Fiskar

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Fiskar

Fisk

Jordifisken

Jordifisken är en ganska liten fisk med en maximal längd av 15 centimeter och en maximal bredd på 8 centimeter. Fisken har blankröda fjäll över hela den strömlinjeformade kroppen och fenorna är även dem röda. Jordifisken lever i stora stimm om flera hundra fiskar och utgör basföda för ett antal olika rovfiskar. Under leken som infaller under tidig sommar hoppar honfiskarna upp i luften under det att de sprider ut sin rom över vattenytan. Hanfiskarna simmar sedan helt enkelt igenom molnen av rom vid vattenytan under det att de sprutar ut sin mjölke. När äggen befruktats sjunker dem till bottnen och ligger där tills de kläcks på sensommaren. Det tar en nykläckt jordifisk ungefär ett år att nå den maximala storleken.

Jordifiskar anses i allmänhet vara dålig matfisk på Kasyr på grund av den fräna och något beska smaken, och används inte i någon större utsträckning i matlagningen. Fiskarfamiljer som har det knapert kan undantagsvis torka och salta in fisken och lägga den på tunnor för vinterbehov.

Hemvist: Kopparhavet, främst runt Kasyr

Vanlighet: Vanlig

Järnkarp

Denna flodlevande fisk kan bli manslång och då väga runt 50 kg. Järnkarpen är en skygg allätare som äter bottensediment och vattenväxter, skaldjur och plankton. Unga fiskar jagas av diverse rovfiskar och vadarfåglar. Järnkarpen sägs kunna bli riktigt gammal. Den beryktade, gigantiska järnkarpen Gammelvrid sägs hålla till i Maure väster om Sanzas och sägs vara över 80 år gammal. Sanzas halvlingar har en årlig Feskefest där de försöker fånga den legendariska fisken, men hitills har ingen lyckats. Köttet är hyfsat aptitligt och järnkarp i alla dess former är populära inslag på gästgiverimenyerna runtom Klomellien.

Hemvist: Floder och sjöar i Klomellien.

Vanlighet: Vanlig

Skraltunga

Skraltunga är en fisk som kan bli upp till en meter lång. Den normala längden är 50 centimeter med en bredd på 20 centimeter. Skraltungan har en något bredare framdel som sedan smalnar av mot stjärtfenan. Skraltungan kan uppvisa olika färgteckningar beroende på årstid. Under sommaren är den ljust grönskiftande med svarta prickar över större delen av kroppen. Under hösten försvinner prickarna, och färgteckningen övergår i ljust röd-orange. Under vintern är kroppen ljust blå och prickarna kommer tillbaka. Under våren försvinner återigen prickarna och kroppen antar en ljus beige färg. Under samtliga årstider är underdelen av kroppen helvit. Skraltunga har även två vita spröt som sticker ut från strax ovanför ögonen, vilka kan vara av varierande längd.

Skraltungan leker under tidig vår och samlas då i små vikar eller långgrunt skyddat vatten. Rommen kläcks under sensommaren och ynglen börjar äta insekter och plankton innan de vid 10-15 centimeters storlek börjar blanda in fisk i födan. Skraltungan utvecklas sedan till en rovfisk som bland annat livnär sig på Jordifisken. Skraltungan har dock flera naturliga fiender i andra större rovfiskar och i jättesköldpaddorna som finns i kasyrs farvatten.

Skraltungan är en omåttligt populär matfisk på Kasyr och många av mästerkockarna på Kasyrs tavernor använder fisken till ett flertal olika maträtter. Ibland hörs tillnamnet "ön med den skrala tungan" om Kasyr, syftande på de goda rätter som kan göras på fisken. Några exempel på maträtter är skralfenssoppa, skraltunga med starka örter och stoppad skraltunga. Skraltungans fiskrom är ansedd som en delikatess, medan de övriga rätterna är vanligt förekommande maträtter i den kasyriska kokkonsten.

Ereb altors naturbegåvade lärde har under årtionden fört långa och högtravande vetenskapliga diskussioner om den skiftande färgteckningen på skraltungan, och om det är ett kamouflage eller beror på olika övergångar i levnadsfaser. En udda teori som framhållits av mandelmunken Bervan Ghalt är att deras fjäll innehåller linser som bryter och återkastar det naturliga ljuset för årstiden (solen), en teori som naturligtvis förkastats av de flesta andra lärde. Ingen vet riktigt heller hur gammal en skraltunga kan bli eller varför de väljer att i så stort antal finnas omkring just kasyrs öar.

Hemvist: Vattnen runt Kasyr

Vanlighet: Vanlig

Rovfisk

Akrogalisk mördarstör

Denna glupska, köttätande och vagt hajliknande släkting till den altoriska stören kan bli nära sju meter lång. Romstinna honor kan uppnå vikter runt ett och ett halvt ton. De allra största exemplaren är troligtvis över 100 år gamla. Det är den största kända fisken som påträffats i akrogaliska floder. Mördarstören har inga fjäll utan rader av kraftiga benplattor och är dessutom beväpnad med en fruktansvärd rovfiskgarnityr. Den är en vandringsfisk som vandrar upp i floder för att leka i samband med vårfloden. Det är också då den utgör det största hotet mot intelligenta varelser. Normalt sett äter den andra fiskar, as, sjöfågel samt små och medelstora däggdjur, men den är enormt glupsk och alla varelser som befinner sig i vattnet löper risken att attackeras. En fullvuxen akrogalisk mördarstör är stor nog för att svälja en fullvuxen karl hel. Mördarstörens rom anses vara en delikatess i Dharbia och Kalmurri, men det traditionella flodfisket med harpuner och fångstnät är en ytterst riskabel syssla.

Hemvist: Akrogaliska och cerevaliska vattendrag samt Masevabukten.

Vanlighet: Sällsynt

Forgya

Forgyor är något så ovanligt som stimlevande, köttätande flygfiskar. De påträffas vanligtvis ute på de stora haven i stim om 40-300 fiskar, men har även skådats betydligt mer kustnära. Forgya är det namn som används i de flesta joriska kulturerna, men rovfisken går även under namnet Dödsfisk i andra kulturer. Fisken är silverfjällad och långsmal, runt 30 cm lång. Dess käkar är utrustade med pirayaliknande garnityr. Men det som utmärker forgyan mest är dess överdimensionerade bröstfenor med vars hjälp den kan glidflyga över vattenytan. Den nyttjar havets uppvindar och har förmågan att glidflyga upp till 100 meter åt gången på upp till sex meters höjd ovan vattenytan. Många fiskare hävdar att forgyan använder sin glidflygning för att attackera byten ovan vattenytan, men detta är felaktigt då glidflygningen är till för att undvika större rovfiskar. Ett stort stim flygande forgyor kan dock innebära vissa problem för sjöfolk som befinner sig i mindre eller låga båtar. Ett riskmoment är att forgyorna dras till ljuskällor. Detta faktum är välkänt bland infödingsfiskare i Paringuabukten som fiskar forgyor med facklor och nät uppspända ovanför vattenytan. Känner man inte till detta kan en lanterna eller fackla ombord göra att man plötsligt kan få hundratals forgyor med smattrande rovkäkar i båten. När en sådan situation är över är det bäst att man kontrollräknar fingrar och tår. En annan orsak till oro är att ett glidflygande stim forgyor är tecken på att det finns en eller flera långt större rovfiskar i närheten. Stora hajar och sjöormar kalasar gärna på forgyor. Ett stim forgyor i sig kan också utgöra en fara om man befinner sig i vattnet och blöder. De dras till blodlukten. Normalt äter de mindre fiskar, men har blivit ökända för att ha rensat förlista sjömän till benen.

Hemvist: Vanligtvis varmare hav. Forgyor har dock påträffats så långt norrut som Faltraxbukten.

Vanlighet: Ovanlig

Kvarnstensfisk

Denna marulksliknande rovfisk kan bli upp till 3 meter lång och uppnå en kroppsvikt av 800 kg. Fiskens namn kommer av att den snärjer byten med tre tentakelliknande stjärtfenor och drar ned dem i djupet för att dränka dem. Den är allmänt fruktad av fiskare.

Hemvist: Djupa sötvattenssjöar och Golwyndas sötvattenshav.

Vanlighet: Sällsynt

Nargurisk krokgädda

Den narguriska krokgäddan är en stor rovfisk som påträffas i Nargurs större vattendrag. Den kan bli över tre meter lång och har då en vikt på 200 kg. Berättelser om långt större exemplar som lurar i de mörka skogstjärnarna är dock vanligt förekommande bland nargurs barbarstammar. Krokgäddans spolformade kropp är försedd med gråaktiga, kraftiga pansarfjäll och dess rovgarnityr består av dubbla rader med skräckinjagande huggtänder, vilket ger den ett nästan krokodilliknande utseende. Fisken är också känd för att förväxlas med en stock, när den flyter stilla vid vattenytan. Denna aggressiva sötvattensfisks huvudkost består mestadels av andra fiskar, kräftor, sköldpaddor och grodor, men den kan även lurpassa på drickande eller vadande däggdjur av olika storlek. Den har också setts äta as och kannibalisera på sina egna artfränder. Det förekommer dessutom en rad historier om hur krokgäddan slagit käftarna runt mansarmar och händer för att dra ned dessa människor i vattnet. Om detta beror på att rovfisken misstagit sig på bytets natur eller inte framgår inte. Faktum är dock vissa narguriska klaner använder en metod vid krokgäddefiske som går ut på att fiskaren sveper in armen i ett tjockt tygbylte, låter krokgäddan bita sig fast för att sedan dra upp den på land där den kan klubbas ihjäl. Att fiska riktigt stora exemplar som ensam fiskare är dock inte att rekommendera.

Hemvist: Större vattendrag och vattensamlingar i Nargur.

Vanlighet: Sällsynt

Pälsfisk

[1]

Angående pälsfiskar: Till släktet pälsfiskar anses fiskar som istället för fjäll förlänats med päls. Dessa kan ofta tillbringa tid även på land. Det har debatterats huruvida det faktiskt rör sig om fiskar eller borde specificerats som annan art. I tidigare källor utmärkte sig pälsfiskar genom att fly ned i vatten om attackerade, varför de klassades som vattenlevande och därför fiskar. Denna teori gör sig problematisk jämfört med exempelvis reptiler och amfibier. Men då dessa inte har päls faller de likväl utanför den aktuella debatten. Enligt lysande vägens religion finns ett stort antal fastedagar, då troende inte tillåts äta kött. Många menar att pälsfisken helt enkelt är ett sätt att kringgå regeln, då fisk är en acceptabel föda under fasta. Fiskarna bäver, säl och val är mycket vanligt förekommande på middagsborden hos den högvälborna under fastedagar.

Akrogalisk jättebäver

Denna bäverart blir omkring 1,5 meter lång och har då en vikt runt 60–80 kg. Dess mörkbruna päls är eftertraktad.

Hemvist: Akrogaliska vattendrag.

Vanlighet: Ovanlig

Nargurisk jättebäver

Denna gnagare uppnår ungefär samma storlek som den akrogaliska jättebävern men lever i djupet av Nargur.

Hemvist: Vattendrag i de narguriska skogarna.

Vanlighet: Ovanlig

Raggfening

[2]

Hemvist:

Vanlighet:

Skunksäl

Skunksälen är en liten, öronlös (dvs äkta) säl där hanarna blir runt 120–180 cm långa och väger uppemot 100 kg. Honorna blir något mindre. De är skickliga simmare och kan dyka ned till 200 meters djup, samt hålla andan i nästan en halvtimme. Skunksälen lever av småfisk och kräftdjur. Det som skiljer skunksälen från andra altoriska sälar är dess fantastiska försvarsmekanism. Genom apokrina svettkörtlar kan de utsöndra ett mjölkvitt sekret med semiokemikalier som skrämmer iväg många hajarter. Semiokemikalierna väcker nämligen vissa hajarters (t ex vithajens) flyktbeteende. De havsfarande gråalverna har upptäckt att skunksälens utsöndringar ger ett skydd mot vissa större hajarter, och smörjer ibland in sig med sekretet om de måste ned i vattnet i hajrika vatten. Ibland har de även tämjda skunksälar som simkamrater.

Hemvist: Kopparhavets kuster.

Vanlighet: Ovanlig

Svartstripig jättebäver

Den svartstripiga jättebävern blir omkring 2,5 m lång och är då lika tung som en fullvuxen karl, med en vikt runt 60–100 kg. Den har sex tum långa framtänder som den kan utdela rejäla bett med om den känner sig trängd. Jättebävern jagas för både pälsens och köttets skull.

Hemvist: Kasenuskogarna och Narim.

Vanlighet: Ovanlig

Haj

Sombatzisk flodhaj

Denna släkting till den altoriska tjurhajen påträffas i Sombatzes grumliga floder och estuarier. Den blir runt två meter lång och kan väga drygt 150 kg. Liksom tjurhajen är den en aggressiv hajart som har blivit ökänd för att ha attackerat människor. Den är en solitär rovfisk som mestadels äter fisk, öresvin, artfränder, sköldpaddor, sjöfåglar, as, mindre krokodiler, krabbor samt små och medelstora däggdjur. Den är dessutom extremt territoriell och attackerar alla inkräktare på reviret.

Hemvist: Floder och estuarier i Sombatze.

Vanlighet: Ovanlig

Sumphaj

Även denna hajart är känd för sin oerhörda aggressivitet och blodtörst. Den är mörkgrå till färgen, kan bli upp till tre meter lång och väga 200 kg. Liksom den sombatziska flodhajen så håller den ofta till i sötvatten och bräckt vatten, gärna i floddeltan, estuarier och vassklädda marskland. Hajen har påträffats så långt norrut som Marsklandets delta i Kardien, men förekommer vanligen längre söderöver. Sumphajen är en solitär, opportunistisk rovfisk som äter allt från krabbor, fisk och as till flodhästkalvar, mindre krokodiler och korkade äventyrare.

Hemvist: Deltan, träsk och vattendrag.

Vanlighet: Ovanlig

Svart kolosshaj

Denna aggressiva hajart är fruktad av sjömän och fiskare i norr och kan bli upp till 7 meter lång och väga strax över ett ton. Den är en solitär jägare som mestadels lever på säl, sjöfågel och allehanda kadaver som påträffas i haven. Hajen är dessutom känd för att följa efter fiskebåtar och skepp i hopp om att finna något ätbart. Tjugerna kallar denna jättehaj för Ursuakh, Svart ande, då den sägs vara dödsgudinnan Mirraghans budbärare. Den person som rovfisken betraktar då den sticker upp huvudet ovanför vattenytan anses enligt tjugerna vara dömd att dö inom kort.

Hemvist: Kalla hav.

Vanlighet: Mycket sällsynt

Vit skeppsbane

Denna vita jättehaj är en trög planktonätare i samma storlek som en medelstor val. Sin fridfulla natur till trots så kan den utgöra en livsfara för fiskare. Den vita skeppsbanen har nämligen fått sitt namn p g a dess tendens att utnyttja båtar och skepp för att skrapa rent sin valhajsstora kropp från parasiter. Många fiskare har drunknat när giganten helt sonika har kapsejsat deras fiskebåtar.

Hemvist: Ormsjön.

Vanlighet: Sällsynt

Valfisk/Stor fisk

Bardalon

Bardalonen är en av Altors allra minsta valar med sina blott 5 meter och 3 ton. Som alla andra bardvalar är den en planktonätare och lever i par tillsammans med 1–3 kalvar. Dess kött anses vara en välsmakande delikatess och jakten på bardaloner har nästan utrotat beståndet helt. Bardalonen är dock väldigt lynnig och är känd för att både välta och ramma båtar.

Hemvist: Kalsalsjön och Tadzabukten i östra Akrogal.

Vanlighet: Mycket sällsynt

Gigantisk betraktare

Denna havslevande, enorma och planktonätande fisk har fått sitt namn av sin tendens att sticka upp det massiva, benbepansrade huvudet ovanför vattenytan när den nyfiket vill utforska något. Enligt vana fiskare kan detta beteende pågå under flera minuter, vilket gör den till en attraktiv fångst. Den stora mängd kött en gigantisk betraktare ger brukar ofta torkas, och anses som en delikatess. Den gigantiska betraktaren är för övrigt närbesläktad med den fasansfulla pansarfjälliga slukaren, som också jagar sin dumtröga kusin. Detta gör fisket av gigantiska betraktare till en stundtals farlig syssla, då man aldrig kan vara riktigt säker på vilken av de närbesläktade arterna som är på väg upp till vattenytan.

Hemvist: Västerhavet.

Vanlighet: Sällsynt

Kopparhavstumlare

Denna trubbnosiga, delfinliknande tandval blir runt 1,5 meter lång och väger drygt 50 kg. Den lekfulla krabatens rygg är mörk och undersidan ljus. Kopparhavstumlaren lever av småfisk, mindre bläckfisk och kräftdjur. Den är en mycket snabb simmare (ca 55 km/h) och lever i små flockar om max ett tiotal djur. De använder ultraljud för ekolokalisering och kommunicerar med klickande och pipande läten. Kopparhavstumlare, eller maarsvin som de ofta kallas, brukar överlag ses som ett gott omen bland sjöfarare som tappat bäringen, då tumlarens närvaro är tecken på att man befinner sig nära en kust. De är nyfikna och simmar gärna nära skepp och båtar. Det finns också de sjöfarare och fiskare som hävdar att tumlarnas läten och ultraljud skrämmer bort sjöormar. Detta får dock tas med en nypa salt. Sant är däremot att Kopparhavstumlare har tämjts och tränats av de mystiska, havsfarande sk gråalverna.

Hemvist: Kopparhavets kuster och flodmynningar.

Vanlighet: Ovanlig

Rammval

Denna blågrå planktonätare kan bli uppemot 10 meter lång och väga 8–10 ton. Den har ett oerhört kraftigt skallparti som den använder för att ramma de marina rovdjur som hotar den, t ex stora hajar och späckhuggare. Rammvalen är dessutom känd för att ramma båtar och mindre skepp. Den jagas för späcket och köttet. Tran, som används som lampolja, fås också från valen genom kokning.

Hemvist: Masevabukten.

Vanlighet: Vanlig

Späckhorning

Denna tandval kallas även liten svärdsval och är en sydlig släkting till den arktiska narvalen. Späckhorningen blir runt 4–5 meter lång och väger drygt 1–1,5 ton. Liksom narvalen så har späckhorningshanar en markant, spiralvriden huggtand som sticker rakt ut från skallen likt ett spjut. Det finns t o m exemplar med två parallella sådana stöttänder. En elfenbenshuggtand kan bli hela 2–3 m lång och används främst som ett vapen i djurets parningskamp och som försvar mot allsköns faror som lurar i havsdjupet. Späckhorningen är känd för sin kamplust och sin tendens att attackera skepp och båtar. Ibland leder detta till att djuret fastnar med hornet i bordläggningen och drunknar. Majoriteten av sk ”äkta” enhörningshorn som cirkulera på marknaden där de betingar sin vikt i guld är i själva verket huggtänder av elfenben från späckhorning eller narval. Huggtänder från valarna kan användas både till hantverks- och konstföremål men även som spjut. Dessa förses ibland med järnspets. Huggtänder från dessa valar är förvånansvärt flexibla och starka. Spjut och lansar av huggtänder är t ex vanliga bland tjugerna på Orghin.

Hemvist: Akrogaliska och cerevaliska vattendrag samt Masevabukten.

Vanlighet: Sällsynt

Underliga fiskar

Caddisk solstjärna

Den caddiska solstjärnan är mycket sällsynt och betraktas som helig av dalkerna, då den till utseendet påminner mycket om den Lysande Vägens symbol, solen. Den har en stor cirkelrund kropp och åtta armar, och kan mäta upp till en aln i diameter. De lever vanligtvis långt ute till havs, men det händer att döda solstjärnor flyter iland längs Caddos kuster. Dessa döda solstjärnor anses vara mycket heliga, och bevaras som reliker i öns helgedomar. Det finns många historier om helanden och under för dem som vidrört en solstjärna och sedan skänkt den till ett soltempel. Om däremot en fiskare får en levande solstjärna i sitt nät måste denne göra bot genom vallfärd, fasta eller penninggåvor till kyrkan.

Hemvist: Kopparhavet.

Vanlighet: Mycket sällsynt

Bild: [3]

Glashavsål

Denna jättelika darrål har endast påträffats i Glashavet. Arten är mest känd p g a de döende exemplar som flytit i land vid Sombatzes kust. Den kan bli 11 meter lång och uppnå en vikt på nästan 300 kg. Längs dess kropp finns elektroreceptorer som känner av de svaga elektriska signalerna från de fiskar den tar som byten. Dess svans är en enda stor muskel där den alstrar elektricitet. Med denna formidabla jakt–och försvarsmekanism så avskräcker den de flesta rovfiskarna. Ålens elektriska försvar är starkt nog att i extrema fall orsaka hjärtstillestånd och omedelbar död. En vältränad individ med en stor portion tur kan klara sig, men medvetslöshet kan naturligtvis leda till drunkning om personen är i vattnet.

Hemvist: Glashavet.

Vanlighet: Mycket sällsynt

Glasmanet

Dessa brännmaneter har upp till 13 meter långa fångsttrådar med giftförsedda nässelceller. Giftet kan döda en vuxen man på bara någon minut, vilket gör glasmaneten till en av Altors absolut giftigaste varelser. De påträffas endast i tropiska och subtropiska vatten, där de driver med strömmarna i hundratal.

Hemvist: Glashavet och Valgussjön.

Vanlighet: Sällsynt

Kamsunsk pansarål

Den kamsunska pansarålen kan uppnå en längd av hela 9 meter och en kroppsvikt på drygt 200 kg. Varelsen är namnet till trots ingen ål utan en marin jätteorm som påträffas i kustvatten såväl som i djupare floder. Dess kropp är boaliknande, men täckt av primitiva pansarfjäll.

Hemvist: Kamsunska floder samt Valgussjön. Vanlighet: Mycket sällsynt

Skelettorm

Denna ålfisk, som också kallas Död mans förebrådare, kan bli över två meter lång. Dess kropp klädd av ett pansarliknande kitinskelett som glittrar olycksbådande i det mörka havsdjupet. Skelettormen är mest känd för att dess blod är oerhört giftigt. Ålen måste därför tillredas med största aktsamhet om man inte vill att måltiden ska bli ens sista. Giftet används i vissa lönnmördarkretsar.

Hemvist: Kopparhavet.

Vanlighet: Sällsynt

Bild: [4]

Sötvattensborre

Denna svarta, sötvattenslevande tagghuding kallas även vadställesborre och är en av Altors giftigaste varelser. De illröda taggarna är 8 tum långa och så sylvassa att de lätt tränger igenom en lädersula. Den lever på 1–10 meters djup och äter alger, döda växter och as på bottnen.

Hemvist: Trögflytande floder och åar i södra Ereb.

Vanlighet: Mycket sällsynt

Åttaarmad tjärnfisk

Denna obehagliga rovvarelse är en glupsk, aggressiv sötvattensbläckfisk som påträffas i vissa skogstjärnars mörka och stilla vatten. Den kan uppnå ett armspann på hela 12 meter, en mantellängd på nästan tre meter och väga nästan ett ton. Den är ett veritabelt monstrum som jagar det mesta den kan fånga med sina sugkoppsförsedda tentakler och därefter mala sönder med sin grova rovnäbb.

Hemvist: Mörka, djupa tjärnar och insjöar i tempererat inlandsklimat eller varmare klimatzoner.

Vanlighet: Extremt sällsynt