Altoriska djur

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Bestiarium och varelsebeskrivning av djur från hela Altor. En utgåva av denna bok finns i de flesta bibliotek och lärda institutioners samlingar över hela Ereb.

Beskrivning

  • Ämnen: Fauna (Altor), Kulturkunskap (Altor), Geografi (Altor)
  • Orginal: Skrivet på rullar av papyrus med enkla och sparsmakade illustrationer. Förvaras i Abn Haza.
  • Innehåll: Beskrivning av utvalda djur från hela Altor
  • Avskrifter: Många.

Diskussion och källmaterial: [1]

A

Aidnisk arbetshäst

Denna stora, starka och vanligen mörkt fuxfärgade arbetshäst med tilltaget hovskägg är en vanlig syn i vissa delar av Ereb. Den har rykte om sig att vara härdig och lugn. Hästens mankhöjd ligger runt 170–195 cm och dess vikt runt ett ton.

Aidnisk vinthund

Den aidniska vinthunden eller aidnisk hjorthund som den också kallas är en omåttligt populär hund bland adelsfolket. Den är runt 75–80 cm i mankhöjd och väger drygt 40–50 kg. Pälsen är gråfärgad och strävhårig. Som dess alternativa namn ger en fingervisning om så använder adeln denna vinthund till hjortjakt.

Akrogalisk jättebäver

Denna bäverart blir omkring 1,5 meter lång och har då en vikt runt 60–80 kg. Dess mörkbruna päls är eftertraktad.

Akrogalisk mördarstör

Denna glupska, köttätande och vagt hajliknande släkting till den altoriska stören kan bli nära sju meter lång. Romstinna honor kan uppnå vikter runt ett och ett halvt ton. De allra största exemplaren är troligtvis över 100 år gamla. Det är den största kända fisken som påträffats i akrogaliska floder. Mördarstören har inga fjäll utan rader av kraftiga benplattor och är dessutom beväpnad med en fruktansvärd rovfiskgarnityr. Den är en vandringsfisk som vandrar upp i floder för att leka i samband med vårfloden. Det är också då den utgör det största hotet mot intelligenta varelser. Normalt sett äter den andra fiskar, as, sjöfågel samt små och medelstora däggdjur, men den är enormt glupsk och alla varelser som befinner sig i vattnet löper risken att attackeras. En fullvuxen akrogalisk mördarstör är stor nog för att svälja en fullvuxen karl hel. Mördarstörens rom anses vara en delikatess i Dharbia och Kalmurri, men det traditionella flodfisket med harpuner och fångstnät är en ytterst riskabel syssla.

Akrogalisk stäppindrik

  • Hemvist: Akrogals stäpper.
  • Vanlighet: Sällsynt

Bild: [2]

Mellanklassen bland indriker strövar fritt på de stora akrogaliska stäpperna öster om Kalmurri. De mäter 4–5 m i mankhöjd (tjurarna är mycket större än korna) men är mycket smalare än de övriga indrikerna. Stäppindriken är dock betydligt mer aggressiv än sina kusiner i Kamsun och Furgia och drar sig inte för att anfalla allt den känner sig hotad av. Lyckligtvis finns det få saker som kan hota den, undantaget människor och hippogriffer. Stäppindriken lever ensam med undantaget ko och diande kalv.

Akrogalisk stäpponny

Denna ponny används som riddjur, packdjur och husdjur (mjölk). Mankhöjden ligger runt 130 cm och vikten är på drygt 300–400 kg. Färgen är ofta apelgrå skimmel eller black.

Akrogalisk tamjak

Den akrogaliska domesticerade jaken är en korsning mellan jak och nötkreatur, men är mindre än den akrogaliska vildjaken. Vikten ligger runt 350–580 kg för tjurar och 225–255 kg för kor. Den något större vildjaken (Stort klövdjur) är däremot mycket sällsynt söder om Slimpaku, men vanlig norröver.

Alerisk björnhund

Detta är en massiv hund med tät päls där hanarna har en mankhöjd runt 70–80 cm och en vikt på 50–90 kg. Tikarna är något mindre. Den används mestadels som herdehund och som boskapsvaktande hund. Den aleriska björnhundens stora mod och försvarslust har också skänkt den dess namn, då djuret sägs kunna jaga bort även de vildaste slagbjörnar. Hunden är mycket självständig och tenderar att vara ytterst misstänksam mot alla utom sin herre.

Allmän vargdräpare

  • Hemvist: Påträffas i alla klimatzoner.
  • Vanlighet: Mycket sällsynt

Denna myggliknande insekt utsöndrar ett gift som är dödligt för hunddjur. Innan hunddjuret dör drabbas det ofta av ett rabiesliknande vansinne, vilket har lett till attacker mot intelligenta varelser.

Ambiorm

  • Hemvist: Sandöknar i Soluna.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna sicksacksmönstrade, brunspräckliga giftorm är runt tre meter lång och förhållandevis kraftig. Den jagar mestadels gnagare och mindre ödlor om nätterna. Dagtid spenderar den i mörka hålor eller nedgrävd i sanden. Det händer ofta att ambiormen söker skugga bland tält och packningar. Det som gör ambiormen så anmärkningsvärd är att den verkar ha ett extra huvud där svansen skulle ha varit. Detta rör sig dock endast om en snillrik försvarsmekanism. Huvudet i svansänden är endast en broskliknande utväxt, men tillräckligt realistisk för att lura ormätande rovvarelser. Det extra ”huvudet” är extra effektivt då ormen ofta förflyttar sig över plan mark genom att ringla i sidled [likt vår egen världs Crotalus cerastes]. Det finns dock ett fåtal legender och skrönor rörande äkta, tvåhövdade ormar. Dessa sägs vara avkomman av bisarra magiska experiment som ägt rum i en svunnen tid. Huruvida dessa äkta ambiormar existerar eller inte, må vara osagt.

Arkivariefågel

  • Hemvist: Träsk och sumpmarker i södra Ereb och Samkarna.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna vita, storkliknande fågel lever av att fånga små groddjur, reptiler och fiskar med sin sylvassa spetsnäbb. Fågeln är mest känd för att vara oerhört begeistrad i blänkande föremål. Dessa ”arkiveras” sedan i fågelns bo. Den gamla sägnen om berendierbonden Kåre som hittade en veritabel guldskatt i en arkivariefågels bo är känd runt hela östra Kopparhavet. Berättelsen sägs vara grundad på en sann händelse.

Askgrå tempelvarg

  • Hemvist: Arktiska/subarktiska Altor.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna nomadiserande och arktiskt levande vargart är något större än genomsnittliga altoriska vargar och blir omkring 175 cm lång med en vikt runt 60–90 kg. Den jagar främst ren, myskoxe och tundrasvin. Artens namn kommer delvis av dess askgråa päls och delvis p.g.a. vissa gamla skräckhistorier som cirkulerar i norr. I dessa sägs att en stor flock av vargarten attackerade flera missionärsutposter i norr och åt upp munkarna. I vissa versioner av berättelserna rörde det sig om en grupp Etinstrogna solmunkar från Magilre som grundat några utposter vid Orghins sydkust, i andra versioner sägs offren ha varit kafrilermunkar från Mereld. Det finns visst fog för skepsis angående berättelsernas sanningshalt.

B

Bardalon

Bardalonen är en av Altors allra minsta valar med sina blott 5 meter och 3 ton. Som alla andra bardvalar är den en planktonätare och lever i par tillsammans med 1–3 kalvar. Dess kött anses vara en välsmakande delikatess och jakten på bardaloner har nästan utrotat beståndet helt. Bardalonen är dock väldigt lynnig och är känd för att både välta och ramma båtar.

Barkhare

  • Hemvist: Glesa lövskogar runtom Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna gråbruna, nattaktiva hare med hängande öron och överdimensionerade framtänder har vanan att gnaga både bark och trädstammar. Den är ett gissel för folk med fruktträdsodlingar, då träden skadas svårt eller t.o.m. fälls.

Barrslok

  • Hemvist: Täta barrskogar i Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna myrsloksliknande, nordröna växtätare lever av tall– och granskott. Den blir runt 1,5 meter lång, exklusive svansen, och väger mellan 20–30 kg. Den är en superb klättrare och har en alnslång, hullingförsedd tunga. Barrsloken är mycket nyfiken men utforskar oturligt nog allt, inklusive folks kroppsdelar och dyrbarheter, med sin vassa tunga och skarpa klor.

Berendisk mjöhund

Den berendiska mjöhunden eller berendisk varghund som den ibland kallas är en stor, gråraggig vinthund som är vanligt förekommande bland adeln. Den mäter hela 80–90 cm i manken och väger drygt 50–70 kg. Hunden används främst vid jakt på varg och hjort. Den intensiva jakten på varg har dock nästan helt utrotat beståndet i Berendien. De sista berendiska vargflockarna finns numera i Erbulasbergen.

Bergsponny

Denna lilla vildhäst lever i mindre flockar i karga bergstrakter och har tvådelade hovar för bättre fäste bland klippor och prång. Djuret är extremt bångstyrigt och svårtämjt, men lyckas man har man ett starkt och uthålligt packdjur. Bergsponnyns vikt ligger på 200–270 kg. Mankhöjden är drygt 110–115 cm.

Blåfläckig rovpapegoja

  • Hemvist: Solunska djungler.
  • Vanlighet: Ovanlig

Altors absolut största papegojart är en rovfågelnäbbad opportunist. Den har ett vingspann på drygt 1,5 meter samt en meterlång, kraftig kropp med en vikt av nästan 5 kg. Arten lever i stora flockar om ett trettiotal individer. Papegojan är hatad av folken som lever vid djunglernas rand, då flockar ofta attackerar och sargar getter och andra tamdjur. Det har även hänt att de har gett sig på barn och äldre personer.

Blågrå piggsvinspadda

  • Hemvist: Vid samkarniska vattendrag.
  • Vanlighet: Sällsynt

Detta är en kraftig padda vars rygg är täckt av långa och mycket giftiga, piggsvinsliknande taggar. När den känner sig hotad blåser den upp sig till ett stort klot tre gånger sin vanliga dimension, likt en piggsvinsfisk. Detta får ryggtaggarna att sticka rakt ut, vilket avskräcker de flesta rovdjur och gör den synnerligen besvärlig att sluka.

Bondsyrsa

  • Hemvist: Slätter och annan öppen terräng i östra Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna köttiga insekt är känd för två saker – hur goda de är rostade samt den extremt höga stridulering (syrsans ”sång”) hannarna har när de kallar på honorna. Att stå nattetid mitt i ett fält av spelande bondsyrsor kan vara en nästan öronbedövande upplevelse.

Brandgul jättegräshoppa

  • Hemvist: Spridd över hela Altor (upp till tempererade klimatzoner).
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna art är fruktad och hatad bland Altors bönder då ofantligt stora svärmar förtär all gröda inom enormt stora områden (upp till 1 000 km2). Svärmarna består då av flera miljoner jättegräshoppor. Ett exemplar av den brandgula jättegräshoppan kan bli nästan 3 dm lång.

Brokig dvärgzebra

  • Hemvist: Solunas savanner.
  • Vanlighet: Vanlig

Den brokiga, svartvitspräckliga dvärgzebran är en liten, nattaktiv växtätare, knappt metern över manken. Den lever i stora flockar om 20–50 djur och är känd för sin usla syn dagtid. Nattetid jagas de av lejon, dagtid av människor. Köttet är mycket välsmakande.

Brunfläckig jätteschakal

  • Hemvist: Savanner och slättmark, främst i Soluna och samkarniska Morëlvidyn.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna nattaktiva asätare lever i små flockar om 6–10 djur. Dagarna spenderar de i jordkulor. I tider av svält kan dessa stora schakaler bli desperata nog att anfalla småväxta humanoider, som tex ensamma halvlängdsmän, ankor och människobarn.

Brun jättekrokodil

Dessa köttätande bestar kan bli upp till sex meter långa och väga in runt 1 ton. Deras väldiga bepansrade kroppar är brunaktiga och svåra att upptäcka i de grumliga sumpvatten och dyiga träsk de har som hemvist. De äter i princip allt de är stora nog att döda.

Brunstrimmig hjort

  • Hemvist: Öppna skogar i Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna hjortart jagas p.g.a. sitt ytterst delikata kött. Den rentutav skoningslösa jakten på den brunstrimmiga hjorten har dock gjort arten mycket aggressiv. Flertalet oförsiktiga jägare har mött sitt öde i form av den brunstrimmiga hjortens framåtriktade, vassa horn.

Brun änkemakerska

Detta är en av östra Kopparhavsregionens absolut giftigaste jaktspindlar. Den är inte särskilt aggressiv men däremot vanlig i kusttrakter där den gömmer sig bland stenar, tång och klippor.

Bäckbjörn

Denna dvärgbjörn blir metern lång och väger blott 30–40 kg. Utseendemässigt uppvisar den vissa drag som skiljer den från de storväxta fränderna. Pälsen är korthårig och gråblå, öronen är långa och spetsiga och dess framtassar har mycket korta klor vilket gör dem extremt smidiga, i klass med uttern. Den är dessutom en mycket god simmare och klättrare. Bäckbjörnens föda består till 99% av fisk, sötvattenskräftor, bär och annan växtlighet. Detta, tillsammans med artens beskedlighet till sinne och yttre, gör att den har blivit populär att tämja. Det är krävande, men lyckas man har man ett mycket trofast husdjur.

C

Caddisk solstjärna

Bild: [3]

Den caddiska solstjärnan är mycket sällsynt och betraktas som helig av dalkerna, då den till utseendet påminner mycket om den Lysande Vägens symbol, solen. Den har en stor cirkelrund kropp och åtta armar, och kan mäta upp till en aln i diameter. De lever vanligtvis långt ute till havs, men det händer att döda solstjärnor flyter iland längs Caddos kuster. Dessa döda solstjärnor anses vara mycket heliga, och bevaras som reliker i öns helgedomar. Det finns många historier om helanden och under för dem som vidrört en solstjärna och sedan skänkt den till ett soltempel. Om däremot en fiskare får en levande solstjärna i sitt nät måste denne göra bot genom vallfärd, fasta eller penninggåvor till kyrkan.

Caddoponny

  • Hemvist: Caddo.
  • Vanlighet: Vanlig

Caddoponnyn används precis som den caddiska dvärgolifanten som drag- och packdjur. Den är mycket liten och har en mankhöjd på ungefär en meter och en vikt runt 150–250 kg. Trots sin litenhet är caddoponnyn förhållandevis stark (kan dra dubbla sin egen vikt) och mycket tålmodig. Den förekommer i flera olika mörkbruna nyanser och är för liten för vuxna människor att rida på. Däremot är det inte ovanligt att se dalkiska bondbarn och ankor rida på den lilla hästen.

D

Dalkermussla

  • Hemvist: Caddos kuster.
  • Vanlighet: Vanlig

Den så kallade dalkermusslan är mycket vanlig längs Caddos kuster. Den bidrar med det blå pigment som används vid den heliga tvagningen av rituella kläder och tyger. Därför är munkars kaftaner, solriddares mantlar och riarkers ämbetsdräkter nästan alltid blåfärgade, något som sägs symbolisera himlen. Dalkermusslan smakar dessutom utsökt och marineras ofta i vitt vin för att förstärka den ypperliga smaken.

Dalkisk stridsfalk

  • Hemvist: Caddo.
  • Vanlighet: Ovanlig

Bild: [4]

Den dalkiska stridsfalken är en medelstor rovfågel med 1,6 meters vingspann, en vikt runt 2 kg och en kroppslängd på drygt 60 cm. Den har ett mycket utpräglat revirtänkande och anfaller utan minsta tvekan alla falkar, stridsfalkar som vanliga, som närmar sig den. Vanliga falkar har sällan en riktig chans och försöker fly så fort en stridsfalk närmar sig. Om den dalkiska stridsfalken får tag på den andra fågeln dödas denne oftast omedelbart. Strider stridsfalkar emellan slutar inte alltid med döden. Om en stridsfalk är för skadad försöker den oftast fly undan för att aldrig återkomma till platsen. Under parningssäsongen släpper hanarna in honor nära sig för att kunna uppvakta dessa. Honorna däremot är inte alltid lika pigga på att låta sig uppvaktas, utan kan ibland attackera hanen. Om uppvaktningen lyckas håller de oftast ihop hela livet. Den dalkiska stridsfalken anses vara väldigt svårtämjd, men lyckas man så har man en särdeles effektiv jaktfågel.

Demonkatt

Dessa fruktansvärda kattdjur verkar endast existera i Gormowacs skog i Hynsolge. Denna mystiska och mörka skog skys av folk i allmänhet. Legenderna säger att under Tredje Konfluxen så slog någon form av ond himlakropp ned i skogen, och perverterade och förvred skogens flora och fauna. Detta skulle isåfall kunna förklara demonkatternas monstruösa utseende. De liknar förvuxna vildkatter i lejonstorlek, med tätsvart päls, helt mjölkvita demoniska ögon samt klor och huggtänder likt knivar. Demonkatten är en nattlig effektiv dråpare med starka territoriella instinkter. Den hyser ingen större fruktan för människor eller andra intelligenta varelser. Allt i dess revir betraktas som potentiell föda och den jagar främst genom att ligga i bakhåll vid den hemsökta skogens vattendrag. Sina mjölkvita ögon till trots så har den ett väldigt gott mörkerseende. Dagens ljusa timmar tillbringar demonkatten sovande i grottor, jordkulor och andra mörka håligheter. Vanligtvis är den en ensamlevande jägare, men kan även påträffas parvis om man har otur.

Divrahingst

  • Hemvist: Kardien.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den kardiska divrahingsten är framavlad enbart i syfte att duga som stridshäst. Den är inte högre över manken än de flesta andra hästar, men betydligt kraftfullare och explosivare. En divrahingst kan utan problem bära en riddare i full rustning och spränga fram över slagfältet i hög fart. Förutom sin styrka och snabbhet är de även uppskattade för sitt temperament: en divrahingst är född för att strida och är mycket lätt att stridsträna. Många riddare skryter om hur deras hästar tycks längta efter att få slänga sig ut i stridens hetta. Divrahingsten är en rapp (svart) häst och ett riktigt praktexemplar har inte ett hårstrå på kroppen som blekts i solen. Alla riddare har inte råd med en divrahingst då dessa i allmänhet är dubbelt så dyra som den genomsnittliga stridshästen. Praktexemplaren har endast högadeln råd med.

Drinn

Bilder: [5], [6]

Drinnen är ett besynnerligt träsklevande rovdjur som numera endast tycks existera i det kardiska Marsklandet. För några sekel sedan fanns det även en mindre grupp drinner i zorakiska Grimmaniträsket, men dessa tros ha dött ut. Lärde vid Lycéeplan diskuterar fortfarande om drinnen är en sorts reptil eller om den har något slags släktskap med de aidniska klövdjuren. En drinn är en massiv fyrbent best, 75–100 cm över manken och med en kroppsvikt runt 150 kg. Dess kropp är mörkt färgad och täckt av hårda silverskimrande eller kopparglänsande fjäll. Huvudet, undersidan av kroppen och benens baksida saknar dock detta naturliga fjällpansar. Den har stora pälsklädda öron och dess klövar kan spärras ut för att underlätta förflyttning över sank mark. En drinns meterlånga svans slutar i en triangulär benspets med sylvassa kanter. Lärde hade länge trott att drinnen var en fridsam växtätare, då exemplar setts smaska på allsköns grönska. Denna uppfattning kom dock att revideras rejält under den aktade mandelmunken och faunologen Ebrars exkursion i marskerna på 500-talet e.O. Ebrar hade bestämt sig för att närma sig ett till synes sävligt exemplar med en näve växtlighet, och detta okloka drag resulterade i att drinnen en kort stund senare sågs mumsa glatt på både blisterbär och den lärde mannens avbitna fingrar. Sanningen är den att drinnen endast äter växtlighet för att underlätta uppstötningar. Den är en aktiv dagjägare som tar små och medelstora byten som t.ex. fisk, gnagare och hjort. Den kan se sävlig och fredlig ut, men är en ettrig och aggressiv rovvarelse som mycket väl kan anfalla intelligenta varelser som klampar in i dess revir. Dess spjutliknande svansände används då som ett formidabelt vapen och den kan utdela kraftfulla bett med sin rovdjursgarnityr. Drinnen lever vanligtvis parvis och är extra oberäknelig under brunst och när paret har nyfödda ungar.

Durenbergare

  • Hemvist: Runtom Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna stora kallblodshäst är framavlad enbart för tungt arbete inom t.ex. jord- och skogsbruk. Den är en utomordentlig draghäst, stark och massiv till kroppen och sävligt lugn till sinnet. Durenbergaren är oftast brun, rapp (svart) eller fuxfärgad. Ett fullvuxet exemplar mäter 160–180 cm i manken och väger runt 900–1000 kg.

Dvärgolifant

  • Hemvist: Caddo.
  • Vanlighet: Ovanlig

Bild: [7]

Den mycket egendomliga dvärgolifanten härstammar troligtvis från Efaro och kom till Caddo med tidiga dalkiska handelsresande. Idag är arten en inte alltför ovanlig syn på Caddo, men då de knappast står att finna i övriga Ereb så får de ofta stor uppmärksamhet från utlänningar. Dvärgolifanten ser ut som en mycket liten elefant med en mankhöjd på endast 1,5 meter och används som drag- och lastdjur på grund av dess styrka. Dvärgolifanten är fredligt sinnad, och slåss väldigt sällan. I normala fall flyr ett av dessa djur då det känner sig hotat, men om djuret är trängt kan det hända att det försvarar sig. Det finns inga vilda exemplar på Caddo, utan samtliga är tamdjur. Det vilda beståndet av dvärgolifant som finns i Efaros djungler är starkt hotat av utrotning p.g.a. den skoningslösa jakten. Dvärgolifanten är för övrigt besläktad med elefantinen, men är växtätare och därmed betydligt fredligare.

Döderdansargroda

Döderdansargrodan har fått sitt namn p.g.a. de konvulsioner dess extremt starka gift orsakar innan offret dör, starkt påminnande om en bisarr dödsdans. Denna rödfläckiga groda med sitt giftiga kroppssekret eftersöks ständigt av diverse mördarkulter och betingar extremt höga priser. Lyckligtvis är arten sällsynt, med sin enda hemvist i Morginnerskogens mörka och otillgängliga djup.

E

Eldgeting

  • Hemvist: Grottor och håligheter över hela Altor
  • Vanlighet: Ovanlig

Dessa getingar ser ut som vanliga getingar men är utrustade med bioluminiscens, ett svagt brandgult sken som används för att locka byten. Eldgetingar har alltid sina kolonier i underjorden, vanligtvis i kalkstensgrottor. Deras stick är lindrigare än ett vanligt getingstick, men om man t. ex. förstör ett bo, så attackerar hela kolonin. Då kan deras stick utgöra en fara.

Eldstumme (se nedan)

  • Hemvist: Nargurs skogar.
  • Vanlighet: Vanlig

Insektens bioluminiscens skänker den ett svagt rött sken om natten. Dess namn kommer av att den lätt tar miste på fingerliljor och människohänder. När den väl sitter på ens hand så kan man använda insekten för att lysa upp vägen framför sig. Skenet motsvarar en glödande fackla och har runt en halvmeters radie.

Elefantin

Magilre är hemvist åt två arter av elefantiner. Såvitt de lärde vet verkar det flacka landet vara de besynnerliga rovvarelsernas enda naturliga hemvist. Den vanliga elefantinen, som till utseendet liknar den caddiska dvärgolifanten, påträffas i stäpplevande flockar om uppemot 30 djur (båda hanar och honor). Flockar bestående av den flyfotade elefantinen däremot påträffas endast bland träsket Efronzinks sumpgölar och förrädiska gungfly. Den flyfotade elefantinens fötter är försedda med långa tår som den kan spärra ut för att lättare ta sig fram i den svåra terrängen. Vad som kan komma som en obehaglig överraskning är att båda arterna är utpräglade rovdjur, det avlägsna släktskapet med den altoriska dvärgelefanten till trots. En enskild elefantin är knappt mer än metern i mankhöjd men då en flock anfaller, så slits de flesta bytena snabbt itu under vilt trumpetande.

Enhornad klippget

Den enhornade klippgeten liknar i mångt och mycket en vanlig vildget, med den skillnaden att den endast har ett stort horn som växer ut ur dess panna. Klippgeten lever i de caddiska Appobergen och är oerhört skygg. Den är eftertraktad för sitt mycket goda hull som dalkerna ofta gör både korv och kötträtter på. Klippgetsjägare är respekterade och omtyckta i bergsbyarna och kan ofta tjäna sig en rejäl slant om de lyckas fälla en handfull getter. Trots att de flesta enhornade klippgetter är vilda finns det också tama klippgetter på Caddos gårdar. Klippgetens mjölk är utmärkt att göra ost på.

Enhornsbuffel

  • Hemvist: Furgia
  • Vanlighet: Vanlig

Denna enhornade, domesticerade buffel förekommer vanligtvis som dragdjur inom det furgiska jordbruket. Enhornsbuffeln är stark, uthållig och saknar temperament överhuvudtaget. Vilda exemplar existerar inte i Furgia längre, men möjligtvis finns arten i inre Akrogal. Buffeln är ungefär av samma storlek som en vanlig oxe från Ereb.

F

Flodgjuse

Flodgjusen lever av allehanda fisk som den fångar i stillaflytande djungelfloder. Fågeln spanar efter byten genom att ryttla, d.v.s. stå stilla i luften med hjälp av snabba vingslag. Därefter störtdyker den och fångar fisken. Bland Samkarnas folkslag är det vida känt att man bör vara extra försiktig med dopp i floder där man kan skåda flodgjusens jakt. Detta eftersom dess absoluta favoritbyte är den samkarniska pirayan.

Forgya

  • Hemvist: Vanligtvis varmare hav. Forgyor har dock påträffats så långt norrut som Faltraxbukten.
  • Vanlighet: Ovanlig

Forgyor är något så ovanligt som stimmlevande, köttätande flygfiskar. De påträffas vanligtvis ute på de stora haven i stim om 40-300 fiskar, men har även skådats betydligt mer kustnära. Forgya är det namn som används i de flesta joriska kulturerna, men rovfisken går även under namnet Dödsfisk i andra kulturer. Fisken är silverfjällad och långsmal, runt 30 cm lång. Dess käkar är utrustade med pirayaliknande garnityr. Men det som utmärker forgyan mest är dess överdimensionerade bröstfenor med vars hjälp den kan glidflyga över vattenytan. Den nyttjar havets uppvindar och har förmågan att glidflyga upp till 100 meter åt gången på upp till sex meters höjd ovan vattenytan. Många fiskare hävdar att forgyan använder sin glidflygning för att attackera byten ovan vattenytan, men detta är felaktigt då glidflygningen är till för att undvika större rovfiskar. Ett stort stim flygande forgyor kan dock innebära vissa problem för sjöfolk som befinner sig i mindre eller låga båtar. Ett riskmoment är att forgyorna dras till ljuskällor. Detta faktum är välkänt bland infödingsfiskare i Paringuabukten som fiskar forgyor med facklor och nät uppspända ovanför vattenytan. Känner man inte till detta kan en lanterna eller fackla ombord göra att man plötsligt kan få hundratals forgyor med smattrande rovkäkar i båten. När en sådan situation är över är det bäst att man kontrollräknar fingrar och tår. En annan orsak till oro är att ett glidflygande stim forgyor är tecken på att det finns en eller flera långt större rovfiskar i närheten. Stora hajar och sjöormar kalasar gärna på forgyor. Ett stim forgyor i sig kan också utgöra en fara om man befinner sig i vattnet och blöder. De dras till blodlukten. Normalt äter de mindre fiskar, men har blivit ökända för att ha rensat förlista sjömän till benen.

Furgisk jätteindrik

  • Hemvist: Furgiska stäpper (i vilt tillstånd).
  • Vanlighet: Sällsynt

Bild: [8]

Indriken har funnits mycket länge i den furgiska kulturen. Redan på slutet av Bronsets Ålder hade man tämjt dessa kraftfulla varelser. Man använder indrikerna som krigsmaskiner då deras höjd på 7,5m och vikt på 10–20 ton samt tjocka pansarlika hud gör dem till en dödlig enhet på slagfältet. Att få detta jättedjur komma dundrande emot sig är något som får både mark och knän att skälva. Indrikar används inte i det furgiska jordbruket (man har enhornsbufflar för detta) utan som transportdjur (kor) och krigsdjur (tjurar). Dessa massiva bestar kan vanligtvis ses vandrande längs landets karavanleder och då de kan både bära mer än tio gånger mer än något annat lastdjur och röra sig fem gånger snabbare fullastade, utgör de utmärkta djur för transport av olika gods eller passagerare.

Furgisk lejonhund

  • Hemvist: Furgia.
  • Vanlighet: Vanlig

Den furgiska lejonhunden, eller dahman på furgiska, finns i flera sorter – allt ifrån mikrodahman till jaktdahman. Lejonhund kallas den då den likt ett lejon har en man (både hanar och tikar) men kan också härröra från att de stora jakthundarna faktiskt en gång i tiden användes vid lejonjakt (den furgiska lejonstammen är idag så sönderjagad att den i det närmaste är utdöd). En lejonhund är en ägares stolthet och den är alltid mycket dyr. Adelsdamer och rika köpmannahustrur kan ses med mikro till dvärgvarianter och en adelsman har naturligtvis en stor jakthund. Lejonhunden finns som sagt i flera varianter och olika avelsstammar har olika drag. Mikro- och dvärgdahman finns från den gyllengula orginalfärgen till svarta och vita. Olika mönster i pälsen och manen kan vara alltfrån den naturligt lockiga till rak och så lång att den släpar i backen. Jaktdahman finns bara i en godtagbar variant: gyllengul med lockig man. I Ereb är man mest bekant med dvärgvarianten som då och då dyker upp i det berendiska modet.

Furgiskt fullblod

  • Hemvist: Furgia.
  • Vanlighet: Sällsynt

Framavlade av akrogaliska stäpponnier är det furgiska fullblodet en av de ädlaste hästarna på Altor (åtminstone enligt furgierna). Ca. 150-160 cm i mankhöjd gör att det furgiska fullblodet näst intill bara är aningens större än en stor ponny. Trots sin storlek är det furgiska fullblodet en mycket använd stridshäst då det furgiska kavalleriet mer förlitar sig på snabba svärd än tunga kavallerichocker med lansar. Furgiska fullblod är också mycket snabba och tävlingar hålls både bland Kahorumslättens nomader och på Ketoriams fyra hippodromer. Att vinna en tävling på den stora hippodromen i Ketoriam är naturligtvis en stor ära och ägaren belönas med stora guldpriser (ryttaren får dock nöja sig med vad hästens ägare vill ge honom). Furgierna är mycket beskyddande över sina fullblod och det är förbjudet att föra ut dem ur Furgia. Likaså är det olagligt att korsa fullbloden med andra hästtyper. Överträdelser beivras oftast med ett huvud.

Furgisk vinthund

  • Hemvist: Furgia.
  • Vanlighet: Vanlig

Den furgiska vinthunden, eller fahman på furgiska, är likt alla vinthundar slanka hundar med god syn, och en kropp byggd för fart och snabbhet. I hemmiljö är fahman lugn och bekväm, men trots detta har den en vaktinstinkt och skäller när det kommer någon. Mot främmande människor är hunden ofta reserverad, men bara till dess att den har lärt känna personen. Rasen är mycket fäst vid sin familj. Fahman tycker inte om att lämnas ensam och är ofta väldigt emotionellt bunden till en person i familjen. Nära nog varje gård i Furgia har en fahman på gården och de avbildas ofta på väggmotiv. Fahman är framavlad som dels en jakthund men också som en kapplöpningshund. Om hästkapplöpningsarenorna drar mest folk så är inte hundkapplöpningsarenorna långt efter. Pälsen är ofta vit med blonda aningar.

G

Giftig kameleontpadda

Detta är en förhållandevis stor padda vars tio tums långa, klibbiga tunga är försedd med ett starkt paralyserande giftsekret. Paddans mest fantastiska egenskap är dock dess kameleontlika förmåga att smälta in i sin omgivning, tack vare sina kromatoforer. Dessa är celler som innehåller pigment och är ljusreflekterande.

Gigantisk betraktare

Denna havslevande, enorma och planktonätande fisk har fått sitt namn av sin tendens att sticka upp det massiva, benbepansrade huvudet ovanför vattenytan när den nyfiket vill utforska något. Enligt vana fiskare kan detta beteende pågå under flera minuter, vilket gör den till en attraktiv fångst. Den stora mängd kött en gigantisk betraktare ger brukar ofta torkas, och anses som en delikatess. Den gigantiska betraktaren är för övrigt närbesläktad med den fasansfulla pansarfjälliga slukaren, som också jagar sin dumtröga kusin. Detta gör fisket av gigantiska betraktare till en stundtals farlig syssla, då man aldrig kan vara riktigt säker på vilken av de närbesläktade arterna som är på väg upp till vattenytan.

Gingho

Detta är en vargart som påträffas på Evlerslätten i Lhassu (Nidland) och på de akrogaliska slätterna. En gingho är något mindre än en vanlig erebisk varg och har ett längre och smalare huvud. Den är senigt byggd, har gråbrun raggig päls och långsmala ben. På Evlerslätten i synnerhet innebär vargarten ett stort problem för boskapsuppfödare, fåraherdar och bönder, då den gärna tar boskap som får och getter. Endast större, utsvultna ginghoflockar kan innebära ett hot mot större humanoider, då vargarna är ganska skygga djur om de är fåtaliga. Ginghovargarna jagar mestadels på nätterna och har mycket gott mörkerseende.

Glashavsål

  • Hemvist: Glashavet.
  • Vanlighet: Mycket sällsynt

Denna jättelika darrål har endast påträffats i Glashavet. Arten är mest känd p.g.a. de döende exemplar som flutit iland vid Sombatzes kust. Den kan bli 11 meter lång och uppnå en vikt på nästan 300 kg. Längs dess kropp finns elektroreceptorer som känner av de svaga elektriska signalerna från de fiskar den tar som byten. Dess svans är en enda stor muskel där den alstrar elektricitet. Med denna formidabla jakt– och försvarsmekanism avskräcker den de flesta rovfiskar. Ålens elektriska försvar är starkt nog att i extrema fall orsaka hjärtstillestånd och omedelbar död. En vältränad individ med en stor portion tur kan klara sig, men medvetslöshet kan naturligtvis leda till drunkning om personen är i vattnet.

Glasmanet

Dessa brännmaneter har upp till 13 meter långa fångsttrådar med giftförsedda nässelceller. Giftet kan döda en vuxen man på bara någon minut, vilket gör glasmaneten till en av Altors absolut giftigaste varelser. De påträffas endast i tropiska och subtropiska vatten, där de driver med strömmarna i hundratal.

Gravplundrarråtta

  • Hemvist: Östra Ereb och Akrogal.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna lilla gnagare påminner om en vanlig svartråtta till utseendet. Kroppen är drygt 15 cm lång och svansen är lika lång som dess kropp. Gravplundarråttan är en allätare som påträffas i stora flockar. Namnet kommer av att de är oerhört vanliga i gamla katakomber, kryptor och gravvalv där de äter allt de kan – allt utom metaller och stenföremål förtärs av de glupska små djuren.

Grottbjörn

  • Hemvist: Bergstrakter i tempererat klimat. Speciellt Kardbergen är kända för att vara hemvist åt grottbjörnar.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna grottlevande björn är fruktad av folk som bor i Altors bergsregioner. Hanarna är bjässar med en snittvikt på 400–500 kg, en mankhöjd på drygt 1,5 meter och en kroppslängd runt 2,7 m. Honorna väger ungefär hälften så mycket som hanarna. Den liknar i mångt och mycket vår världs utdöda grottbjörn, Ursus spelaeus, och söker sig ofta till naturliga kalkstensgrottor. Grottbjörnen är en allätare.

Grotthyena

Grotthyenorna är fruktade rovdjur som påträffas i tempererade klimatzoner och ännu längre norröver. Grotthyenorna är större än sina solunska artfränder, har längre ben och mäter metern i manken samt har en vikt på 80– 130 kg och en kroppslängd runt 1,5 meter. De lever och jagar i flockar om 10–25 djur, men äter också as. Grotthyenornas vanliga bytesdjur inkluderar ullhårig noshörning, vildhäst, vildsvin, hjort, höglandsmammut och nargurer. Som artens namn ger en hänvisning till så har de sina bohålor i naturliga grottor.

Grå bergspanter

Den grå bergspantern är en släkting till Samkarnas och Solunas stora kattdjur. Den kan bli mycket stor, upp emot 170 cm lång, med en mankhöjd på 80 cm och en vikt runt 100 kg. Den är fruktad av de dalker som bor i Appobergens byar. Bergspantern har en varm, grå päls med bruna fläckar vilken fungerar som ett utmärkt kamouflage bland klipporna. En grå bergspanter anfaller vanligtvis inte vuxna människor om den inte känner sig hotad eller dess revir kränkts, men det har hänt att barn och småväxta varelser som ankor fallit offer för dess hunger. Dessutom är det inte ovanligt att pantrarna attackerar får, getter och åsnor i bergsgårdarna.

Gråfläckig rovsparv

  • Hemvist: Skogar på Nivralerna.
  • Vanlighet: Sällsynt

Dessa små men fruktade rovfåglar attackerar i aggressiva svärmar om 20–100 fåglar. Normalt sett så ger de sig på andra fåglar och smådjur med sina vassa, tandade näbbar. Stora svärmar kan dock utgöra en betydande fara för större varelser. Det är känt bland invånarna på Nivralerna att sådana svärmar t.o.m. har lyckats döda och rensa oxar. Attacker mot människor och boskap verkar alltid ske innan tider av storm, åska och under extrema värmeböljor, precis som om laddningen i luften orsakar ett sjukligt aggressivt beteende hos fåglarna. Detta är också något som är vida känt bland invånarna. En varelse som blir attackerad av en rovsparvssvärm utsätts för skador beroende på exponeringstiden. Decimeras svärmen med en tredjedel eller mer så drar den sig normalt undan.

Grön kärrvråk

I likhet med kaktusvråken så skiljer sig denna rovfågel från de flesta andra arter då den jagar i flockar om ett tiotal djur. Flocken sitter högt uppe i träden i träskområdet och spanar efter byten såsom ormar, grodor, gnagare och andra mindre däggdjur. Det har även förekommit att flockar med grön kärrvråk har tagit större skadade, sjuka och gamla däggdjur. Det är däremot okänt om fågelarten har attackerat intelligenta humanoider.

Grönspräcklig jättepadda

Detta är ett veritabelt monstrum till padda med en kroppslängd av en meter och en vikt runt 20–30 kg. Jättepaddan är brunspräcklig och har ett grönfärgat kamouflagemönster på ryggen. Dess huvud är täckt av hårda fjällplattor. Den är ett synnerligen aggressivt rovgroddjur som äter allt den förmår att fånga, inklusive mindre fåglar, däggdjur och reptiler. Jättepaddan kan lätt lokaliseras via dess högljudda kväkningar som dränker de flesta andra ljud inom ett par hundra meters radie.

Guldfjäril

  • Hemvist: Bergstrakter i östra Ereb.
  • Vanlighet: Extremt sällsynt

Detta är stora fjärilar (hela 8 tums vingbredd) med vingar som ser ut att vara av renaste guld. Rykten går om att de lägger sina ägg i närheten av guldådror, vilket har fått vissa dvärgklaner att försöka föda upp fjärilarna i fångenskap, dock utan större framgång.

Gul gapskrake

Dessa stora, gulfjädrade skrakar lever i skränande kolonier på långt över tusen fåglar, ofta vid otillgängliga och branta havsklippor. De fångar småfisk med sina långa näbbar men är också kända för att vara väldigt aggressiva mot besökare [t.ex. klättrande rollpersoner] vid häckningsklipporna.

Gulryggig giftiller

  • Hemvist: Skogar i Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den gulryggiga giftillern är ett drygt 70 cm långt mårddjur som jagar skogsmöss, råttor, kaniner, reptiler, grodor, sorkar, hermerliner och insekter. Vad som skiljer den från vanliga illrar, förutom den gulstrimmiga ryggteckningen, är att dess saliv är giftigt (ett förhållandevis starkt hemotoxin).

Gulryggig latmask

  • Hemvist: Floder i Samkarna.
  • Vanlighet: Sällsynt

Detta är en mycket giftig (nervgift) men liten vattenlevande orm som påträffas i samkarniska floder. Namnet kommer av att den blickstilla flyter med strömmen likt en pinne när den jagar. Dess rygg är dock knallgul för att skrämma bort rovfåglar.

Gulskinande ögonstingare

  • Hemvist: Nära vattendrag i tropiska regnskogar.
  • Vanlighet: Ovanlig

Den här otäcka, nattaktiva insekten påminner om en trollslända och är känd för att attackera ögonen på folk och fä när den känner sig hotad. Den gulskinande ögonstingaren är beväpnad med ett gift som i värsta fall kan orsaka yrsel och t.o.m. temporär galenskap. Insektens namn kommer av att dess bioluminiscens – den lyser med ett svagt, gulaktigt sken i mörkret.

Gyllene glada

  • Hemvist: Bergstrakter i Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den gyllene gladan är en av de allra största arterna bland gladorna och uppnår samma storlek som en kungsörn. Fågeln har guldskimrande fjäderdräkt (därav artnamnet) och kluven stjärt. Den är en opportunist som lever av småfåglar, fisk, mindre däggdjur och as. Den gyllene gladan ses ofta sväva på termikvindar när den spanar efter byten. I södra Ereb är det på modet bland förmögna adelsmän att träna denna glada som jaktfågel. Detta har gjort att fågeln betingar höga priser på marknaden. Dessvärre är den dock väldigt svårfångad, sällsynt samt lever i otillgängliga bergstrakter.

Gärdsgårdspipare

  • Hemvist: Öppna, glesa skogar i Ereb.
  • Vanlighet: Ovanlig

Gärdsgårdspiparen är en liten brunbrokig lärka som lever av insekter och frön. Den har en uthållig och ryttlande sångflykt. Fågeln är känd för att vara förhållandevis orädd och nyfiken på andra varelser, vilket gör att man lätt kan få sällskap av en gärdsgårdspipare som flyger cirklar ovanför en med ett evigt drillande. Alla försök att smyga sig på någon kommer garanterat att misslyckas så länge man har sällskap av denna luftburna lilla krabat.

H

Huelerponny

Denna mindre ponny används av småfolk kring hela Kopparhavet till både arbete och ridning. Rasen är stark, lugn och uthållig. Mankhöjden ligger runt 110–120 cm och kroppsvikten på 230–300 kg. Huelerponnyn är vanligen rapp (svart), fuxfärgad, black (ljus) eller brun.

Härmtrana

  • Hemvist: Våtmarker i norra Ereb.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna stora, vita trana är en allätare med en alldeles enastående förmåga att härma andra läten. Fågelns kött är för övrigt en dyr, uppskattad delikatess.

Hästbane

Hästbanen är en bromsliknande, eusocial insekt vars kolonier påträffas i underjordiska nästen, t.ex. övergivna gryt och mullvadsgångar. Dess gift är endast dödligt för hästar och andra hovdjur.

Höglandshäst

Höglandshästen är en vanligt förekommande ridhäst bland norra Erebs och Akrogals nomadfolk och barbarer. Den är känd för sin explosiva energi. Hästrasen har även importerats till Kardregionen. Hästens kroppsvikt varierar mellan 420 och 500 kg och mankhöjden ligger på 150–170 cm. En höglandshäst är vanligtvis black (ljus), brun eller bork (gulbrun).

Höglandsmammut

Dessa massiva, raggtäckta djur har en matchvikt runt 6–8 ton, en mankhöjd runt 3–4 meter och en kroppslängd på ca 5–7 meter. Öronen är mycket mindre än de solunska olifanternas, men höglandsmammutens böjda betar är desto mer imponerande, uppemot 5 meter långa.

Höglandsvildfår

Höglandsvildfåret är känt för sin täta, vackert silverskimrande päls. Det har gjorts smärre försök att fånga och domesticera det storväxta vildfåret, men då arten både lever i svårtillgängliga bergstrakter och baggarna är extremt aggressiva så har detta i stort sett misslyckats. Baggarna väger upp till 220 kg, har en mankhöjd på drygt 1,3 meter. Deras horn är meterlånga med en spännvidd på 1,3 meter.

J

Jamarin

Denna välkända, eleganta ridhäst kan sägas vara något av en hynsolgisk symbol och figurerar t.o.m. i Jamarunds vapen. Den muskulösa hästrasen avlas främst i norra Hynsolge men dyrbara avelshingstar exporteras till hela östra kopparhavsregionen. Jamarinen är hetlevrad, snabb, smidig och kraftfull. Den mäter drygt 155–170 cm i manken och väger ungefär 450–550 kg. Jamarinerna är vanligtvis bruna, fuxar, rappa (svarta) eller skimmelfärgade.

Jorpagnerpudel

Rasen används ofta av fiskare i vattenrelaterat arbete, såsom att simmande hämta redskap och liknande. Dess goda vattenförmågor gör den också populär som vattenhund vid exempelvis jakt av sjöfågel. Vid jakt och krig brukas den inte sällan för att apportera pilar. Svarta pudlar anses inom vissa magiska sfärer stå närmare de demoniska planen varför den ofta används som symbol för demoner och/eller demonologi.

Järnkarp

  • Hemvist: Floder och sjöar i Klomellien.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna flodlevande fisk kan bli manslång och då väga runt 50 kg. Järnkarpen är en skygg allätare som äter bottensediment och vattenväxter, skaldjur och plankton. Unga fiskar jagas av diverse rovfiskar och vadarfåglar. Järnkarpen sägs kunna bli riktigt gammal. Den beryktade, gigantiska järnkarpen Gammelvrid sägs hålla till i Maure väster om Sanzas och sägs vara över 80 år gammal. Sanzas halvlingar har en årlig Feskefest där de försöker fånga den legendariska fisken, men hittills har ingen lyckats. Köttet är hyfsat aptitligt och järnkarp i alla dess former är populära inslag på gästgiverimenyerna runtom Klomellien.

Jättebålgeting

Akrogals och kanske hela Altors giftigaste getingsort kan bli fyra tum mellan vingspetsarna. Det starka giftet angriper nervsystemet och kan även ge upphov till vävnadsdöd.

Jättemungo

Den nattaktiva samkarniska jättemungon blir nästan 2 meter lång och väger runt 40 kg. Den äter mest grodor, ormar, små ödlor och insekter.

K

Kalkustkrabba

Denna rödspräckliga jättekrabba når en benlängd på nästan 4 meter från klo till klo och väger då runt 20 kg. Dess kraftiga ryggsköld blir runt 40 x 40 cm stor. Kalkustkrabban lever normalt på större djup, men lägger sina ägg vid kusten. Den är tämligen aggressiv och kan lätt knipsa av fingrar och tår.

Kalmurrisk vildåsna

  • Hemvist: Kalmurriska stäpper och högland.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna vildåsna, även kallad honager, lever i stora hjordar uppemot 400 djur. Hjordarna består av ston, deras föl samt ungdjur av båda könen. Hjorden leds ofta av en gammal matriark. Hanar vandrar ensamma under sommaren och i små grupper vintertid. Åsnan lever av olika grässorter och andra växter som finns på Kalmurris stäpper och högland. Kroppsligt sett är arten lite större än en vanlig åsna och aningen mer hästlik. Den har dock kortare ben än hästar. Kroppslängden är runt 2,1 meter, vikten är på 280–300 kg och mankhöjden på drygt 1,4 meter. Om sommaren är de fuxfärgade men blir mörkare under vintern. Den kalmurriska vildåsnan är välkänd för att vara synnerligen svårtämjd och aggressiv till sinnet. De stora hjordarna är dessutom kända för att forma hårdsparkande försvarsringar mot varg och andra stora rovdjur. Alla historiska försök att domesticera rasen har i stort sett misslyckats.

Kamsunsk pansarhörning

  • Hemvist: Kamsunska djungler och stäpper.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den kamsunska pansarhörningen är en avlägsen släkting till skogsindriken. Pansarhörningen är dock en enhornad noshörning. Den massiva växtätarens kropp skyddas av mycket tjock, gråbrun och veckad hud. Kroppslängden varierar mellan 3–4 meter, vikten mellan 1,5–2,2 ton och mankhöjden är på 1,4–2 meter (ca 5–7 fot). Pansarhörningen är en god simmare, har god hörsel och ett gott luktsinne, men usel syn. Detta gör att man ibland kan se stora hanar attackera träd i tron att de är fiender. Den kamsunska pansarhörningens horn kan bli alnslångt och sägs kunna utgöra en potent ingrediens i många läkande extrakt, salvor och alkemiska brygder. Det är också den största anledningen till att arten jagas i Kamsun. Den är dock långt ifrån ett lätt byte, då ensamma, storväxta hanar inte räds något.

Kamsunsk pansarål

Den kamsunska pansarålen kan uppnå en längd av hela 9 meter och en kroppsvikt på drygt 200 kg. Varelsen är namnet till trots ingen ål utan en marin jätteorm som påträffas i kustvatten såväl som i djupare floder. Dess kropp är boaliknande, men täckt av primitiva pansarfjäll.

Kamsunsk råttpanda

  • Hemvist: Kamsunska djungler.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna dvärgbjörn är av samma dimensioner som den lilla hynsolgiska bäckbjörnen. Utseendemässigt liknar den en bisarr korsning mellan en gråpälsad panda och ett överdimensionerat spökdjur. De stora ögonen ger den ypperligt mörkerseende. Den kamsunska råttpandan är ett väldigt skyggt nattdjur som inte utgör något som helst hot [gentemot rollpersoner]. Artens kost består till 99% av bambuskott, frukt och insekter.

Kamsunsk skogsindrik

  • Hemvist: Kamsunska djungler.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den kamsunska skogsindriken är den minsta i släktet. Knappt högre än 3 m i mankhöjd för korna och 3,5 m för tjurar är de inte större än en vanlig solunsk olifant. Skogsindriken lever i små hjordar på fyra till sex vuxna honor och två till sex ungdjur. Hjorden leds av en matriark. Ungdjuren, både tjurkalvar och kvigkalvar, lever i hjorden men inga tjurar. När en tjurkalv mognar skickas han bryskt bort från hjorden och får klara sig själv för resten av sitt liv. Tjurar och kor träffas under parningssäsongen.

Kardisk jättehummer

Den kardiska jättehummern är egentligen en jättelik havsskorpion [i stil med vår egen världs utdöda Jaekelopterus rhenaniae]. Den kan bli upp till 3 meter lång, väga runt 100 kg och kan då ha alnslånga, spikförsedda griparklor. Denna bottenlevande best håller till i förhållandevis grunda kustvatten där den jagar fisk och skaldjur. Jättehummern är känd för att slåss aggressivt för sitt liv när den fiskas, och dödas lättast genom att man driver in en pik i dess lilla hjärna mellan ögonen.

Kardkrokodil

Kardkrokodilen är Altors mest nordrönta krokodildjur. Den har en mycket effektiv metabolism som avsöndrar mer värme varför den klarar sig utan lika många timmars sollapande som sina sydliga kusiner. Den behöver dock äta betydligt mer och anses därför också som betydligt aggressivare. Den blir runt 3–3,5 meter lång och väger 200–300 kg. Det ryktas att Marsklandets reptilliknande halvfolk lärt sig nyttja dem som jaktdjur.

Klomelliskt vattensvin

Det klomelliska vattensvinet är Erebs största gnagare. Den älskar vatten, är duktig på att simma och dyka och kan stanna under vattenytan en betydande tid. Den har till och med simhud mellan tårna. Vattensvinen äter främst gräs och andra växter i eller vid vatten. Den betar mest sent på eftermiddagen och tidigt på kvällen. Vattensvinen lever i grupper med cirka tio vuxna djur. I gruppen ingår en dominant hane, några honor, flera ungar och ungdjur och en eller flera hanar som har låg ställning i gruppen. Oftast får vattensvinet ungar en gång om året. Det klomelliska vattensvinet lever främst i sank- och träskmarkerna kring Jaggaracksjön. Det har även hävdats att arten skådats i Snoarskogarnas flodsystem. Vattensvinet används av triskerna och hisskoviterna som köttboskap. De är billiga i drift då de både är sjukdomståliga samt lever på gräs och alger. Nackdelen är att de är tämligen rymningsbenägna. Den taxonomiska tillhörigheten hos arten har länge varit en debatt bland de lärde. Mandelmunkarna klassar arten som ett grisdjur, Akademin i Tricilve benämner dem ludna fiskdjur och yoleviterna hävdar att de är besläktade med gnagare. Folket kring Jaggaracksjön är dock oberörda av liknande diskussioner så länge vattensvinen ger kött till matborden.

Klomull

Denna gigantiska sköldpadda är något av ett unikum för den klomelliska regionen och har en plats i områdets fornhistoriska hjältesagor (där de har fått namnet av frihetskämpen Klomul). Det finns två arter av klomuller. Nordklomull (även maurisk flodklomull) är den vanligast förekommande arten och är sötvattenslevande. De tämjs regelbundet för att användas till flodtransporter och krigföring. Speciellt Triska är känt för sin mängd stridsklomuller. Sydklomullen, även kallad havsklomull, är mer sällsynt och föredrar det bräckta vattnet vid estuarier i Gryppas vik (t.ex. vid Snoarkusten). Det är i princip okänt att sydklomuller har tämjts. Det enda kända fallet i historien var då Mercana attackerade Addiaskas havskust med stridstränade exemplar. Som tidigare nämnts uppnår dessa fruktansvärda sköldpaddor gigantiska mått. Ett fullvuxet exemplar har en kroppslängd på 10 meter och en vikt omkring 30 ton. Avståndet mellan simfenorna på en sådan best ligger runt 12 meter. Det starka skalet på en klomull är stort nog att bära ett fastsurrat stridstorn av tjärat trä med 6–10 båg- och armborstskyttar och en klomullförare. Klomullerna blir oerhört gamla och sägs kunna uppnå en ålder av 250 år. Mercanas kände, gamle stridsklomull Bat’thuzar sägs vara bland de äldsta klomullerna i regionen med sina 200 år. Klomuller lägger sina ägg på grunda stränder i regionen. Det är också då de är som mest sårbara, men få landlevande rovdjur skulle få för sig att attackera något i klomullstorlek.

Kopparhavstumlare

  • Hemvist: Kopparhavets kuster och flodmynningar.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna trubbnosiga, delfinliknande tandval blir runt 1,5 meter lång och väger drygt 50 kg. Den lekfulla krabatens rygg är mörk och undersidan ljus. Kopparhavstumlaren lever av småfisk, mindre bläckfisk och kräftdjur. Den är en mycket snabb simmare (ca. 55 km/h) och lever i små flockar om max ett tiotal djur. De använder ultraljud för ekolokalisering och kommunicerar med klickande och pipande läten. Kopparhavstumlare, eller maarsvin som de ofta kallas, brukar överlag ses som ett gott omen bland sjöfarare som tappat bäringen, då tumlarens närvaro är tecken på att man befinner sig nära en kust. De är nyfikna och simmar gärna nära skepp och båtar. Det finns också de sjöfarare och fiskare som hävdar att tumlarnas läten och ultraljud skrämmer bort sjöormar. Detta får dock tas med en nypa salt. Sant är däremot att Kopparhavstumlare har tämjts och tränats av de mystiska, havsfarande s.k. gråalverna.

Kopparröd tusenfoting

  • Hemvist: Solunska djungler.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna tolv tum långa enkelfoting har strax över ett tjugotal kopparfärgade kroppssegment försedda med ett benpar. Den är ett rovdjur som lever av groddjur, små ödlor, spindlar, möss och t.o.m. fåglar och fladdermöss. Dess giftbett är inte dödligt för människan, men orsakar svullnad, feberfrossa, illamående och allmän svaghet under ett dygns tid.

Kornhermelin

  • Hemvist: Slätt- och åkermark i södra Ereb.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna ljusgula, korthåriga hermelin är uppskattad av södra Erebs bönder. Det anses tursamt att få besök av kornhermelinen i åkern då den jagar allehanda skadedjur. Till skillnad från vanliga, mer nordröna hermeliner så har den ingen vit vinterpäls, vilket också har skyddat arten från jakt.

Krumhornat jättefår

  • Hemvist: Bergstrakter i Cereval och norra Akrogal.
  • Vanlighet: Sällsynt

Detta stora vildfår uppnår nästan samma storlek som Höglandsvildfåret, men har tät, kolsvart päls. Det krumhornade jättefåret har bara påträffats bland Cerbergens isolerade höjder, men sägs härstamma från norra Akrogals bergstrakter.

Kungsfasan

  • Hemvist: Akrogaliska grässlätter och glesa skogar.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna guldbruna och svartrödspräckliga hönsfågel blir dubbelt så stor som en vanlig akrogalisk fasan, d.v.s. runt 1,4 meter lång och runt 7 kg i vikt. Den svarta, kilformade stjärten med dess 18 fjäderpennor utgör mer än hälften av kroppslängden. Kungsfasanen är känd för att vara extremt skygg då den jagas ihärdigt. Den är dock inte en särskilt god flygare.

Kvarnstensfisk

Denna marulksliknande rovfisk kan bli upp till 3 meter lång och uppnå en kroppsvikt av 800 kg. Fiskens namn kommer av att den snärjer byten med tre tentakelliknande stjärtfenor och drar ned dem i djupet för att dränka dem. Den är allmänt fruktad av fiskare.

Köldvråk

Köldvråkar är mest kända för sin storlek (som en kungsörn), gnistrande vita fjäderdräkt och för att det är tämligen lätt att tämja och träna dem för jakt, vilket många nordliga folk har gjort. Fågeln lever mestadels av fisk, små däggdjur, sälkadaver och annat as.

Köttbitare

Bild: [9]

I djupet av det stinkande Juronaträsket och på de klippiga öarna som utgör arkipelagen Maminira me Delema finns de fortfarande kvar och bidar sin tid – kolonier med de armslånga, köttätande jättegräshopporna som decimerade stora delar av Erebs befolkning och orsakade Jorpagnas fall under den Tredje Konfluxen.

L

Låglandsnöt

  • Hemvist: Hela Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Låglandsnöt är namnet på en av Erebs vanligaste nötkreatursraser. Denna idisslare är känd för sin oerhörda sävlighet och nästan fullkomliga avsaknad av självbevarelsedrift. Det finns otaliga historier där kor från rasen fortsatt att beta medan de ätits levande av rovdjurflockar.

Långbent brunvadare

  • Hemvist: Sumpmarker, marskland och floddeltan i Ereb.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna hägerliknande storkfågel är känd för sin sylvassa, långa näbb som den använder hätskt mot alla som befinner sig inom ett stenkast från redet. Brunvadaren blir omkring 150 cm hög, väger runt 5 kg och har ett vingspann runt 185–230 cm. Den lever av fisk, groddjur, små däggdjur och insekter. Vadarfågeln jagas ibland med hjälp av jaktfalkar som rent nöje.

Läderätare

  • Hemvist: I hem över hela Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna lusliknande skadeinsekt är nästan osynlig för det blotta ögat och lever av organiska material, såsom tyger, läder, pälsar, pergament, etc. De kan snabbt göra läderrustningar sköra och i värsta fall förstöra dem helt. De kan även ge sig på sovande varelser, där de suger i sig hudens vätska. De kan då lämna efter sig torr, sprucken hud och svidande småsår.

Löpmus

  • Hemvist: Caddo.
  • Vanlighet: Vanlig

Löpmusen har bebott Caddos kustslätter sedan urminnes tider. Den ser ut som en brungrå korsning mellan mus och känguru och blir drygt metern hög. Sitt namn har den fått från sin förmåga att springa oerhört snabbt på bakbenen. Den kan till och med löpa ifrån en grå bergspanter. Dalkerna upptäckte tidigt att löpmusens kött smakar fantastiskt gott, och har därför börjat föda upp dem i hjordar. Dessa hjordar går vanligtvis fritt i stora inhägnade hagar. Löpmusköttet är något av en caddisk nationalrätt, och det finns hundratals olika recept som alla skryter om att vara det bästa sättet att tillaga det möra köttet. Löpmöss försvarar sig ytterst sällan i trängda lägen, utan försöker alltid att fly och förlita sig på sin hastighet.

M

Magillisk knähund

  • Hemvist: Magilre.
  • Vanlighet: Ovanlig

Liksom andra knähundar så är den magilliska knähunden oerhört liten till växten. Rasen är både kelgris och kuttersmycke bland magilliska adelsdamer och välsituerade kvinnor ur borgerskapet. Den ulliga, snövita pälsen brukar ofta uppvisa den traditionella lejonklippningen, allt för att den ska likna ett heraldiskt lejon i miniatyr. Den magilliska knähunden väger blott 3–6 kg och är lite mer än två tvärhänder hög.

Melukhisk långhårskatt

Den melukhiska långhårskatten är en väldigt lugn och beskedlig tamkatt med lång lejongul päls, runt ansikte och trubbig nos. Den är populär bland rikt folk, speciellt i Felicien. Kattrasen sägs ha kommit från Melukha ursprungligen, men avsaknaden av långhåriga vildkatter på ön gör detta föga troligt. Den väger 3–5 kg och har en mankhöjd runt 30 cm.

Morëlvidynsk ettersifon

  • Hemvist: Skogar och slätter i Morëlvidyn.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna giftorm liknar vår egen världs spottkobror och kan bli runt två meter lång. Ettersifonen kan försvara sig med att spraya sitt giftiga sekret (blodgift) med nästintill osviklig precision mot offrets ögon. Detta på upp till två meters håll. Kommer giftet i kontakt med ögon så kan det i värsta fall orsaka permanent blindhet. Den morëlvidynska spottormen kan också utdela potentiellt dödliga bett.

Mustelon

Detta storväxta men smidiga mårddjur har gyllenbrun päls, relativt långsmal kropp och ett kraftigt, spolformat huvud med små öron. Den kan bli nästan två meter lång, svansen inkluderad, och väga runt 50 kg. Djuret stammar ursprungligen från Akrogal, där den kallas vargiller. Mustelonen jagar främst vid gryning– och skymningstimmarna och är allmänt hatad och fruktad av herdar. Detta är mestadels p.g.a. att den ofta verkar döda för nöjes skull. En fullvuxen mustelon kan döda upp till tjugo får i en enda attack. Den uppvisar dessutom en enorm fräckhet och stridslystenhet samt verkar sakna naturlig rädsla för människor. Mustelonen har t.o.m. anfallit ensamma vandrare. Det stora mårddjuret brukar anfalla ur bakhåll, och kan förfölja ett byte under långa sträckor innan den går till attack. Mustelonen är ett solitärt rovdjur och de enda gångerna man ser två musteloner tillsammans är när de har ungar ihop. De jagar då tillsammans tills ungarna är gamla nog för att klara sig själva. Mustelons bålda beteende har nästan fått legendstatus via folkliga berättelser. En vida känd sådan är hur kondottiären Galcervis anfölls av en mustelon mitt i sitt härläger under kampanjen mot Ilibaurien. Djurets mod och list ska ha imponerat kondottiären så till den grad att han lät fånga mustelonen levande och lät den tjäna som en läromästare under fälttågen. Det är även allmänt känt att Paratornas urbefolkning, skeckerna, brukar tämja musteloner för att använda dem likt jakthundar.

Mörkmaskad Kamsunerkatt

  • Hemvist: Kamsun.
  • Vanlighet: Vanlig

I varje tempel tillägnat den kamsunska fruktbarhetsgudinnan Maaf så påträffas denna mörkmaskade tamkattsras i hundratals exemplar. Rasen anses vara i helig förbindelse med Maaf, och har samma safirblå ögon som gudinnan sägs ha. Prästinnorna föder upp dessa katter och låter dem springa omkring fritt på tempelområdet. I Kamsun innebär det dödsstraff att döda en av dessa katter. Förutom mörkt ansikte, öron, svans och tassar så har kamsunerkatten semilång, pärlemorfärgad päls och en långsmal, robust kropp med korta ben. Den har en kroppsvikt på drygt 3–6 kg.

N

Nargurisk jättebäver

  • Hemvist: Vattendrag i de narguriska skogarna.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna gnagare uppnår ungefär samma storlek som den akrogaliska jättebävern men lever i djupet av Nargur.

Nargurisk krokgädda

  • Hemvist: Större vattendrag och vattensamlingar i Nargur.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den narguriska krokgäddan är en stor rovfisk som påträffas i Nargurs större vattendrag. Den kan bli över tre meter lång och har då en vikt på 200 kg. Berättelser om långt större exemplar som lurar i de mörka skogstjärnarna är dock vanligt förekommande bland nargurs barbarstammar. Krokgäddans spolformade kropp är försedd med gråaktiga, kraftiga pansarfjäll och dess rovgarnityr består av dubbla rader med skräckinjagande huggtänder, vilket ger den ett nästan krokodilliknande utseende. Fisken är också känd för att förväxlas med en stock, när den flyter stilla vid vattenytan. Denna aggressiva sötvattenfisks huvudkost består mestadels av andra fiskar, kräftor, sköldpaddor och grodor, men den kan även lurpassa på drickande eller vadande däggdjur av olika storlek. Den har också setts äta as och kannibalisera sina egna artfränder. Det förekommer dessutom en rad historier om hur krokgäddan slagit käftarna runt mansarmar och händer för att dra ned dessa människor i vattnet. Om detta beror på att rovfisken misstagit sig på bytets natur eller inte framgår inte. Faktum är dock att vissa narguriska klaner använder en metod vid krokgäddefiske som går ut på att fiskaren sveper in armen i ett tjockt tygbylte, låter krokgäddan bita sig fast, för att sedan dra upp den på land där den kan klubbas ihjäl. Att fiska riktigt stora exemplar som ensam fiskare är dock inte att rekommendera.

Det råder viss tveksamhet kring detta djurs taxionomi då det finns en delvis motstridande beskrivning av Krokgädda. Huruvida det rör sig om olika upplevelser av samma djur eller om två likartade djur getts samma namn är oklart. Tills vidare utredning skett rekommenderas hursomhelst resenärer på de narguriska vattenvägarna att inte doppa varken fingrar eller andra kroppsdelar i vattnet.

Nargurisk mastodont

  • Hemvist: Nargurs skogar.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den narguriska mastodonten är täckt av tjock, raggig päls likt en mammut. Det massiva djuret har en mankhöjd runt 2,5–3 meter, en kroppslängd runt 5 meter och vikten ligger runt 3,5–5,4 ton. De väldiga betarna kan bli uppemot 2,5–4 meter långa och är rakare (ibland nästan horisontella) än hos en mammut. Mastodonten har liksom mammuten mindre öron än en altorisk olifant. Skott, löv, buskar, bark och vattenväxter tjänar som de narguriska mastodonternas föda. Den jagas ibland av orädda nargurer.

Nattskrika

  • Hemvist: Täta skogar i Ereb.
  • Vanlighet: Ovanlig

Nattskrikan är en medelstor, nattaktiv fågel med ett vingspann runt 70 cm. Den är en färggrann fågel vars fjäderdräkt har ränder i himmelsblått, svart och vitt, inte helt olikt en blåskrika. Det som skiljer nattskrikan markant från andra skrikor är de blodisande, fruktansvärda skrik den kan ge upphov till. Dessa nästintill spöklika gallskrik i nattmörkret har skrämt mången resenär och spär ofta på berättelser om hemsökta skogar, skogsrån och andra hemska naturväsen. Nattskrikan själv är dock helt harmlös och lever av insekter, bär och skott. Det är dock ingen fågel man tämjer om man är intresserad av att bevara sin nattsömn.

Norrhäst

  • Hemvist: Norra Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna raggiga, ljusbruna häst är en tämligen vanlig syn i nordröna trakter då den tål den bitande kylan oerhört väl. Hästrasen har dessutom anpassat sig till att hitta växtlighet under det tjocka snötäcket. Den är robust och stark, uthållig samt begåvad med ett synnerligen stabilt temperament. Detta gör att den både används till ridning och dragarbete. Dessutom används den som boskap av vissa barbiska nomader, då den ger både märrmjölk och tagel till rep och lasson. Norrhästen är en av Altors fåtaliga töltande hästar. Djuret har svart man, ben och svans samt har en mankhöjd runt 150 cm. Benen är korta och starka, med tåliga hovar. Rasens kroppsvikt är på 430–500 kg.

O

Oasgeting

  • Hemvist: Nära oaser i solunska öknar.
  • Vanlighet: Ovanlig

Dessa getingar kan skrämma hela bosättningar vid prunkande oaser på flykten på bara ett par dagar. De förökar sig nämligen i rasande tempo och är extremt aggressiva när de försvarar sina underjordiska bon. Enda sättet att bli av med dem är att röka ut dem. Sticken är riktigt smärtsamma, men inte särskilt farliga, om man inte är överkänslig.

Olifantfågel

  • Hemvist: Cerevals slätter.
  • Vanlighet: Ovanlig

Detta är en mycket stor flygoförmögen och strutsliknande fågel som kan bli 3–3,5 meter hög och väga runt 300–400 kg. En spark från en cerevalisk olifantfågel kan lätt krossa bröstkorgen på en fullvuxen karl. Trots jättefågelns heta temperament och förödande krossarsparkar är det inte en helt ovanlig syn i Cereval med tämjda exemplar som då tjänar som vindsnabba riddjur.

Bild: [10]

P

Palinorisk stridshäst

  • Hemvist: Palinor.
  • Vanlighet: Ovanlig

På de öppna stäpperna i nuvarande Palinor, Mirel och västra Nargur frodas sedan gammalt en egensinnig hästras: den Palinoriska Stridshästen. Denna eldfängda och oförvägna storhäst är en utmärkt springare och hett eftertraktad av riddare, kavallerister och hästkännare. Förutom dess väldiga storlek (den mäter 210 cm över manken) och dess eldiga dristighet är hästen välsignad med ovanligt tjock hud, nästan ogenomtränglig för pilar och lätta vapen. Detta gör att de riddersmän som rider detta odjur till strid endast sällan behänger den med schabrak eller rustning: vilket gör den palinorska stridshästen till en snabb, smidig och rörlig springare. Narguriska stammar i området har fött upp dessa hästar i generationer, och vet hur man handskas med dem. Men hästen måste få löpa fritt i stora hjordar för att frodas. Alla försök av den palinoriska ordenstaten att föda upp de värdefulla djuren på rancher och stuterier har misslyckats eftersom den karaktärsstarka och vildsinta hästen vägrar att para sig i fångenskap. Hästens tjocka hud ger den ett lite hårt och kantigt utseende. Ögonen är smala och kisande genom hudlagren, vilket ger hästen ett arrogant och samlat uttryck. Den har riklig manväxt, och det är inte ovanligt att dess ryttare pyntar djurets man med flätor eller knopar, ofta så många knutar som han fällt fiender från dess rygg. Dessa hästar betingar ett mycket högt pris, och det finns nästan ingen palinorsk hingst som inte ägs av en riddare, hjälte eller storman och används i strid. Ett fullvuxet djur har en enorm kroppsvikt, drygt 1 000–1 500 kg.

Pepparpipare

Denna lilla brunvita vadarfågel är mest känd för sin försvarsmekanism som kan irritera rovdjurs luftvägar, slemhinnor och ögon. Den stöter nämligen ut ett moln av mikroskopiska partiklar som fungerar likt vissa fågelspindlars nässelhår. I bästa fall orsakar molnet hosta eller kraftiga nysningar, men i direktkontakt med ögon kan det orsaka synförsämringar och hornhinneskador. Pepparpiparen lever av maskar, musslor, insekter och små kräftdjur den hittar vid vattenbrynet.

Prickig sandspindel

  • Hemvist: Solunska öknar.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna svartprickiga jaktspindel är känd för sitt starka gift och utomordentliga hoppförmåga. De ligger på lur, nedgrävda i ökensanden. Oförsiktiga vandrare kan bli bitna om spindeln känner sig hotad.

R

Rammval

Denna blågrå planktonätare kan bli uppemot 10 meter lång och väga 8–10 ton. Den har ett oerhört kraftigt skallparti som den använder för att ramma de marina rovdjur som hotar den, t.ex. stora hajar och späckhuggare. Rammvalen är dessutom känd för att ramma båtar och mindre skepp. Den jagas för späcket och köttet. Tran, som används som lampolja, fås också från valen genom kokning.

Ransardisk ranarôz

  • Hemvist: Ransard.
  • Vanlighet: Vanlig

De ransardiska hästarna, ranarôz (ofta förvanskat till ranzerruss), har förädlats från de småvuxna vildhästar som fordom gick att finna i området. De är små till växten och lämpar sig föga för tungt kavalleri. I jämförelse med sina storvuxna släktingar i öster, de palinorska stridshästarna ter de sig som dvärgvuxna föl. Storleken till trots är de ransardiska springarna dock väl omtyckta för sina andra egenskaper. Ranarôzens förnämsta egenskap är dess seghet och uthållighet. De kan galoppera långa sträckor utan tecken på utmattning, och de återhämtar sig snabbt. De hastigheter de uppnår är likaledes anmärkningsbar. Utöver detta är de också lämpliga för att avancera i mer svårtillgänglig terräng. Utseendemässigt är de oftast ljusbruna (bork eller gulbrun) i färgen med en grov och hög upprättstående man. De mäter omkring 120-150cm i mankhöjd. Ranarôz finns inte längre i vilt tillstånd. De uppfödda hästarna genomgår liknande utsållningsprocesser som de ranska stridsmännen och de som faller till föga används som utfodring till de ransardiska griparna. Inte sällan hålls hästuppfödningarna relativt nära griphägnen. Dels används hästarna för att dressera griparna, och dels är det viktigt att hästarna inte fruktar griparna. De bäst lämpade ranarôzen används till ranernas kavalleri.

Rödhakefluga

Denna stora fluga flyger i stora, irriterande svärmar om hundratals individer. Den har en röd underkropp och taggar på benen som lätt ger upphov till infekterade småsår. Rödhakeflugan sprider ofta sjukdomar som lepra och tyfus.

Rödnosad klippgrävling

Denna bergslevande och nattaktiva grävlingsart har fått sitt namn p.g.a. dess blodröda färgteckning kring nosen. Annars liknar den en helt vanlig grävling. Den rödnosade klippgrävlingen är runt 60–80 cm lång (exklusive svans) och väger drygt 6–16 kg. Den lever i svårtillgängliga bergstrakter på ända upp till 3 000 meters höjd. Klippgrävlingen är extremt aggressiv i närheten av sitt gryt och kan utdela smärtsamma bett. Runt 5–6 grävlingar brukar dela samma gryt, men i enstaka fall och i större gryt kan det röra sig om uppemot 20 djur. Arten är en allätare precis som övriga grävlingar.

Rödnäbbad djungelörn

Denna djungellevande, mindre örnart har fått sitt namn p.g.a. sin påstådda blodtörstighet. Det sägs att dess näbb är ständigt blodbestänkt. Den jagar främst småfåglar, groddjur och mindre reptiler. Djungelörnen har gråbrun fjäderdräkt och dess vingspann ligger runt 1,5 meter. Den är nära besläktad med den större och sällsynta rödnäbbade jaktörnen som jagar på Efaros öppna marker.

Röd strandgroda

Denna röda, köttiga groda lever av insekter den hittar vid strandkanten. Folk och rovdjur vid kusterna vet att man bör undvika att äta grodan då man drabbas av ett starkt illamående och kraftig diarré som kan vara i dagar. Grodan är nämligen ofta bärare av en smittsam, parasitisk svamp som växer på dess skinn.

Rödstrimmig näskrypare

Denna lilla, tropiklevande skalbagge är ökänd för att krypa in i sovande varelsers svalg via mun eller näsa, för att där lägga sina ägg. De lagda äggen upplevs ofta av värdpersonen som om denne skulle ha en täppt näsa. När äggen kläcks efter en vecka börjar larverna att äta sig inåt mot värdpersonens hjärna, vilket är en oerhört plågsam upplevelse där personen genomgår stadier av svår feber, våldsam huvudvärk, yrsel, epilepsiliknande attacker, galenskap och till slut död.

Rönnhuggorm

  • Hemvist: Skogar och berg i Erebs nordligt tempererade klimatzon.
  • Vanlighet: Sällsynt

Detta är norra Erebs största kända giftorm. Den är kraftig för att vara en giftorm och kan bli strax över fyra meter lång. Vissa lärde från sydligare nejder antog länge felaktigt att det rörde sig om en kramorm, likt de stora ormar som förekommer i Samkarnas djungler. Dess rödprickiga ryggmönster har skänkt ormen dess namn. Ormgiftet är inte starkt nog att döda en fullvuxen karl, men vållar oerhörd smärta. Småväxta individer som barn och halvlängdsmän kan dock råka värre ut.

S

Samkarnisk klippödla

  • Hemvist: Vattensamlingar i den samkarniska djungeln. Krystalerna är särskilt kända för att vara hemvist åt dessa stora rovödlor.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna stora och kraftfulla varan [i klass med vår världs komodovaran] har för vana att lurpassa vid vattensamlingar där den anfaller oförsiktiga djur som tagit sig dit för att dricka. Dess främsta byten anses vara samkarnisk tapir, större gnagare och vildgetter men den är även ökänd för att angripa byten långt större än den själv. Den samkarniska klippödlans saliv är dessutom extremt giftigt. Dör inte bytet i sviterna av ett direkt bett, så är chansen stor att giftet sköter resten. Klippödlans svans med dess fettansamling är ansedd som en delikatess bland samkarniska djungelfolk.

Samkarniskt vattensvin

Det samkarniska vattensvinet är Altors största gnagare [i klass med vår egen världs utdöda Phoberomys pattersoni och Josephoartigasia monesi]. Denna enorma gnagare blir lika stor som en välgödd tjur, runt 3 m lång, exklusive den 150 cm långa svansen. Mankhöjden ligger runt 150 cm den också. Det rör sig om en oerhört massiv varelse med en vikt uppemot ett helt ton. Det samkarniska vattensvinet är en fridsam varelse som lever av vattenväxter och frukter. P.g.a. sin storlek så har fullvuxna djur få naturliga fiender.

Sanddemon

Sanddemonen är en stor giftorm som är känd för att kunna freda sig genom att spraya fienderna med ett giftigt sekret likt en spottkobra. Giftet vållar lättare hudirritation men en träff i ögonen orsakar alltid brinnande smärta, koordinationsförsämring, nedsatt syn och i värsta fall permanent blindhet. Sanddemonen sprayar giftet så fort den känner sig det minsta provocerad, för att sedan försöka fly. I trängda lägen kommer den att använda sitt giftiga bett (en ännu större mängd gift). Sanddemonen ligger ofta nedgrävd i lös sand i väntan på vanliga byten som t.ex. mindre gnagare, små ödlor och andra ormar.

Sandfärgad vattenorm

  • Hemvist: Vattensamlingar i Samkarna och Efaro.
  • Vanlighet: Ovanlig

Den sandfärgade vattenormen blir inte mer än några decimeter lång, men har ett starkt gift som orsakar galenskap och död snarlikt rabies. Ormen lever mestadels av mindre fågelägg och är inte särskilt aggressiv.

Sehldimisk stridsdogg

Stridsdoggen är ca. metern hög med korta kraftiga ben och en slät vit päls. Det platta, skrynkliga ansiktet har vissa kattliknande drag. I dess käke syns de två karaktäristiska, överdimensionerade huggtänderna som fiender snabbt lär sig frukta. Arten sägs härstamma från en urgammal intelligent urras av hundar, skapade för att försvara Altor från de fruktansvärda trollulvarna.

Simmarsnok

  • Hemvist: Vattensamlingar i östra Altor.
  • Vanlighet: Sällsynt

Detta är namnet till trots en stor vattenlevande boa som finns i östra Altors (t.ex. Kamsun) floder och insjöar. Den dränker sina offer och ryktas bli stor nog för att utgöra ett hot gentemot människobarn och småväxta humanoider som t.ex. halvlängdsmän. Normalt jagar den mindre däggdjur.

Skelettorm

Denna ålfisk, som också kallas Död mans förebrådare, kan bli över två meter lång. Dess kropp klädd av ett pansarliknande kitinskelett som glittrar olycksbådande i det mörka havsdjupet. Skelettormen är mest känd för att dess blod är oerhört giftigt. Ålen måste därför tillredas med största aktsamhet om man inte vill att måltiden ska bli ens sista. Giftet används i vissa lönnmördarkretsar.

Skunksäl

Skunksälen är en liten, öronlös (d.v.s. äkta) säl där hanarna blir runt 120-180 cm långa och väger uppemot 100 kg. Honorna blir något mindre. De är skickliga simmare och kan dyka ned till 200 meters djup, samt hålla andan i nästan en halvtimme. Skunksälen lever av småfisk och kräftdjur. Det som skiljer skunksälen från andra altoriska sälar är dess fantastiska försvarsmekanism. Genom apokrina svettkörtlar kan de utsöndra ett mjölkvitt sekret med semiokemikalier som skrämmer iväg många hajarter. Semiokemikalierna väcker nämligen vissa hajarters (t.ex. vithajens) flyktbeteende. De havsfarande gråalverna har upptäckt att skunksälens utsöndringar ger ett skydd mot vissa större hajarter, och smörjer ibland in sig med sekretet om de måste ned i vattnet i hajrika vatten. Ibland har de även tämjda skunksälar som simkamrater.

Slagross

  • Hemvist: Arktisk kustmiljö.
  • Vanlighet: Mycket sällsynt

Detta är en köttätande kusin till den altoriska valrossen. Den är en solitär och vildsint jägare som kan bli runt 5 meter lång och väga drygt 1,2 ton. Både hanar och honor har kraftiga huggtänder likt landlevande sabelkatter, men garnityren är inte av samma storlek som de vanliga valrosshannarnas mäktiga betar. Slagrossens korta päls är mörkgrå och svartfläckad på ovansidan medan buken är silvervit. Dess huvudföda är valrosskalvar, säl, fisk och sjöfågel, men då den är extremt territoriell så drar den sig inte för att attackera kajaker eller mindre båtar.

Snöhyena

  • Hemvist: Subarktisk och arktisk kustmiljö.
  • Vanlighet: Sällsynt

Dessa vitpälsade arktiska hyenor är utpräglade asätare som söker sig till säl– och fågelkolonier. Svältande flockar kan dock utgöra ett hot för människor och har t.o.m. invaderat fiskeläger och kustbyar i jakt på föda. Deras tassar är bredare än sydliga hyenors, anpassade för att hyenorna lättare ska kunna springa i snö.

Solunsk böldfluga

  • Hemvist: Påträffas över hela Soluna.
  • Vanlighet: Ovanlig

Den solunska böldflugan är en tämligen stor, spyflugeliknande insekt vars larv utvecklas i en värdkropps underhud. Ägget fästs på värdkroppens skinn och kläcks av kroppsvärmen. Larven äter sig sedan genom huden och bildar en böldliknande, svidande svulst. Svulsten skiljer sig från andra bölder då larven har skapat ett andningshål stort som ett knappnålshuvud. Normalt dröjer det åtta veckor innan den numera fetlagda larven lämnar värdkroppen (den mest smärtsamma fasen). Efter en veckas förpuppning bildas en ny böldfluga. Försöker man avlägsna larven så kan det ge upphov till svåra infektioner om man inte ser till att få ut hela larven. Detta görs traditionellt med att man täcker för larvens andningshål med kådan från Ghebasträdet, vilket kväver den. Den döda larven kan sedan pressas ut.

Solunsk kaktusätare

  • Hemvist: Solunska öknar.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna långnäbbade, mörkgröna och hackspettsliknande fågel lever av både insekter och kaktusfrukter samt vissa kaktusars köttiga inre. Den brukar ses festa på Burrhukaktusen som innehåller en meskalinliknande, psykedelisk substans. Denna gör ofta att den solunska kaktusätaren flyger omkring påverkad. En vanlig effekt är att fågeln helt sonika sätter sig på en humanoid varelses skult i tron att denne är en smaskig kaktus, för att sedan börja försöka hacka hål med näbben.

Sombatzisk flodhaj

  • Hemvist: Floder och estuarier i Sombatze.
  • Vanlighet: Ovanlig

Bild: [11]

Denna släkting till den altoriska tjurhajen påträffas i Sombatzes grumliga floder och estuarier. Den blir runt två meter lång och kan väga drygt 150 kg. Liksom tjurhajen är den en aggressiv hajart som har blivit ökänd för att ha attackerat människor. Den är en solitär rovfisk som mestadels äter fisk, öresvin, artfränder, sköldpaddor, sjöfåglar, as, mindre krokodiler, krabbor samt små och medelstora däggdjur. Den är dessutom extremt territoriell och attackerar alla inkräktare på reviret.

Sparvslända

Juronaträskets sparvslända är Altors största trollslända. Den rovgiriga insekten har en 14-tumskropp och ett vingspann på strax över en aln. Den lever av insekter samt mindre groddjur men utgör trots sin hiskeliga uppsyn ingen fara för människor. Namnet har den fått av Morginnerskogens stammar som felaktigt tror att jätteinsekten äter sparvar och andra småfåglar.

Spelemansspindel

Detta är troligtvis Morëlvidyns giftigaste spindel som är känd för att spinna stora fångstnät i dadelpalmslundar. Dess aggressiva stridulering när den hotas har skänkt den dess namn.

Späckhorning

Denna tandval kallas även liten svärdsval och är en sydlig släkting till den arktiska narvalen. Späckhorningen blir runt 4–5 meter lång och väger drygt 1–1,5 ton. Liksom narvalen så har späckhorningshanar en markant, spiralvriden huggtand som sticker rakt ut från skallen likt ett spjut. Det finns t.o.m. exemplar med två parallella sådana stöttänder. En elfenbenshuggtand kan bli hela 2–3 m lång och används främst som ett vapen i djurets parningskamp och som försvar mot allsköns faror som lurar i havsdjupet. Späckhorningen är känd för sin kamplust och sin tendens att attackera skepp och båtar. Ibland leder detta till att djuret fastnar med hornet i bordläggningen och drunknar. Majoriteten av s.k. ”äkta” enhörningshorn som cirkulerar på marknaden där de betingar sin vikt i guld är i själva verket huggtänder av elfenben från späckhorning eller narval. Huggtänder från valarna kan användas både till hantverks- och konstföremål men även som spjut. Dessa förses ibland med järnspets. Huggtänder från dessa valar är förvånansvärt flexibla och starka. Spjut och lansar av huggtänder är t.ex. vanliga bland tjugerna på Orghin.

Späckmammut

Späckmammuten eller sanithsidisk dvärgmammut som den också kallas är klart mindre än sina massiva kusiner. Det långraggiga djurets mankhöjd är på drygt 1,4–1,8 meter och den väger runt 300–500 kg. Späckmammuten lever av mossor, lavar och annan växtlighet som finns under snön. Arten påträffas ibland som tämjt dragdjur bland Sanithsids befolkning.

Strävhårigt vildsvin

  • Hemvist: Skogar i Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Det strävhåriga vildsvinet är troligtvis Erebs vanligaste vildsvinsart. De ensamlevande, hetlevrade galtarna drar sig inte för att attackera både jägare och hundar. De blir omkring 170–180 cm långa, med en mankhöjd på 80–100 cm och kan väga uppemot 200 kg. Suggorna är betydligt mindre och väger ungefär hälften så mycket. Suggorna lever i mindre flockar med sina kultingar.

Stäpplama

  • Hemvist: Akrogal.
  • Vanlighet: Ovanlig

Den akrogaliska stäpplaman hålls i stora, frigående hjordar av t.ex. furgier och andra akrogaliska folkslag. Anledningen är den fina, silkesmjuka pälsen som går att få lika fin som vår egen världs pashmina. Stäpplaman hålls också för mjölkens och köttets skull. Kameldjuret är helt och hållet domesticerat och existerar inte i vilt tillstånd längre. Förutom den fina, täta pälsen så liknar stäpplaman vår egen världs lamor, med den karaktäristiska långa halsen och öronen. Mankhöjden är runt 110–130 cm och kroppsvikten på drygt 120–150 kg.

Sumpcikada

  • Hemvist: Träsk- och sumpmarker i södra Ereb och Samkarna.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna bruna insekts surrande ”sång” har förstört sömnen för många äventyrare då den når nivåer uppemot 120 dB om man befinner sig alldeles i närheten av de svärmande cikadorna.

Sumphaj

  • Hemvist: Deltan, träsk och vattendrag.
  • Vanlighet: Ovanlig

Även denna hajart är känd för sin oerhörda aggressivitet och blodtörst. Den är mörkgrå till färgen, kan bli upp till tre meter lång och väga 200 kg. Liksom den sombatziska flodhajen så håller den ofta till i sötvatten och bräckt vatten, gärna i floddeltan, estuarier och vassklädda marskland. Hajen har påträffats så långt norrut som Marsklandets delta i Kardien, men förekommer vanligen längre söderöver. Sumphajen är en solitär, opportunistisk rovfisk som äter allt från krabbor, fisk och as till flodhästkalvar, mindre krokodiler och korkade äventyrare.

Svart kolosshaj

  • Hemvist: Kalla hav.
  • Vanlighet: Mycket sällsynt

Denna aggressiva hajart är fruktad av sjömän och fiskare i norr och kan bli upp till 7 meter lång och väga strax över ett ton. Den är en solitär jägare som mestadels lever på säl, sjöfågel och allehanda kadaver som påträffas i haven. Hajen är dessutom känd för att följa efter fiskebåtar och skepp i hopp om att finna något ätbart. Tjugerna kallar denna jättehaj för Ursuakh, Svart ande, då den sägs vara dödsgudinnan Mirraghans budbärare. Den person som rovfisken betraktar då den sticker upp huvudet ovanför vattenytan anses enligt tjugerna vara dömd att dö inom kort.

Svart sidenekorre

  • Hemvist: Skogar i Ereb och Akrogal.
  • Vanlighet: Mycket sällsynt (Ereb), Vanlig (Akrogal)

Dessa små, lekfulla och svartpälsade ekorrar jagas för den vackert blänkande pälsens skull och beståndet i Ereb är utrotningshotat. I Akrogal är situationen annorlunda, då många akrogaliska nomadstammar och barbarfolk ser den svarta sidenekorren som en helig varelse ur mytologin.

Svartstripig jättebäver

Den svartstripiga jättebävern blir omkring 2,5 m lång och är då lika tung som en fullvuxen karl, med en vikt runt 60–100 kg. Den har sex tum långa framtänder som den kan utdela rejäla bett med om den känner sig trängd. Jättebävern jagas för både pälsens och köttets skull.

Svartörn

  • Hemvist: Dess enda kända hemvist är Appobergen på Caddo.
  • Vanlighet: Ovanlig

Den gigantiska svartörnen är näst intill unik för Caddo. Den är, som namnet antyder, kolsvart även om hanarnas vingfjädrar skiftar i silver. Näbben är gul och krokig, och dess vingspann kan mäta upp till 2,5 meter. Svartörnarna lever på höga klippor i Appobergen och livnär sig vanligtvis på små klippgetter och harar. De kan bli mycket aggressiva då de känner sig hotade och det är inte helt ovanligt att de anfaller människor för att skydda sina bon. Svartörnsägg är mycket eftertraktade och ses som en delikatess i det dalkiska köket.

Svärdshök

  • Hemvist: Skogar i Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Svärdshöken är lätt att känna igen på dess långa, färggranna stjärtfjädrar. Det är en liten rovfågel som ofta kan ses attackera småfåglar i deras bon.

Syrödla

  • Hemvist: Grottor i solunska bergstrakter. Efaro är särskilt känt för att vara hem åt åtskilliga syrödlor. Den enda kända hemvisten för syrödlor i Ereb sägs vara det mytomspunna Laabne på trakoriska Palamux. Det är dock ännu oklart om det faktiskt rör sig om samma art.
  • Vanlighet: Mycket sällsynt

En syrödla kan bli upp till två meter lång och väger då ca 50–70 kg. Dess långa, kraftiga svans utgör ungefär hälften av den totala kroppslängden. Syrödlan har ett svart och oljigt skinn. Kroppens ovansida är täckt av hårda, oregelbundna fjäll och är utrustad med en kam av hårda, vassa bentaggar som löper från huvud till svansspets. Kroppens undersida är mjukare och lätt grönskimrande. Syrödlans ögon är gula och på varje ben finns fyra vassa, röda klor. Syrödlan lever och jagar i flockar om 3–10 djur. De är bland fåtalet altoriska ödlor som kommunicerar via olika ljud (förutom dofter), exempelvis gutturala väsningar, smackningar och lockrop. De jagar på dagarna och spenderar resterande tid i grottor och andra mörka håligheter. Ödlornas huvudsakliga byten består av diverse gnagare, bergsgetter och andra små och medelstora bergslevande däggdjur. De äter dessutom kadaver. Normalt utgör mindre flockar med syrödlor endast en fara för människor om de känner sig hotade, men ensamma vandrare bör ta det säkra före det osäkra och undvika större syrödleflockar. Attacker mot människor har ägt rum historiskt sett. Den välkände efariske poeten Kufhre av Kwoske (d. 524 e.O) sägs ha blivit itusliten av hungriga syrödlor när han sov i skuggan av en dadelpalm. I käftens bakre del har syrödlan körtlar som producerar en starkt frätande saliv. Saliven används både vid jakt och för att utvidga bohålan. Under jakt kan en syrödla spotta det gulaktiga, frätande sekretet med god pricksäkerhet på upp till fem meters håll. Syraspottet riktas ofta mot bytets ögon för att förblinda dessa. Syrödleflocken attackerar sedan det sårade och förblindade bytet med sina skarpa klor och tänder. Syraspottet används också i försvarssyfte om ödlorna känner sig hotade. Sekretet räcker till fem frätande loskor, sedan tar det ett dygn för syrödlan att producera en ny laddning. I Efaro jagas syrödlan aktivt och dess stryktåliga fjällpansarskinn används t.ex. till rustningsdelar och för att förstärka sköldar.

Sötvattensborre

  • Hemvist: Trögflytande floder och åar i södra Ereb.
  • Vanlighet: Mycket sällsynt

Denna svarta, sötvattenslevande tagghuding kallas även vadställesborre och är en av Altors giftigaste varelser. De illröda taggarna är 8 tum långa och så sylvassa att de lätt tränger igenom en lädersula. Den lever på 1–10 meters djup och äter alger, döda växter och as på bottnen.

T

Thelgulsk mördarmyra

  • Hemvist: Thelguls djungler.
  • Vanlighet: Ovanlig

När de thelgulska mördarmyrorna marscherar i sina kolonner, 50 miljoner starka, genom djunglerna så finns det ingenting som frivilligt står i deras väg. Myrorna äter allt de kommer över. Lyckligtvis förflyttar de sig inte mer än 20 m/minut och kommer mest över andra insekter. Men för fjättrade djur, sovande, spädbarn och gamla, rörelsehindrade individer utgör de ett dödligt hot. Större varelser kvävs helt enkelt när myriader av myrorna tar sig in via andningsvägarna. Thelgulska mördar- och banditligor som t.ex. Ashwaras Svarta Hundar har ibland lämnat sina rånoffer fjättrade eller begravda upp till huvudet för att de ska rensas av marscherande mördarmyror.

Tigerfoting

Tigerfotingen är en extremt ökänd dubbelfoting med en tigermönstrad kropp i gult och svart. Den är en växtätare och har inget bett värt namnet, men har en förnäm försvarsmekanism som tillåter den att spreja rovdjurs ögon med bittermandelsstinkande cyanvätesyra. För människor kan detta ge upphov till bindhinnekatarr och hornhinneinflammation, som är smärtsamt, medför rodnader, rinningar och nedsatt syn. Spolas ögonen med vatten direkt efteråt lindras besvären åtskilligt.

Tjockpälsat tundrasvin

På Altors frusna vidder kan man träffa på detta långpälsade lilla vildsvin, ungefär hälften så stort som ett vanligt altoriskt vildsvin. Dess tryne är långt, hårt, nästan skovelliknande och avsett att böka fram växtlighet som döljs av snön. Tundrasvinen lever i små, skygga familjegrupper om 6-8 djur (galt, några suggor och kultingar). De s.k. frostalverna har ibland tämjt dessa svin p.g.a. deras sensationella luktsinne.

Tolanertofs

Denna starka arbetshäst har fått sitt namn på grund av de tofsiga öronen. Det är en stor och tung häst, med en mankhöjd på 165-185 cm och en kroppsvikt runt 700-900 kg. Rasen är känd för sitt goda temperament, intelligens och pigghet. Den är ofta brun, rapp eller fuxfärgad.

Tretåigt sumpsvin

  • Hemvist: Träsk- och myrmarker i Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Detta lilla vildsvin är ungefär lika stort som det tjockpälsade tundrasvinet. Sumpsvinet har ljusbrun päls med mörkbruna tvärränder. Djuret har en unik anpassning till sankmarker – istället för klövar så har den tre spretande tår. Sumpsvinet är en allätare, men 99% av dess kost består av rötter, vattenväxter och svampar.

Trinsmyrisk trossare

  • Hemvist: Hela västra Ereb och trakoriska Trinsmyra.
  • Vanlighet: Vanlig

Detta är en mycket tålig draghäst vanlig inom västra Erebs krigsmakter och tros härstamma från den trakoriska ön Trinsmyra. Den är stark och villig till hårt arbete, alert och intelligent. De trinsmyriska trossarna är ofta rappa eller skimlar. Mankhöjden ligger runt 170-190 cm och vikten på 800-1000 kg.

Trolltvättare

  • Hemvist: Täta barrskogar i Altor.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna lilla gråfjädrade skogsfågel lever nästan enbart i närheten av trollgrottor. Fågelarten lever i en slags symbios med trollen där den brukar sitta på väldiga trolls huvuden och ryggar och rensa mörk ragg från loppor och annan ohyra. Detta beteende belönar trolltvättaren dubbelt upp, då den både får mat och åtnjuter frist från rovfåglar och andra rovdjur, då dessa normalt undviker troll. Erfarna äventyrare och skogsfolk brukar alltid hålla utkik efter denna fågelart, då den är ett säkert tecken på att troll finns i närheten.

Trädigel

  • Hemvist: Mörka, fuktiga lövskogar i Ereb.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna blodsugande, trädlevande igel påminner om en överdimensionerad vanlig blodigel. Normalt är de 8-16 tum långa, men exemplar på nästan tre fot har dokumenterats. Trädigelns platta kropp är ljusgrön, slemtäckt och försedd med ett mörkt streckat mönster. Vid en hastig blick ser den ut som ett stort löv. De jagar genom att falla ned på och suga sig fast vid varmblodiga offer. När de druckit sig mätta på blod klättrar de upp i träden igen. Stora träds lövverk kan dölja ett trettiotal trädiglar. Ett olyckligt offer som passerar under ett sådant träd kan mycket väl tömmas helt på blod.

Trädslingrare

  • Hemvist: Skogar i sydliga Ereb.
  • Vanlighet: Mycket sällsynt

Detta är troligtvis Erebs giftigaste ormart. Denna illgröna, smala orm har fått sitt namn p.g.a. att den tillbringar sin levnad bland skogens trädkronor. Trädslingraren är något av en specialist på att ta hackspettar som är upptagna med att t.ex. hacka efter föda. Ormen är inte särskilt aggressiv.

Träskvarg

  • Hemvist: Altoriska floddeltan samt träsk- och sumpmarker.
  • Vanlighet: Ovanlig

Träskvargen är snarlik vår egen världs rödvarg (Canis rufus) och är något mindre än den vanliga altoriska gråvargen. Vuxna hannar väger runt 25-30 kg. Den har rödbrun eller kanelfärgad päls, långsmala ben och stora öron. Träskvargen lever och jagar i mindre flockar. Den jagar byten som gnagare, hjortar, rådjur och tretåiga sumpsvin. Vargen är dock väldigt skygg, och större humanoider har vanligtvis ingenting att frukta. Däremot kan en flock träskvargar mycket väl tänka sig att försöka jaga ensamma, småväxta varelser som halvlängdsmän, ankor och dvärgar.

U

Ullhårig noshörning

Denna tjockraggiga, tvåhornade noshörning kan ha en mankhöjd på två meter och en matchvikt på drygt 2-3 ton. Den är en närsynt växtätare men har ett fruktansvärt temperament och drar sig inte för att anfalla hot med sitt två alnar långa rännarhorn. Tjurar lever ofta solitära liv, medan kor och kalvar kan ingå i små hjordar om ett tiotal djur.

Uroxe

Detta massiva och mörkfärgade oxdjur är den vilda stamfadern till Altors domesticerade nötboskap. Den kan väga uppemot 1 000 kg och är manshög i manken. Djuret jagas friskt av nargurer och andra barbarfolk. Att fälla en uroxe är en form av mandomsprov hos flertalet stammar.

V

Vandalsork

  • Hemvist: Grässlätter och åkermark i Ereb.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna ettriga, orädda sorkart är ett gissel för Erebs bönder då de i enorma flockar om tusentals djur fullkomligen ödelägger allt vad grödor och tegar heter. Vandalsorkarnas skövlartåg kan förgöra grödorna i hela landsändar, om de inte äter ihjäl sig eller stoppas med t.ex. anlagda bränder.

Vassråka

  • Hemvist: Sötvattendrag i Erebs inland.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna blåsvarta råka häckar i tämligen orädda, högljudda fågelkolonier nära vattendrag, gärna i täta vassruggar. Den är känd för att gilla skimrande grannlåt likt arkivariefågeln. Vassråkan äter mest insekter och frön (inklusive bönders utsäde). Fågeln är tämligen illa omtyckt och jagas ofta av människor.

Viltfärgad samkarn

Den viltfärgade samkarnen är en livligt nyfiken och social tamkattsras. Den importeras ofta av kattälskande felicier, då från samkarniska regioner som t.ex. Morëlvidyn, där den är betydligt vanligare. Katten är en avlägsen släkting till den vilda, samkarniska djungelkatten. Ett vuxet djur väger ungefär 3-5 kg och har tickad päls som får den att likna en liten puma.

Vit myskoxe

  • Hemvist: Norra Akrogals frusna vidder.
  • Vanlighet: Mycket sällsynt

Norra Akrogals vita myskoxe har blivit en del av mytologin för vissa nordakrogalier där de anses heliga och fredade från jakt. Att skåda en hjord med dessa silverpälsade djur anses vara ett lyckligt omen, förknippat med födsel och familj. Djurets mytologiska status har dock en mörkare sida. Den vita myskoxen är betydligt aggressivare samt utrustad med större horn än vanliga myskoxar. Att bli attackerad av ett sådant djur innebär inte bara en omedelbar fara för den enskilde individen utan också ett synnerligen dåligt omen för dennes familj.

Vit skeppsbane

Denna vita jättehaj är en trög planktonätare i samma storlek som en medelstor val. Sin fridfulla natur till trots så kan den utgöra en livsfara för fiskare. Den vita skeppsbanen har nämligen fått sitt namn p.g.a. sin tendens att utnyttja båtar och skepp för att skrapa rent sin valhajsstora kropp från parasiter. Många fiskare har drunknat när giganten helt sonika har kapsejsat deras fiskebåtar.

Vänsterfläck

  • Hemvist: Hela Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Detta är en pigg och alert ridhäst med en svart fläck på vänster sida av halsen. Vänsterfläcken är uthållig, villig och intelligent vilket gör den till en populär ridhäst i hela Ereb. Vikten är runt 430-570 kg och hästen är 140-160 cm i manken.

Z

Zanderpetz

Denna snabba, eldiga häst är helt och hållet framavlad för kapplöpningar. Historiskt sett så var zanderpetzen omåttligt populär under kejsardömet Jorpagnas glansdagar och hyllades i både konsten och litteraturen. Kapplöpningar är fortfarande publikattraktioner i t.ex. Jorpagna och Krun, och zanderpetzen är det naturliga valet av varmblodshäst vid dessa. Den är dock tämligen smäcker, föga lämpad för hårda vildmarksstrapatser. Zanderpetzens karaktäristika lynnighet gör den opassande i dubbel bemärkelse. En zanderpetz är alltid leopardtigrerad (bruna fläckar mot en vit botten). Den väger 420-560 kg och har en mankhöjd på 140-160 cm.

Å

Årslukare

  • Hemvist: Sötvattensdrag i Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Årslukaren kan likt skeppsmasken liknas vid en vattenlevande termit, men lever uteslutande i sötvatten. Årslukaren är, till skillnad från skeppsmasken (som är en borrmussla), en insekt så liten att den är nästan osynlig för blotta ögat. I algliknande, flytande svärmar sätter den sig på träobjekt såsom bryggor och båtar och äter upp dessa inifrån. Beck och tjära skyddar dock tämligen bra mot dessa skadeinsekter.

Åttaarmad tjärnfisk

  • Hemvist: Mörka, djupa tjärnar och insjöar i tempererat inlandsklimat eller varmare klimatzoner.
  • Vanlighet: Extremt sällsynt

Denna obehagliga rovvarelse är en glupsk, aggressiv sötvattensbläckfisk som påträffas i vissa skogstjärnars mörka och stilla vatten. Den kan uppnå ett armspann på hela 12 meter, en mantellängd på nästan tre meter och väga nästan ett ton. Den är ett veritabelt monstrum som jagar det mesta den kan fånga med sina sugkoppsförsedda tentakler och därefter mala sönder med sin grova rovnäbb.

Äggätarmyra

  • Hemvist: Sombatzes djungler.
  • Vanlighet: Ovanlig

Detta är Altors största myrart, där soldatmyrorna blir nästan fyra tum långa. Myrans namn kommer av att de ibland kan ses föra hem mindre fågelägg till sina enorma stackar. Artens soldatmyror är utrustade med starka mandibler som kan utdela mycket smärtsamma bett. Dessa soldatmyrors bett spelar en mycket central roll i den sombatziska Diri-Dhaulga-stammens mandomsprov, där stora myror får bita fast i de unga aspiranternas läppar, öronsnibbar, bröstvårtor och könsdelar. De blivande männen måste sedan uthärda smärtan utan att skrika och initieringsriten upprepas uppemot tjugo gånger innan man får kalla sig man. De som misslyckas får leva likt kvinnor resten av sina liv.

Ö

Öronvildsvin

Öronvildsvinet är ett normalstort djungelsvin utrustat med stora musliknande öron, naturlig slughet samt ett otroligt fint luktsinne. Detta har gjort att arten har tämjts av både människor och Sivoas alver för att tjäna som spår- och vaktdjur.

Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Altoriska_djur&oldid=29701"