Inbördeskriget i Grinfara

Inbördeskriget i Grinfara (469-473 e.O.) började som en vanlig arvstvist mellan två grevar. Konflikten eskalerade dock snart och ledde till upprepade våldsamheter som spred sig som ringar på vatten. Gamla oförrätter kom upp till ytan och krävde hämnd och de maktlystna såg sin chans att genom kriget svinga sig upp på statusstegen. Det vackert utarbetade systemet av ömsesidiga trohetseder, som normalt sett hedras in i döden, bröt samman och vapenmakt var nu den enda makten som erkändes. Lagen tillhörde den som kunde upprätthålla den. I ständigt skiftande allianser svepte riddarna över hertigdömet och lämnade brända fält och plundrade gårdar efter sig.

Snart drogs även delar av Ridmark och Havsmanland med i kriget. I övriga Kardien ledde detta till bestörtning då echt stod mot echt och krigets lagar upphört att gälla.

Kung Valur I:s enda reaktion var en ”skarp uppmaning” till hertig Mayok av Grinfara att få slut på stridigheterna. Hertigen som till en början varit passiv valde så sida och gav sig in i kriget. Dock valde han inte med omsorg utan stod slutligen så på den förlorande sidan och förolyckades vid det stora Slaget vid Karmarbrink (472 e.O.). Ledare för den vinnande alliansen var nu baron Arnulf Rödesköld. Under det följande året stärkte baronen sin makt över hertigdömet genom att slå ner alla kvarvarande motståndare.

Så avled kung Valur Valhänt plötsligt. Vidar III ärvde så kronan vid 18 års ålder och gjorde omedelbart vad han ansåg att fadern borde ha gjort fyra år tidigare: samlade hären och red mot Grinfara. Så stod till slut baronen och kungen öga mot öga framför varsin här. Baronen föll ner på knä, bad om nåd och svor sin trohetsed till kungen. Kungen beviljade honom nåd och utnämnde honom till ny hertig över Grinfara.

Efter fyra år var således inbördeskriget över och Grinfara och delvis Ridmarks politiska karta fullständigt omskriven.