Nordmarkare

Aspubransk beskrivning: Nordmarkare

Nordmarkarna bebor Antivins udde längst upp i nordvästra hörnet av Kardien. Udden är karg, höglänt och otillgänglig och har alltid varit Kardiens mest bortglömda hörn. Här har nordmarkarna genom alla tider fått sköta sig relativt självständigt.

Historia

Nordmarkarnas tidiga historia är höljd i dunkel, och det finns inga skriftliga källor som omnämner folket på Antivins udde såsom just nordmarkare förrän i Ovar Förstekonungs annaler. Klart är att de varit en del av den joriska kultursfären under imperietiden och talar jori. Efter den Tredje Konfluxen blir Antivins udde liksom övriga Kardien vilt och laglöst, men man hämtar sig nog så fort som omkringliggande områden. Under 400-talet f.O. drabbas man hårt av jordukaerlernas plundringar och så småningom etablerar dessa kolonier på Antivins udde. Kolonierna växer sig starka och Klippeborg med över 1 000 invånare utgör under några århundraden Kardiens största stad. Det som började med plundringar utvecklas under Jorduashurs storhetstid (200-100 f.O.) till ett övervägande fredligt handelsutbyte. Nordmarkarna tar till sig skeppsbyggnadsteknik och inlemmar Æsírdyrkan med dyrkan av de Gamla Gudarna enligt devisen: ”ju fler desto bättre”. Kontakterna minskar allteftersom jordernas plundringståg möter på större motstånd och dessas besittningar runt om Västerhavet går förlorade. När Ovar Förstekung så kommer och gör anspråk på överhöghet över Nordmark finns det ingen som protesterar och nordmarkarna böjer huvud inför kungen och fortsätter sedan sitt liv som förut. Särskilt många ogdar kom aldrig att etablera sig här. Nordmarkarna fick sköta sitt så länge som man betalade sina blygsamma skatter och bidrog med skepp till flottan i krigstider.

När echterna tog över styret över Kardien beslutade man att alla joriska folkslag skulle tillbe Etin. Sålunda tvingade man samtliga nordmarkare att en gång för alla överge sina gamla gudar och träda in i Etins ljus. Etin var vid det här laget ingen ny företeelse för nordmarkarna. Dessa hade länge blivit utsatta för ivriga missionärer och många nordmarkare hade redan konverterat. Omvändelsen har gått relativt väl, men det vore lögn att säga att nordmarkarna är varmt troende eller att de har övergivit alla hedniska sedvänjor. Echterna tillsatte ett antal baroner, grevar och en hertig att styra över Nordmark. Då landskapet är fattigt och nordmarkarna av ett självständigt sinnelag har echterna aldrig fått något riktigt grepp om området. Skatterna är låga och betalas alla i natura och man har aldrig lyckats lägga livegenskapens ok över nordmarkarnas skuldror. Många adelsmän nöjer sig med att insätta en fogde som sköter länet och låter vad överskott som står att få överföras till sätesgården på Divras udde.

Utseende

Om nordmarkarnas språkband och blodsband

Nordmarkarna skiljer sig på flera områden från de andra joriska kulturerna i Aidne. Att de är jorer anser både de själv och flertalet av de få lärde som studerat dem som ett känt faktum. Deras lokala särdrag, så som alla kulturer utvecklar i större eller mindre grad, indikerar dock tydligt påverkan som inte har sin bakgrund i Kejsardömet Jorpagna. Den från det kardiska språket avvikande dialekt som nordmarkarna använder har traditionelt förklarats med påverkan från trakoriska, även det ett i grunden jorisk språk likt kardiska men influerat av både andra språkfamiljer och andra historiska skeenden än de som haft betydelse för Aidne. Nyare forskning har dock avslöjat att nordmarkiskan påverkats även av västnargurisk språk, närmare bestämt jordiska som talas i Jorduashur. Egentligen ingen väl dold hemlighet då det länge varit känd från skriftliga källor och muntliga berättelser att jorderna under den period i deras historia som kallas Jorderväldet och inföll under sen Mörkertid, hade kolonier i dagens Nordmark. Båtbyggarteknik och klädesdräkt är andra tydliga bevis på utväxling kulturerna emellan. Den nya forskningen betyder egentligen bara att redan känd kunskap först nu lagts fram på Lycèeplan i Pendon. Men så är traditionen kring västra Kopparhavet, att all kunskap innan den anses som etablerad först måste debatteras i den zorakiska huvudstaden under översyn av Mandelorden. Nordmarkarna har språkband med jorderna. Vad som dock än så länge undgått både lycèeplanet och alla oss lärde där är nordmarkarnas utseende. Den ljusa huden och de blå ögonen kan förklaras med blodsband till västnargurer som har dessa särdrag som utmärkande. Även förekomsten av rött hår och gröna ögon men då detta också förekommer hos den snoaranska urbefolkningen på Aidnehalvön kan ett sådant särdrag betyda släktskap härifrån och inte till de västnarguriska jorderna. Frånvaro av skäggväxt hos nordmarkarna däremot borde få den som sett nargurier av vilken som helst sort att betvivla blodsband folken emellan även om det finns ett språkligt utbyte. Nargurer har alltid skägg!

– Elokra Vitel, doktard vid Entikas Kungliga Bibliotek, verksam som Fri Lärd i Pendon, och framstående kännare av människornas tidiga historia på västra Altor .

Nordmarkarna skiljer sig från övriga joriska folk på Aidne. Detta genom att de är ljusare i hyn och att blont hår och blå ögon och till och med rödhårighet förekommer. Vanligast är dock kastanjebrunt hår och brunögdhet. De utmärker sig även genom att de flesta män är skägglösa och att man har smala näsor.

Samhälle

Nordmarkarna livnär sig främst på fiske. Man håller även en del djur i skogsgläntorna och har små jordlotter som verkar sjukligt snåla i sin bristande avkastning. Utöver det så skaffar man sig extrainkomster genom pälsförsäljning och skogsavverkning. En annan inkomstkälla är handel. Nordmarkarna far ofta norrut med sina havsgående långskepp, ibland så långt norrut som Sanithsid. Trots sitt relativa fåtal så är de inte en ovanlig syn runt om i Erebs hamnar. Som boningshus bygger man timrade långhus där ett flertal familjer bor tillsammans.

Språk

Nordmarkarna talar liksom övriga joriska folkslag på Aidne västjori. I Kardien kallas dialekterna gemensamt för kardiska. Nordmarkarnas dialekt skiljer sig rätt så mycket från de övriga och man kan spåra tydliga influenser från trakoriska dialekter, eftersom trakorierna i Torilia ju utgjort nordmarkarnas främsta handelspartners i hundratals år. Men nordmarkarnas lustiga intonation och många av deras underligaste ord sägs komma från gammal jordiska – ännu ett arv från Jorderväldets fjärran tid, då jordukaerlernas makt nådde ända hit.

Strid

I strid beväpnar sig nordmarkarna med sina arbetsredskap: harpuner och tvåhandsfattade timmermansyxor. Då det bor svartfolk i bergen tvingas man ständigt vara på sin vakt och alla män är tränade i strid. Detta gör också att adeln har svårare att kontrollera nordmarkarna då man är väl medvetna om att en samlad här av nordmarkare skulle bli en svår match för landskapets fåtaliga riddare.