Kentaurer

Vad den ärrade legosoldaten säger

Kentaurer säger du. Farliga, mycket farlig. Du gör bäst i att hålla dig ur vägen. Hästmännen är mycket stolta och mycket skickliga krigare. Humpf, jag minns allt slaget vid Kastenstad i Jorpagna. Vår härförare hade hyrt in ett legokompanie med kentaurer. När den lokale fursten gjorde ett utfall med tungt rustade riddare satte vår sida in kentaurkopmaniet. Det första hästmännen gjorde var att avlossa sina sammansatta bågar, vilket gick rakt igenom vissa av brötplåtarna, och de var minsann inga billiga bröstplåtar utan sådana där moderna med räfflor. Nåväl, i full galopp satte de sedan ned sina bågar i bågskyddet och drog sina långa tvåhandssvärd. Den skrällen som sedan lät var inte nådig. Kentaurerna hade haft ihjäl alla utom sex och då var de ändå fem riddare på varje kentaur. Ja, sanna mina ord, den striden var otäck nog för att jag skulle vilja lägga benen på ryggen, sabla tur att de var på vår sida. He, det gjorde ju föresten de sex riddarna också, flydde altså. Eller, ja de försökte men det tog inte många sekunder innan pilar stack ut ur deras lik heller.

Nej, passa dig för dem. Och vad du än gör, be inte att få rida på dem.

Vad den mäktige magikern säger

Kenturerna? Ja, det har förvisso sprungit fram flera mäktiga magiker ur kenturernas släckte, men de skriver så sällan ned sin kunskap att de inte har tillfört de arkana konsterna några större bidrag. De har inte heller någon tradition att, likt oss andra i skrået, försöka tillverka artefakter, ja det skulle då var med undantag för sina bågar. Huruvida dessa skulle vara magiska eller ej har länge debatterats bland de lärda. De tillverkas på de dödas ben och får en mycket längre livslängd och styrka än andra liknande vapen. Men den vanligaste teorin är att dessa endast är en naturlig egenskap och har ingen magisk förklaring. Fast om du nu skulle komma över lite av det där limmet är jag beredd att betala några guldmynt...

Vad den snikne köpmanen säger

Javisst går det att göra affärer med kentaurererna men det brukar inte bli någon större profit på det hela. Kentaurerena är för det mesta intresserade av glaspärlor, råmetall, salt och krimskrams. I utbyte får du utsökta skinn och pälsar klara för att användas. Men trotts att de vill ha enkal saker så är de väl medvetana om vad värdet är på deras varor så du kan inte lura dem. Försök inte ens att lura dem, de glömmer aldrig en oförrätt. He, jag minns fortfarande en av mina kollegor som lurade en hjord. Han trodde att han var trygg när han nått staden, för kentaurerna är inte förtjusta i städer och trånga utrymmen. Hur som helst trodde han att han var säker. Nästa morgon när han vaknade befann han sig fastbunden över en kentaurs rygg. Hur jag vet det? Ja, de dödade honom inte men han kallas nu mera rygglöse jim

Vad den ärrade äventyraren säger

Bättre stridsbroder än en kentaur får man leta efter. För några år sedan var jag del av en liten grupp med lycksökare som skulle rädda en ung mö från en orchstam som kidnappat henne. Med gruppen hade också en kentaur slagit följe. Det tog bara några dar så var vi alla som gamla bekanta, skämtandes och förtroliga med varandra, alla utom kentauren. Kentauren, han hette Barbusikus, slog sig alltid ned en bit bort när vi slog läger och han spanade alltid i täten när vi gick, han var aldrig en riktig del i gemenskapen. På den sjunde dagen blev vi anfallna av orcherna. Två av våra kamrater dog med pilar i bröstet och den tredje slogs död till marken av de första svärdshuggen. Vi försvarade oss men var tvungna att retirera upp på en liten kulle. Väl däruppe var det bara jag och Barabuskius som var vid livet, och det hade bara varit jag om jag inte lyft upp min sköld för att avvärja en pil riktad mot kentaurens hals. Det sista jag mins av den striden är ett hårt slag i huvudet. Jag tuppade av och när jag vaknade låg jag över Barabuskius rygg och färdades det snabbaste jag ditintills hade färdats på en hästrygg.

Jag och Barabuskius blev sedan den dagen de bästa av vänner och hade ett par äventyr tillsammans. Tyvärr var jag tvungen att färdas med båt på ett av mina äventyr och kentaurer är inte speciellt förtjusta i skepp så jag och Barabuskius skildes åt. Jag är för evigt välkommen som broder i hans hjord. Nu skall jag bara hitta den också.

Folkets namn på sig själva: Inget då man saknar eget språk. På satenu heter de Kamusor.

Kallas även: Hästmän

Släkte: Hominicabullus

Kategori: Djurfolk

En kentauren har en människas torso och en hästs bakkropp. Torson övergår strax under naveln till hästens och markeras ofta av en aningen mer lockigt hår som täcker magen och tunnas ut till en sträng upp mot naveln. Kvinnliga kentaurer har ett par bröst vilka oftast är något mer plattare än hos en människa. Dessa används för att amma barnen. På huvudet växer ett självlockigt hår som fortsätter ner i nacken och längs med ryggen likt en hästs man, fast lika mjuk som människohår. Människokroppen har en olivfärgad hy men dess hästkropp kan vara i alla färger även om brunt är vanligast. Håret följer oftast i samma färg som hästkroppen men undantag finns. Under hästdelen sitter också könsorganen. Hästkroppen avslutas med en svans som likt håret är mjukare än tagel men något mer styvare än människohår. Kentaurer skiljer sig från andra djurfolk på det att de snarare än att likna humanoida djur istället tycks sammanfogade av en djur och en människokropp. Deras samröre med älvfolken resulterade i att man tidigare trodde att de var besläktade med desamma. I vissa äldre texter kan man finna dem benämna som "Palaeanthropus Hominicaballus", men faktum är att redan Aspubran klargjorde att kentaurerna snarare härörde djurfolken och kategoriserade dem som "Hominicaballus" Reginald d.Y som anses som en auktoritet i ämnet, och som tillbringat många år med kentaurstammar, lade av respekt för folket till deras guddom i namnet och det anses idag som mest korrekt att benämna dem "Hominicaballus centaurus"

Kentaurer
Uppskattat antal
ca 250 000
Viktiga regioner
Ljusna, Priglasili
Språk
Teckenspråk, talar satenu
Religion
Vördandet av förfadern Kentauros

Uppträdande

Kentaurerna är bland sina egna uppsluppna och glada individer som kärleksfullt tar hand om sin egen och andras avkomma. De lever i fred och harmoni med sin omgivning så länge de inte känner sig hotade. Det är inte ovanligt att man leker eller tävlar med varandra under sång och skratt och man anordnar gärna fester och symposier med filosofiska inslag. Vuxna som barn rullar sig gärna i gräset eller en lövhög för att lukta behagligt av sommargräs eller fuktiga blad. Detta beteende går dock blixtsnabbt över till en djup misstänksamhet då individer som inte tillhör hjorden närmar sig, vare sig det rör sig om andra raser eller kentaurer. Denna vaksamma butterhet varar till man antingen accepterats av ledarhingsten då de de kan öppna upp sig något om än inte till den fulla tillit som råder mellan hjordens individer. Kentaurerna umgås gärna med alver och andra älvfolk till vilka de känner en tacksamhet för talets gåva. Det är främst lärda kentaurer som umgås med alver då alvernas odödlighet ofta känns främande för de, om än långlivade men ack så dödliga kentaurerna. Människor är välkomna att handla med hjorden eller besöka den men känner sig dock sällan väl till mots under kentaurerna stränga blickar. Kentaurerna har sedan länge lärt sig att de flesta köpmän är lurendrejare som försöker få ut mer än vad deras varor egentligen är värda. Denna profithunger är något som de flesta kentaurer inte kan förstå sig på. Kentaurer har också en stor törst på kunskap och man intresserar sig för allsköns lärdom även om de föredrar långa filosofiska debatter, gåtor och svåra tankepussel. Ofta är äldre och visa kentaurer mycket mer kunnigare än lärda män och kvinnor vilket har gjort att de fått rykte om sig att vara de kunnigaste och visaste av varelser. Kentaurerna är också mycket förtjusta i att musicera och dansa. Man brukar sig av flöjter av olika slag, säckpipor (vilka även brukas i krig) och även visa stränginstrument som lyra och lutor vilka man byter till sig från alver. Man använder sig sällan av slagverk utan låter heller hoven föra takten. Idrott är en viktig del av hjordens liv. Man både leker och tävlar med varandra i grenar som hoppning, springlopp och vapenlekar. Kentaurerna har också ett speciellt moment som kan liknas vi en blandning av dresyr och drill. Denna gren kan utföras både enskilt eller i grupp. För den som segrar i en tävling knyts ofta en enkel krans av gräs, blommor eller löv för att markera denne som segrare, samtidigt finns också den underliggande meningen att så som kransen vissnar så förgås också segrarens ära. Kentauren har ett dåligt ölsinne och om han börjar dricka stannar den sällan vid en eller två bägare samtidigt som alkoholen gör kentauren våldsam och argsint. Detta anses vara kentaurens största svaghet och man nyttjar sällan alkohol. Dock dricker man gärna vin under kontrollerade former, så som vid symposierna. Vin fördelas då till var och en i sådan måtta att man endast blir behagligt berusade men inte så pass att man blir våldsamma och bittra fiender med varandra. Det dåliga ölsinnet har också gett kentaurerna ett dåligt rykte bland människor då de ses som fulla bråkmakare. Detta har då främst rört sig om enskilda individer som i sin ensamhet och förvirring i en människostad har tagit ett glas för mycket. Kentaurerna är fridsamma varelser men har en underliggande våldsamhet, främst då bland hingstarna. Kentaurerna kan bli mycket våldsamma då de blir uppretade eller rädda och ger svar på dessa känslor med kraft och slag. Denna mentalitet har också gjort att många kentaurer sökt sig som legosoldater för att hämnas en oförrätt. Kentaurer glömmer aldrig ett hot eller illdåd mot sin hjord och man vilar sällan förrän man fått sin hämnd.

Kenaturernas Historia

Enligt kentaurernas skapelsemyt framsprang deras urfader, Kentauros, när vinden smekte gräset på den först stäppen. Vinden födde också andra barn, de snabba hästarna. Kenaturos var ensam och tröstade sig med att springa med märrarna. Med dessa märrar föddes kentaurerna av både han och honkön. Kentauros levde länge med sina barn och lärde dem kunskaperna om marken, vinden och stjärnorna. När Kentauros började känna hur döden var allt närmare talade han med sin fader vinden och sin moder slätten och dessa upplät en ny plats till Kentauros, där han skulle bli odödlig. När han sista gången samlade sina barn lovade han dem att han skulle bereda en plats för varje kentaur som dog och en dag skulle alla kentaurer samlas på de himmelska ängderna.

Stenarnas ålder

9000-talet fO

Kentaurerna lever på den första stäppen tillsammans med sin urfader Kenaturos. Kentaurernas födelseplats är okänd men man antar att den låg i centrala Erebs slättland. Redan tidigt utvandrade de till andra platser i Ereb och slog sig ned på flera slätter och i skogar. Den största kolonin var Priglasili. Kenatuerna slog sig också ned på andra platser och finns talrika i bland annat Ljusna.

8000-talet fO

Kentauros lämnar kentaurerna och de utvandrar till olika nya platser i Ereb. Kentaurerna förlorar sitt språk och använder sig av ett teckenspråk. Den första kolonin sätts upp men eftersom kentaurerna inte har något talspråk får den inte heller något namn.

6000-talet fO

Tack vare att de saknar ett talspråk ses inte kentauren som en intelligent varelse och jagas ofta av människor för det mycket starka lim man kan koka på deras hovar. Detta lim används framförallt för att tillverka sammansatta bågar.

Bronsets ålder

3000 fO

Kentaurerna har spridit sig och får kontakt med alver. Alverna lär dem tala sitt språk Satenu, vilket sprids snabbt bland hjordarna. Snart har alla kentaurer lärt sig tala detta språk och den tystnad man bryter skingrar också den skygghet som man tidigare haft mot varelser utanför. Snart har man kontakter med flera olika folkslag och man hjälper ofta att medla mellan alver och människor i konflikter.

2800 fO

Priglasili sätts upp tack vare kentaurernas nya förmåga att kommunicera med språk.

2400 fO

Kentaurerna vandrar ner och sprider sig till de södra delarna av Ereb.

2000 fO

Kentaurer utvandrar över demontungan till Akrogal.

Kolonisationstiden

1500 fO – 1100 fO

Kentaurer i Mirel.

1000 fO

Kentaurer från Mirel sätter upp en ny koloni på ormvidderna.

Kejsartiden

943 fO

En Auxilia med kentaurer sätts upp i Jorpagna lett av kentauren Vindbane. Kentaurerna är ute efter hämnd på Mirelerna och sätts in speciellt vid sådana slagfällt där dessa slåss.

722 fO

Kentaurernas Auxilia upplöses.

Efter Odo

148 eO

Kentaurer flyttar till Ljusna.

323 eO

Herrikolla Glurrestip, den kände kentauriska upptäckaren och kartografen, företar en expedition in i Nargurs skogar där bl.a. en av få säkra observationer av såkallade blodsalver görs.

353 eO

Kentaurer deltar som legoknektar i Efaro under det fjärde soltåget.

Hemvist

Kentaurer finns utspridda på hela den erebiska kontinenten och de trakoriska öarna. Naturligt lever de i glesa skogar och öppna slätter. De undviker branta klippor, täta skogar och känner sig inte heller hemma i städer. Trakoriska kentaurer fördes till öarna från fastlandet för att arbeta som legoknektar men har idag spritt sig. Det finns inga kända observationer av kentaurer i Samkarna. Däremot finns rapporter från flera olika tillfällen och källor rörande observationer av kentaurer i både Akrogal och Soluna.

Kultur

Kentaurernas kultur liknar varandras vart man än kommer. Det finns naturligtvis skillnader mellan olika grupperingar men dess är ofta så subtila att de för en människa i de lätt förbises. Kentauren kan delas upp i två olika fack - nomaden och den bofaste. Nomaderna lever oftast på slätter och slår upp sina vindskydd eller sover under den öppna natthimlen. De bofasta bygger fasta vind- och regnskydd i de glesa skogarna. Kultur

Hjorden

Kentaurer lever i hjordar om två till hundra individer. Normalt är den dock mellan tjugo och fyrtio vuxna och ungefär lika många föl. Hjorden är mycket viktig för en kentaur och att uteslutas är ett mycket hårt straff. Kentaurerna har inom hjorden personer var speciella kunskaper värderas högt och därför står de högst i rang. Ledarhingsten är hjordens ledare. Han brukar vara en mycket skicklig jägare och krigare men kan lika väl vara en skicklig magiker. Hjorden väljer sin ledarhingst fram tills dess han dör eller förlorar sin trovärdighet. Ledarhingsten kan också avgå. Ledarstoet har till uppgift att samordna lägerplatser och matsamlingen. Även om de kvinnliga kentaurerna jagar så deltar inte ledarstoet i detta utan stannar kvar och tar hand om fölen. Ledarhonan brukar ofta vara en äldre matriark och hennes ord kan vara lag när man slår läger. En del kentaurer intressera sig mer för de kentauriska kunskaperna och historierna. Dessa barder har då som uppgift att framföra de gamla kunskaperna och lära de unga om ursprunget.

Familjen

Kentaurer är monogama och har oftast bara en livspartner. Om denne dör är det mycket ovanligt att man tar sig en ny. Kenaturerna får vanligtvis två till fyra föl under sitt liv vilka de uppfostrar till goda medlemmar av hjorden,

Lägret

Kentaurerna väljer sin lägerplats med stor omsorg. Platsen brukar vara nära vatten och man gör upp en eld eller fler beroende på hjordens storlek. Kenaturerna brukar också slå upp väderskydd om det är mycket dåligt väder, annars föredrar de att sova i det fria med bara en pläd över axlarna.

Den lärde kentauren

Inte alla kentaurer är krigare och jägare, det finns också de som har slagit sig in på den lärda banan. Enligt traditionen började man samla de djupare kunskaperna då man fick lära sig tala och följaktligen bevars all kunskap endast i muntlig form. Denna tradition att recitera fram sägner och lärdom har gjort att all kunskap framställs reciterade på versmått. Det skall dock sägas att flera lärda kentaurer kan mycket väl läsa och skriva. Skrift används främst för att nedteckna och föra vidare sådan kunskap som inte ses som riktigt "kentaurisk" och många lärda kentaurer samlar gärna på böcker med annat vetande än det som ingår i hjordens lära. Den lärda kentauren är mest känd för sin djupa kunskap i helande växter och konsten att läsa de djupa mysterierna i stjärnornas rörelse. Naturligtvis finns det kentaurer som även har kunskap i magins utövande även om dessa är få och då alltid i naturens magi.

Eremiten

Alla kentaurer är inte lika. Liksom hos människor finns det udda personligheter och hos kentaurerna är det eremiterna. Eremiterna har lämnat hjorden av den enkla anledning att de inte kände sig hemma där. Eremiten kan vara boklärd, magiker eller smed - yrken i vilka det krävs en viss bofasthet. Han kan också vara en djup naturmystiker som väljer att färdas själv. Dessa två olika eremiter är alltid välkomna till hjorden och hälsas med glädje på de besök de gör. Medlemmar av hjorden brukar också besöka den första för att få råd eller varor. Det finns också utstötta kentaurer, vars brott har varit så upprörande att de uteslutits ur hjorden, fram tills dess att gjort bot för sina gärningar. Dessa kentauarer är ofta mycket olyckliga individer som försöker göra allt för att sona sina brott, vare sig de kommer tillbaka till hjorden eller får möta sina fränder på de himmelska ängderna.

Religion

Kentaurerna tillber inga gudar men hederar minnet av sin urfader Kentauros. När man dör tros själen färdas till de Himmelska Ängderna där alla föregångare springer tillsammans med Kenatuaros. Enligt kentaurernas tro skall varje stjärna symbolisera en himmelsk sfär och en av dem är de himmelska ängderna. Kenaturer är därför mycket intresserade av stjärnorna och äldre kentaurer studera dem och kan uttyda framtiden.

Språk

Kenaturer har inget eget talspråk utan använder sig av ett teckenspråk. De talar dock med varandra på alvernas språk - satenu. Satenu är det språk man begagnar sig av mellan varandra och med andra intelligenta varelser (om man nu inte talar det språket). Det uråldriga teckenspråket används vid krigföring och jakt.

Relationer till andra folk

Alver

Kentaurer tycker bra om alver och umgås gärna med dem. Man både handlar med alverna och byter information. Kentaurerna är mycket tacksamma mot alverna då man har fått låna deras språk. Man hjälper ofta alverna då fara hotar deras boningar och förväntar sig inget tillbaka. Man byter också kunskaper med varandra och håller sig ajour med de senaste nyheterna. Trotts att de båda folkslagen är vänner finns det ändå en barriär mellan dem bestående av kentaurernas begränsade livslängd mot alvernas odödlighet. Alverna upplever också kentaurerna som buttra och tillbakadragna med en benägenhet att ta till våld lite för snabbt om de inte får som de vill.

Människor

I de kulturer där kentaurer är vanliga brukar de och människor komma väl överens. Deras syn på livet är ungefär densamma även om en kentaur lever tre gånger så länge. Man handlar med varandra med viss misstänksamhet från båda hållen. Kentaurerna hyr ibland ut sig som legoknektar och legoförband till mänskliga furstar. Detta händer oftast då människornas mål går hand i hand med kentaurernas. I andra samhällen betraktas kentaurer mer som alver, mytologiska varelser som tagit steget ur saga och historia. Vuxna män pekar och kastar bistra blickar, kvinnorna viskar bakom deras hästryggar och barnen drar sig inte för att ropa glåpord eller till och med kasta sten för att sedan ta skydd hos sina föräldrar.

Dvärgar

Kentaurerna har liten kontakt med dvärgar då dessa bor i underjorden och kentaurerna avskyr trånga utrymmen. Detta till trots förkommer det kontakter mellan de båda folken, främst då alverna ber om hjälp att köra ut skogsskövlarna. Det skall dock sägas att kentaurerna har respekt för dvärgkrigare och förståelse för deras strävan och flit.

Svartfolk

Kentaurerna hatar svartfolk med samma intensitet som alverna. Detta hat är inte bara något man ärvt från alverna utan kommer från de duster man haft med svartfolket. Främst är det ulvryttare som utgör den stora faran för kentaurer. Mer än ett föl har tagits av de svarta vargarnas framfart och mer än en kentaur har spetsats på de rostiga spjuten.

Halvlängdsmän

Kontakten mellan kenaturer och halvlängdsmän är mycket få och då de förekommer är det när de lever i människornas länder. Halvlängdsmännen föredrar en mer kuperad terräng med små jordhålor något som inte alls tilltalar kentauren, då han har benägenhet att trampa ned i en sådan, när han galopperar fram. Då man möts finner de långa kentaurerna oftast de små halvlängdsmännen lustiga vilket gör att man inte tar dem på riktigt allvar. Halvlängdsmännen å sin sida anser att kentaurern är högfärdiga.

Ankor

Om kentaurerna finner halvlängdsmännen lustiga så är ankorna än mer roliga. Nämnvärt är den gång då den välmeriterade kämpen Gehserath Tvåhugg, sin tids mest berömda ankkrigare, lessnade på kentaurernas långa blickar och fnitter och utmanade deras främste kämpe på envig. Samtliga kentaurkrigare dråsade i backen och vältrade sig runt i tårfyllda skrattkramper. Det skall dock sägas att de båda raserna inte träffas särskilt ofta då kentaurer och ankor lever i två olika element, ankorna är vattnets barn och kentaurerna jordens barn.

Teknologi

Kentaurer är mycket skickliga i flera olika hantverk och bygger vackra sammansatta bågar som få människor kan spänna. Man använder sig gärna av vadderade tygrustningar (linne, siden etc) och ringbrynjor för att ha maximal rörelseförmåga (helrustningar för kentaurer förekommer men tillverkas inte av dem själva).

Kenaturernas sammansatta båge

Kentaurernas sammansatta båge ser mycket olika beroende på materialet de har tillhanda. Vissa hjordar använder sig av get horn andra av ko horn, bara de är tillräckligt långa. Hos några använder sig man av bambu och återigen några av gran. Kompositionen har helt enkelt fått ändras beroende på vad naturen har att bjuda av. Det finns dock en sak som alla dessa bågar har gemensamt - limmet. När en kentaur dör flås och styckas han och hans kött ges åt de vilda djuren men benen tar man själv hand om. Av dessa ben kokas sedan ett mycket kraftigt lim vilket används till att limma ihop de olika lagrena. Det finns få mänskliga sammansatta bågar som sedan kan tävla med dessa eller för den delen spännas av en människa. Visa män har försökt att förklara detta med att kentauren innehåller ett speciellt ämne som förvandlar och smälter samman de olika delarna till en helhet. Kenatuerna själva anser att benen överför sin ägares styrka och följaktligen används bara limmet från de skickligaste krigarna till pilbågar, man använder dock limmet till flera saker som till exempel att limma fast spjutspetsar, pilspetsar och styrfjädrar. Limmet får dock ej användas till mundana föremål.