Gladaskogen
Mycket gammal skog i Kardien. Här har penterna sina hem.
I mitten av Faltraxnäs ligger Gladaskogen som täcker gott och väl en tredjedel av dess yta. Skogen har dåligt rykte och undviks av befolkningen i dess närhet. Man talar om skogen som farlig och känner sig missmodig då man tränger in i dess djup, utan att kunna förklara varför. I skogens utkanter fäller man träd och hämtar bränsle, men få beger sig längre in i skogen än att man kan återvända innan mörkret. Sanningen är att folks rädsla på många sätt verkar ogrundad. Skogen har ingen större population av något rovdjur som utgör en fara för människor och döljer inte heller troll, orcher eller andra svartfolk. Trots det skulle de flesta som bor i dess närhet hellre bege sig upp i de svartfolksinfesterade Aidnebergen än att korsa Gladaskogen. Inga vägar eller stigar leder genom skogen som utgör ett gigantiskt hinder för handel och resanden.
Det finns många sagor och legender om Gladaskogen. I en populär som finns i flera olika varianter berättas om en ung vän mö som beger sig in i skogens utkant för att plocka blommor/örter/fly sin elake blivande make. Hon går sedan vilse och kommer inte åter. Inte förens en mansålder senare då hon plötsligt återvänder till sin by/ sitt slott. Det tar dock ett tag innan hon lyckas övertyga sin omgivning om vem hon är då hon inte har åldrats en dag. Allt hon kan berätta om tiden borta är att hon kom till en tjärn där älvorna dansade och sedan har hon bara minnesfragment av älvor, underskön musik och skogens mystik. Hon levde sedan resten av sitt liv i sin barndomsby/ slott, men var en särling som ofta drömde sig bort, talade med osynliga figurer och utvecklade en synsk/magisk förmåga.
En annan legend som har sin början är den om draken Tallerin som kom krypande ut ur Gladaskogen, brände kungliga slottet med alla tronarvingarna och spred död och skräck omkring sig till dess han dräptes av hjälten Brand som sedermera blev kung över Kardien. Förutom draken så har även vid ett par tillfällen lindormar kommit krälande ur skogen. Vid ena tillfället kravlade den sig fredligt bort till havet och försvann, men den andra, Grinfaraormen, terroriserade landsbygden i tre månader och dräpte ett par dussin riddare innan han slutligen togs av daga av Baron Riddar Gadaryus Stolpe av Rosenskog, legendarisk hjälte från kriget mot Svarta Tornet och blodsbroder med kung Vidar V Hjältekonung.
Det senaste tillskottet är historien om Hertig Arn av Grinfara som begav sig in i Gladaskogen för att jaga, skiljdes från sitt följde då han satte av efter en enorm kronhjort och sedan aldrig har återsetts. Möjligheten finns att han råkade ut för någon olycka och avled, men de som bor i närheten av skogen vet bättre – hertigen är älvatagen.
Det är inte många, om ens någon, som känner till hela sanningen om Gladaskogen. Sanningen är att skogen är äldre än mänskligheten själv. Under forntiden vredgades Etin/gudarna över de styggelser som befolkade Altor. Etin/gudarna förgjorde så dessa genom en serie enorma katastrofer. Gladaskogen är en av få platser som undgick denna våg av förstörelse och har stått på samma plats sedan innan mänsklighetens tillblivelse. De yttersta delarna av skogen är precis som vilken skog som helst i Kardien. Lite längre in tar urskogen överhand. Här växer förhistoriska trädslag som inte ses någon annanstans på Altor. Några av dem påminner starkt om sina sentida ättlingar, andra antar märkliga former, täcks av stenhård, blåsartad, bark eller bekläds med barr som är flera alnar långa. Träden här är gamla, många över tusen år, men de är inte uråldriga och här och var skjuter ungträd upp sina skott och strävar mot lövtaket ovan. I skogen lever allehanda knytt och älvfolk. Dessa är inte på något sätt ondsinta, men de vill heller inte väl. Den som vet ur man undviker eller blidkar dessa löper sällan någon fara, men för den oförsiktige kan ett möte med älvorna sluta som för den unga mön i sagan eller Hertig Arn. Däremot finns här få eller inga alver och ingen har någonsin sett satyrer, kentaurer eller liknande i skogen. Däremot bebos skogen av penterna som lever ett liv i skogen som är genomsyrat av vidskepelse. Penterna vet vilka andeväsen som man måste offra till, vilka delar av skogen som bör undvikas och vilka tider på året och dygnet som kräver extra uppmärksamhet.
De vandrare som beger sig in i skogen brukar ofta vittna om att de till en början kände sig tillfreds och trivdes med att färdas genom den till en början ganska öppna skogen. När sedan skogen ändrar karaktär och träden blir allt mer annorlunda börjar missmodet koma krypande. Man får känslan av att vara på fel plats, en plats där man inte hör hemma. ”Som en faltrakisk bonde vid hovet eller en dvärg till sjöss”. Den som inte tar sitt förnuft till fånga utan fortsätter kommer så slutligen till skogens mitt.
Gladaskogens mitt utgörs av uråldriga kolosser till träd, döda men ändå i liv. Förstenade lövlösa knotstammar av benhård kärnved och envishet, som varken yxa eller eld biter på. Marken är mörk och otillgänglig. Väldiga rotbalkar, spruckna grenknölar och snedvridna stammar, breda som borgtorn. Ett virrvarr av massiv livlöshet dit Etins ljus inte når. En värld där andra, äldre gudar råder. Långt inne i skogen känns det som om tiden skulle upphöra att existera. Allt är stilla och tryckande och levande varelsers hjärtslag blir allt långsammare ju längre in de tränger. De finns de som menar att tiden faktiskt står stilla i skogens hjärta, och om man kan anpassa sig till skogens rytm, kan man leva hur länge som helst där inne. (Visserligen i nåtslags disig halvdvala...) Några menar på att man kan stöta på hur gamla varelser som helst där inne, andra hävdar att de har gjort det. Mötet verkar i sådant fall inverkat menligt på deras mentala hälsa och dessa personer tas sällan riktigt på allvar.
Vissa människor säger att gudarna planterat träden upp och ner, så att deras lövkronor växer under jorden, och det som man ser är deras mörka rötter. Trots att skogskärnan ter sig helt livlös så spräcker de gamla jättarna till träd dock löv ungefär en gång på 100 år; tjocka mörkgröna bladverk som sakta tränger fram ur mosstäckta och till synes helt döda grenar. Efter ett halvår är hela trädkronan intäkt i ett ofantligt virrvarr av frenetiskt växande lövmassa och slingrande klängskott. Lövverket står sig i ett par år, men antar snabbt den gråa och bruna färgtonen från resten av skogen, och det sista året hänger endast tunna sjok av frasiga och döda löv kvar. En enda trädkrona av dessa bjässar motsvarar en hel normal skogsdunge, så när ett träd spräcker löv bildas en veritabel oas av dunkel grönska mellan allt det gråa och förtvinade.
Försök att karaktärisera dessa träd har vid ett tillfälle gjorts av mandelordens munkar. Det mödosamma och farliga arbetet gav inte någon frukt, för trots att de livlösa giganterna vid en första anblick ser liknande ut, kom man fram till att i skogens djupa kärna är varje träd unikt och kan inte kategoriseras tillsammans med något annat träd.
Ur Jerome Monardes reseskildring:
Stigen går längre och längre in i en allt dunklare skog. Smaragdgrön mossa väller fram över den blockrika marken. Strutbunkarnas blad växer upp ur marken likt skimrande ljusgröna fontäner. En liten bäck strilar fram från en mossbehängd bergsbrant, ner genom mossa och dess porlande läte följer vandrarna i på deras väg genom skogen.
Skogen tycks alldeles tyst sånär som på ett vagt mumlande som tycktes komma från trädkronorna när den svaga vinden berördes deras styva blanka barr eller märkligt formade löv. Runt en lite källa virvlade dimslöjer runt, svepande och glidande längst mosstäcke, stammar och strutformade ormbunkar.
Träden antar allt märkligare former och proportioner, blir alltmer förvridna, knotiga och märkliga. Rötterna väller ner från stammar likt tentakler som girigt söker sig ner i jorden. Enorma ekliknande träd breder ut sig med förvridna grenverk likt urtidsodjur som mitt i ett raseriutbrott piskat sin omgivning för att därefter förstena på sin plats.
Vissa träd tycktes aldrig ta slut, deras stammar fortsatte vindla sig uppåt, uppåt mot en avlägsen krona som delvis skymde himlen. Man kunde knappt se slutet på trädens toppar. Dessa döljer de dunkelgröna kronorna och trädens höjd med gemensamma krafter.
Längst marken breder tjocka mattor av myskmadra och vintergröna ut sig över den gröna mossan och vars vita och ljusblå blommor ter sig likt tusentals stjärnor som speglar himlens fixstjärnor. Murgröna klänger fram över skogsgolvet och fortsätter slingra sig upp i trädens stammar och klär dessa med sina mörkgröna och silvriga blad.
En solstråle letar sig ner genom kronvalvet och belyser av dagg gnistrande spindelväv.
Jerome begav sig in i skogen för att kategorisera dess flora i sällskap med pentiska vägvisare. Expeditionen var framgångsrik tills Jerome insisterade på att besöka skogens hjärta. Penterna övergav då plötsligt expeditionen och de fick själva söka irra sig ut mot civilisationen. Under en av nätterna försvann halva styrkan spårlöst, ytterligare en man förirrade sig till en älvatjärn och Jerome tvingades lämna honom åt sitt öde då han ej längre gick att kontakta. Slutligen rädaddes man av de halvlängdsmän som bebor Gladaskogens östra utkanter och eskorterades så tillbaka till civilisationen.
