fil...

Magikernas Gilleshus

Samlingsplats för magiker tillhörande Magikernas Gille.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40955#p40955

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40958#p40958

Galgberget

...vid Rackarbyn utanför Tofia...

Avrättningsplatsen

...vid vägdele utanför Fils norra mur...

Poulins bronsgjuteri

Gjuteri som ligger i Barkstaden utanför Fil. [53]

...se Tjuvgillen... L

[Ytterligare platser]

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=40705#p40705

Personer

  • Kolbert, bontisâl av Fil-Tofia
  • Ulrik Dagge, hertig av Philmark
  • Leovin Stirzberg, hertig av Slättebo
  • Mäster Jonos, ålderman för Möbelsnickarnas skrå i Fil
  • Bergite Beorsdotter, överhuvud för Handelshuset Beor i Tofia som handlar med timmer
  • Svartnissen, ledare för en av Fil-Tofias mest beryktade gäng tjuvar
  • Styrbjörn Ovarsson, överhuvud för handelshuset Wetterbergs i Fil, handlar med fisk och musslor
  • Madam Elisa, ägare till värdshuset "Axet och Kotten" i Fil där stadens kanske bästa öl serveras
  • Tovnella Telbertin, jorpagnisk vapensmed i Tofia, tidigare äventyrare,
  • Edelbor Hypon, det erebosiska handelshuset Hypons representant i Tofia, handlar med timmer
  • Vilmur Gladerdag, halvling och ägare till värdshuset "Äppelblomman", serverar klomellisk cider
  • Mäster Yrbas, älderman för Träsnidarnas skrå i Fil
  • Balvin Angelsson, för handelshuset Zoraks Kista i Tofia
  • Titus Lindeblad, överhuvud för Lazarethklostret i Tofia
  • Lisana ”Långe-Lisa” Borodriksdotter, ålderkona för bygghantverkarnas skrå i Tofia
  • Eldrik Eldriksson, ålderman för båtbyggarnas skrå i Tofia
  • Aldar Ellerbro, för handelshuset Ellerbro i Fil
  • Hinreke Steviansdotter, för Handelshuset Gråberg i Fil
  • Valton av Kjostevi, överhuvud för S:t Andamiklostret i Philmark utanför Fil
  • Margeta Måne, överhuvudd för Pilgrimshuset i Tofia
  • Pärlan, tjuv som sitter fängslad i Tofia i väntan på rättegång
  • Ignatrik Blåhand, färghandlare som förser LV med blå färg, importerar från Berendien
  • Mäster Kyrian, tillverkare av himmelsängar i Fil [54]

Fler personer: [55]

Äventyrsuppslag