Dalkisk grammatik
Fonetik
Toner
I dalkiskan finns två toner, en stigande och en fallande. Varje stavelse måste vara stigande, fallande eller obetonad. I skrift sätts endast den uppåtgående tonen ut. Var nedåtgående toner ligger i ett ord följer nämligen dessa (enkla )regler:
- 1. Enstaviga ord kan inte vara obetonade.
- 2. Ett nasalt o (õ) kan aldrig ha en stigande ton.
- 3. Stavelser med olika toner ligger inte intill varandra utan måste separeras med en obetonad stavelse, se dock 7.
- 4. Två fallande toner kan aldrig ligga intill varandra.
- 5. De ”korta” diftongerna ei och oi kan inte ha stigande ton. Övriga diftonger kan i sällsynta fall ha stigande ton om de inte ligger i slutet av ord i vilket fall de räknas som korta.
- 6. I tvåstaviga eller flerstaviga ord är, om inget annat anges, alltid den första stavelsen fallande och den andra obetonad. Om första stavelsen är stigande är också då den andra obetonad.
- 7. Om en stigande ton ligger på den andra stavelsen i ett tvåstavigt ord är den första alltid fallande.
- 8. Om den andra stavelsen i ett ord är stigande måste den första vara obetonad.
- 9. Två obetonade stavelser kan aldrig följa på varandra i ett ord.
Substantiv
Dalkiska substantiv böjs i fyra kasus: Absolutiv, ergativ, instrumentalis och genitiv, samt i två numerus: Singular och plural. Man gör inte skillnad på genus (maskulinum, femininum etc.) på dalkiska.
Absolutiv och ergativ
Till skillnad från i de flesta andra språk, skiljer man i dalkiskan inte mellan subjekt och objekt. Till exempel finns inte skillnaden jag-mig. Istället böjer man subjektet i olika former beroende på om verbet har ett objekt eller inte, det vill säga om verbet är transitivt eller intransitivt. Är verbet transitivt måste subjektet böjas i ergativ, om verbet är intransitivt står subjektet i absolutiv. Notera att alla objekt alltid står i absolutiv. Absolutiv kan ses som substantivets grundform eftersom denna form inte har någon ändelse i singular. I plural är ändelsen -oi. Den grundläggande ändelsen för ergativ är -i eller -ni, i plural -oini.
- Ex.
- ergativ - kásapidiõ Étini dúni ”Etin skapade ljuset”
- ergativ - Álo Cadioni tinnean ”Cadiõ äter kött”
- absolutiv - Étin ontu dúdean ”Etin är allt”
- absolutiv - Cadiõ tinnean ”Cadiõ äter”
Genitiv
Genitiv används för att uttrycka ett ägandeförhållande, en egenskap, en del av något samt det ämne eller material av vilket något består. Normalt föregår ett ord böjt i genitiv sitt huvudord. Genitiv har ändelsen -is eller -s, i plural -ois.
- Ex.
- ägande - ádoidionis alúllo ”pojkens vän”
- ägande - Étinis aloblo ”Etins makt”
- egenskap - ar kapos ádoidiõ ”en tio-årig pojke” (tionde årets pojke)
- del av något - dalcois hékiõ ”vissa av dalkerna” (dalkernas del)
- material - édoicionis dottiõ ”järnkedja” (järnets kedja)
Instrumentalis
Instrumentalis används för att uttrycka det medel med vilket något utförs. Om man till exempel slår i en spik med en hammare, ska ordet ”hammare” böjas i instrumentalis. Ändelsen för instrumentalis är -úni, i plural -únoi.
- Ex.
- Íro óppeani ummean asissúni ”Jag krossar en sten med en hammare”
Bestämningsord (Adverb/Adjektiv)
Ett adjektiv placeras efter ordet det beskriver. På dalkiska säger man alltid "en hund stor", "en stjärna ljus" etc.
Superlativ skapas genom att lägga till "oi" (=mest) framför adjektivet i fråga. "Mörkast" blir t.ex. "oi iddea" (= mest mörk).
Räkneord
Verb
Dalkiska verb böjs efter tempus: presens (nutid), preteritum (dåtid) och futurum (framtid), efter aspekt: progressiv (pågående) och aoristisk (enstaka händelse). Det finns även böjningsformer för konjunktiv (möjlighet eller vilja) och imperativ (beordrande), båda i presens, preteritum och futurum. Konjunktiv och imperativ uttrycks med prefix.
Presens
Presens är vanligast i progressiv. Den aoristiska formen används vanligen bara i ålderdomligare texter och då främst som ett slags historiskt presens, det vill säga användande av presens om händelser i dåtid. Den grundläggande presensändelsen är -ean.
Preteritum
Preteritum i progressiv uttrycker vanligen icke avslutade handlingar i förfluten tid medan den aoristiska aspekten anger att handlingen i fråga är avslutad. Den grundläggande preteritumändelsen är -úni.
Futurum
Futurum i progressiv används främst om inträdande tillstånd i framtiden. (Något kommer att börja gälla), medan aoristiskt futurum är det allmänna sättet att uttrycka framtida händelser. Den grundläggande futurumändelsen är -õ.
Progressiv aspekt
Progressiv har ingen ändelse i sig, utan kan ses som verbets grundform. Progressivt presens har både en finit och en infinit betydelse. Det vill säga formen används både med och utan subjekt.
Aoristisk aspekt
Aoristisk aspekt kännetecknas av ändelsen -éc som direkt fogas till verbet före tempusändelsen.
Konjunktiv
Konjunktiv kan ha flera betydelser. Om något kan, ska eller borde hända ska verbet stå i konjunktiv, likaså om verbet är ett uttryck för en vilja hos subjektet. I villkorssatser måste verbet böjas i konjunktiv. Formen bildas genom att man lägger till prefixet mó-, eller om verbet börjar med en vokal m-.