Ivideron Slaghööks resa till Nargur

Dessa upptecknelser från en resa genom centrala Ereb till Nargur gjorde den kardiska kartografen Ivideron Slaghöök på 300-talet e.O. och de var ämnade åt hans beskyddarinna drottning Ysolina av Kardien. Det sades att deras nära vänskap sträckte sig mycket längre än till utväxling av brev och att Slaghööks senare vansinne och udda förehavanden frambringades av drottningens försvinnande på de monturiska öarna. Berättelsen rör endast delar av resan och tycks även vara ofullständig men den fick stor betydelse för den senare utvecklingen i de södra delarna av Nargurs skogar.

".. Efter att vi lämnat Staden O och överlevt händelserna i den mirelliska dimman samt farorna på Mefamirs sjö hade centrala Erebs slätter varit en ända lång händelselös vandring. Nu låg äntligen resans mål framför oss; Nargurs skogar. Deras mytomspunnenhet överträffas endast av storleken och vidsträcktheten till detta enorma skogsområde som sägs täcka större delen av Erebs inre. Inte sedan Kejsardömet Jorpagnas tid har tillförlitlig kunskap kunnat berätta vad som döljer sig under deras grenar och endast handlare, legosoldater och annat löst folk har kunnat komma med lösryckt och förmodat överdriven villreda rörande området. Vi hade följt en slingrande och svår led över slätterna, använd av halvciviliserade barbarer som sparsamt byter varor med galningarna i Palinor, och hade det inte varit för min ljusniska vän och kollega Herrikolla Glurrestips vägledning från hans korta resa skulle sannolikt vårt öde ha blivit beseglat redan innan vi nått särskilt långt. Dennes hänvisning till en fredligt sinnad klans bosättning visade sig dock vara oanvändbar då platsen som låg två dagar in från skogsranden inte innehöll annat än svaga rester av något som mig syntes vara en tillfällig vistelse för jägare, och min plan om att här hitta en lots föll... .."

".. ...hans yranden hade nära drivit oss till vansinne då vi slutligen släptes ur den smala klippskrevan där vi hade hållits bevakade bakom en grov träpalissad de senaste dygnen. Krokgäddan är ökänd även utanför Nargur och odågan borde ha vetat bättre än att ägna sig åt romantiskt fingerdoppande när vi färdades nerför älven. En skrivare utan underarm är inte mycket att ha och det var med lättnad vi senare fick veta att han gått hädan under natten. Vi fördes ner från vårat fängelse ledsagade av några krigare som med korta ord på sitt svårbegripliga och grova språk ledde oss fram till en stor eld där en mindre grupp barbarer var samlade i regnet. Längre ner i bergssidan kunde vi ana oss till våra belägrare i skogkanten men deras närvaro var det ingen tvekan om då lukten av svartblod trängde genom både regn och eldrök. .."

".. ...att mina kartor skulle vara det som återigen räddade mig hade jag inte trott då jag förmodade att barbarerna kände sitt land bättre än vad jag kunnat pränta ner på mina pergament efter endast fyra dagars mätningar, men utifrån den senare utvecklingen förstod jag att ingen av de nu samlade klanerna vistades inom detta område på sina årliga vandringar. Den unge hövdingen som verkade vara den enda individ bland dessa vildar med kännedom till joriskt språk var också den enda som förstod mina kartor. Nargurernas skrivkonst sträcker sig inte längre än till korta nedritsningar på smala trästickor samt näverbitar, har han berättat, och den ädla konsten kartografi är ett okänt område för dem. En av mina grova skisser över flodens övre lopp var tydligen det som kunde rädda oss fast riktigt hur förstod jag inte. De andra hövdingarna och flockledarna verkade dock överens och villiga att följa hans förslag. Under natten begav sig den lilla flock kvinnlig krigare, som varit den sista att ansluta sig till den nu kraftigt decimerade ansamlingen flyktingar, nerför berget och lyckades ta sig obemärkta förbi våra fienders vaktposteringar. De var, fick jag förklarat, tillbedjare av krigsgudinnan Mharighan och en klanlös flock svurna åt kriget och döden, särskilt lämpade för detta självmordsuppdrag. .."

".. I gryningen samlade sig alla nargurer som fortfarande var stridsdugliga, även kvinnor och ynglingar, längst ner i våran tillflyktsort som egentligen bara bestod av en grov palissad mellan stora klippblock men som tills nu förvånansvärt bra lyckats motstå svartfolkens anstormningar. Alla klaner har liknande tillflyktsorter har jag lärt mig, och används som permanenta läger under de kallaste vintermånarna. Planen var att med... .."

".. ...hur detta för nargurerna fruktansvärda svek mot Gudinnan, att alliera sig med svartfolken, kunde vara möjligt har jag senare förstått utifrån min väns senare svårtolkade undanflykter när jag frågat honom, berodde sannolikt på blodsalverna. Det jag vet om dessa varelser har jag från Herikollas berättelse från sin korta vistelse hos dem och även om han inget säger om samröre med människor så ser jag det som sannolikt att så var fallet vid detta tillfälle. Bakom en av de enorma mammutarna som brutit ner palissaderna hade jag i stridens slutskede skymtat en spetsörad svartklädd gestalt som skrikit order till både svartblod som människa, och jag kan fortfarande återkalla ljudet från hans röst i minnet, hårda ord inte lämpade för alvernas vackra satenu. .."

".. Nu fyra månader efter att jag såg Nargurs mäktiga skogar för första gången har jag återsett civilisationen även om den är av en primitiv sort. Jag befinner mig i den berendiska kolonin Torshem och väntar nu på en sydgående flodbåt som kan ta mig hem. Bakom mig har jag inte så mycket kartritande men desto mer av nargurisk kringförning; hastiga flykter genom täta snår, bakhåll, vilda attacker, fuktiga myrar, svartfjädrade pilar, död, och jag har fattat yxan och spjutet oftare än pennan och passaren. Det jag dock hittade i flodlöpet under flykten från vinterlägret där i de sydvästra skogarna måste kunna ses som en stor upptäckt och denna kunskap i rätt öron vid hovet kan föra till stor rikedom för Kardien. .."

Lösryckta textavsnitt från vad som synes vara dagboksanteckningar dedikerade till den unga drottningen av Kardien dök först upp i hamnkvarteren i Fristaden efter den Zorakiska erövringen och det är tveksamt om de någonsin lästes av henne. Ivideron Slaghöök återsåg aldrig sin drottning Ysolina, i alla fall inte vad officiella källor berättar.

Upptecknelserna består av endast lösryckna dagboksanteckningar dedikerade till den unga drottningen dök först upp i hamnkvarteren i Fristaden efter den zorakiska erövringen och det är tveksamt om de någonsin lästes av henne. Ivideron Slaghöök återsåg aldrig sin Ysolina, i alla fall inte vad officiella källor berättar.