Minotaurer

En lyckans natt

Skrikena från gemaken hade äntligen ebbat ut och Rasâla-Berireb stannade upp i sitt nervösa trampande. Natten var varm och tyst, till och med ödlorna bland takterassens lösa golvtegel var stilla. Men Berireb märkte snart att tystnaden var nästan ännu svårare att uthärda än skriken, och skulle just återuppta sitt vankande då han hörde fraset från mjuka steg i trappan.

Det var Kuss, eunucken, och i famnen bar han ett litet bylte. I hans fettglänsande ansikte spelade ett förnumstigt leende när han föll på knä.

”Min herre (må din skugga aldrig blekna), gudarna har i sin oändliga nåd låtit Aledra nedkomma med er son”

Aledra var Rasâla-Berirebs bästa föderska och hade redan gett honom två starka söner tidigare. Av hans övriga fruar var det bara den sladdriga gamla haggan från Saltslätterna som mäktat föda en son, och han var en vandrande besvikelse; mjäkig, lam och helt ointresserad av mutor och lån.

Den gamla pantlånaren tog tag om eunuckens axlar och smackade belåtet med tungan.

”Res dig kära Kuss, detta är i sanning en lyckans natt. Låt mig få skåda mitt barn. Hur mår Aledra?”

”Ack, herre (må dina testiklar aldrig sina), hon har förlorat mycket blod, det var en synnerligen svår förlossning. Men hon är nu i goda händer.”

Eunucken reste sig mödosamt och sträckte fram det lilla byltet åt sin husherre som belåtet lyfte upp barnet i skenet från väggfacklan.

Hans smil stelnade dock i en grimas av avsmak och fasa. I sina händer höll han inget barn utan en kalv. Stora bruna koögon betraktade honom från linnesvepet och en blöt mule rörde sig i sugreflexer. Små horn stack ut från skallen, fuktiga svarta öron klippte sakta och kroppen var ännu våt och blodig. Först när han såg de små händerna bland svans och klövar började chocken släppa och insikten nådde Berireb. Ett litet bröl hördes från svepet.

”Vid alla trehundra bergsandar, den stora tjurguden har välsignat oss” väste han. ”Kuss, vi kommer att bli ohyggligt rika”

Han hade givetvis hört historier om folk som föder åt tjurguden Otahur, men aldrig brytt sig mer om dem än om andra myter och amsagor som dras vid brunnarna i staden. Att man belönas med guld från templet var dock något som den gamla pantlånaren instinktivt memorerat.

”Fort, vi måste omedelbart förbereda för tempeldelegationens ankomst. De skall se att vi välkomnar dem med öppna armar”

”Min herre (må dina räntor stiga likt floden efter regnen), delegationen är redan här. De anlände strax innan fostervattnet gick”.

Rasâla-Berireb vräkte sig förbi eunucken och kastade sig ner för trapporna med sidenvolangerna fladdrande. Han rusade genom fontänhallen och smällde flåsande upp dörrarna till gemaken.

Där luktade det starkt av rosenolja och bränd doak-rot. Runt sängen stod en grupp män i svarta kåpor och mässade, och hans egna barnmorskor stod förskrämda i ett hörn. Mitt i rummet stod en väldig minotaur. Längs ryggen över det rödbruna skinnet hade han inbrända glyfer och symboler, hans väldiga horn var förgyllda och i handen höll han en manshög pålyxa av polerat elfenben. Han vände sig om när pantlånaren stumlade in i rummet.

”Otahur tackar er för er hjälpsamhet och er gästfrihet” Minotaurens stämma var ett mäktigt dovt muller och Berireb lade andaktsfullt det lilla kalvbarnet i hans utsträckta armar. ”Otahurs barn är inte ert att fostra, men ni skall bli storligen ersatta och belönade för er trogna tjänst. Inget skall fattas dem som härbergat Otahurs avkomma”

Han vände om och stegade ut ur rummet med byltet i sina armar.

Berireb granskade de kvarblivna noggrannt för att avgöra vem som kunde tänkas sköta finanserna, och stegade sedan fram till den närmaste prästen.