Ransard

Ransard
Karta
Invånarantal	ca 1.600.000
Befolkning	85% människor, 15% svartfolk
Huvudstad	Kaphalt (ca 4500)
Styrelseform	Klanbaserad monarki
Exportvaror	Bergssalt, Metaller, Pälsverk
Importvaror	Ädelmetaller, Spannmål, Plundringsbyte
Armé	Mycket stark. Flygande grip kavalleri
Religion	Æsír dyrkan
Övrigt	Ransarderna är kända för sin hänsynlöshet i strid. De använder långa öppna skepp till havs och flygande gripar till land.

Historia

Förhistoria

För en detaljerad redogörelse kring västnargurernas ursprung se: Fjärde narguriska vandringen.

Ca 900 f.O.

Västnargurer kommer vandrande in från sydöst. De passerar över Herikollas vad, korsar Aleriska sänkan, rundar Tarfatbergen (?) och bosätter sig i de mellersta delarna av västra Kard ute vid kusten. Enstaka vättar är de enda intelligenta varelserna i landet.

Ca 800 f.O.

Jorderstammen som lärt sig bygga enkla båtar seglar ut på Lerigatt och vidare mot norr.

Ca 730 f.O.

Alla de belgothiska klanerna tar sig upp i Otanierevan och sprider snabbt ut sig kring Malinska bukten.

657 f.O.

En liten grupp krigare letar sig upp till västnargurernas länder. De har tjänstgjort i Kejsardömet Jorpagnas legioner och för med sig en överlägsna stridsteknik. Målmedvetet och brutalt söker de sig en bostad som de till slut hittar på ön Ranz. Så fort de lärt sig skeppsbyggarkonst (av tillfångatagna jordiska fiskare från Svalöarna) börjar de plundra de omkringboende folken. Då den invandrade krigargruppen håller sina sinnen rena från annat än krigskonsten och sin fysik ren genom fortsatt hård träning börjar de kallas för "de rena" eller "det rena folket" - Ranerna.

Ca 600 f.O.

De sardiska klanerna har utvecklat en gemensam kultur kring tron på smågudarna vaenir. Detta tros ha haft betydelse för att den Tredje Konfluxen inte påverkade Kard när den drabbar det övriga Ereb 599 f.O.

Ca 550 f.O.

Narimerna går österut in i skogarna och fortsatter upp i Kardbergen.

Ca 400 f.O.

Kommer svartfolken in över det blivande Ransard österifrån, över Kardbergen. Nästan omgående påbörjas omfattande skövling av horderna och Ranerna samlas för krig under sin ledare, Worthig som först slår tillbaka invasionen och därefter inleder ett utrotningskrig där dom driver tillbaka svartfolken långt upp i Kardbergen. Worthig skadas svårt i det framgångsrika kriget och kan inte längre utföra krigets värv, men då han har frälst ranernas och sardernas land, äras han med att jämte klanhövdingen styra "riket".

I stort handlar Worthigs makt om klanernas militära medel. Då han nu inte själv längre kan delta i exercis och vapenskrammel vidareutvecklar han istället taktik och strategi och begynner en omfattande reform av krigsväsendet. Det är nu man på allvar börjar särskilja raner och sarder. Krigsskolor upprättas och nyfödda barn väljs ut från födsel till att kämpa i ranernas led. De starkaste skall vara raner, de övriga sarder. Som ran är ens framtid utstakad till krigiska värv och det anses som en stor ära att få bidra med sina barn till ranernas led.

Worthigs titel som krigsherre går i arv och är i senare historia mer känd som Vortiger.

Ca 350 f.O.

Krigarfolket från Ranz bosätter sig med sarderna och börjar skola lovande ynglingar då de vet att kriget är vardag och att det är individens skyldighet att vara förberedd för att skydda sitt folk. Sarderna gifter bort sina "bästa" kvinnor i tacksamhet och för att säkra tillväxten av dessa krigare.

Båda grupperingarna växer. Sarderna brukar jorden, skördar havets frukter, tämjer träden och styr landet medans Ranerna blir den krigande klassen dit endast de bäst lämpade väljs in.

200-talet f.O.

Belgother börjar utvandra från Kard och sätter upp kolonier längs med de skyddade vikar och fjordar de hittar på ljusnahalvöns nordsida.

Ransards födelse

27 f.O.

Konungariket Ransard enas under Omric den Store.

2 f.O.

Hanric Silvertunga äktar prinsessan Timrin av Belgoth, som omfattar Ransland och Nordland. I enlighet med den belgothiske kungens vilja upprättas ett avtal om att den belgothiska kronan skall tillfalla Hanric av Ransard om konungen av Belgoth skulle dö utan arvingar.

1 f.O.

Det stora frihetskriget. Klanhövdingar i Belgoth gör uppror mot sin kung. Upproret slås ned. :Frihetskriget vara dock i elva år.

10 e.O.

Frihetskriget når sitt slut.

12 e.O.

Konungariket Belgoth införlivas med Ransard.

18 e.O.

De västra klanerna i Belgoth gör uppror. Fred sluts sex år senare.

24 e.O.

Hanric Silvertunga, Vortigern av Ransard möter den belgothiska revoltens ledare och fred sluts. Ett lydrike till Ransard, Ljusnahalvön, upprättas.

50 e.O.

Ransarderna grundar en koloni på den trakoriska ön Saphyna.

129 e.O.

Brödrakriget i Ransard.

130 e.O.

De belgothiska klanerna i Ljusna besegras av en klavykisk här ledd av Kornella Byxlös. Den regerande klanen faller samman och området förloras för alltid. Kornella grundar efter att ha besegrat de belghotiska klanerna staden O. Staden O förloras dock snabbt och Kornella fick en uppenbarelse från gudinnan Anxalis som innebar att klavykerna skulle hålla sig på öarna.

Ca 135 e.O.

Överlevande klaner från Ljusna anländer under ett antal år till området på höglandet och skogarna längs bergen. Efter ett tag när invandringen söderifrån ökar uppstår stridigheter med de klaner som redan bor i området. Dessa klaner är dock splittrade och mer primitivt organiserade och uppgår snart besegrade i de nyanlända.

176 e.O.

Kungariket Timolerien grundas öster om Ransard av flyktingar söderifrån. Timoleriens grundande skär av handelsrutterna för Palinor. Det expansiva Ransard kommer närmre de oroade palinbröderna.

181 e.O.

Det första ransarderkriget. Klavykerna anfaller de ransardiska kolonierna på Saphyna och strider uppstår på Guidienerslätten. Ransarderna vinner vissa framgångar men tvingas retirera till Frimbolinerslätten där man förskansar sig.

187 e.O.

Den Ransardiska flottan förstörs i Rubakins vik. Den härskande klanen Omric störtas och Amron tar istället över makten.

191 e.O.

Den siste ransarden körs iväg från Saphyna av de klavykiska härarna.

200 e.O.

Timoleriska och Ransardiska jarlar har vid det här laget en sådan militär dominans i regionen att de kan kontrollera handelsflödena. Utan den livgivande handeln faller Palinorden samman som ett korthus. Rika missionsstationer förvandlas till fattiga eremitage. I en desperat manöver koncentrerar sig Palinorden till Palinor i ett försök att återta sitt narguriska handelsmonopol, sitt inflytande och sin chans att frälsa själar.

204 e.O.

Staten Palinor grundas av Palinorden och hävdar överhöghet över slätterna söder och öster om Kardbergen. Av sina grannar i Ransard beskrivs Palinorden som den fanatiske Ghaerilsekten. Enligt ransarderna låtsas palinorerna tillbedja den gode guden Hjallbrand men att de i själva verket dyrkar den onde vaeniren Ghaeril.

210 e.O.

Palinor startar krig mot det ”onda” Timolerien och trots att man får hjälp från ”ljusets förkämpar” från lite varstans så slås man tillbaka av Timolerien som har stöd av Ransardiska trupper. Efter en del lyckade plundringsräder finner Palinorerna sig blottlagd för en Ransardisk straffexpedition. Framför Khartotums murar slås ransarderna tillbaka av palinoriska riddare och odöda. Ransardernas uppfattning att Palinor är ett ondskans fäste förstärks. I Palinor utropas vart hundrade år till jubelår, och firas med ett korståg mot Ransard

277 e.O.

Ransard sluter en allians med Magillre och Milacke i syfte att krossa klavykerna på Trakorien. Milackerna leddes av Hiatus Neffro ”den galne milacken” som i hemlighet lovat bort Saphyna till Ransard och Magillre.

287 e.O.

När de tre allierade Ransard, Magillre och Milacke vunnit en seger över klavykerna på Saphyna, kan man inte enas om vem som skall få ön. Blodiga strider utbryter och när Milacke byter sida tvingas både Ransard och Magillre att dra sig tillbaka till fastlandet. Trakoriska lärda menar att Milackes härförare tillika Trinsmyras diktator Hatus Neffro ”den galne milacken” bytte sida bara för att få fortsätta striderna vilka han sades älska över allt annat.

310 e.O.

Palinor startar, på hundraårsdagen av det förra krigståget, ett nytt, fast den här gången mot Ransard. Timolerien lyckas dock hålla Kardbergens pass och slå tillbaka de numerärt överlägsna Palinorerna.

370 e.O.

Andra ransarderkriget. Det klavykiska riket är mattat efter inre stridigheter så Edorl den unge beslutar sig för att det är dags för Ransard att återta sina forna kolonier. Hade man inte gjort misstaget att dela sina styrkor hade man mycket väl kunnat krossa Trakoriska riket innan det ens hunnit bildas. Man försökte ta både Saphyna och Paratorna vilket var ödesdigert. Edorl den Unge stupade och Margon Rådvis organiserade återtåget. Trakorierna slöt sig samman med det heliga Kishatet och detta gjorde att man blev starka nog att driva iväg ransarderna

378 e.O.

Förlusten på Trakorien åtta år tidigare leder till att Margon Rådvis störtas och klanen Omric utnämns till ledare. Teldoric blir Vortiger av Ransard.

387 e.O.

Konungen av Timolerien avlider utan att utnämna någon av sina två söner till arvingar, adeln ser sin chans till ökat inflytande och hetsar sönerna mot varandra.

392 e.O.

Timolerien splittras i två länder, Timoria och Alerien, förhållandet mellan länderna är mycket spänt.

410 e.O.

Palinor startar ännu ett krigståg, denna gång stött av dvärgarna i Kuldres norr om Palinor. Anfallet kommer överraskande och man lyckas besegra Timora. En stor ransardisk här samlas och besegrar palinorerna i slaget vid Herikols vad.

411 e.O.

Korstes brödraskap bildas i Alerien som skydd mot framtida invasioner.

414 e.O.

Alerien som påverkats oerhört av de läror som Korsets brödraskap lär, omvandlas av en konverterad kung till en teokratisk monarki. Tanken är att endast stark gudatro kan skydda mot ett annat folks starka gudatro.

458 e.O.

Ransard skickar i hemlighet ”diplomater” till Saphyna vars styrelseskick infiltreras.

462 e.O.

Saphyna står nästan helt under ransardisk kontroll.

488 e.O.

Argald Omric, son till Gorm den Gamle, föds och förutspås bli den störste vortigern någonsin

497 e.O.

Det tredje ransarderkriget utbryter. Trakoriska trupper landstiger på Saphyna och Ransard skickar förstärkningar. Vortigern själv och hans elvaårige son Argald medföljer. Trakoriens numerära överlägsenhet fäller avgörandet och ransarderna besegras slutgiltigt tio år senare. Trakorien införlivar Gudienerslätten med sitt rike för att få brohuvud på Saphyna.

507 e.O.

Gorm den Gamle av klanen Omric inser att slaget om Saphyna är förlorat och drar tillbaka de ransardiska trupperna. Halva flottan blir upphunnen och sänks.

Griparnas Årtusende

508 e.O.

Griparnas årtusende inleds i och med att Argald Omric, som vid sin födsel spåddes bli den störste vortigern någonsin, lyckas tämja en grip och får tillnamnet ”Griptämjare”. Ett flertal av Kardbergens gripar tämjs och blir ransardernas tjänare. Argald gifter sig med prinsessan Eowen av Narim (Gauland) och blir krönt till vortiger.

510 e.O.

Palinor startar det fjärde krigståget på hundraårsdagen av de andra. Denna gång är det Ransard som anfalls. Ransarderna med sina nytämjda gripar avstyr lätt anfallet och vortigern Argald Griptämjare besegrar personligen palinorernas härförare magikern Krarr. (Stormästare Ghaerît Krarr Bianco ap Klovimeste)

513 e.O.

Ransard expanderar i alla riktningar. Långgående planer finns på att åter genomföra en straffexpedition mot Palinor och för alltid krossa den ondskefulla religösa sekt som där huserar. Vintern blir dock oerhört kall och Ransard ansätts hårt av barbarer från norr och svartfolk. Mången ransard stupar. Aleriens högland drabbas hårt.

515 e.O.

Narim, det gamla Gauland införlivas med Ransard efter beslut från den narimske kungen.

532 e.O.

Vortigern Argald Gripryttar mördas av trakoriska spioner, hans son Joran Gyllene kröns till ny vortiger.

540 e.O.

Timora invaderas av Ransard.

549 e.O.

Nerol Nomrik, nykrönt vortiger, avslutar det timoriska kriget.

565 e.O.

Svartfolksstammen Röda Månen inleder en serie plundringståg mot Ransard som pågår i sju år.

572 e.O.

Svartfolksstammen Röda Månen upphör med sina plundringståg.

573 e.O.

Vortigern Nerols söner dör en efter en och han börjar bli paranoid. Caorm, som senare blir vortiger, lämnar Ransard i sällskap med en alv för att lära sig om andra kulturers stridskonster. Han kallas Caorm alvvän.

582 e.O.

Nerol störtas av uppretade klanhövdingar och efter ett kort men blodigt inbördeskrig kväser Caorm upproret.

583 e.O.

Trevande kontakter tas med alverna i Kardskogen.

599 e.O.

Teokratet Alerien anfaller Gauland (del av Ransard). Röda månens svartfolk lyckas med hjälp av magi ta sig in i Kardskogen och plundrar alvboningar. Ransard, som har alerierna mellan sig själva och Kardskogen, kan inte undsätta alverna och kontakten dem emellan bryts.

600-605 e.O.

Ransard under Caorm Alvvän gör en motoffensiv och lyckas besegra den aleriska invasionsarmén. Den ransardiska hären driver alerierna tillbaka och invaderar så Alerien, som tillslut besegras och den Aleriska kungliga hären krossas vid ett slag om slottet i Aler. Aleriens kung Horvar flyr men dör under flykten av ett orcherbands pilar. Ransarderna gör vissa utrensningar av kungatrogna klaner och delar ut deras jord till Ransardtrogna. Speciellt baron Resarils familj förföljdes, men de lyckades också till största delen fly söderut och undkom därmed med livet. Värre var det för den Aleriska hjälten som in i det sista skyddade kungen, riddar Angusor ApHelliNar som också stupade skyddandes sin konungs lik. Hans familj och största delen av hans klan utrotades efter kriget.

605 e.O.

Caorm Alvvän, vortiger av Ransard mördas av sin timoriska älskarinna, Trakorien misstänks ha ett finger med i spelet. Argald den yngre svär under kröningen att hämnas mordet på sin far.

606 e.O.

Argald smider planer och mobiliserar för en slutgiltig konfrontation med Trakorien.

610 e.O.

NU!

Geografi

Historisk Geografi

Dagens Ransard införlivar ett antal tidigare länder. Vissa har tillkommit genom alliansbildningar och avtal, andra medelst eld och svärd. För att få en rättvis bild av Ransards geografi följer här en uppräkning av de införlivade nationerna samman med en kort historik

Timolerien

Rike som existerade 176-392 eO i dagens östra Ransard. Bildades av belgother från Ljusna som återvänt till Kard. Belgotherna härstammade ursprungligen från vad som i dag är nordvästra Ransard (se karta) men som sedan 100-talet eO införlivats med ransardernas rike.

176 eO

Bildats av flyktningar från belgothernas rike i Ljusna.

210 eO

Det nybildade Palinor går i soltog mot timolerierna men slås tillbaka med hjälp av ransarderna. (Ransard allierad med Timolerien?)

310 eO

Palinor går åter i soltåg mot väster men tar sig inte genom passen i Timolerien och når aldrig in i Ransard.

387 eO

Kungen av Timolerien dör och landet splittras i inbördeskrig då hans två söner kampar om makten.

392 eO

Timolerien splittras i det lilla Timora och det större Alerien

Timora

Litet land som en gång ingick i riket Timolerien. Sedan 540 eO erövrat av Ransard. Lider tidigt i sin historia (410 eO) nederlag mot palinorer och dvärgar i Det tredje palinoriska soltåget. Inkräktarna drivs ut av ransarder. (Ransard stödjer fortfarande åtminstone Timora?)

410 eO

Palinorer och dvärgar invaderar landet och timorerna lider nederlag. Inkräktarna drivs efter vart ut av ransarder (over Herikols vad). (uppkallad efter kentauren Herikolla Glurrestip(?) och detta ligger kanske i södra Ransard/Alerien?)

Ca 450 eO

”Den erfarne äventyraren” påstår att det senast for etthundrasextio år sedan fanns dvärgar i Timora men som nu är borta (eller var det faktisk i Narim som sedan blivit rika på dvärgaguld?)

540-549 eO

Timora invaderat och erövrat av Ransard.

Alerien

Geografiskt stort land (större delen av det forna Timolerien) som dock huvudsakligen består av skog. Landet var tidigare en teokrati(?) men är numera ockuperat av Ransard.

392 eO

Alerien utropas som en självständig rike. Fred sluts med Timora vid hjälp av förhandlare från Ransard. (ransarderna vill ha ett enat rike mellan sig och Palinor som buffertzon?)

410 eO

Palinor går överraskande(!) till angrepp på Timora. (något innan som tydligt indikerat att palinorerna inte ville gå i soltåg denna gång?) Palinorerna är allierade med dvärgar från Kûlkres och hotar även Alerien (se nästa årtal).

411 eO

”Korsets brödraskap” bildas med uppgiften att skydda Alerien mot fiender.

599 eO

Alerien anfaller Narim. Samtidigt går Röda Månens svartfolk i härnad och plundrar alvbosättningarna i Kardskogen. (är alerierna på något vis allierade med svartfolken?) Den aleriska invasionsarmen hindrar ransarderna att hjälpa alverna (den hamnar mellan).

600-605 eO

Ransarderna slår tillbaka anfallet på Narim (som ransarderna kallar Gauland) och invaderar Alerien. Trakoriska spioner har förmodligen en aktiv verksamhet i området och händelserna. (varför?)

Narim (Gauland)

Gammalt rike i nordöstra delen av dagens Ransard. Numera införlivat med Ransard och kallas ”Gauland”. Handel med Palinor var tidigare(?) mycket viktig för båda länderna. Bäverskinn en specialitet. (möjligtvis även vinstrik handel med dvärgar)

508 eO

Den narimska kungadottern gifter sig med vortiger Argald ”Griptämjare” av Ransard.

513 eO

Under ”Vargavintern” härjar svartfolkens vargar i hela Kard. Narim får hjälp av ransarderna med förnödenheter.

515 eO

Införlivat med Ransard efter ett beslut av narimska kungen.

(betyder detta att den narimska kungen fortfarande har kvar sitt ämbete men underordnar sig vortigern?)

565-572 eO

Svartfolken gör flera rader mot Narims städer och lyckas undvika de ransardiska trupperna i landet. De undkommer med rikt byte. (vad består detta byte av och varifrån kommer det? (dvärgaguld?))

Städer

Ransard Städer

Kaphalt

Huvudartikel:Kaphalt

Samhälle

...de ranska krigarna hade fallit för övermakten, marken drack deras blod och korparna åt av deras kroppar. Endast Vortigerns son, Keirhim återvände till gården för att förtälja om det öde Vortigern rönt och om de faror som hotade. Med Vortigern och hirden borta var det Keirhims moder, Ilgun som styrde gården och således var det också hon som först skulle bringas Keirhims mörka tidender.

-Mor, sade han. Vortigern har fallit och fienden kommer snart vara över oss.

Ilgun synade utryckslöst sin son, märkt av de umbäranden som hirden utstått och av det slag som krossat den. Sårskadan han bar över skulderbladet hade levrats och blödningarna upphört, men på hans anletes färglöshet syntes att de varit ymniga.

-Keirhim, sade hon, detta är en mörk dag. Räck mig din seax.

Keirhim tycktes något brydd över hennes begäran, men lösgjorde sitt vapen och överräckte det med hjaltet först. Bryderiet övergick dock drastiskt i chockad förvåning då hon i en kraftfull rörelse drev klingan in i hans buk ända till kaveln.

-Keirhim, en Ransk krigsman vänder inte ryggen mot sin fiende. Hade du som dina fränder hållt ihop leden hade måhända utgången blivit densamma, men ytterligare ett dussin hade ni sänt framför er i döden.

Vortigern och hans folk glädjes nu sin dådkraft i Æsirs salar. Själv dör du i skam som en ynkrygg. Vad nytta gör dina tidender här? Vad skulle din nesliga flykt undan härsmakten åstadkomma för oss? Vår bane må rycka närmare i detta nu, men vi flyr inte. Vi är Raner!

Men Keirhim hörde inte längre sin moders ord. Han sjönk bara långsamt in i det omslutande, kalla mörkret...

Klasser

Raner

Kvinnans position

Den ranska kvinnan innehar en viktig position i det ransardiska samhället. Endast en ransk kvinna kan föda en ransk krigare. Hon vördas således för sin roll som upprätthållare av det ranska blodet. Kvinnan förväntas foga sig efter sin man, då han är familjens överhuvud, på samma sätt som en soldat fogar sig efter sitt befäl, men besitter den egentliga makten inom familjen. En ransk man är en krigare och en strateg, men däri ligger också lejonparten av hans kunnande. Allt därutöver sköts och styrs i praktiken av kvinnan. Hon får inte tillnärmelsevis den krigsutbildning som hennes man får, men förväntas ändå kunna försvara sitt hem med vapen i hand under ofärdstider. De ingår dock aldrig, till skillnad från exempelsevis jordernas sköldmöer, i stridande förband. Betänk dock att samtliga ranska män kan kallas ut samtidigt i krig och att kvarvarande sardiska män ej kan överlåtas heliga krigssysslor. Det innebär att försvar mot invaderande fiender i nödfall ålägges de ranska kvinnorna.

Kvinnan väljer själv sin make och kan, med laga rätt, förskjuta honom om han misshagar henne. Den vanligaste anledningen om detta händer är tveklöst om han inte kan göra henne havande. Det ranska blodet är allt för värdefullt för att inte avla på, och varje kvinna ser det med stolthet som en plikt att framföda så många blivande stridsmän som möjligt. Ranernas liv är hårt och många är de män som vandrar æsir till mötes redan i unga år. Det är därför vanligt att ranska kvinnor tar sig flera män under sin livstid för att försäkra sig om stammens tillväxt.

Indirekt är det kvinnorna som försörjer männen. Det är hon som ser till att gården ger tillräcklig avkastning, att förråden är fulla och att eventuellt överflöd omsätts. En order till en sard är lika mycket värd, given från en ransk kvinna eller ransk man. Faktum är att det är vanligare att ordern kommer från just en kvinna, då merparten av kommunikation mellan sarder och raner sker därigenom. I de fall en sard måste avlivas är det lika ofta mannen som kvinnan som utför sysslan i de fall det inte sker inom den sardiska gemenskapen.

Att misshandla eller skända en ransk kvinna är tabu, ett övergrepp mot hela det ranska samhället och straffas obönhörligen med döden. I de fåtaliga fall något sådant skulle inträffa så väger kvinnans röst betydligt tyngre en mannens i händelse av ting.

Sarder

Historia

Sardland -det ursprungliga Ransard

Litet är känt om sarderna innan folkvandringen till Kard. Från legender och brottstycken ur åldriga texter går dock att anta att de tidigt var ett eldens folk. Det finns en nargurisk legend som uppger att en av gudinnans stammar, i krig med en annan nyttjade eldens vilda kraft och utplånade sins fiendes hela hemman. Den mark som druckit blod och eld, belönade segrarna med att året efter ge en rikare skörd. Stammen som enligt vissa källor skulle komma att kallas sarder (ung, den svedda jorden), Fortsatte därefter att under sina runtflyttningar sveda jorden och dränka den i blod och jorden fortsatte att tacksamt föda dem.

Någon gång omkring 900 f.O vandrade sarderna in och bosatte sig i det område som kom att kallas Sardland. Naturen var obruten av människa, men jorden bördig, skogarna fulla med vilt och havet till bredden fylld med fisk. Under de kommande århundradena började sarderna tämja naturen omkring sig. Bysamhällen började spira, man började hålla sig med boskap och odla upp marken. I samma takt som sarderna tämjde naturen så började naturen tämja den barbariska elden i sardernas bröst. Inga fiender störde dem och man levde i sådant överflöd att konflikter inom det egna folken sällan behövde utbryta. Enstaka räder från de båtburna jorderna och sällsynta meningskiljaktigheter med de nordliga belgotherna var inget som allvarligt påverkade deras välstånd. Deras förståelse för jorden ökade. Man behövde inte längre offra blod och eld till den. Vissa myter gör gällande att kunskaper inhämtades av mystiska väsen kallade Vaenir.

Omkring 700 f.O tilltar jordernas räder. Sardland ligger rikt och folket har liten erfarenhet av strid. Sardernas hövdingar rådslår och enas under en sardisk storhövding. Jorderna är militärt överlägsna och försvaret mot desamma rör sig mer om varningssystem med fyrbåkar och evakueringsplaner. De kustlevande sarderna lär sig leva med att ständigt hålla ett vakande öga mot havet.

Utrikespolitik

Ranernas kompromisslösa inställning till andra folkslag som lägre stående och "halvfolk" som pervetioner har, inte oväntat reulterat i att Ransard har "få allierade och inga vänner"

Alver

Under Caorm Alvväns tid var relationerna goda, men de är betydligt mer ansträngda idag. Ransardernas svek 599e.O ses inte med blida ögon. Ransardernas allmäna tro att alvblod kan bidra till odödlighet bidrar inte heller till några goda relationer. Ransarderna önskar ingen djupare konflikt, men är inte heller redo att be om ursäkt för det som inträffat. Deras stolhet och överlägsenhet gentemot halvfolk är ett alltför stort hinder däruti.

Dvärgar

Det sägs att det finns övergivna dvärgstäder i Ransards omedelbara närhet, och att dvärgarna där fördrevs ungefär samtidigt som Ransard invaderade Timora. Kanske är det anledningen till att Küldkres dvärgar har slagits sida vid sida med en av Ransards ärkefiender, Palinor. Då både ransarder och dvärgar är stolta folk som sällan eller aldrig glömmer en oförätt finns det en viss risk för en framtida upptrappade konflikt. I dagsläget är relationerna allt annat än goda, men ingetdera folket har något omedelbart intresse i en väpnad konflikt. Möjligheten finns att dvärgar återigen sluter upp med Palinors trupper inför det antagna i uppsegling liggande soltåget. Detta rör sig då sannolikt om enstaka frivilliga trupper, och inte ett fullskaligt krig från dvärgarnas sida.

Ankor

Ankorna skapades av den perverterade Vænirguden Ykk. Handel med ankor är för ransarder otänkbart. De svarta piratankorna och ransarderna är konkurenter och ogillar starkt varandra.

Halvlängdsmän

Halvingarna skapades också dom av Ykk som ett hån mot människorna, en nidbild. De är ransardernas motsats. Lata, glupska, korta, veka. Nu är kontakten mellan folkslagen minst sagt sparsmakad, men en ransard skulle aldrig kunna ta en halvlängdsman på allvar.

Svartfolk

De talrika svartfolken i kardbergen är ett gissel för ransarderna. Mellan varven blir de mycket talrika och svärmar ner från bergen för att plundra, dräpa och ödelägga. Ransarderna har de senaste decennierna blivit mycket effektiva på att snabbt samla samman styrkor och slå tillbaka sådana invasioner hårt och skoningslöst. I de fall svarterna har farit osedvanligt hårt fram följer ofta förföljelse och utrotningsräder från ransardernas sida. Långt upp i bergen marscherar de hämndlystna ransarderna medans gripryttare rekogniserar från ovan. Kardbergen är och förblir dock svartfolken domäner och oavsett hur hårt man slår ned dessa attacker så är deras reproduktionstal i sådan framkant att det ändå bara är en tidsfråga innan nästa attack. Röda månens stam är den stam som härskar över största delen av kardbergen. Vidare kan tilläggas att även dessa bestar är en oönskad gåva från Ykk.

Barbia

Inte helt sällan stör ransarderna Barbiens handelsintressen medelst klassisk piratverksamhet. Ransarderna må respektera barbias krigare, men som det starkaste av alla folk är det deras fulla rätt att ta vad som bjuds, däribland fullastade fartyg med Barbia som avsändare eller destination.

Caddo

Dalkerna betalar med jämna mellanrum tribut i form av önskade varor eller råvaror mot att ransarderna i gengäld låter skepp från Caddo segla orörda och lämnar Caddos mark obeträdd.

Erebos

Erebosierna betalar med jämna mellanrum tribut i form av önskade varor eller råvaror mot att ransarderna i gengäld låter skepp från Erebos segla orörda och lämnar Erebos mark obeträdd.

Felicien

Felicierna är liksom ransarderna ett krigarfolk. Detta respekteras av ransarderna som anser felicierna som värdiga motståndare. De konkurerar dessutom om samma byte, vilket ibland leder till sammandrabbningar och skärsmytslingar nationernas fartyg emellan. Ingetdera av nationerna har något intresse i en ren konflikt inom nationernas gränser, men kopparhavet är däremot en så god stridsplats som någon. Nationerna är dock avlägset belägna från varandra, varför dessa möten är av sällsynt karaktär.

Jorduashur

Till viss del är Jorduashur och Ransard brödrafolk och periodvis under historien har utbyte skett länderna emellan, både religöst, handelsmässigt och kulturellt. I dag är kontakter nationerna emellan av betydligt kyligare natur. Plundring sker från båda håll och man konkurrerar om byte och resurser.

Kardien

Kardiens kuster har genom åren fått stifta bekantskap med ransardernas plundringståg. Att påstå att karderna ogillar dessa tilltag vore en betydande underdrift. De båda nobla och stolta folken echterna och ranerna har mycket litet positivt att säga om varandra.

Klomellien

Klomellien får också dom stifta bekantskap med ransardisk plundrare. De är inte de såtaste av vänner, men undantagsvis sker viss handel.

Magilre

Även Magilre plundras stundvis, men på senare tid har detta i stort upphört. Rykten gör gällande att Magilre betalat sold till Ransard för att slippa dylika tilltag och att visst utbyte och handel nu sker. Det ryktas vidare om att Magilre finner visst intresse i Ransards upptrappade konflikt gentemot Trakorien.

Trakorien

Trakorien är samman med Palinor, Ransards största varnagel. Trakorierna är lössläppta, degenererade och dekadenta. Vidare saknar de all form av heder och är således en befläckelse av Altors yta som varje sann ransard hoppas vara medverkande till att utplåna. Rent strategiskt blockerar trakorierna sjövägen för ransards flottor och det har vid upprepade tillfällen skett att trakoriska fartyg har kapat eller sänkt hemvändande ransardiska skepp, fullastade med dyrbarheter. I detta nu ryktas att Ransard rustar för att en gång för alla häva de blekfeta vällustingarna ut i sjön och krossa den trakoriska varbölden.

Zorakin

Zorakin är måhända mindre drabbat av ransardernas räder än sina västliga grannar, men de otrogna nordiska hundarna är likväl allt annat än välkomna. En ransard ser man helst på lanslängds avstånd, även om inga öppna konflikter råder.

Palinor

Palinor har visat den nya religonens sanna ansikte. Likt gräshoppor myllrar de vart hundrade år in över gränserna för att blidka sin blodtörstiga guddom. Den mörka væniren Ghæril låter sina vandöda tjänare resa sig ur mullen för att slåss sida vid sida med de palinorska riddarna och deras lömska magiker. Represalier har gjorts långt in över Palinors gränser, men ingen hållbarställning har kunnat genomföras. Man inväntar nu det femte soltåget från Palinor i vilket man hoppas ge demondyrkarna långvariga skador, på det att Palinor skall kunna krossas efter det att Trakoriska riket införlivats i Ransard.

Militärmakt

JO de e rena sanninge e de pôjk!

De förgrymtade ransarderna skickade fram sin förvuxna fjäderfän just innan deras infanteri brakade in i våra led. Som övergödda spillkråkor kom de flaxande över Ranzingarnas led, flög över oss och vad tror du hände, hää!

De släppte ner en massa bröten över våra huven, stora granestockar, säger jag, där grenarna ha fått sitta kvar någon meter ut och vässade! Sicket kaos de blev! Ja de va ett elände!

Min fanjunker fick en sådan stock över sig likasom några som var bakefter honom. Det var det. Sicket blodbad! Å dessutom satt dä spjutkastare å bågskyttar på nåra av Griparne. Och träffade folk gjorde de. Särskilt högdjuren. Herren till Stockevads gård föll med en pil genom huvet.

Sedan började hästarna å skena å ställa till oreda när fjäderfäna flaxade över dem. En gripusling lyckades till och med i ett störtdyk hugga med sig en hästakrake med ryttare å allt å sen släppte gripfan ekipaget rakt över trupperna!

Dagen sanning säger ja. Tvi för Ranzingar!

Att kalla ransarder för krigiska är en underdrift. Dom föds in i ett samhälle som krönt krigsföring till en konstart. De anammar en religon där de största kämparna belönas i efterlivet. De är utvalda redan från födsel, i det att defekta och svagare individer selektivt sållas bort. Krigskonsten är således den kärna ur vilken ransarden formas...

...En ran skiljer på "strid" och "kamp". Det är två skilda konstarter vilka samtliga män förväntas behärska eller bemästra. Strid eller krigskonst är det som utspelas mellan härar. Det innefattar till viss del strategi, men handlar framör allt att agera som en perfekt enhet i formationer. I dessa formationer nyttjas de lätta ransardiska långspjuten och stora sköldar med arv från jorpagnaimperiet, i kombination med hårda laminatbågar och de fruktade ransardiska tvåhandssvärden. Endast om formeringarna tillintetgörs övergår ransarden från strid till kamp.

Kampen förs mellan två individer. I kamp används nästan uteslutande seaxsvärd och tarquesköldar. Detta är ett vanligare sätt en fullskaliga krig då det rör sig om meningskiljaktigheter mellan klanerna. I ett land som begränar sin population och där en bråkdel av avkomman förväntas nå vuxenlivet är det ranska blodet allt för värdefullt för att spillas på den egna marken, ens när heder och ära står på spel. Det förväntas därför att oförätter och tvister löses genom rådet eller genom tvekamp.

Krigskonst

En ransardisk armé kallas Hær. En hær grupperas vanligen i 5 Hærader. I en hærad ingår 17-23 Haphæner vilket ger ca 612-782 infanterister. Det innebär att en hær består av mellan 3060-3910 man. Varje haphæner leds av en hauvitsman (hauptman). Denne är ofta också den storman som soldaterna i respektive fylking tjänar under som huskarlar.

Den Ransardiska huvudformationen består av en kil (en haphænern). Varje kil har 34 man. 24 spjutmän (sköldmän), 6 ransardiska bågskyttar och 4 svärdsmän

Kilformationen har 5 huvudmoment.

1. Rörelse i terräng utan synbar fiende.

2. Rörelse mot synlig fiende bortanför båges räckvidd.

3. Rörelse mot synlig fiende innanför båges räckvidd

4. Anfallsformation (omedelbart före kontakt med fiende)

5. Försvarsformation (Kilen är omringad av överlägsen styrka)

Sedan fins det den omvända kilen (kallad sköldformation). Den används ofta vid större slag med flera kilformationer i varje armè. Kilarna placeras då oftast i tre "rader" den första och sista raden ligger i offensiv kilformation och den mellersta raden i defensiv omvänd kilformation (sköldformation). Exempelvis första raden 4 kilar, andra raden 3 "sköldar", tredje raden 4 kilar. Vid svårt läge kan de omvända kilarna förflyttas fram och ställas brevid om lott med första ledets kilar och med sina dubbla spjutbärarled bilda en svårgenomtränglig mur.

Kilens spets består av två sköldmän. Därefter följer 3 sköldmän, 4 sköldmän, 5 män och 6 män i fem raders djup. I "Rörelse utan synlig fiende" består kilen dessutom av en sjätte rad med 6 man där de två yttersta på vardera sida består av sköldmän och de båda mittenmännen är bågskyttar. Dessa ska hålla uppsikt bakåt. På flankerna rör sig två svärdmän och två bågskyttar på vardera sida. Dessa bevakar flankerna från överraskningsangrepp.

Vid formationen "Rörelse mot synlig fiende innanför båges räckvidd" drar sig svärdsmännen in i centrat av kilen för att skyddas av sköldmännen. Samtliga bågskyttar söker skydd bakom kilen. De ska också skydda mot överrasknings angrepp bakifrån. På så sätt får den sjätte raden 7 man och ett sjunde led med 7 man tillkommer där det bakre sjunde ledet består av 6 bågskyttar och en spjut- eller svärdsman (med denne i mitten).

Innan bågskyttarna söker skydd avfyrar de då och då sin bågar i omgångar mot motståndarleden. Detta är både ett sätt att pröva avstånd och oroa fiendestyrkan. Detta sker under formation 2.

När formationen närmar sig direktkontakt med fiendens styrka springer bågskyttarna ut tre och tre i led åt var sin sida om triangelns bakersta led och beskjuter motståndarna så att dessa måsta söka skydd. I centrat av kilen gör sig svärdsmännen beredda till strid. Detta är "Anfallsformation".

I nästa stund "öppnar" sig kilen i spetsen när de 12 flankmännen tar steg framåt och bildar flankskydd och svärdsmännen som skyddats bakom flankmännens sköldar och spjut rusar ut ur öppningen och angriper fiendeleden i syfte att slå upp en lucka i motståndrnas led så att bakomvarande spjutmän kan följa efter in med en förnyad kil.

Vapen och Rustningar

• Glamorg -Ett upp till två meter långt tvåhandssvärd, Används som en viktig del i ranernas stridsformationer.

• Seax -Aningen kortare och lättare än ett bredsvärd, men längre och tyngre än kortsvärdet. Ransarderns favoritbeväpning vid sidan om spjutet.

• Tarque -En liten rundsköld som används samman med seaxen. Används ofta även offensivt.

• Härsköld -En större sköld, något droppformad.(Inte att förväxla med den droppformade ryttarsköld som flitigt används i Aidne) Har sannolikt vidareutvecklats från den Jorpagniska scuatan och den narguriska stora rundskölden. Används effektivt för att skydda ransardernas avancemang i formeringar. Skölden smyckas ofta med motiv ur Æsirmyterna.

•Ranzlans -Det ransardiska långspjutet som är kärnan i deras formationsstrid. ca 2,5 meter långt. Används både som närstridsvapen, från hästryggen och som kastvapen. Tillverkas av ransardisk ask. Gripryttarnas favoritvapen då skaften oftats urholkas för att göra vapnet lätt att manövrera.

• Ransardisk Thôrm-hjälm -En ransardisk variant av dess norröna kusin. I stort lik den jordiska upplagan, men har oftast ett betydligt enklare utseende. Officerares ringbrynjehäng täcker oftast hela ansiktet som en "mask". Vanligast är dock en öppen konisk hjälm med ringbrynjedok.

•Ransardisk båge -De ransardiska bågarna är järnhårda och oerhört svåra att spänna för den som inte är tränad i konsten. Bågens hårdhet består i dess sammansättning av olika träslag och benlager. Det sägs att de kan genomborra båd sköld och stålhjälm med ett skott. Bågarna används främst som komplement i formeringarna och från hästryggen. Gripburna bågskyttar är ovanligt men desto mer fruktade då deras träffsäkerhet är legendarisk.

Ransardiskt rytteri

De ransardiska hästarna, ranarôz (ofta förvanskat till ranzerruss)har förädlats från de småvuxna vildhästar som fordom gick att finna i området. De är små till växten och lämpar sig föga för tungt kavalleri. I jämförelse med sina storvuxna släktingar i öster, de palinorska stridshästarna ter de sig som dvärgvuxna föl. Storleken till trots är de ransardiska springarna dock väl omtyckta för sina andra egenskaper. Ranarôzens förnämsta egenskap är dess seghet och uthållighet. De kan galloppera långa sträckor utan tecken på utmattning, och de återhämtar sig snabbt. De hastigheter vilka de kunna uppnå är likaledes anmärkningsbar. Utöver detta är de också lämpliga för att avancera i mer svårtillgänglig terräng.

Utseende mässigt är de oftast ljusbruna (bork eller gulbrun) i färgen med en grov och hög upprättstående man. De mäter omkring 120-150cm i mankhöjd.

De finns inte längre i vilt tillstånd. De uppfödda hästarna genomgår liknande utsållnings processer som de ranska stridsmännen och de som faller till föga används som utfodring till griparna. Inte sällan hålles hästuppfödningarna relativ nära griphägnen. Dels används hästarna för att dressera griparna, och dels är det viktigt att hästarna inte fruktar griparna.

De bäst lämpade ranarôzen används till ranernas kavalleri.

Ranernas nyttjande av rytteri i krigsföring:

Ranerna bygger inte sin krigsmaskin på kavalleri på samma sätt som exempelvis Palinor, Kardien och Zorakin. Till det är deras hästar inte lämpade. Ransard är i princip infanteri. Rytteriet fyller dock en viktig funktion. Dels lämpar det sig väl för spaning och dels för snabba chocker. De har framför allt visat sig framgångsrika i strider mot svartfolk. Ryttarna används ofta för att locka eller förleda fiende styrkor eller för att försena och mjuka upp dem tills dess infanteriet har hunnit samlas. De snabba ryttarna galloperar framåt och söker kontakt, oftast med båge eller kastspjut, och rider sedan undan för att återsamlas inför en ny attack. På senare tid har man även börjat nyttja ranslansen från hästryggen, inspererade av bland annat sina palinorska ärkefienden, men mot tungt kavalleri är naturligtvis denna stategi förkastlig.

När ransarderna rider i strid placeras ofta heraldiska vingar baktill på sadlarna. Dessa underlättar dels för officerare att urskilja hur hans trupper rör sig och underlättar därmed vidare ordergivning. Dels så bidrar dom till ett mer respektingivande utseende, vilket visat sig särdeles framgångsrikt mot svartfolken.

Det ryktas om att en ransardisk ryttare vann stor ära då han på sin småväxta springare skall ha sprängt fram mot de palinorska ryttarnas härförare och helt sonika galloperat mellan benen på de gigantiska hästarna, och därifrån skurit av sadelremmarna med sin seax. Om någon sanning ligger däruti så bör han ha varit välsignad med en stor gnutta tur ty för att undanmanövrera för både lans och en palinorsk stridshäst hovar är inget som låter sig göras i en handvändning, hur små riddjur man än förfogar över...

Religion

I Ransard dyrkar man Æsír, en gudafamilj med ett stort antal medlemmar. Griparnas plats i Æsírmytologin är betydligt starkare och mer utkristaliserad här än i andra Æsírdyrkande regioner. Likt de flesta Æsírdyrkarna är Ransarderna övertygade om att de kämpar som faller i strid återförenas i gudarnas rike. Detta är också förklaringen till Ransardernas totala dödsförakt.

Den vita gripen

Det sägs att när Worthig kände hur livet sakta flydde hans åldriga bräckliga kropp, ville han blotas. Han hade levt ett långt och rikt liv. I hans ungdoms dagar hade otaliga fiender fallit för hans spjut. När hans skador hindrade honom från strid, grundade han krigsskolor för ynglingarna och förläntes plats som militär rådgivare och den sardiska storhövdingens broder. Han hade avlat åtta ranska söner som alla ärorikt fallit i strid. Sardernas storhövding, vars namn sedan länge fallit i glömska hade lovat Worthigs äldsta sonson samma ära, att vid Worthigs frånfälle dela hans tron i råd och dåd. Intet mer fanns att uträtta, annat än att dö för sitt folk och vandra till sina fäder. Blotplatsen iordningsställdes, bålen antändes och den sista mjödbägaren tömdes.

Då slog plötsligt en jättelik grip ned på platsen. Dess päls och fjäderdräkt var vit som nyfallen snö på kardbergens toppar. De isblå ögonen vittnade om uråldrig visdom och otämjbar styrka. På några få hjärtslag dräpte den de närmsta stridsmännen och tog Worthig i sina klor som sitt byte och steg mot solen tills den icke längre kunde skådas. Worthig hade hämtats till Æsgar. Där sitter han nu nöjt vid härden. Han är Wòdurs rådgivare och är den som slutligen kan ge grånade veteraner en plats i Æsgar om han framlevt sitt liv ärorikt och utan fruktan, men utan att ha förlänts en krigares död på slagfältet...

Än idag färdas åldrade raner till Swartkozens topp under midvinteraftonen. Deras familj och vänner följer med och vid bergets fot tar de avsked från varandra och dricker en bägare av gravmjödet. Familjen och vännerna återgår därefter till sina hem och de gamla samlar sig och påbörjar den mödosamma sista färden upp mot toppen.

På Swatkozens topp finns det gamla horn som sägs varit Worthigs krigshorn. Den äldsta Ranen blåser i hornet och kliver sen ut på platån. Obeväpnad och orustad står han där att möta sitt öde i den sista striden och med ett öronbedövande skri dyker den stora vita gripen ner för att bringa honom vidare till nästa liv i Æsgars festhallarn

Kultur

Ransarder rimmen

"Ransarder rimmen" är en gammal rimkrönika som sägs ligga till grunden för den senare "Lex Magnum" I ett större antal verser listas egenskaper och levnadsregler som ransarderna (eg. ranerna) förväntas efterleva.

Utdrag ur "Ransarder rimmen"

Minns att en enda grodd

kan begynna en skog

när du ansar, så ansa med vett

Om du rike skall så

som för evigt skall stå

se till att allt ogräs är svett

När du segrat var viss

den som bedjer om frid

står snart åter med svärdet i hand

När du lämnar en strid

låt på stridsplatsen vid

endast kvarlämna benen i sand

Dessa ovanstående två verser anses som de som skapat Ransardernas dåliga rykte som hänsynslösa stridsmän. Vanligt är att inga fångar tas. Ingån nåd ges och ingen väntas. I en kultur där blodshämnd är vardag låter man ingen fiende av mankön som bevistat en strid överleva för att vittna om den. Ynglingar som livnär sig på hämndbegär finns allt för gott om i Ereb ändå.

Mö är fredad å land

hon är jämlik sin man

En skändningsman Niding ock är.

Kvinnfolk brukar ej svärd

vill du städsla en här

endast kvinna Ransardfoster bär

Ovanstående verser ger en viss insikt i kvinnans ställning i Ransard.

Ransardisk kokkonst

Ransarderna är inte kända för sin kokkonst eller för sina gourmerätter. Maten lagas för att vara närande och för att fylla buken. Detta har lett till ett enkelt men rustikt kök. Nedan följer några exempel på ransardiska maträtter.

• Härbröd -Detta är bröd med lång hållbarhet och kompakthet. Brödet ingår i soldaternas dagliga fältkost och litet gott finns att sägas om dess smak. Ovana ätare bör fukta brödet om de är rädda om sina tänder och äta endast små mängder om de vill undvika bukplågor.

• Stapelfisk -Egentligen flera sorters fisk som gnids med bergsalt, spänns över ramar och torkas. Hållbarheten är mycket god och fisken staplas i högar i särskilda lador för att kunna nyttjas under ofärdstider. Vanligast är då att fisken först blötlägges för att sedan styckas upp och nyttjas till soppa.

•Touwirkenn -En fisksoppa. Stapelfisk kokas i rosmarinmjöd med lök och rikligt med timjan. Denna soppa ges ofta till sårade soldater av två själ. För det första så anses den stärkande och näringsrik. Den skall påskynda tillfrisknandet och motverka sårinfektioner. För det andra anses att om man då känner en timjansdoft från krigarens sår så vet man att det är hans banesår.

Musik

Musiken spelar en stor roll i Ransard. Tidigt upptäcktes hur militär träning och exercis kunde effektiviseras om den utfördes till musik. Trummornas taktfasta dån hjälpte formationerna att avancera i rätt tempo och i total samstämmighet.

Musiken skänktes enligt traditionen till ranerna från Æsíren Sthôrm. Dess syfte var att påminna ranerna om deras gudomliga ursprung och om deras upptagande i Æsírs led den dag de ärofullt stupat i strid.

Musiken nyttjas nästan uteslutande i krigiska och religösa sammanhang. Få pipares toner höres klinga från ölstugor och värdshus. Men desto oftare och ljudligare höres trumslagen och de belgothiska bälgpipornas tondön från exercisplanerna.

I unga år tränas de ranska gossarna i bruket av sthôrmhorn, trumma och bälgpipa. Dels då takten och känslan för densamma är en viktig del i stridsföringen och dels då ihärdigt horn och pipblåsande ökar gossarnas lungkapacitet, en av grundstenarna i deras framtida stridsduglighet. När ranerna drar i härnad är det vanligt att ett antal gossebarn utrustade med sthôrmhorn och seax medföljer styrkorna för att mucisera under avancemangen och dra lärdom av de strider de får bevittna.

...Då de ranska barbarerna tycktes föga bekanta med vårat rytteri beslutade jag mig för att med min styrka om fem lansar göra en vid kringgående manöver och rikta ett angrepp mot trossen.. En mindre styrka orustade musikanter tycktes vara det enda motståndet i vår väg, och då jag såg den moraliska vinsten i att tillintetgöra densamma, beordrade jag en chock emot dem. Våra springare stördes något av det myckna larmandet och vi fick mana dem med stor kraft. Nu insåg vi plötsligt att det inte var ransardiska krigsmän vi stod inför, utan blott en skock gossebarn som på sin höjd hunnit uppleva sju vintrar! Vår plötsliga tveksamhet inför att med sänkta lansar dundra in bland dessa piltar visade sig ödesdiger.

I det att jag och mina närmaste förbluffat höll in våra springare, kastade de sina instrument åt sidan och drog sina svärd, blott tillstymmelsen längre än dolkar, och kastade sig med ett gällt härskri emot oss. Samtidigt brakade de av våra fränder som inte hunnit reagera på vårat plötsliga halt, in i oss och kaoset var ett faktum. Överrumplade av piltarnas blodtörst och frenesi slog jag till reträtt. Det var en omöjlighet att återupprätta ordningen i gruppen och jag kunde inte förmå mig att nedgöra dessa barn. I tumultet och förvirringen förlorade jag två mannar till dessa yngel.

Det som än idag gör mig olustig till sinnes är deras ansiktsutryck som jag aldrig kommer att glömma. Deras anleten uttryckte ingen rädsla, ingen vrede eller hat. Det var ren skär glädje som syntes...

Vittnesbörd från Riddar Bazak Ry`natog av Nedre-Obrika -Magillre Han agiterade under resten av sin livstid mot det ransardiska demonfolket och var en av de främste i leden under det tredje palinorska soltåget, i vilket han också bragtes om livet.

Varje ransk stridsman kan således till fullo nyttja instrument. I härnad sköts dock majoriteten av musicerandet utav veteraner. Då ranernas formeringar kräver fullt stridsdugliga män är det många som måst lämna formationsstrid efter sårskador som lämnat bestående men. Den försämrade precision som förlusten av ett öga länner till eller den försämrade prestation som förlusten av en hand eller viktig muskel resulterar i, pensionerar en rad från sin formation. Att dra i härnad med en belgothisk bälgpipa är då ett sätt att fortsätta fylla en funktion och möjliggör alltjämt ett ärorikt slut på slagfälten.

Vidare är det ett föga känt faktum att en av ransards främsta exportprodukter är musik. Man kan nog våga påstå att ransarderna själva intet vet därom. De musiker som ingår i de ransardiska härarna hörs långväga med de högljudda belgothiska bälgpiporna och de taktfasta trummorna och det har således sannolikt hänt att vittnen till stridigheter och överlevande soldater lärt sig framföra de stycken till vilka dess vänner och fränder taktfast slaktats av ranska stridsmän. Dessa melodier har sedan modifierats beroende på musiker och instrument, men har färdats vida omkring såsom musik tenderar göra. Den ofta rytmiska och taktfasta grunden har visat sig utmärkt att utgå ifrån till olika danser, och föga vet de Zorakiska hovmännen att de lustfulla danslekar de utför på Pendons slott är baserade på samma musik till vilken flera av deras fäder gick sitt öde till möte under det Palinorska soltåget 100 år tidigare...

• Belgothisk bälgpipa - För att lära sig strida i och förflytta sig enhetligt, så tränar man ofta till musik. Den belgothiska bälgpipans ljud hörs vida och nyttjas både vid träning och i strid samman med stor dubbelsidig trumma.

Tideräkning

Raner har egentligen ingen fast tideräkning med ett år noll utan räknar allt från minnesvärda händelser i historien. Exempel: "Jag föddes tre år före slakten i Sluthka". Poängen är att systemet sätter dåd och landets historia i fokus snarare än omanligt gneträknande vilket passar detta folk:

• Tidsangivelsen ska passa ens status. En krigare anger tid i förhållande till slag och kampanjer medan en bonde bara får relatera till minnesvärda skördeår eller liknande. Borgare kanske talar om "fem år före fiskhallarnas uppförande" eller dylikt. En härskare relaterar naturligtvis till sig själv: "Jag föddes 14 år före mitt strålande trontillträde" eller så.

• I systemet finns inbyggt en social kontroll såtillvida att man inte ska förhäva eller förringa sig genom att hänvisa till opassande händelser över eller under sin status. Minst acceptabelt av allt är att fråga "När var det?" eftersom det visar på förakt för motparten och fäaktig okunnighet om landets lysande historia. Då är det bättre att spela med.

• Man kan använda tidsräkningen för förolämpningar eller smicker: "Samma år som din oäkta dotter föddes" / "Sommaren då ers höghet så briljant vann gripränningen". Ökänt är mordet på hertig Thorbyldt vars mördare då hon tillfrågades svarade att "hon kommit till staden två dagar före ers höghets död" varpå hon utförde sitt dåd och försvann.

Systemet är krävande vilket Ranerna tycker är ett bonus. En man lever upp till ställda krav medan en träl faller till marken under dem. Farseglingar begriper naturligtvis inte vad som menas men är ju definitionsmässigt mer eller mindre slödder tills motsatsen bevisats.

Sarderna som har mycket att pyssla med, delar inte ranernas tideräkning. Det kanske helt enkelt är viktigare för en sard att ha kontroll över när höet skall bärgas, när oxen skall slaktas och när de erebosiska fartygen förväntas anlända med utlövad tribut än för en ran. Sarderna nyttjar den västnaguriska kalendern.

Uintarmonot – Vintermånad

Hornungmonot – Vändemånad

Lendsanmonot - Vårmånad

Uinnemonot - Betesmånad

Uachsemonot - Växtmånad

Plûentimonot - Blommånad

Heuinmonot - Hömånad

Azanmonot - Skördemånad

Uitumonot - Trämånad

Uindumemonot - Vindmånad

Herbistmonot - Skördemånad

Hîlagmonot – Helig månad