Orghins historia

...work in progress...

Det finns myter bland yttersta nordens folk att det före Gudarnas Vrede fanns ett mäktigt rike där eviga isar idag omöjliggör allt liv. En del legender säger att Isherrarna är överlevare av det rikets folk, medan andra sagor förtäljer att det var Isherrarna som krossade det urgamla riket. Då Isherrarna själva inte sagt någonting finns även misstanken att de alltid funnits.

Efter den Första Konfluxen brutit upp de eviga isarna, som då låg långt norr om sin nuvarande position, skapade de mäktigaste Isherrarna ett folk med en del av sin kraft som därigenom gick förlorad. Folket kallas av historiker det Blå isfolket eller det Blåsvarta folket. De var mer is och snö än kött och blod. Deras kroppar var hårda som tusenåriga glaciärer, satta och breda som dvärgar, och med ljusgult blod vilket hindrade deras kroppar från att frysa i Isherrarnas närhet.

Magirernas ankomst(ca 5000 f.O?). Magirer och Blåsvarta folket hade vissa kontakter på de öar som låg norr om Orghins nordliga stränder, ibland i krig, ibland i fred. Magirerna hade funnit ett sätt att använda Isherrarnas energi till sina egna syften. Isherrarna ogillade naturligtvis detta parasiterande och försökte sända sitt Blåsvarta folk i krig mot magirerna. Magirerna var dock för starka och kunde vända Isherrarnas energi mot deras egen armé.

Ca 2500 f.O. kom från Akrogal nyfikna människonomader över de säsongsmässigt hopvuxna landtungorna. (Nomadfolken lever ännu i Orghin och med några hundra års mellanrum, mer sällan de senaste femhundra åren, vandrar nya stammar av nomader över från Akrogal.) Under de kommande århundradena ingicks allianser mellan människor och det Blåsvarta folket. Blåhudingarna anses av vissa lärde vara resultatet av dessa allianser. Dessa ättlingar tog snart över som Orghins bofasta befolkning, de blå orghinerna.

Ca 1800 f.O ankom den narguriska stammen Tjugerna, även kallade Isbarbarerna. Det uppstod strid mellan de blå orghinerna och tjugerna. Isbarbarerna segrade och blev Orghins nya herrar. De blå orghinerna drog sig norr och väster ut mot områden tjugerna inte verkade intresserade av.

Ca 1500 f.O Dvärgar kommer vandrande från Akrogal till Orghin. De flesta fortsatte söderut till norra Ereb, men några få stannade kvar och grundade ett dvärgrike.

Ca 1400 f.O. Som en bieffekt av den andra konfluxen blev Altor kallare och Isherrarna kunde utvidga sina domäner. Med nyvunnen kraft skapade de två mäktiga härförare för en ny armé att sätta in mot Magirernas irriterande rike. Tjugerna kallar dem i sina kväden för Kung Frost (alt. kung Baure) och hans Isdrottning. De ledde en armé av det Blåsvarta folket förstärkt med allehanda köldelementarer och religiöst övertygade orghiner. Magirernas förluster var stora, men de lyckades skydda sina öriken till en kostnad av många liv. Det var först när en hundraårig vinter blåst och de eviga isarna själva nått Magirernas örike som Isherrarna inte längre gick att hejda. Magirernas riken maldes till grus under denna eviga isens tryck. De få Magirer som lyckades undkomma Isherrarnas belägrande arméer spriddes för vinden över Altor. Nöjda med sin seger proklamerade Isherrarna fred över Ultima Thule. De eviga isarna, tundran och permafrosten bredde ut sig i yttersta norden. Isen bredde ut sig ända ner över de nordligaste delarna av Orghin och en del av det Blåsvarta folket följde med isen till dess utkanter på Orghin.

Ca 1100 f.O. kommer alverna från Barbia. I Orghin fann de nya skogar av gran och fjällbjörk där Moder Jord frodades. De fann även vackra grottor av flinta, urberg och is. De fann bergstoppar där stjärnorna och norrskenen gnistrade klarare än i Ereb. Alverna var inte många och deras liv var hårt, men de fann ett nytt liv som frostalver. Deras sökande efter Moder Jord har även fört ut dem på långa vandringar på de eviga isarna och de vet mer om Isherrarna än till och med Isjättarnas folk. Orghins övriga befolkning fruktar dock alverna av vidskeplighet för dessa odödliga varelser.

617 f.O. Isherrarna kontaktar Sanithsiderna och upphöjer dessa till sina främsta tjänare bland människor. Detta utlöser avundsjuka hos de andra orghinerna som inleder stridigheter. Isherrarnas kunnande hjälper dock Sanithsid till seger. Orghinerna väljer att fortsättningsvis ignorera sina gudar Isherrarna, vilkas existens erkänns men ignoreras. Istället blotas det friskt till Kung Baure, Isdrottningen och vissa av Aesir.

Ca 600 f.O. Söderns civilisationers kunnande nådde även till tjugerna via Barbias pälshandlare. Jättar och dvärgar från Akrogal kom vandrande över isarna. Jättarna var och är få och lever nomadiserande liv på permatundran och längs den eviga isens sydligare delar. En del bebor också Orghins sydligare berg. Dessa jättar är inte av samma ursprung som Erebs utan har mer med Isherrarnas kraft att göra, och benämns ofta som Isjättar. Dvärgarna köpte med metallurgins pris sig mark och vänskap bland orghinerna, främst tjugerna. Det gamla dvärgriket från första kolonisationsvågen var sedan länge utdött. Även dvärgarna skiljer sig från sina erebiska släktingar, även om de råkar ha samma ursprung långt bak i forntiden. De är bl.a. likgiltigt ointresserade av handel sedan de väl hade etablerat sina första riken. Det händer fortfarande att de ger dyrbara gåvor till allierade och vänner, men likt drakar lägger de annars sina skatter på hög i sina städer under jord. Mycket lite handel idkas med Orghins övriga invånare. Det sägs att dvärgarnas enorma riken är sammanväxta genom urgrottor med hela kontinenten och ända in under Akrogal. Att se en orghinsk dvärg utanför sitt berg är en unik händelse som man berättar om i hela sitt liv. Inte heller dessa dvärgar är dock immuna mot maktbegär och hungern efter mer underjord att skörda gnager på deras sinnen. De när idag en revanschlusta sedan de senast förlorade ett stort erövringskrig i Orghin (kring år 210 f.O. ?). Det sydligaste dvärgriket på Orghin är dock ännu allierat med isbarbarerna och har deltagit som allierade i försvaret mot akrogalernas attacker.

3:e konfluxen gör att Isherrarnas kraft minskar något och Orghins södra och östra delar börjar bli helt isfria säsongsvis. Det Blåsvarta folket inser sina begränsningar och lämnar Orghin för att återvända till den eviga isen i norr.

599 f.O. Ett par tjog köttbitare flög in över Orghin. Deras hunger tycktes mättad och flera av dem föll döda ner förfrusna, men några sågs glida vidare norrut över Orghins permafrost mot okänt öde. Magiker från Kopparhavet har teorier om att de gick i dvala i ett urgammalt tempel i väntan på att nästa konflux skulle drabba Ereb.

Ca 300 e.O. Isherrarnas makt försvagas ytterligare och den eviga isen backar till sin nuvarande position. Fortfarande finns hårda vintrar när Orghins kuster får tjockis och Drakrännan mot Ereb nästan växer igen, men vanligtvis är det endast de nordligare delarna som isen breder ut sig över under vintern. Några mycket små grupper av det Blåsvarta folket blir kvar på Orghins glaciärer.

400-talet e.O. Jorduashurska pälsjägare och nybyggare koloniserar södra Orghin. Genom handel och hårda strider blandas joduakaerlarna och tjugernas kultur till den isbarbarkultur som behärskar södra Orghin idag.