Halvlängdsmän

Folkslagsfakta

Namn: Halvlängdsmän (Demianthropuz robushtuz)
Antal: Okänt
Viktiga regioner: Hulehalvön, Sanzas, Ekenfara
Språk: Lokala människospråk, ofta jori
Religion: Lokala människoreligoner, ibland Tevatenu
Folkets namn på sig själva: Varierar
Kallas även: Halvingar, Småfolk, Småttingar, Hulfolk, Låglingar
Släkte: Demianthropuz
Kategori: Mänfolk

Utbredning

Större bosättningar

• Kardien (officiell)

• Zorakin (officiell)

• Nostratiet (officiell)

• Berendien (officiell)

Mellanstora bosättningar

• Klomellien (officiell)

• Mirel (forumet)

• Krun (forumet)

• Trakorien (officiell)

Små bosättningar

• Erebos (forumet)

• Barbia (forumet)

Nostratiet

Huvudartikel:Nostratiet

Troligen halvlängdsmännens urhem varifrån de som medborgare i Kejsardömet Jorpagna sedan har spridit sig.

Hulehalvön

Huvudartikel:Hule

Öster om Fristaden och Ostmark ligger Hule, eller Hulehalvön. Området är halvlängdmännens och småfolket benämner sig här för huler. Deras språk kallas hùli. Halvlängdsmännen har alltid funnits på halvön och har anpassat sig till omkringliggande makter genom historien. Erebs lärde har teorier om att Hule kan vara halvlängdsmännens urhem men inga säkra bevis har hittats, och folkslaget generellt har vaga myter om sitt ursprung. Andra halvlängdsmän skulle i så fall alla härstamma från Hule men deras då engång gemensamma språk och kultur måste sedan länge ha utvecklats åt olika håll. Kanske skulle några av de äldsta alverna kunna veta säkert?

Kullfolket

(...måste redigeras: [1])

Lunnefolket

(...måste redigeras: [2])

Aidne

Halvlängdsmännen i Aidne är präglade av att leva i riddarländerna Kardien och Zorakin men de ser sig samtidigt som tillhörande samma kultur. Aidnehalvlingarna definierar sig också genom att vara noga med skillnaden till sina fränder på Hulehalvön i Nostratiet även om det för den utanförstående är svårt att se olikheterna. Som så ofta med halvlängdsfolket ligger skillnaden i det lilla.

Kardien

Huvudartikel:Kardien

Regil skrev... [3]

En kardisk halvlängdsman:

- Är en del av det omgivande samhället

- Bor oftast i en HLM by

- Tror på Etin och firar samma högtider som andra kardier

- Har utanför kungadomänen Ekenfara en utsatt ställning, trakasseras av de arroganta echtiska adelsmännen

- Har i Ekenfara en helt annan ställning och är där en uppskattad del av samhället

- Man använder sig mycket av grisar (draggrisar, sällsakpsgrisar, slaktrgisar, grisar som bökar upp jorde etc).

- jag tänker mig även att HLM är mycket dugliga bönder, odlar gärna frukt, grönsaker, örter, vin osv för försäljning (åtminstone i Ekenfara)

- Arbetar även ofta som barnuppassare åt fint folk (endást kvinnor om du inte gissade det)

Ekenfara

Ekenfara: [4]

Ekeborg: [5]

Lilla Ekeborg – i en idyllisk och välskött by med rosenbuskar och körbärsrträd bor omkring ett halvt tusende halvlängdsmän. Många av dem har åkrar utanför staden där man odlar frukt och grönsaker som säljs på kungens nytorg. Det vanligaste yrket bland männen år dock finsnickare. Bland kvinnorna är det många som arbetar som barnuppassare åt det rika borgarskapet och adeln. Här finns även ett tehus där Ragnvald Fyrfinger söker lära Echterna riktig tekultur och serverar ljuvligt frasiga smörflarn. Halvlängdsmännen har kommit att bli en accepterad del av staden, även om man får stå ut med fulla ungdomar emellanåt drar igenom Lilla Ekeborg, brummandes på ”Va´ har’u har’u för’e lilla pyre?”, en för staden ny visa av okänt ursprung.

Övriga Kardien

En bosättning halvlängdsmän finns i Gladaskogens östra utkanter. (se slutet av följande artikel: [6])

Bosättningar i norra Kardien: [7]

Zorakin

Huvudartikel:Zorakin

Fraxinus skrev... [8]

Riktigt så tydlig och elegant förklaring till Halvingarnas och ankornas situation i Zorakien finns det inte...ännu. Däremot har det beskrivits tidigare i Zorakintråden att Halvlängdsmännen och ankorna har ett behagligare liv i Zorakin än i Kardien då Zorakerna mer ser dem som en folkgrupp av bönder/borgare bland alla andra. Detta bygger på officiell version från Aidne-böckerna. Som tillägg lade jag att Zorkiska adelsmännen som beskattar sina bönder inte gör så någon åtskillnad från vem skatten kommer. Har man produktiva bönder och hantverkare som inbringar god skatt så vill man inte skrämma bort dem. Och eftersom Halvlängdsfolket allmänt anses för att vara skickliga bönder, ölbryggare och finhantverkare och därigenom är produktiva och värdefulla som skattekälla så är de värdefulla både för adelsmannen på vars marker de bor och för borgarna i vars stad de utövar sitt hantverk. Zorakisk adel är i sitt synsätt både mer kosmopolitiska och mer cyniska än sina Echtiska kusiner. Man dödar inte den gås som värper guldägg. Det samma kan huvudsakligen sägas om ankor. De tenderar dock vanligtvis hålla till i städerna.

Birke skrev...

Kan det tänkas att halvlängdsmännen i Zorakin inte nödvändigtvis alltid lever i egna HLM-byar utan är så integrerade i samhället att det i en vanlig by kan leva två-tre halvlingsfamiljer bredvid den mänskliga befolkningen?

Fraxinus skrev...

Både och anser jag! Det finns både renodlade halvlängdsmans-byar såväl som byar (och städer) där halvlängdsfolket lever sida vid sida med storingarna. Ofta är det kanske äldre HLM-bosättningar som har mer ensartad i demografin. Men vissa sådana byar kanske även har fått en viss inflyttning av storingar. Dessa bygger dock inte hålhus i marken utan får hjälp av sina mindre grannar att göra trivsamma korsvirkeshus med halmtak.

Berendien

Huvudartikel:Berendien

Halvlängdsmän lever över hela Berendien.

Samhället Salsamalandersnäs

I Berendien vid Silverflodens källa återfinns en av rikets största halvlängdsbosättningar, Salsamalandersnäs. I en vid halvcirkel kring källan återfinns cirkus 5000 individer uppdelade i sex byar"städer", Våtningen, Sällsamheten, Grythyttan, Hullebo, Näset och Svartsot. Befolkningen i Salsamalandersnäs känner en stor samhörighet med Berendien och ser sig alla som Berendier. De är kronobönder vilket i betydelsen gör att just deras skatt når direkt till Entika och kungens skattkista. Förutom att producera Berendiens finaste och rakaste gurkor, som kan syltas, saltas och läggas in är halvlängdsmännen i Salsamalandersnäs mycket berömda för sitt glas. I Svartsot och Våtningen görs vackra blå och gröna glasbuteljer, Hulleboborna gör främst glaspärlor, i Sällsamheten görs linser till optikernasskrå i Entika och i Grythyttan arbetar många med det blyinfattade fönsterglasets hemligheter. I Näset återfinns en liten hamn där glasen packas i träullsinredda lårar och skeppas ut.

Området runt Salsamalandersnäs är relativt lätt försvarat, hagtornshäckar, björnbärssnår, slånbärsbuskar och svartvildros är planterat som en yttre försvarmur och gräns mot de närmsta mänskliga bosättningarna som ligger mist två dagsresor bort. Dessutom finns en väldrillad brandförsvarsstyrka i bosättningen, sextiotre man från varje by( 63 som symboliserar de sandkorn som de unga Gudarna gav halvlängdsmännens förfäder att göra en pärla av).

Brandförsvaret är också tänkt att skydda bosättningen från andra yttre hot, de drillas i skuggkamp, försåtminering, slungteknik och att hantera Salsamalanderspiken, en lång stör med en halvmåneformad spets(utformad med hopp om att få hjälp av nattens gudinna).

I byarna odlas gullvete, som ger två skördar om året, silvergurka av finaste sort och de så kallade mullebrukarna skördar ringrova, brödknöl och saffransrot.

Västarna hos den manliga delen av befolkningen går i rött, med brandgula och senapsgula ödlor broderade i tyget. Ett vackert tyg som uteslutande produceras av tolv kvinnor i Sällsamheten. Alla knappar är av glas. [9]

Samhället Grummel

Vid sjöstranden, i skogsbrynet till Bedanskogen ligger det för människor okända samhället Grummel. Här bor ett femhundratal individer som skördar ekollon och kastanj, mullar brandrot och svartpära. Grummelborna är också mycket skickliga simmare. Därför plaskar de gärna omkring i sjön, ljustrar brax, karp och blålystrad bolm. Grummelborna är inte okända för sina halvlängdskusiner i övriga delar av Berendien, men många tycker att kusinerna i skogsbrynet är lite väl skogstokiga. Däremot älskar de alla de mycket vackra brädspel som tillverkas av flitiga små Grummelfingrar. Här görs både Huskbräde, det alviskt inspirerade Ellimiir och Rendisktschack.

Av den blålystrade bolmen och av beskbrunskivlingen tillverkar Grummelborna ett mycket starkt hallucinationsframkallande gift som i generationer har stryckts på de taggsnår som omger och skyddar bosättningen. Därav har fötts en legend bland människobyarna i söder att Bedansjön och skogsbrynet är förhäxat(det är lättare att skrämma personer som är förgiftade av synförvrängande droger).

Västarna som bärs i Grummel är fiskfjällsmönstrade, grönblå. [10]

Krun

Huvudartikel:Krun

Samhället Kara khymun

Beläget mellan Garkhiyislätten och Grynnerbergen står i ensam majestät berget Kara khymun - det svarta fåret. I tidernas begynnelse hem åt vättar, men ända sedan det Jorpagniska imperiets era hemvist åt ett krunskt halvlängdsfolk. Ett halvlängdsfolk något mer aggressivt än övriga halvlängdsfolk. Måhända är det det karga bergslandskapet eller hotet från vättarna som gjort dem ettriga och snara till vrede. Återkommande anfall från vättar och annat svartfolk har tvingat Kara khymuns halvlängdsmän att bygga sina byar otillgängligt och att skydda dem med en uppsjö listiga fällor, allt från förnedrande gyttjepölsfällor, till dödliga stenskred. Om inte fällorna är avskräckande nog, använder sig halvlingarna med stor effektivitet av stavslungor, ett vapen deras skicklighet att bruka nått ryktbarhet långt utanför Kara khymuns branta bergssluttningar.

Dessa vilda halvlingars byar utgörs av små stenhyddor, klädda med de allra vackraste små handknutna mattor. Deras odlingar hittar man uppbyggda på platåer, där de odlar allt från snövete till krunsk knödel. I de gamla vättegruvorna odlar de gryftelsvamp, eller så lagras där delikata ostar och välsmakande snövetemjöd. Sina odlingar till trots är detta halvlängdsfolk främst herdar. I deras hjordar hittar man både pälsget, vinterlöpare och krunsktfår, av vilkas mjölk man tillverkar den i Krun mycket eftertraktade osten - Kyhshyk, den starke. Av djurens ull görs varma tyger och vackra mattor.'

I mångt och mycket klär sig Kara khymuns halvlingar som krunier i gemen, men de sätter stort värde i att smycka sina kläder med blomstergirlander, särskilt de svarta västar som de alla bär. Sedan det jorpagniska imperiets tid låter Kara khymuns halvlingar av hävd pryda sina hjässor, med den i resten av Krun endast för präst- och adelskastet avsedda, cylinderformade hatten shaphkha. Dessa hattar kompletteras hos männen vanligtvis med en respektingivande slokmustasch. [11]

Mirel

Huvudartikel:Mirel

Samhället Klyvardamm

Klyvardamm är ett litet halvlängdsmannasamhälle inbäddat och undangömt bland manshögt tagelgräs och rörvasskogar i Unuriens norra flatland där Iribräcken ringlar sig ner mot Mefamir. Halvlängdsmännen har dämt upp Iribräcken med en långsträckt dammkonstruktion, och de har sina bohålor ingrävda i själva dammväggen. Dammen är hem för ätten Buukh, stolta och hårdförda ättlingar till de halvling-slavar som jorerna förde upp från Kullens folk till det fjärran Mirel för att arbeta på fortifikationsverk och försvarsvallar som skulle skydda den nya provinsen. Bl.a. jordborgen Bohr Ba är halvlängdsmännens verk och det är inte helt utan fog som Buukharna kallar sig själva för Erebs främsta rotborrar. Själva Klyvardamm är också ett exempel på ypperlig byggteknik. Dammväggen är uppförd av tättpackade vassbalar, grästäckta jordvallar och bränntorkade lerblock. Den sträcker sig i en vid hästskoform, och genom ett mångfald av små vattenluckor, kvarnhjulsförsedda forsrännor och reglerande pumprör kan Buukharna odla guldhirs och horngurkor i bassängtegar nedanför. De odlar också feta oxpaddor i täckta yngelkar och slambassänger, och hela plattmarken norr om dammen är ett lapptäcke av små odlingar, genomkorsat av remsor med trädhög bambu och tagelgräs, smala bevattningskanaler och några större pråmfåror.

Buukharna är en välmående och relativt förmögen ätt och då Klyvardammen utgör det bästa stället att korsa Iribräcken upptar de tull för folk som vill ta sig över längs dammväggen. De kontrollerar också en hamn vid Mefamir där de håller paddelsvin och grövre vasspråmar. En Buukh är mycket stolt över sina rötter och familjeäldstarna upprätthåller invecklade släktträd och ätteskrifter där kopplingen till Kullens folk utreds.

Förutom att skryta med sin grävarkonst tycker Buukharna om att yvas över sitt rykte som hårdförda och tappra krigare. Det är inte många av småfolken från den joriska tiden som överlevt i björnmännens bistra land och Buukharna anser att deras krigskonst är orsaken till att de fortfarande gräver och odlar. Dammen är väl befäst med ett vidsträckt försvarstunnelverk, gömda groptorn och stridshål. Tunnelbaggarna som sköter försvaret har tumstjockt pansar av isterhärdat svinläder, snörda hjälmhuvor av vadderat paddskinn, storsköldar tätt prydda med armslånga pikar från jordkastanjens stenhårda skal, samt lätta harpunspjut, lämpade för både försvarsstrid och grodjakt. Spjuten kan också skjutas med hjälp av en s.k. fotbåge som spänns sittandes, med fötterna på bågramen och båda händerna på strängen. Halvlängdsmännen tvekar heller inte att ge sig på fienden med dragna krumdolkar i våldsam närkamp och tunnelstrid. Alla tunnelbaggar är också utmärkta simmare och tränas i vattenstrid och slamkrypning, ett måste för att kunna använda de vattenfyllda delarna av tunnelsystemet och för att kunna nå skyddsrummen djupt under dammens botten.

Mitt på dammväggen reser sig en upphöjning där några knöliga trädgamlingar sträcker sina enorma lavtäckta grenar närmast vågrätt ut över dammens vattenyta. Under den ligger Hallen, samhällets centrum och samlingsplats för ätterådet och säte för rådsäldsten, den ärevördiga Gyllenbaggen. Från Hallen nås de flesta familjehålor, både via det vindlande tunnelsystemet inne i dammen och via de små blåmålade dörrar som finns utspridda längs grästrappor, vallkrön och tistelrankor ute på dammväggens fasad.

Till fest klär sig Buukharna i en spräcklig guldgrön väst av det finaste tunna skinnet från oxpaddornas sladdriga halsblåsor.

Buukharna är den största halvlängdsmannaätten i Mirel, klart större än de storligen föraktade Tåggelbrockarna i Mirhamn och det skamliga och hatade båtfolket. [12]

Klomellien

Huvudartikel:Klomellien

Sanzas

Huvudartikel:Sanzas

Stadsstaten Sanzas i Klomellien är halvlängdsmännens enda självständiga statsbildning som officiellt erkänts av omkringliggande stater.

Trakorien

Huvudartikel:Trakorien

Paraltro

Nötodlande bönder på västra Paratorna. (Trakorien s. 45)

Saphyna

I ett kulligt landskap i utkanten av Frimbolinerslätten längs floden Rubakin.

Erebos

Huvudartikel:Erebos

En bosättning i staden Behrill på ön Beyural.[13]

Barbia

Huvudartikel:Barbia

Bosättning nedanför Klippväggen och utanför staden Babor.

Från Barbia: Nedanför Klippväggen som utgör höglandets södra gräns finns en smal stripa land mellan berget och floden Vattnatra. Jorden är mycket bördig och halvlängdsmän dyrkar här mycket av den mat som försorjer Babor. Vid flodmynningen på nordsidan slutar denna landstripa och här ligger Halvstaden där småfolket säljer sina produkter till de baborska handlarna. Förutom spannmål och grönsaker även öl - halvlängdsmännens "Baborska Brygd" är mycket gott.

Ransard

[14]

Kultur och samhälle

Strapatsen

Idé: [15]

Droger

Halvlängdsmännens drogvanor skiljer sig naturligtvis från samhälle till samhälle, men överlag är ju inte halvlingarna främmande för lite rekreativa droger. Även om drogerna oftast håller sig till uppiggande eller sömnfrämjande téer, eller öl och vin i glada vänners lag, finns ju berättelser om kluriga trädgårdsmästare som röker lite allt möjligt i sina pipor. Öppet missbruk är ovanligt i små slutna halvlingsamhällen, där sociala problem ofta sopas under mattan. Man förväntas vara en förnöjd och fryntlig halvling, och sådana som inte faller in i det ledet brukar sällan konfronteras med mer än försiktiga uppmaningar från vänner och nära släktingar. Halvlingar är som regel också bra på att smussla och smyga med alkoholism och drömsyltmissbruk.

Om problemen väl kommer i dagen brukar ryktesspridning och social utfrysning följa. De som väl blivit utfrysna finner oftast ensamheten så tryckande att de antingen drivs längre in i missbruket, eller söker sig in till någon av människornas större städer och försöker sig på lyckan där. Ibland uppmanas till och med den olycklige att flytta från samhället av dennes egna släktingar, för att inte "dra skämsel och illprat" över släkten. När flytten är verkställd pratar man som regel inte mer om saken i byn och den bortdrivnes existens och minne förtigs.

I människostäder där halvlingar finns som en etnisk minoritet har en missbrukande nykomling ofta en ny chans. Halvlingarna där är ofta en mer realistiskt hårdhudad och sammansvetsad sort. Om ingen stark halvlingminoritet finns som socialt skyddsnät brukar dock nykomlingar snabbt fångas upp i tyngre missbruk och kriminalitet (särskilt inbrott och utpressning).

En arttypisk drog är den såkallade Drömsylten.

Hjältar och personer

• Orro den korte

Typisk bosättning