Pamper

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Människofolk i nordvästra Zorakin.

Historia

Om när pamper fanns i Pharynx: [1]

Ryttarfolket som föregick penternaAidne. De är kända för sina förnämliga hästar som enligt historien inte går att stjäla då hästarna sägs dö av hemlängtan om man för dem från pampernas rike.

Kungen av Zorakin gav 55 f.O. pamperna löftet att de skulle få regera sig själva på halvön som tack för deras assistans i kriget mot lindskiarnarna. Pamperna tackade och återknyter varje år till detta avtal genom att skänka en av sina "tämjbara" hästar till kungen (vad de kallar en av sina "dumma" hästar – pamperna anser att den ideala hästen inte går att tämja).

Det pampiska folkets bakgrund

Pamperna fanns tidigare väl representerade i stora delar av södra Aidne. Man bodde i områden med öppna eller halvöppna gräsmarker, ofta i anslutning till floder och vattendrag. Man bedrev boskapsskötsel, ett primitivt jordbruk, och fiskade i floderna. Efterhand som olika invasionshärer och vandringsfolk drog förbi drevs pamperna alltmer undan.

Pampernas ursprung är höljt i dunkel. Vissa lärda menar att de måste stamma från penterna, men pamperna själva hävdar att de ursprungligen var två folk. Ett (antagligen narguriskt) ryttar-, herde- och nomadfolk, och ett mer bofast (antagligen pentiskt) jordbruks- och flodfiskefolk. Ryttarfolket nyttjade också floderna för att vattna sina djur och de båda folken möttes där och handlade med varandra. Av olika orsaker flyttade folken ihop och blev semi-nomader, det vill säga att de flyttar runt vart 5:e år till en ny bosättning. Detta bland annat för att söka sig till bättre och friskare betesmarker, och för att låta åkrarna som sugits ut vila.

Varje stam har ett revir som de bevakar. Från fisket får man rom som används till beredning av hudar som får en överlägsen kvalitet och mjukhet. Fisket är också ett viktigt inslag i kosthållningen. Jordbruket fokuseras på att odla spannmål som både hästar och människor kan ha nytta av. Därför har havren blivit den viktigaste grödan. Men den viktigaste födan kommer från boskap och får som kött och mjölk. Från ston tar man mjölk som man jäser och låter servera vid särskilt högtidliga tillfällen och ceremonier.

Geografi

Pamperna håller till på halvön mellan Hertigdömena Pharynx och Inberg. Pampiska halvön består av gräsmark, gräsmark, gräsmark, gräs, gräs, gräs, samt kanske ett enstaka träd. Längs de små åarna som avvattnar den pampiska stäppen kan man dock på sina ställen hitta lite fler träd. Främst pil och pampisk al.

På dessa gräsvidder betar en massa hästar, kor och får. Dessa anses vara pampernas egendom (även om ingen pamp för tillfället är i sikte).

Pamper.jpg

En kvinnlig pampisk banerförare. En Ign`Ara (Banerkrigare eller Flambärare.) [2]

Språk

Det pampiska språket är säreget och har få likheter med andra språk. En del likheter har dock noterats med penternas språk och detta pekas på som bevis att de två folken är avlägset släkt med varandra.

Pampiska utmärker sig framför allt genom de märkliga språkljud vars like inte återfinns i något annat erebiskt språk. Man har för det första ett par smackande ljud: ett som uttalas med läpparna och som skrivs med en genomstungen b-runa (eller med vanliga bokstäver b’) och ett som uttalas med tungryggen mot gommen och som skrivs med den dalkiska c-runan (eller t’). För det andra skiljer man mellan flera strupljud: de två stopp-ljuden ’ och ‛, otonande och tonande respektive, samt ħ, som är ett h-ljud som låter något strävare än ett vanligt h-ljud. Dessa tre strupljud skrivs med helt egna joriska runor som är uppfunna särskilt för ändamålet. När det gäller ordförrådet har pampiska naturligt nog en stor mängd ord för hästar och relaterade föremål, som ofta är svåra att översätta till andra språk.

Man har två skriftspråk. Det ena består av joriska runor med vissa anpassningar till de pampiska språkljuden. Det andra är schamanernas "skriftspråk". Detta används i huvudsak för teckentydning. Man ristar dessa bokstäver, eller snarare tecken, på sköldpaddsskal eller skulderblad av hästar. När man sedan hettar upp skalet eller benet över eld spricker det och beroende på hur sprickorna löper bland de inristade bokstäverna uttyder shamanen framtiden. Denna spådomskonst kallas t’otmi’, ett ord som är besläktat med penternas ord för spådom, totmiks. [3]

Religion

Citat från Aidne-boken: "Såvitt man vet i Zorakin har de ingen religion, men deras styvnackade motstånd mot att bekänna sig till Lysande Vägen får en att undra."

Akirri satt naken inne i ångbadshyddan. De heta ångorna svepte runt hennes kropp. Ärret hon fick under fjolårets Korax syntes tydligt på hennes panna.

Mitt emot satt Ogar, schamanen. Han gungade lätt fram och tillbak och nynnade på en egendomlig guttural sång. Då och då slängde han en blandning torkade löv, där Akirri kände igen bladen från hampa, i elden under ångfaten.

En vag doft av stäppbrand fyllde tältet tillsammans med en annan okänd, kryddigare doft. Det hade gått några nätter sedan hon vunnit äran att bli ryttare. Nu skulle schamanen söka svar i andevärlden om vilken ande som skulle vägleda hennes spjut i framtiden. Rummet började kännas märkligt formlöst och egendomligt och Ogars röst blev allt mer suggestiv och sövande. Hon tyckte sig se ansikten som tog form i dimman. Ansikten av djur och krigare . Schamanen gav ifrån sig ett skrik, han morrade och kastade med huvudet. Med fjärrseende ögon och fortsatt entonigt nynnande tog han så upp nålarna och färgen och började sitt värv att fästa anden på hennes spjutarm.

Slutligen när smärtor och tid tycktes ha pågått en evighet lade han så ner verktygen och utbrast.

-Se, Vindens gud sänder dig Kiashar puman som din följeslagare. Var värdig denne och nyttja Kiashars slughet och styrka i ditt liv som krigare

Pamperna har utvecklats till ett andetroende folk vars viktigaste gudomar och andeväsen dväljs i jorden (kallade "vättar" eller "älvor"), i vattnet (såsom bäckahästen), i elden (den rasande stäppbrandens ande) och i luften. De viktigaste varelserna är den stora vindens ande, flodguden och en ödesgudom. En form av Moder Jordkult existerar också men har inte lika stort genomslag som hos penterna. Hon kallas viddernas gudinna. Man dyrkar också förfädernas andar och tror på reinkarnation.

Shamanerna

Istället för druider har man shamaner som tolkar framtiden. Dessa samtalar inte bara med naturandarna utan även med förfädernas andar. Shamanerna är liksom penternas druider väl förfarna med diverse örter och droger. Man är dessutom förfarna inom magiskolan Spiritism och har bland annat tilläggsformeln Tala med naturandar.

Tatueringar är inte bara utsmyckning utan en viktig del i pampernas religion. Man fäster andarnas väsen och lyckosamma tecken på vissa delar av kroppen. Tatueringarna målas i komplicerade rankor och slingrande mönster som är svåra att följa med blotta ögat, för ju mer man ser in i dem, desto fler detaljer och varelser tycks de avslöja.

Hampa och en potent dryck av jäst stomjölk används i vissa viktiga ritualer och festligheter. Även mjödet är en viktig dryck för pamperna och kallas allmänt "gudadrycken". Shamanerna använder dessutom vissa anda hemliga växter och svampar i sina droger som för dem in i andevärlden.

Shamanerna sysslar inte med läkekonst, detta görs uteslutande av helare.

[4] [5]

Samhälle

Invånare: Ca. 10 000

Pamperna är semi-nomader. Det innebär att stammarna vandrar runt inom sina revir i cykler. Normalt stannar pamperna på samma ställe i fem år. Men kortare uppehåll förekommer.

Deras hyddor är runda med upprätta väggar och ett lätt kupolformat tak. På utsidan läggs en tältduk av skinn eller av oljat linnetyg som man köpt till sig utifrån. Konstruktionen hålls uppe av en intrikat vävd träställning som är snabb och enkel att sätta upp och ta ner. Mellan träställningen och den yttre tältväggen isolerar man med diverse torkade starrgräs. Välgjorda mattor, tillverkade av bredbladiga grässorter, fästs uppe på det kupolformade taket för ytterligare tätning.

På hyddans jordgolv lägger man ut mattor vävda av gräs som isolering och fuktskydd. På dessa läggs de berömda pampiska ullmattorna. Pamperna väver sina mattor i ull som färgats med krapp och en särskild sköldlus. Detta ger en särskilt varm och röd färg. Mattorna läggs på golv och hängs på väggarna för ytterligare isolering. Man skärmar också av sektioner med mattor så att "tältet" får flera rum.

Pamperna själva går helst i en ylle- eller linnetunika samt i läderbyxor. På fötterna bär de läderstövlar. En läderhätta fullbordar utstyrseln. Man har också en form av poncho av ylle.

Vid strid bär man en vadderad tunika, ett härdat läderharnesk, samt läderbyxor och läderstövlar. På huvudet har man läderhättan eller en toppig härdad läderhjälm. Till det har man en sköld som består av en träställning över vilken flera lager härdat läder spänts.

Favoritvapen är ett spjut som man både kan stöta med och kasta. Utöver det använder man en smalbladig stridsyxa med pikhammare på baksidan som stridsvapen. Just detta att använda spjut från häst och hur pampiska ryttar tränar mot varandra med spjut sägs i vissa kretsar vara en föregångare till echternas och pennernas stridstaktik, vapenlekar och, inte minst, torneringar med den tunga lansen. Andra vapen man använder sig av är lasson och bolas. Bolas är främst ett jaktvapen. Man använder den bland annat vid trappjakt. När pamperna ridande ser en trapp försöker de så snabbt som möjligt komma inom kastavstånd. När den stora fågeln rusar upp och försöker lyfta slungas bolan iväg och slår fågeln till marken.

Kultur

Jakt på trapp räknas som en av de tre nationalsporterna.

Den andra nationalsporten är en form av hästpolo, kallad Karox. Normalt spelar man den stam mot stam. Detta är också ett sätt att oblodigt (eller relativt oblodigt) lösa konflikter. Reglerna är enkla. Klotet ska slå ner det andra lagets "linje". En linje är tre käppar med två överliggande vedbitar. För att kunna skjuta iväg klotet använder man långa käppar med en krok framtill som klubba. Inga andra regler finns, utom att man inte medvetet får försöka döda någon. Då bli man utvisad. Att bli utvisad innebär en oerhörd prestigeförlust. Särskilt populär tycks denna form av hästpolo vara när man fått tag på morëlvidynska pirater som gjort landhugg i hopp om att stjäla kor eller hästar (eller för den delen andra hästtjuvar). Man hugger helt sonika av huvudet på den olycklige och sedan använder man detta huvud som klot.

Den tredje och i mångas ögon förnämsta nationalsporten är pampisk harjakt. Den pampiska haren är som bekant världens snabbaste gnagare. Den kommer upp i hastigheter som får Efaros antiloper att svettas. Endast en mycket skicklig ryttare med en mycket snabb häst har någon chans att fånga haren. För det är just det: man ska fånga haren i dess jättelika öron. Dör haren räknas det inte som en lyckad jakt och mannen eller kvinnan som jagade haren förlorar istället i anseende. En harjakt kan för betraktaren därför te sig som ren sensationell ryttarkonst, där ryttaren förmår hästen att flänga fram och tillbaka, bukta, sprinta och tvärvända och ibland gör ryttaren själv konster som att hänga utmed hästens sida för att försöka få tag i en hare som duckar i gräset.

Penniska adelsmän tog ganska snart upp den här jaktseden, men de jagar den vanliga svartsvansharen, vilken är betydligt långsammare. Dessutom så dödas haren antingen med ett slag med en klubba eller med ett spjut. Sådana excesser imponerar inte på pamperna. Använder de zorakiska ädlingarna en klubba så svärtar man dessutom ner två av pampernas nationalsporter.

Några andra populära fritidsnöjen är att stjäla grannstammens får, kor eller hästar. Denna sport görs dock alltid med livet som insats.

Man har också en omfattande renlighetskultur. Nästan det första som byggs är ångbadstältet. I mitten i tältet gräver man en jämn rund grop. Denna fylls med vatten. Runtomkring står fyrfat med egendomliga vattenbehållare ovanför sig. Dessa skapar ånga. Vid särskilt högtidliga tillfällen slänger pamperna hampfrön och hampblad i elden för att åstadkomma en extra "renande" effekt.

Pamperna är skickliga guldsmeder och gör fantastiska hantverk. Guldet tas sannolikt upp från de små åarna genom vaskning.

Begravningstraditioner

[6]

Tatueringskonst

Man har en utstuderad tatueringskultur. Lindormar, kronhjortar, karakaler, hästar, örnar och blomrankemönster är de vanligaste. Tatueringarna görs i en mycket säregen stil som starkt påminner om de guldföremål som pamperna tillverkar. [7]

Politik

Den store zorakiske folklivsforskaren Labar Drovelhelm gjorde i sin antologi om Aidnes folk en betraktelse över pampernas politik och ledarskapsval i den här kommentaren:

Hade vi uti Zorakien pampernas politiska urvalssystem torde nog de flesta kujoner och mutkolfvar avstå en sådan tvedräkt. Blott de modigaste eller galnaste bliva då tillsatta uti ledares position. Och ser man på vilka som idag sitta på mången av Zorakiens städers eller läns ledning så är båda föregående klart att fördra.

I varje pampisk stam finns en hövding! Om någon vill utmana hövdingen på tronen så går det till så här:

Först tar utmanaren sina mjärdar och sätter dem i en å för att fånga fet laxfisk och ål. Sedan lägger han eller hon (ja pamperna har kvinnliga krigare) fisken i lerurnor och gräver ner urnorna i en stor grop som fyllts med hästgödsel. Värmen från gödseln och tiden gör att fiskolja skapas. Sedan man skiljt oljan från diverse orenligheter och försett sig med lämpliga kvantiteter går man till hövdingens hydda.

Där sätter sig utmanaren mitt emot hövdingen med det brinnande fyrfatet mellan varandra. Alla andra går ut. Utmanaren börjar sedan att skvätta olja in i fyrfatet och hövdingen följer efter och skvätter han med. Sedan håller de på och utmanar varandra. Allt mer olja och allt oftare tills det börjar brinna i tältdukens tak och inte ens då slutar de alltid utan båda fortsätter helt lugnt tills en av dem ger upp och flyr ut ur hyddan. Inte så sällan har det hänt att en av de inblandade och ibland både hövding och utmanare brunnit inne.

Om den ena brinner inne blir den andre vald för han var klok nog att dra sig ut när det var för osunt att stanna kvar. Dör båda så väljer man ny ledare genom omröstning. Dör hövdingen så har han (det är oftast en han) ändå redan fått ett passande likbål. Likaså för utmanaren som visat prov på mod som anstår en krigare, men lite sämre omdöme vilket helt klart hade gjort honom eller henne olämplig som hövding.

Den pampiska storhövdingen Aka Hoxara

Aka Hoxara ledde en av stammarna på det som idag är den pampiska halvön. När Lindiskiarnerkriget började var både pamperna och raxorerna splittrade i fientlighet mot varandra och även inbördes mellan stammar, och de var helt oförberedda på ett angrepp. Lindiskiarnarna angrep stammarna norr om halvön. De brände deras byar och de som inte hann fly blev ofta dödade eller tagna som slavar.

Först ignorerade dock lindiskiarnarna pamperna. Dessa bedömdes vara för få och för splittrade för att utgöra ett hot och då lindiskiarnarna själva var få prioriterade de fiender och områden som kunde hota Pharynx och lindiskiarnarna. Detta gjorde att pamperna vann tid till rådslag. De beslutade efter hetsiga diskussioner, förolämpningar och skärmytslingar att välja en storhövding att leda dem alla.

Efter ytterligare några dagars diskussioner (och våld) valdes hövdingen Hoxara av "Flodkröken som ser ut som en hästsko":s stam till ledare och fick så småningom tilltalsnamnet Aka vilket ungefär betyder "den store", vilket han också var, både i storlek och handling.

Aka Hoxaras första beslut var att bryta upp bosättningarna och enbart leva på resande fot. På så sätt skulle lindiskiarna aldrig veta exakt var pamperna befann sig. Men då det är påfrestande att hela tiden flytta runt på detta sätt ville Hoxara nå ett snabbt avslut. Han ville provocera fram en attack samtidigt som lindiskiarnarna själva var på väg till strid någon annanstans och på så sätt försvagade.

Strax efter att pennerna gått till motoffensiv skred Hoxara till verket. Han sände in en styrka om 400 ryttare som nedgjorde ett antal av lindiskiarnas posteringar. Detta störde förmodligen lindiskiarnarna och upptagna som de var med pennerna (och sannolikt en aning övermodiga), så skickade de en begränsad bestraffningsstyrka mot den pampiska halvön. Det var just detta Aka Hoxara hade hoppats på. När lindiskiarnarna bröt in på den pampiska halvön, höll Hoxara och schamanerna rådslag. Schamanerna förklarade att den gudomliga vinden var villig och att tecknen tydde på en lyckosam strid. Hoxara skickade fram nästan hela sitt rytteri, ca. 1 200 man, och anföll liniskiarnarna i en dalgång som vätte mot syd. Och lyckosam blev striden. De lindiskiarnar som inte dog för spjuten brändes upp av den eld som Hoxaras män tänt och som den gudomliga vinden svepte mot dem.

Aka Hoxara själv dog 49 f.O. Det var året efter han tagit emot den zorakiske kungens erbjudande om pampiskt sjävstyre över den pampiska halvön. Hans död är välkänd och fortfarande stoff för sånger bland pamperna. Enligt legenden dog han i en utmaning om storhövdingaposten där tre andra hövdingar samtidigt utmanat honom. Hoxara som hade bråttom (ty han skulle gå och bekanta sig med sin nya älskarinna) beslöt storvulet att ta in alla tre utmanarna samtidigt. Och där satt de alla fyra. Hoxara och de tre utmanande hövdingarna sprätte olja i elden för allt vad de var värda, och det tog inte lång tid förrän hela hyddan var övertänd. Men innan någon hann fly rasade hyddan ihop och alla fyra dog i branden. Sedan dess är det i det närmaste lag på att det aldrig får vara mer än en utmanare åt gången som möter en storhövding. Alla var överens om att detta var ett passande slut för en så stor och betydelsefull hövding som Aka Hoxara och de pampiska barderna och sagoberättarna började genast skriva hyllningssånger till Hoxaras ära.

Då pamperna sedan i den efterföljande omröstningen inte kunde komma överens om en ny Storhövding (för alla stammar röstade på sin kandidat och ingen fick ny, accepterad, majoritet) återgick alla till den gamla ordningen och sina gamla stamområden. Det tog ett par decennium av strider mellan de olika stammarna innan gränserna mellan de olika stamområdena var satta igen.

En berättelse om när en pampisk stamhövding reste till Pendon för att leverera den kungliga hästen

Detta sägs ha inträffat för sisådär 120 år sedan. En av pampernas hästar skulle levereras till kungen. Stamhövdingen för den klan som skulle leverera hästen var ung och nyfiken och beslöt att med ett i pampiska ögon passande följe (ca. 40 krigare) ta hästen hela vägen till Pendon. (En ryttarstyrka om 40 man motsvarar en hygglig invasionshär i en medelmåttig zorakisk greves ögon.)

Gruppen råkade ut för visst rabalder och märkliga missöden på vägen. Man jagade bland annat iväg en greve med stridsfölje sedan denne vägrat passage för "vildarna". Greven och hans män lyckades efter visst tumult söka skydd i sin borg – pamperna tog dock med sig en del av grevens boskap som bot för hans förolämpningar. Man snubblade även över och nedgjorde mangrant en plundrande orchstyrka i trakten av Torilskogen. Till slut kom de dock fram till staden Pendon där deras ankomst redan var väntad och förvarnad av alla de hyllningstal, budkavlar och klagobrev som hunnit före dem.

Kungen hade just denna dag ett tornerspel och då härolden mötte det pampiska följet frågade denne, som kände till vilken status pamperna löd under, om någon av banerförarna eller deras baron ville delta. Till allas förvåning red "baronen" (hövdingen) fram och sade sig vara villig att pröva en dust. Men hövdingen ville använda sin egen rustning och vapen. Man gick med på detta om hans spjut trubbades. Ett stort sorl ljöd då en av baronerna sade sig vara villig att pröva leken med hövdingen. De red upp på var sin sida om skranket. Härolden förklarade en extra gång att dusten startade när den kungliga vimpeln sänktes. När härolden förklarade detta noterade han att baronen tycktes mycket ung och ganska finlemmad. Detta oroade honom något då baron Galtesprång var en mycket erfaren och hänsynslös tornerriddare. Men han ville inte göra mer väsen om saken. Hövdingen hade med bestämda gester gjort klart att denne ville pröva dust. Och pamper sades vara stolta av sig.

De båda kombattanterna gjorde sig redo. Vimpeln föll och de red mot varandra. Tyngd av sin herres rustning hann den zorakiska hingsten inte ens halvvägs innan den pampiske hövdingen nått fram. Innan baronens långa lans hann träffa pampen hade denne snabbt lagt sig sidleds längst hästen och därmed duckat för lansen för att i nästa sekund dyka upp på sadeln igen och svepa till riddaren rakt över hjälmen med sidan av spjutet så att riddare med häst rasade i backen. I detta tumult tappade den pampiske hövdingen sin läderhjälm och den tystnad som lade sig när hennes (!!!) långa hår slog ut som ett baner i fartvinden var öronbedövande.