Möten med svartfolk

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Rykten, hörsägner eller berättelser från folk som har korsat svartfolkens vägar.

Orchen

”Vad tror du kommer att hända med honom?”

”Svartblodet?” Gardok fortsatte gräva utan att titta upp mot Dar. ”Det vet jag inte, men jag vet att om du skulle sluta grubbla och hjälpa mig istället, så skulle vi få den här kanalen färdig innan mörkret faller”

Dar tog ingen notis om den gamla tempelträlens svar.

”Jag menar, Fader vill säkert inte besmutsa vigjorden med kroppen, och ingen annan vill väl heller ha en vätte nedgrävd på sina marker. Och om vi låter kroppen ligga lockar vi vilddjur från skogen.”

”Vad får dig att tro att han är död?”

Dar tittade förvånat ner på Gardoks svettvåta ryggtavla, nerböjd och kraftigt hävande av monotona spadtag.

”Vad då? Han hade ju morbror Brothards skäkta rätt genom magen och Vinghand sade att de släpat honom efter hästen ända från Fyrstene vad. Och ... du såg ju själv hur han blödde från skallen”


Dar hade bara sett vätten en kort stund, men han skulle aldrig glömma det. Visst hade han sett svartfolk förut, men aldrig så nära, och aldrig någon så stor. Små krumma skuggvarelser och illskrymt brukade ibland göra räder och boskapsstölder in i nybrytarlägret på nätterna, men de var skygga och man skymtade sällan mycket av dem. Ibland hade Dar hört dem tassa över taken och när männen jagade bort dem över hagarna med facklor och högafflar kunde man höra deras kacklande skrän eka över dalen. Ingenting av detta kunde dock jämföras med åsynen av den massiva varelse som släpat efter Vinghands häst. Fastsurrad med grova rep och slappt guppande mot stenar och tovor, men ändå så närvarande av uråldrig illvilja att det isade i Dars mage. Ångande svart blod, en väldig kloförsedd fot och tjockt sprucket skinn som leran i forsfåran om sensomrarna. Ett hisnande grin av krokiga gaddar och huggtänder skymtade bakom rostiga axelplåtar och en svärtad ringbrynja som glidit upp och snärjt sig runt halsen under färden. Värst av allt var kanske dock stanken som slog Dar i ansiktet likt Faders örfilar efter mjödjäsningen. Flugor surrade i sjok efter ett gapande hack i skallen och klättrade runt morbror Brothards armborstlod.


Gardok högg ner spaden i marken och slog sig ner bredvid pojken.

”Du vet visst inte mycket om världen, du vasker. Svartfolket är inte som vi. Smärta bekommer dem inte på samma sätt som oss. En del vildar verkar rentav leva efter smärtan, det ligger liksom i deras själ och väsen. Du förstår, de är sega och i sanning verkliga överlevare. Deras blod är en trögflytande smet av smittohärdar och röt. Sjukdomar och sårbrand berör dem knappt, de lever i det och av det. Att försöka förgifta en vätte är som att försöka få ett leende ur Fader innan morgongröten.”

Skymningen hade redan fallit över nybrytarbyn och försommardimma samlades sakta i små sjok över ängen.

”Det här var inte någon vanlig vätte, vasker. Det var en orch. En krigare ute på nidastråt med blod och död i sinnet. Det bådar inte gott att se sådana här...”

Dar kände sig plötsligt väldigt liten, skogen och kvällen kändes främmande och hotfull. Han tittade ner på sina händer. I går hade han tyckt att han var smutsig och valkig, men nu kände han sig ren och mjuk, och oändligt sårbar. Han harklade sig.

”Hur kan du veta så mycket om svartfolk? Mötte du dem i kriget?” Gardok svarade inte utan vände bort blicken, mot skogsbrynet och det tätnande mörkret.


Plötsligt bröts tystnaden av ett fasligt vrål från lägret, röster skar genom kvällen, skrik och varningsrop skallade. Dar var uppe på direkten och rusade iväg mot ljuden. Vid smedjan satt Vinghand på marken med blodet forsande från näsan och halva lägret ikring sig. Hundskötaren fick syn på Dar och formligen kastade sig över honom med ett hysteriskt babbel som ibland sprack upp i falsett av ren upphetsning.

”Det var vätten han kom loss kan du fatta jag trodde han var död Vinghand tittade bort för ett ögonblick och vips så var han fri och slog ner Vinghand och försvann till skogs jag tror Vinghand har brutit näsan Armholt säger att det var ett troll och vi måste förskansra oss ikväll jag måste koppla hundarna för kanske Brothard lägger upp en jakt tänk han hade ett lod genom buken...”

Dar slutade lyssna och märkte att Gardok slutit upp vid hans sida.

”Kom, vasker, vi tar in svinen i stenfållan ikväll, och jag tror visst vi får skynda på”.

(http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=5740#p5740)