Dalkiska

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Dalkiska är språket som talas av dalkernaCaddo.

Det dalkiska språkets ursprung är okänt. Vissa hävdar att dalkerna tog med sig sitt språk från den fjärran norden i forntiden. En annan vanlig, och trolig, teori är att den är en utveckling av forntungan erdir, vilken talades i västra Ereb innan Kejsardömet Jorpagna introducerade jori som dåtidens lingua franca. Svårigheterna att avgöra endera påståendets giltighet handlar främst om det faktum att de första kända dalkiska texterna är nästan tusen år yngre än de yngsta erdirska. Denna äldsta dalkiska, som i huvudsak återfinns ristad med joriska runor på åldriga gravstenar på Caddos landsbygd, liknar visserligen erdir, men har också många unika drag. Ironiskt nog har flera lärda magiker märkt språkliga likheter mellan erdiska trollformler och dalkiska böner. En synpunkt som framförts av den lärde broder Ebodae från Entika är att dalkiska måhända kan vara en blandning av urdalkernas norröna tungomål och den erdir som talades på Aidne vid tiden för deras invandring till Caddo 1800 f.O. Dalkiska är ett tonspråk, som av utomstående beskrivs som mycket melodiskt och vackert. Det har däremot visat sig mycket svårt för joritalande folk att lära sig dalkiska, även om vissa, särskilt inom den Lysande Vägens kyrka på fastlandet, lyckats.

Dalkiska kan delas in i fyra huvudsakliga dialekter: den nordcaddiska eller arnoiska och den sydcaddiska på ömse sidor om Appobergen på Caddo, den nyarnoiska i Nya Arno i Klomellien, och den pandariskaPandarealia. Den sydcaddiska dialekten utmärker sig genom att c-ljudet i det närmaste uttalas som t, den nyarnoiska genom att den förlorat tonerna som finns i de andra dialekterna och ersatt dessa med tryckaccenter. Den pandariska dialekten slutligen är såpass annorlunda jämfört med de andra dialekterna att vissa velat kalla den ett eget språk.

Om dalkiskan någonsin hade ett eget skriftspråk så har det försvunnit för länge sedan. Idag använder sig dalkerna av den joriska runraden, men de har tagit sig friheten att lägga till vissa runor och ta bort andra som de bedömt onödiga. Då dalkerna inte karvar runor i trä eller sten utan använder modernare skrivdon har de klassiska joriska runorna, precis som på fastlandet, fått ett mer flödande och kalligrafiskt utseende. Eftersom den Gyllene Boken, den Lysande Vägens heliga skrift, var författad på dalkiska är det alltid sed att riarker och solmunkar på kontinenten lär sig dalkiska, åtminstone hjälpligt. Vissa ceremonier och böner beds alltid på dalkiska och översätts av tradition inte till lokala tungomål. Ett exempel på detta är Ljusbönen. Den översätts endast till andra språk i utbildningssyfte.

Om någon nedskriven litteratur på dalkiska har funnits innan den Gyllene Boken skrevs är oklart. En del hävdar dock att folksagan Povégo (den långa färden), som handlar om dalkernas invandring från norden till Caddo, skrevs ner redan på 100-talet f.O. trots att de äldsta manuskripten av sagda verk knappast är äldre än 100 e.O.

Den Gyllene Boken blev genom sin stora spridning under det första århundradet e.O. stilbildande för nästan all litteratur som skrivits sedan dess. Både det berömda historiska verket om ödesfejden - Róvos Nilcei av Cadiõ från Sinto och Denno Áttios kärleksdikter präglas av samma enkla och folkliga stil som den Gyllene Boken.