Lindskiarnar

Från Ereb altor
(Omdirigerad från Lindskiarn)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Folkslag av oklar härkomst. Känd från huvudsakligen Zorakins historia och det mytomspunna Lindskiarnerkriget.

Föga är känt om lindskiarnarna, deras ursprung, historia och eventuella fortsatta existens. Inte mycket står heller att finna i historiska skrifter och det som ändock finnes nedpräntat är oerhört motstridigt. Än idag framkommer nya teser och teorier av varierande djup och trovärdighet. Det har på senare tid blivit ett tämligen populärt ämne att fördjupa sig i av de lärda, då det är oerhört svårt att med belägg motbevisa de alltmer osannolika teorier som framlägges. Då inga säkra fakta går att framställa väljer vi därför att återge ordagrant de få historiska texter som står att finna, samt sammanfatta de nuvarande mest populära teorierna.

Falfonir av Kaphalt, Lycéet i Pendon 610 e.O

Lindskiarn-fullbody.jpg

Lindskiarnarna spred sig ut över Zorakins slätter från Aidnebergens massiv. De var ett storväxt, lågmält och taktiskt begåvat jätte- eller resefolk som visste att använda sin stora kroppshydda och sin överlägsna räckvidd till förskräckande fördel.

Lindskiarnarna var ett simpelt folk vars bronsålderskultur frodats i Aidnebergens dalgångar i generationer. När påträngande svartfolksräder gjorde hemtrakterna svårbebodda (de härjande bergsvättar som drev dem på flykten angrep egentligen aldrig lindskiarnarna i öppen strid, utan livnärde sig på stöld och snabba räder), emigrerade de ned på den tillförne främmande, men öppna och frodiga Pharynkslätten.

Lindskiarnarnas kultur baserades på täta familjegrupper. Deras långa livslängd (150-200 år) och monogama läggning fick dem att skapa betydelsefulla och djupa band inom sina bosättningar. Deras kyliga temperament gjorde lindskiarnarna lakoniska och eftertänksamma.

När krig till sist bröt ut med de ynkliga människorna skred lindskiarnarna till verket på ett systematiskt sätt. Med hjälp av sin storlek, sin styrka och sin inbördes koordination kunde de lätt slå fienden på flykten. På sin vanliga, systematiska fason hade lindskiarnarna ordnat ett utomordentligt förråd av bronsvapen, som de själva smitt av ämnen ur deras hembergs bronssmedjor. Lindskiarnarna hade helt självständigt planerat den ofrånkomliga kraftmätningen i decennier. Deras självrådighet var både en fördel och en nackdel. Eftersom de inte mottagit resurser från någon främmande makt var de helt oavhängiga. Men eftersom de själva inte tagit till sig järnsmidets konst var de överlag begränsade till bronsbeväpning.

Lindskiarnarna använde sig i mycket liten utsträckning av ordergivning under pågående fältslag. Istället förlitade de sig på en mycket ingående genomgång innan striden (där krigarna dessutom fick "prata av sig", och få utlopp för all osäkerheter som skulle kunna påverka stridsmoral). Dessa pratstunder, liksom lindskiarnsk kultur överhuvudtaget, präglades av kroppskontakt och kramkalas, samt tillit till varandras omdömen och personliga initiativ under striden. Lindskiarnarnas välkoordinerade och knäpptysta stridsmetod fick de vidskepliga människorna att viska om trolldom och telepati.

Naturen har givit lindskiarnarna stabila klumpfötter och två tummar på varje hand. Det är oklart om detta är en gudagåva till det sävliga jättefolket eller en naturens nyck som fortplantat sig bland de trångt boende och ofta nära besläktade bergsstammarna. De två tummarna gagnar lindskiarnarnas händighet: flätverk, trähantverk och snideri tillhör deras specialiteter. Underverket Pharynx visar vilken utmärkt nivå den pharynkiska konstkulturen låg på under deras glansperiod. Utan tvekan hör även deras tålmodiga och sävliga sinnelag till förklaringarna för denna ovanliga skicklighet.

Lindskiarnarna drevs från den zorakiska landsbygden och utrotades av hämndlystna aidnier: nu skulle människan härska i Zorakin, och ingen annan. Men vem vet om det inte ännu finns kvar små enklaver av klumpfotade resar i Aidnebergens höjder.

...ett magiskt folk som stammar från växtriket! Deras så kallade telepati är då inget annat än ett synnerligen avancerat kemiskt signalsystem. Ett femte sinnessystem som inte människor kan uppfatta. Sådant finns bland alla växter om än i mer primitiva former. Enligt denna teori livnär de sig dessutom nästan enbart på att dricka vatten. Huvuddelen av födan får de genom fotosyntes i huden. Kanske finns det särskilt mineralhaltiga källor i Pharynx som tillgodosåg lindskiarnarna med de nödvändiga mineralämnena genom att dricka. Kanske är deras boplatser beroende av sådana mineralhaltiga källor...

- Jerome Monardes


Lindskiarnarnas historia


Sedan urminnes tider låg det i västra Altor, i det senare benämnda Ereb och i regionen Aidne vid Grindanuhalvöns nordöstra del, ruinerna av en stad kallad Pharynx. Ruinstaden låg där innan erdirerna kom till västra Ereb, pamperna såg den när de red förbi och då Kejsardömet Jorpagna koloniserade landet fanns den där. Den bestod endast av stora stenbyggnader som förutom att verka mycket gamla inte bjöd på så stora överraskningar. Folk hämtade ibland byggnadsmaterial i utkanterna eller jagade bland stenhusen men lämnade den annars i fred.

Under Mörkertiden, som i Aidne likt andra platser var en orolig och mörk tid, vandrade många folkstammar omkring, nya som gamla. Så småningom hittade de dock platser att slå sig ner på och små samhällen kunde växa fram. När så under 200-talet f.O. ett folk vandrade in i det som skulle bli Zorakin, fanns det fortfarande gott om plats även om stammar som penner och raxorer hade börjat bygga sina hem där. Pamperna var också mycket reducerade i antal och strövade inte längre över så stora områden. Det nya folket var av jorisk härstamning och förmodades komma från någon av de forna provinserna i norr. De höll sig dock för sig själva och verkade vara ledda av en liten grupp präster eller magiker. Målmedvetet gick de mot Pharynx och valde där att sätta upp sina tält. Sedan hände inte så mycket mera utan Aidnes samhällen fortsatte att stabiliseras och Mörkertiden gick mot sitt slut. Några mandelmunkar från lycéet i Pendon försökte ta kontakt med parynkierna, som folket kring ruinstaden hade börjat kallas, men dessa avvisades bestämd.

Sanningen om de så kallade parynkierna var att de som andra trodde var ett joriskt folk från norr som sökt sig en plats i kaoset efter den Tredje Konfluxen. Det som ingen visste var att en sekt magiker hade tagit kontroll över folket i avsikt att använda det i sitt heliga syfte; att återupprätta en civilisation från innan Gudarnas Vrede. På något vis visste dessa magiker att ruinstaden Pharynx var från denna tid och att under den skulle varelser från den Första Skapelsen finnas. Under närmare ett helt århundrade fick de sitt folk som de styrde likt präster, att gräva sig ner i djupet under Pharynx, ner till gravvalv de visste skulle finnas där. Samtidigt byggde de en mur kring ruinerna och lät inga utomstående ta sig in. Slutligen hittades det de sökte: stensarkofager öppnades och ut lyftes stora varelser inlindade likt mumier - lindskiarnar. Varelserna var inte döda men ej heller lika det de en gång varit. Magikerna lyckades väcka dem och de kunde röra sig och tala, men verkade inte ha någon egen vilja att själv leva. Magikerna såg dock detta endast som en tillfällig motgång och började den nästa delen av sin stora plan. De extraherade kunskaper från lindskiarnarnas minnen och började återuppbygga Pharynx. Förvånade över det de nu kunde åstadkomma så snabbt med hjälp av förmågorna hos sina viljelösa gudar/tjänare greps de av storhetsvansinne. De ville inte vänta tills Pharynx var helt återuppbyggt och lindskiarnarna helt återställda (några tvekade nog även på om detta någonsin skulle hända) utan ville erövra världen med en gång – de gick ut i krig.

Sektledningen av magikerpräster skickade nu ut sitt underlydande folk och med krigsutrustade lindskiarnar i sina led gick de till skoningslösa angrepp på de omkringboende stammarna. Den återuppväckta kunskapen handlade inte bara om magi, konst och framstående arkitektur, utan även om krig. Magikerna följde med ut i bataljerna och kunde utnyttja förmågor hos varelserna till att göra sina numerärt underlägsna styrkor segerrika. Det parynkiska folket lade snabbt under sig nästan hela Grindanu och tågade uppeggade vidare mot Indar. Inget verkade kunna stoppa dem och lika många som parynkiernas pikar och armborst dödade skrämde lindskiarnarna bort med sina reseliknande skepnader.

Sedan vet alla som studerat Aidnes historia hur det gick: pennernas hövding på södra Grindanu, Valien Valiensson sökte hjälp hos echter och dalker, och efter ett lyckosamt mord på magikernas överstepräst inne i själva Pharynx börjar återerövringen. Lansförsedda ryttare som lyckats ta sig genom parynkiernas led och fälla de stora lindskiarnarna gjorde att sammanhållningen bröts och genom sitt mycket större antal kunde zorakierna och kardierna vinna terräng. Till sist föll själva Pharynx och lindskiarnarkrigen var över.

Några magiker lyckades dock undslippa Pharynx' fall och med ett fåtal trogna underlydande fly upp i Aidnebergen. Med sig förde de ett par av lindkiarnarna och dessa räddades således från förstörelsen av parynkiernas välde. Det sägs att bortom bergen, gömd i Snoarskogarna, finns sekten kvar, ivrigt dyrkande sina heliga gudavarelser – de vilande lindskiarnarna.

- Nelvorik Ceriern vid Lycéet i Argald