Mefamirs sjö

Stor sjö i centrala Ereb norr om Mörkerbergen. Gränsar i sydväst mot Mirel och i nordväst mot Palinor. Längs sjöns nordöstra delar lever strövnargurer och sasuitfolket. Vid Mefamirs östra brädd ligger handelsplatsen Bhu-Mir som är slutmålet för karavaner nere från Kopparhavet i söder.

Beskrivning av länderna kring sydöstra Mefamir

Söder om Nargurervallen ligger även här ett slättland, kallad Östra Annonien. Landet är dock inte lika torrt som i västar och ligger även lägre, i samma nivå som hela det land som breder ut sig väster om Nargurs skogar. I sydöst finns gränsen mot alvernas skogar som en skarp kant uppe på Landoriska höglandet. Slätten är under sommaren täckt av blå anniska kornblomster och språkhistorikerna tvistar om det är landet eller blomman som är ursprunget till det mycket gamla namnet ”Annonien”. Över slätten från Nidabergen rinner den slingrande Ebin Dihr - Benflooden på nyjoriska, för att försvinna under Nargurervallen i nordväst. Hit kommer strövnargurer for att jaga antiloper och grässvin men några permanenta läger finns ej. Tidigare var Östra Annonien ett fruktbart land som befolkats av joriska kolonister under 800-talet fO. Dessa fördrevs under Mammutkrigen 715-707 fO och Tharawghos krigare förgiftade då alla brunnar så att inga överlevande skulle kunna återvända. Många av dessa vattenhål är fortfarande giftiga så resenärer fraktar säkrast med sig vatten. Genom området går Trasimertraden - den led handlare från Kopparhavet har öppnat mot Nargur och det fjärran Barbia. Karavaner följer ett urgammalt stråk genomm Annoniska passet, längs det som var gränsen mellan Mirelia Cislacia och Trasimo Superior, for att precis där en enslig Nargurisk jätteek reser sig mot skyn vika av från Via Drylo och leda mot Trasimosjön i öster.

Nedanför Nidabergens nordvästra sluttningar ligger Trasim Yrdh – trasimostammens forna land. Den stam som här bodde var en av Nargurs äldsta och den mäktigaste som någonsin funnits. Varken landet eller folket här är sig dock likt; Trasim Yrdh erövrades av Kejsardömet Jorpagna 942 fO efter trasimernas ödesdigra allians med mirelierna. Trasimerna gick talrika med i invasionen av Jorpagna sommaren 944 fO men efter att ha förråtts av falska unurier fölls de i ryggen av legioner från Aidne som följt Via Drylo mot Annoniska passet. Samman med många mirelier drog sig trasimerna tillbaka mot Nargur, bara för att där mötas av ett brinnande hemland. Jorerna hade även skickat legioner genom Nidapasset i öster, och dessa hade satt eld på skogarna kring Trasimosjon. Efter ett förödande slag mot lågor och legionärer fördrevs trasimerna västerut över slättlanden och det var endast tack vare den tidiga vintern som islagt Mefamirs norra ände som de kunde undslippa. Trasim Yrdh kom under jorisk styre och under ocupationen höggs mycket av den kvarvarande skogen ner. Trasimerstammen upplöstes och klanerna splittrades. Numera bor återigen nargurer här men det är nyinvandrade klaner som känt Nya bytidens lockelser och lämnat nomadlivet for att permanent bosätta sig i små byar. Några av de gamla klanernas Träd står fortfarande kvar tvåtusen år gamla och ruvar på otaliga andar och ej glömda oförätter. Landet består av böljande åsar och frodiga dalgångar, djurlivet är rikt och de ständigt växande åkerbitarna ger riklig skörd. I områdets norra delar ligger Tharawghos hög – en enorm gravhög där nargurernas största härförare vilar. Han enade stora delar av Nargur på 700-talet fO och hotade allvarligt Jorpagna innan han mördades. Högen ses som mycket helig av nargurerna och ovidkommande som siktas i närheten dödas skoningslöst. I Nordöst ligger den långsmala Trasimosjön där Nargurervallen slutar vid Irhusflodens mynning.

Den gräns Kejsardömet Jorpagna drog mot det barbariska Nargur syns fortfarande mellan Buh Mir och Trasimosjön - Nargurervallen. Gränsen var en kjedja av små fort och vakttorn som länkades samman av en stensatt jordvall och benämdes Limes Narguricus. Den byggdes under åren 942-937 fO och var befäst helt till kejsardömets fall. Limes var inte tänkt som ett befästningsvärk som skulle stå emot större angrepp men mer som vaktposteringar som kunde varna större militarförläggningar en bit bakom gränsen. Trots det växlande men ständigt närvarande krigshotet från Nargur förekom utbyte kulturerna emellan och vid flera portbyar fans joriska handlare som blandade sig med fredliga nargurer. Numera har de flesta av befästningarna rasat helt samman men några av de större står fortfarande kvar som ruiner. I resterna av portbyarna och militärförläggningarna finns värdesaker gömda i jorden, hastig nergrävda under plötsliga anfall och aldrig återfunna av dräpta ägare.

Norr om Nargurervallen ligger på båda sidor om Mefamirs norra ände Sar Saru – Strövnargurernas nötta land. Detta tvådelade land bosatt av västnarguriska strövstammar..

...här finns tyvär på kartan en större coffafläck som döljer mycket av den information som beskriver landet. Kartografiet i Sterborg sägs vara av de trakoriska coffahusens mest trogna kunder och trotsar helt öppet handelsförbudet med Torilia, men de brukar vara noggranna med att sortera bort de mest nerspilta exemplaren. De utmärkta kartorna härifrån är dock ökända inte bara for sin geografiska kvalitè utan även for sin goda doft. Tills vidare lämnas Sar Saru obeskrivet i åväntan på att en ny karta hittas...

...Vid Mefamirs nordöstra spets ligger en mycket kraftig maginod välkand bland Altors magiologer. Den verkar tyvärr vara ”infekterad” på något vis och tappra forskare som försokt utröna fenomenet talar om kaotiska strömningar och någon slags ondskap, dvs de få som har återvändt med förståndet kvar. I närheten har khrâshi siktats, såkallade blodsalver, men inget är känt om vad dessa varelser har för ärenden. Området närmast noden är skogsbevuxet men det ända djurliv som syns till är saktmodiga stäpphorningar som inget verkar märka av något onaturligt. Stäpphorningar är dock kanda för sina tjocka skallar. Ibland har någon ondt härjat bland strövnargurernas djur och vid lägereldarna talas det tyst om Ghaerilingen - hästrivaren.

Från Nargurs skogar i öster mot Buh Mir går Slavleden över landet. Stora flockar med skogsnargurer vallas likt boskap over slätten for att säljas på marknaden vid Mefamirs östra brädd. Strövnargurerna har alltid jagat slavar i Nargurs skogsbryn men det var först efter att handel- och guldtvättarbyarna i norra Trasimo uppstod och profesionella slavjägare sökte sig länger in i skogarna som handeln utvecklades. Himmelen är den av byarna strövnargurerna gör de bästa köpen men även i Nya Amawhine kan fynd göras.