Lysande Vägen

Historia

Upplysningen

Få religioner har växt med sådan enorm hastighet i Ereb som den Lysande Vägen. Trosläran grundades för drygt sexhundra år sedan av en dalkisk profet vid namn Odo. Han föddes som son till en fattig krukmakare i Caddos huvudstad Arno, och det sägs att dagen då Odo föddes ”ville solen inte gå ner, utan vakade över gossebarnet även på natten”. Trots att det finns många märkliga historier kring Odos barndom och ungdomsår uppfostrades han i sin faders yrke och blev en duglig hantverkare. Odos moder dog då pojken fortfarande var ung. Odo visade sig vara en mycket besynnerlig gosse som älskade att vandra i naturen, meditera i bergen och lyssna på folks tankar och filosofier. Han visade sig vara mycket vis, och redan i sina ungdomsår sägs det att han gav råd till både hövdingar och shamanpräster på Caddo.

När Odo hade fyllt 27 år kom dock den stora vändningen vilken skulle komma att förändra inte bara Odos liv utan Erebs historia. Det står skrivet i den Gyllene Boken, den Lysande Vägens heliga skrift:

”När den gudomlige Odo var tjugosju år gammal vandrade han till kusten för att betrakta havet och himlen. Då öppnade sig själva himlavalvet och Etins ljus omslöt honom. Strålar som av solen genomlyste den gudomlige Odo och fann honom värdig. Kustklipporna skakade när Etins stämma talade och sade: ’Fall ner, älskade Odo, min tjänare, och kyss marken, ty den är helgad.’ Den gudomlige Odo fruktade Etin och lydde. Etin talade och sade, ’Du skall bli mitt sändebud till Altors alla folk. Mina ord skall komma ur din mun, och du skall tala vishet till folken. Du skall vara mitt språkrör, så skriv nu ner alla de ord jag talar till dig, ty de skall giva liv åt dig och åt alla som hörsammar dem.’”

Målning av Odo i ungdomsåren, undervisandes den Lysande Vägen.

Solguden Etin uppmanade Odo att predika hans lära, ”den Lysande Vägen”, och sprida dennes ljus vida kring. Odo lydde, och inom kort hade en stor skara beslutat sig att följa honom. På Etins befallning valde Odo ut de trognaste bland sina följeslagare och gjorde dessa till sina lärjungar, och Etin benådade dem med stor kraft och märkliga egenskaper. Odo levde ett långt liv och reste under delar av sitt liv till bland annat dagens Erebos och Zorakin, men också till echterna i Kardien där han vann många trogna anhängare. Han talade till kungar och bönder, trälar och fria, rika och fattiga – och betonade ständigt alla varelser lika värde inför Etin.

När Odo sedan var 83 år gammal (och några av hans lärjungar redan avlidit) var det dags för även Odo att ge upp andan. Han kallade till sig alla sina vänner och höll ett rörande tal för dem som finns nedtecknat i den Gyllene Boken. Han slöt sedan sina ögon och dog.

”Då den gudomlige Odo sagt dessa saker lade han sig ned på sin bädd och gav upp andan. Envar av profetens lärjungar sörjde och klagade, ty de var försäkrade om att de aldrig mer skulle se sin käre mästare. De gjorde en bår av ekstavar och blått lintyg och bar sedan den insomnade profeten genom Arnos gator till Adetoberget utanför staden. Fler och fler anslöt sig till sorgetåget, och när de var redo att begrava den gudomlige Odo hade över tvåtusen män och kvinnor samlat sig. Även den gode kung Ása vad bland de sörjande. Múnedi och Verido grävde en djup grav. Laro ville kasta sig i graven och begravas med sin mästare, men hans vänner hindrade honom. Efter att den gudomlige Odo lagt sig till vila sörjde hela staden i fyra dagar och alla klädde sig i svarta klädnader.”

Efter fyra dagar gav dock Etin åter liv till Odo som återvände till sina lärjungar och berättade för dem om de makalösa uppenbarelser som Etin givit honom på andra sidan döden. Han berättar om Etins ljusrike, om ljusandar och solserafer, och om vad som väntar den som troget tjänat Etin i sitt liv – men också om rening och efterräkning för den som levt orättfärdigt. Dessa uppenbarelser är samlade i den sista delen av den Gyllene Boken som kallas "Odos löfte" eller ”Odos epifania”. Efter ett par månader sade Odo till sina trogna att det var dags att ta farväl igen, och han återvände till sin grav på Adetoberget utanför Arno, lade sig ner och gav upp andan. Odos följeslagare fick då med egna ögon bevittna hur Odos ande återförenas med Etin. Kroppen begravdes i samma grav som tidigare, och ett soltempel har byggts vid gravplatsen vilken av ”de upplysta” ses som den allra heligaste platsen på Altor.

Odos följeslagare fortsatte att förkunna den Lysande Vägen land och rike över. Inom en generation hade Odos lära blivit den klart dominerande i hela Kopparhavsområdet, Vid slutet av 100-talet e.O. fick den Lysande Vägen starkt fäste på Aidne-halvön, och snart spred den sig vidare till Erebos, Berendien och Jorpagna.

Ljuset sprids

Åren 150-250 e.O var något av en guldålder för den Lysande Vägen. Odos lärjungar och deras efterföljare proklamerar den Lysande Vägen i land efter land. Överallt etableras tempel och kloster till den store solgudens och profetens ära. I Kardien märker echterna stora likheter mellan Odos lära och Valentin Echtes förkunnelse. Vissa echter menar till och med att Odo var en reinkarnation av deras stamfader, vilket hjälper spridandet av den nya läran på Aidne. I Zorakin är det främst hos pennerna som den Lysande Vägen först får fotfäste.

Samtidigt som imponerande soltempel reses runt om Kopparhavet får också munkrörelsen liv med början på Caddo. Solmunken och sedemera helgonet S:t Dericus (d. káso Dericõ) är en av de första att etablera kloster där solmunkar bor tillsammans i bön och studier. Munkarna blir också den Lysande Vägens främsta budbärare och missionärer till fjärran hednaländer. Bland annat var det just solmunkar som först spred Etins ljus i Magilre, Berendien och Efaro.

Exarken (den Lysande Vägens andliga ledare) i Arno etablerar år 112 e.O. den så kallade Orden till Odos Minne för att påskynda och hjälpa missionen, vilket till en början får stor framgång. Munkar och lekmän reser runt hela Kopparhavet (och bortom) för att predika Odos budskap. Samtidigt som tron på Etin sprids som en eld är det många munkar och missionärer som sätter livet till och blir martyrer. Alla folk är inte lika mottagliga för den Sanna Läran som echterna och pennerna på Aidne var.

Den stora schismen

Redan i slutet av Odos livstid lades grunden till den hierarki som kommit att kallas ”den Lysande Vägens kyrka”. Odo delegerade allt mer av sina uppgifter till sina lärjungar, som i sin tur insatte andra att efterträda dem i deras ämbeten. Ordet ”kyrka” började inte användas förrän runt år 180 e.O. Ordet kommer från den kejserliga jorins khirum kali. Khirum betyder helgad, benådad, som solen lysandes (det var ursprungligen en titel för den joriske kejsaren), och kali betyder ordning eller organisation. Med tiden förkortades detta till khirkali, vilket blev till khirka, och slutligen kyrka.

Den Lysande Vägens kyrka hade alltid varit enad under exarken i Arno, men under 200-talet började dramatiska slitningar bli uppenbara. Stora språkliga, kulturella och doktrinala skillnader ledde till högljudda och skarpa möten av kyrkans ledare. Flera ämnen skilde de dalkiska bontisâlerna från sina ämbetsbröder på fastlandet. Soltågen (se nedan) och deras lämplighet hade börjat betvivlas på Caddo, medan man på fastlandet gärna ville fortsätta med territoriell vinning å kyrkans vägnar. Etins natur var en annan tvistefråga. På Caddo menade man att Etin var den oskapade världssjälen som fyllde allt levande och gav det liv. På fastlandet betonade man istället Etin som skaparen – strikt skild från sin skapelse.

Men den största stridsfrågan handlade om huruvida magin skulle vara lovlig och sanktioneras av kyrkan. Den dalkiska inställningen var att magi var onaturlig och destruktiv i sin natur. Man hänvisade till Odos brev till ereberna där han skrev: ”I skall icke vränga Etins skapelse, ty då skall den bliva ett bländverk blott.” På fastlandet menade man att magi i sig var neutral och kunde användas till både goda och onda syften. Aidniska bontisâler citerade ofta Stormästaren av Animisternas Orden i Kra som hade sagt: ”Magi blir alltid vad magikern gör den till.” Den enda form av magi som man även på fastlandet vände sig mot var nekromanti (och i viss mån demonologi och spiritism men även möjligen illusionism). Detta ansågs av dalkerna att vara en hycklande och högst inkonsekvent hållning.

Bontisâlen i Ekeborg, Pergon (sedemera ”S:t Pergon den helige” på Aidne) är den som driver frågan hårdast och får starkt stöd av de flesta av fastlandets bontisâler. Det är främst i Zorakins östra delar som det finns vissa sympatier för den dalkiska trosinriktingen bland kyrkans ämbetsmän. År 281 e.O. är schismen mellan den dalkiska och den aidniska grenen total, och Pergon utropar sig själv till exark och tar sitt säte i katedralen i Ekeborg. Pergons första gärning blev att utlysa det Stora Bannet mot den dalkiska exarken och de som fortsatt i trohet mot honom. Dessa förklaras vara kättare och avfällingar från den Sanna Vägen. Exarken i Arno, Kásaniõ II, svarar genom att bannlysa Pergon och hans gelikar från den lysande kyrkans gemenskap.

Splittringen av kyrkan var således ett faktum, och fungerade från tiden för den stora schismen som två separata (och i viss mån konkurrerande) organisationer. Mycket av den glöd och framåtanda som hade utmärkt den Lysande Vägen tidigare falnade nu, och båda grenarna förlorade mycket av sin kraft. Missionen gav inte längre samma resultat. Caddo och Aidne började gå två skilda vägar – och gapet emellan dem kom att växa allt större under följande århundraden.

Tro

"Etin är Ljuset som upplyser våra själar. Låt ingen skugga dröja kvar, utan låt den Högste genomlysa allt, så att ni skiner med samma ljus! Då skall ni få skåda Etin i all hans härlighet, och han skall begjuta er med kraft och frid."

- Den gudomlige Odo, ur den Gyllene Boken

Stigen - de sex buden

Budorden utgör kärnan i religionen. De är ett rättesnöre för hur man skall leva som medlem i Den Lysande Vägens kyrka. Lever man i enlighet med dem når man frälsning. Budorden kan sägas vara Etins lag.

Etin är störst.

Detta bud innebär att Etin skall ses som den yttersta makten. Ingen annan religiös eller världslig makt kan sätta sig över Etin. Det är en tvistefråga i vilken utsträckning denna ”storhet” tillkommer kyrkan och dess företrädare. Det finns de som hävdar att Exarken borde ha makt att tillsätta och avsätta kungar. Vissa översättare hävdar att det dalkiska ordet för ”störst” här borde översättas till ”allt” i stället. Etin är allt skulle i så fall bli ordalydelsen.

Missbruka inte läran.

Innebär allt från att använda ett vårdat språk till att inte använda religionen som ursäkt för tvivelaktiga handlingar. Om en solriddare t.ex. utnyttjar sina befogenheter för att tillfredsställa personliga önskningar kan man med fog säga att han missbrukat läran.

Hedra din familj.

Det här budet handlar främst om lydnad. Man skall lyda sin familjs överhuvud, men det innebär också att överhuvudet har ansvar att försörja och hålla i tukt de familjemedlemmar han står över. De här principerna överförs utan vidare till förhållandet mellan riark och församling eller baron och bönder.

Begå icke grymma handlingar.

Det mest omtvistade budordet. Å ena sidan kan man tolka religionen så att det vore grymt att inte frälsa så många människor som möjligt, även om det innebär att mer handfasta metoder måste komma till användning. Man kan säga att av två onda ting väljes det minst onda, hellre frälsning betald i blod än ingen frälsning alls. Å andra sidan kan grymhet beskrivas som varje handling som på något sätt angriper en annan person. Detta kan vara allt från våld till att kräva ränta på lån eller inte skänka en hungrande man mat.

Stjäl icke.

Oenighet råder om hur de två begreppen ”stjäla” och ”erövra” skall tolkas i förhållande till det här budet.

Håll ditt ord.

De finns de som hävdar att man bara har förpliktelser gentemot de människor som på något sätt står över eller är jämlik med en själv. I så fall vore det inte fel av en riark att bryta ett löfte han gett till en person som t.ex. senare i livet hänger sig åt kätteri. Å andra sidan finns det de som hävdar att varje undlåtelse att samvetsgrant förmedla hela sanningen i varje tänkbar situation är enda sättet att följa det här budet. På dalkiska har budordet ungefär innebörden ”Var inte svekfull” men översatt ordagrant till något av de joriska språken blir det ”håll ditt ord”.

Försyndelser och budbrott

Synd gör man sig skyldig till när man inte agerar i enlighet med läran. Enkelt uttryckt syndar man helt enkelt om man inte lever i enlighet med de sex budorden. För den enkle mannen är detta nog men för mer hängivna utövare av religionen räcker det inte att bara ha budorden i åtanke. För den hängivne är varje handling som inte fullt ut syftar till att tjäna Etin och hans syften en syndfull handling. Den rättrogne kräver av sig själv att i varje handling och tanke, med varje andetag, tjäna Etin och sprida hans ljus. För riddaren är varje utslag av rädsla eller varje antydan till tveksamhet inför faran en synd. För riarken är varje stund av lättja eller undfallenhet en synd. Att hävda att man är utan synd är den största synden av dem alla. Det är att säga att man är perfekt och ingen människa kan vara perfekt. Utöver det vardagliga syndandet som var och en gör sig skyldig till finns det naturligtvis allvarligare överträdelser man kan göra sig skyldig till. Dessa synder kallas dödssynder. Gör man sig skyldig till en dödssynd måste man ägna sig åt någon typ av botgöring för att få förlåtelse.

Frosseri

Frosseri innebär att hänge sig ohämmat åt livets goda i form av mat och vin. Att leva gott är inte på något sätt en synd. Frosseriet blir till en synd först när det övergår till alkoholism eller sådant överdrivet ätande att det försätter frossarens lekamen i odugligt skick.

Fåfänga

Man gör sig skyldig till denna synd när man försakar sina plikter för att i stället bekymra sig om sitt världsliga yttre. Det är inte synd att vara vacker och att bry sig om sitt utseende men det är synd att låta sitt omdöme fördunklas eller sina plikter försakas till förmån för månandet om den egna äran eller skönheten. Det viktiga är inte hur andra människor ser på dig utan hur Etin ser på dig.

Lust

Allt sexuellt umgänge utanför äktenskapet är ytterst syndigt.

Lättja

Självfallet har man lov att vila sig emellanåt. Lättja gör man sig skyldig till först när man försakar sitt arbete för att istället roa sig eller bara ligga på sofflocket. Alla människor är skyldiga att arbeta flitigt för att tjäna Etin. Undfallenhet inför arbete är en svår synd.

Girighet

Att orättfärdigt förskansa sig rikedom på andras bekostnad är en svår synd. Det är däremot inte syndigt att vara rik eller tjäna pengar så länge man gör det ärligt.

Vrede

Den Lysande Vägen är en kärlekens religion, vreden tillkommer Etin allena. Det är alltså en synd att agera utifrån personlig vrede eller personliga hämndbegär. Däremot kan man naturligtvis ”uppfylld av Etins vrede” sprida den ende gudens evangelium…

Högmod

Den allvarligaste synden av dem alla är att tro att man klarar sig utan Etin. Högmod gör man sig skyldig till när man tror att man hjälpt av egna världsliga förmågor allena kan klara sig genom livet. Magiker framför alla andra har lätt att göra sig skyldiga till denna synd.

Väsen

Etin

Etin är guden – den ende guden. Etins symbol är solen och ljuset. han är den ende guden med sann skaparkraft, upphov till allt liv och allt existerande överhuvudtaget. Han är allsmäktig, allseende, barmhärtig och god. Alla andra ”gudar” har blott makt att förvränga delar av Etins skapelse.

Odo

Odo var den förste förkunnaren av Etins läror. Han var ursprungligen dalkisk krukmakare men fick vid 27 års ålder en uppenbarelse från Etin och började predika om Den Lysande Vägen. Han samlade runt sig ett antal lärjungar som sedermera skrev Den Lysande Skriften. Odo jämförs bäst med Islams Muhammed då han snarare var Etins profet än son.

Solandar

Solandarna är Etins sändebud på Altor. Solriddare och andra medlemmar av kyrkan försöker under ritualer vid sommarsolståndet att binda solandar till sig för att på så sätt få Etins hjälp i sina liv. Solandar varierar i makt och härlighet men alla är de i någon mån en förlängning av Etins ljus. Man kan anse att andra gudar är mäktiga solandar som av vilseledda människor dyrkas som gudar. Solandar får också representera kristendomens änglar.

Helgon

Den Lysande Vägens mest fromma och rättroende får efter döden i evigheter erfara den eviga saligheten sittandes vid Etins lysande tron. Kyrkan kanoniserar då och då hädangångna som under sin livstid agerat exemplariskt i enlighet med kyrkans bud. Alltifrån fromma munkar till hjältemodiga solriddare har kanoniserats. Helgonen ligger ofta till grund för ordnar av olika slag eller fungerar som en särskild grupps skyddshelgon.

Hemaquiel

Hemaquiel, den svarte demonen, den behornade, frestaren… Etins onda motsvarighet och Den Lysande Vägens svurna fiende. År 100 vredgades han och svor att ”Om Etins tjänare har påstått att jag är deras fiende, skall jag så ock vara.” Sedan dess har Hemaquiel ägnat sig åt att förleda och fresta mänskligheten att bryta Etins sex budord. Från och med år hundra har alltså Hemaquiel intagit en särställning bland allt det onda men ända sedan tidernas begynnelse har han ägnat sig åt ondskans hantverk, men först år hundra träder han fram och visar på allvar sitt vämjeliga ansikte för alla rättrogna följare av Den Lysande Vägen. Under Odos livstid var Hemaquiel ett näst intill okänt begrepp och man talade i vidare ordalag om mörkret eller ondskan men senare apostlar, lärjungar och profeter har bifogat hans namn till Den Lysande Skriften där hans illdåd finns väl dokumenterade. Det är inte brukligt att nämna Hemaquiel vid namn, i regel talar man istället om den bockfotade, frestaren, det eviga mörkrets prins e.t.c.

Artefakter

Solen

Solen är Den Lysande Vägens främsta symbol och kan jämföras med kristendomens krucifix. Till och med kan man säga att solen har större symbolisk betydelse för Den Lysande Vägen än korset för kristendomen eftersom solen på himmeln är Etin som skådar ner över världen. Etin är solen och solen är Etin. Solförmörkelser och till och med långvarigt mulet väder ses som tydliga tecken på Etins missnöje eller att onda krafter verkar i världen. Lärda astrologer och astronomer inom kyrkan ägnar mycket tankemöda åt att tolka eklipser och andra himlafenomen som har med solen att göra.

Svärdet

Eftersom svärdet är solriddarens främsta vapen ses det som något av en helig symbol. St: Tremel, ett av de verkligt stora helgonen hade på sin tid svärdet som vapen. Hans svärd sades dessutom i sitt hjalt ha fragment av Odos skelett. Vidare är det så att eftersom adeln på fastlandet redan tidigare ansåg svärdet vara ett statusfyllt vapen har man tagit det bruket med sig när man slagit in på Den Lysande Vägen. Endast heliga män med välsignade vapen har dock tillåtelse att införa vapen i en kyrka. Det är en del i dubbningsceremonin till solriddarskapet att få sitt svärd välsignat av en Bontisal eller motsvarande ämbetsman inom den aktuella riddarordern.

Vigd jord

För att jord skall kunna betraktas som vigt måste en Bontisal ha läst de rätta bönerna över området. Kyrkor skall ligga på vig jord liksom begravningsplatser och kloster.

Vigt vatten

En vanlig riark kan välsigna vatten. Vigt vatten används i olika kyrkliga ceremonier.

Välsignade föremål

Ett välsignat föremål hjälper bäraren att se Etins ljus och ta del av hans styrka. I samband med t.ex. fälttåg är det brukligt att riddarna samlas till bön och får sina vapen välsignade.

Helgons tillhörigheter

Ett helgons tillhörigheter säg fungera som länk till Etin. Eftersom helgonet stod nära Etin kan man ta del av helgonets helighet genom att vårda dess tillhörigheter.

Organisation

Kyrkan är hierarkiskt ordnad och verkande inom kyrkan har olika titlar. Det som står skrivet här nedanför gäller främst för fastlandskyrkan även om den dalkiska grenen är snarlik. På Caddo styrs kyrkan av ett råd, Stora Rådet, bestående av 11 personer. Caddo har också en egen exark.

Ämbeten

Riark

Riarken är den vanlige prästen och agerar i regel församlingspräst. Även solriddare är ofta riarker. Den vanlige riarken har i regel ingen makt att tala om, hans uppgift är i regel att hålla sin församling i Herrens tukt och förmaning samt att förrätta vigslar och begravningar. För att bli riark måste man vara en bildad man. Man måste ha goda teologiska kunskaper. Man måste vidare ha god karaktär och djup övertygelse. De flesta blir riarker genom att studera i en munkordern och sedan avlägga prov men man kan också avlägga prov direkt om man blir rekommenderad av någon lämplig person inom kyrkan. Provet består av ett skriftligt prov som testar de teologiska kunskaperna samt samtal med en riark för att utröna trons äkthet hos den blivande riarken.

Bontisal

Bontisalen är biskop och styr över ett bontisat, stift. Som bontisal har man en hel del att säga till om i förhållande till den mundana världen. Ingen vettig adelsman vill komma på kant med kyrkan så politiska och ekonomiska beslut fattas i regel efter att man förhört sig om kyrkans uppfattning i frågan. Man blir bontisal genom att bli befordrad till posten av kerisgassen. Kerisgassen äger också makten att förflytta eller byta ut de bontisaler han förfogar över. Dock är det något som i regel väcker en del uppståndelse i kyrkan och om misstankar riktas mot kerisgassen om att han missbrukar sin makt på något sätt kan han räkna med att en utredning tillsätts.

Kerisgass

Kerisgassen är ärkebiskop och styr över ett kerisat, land. Kerisgasserna röstas fram av bontisalerna och man måste vara bontisal för att kunna nomineras. Kerisgassen sitter på livstid om han inte blir upptagen i kyrkoregeringen och tilldelas titeln totskerisgass. Bontisalernas val måste godkännas av totskerisgasserna. Om oenighet råder kan Exarken själv gå in och fälla ett avförande. Kerisgasserna har ett omfattande politiskt inflytande och fungerar ofta som konungens rådgivare i olika politiska spörsmål.

Totskerisgass

Totskerisgasserna är sex till antalet och bildar tillsammans kyrkoregering. Varje totskerisgass har ett eget ansvarsområde, en av dem är till exempel ledare för Den Lysande Handen. Om det fattas en totskerisgass utser de kvarvarande en ny. Rent formellt är det tillåtet att befordra en bontisal till totskerisgass men det är ytterst ovanlig att det händer. Utöver den lysande handen finns en totskerisgass med ansvar för; ekonomi - handel och kyrkans tillgångar, krig d.v.s. solriddarordnarna, teologi och lärdom d.v.s. den teologiska debatten inom kyrkan och utbildning av olika slag, relationerna med utomstående mäktiga intressen t.ex. andra länder eller religioner, den fredliga missionen.

Exark

Exarken står närmast Etin och är kyrkans överhuvud. Exarken motsvarar påven. När Exarken dör röstar totskerisgasserna och kerisgasserna fram en efterföljare, rent formellt kan vem som helst riarkvigd nomineras men hittills har alltid en kerisgass eller totskerisgass utsetts.

Den lysande handen

Den lysande handens uppgift är att inom kyrkan kontrollera och upprätthålla lärans renhet. Man bedriver undersökningar i syfte att finna falska profeter, kättare och misstolkare av Den Lysande Skriften. Den lysande handen har i princip helt fria händer i sitt ämbetsutövande vilket gör den till en både fruktad och respekterad organisation. Ingen vågar öppet gå emot en inkvisitor då det mycket lätt kan kasta misstankar mot en själv. Den lysande handen rekryterar företrädesvis riddare och riarker utan tidigare starka lojaliteter för att försäkra sig om att alla dess medlemmar är odelat lojala mot den lysande handen.

Heliga platser

Det finns många heliga platser till vilka man kan företa sig pilgrimsfärder av allehanda olika skäl men det finns några som är mer välkända och frekvent besökta. Dessa behandlas här.

Odos grav

På platsen för Odos grav på Adetoberget utanför Arno byggdes till en början en enkel ociott, men år 310 e.O. uppfördes en liten men vacker tados på platsen. Man kan fortfarande gå ner under tadosen och stå på den jord under vilken den store profeten vilar.

För att få beträda tadosen vid Odos grav måste man genomgå en utdragen ceremoni av rituell rening och tvagning. För att beträda den heliga jorden under tadosen skall man ha förberett sig med fem dagars fasta. Själva rummet under tadosen är upplyst av en flamma i ett eldfat som sägs vara tänd av Etin själv. Oljan brinner inte ut och dess eld slocknar aldrig.

Odos grav anses som den allra heligaste platsen i världen av den Lysande Vägen, och är det ultimata målet för vallfärder. Utanför tadosen hålls varje sommarsolstånd den vackra solandeceremonin då dalkiska riarker, munkar och solriddare åkallar Etins solandar. Det sägs att de solandar som frammanas vid Odos grav är de starkaste och kraftfulla som finns.

Att företa sig en pilgrimsfärd till Odos grav brukar dock innebära mer än att bara besöka denna plats. Pilgrimen förväntas vandra mellan de olika platser på Caddo där Odo höll stora predikningar på eller där han uträttade särskilda ting. I praktiken innebär detta en fotvandring som sträcker sig runt hela Caddo samt gör en avstickare upp i bergen där man fastar och ber i en veckas tid på en plats där Odo sägs ha fått många av sina uppenbarelser och slutligen avslutas färden vid gravplatsen och tadosen.

Katedralen i Ekeborg

I Ekeborg huserar fastlandsgrenens Exark och eftersom han står närmast Etin är det för många en religiös upplevelse av rang bara att få se honom på avstånd. Att vallfärda till Ekeborg är en odramatisk historia som de flesta troende som har råd företar sig någon gång under sin livstid.

Heliga Raals klippa

Heliga Raals klippa är en avlägsen plats i de allra östligaste delarna av kopparhavet där solriddare under soltågens tid uträttade mirakel med Etins hjälp. Det är företrädesvis ett pilgrimsmål för riddare och involverar en lång vandring mellan olika gamla solfararborgar längs med kopparhavets östliga kuster för att slutligen nå den fjärran Heliga Raals klippa. Inte sällan är det en farofylld färd eftersom landet befolkas av hedningar med bittra minnen från soltågens tid.