Narguriska vandringar

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

...artikeln inte klar, ej heller redigerad...

Genom historien har de narguriska folken genomfört flera stora folkvandringar.

Första vandringen

Vandring som gav upphov till de tjugiska folken.

Inleds 1837 f.O. och går från Barbiska höglandet norrut mot Orghin.

Förhistoria
Några stammar hävdar att Gudinnan har försvunnit från sitt folk, men att hon kan återfinnas i norr. De utvandrar mot Orghin för att hitta henne och blir senare kända som tjuger, isbarbarer.

Vandringen

Efterspel

Andra vandringen

Den största av de narguriska vandringarna. Den inleds 1568 f.O. och går två vägar, en mot öst och en mot sydväst.

Östra vägen

Vandring som gav upphov till de östnarguriska folken. Tre stora stamfolk som deltog var hynerna, cererna och lonerna.

...öster om norra Nidabergen (Cerbergen) och ner mot Maseva och Krunska halvön...

Förhistoria
Nargurierna har i århundraden kämpat mot svartfolken uppe på Barbiska höglandet och nere i Nargurs skogar. Under början av 1500-talet f.O. utvecklas detta till öppet krig och 1568 f.O. står ett förödande slag vid Baborska klippan. Svartfolken har drivit många klaner framför sig och tvungit dessa att lämna sina klanmarker och sina tamdjur bakom sig. Tusentals nargurier är ihopträngda på ljungängarna i de sydvästra höglanden och i kaoset kan inte ens Gudinnan hjälpa dem. Nargurierna lider nederlag. Många flyr djupt in i skogarna medan andra följer Klippväggen österut och flyr mot bergen.

Vandringen
Några klaner lyckas ta sig över passen i norra Cerbergen och snart följer hela stammar i en vandring mot sydöst. Bland de största är hynerna, lonerna och cererna. Nargurierna tar sig ner i det som nu är norra Cereval och fortsätter ut mot Masevabukten. Följda av svartfolk från höglandet, och även av dem som redan finns talrika i det nya landet, vandrar klaner och stammar längs kusten av Dûnslätten och ut på Trollfjärdsnäset. Här håller de under några år stånd, men snart tar de sig över fjärden till Lîrslätten. Här är svartfolken färre och nargurierna stannar upp och kan samla sig. Dvärgar finns dock i området ner mot Grynnerbergen och dessa är mycket misstänksamma mot de nyanlända människorna. Konflikter uppstår snart och flera försök att erövra en dvärgbosättning görs. Bud från ett annat människofolk söderut anländer så bland nargurierna. Det är ett meddelande från riket Krun som lovar fruktbart land som belöning i utbyte mot hjälp i deras redan pågående krig mot dvärgarna. En allians ingås med hynerna, en av de största stammarna, och dessa fortsätter vandringen genom Grynnerpasset och in i det som skall bli Hynsolge – hynernas jord.

Efterspel
-Cererna bosätter sakta först Lîrslätten och senare Dûnslätten. Gradvis tar de sig in över hedlanden och ca. 950 f.O. är hela dagens Cereval bosatt. Skogen och bergen i inlandet undviks dock.

-Kontakter med kalmurriska folk i Cereval kommer att påverka alla de östnarguriska språken, något som syns i de prangiska runorna som annars lånat mycket från kruniernas tecken.

-Tron på narguriernas gudinna Nahriguhr kommer bland cererna att till stor del övertas av Ihenni – Mångudinnan. Senare lärde i Drakonia har spekulerat i om denna gudinna i någon form redan funnits hos nargurierna, eller om hon enbart dyrkas som en följd av de östnarguriska folkens kontakter med måndyrkare i Akrogal.

-Mycket tack vare stödet från hynerna segrar Krun 1534 f.O. i Järnkriget mot dvärgarna och utvecklas till en stormakt. Konsten att utvinna och smida järn sprider sig bland människorna över Altor.

-Hynerna bosätter sig i sitt utlovade land och tar del av den krunska kulturen. De behåller dock kontakten med sitt ursprung och speciellt med cererna uppe i nordöst.

-Lonerna bosätter sig i de norra delarna av vad som historikerna känner som provinsen Lasutyp, men numera kallas Lhassu eller Nidland.

Noter

Det som utlöste den första konflikten mellan östnargurierna och dvärgarna var något så enkelt som stölden av några kraftiga arbalester dvärgarna flyttade över jord mellan två utsatta gruvhål (vilket faktiskt det ena än i dag syns någon mil norr om Sabarun i Hynsolge). De cerevalliska stadsstaternas nutida artilleriskydd mot akrogaliska hippogriffryttare kan sägas vara en fruktsam följd av denna incident.

Sydvästra vägen

Vandring som gav upphov till de centralnarguriska folken. Ett av stamfolken som deltog var ovaterna.

...väster om Norra Nidabergen och ner i Nargur...

Förhistoria
Nargurierna har i århundraden kämpat mot svartfolken uppe på det barbiska höglandet och nere i Nargurs skogar. Under början av 1500-talet f.O. utvecklas öppet krig och år 1568 f.O. står ett förödande slag vid Baborska klippan. Svartfolken driver många klaner framför sig och tvingar dessa att lämna sina klanmarker och sina tamdjur bakom sig. Tusentals nargurier är ihopträngda på ljungängarna i de sydvästra höglanden och i kaoset kan inte ens Gudinnan hjälpa dem. Nargurierna lider nederlag. Många flyr djupt in i skogarna medan andra följer Klippväggen österut och flyr mot bergen.

Vandringen
...går från delen av det tidigare narguriska kärnområdet (nära floden Vattnatra?) som låg närmast sydsidan av Barbiska höglandet och söderut ner i Nargurs skogar mot Källan...

Efterspel
En stam fortsätter över Nidabergen längst i söder och bosätter sig söder om Nidapasset. De blir kända som ovater.

Tredje vandringen

Vandring som gav upphov till de sydnarguriska folken. Inleddes av nargurier som ville hitta nya hem efter att ha deltagit i det långa Ärekriget mot Krun 1080-1065 f.O.

Idéer: [1], [2]

Bakgrund
Efter det långa Ärekriget (Krunska kriget) mot krunierna 1080-1065 f.O. befinner sig många nargurier i länderna söder om Nidabergen och Mörkerbergen. De är allierade med sina gamla fränder hynerna och under deras ledare Awhralin (Aurelion) vinner de en stor seger vid Grivela. Awhralin beslutar att bygga en ny huvudstad på segerplatsen som nu anses helig och utropar sig till kejsare. Förutom hans egna hynska krigare vill dock få andra nargurier stanna i det nya riket som bildas. Många återvänder norrut mot Nargurs skogar och det barbiska höglandet för att återförenas med sina klaner och glömma det långa kriget. Några gör dock inte det utan väljer en egen väg. Vissa har inget att återvända till, antingen var de redan klanlösa som just därför sett möjligheter i söderns länder, eller så har de förlorat sin ära under kriget och måste ändå försöka återvinna denna utanför klanen. Andra tillhör krigsföljen som nu vill fortsätta kriga ellert hitta egna marker att kalla sina.

Vandringen
Från krigsskådeplatserna i Jorpur mot väst mellan Aidnebergen och Melashebergen. Den slutade i Snoarskogarna i norra Aidne (Kasenu) och i bergen i södra Drylo (Klomellien).

Efterspel
...Kasenu, Hamur, Triska...

Fjärde vandringen

Vandring som gav upphov till de västnarguriska folken.

Måste redigeras...

Inleds 944 f.O. ... ...avslutas 906 f.O. ... Från sydvästra Nargur mot nordväst och Kard.

Förhistoria
mirelierna samlar sig for en invasion av Jorpagna 944 f.O. ber de nargurerna gå med i en allians. Många nargurer känner sig lockade och krigsflockar bildas, även hela klaner ansluter sig. Nargurerna följer mirelierna genom bergspassen mot kejsardömets hjärtland och själva Grivela. Invasionen är till en början lyckosam, men då joriska legionärer från det fjärran Aidna faller barbarerna i ryggen, drivs de tillbaka och vid Trasimosjön lider de nederlag. Mirelierna drar sig tillbaka västerut och nargurerna, som ser sin väg mot Nargur spärrad, är tvungna att följa med. I nio år kämpar de i Mirelia, men när Jorpagna 935 f.O. slutligen har underkuvat allt land hela vägen till havet, har nargurerna ingenstans att fly.

Vandringen
Nargurerna går mot nordväst, över slättlanden och mot bergen i Kard. De känner sig svikna av sina tidigare bundsförvantar mirelierna och även av sina fränder i Nargur som trots vädjanden om hjälp inte har kommit till undsättning. Den långa perioden utan direkt kontakt med andarna i Träden har också fjärmat de stridande klanerna från sitt folk. Många tror att Gudinnan har övergivit dem då hon skall ha setts precis innan nederlaget vid Trasimosjön, men ändå inte givit nargurerna segern.

De många krigsflockarna som en gång drog ut har krossats, gått ihop, ombildats och blandat sig med de hela klaner som gick i krig, och som även de har ändrats. Många har starka band till den en gång så mäktiga trasimerstammen, men det är kriget, exilen och sveken, som nu i huvudsak binder ihop de utvandrande nargurerna.

Framme vid bergen väljer några att stanna, men huvuddelen går över bergspassen och in i okända land. De fem största grupperingarna är sarderna, belgotherna, narimerna och jorderna. De sprider ut sig i bergen, i skogen och längs kusten, några drar även efterhand ut på havet.

Efterspel
-Nästan tre århundraden senare, 657 f.O., letar sig en liten grupp krigare upp till västnarguriernas länder. De är härdade efter att ha tjänstgjort i Kejsardömets legioner och för med sig den, efter lång tids förfining, överlägsna joriska stridstekniken. De blir hållna högt i ära och efter sin död blir de alla upphöjda till gudar, aesirer. Grunden för Æsírtron har lagts.