Gregorius den Röde

Diskussion: [1]

Gregorius den Röde (482-573 e.O.) var en framstående animist från Kandra i Berendien. Han är mest känd för att på uppdrag av den berendiske kungen Valerian V ha författat vad som räknas som den mest omfattande studien av älvfolken, och då i synnerhet alverna.

Gregorius levde i perioder bland Landoris alver och blev med tiden respekterad av dessa. Enligt sägnen var han en av få att bjudas in att bo vid alvkungens Pargals hov, där han levde till sin död. Nedan följer några representativa utdrag ur hans verk:

Vi kan aldrig till fullo begripa alven och hennes innersta väsen, ty så är de skapta. De tycks alltid vara utom räckhåll för våra klena sinnen att greppa. En alv kan stå rakt framför dig, men du kan blott näppeligen förnimma hennes närvaro. Du glömmer det dock aldrig. För att överhuvudtaget kunna förstå alverna måste vi först förstå deras förflutna.

...

Så vitt vi vet stammar alverna från sin moder, Tevatenu. Denna i dag närmast glömda gudinna som benämns Moder Jord av våra lärde, i den mån de alls talar om henne. Alverna spreds för vinden av sin moder i tidernas begynnelse, likt pollen från en gyllenros. De var de förstfödda. Överallt uppstod bländande högkulturer – Melukha, Cerbergen, Månskensskogen – men i dag återstår endast Landori, alvernas urhem. Alvkungens hov utgör ett stängt rike för de flesta av oss. På andra håll lever alverna mer öppet. I Goiana lever älvfolken sida vid sida med de kardiska riddersmännen och på de ändlösa haven seglar de uråldriga goldinerna ännu för att då och då lägga till i någon av Kopparhavets hamnar.

...

Det var människans girighet som fördrev alverna. På jakt efter deras hemligheter, skatter och bördiga riken fördrev vi alverna. Många och långa fasansfulla krig utkämpades. Alverna drog sig tillbaka, flydde in i sina djupa skogar eller ut på haven. De övergav vår värld för att söka sig en ny. Endast i Landoris urskog lever alverna som de en gång gjorde. I perfekt harmoni med naturen, med livet, framlever de sina sista dagar i vår värld. För de är ett döende folk, ett försvinnande släkte.

Värt att notera är att Gregorius skrift i viss mån omkullkastar vissa av de teser som framlagts av Aspubran av Hafsort. Gregorius texter är betydligt mer uttömmande och börjar så sakteligen ersätta Aspubrans som huvudlitteratur för Erebs palaeoanthropologer.

Ytterligare ett intressant faktum kan tyckas vara att han förhöll sig trogen sin religion, den Lysande Vägen, under hela sin levnadstid.

Nämnas bör också Tanor av Ilmeg. Denne kardiske yngling av adlig börd förkastade sin titel och medföljde Gregorius på hans resor som dennes assistent.