DrHus skrev:Nu har jag läst genom Mandelordentråden. En reflexion jag gör är att om Mandelordens närvara på södra Tolan var stark nog att få den regionala joridialekten att "skifta gren" till västjori så måste lycéet ha varit ganska stort och långlivat. Flera generationer av södra Tolans ledande skikt måste ha utbildats där för att hela regionen ska ha bytat språkgren förefaller det som för mig.
Så frågan är då varför den i södra Tolan så framgångsrika Mandelorden försvann? Ett förslag är ju helt enkelt att kimzonerna såg dem som en samlande kraft i södra Tolan och slog ut dem? Å andra sidan så brukar ju inte Mandelorden bry sig om politiken så skulle de ens välja sida mellan de sydtolanska hövdingarna och kimzonerna? Skulle kimzonerna ha någon egentlig anledning att attackera dem?
Sedan finns ju förstås andra möjligheter: Lycéet plundrades och förstördes av pirater/orcher/zeeriskultister? Eller helt enkelt en jordbävning?
Till sist finns ju förstås möjligheten att lycéet skulle finnas kvar och fortsatt vara ett lärdomscentra där kimzoner lär sig jorisk kulturhistoria och även joriska tolaner fortsatt studerar? Det skulle kunna vara en faktor i förvandlingen av akrogaliska kimzoner till de mera joriserade felicierna som förvisso skiljer ut sig kulturellt men också anammat joriskt vardagsspråk och vissa jorisk seder.
Mandelorden skulle på vissa sätt ha det enklare i Felicien än i Aidne: det finns ingen Lysande Vägen som kan motarbeta dem eller misstänka att de är hedniska gudinnedyrkare. Kimzonerna har ingen "sanningsgudinna" för Mandelordens gudinna att konkurrerar med och skulle enkelt kunna inkorporera henne i sitt eget panteon.
DrHus! Jag tycker att du har gjort en korrekt analys av Mandelorden i södra Tolan.
För min del anser jag att i fallet med Mandelordens lokalisering till Tolan så beror det inte på sökandet efter kunskap då det knappast fanns något av värde att hämta här ( vilket Mikael pekat på ). Snarare beror placeringen av Lycèet i Tolan på Mandelordens andra bud; "Spridandet kunskap och lärdom". Man etablerade sig här för att undervisa folket i området.
Men det skulle senare visa sig att även om det inte fanns så mycket värdefull kunskap att hämta in i denna landsända så ligger södra Tolan strategiskt till längst sjöfartsvägarna mellan Ereb och övriga kontinenter (exempelvis Efaro och Akrogal). Böcker, skriftrullar och kartor från dessa platser började i allt större omfattning hitta vägarna till lycèet i Tolan. Detta medförde att lycèet växte i storlek och med tiden blev inte bara ett centrum för spridandet västjorisk kultur och kunskap i regionen (Felicien) utan även ett centrum för resten av Ereb i samlandet och spridandet av kunskap från den Akrogaliska kultursfären. Förståelsen för akrogalisk kultur och geografi blev (och är?) därför ganska stor i detta lycèe.
Visst kan lycèet i Tolan ha utplånats av en jordbävning men jag ser nästan hellre att det fortfarande existerar och har varit den förbindande länken för två folk (sydtolanerna och kimzonerna) till västjoriska språket och kulturhistorian. Kanske blomstar också Ingerildyrkan i Felicien?
Angående lyceet i Mafor kan jag leva med både ett fortfarande existerade och ett av jordbavning engång forstort sådant.
Angående kunskap vard att hamta i Tolan så borde rimligtvis flera århundraden av krunsk narvaro (ca 1300-1065 fO) foljt av 426 år med Kejsardomet Jorpagna (1065-599 fO) ha lamnat ett och annat i form av skriven eller huggen text...
DrHus skrev:
Mikael skrev:
Nja felicier kallas de väl först när de når Tolan och och jorifieras, om de ens idag kallar sig det. Vad jag minns från källorna så är det omvärlden som döper dem felicier efter att observerat kimzonernas dyrkan av Felis.
Jag vill minnas det också men jag har inte EA-boxen till hands för att verifiera. Någon annan?
Enligt EA-Spelledarboken s 37-38 får kîmzonerna namnet felicier av urbefolkningen nar de ankommer sodra Tolan, efter guden(?) Felis.
Enligt EA-Spelarboken s 15 finns namnet "felicier" redan nar folket levde på Garumnos - kîmzonerna var uppdelade i två grupper; de sjofarande felicierna och de landlevande farkhônerna.
Kallorna motsager alltså varandra men med lite "tolkning" borde det gå att få ordning på.
Jag inser att det finns en risk att det går inflation i Mandellycéer men jag tycker att ett sådant verkligen skulle kunna passa in i Felicien. Här kommer ett försök till historian om hur Mandelorden kom till södra Tolan, varför de stannade och hur det första mötet med kimzonerna avlöpte.
UPPDATERING: Några ändringar i årtal och beteckningar för att synka med wikiartikeln om Mandelorden.
Mandelordens historia i Felicien
327 f.O.
Den lärde munken Olai Rudimons upptäcker under en forskningsresa en till synes sjunken jorisk stad i Österbukten. Under Kopparhavets klara vatten ser han gnistrande kolonner och bevarade mosaikbeläggningar. På den vita klippan ovanför finner han också ruinen av en gammal jorisk basilika omgiven av arkader. Av inskriptionerna han hittar där sluter han sig till att staden som en gång fanns här hette Marion. Rudimon återvänder till Pendon för att där få stöd för vad han kallar en "arkeomatisk" expedition.
325 f.O.
Olai återvänder med sin främste lärjunge Olai Montalion samt en grupp raska noviser för att hjälpa till med grävandet och dykandet. De bosätter sig i basilikan som de börjar restaurera. För att försörja sig börjar de utbilda regionens ädla ynglingar.
301 f.O.
Olai Rudimon publicerar den första studien över det sjunkna Marion, den sk. "Marionikan", och etablerar också i den de första arkeomatisk principerna och metoderna som t.ex. relativ stratigrafisk datering och sektionsdokumentation.
291 f.O.
Rudimons studier av jorisk arkitektur, "De re architectura jorica" publiceras ett år för hans död. I denna beskrivs bl.a. de olika joriska kolonntyperna. Vid denna tidpunkt har basilikan restaurerats, stora delar av den sjunkna staden utforskats och Marion blivit ett officiellt lycéum.
283 f.O.
Olai Montalion publicerar "Studia typologica ioricum" som beskriver och analyserar den joriska kulturens materiella kultur i form av keramik, vapen och metallarbeten. I detta epokgörande pergament etablerar Montalion typologimetodiken.
276 f.O.
Montalion publicerar "Historiae Tolanica" som beskriver den äldre krunisk-tolanska staden han hittat under det joriska Marion.
273 f.O.
Montalion avlider. Lycéet blir nu inriktat mest på utbildning men skickar också ut expeditioner till Krun, Efaro och det fjärran Furgia för att studera de joriska minnesmärkena där. Lycéet är det enda ljuset i ett annars kompakt tolanskt mörker - de sydtolanska hövdingarna har fallit ner i barbari och slåss ständigt inbördes och mot bergens svartfolk. Detta till trots innebär lycéets närvaro att sydtolanerna under århundradena anammar aidnisk-jorisk kultur och språk. Gudinnan Ingeril inlemmas också i det sydtolanska panteonet som dotter till Amçi, den vise guden, och Azgigal, fågelgudinnan.
27 f.O.
Kimzonerna anländer till Koalint. Mandelmunkarna tar inte ställning i kampen mellan kimzonerna och de sydtolanska hövdingarna.
18 f.O.
Den kimzonska stamprinsen Sanchuniadon anländer med en krigsflotta till bukten nedanför lycéet. En trupp tungt beväpnade kimzoner med Sanchuniadon i spetsen närmar sig lycéet och möter utanför dess portar Prior Amnon. Amnon bär en blommande mandelkvist i sin ena hand och en papyrusrulle i den andra. Han räcker över mandelkvisten och pergamentrullen till Prins Sanchuniadon och frågar "Har ni kanske några böcker med er?". Sanchuniadon, som nu är något generad över att inte ha någon gåva att ge i retur, skickar sin lille son Philon ner till skeppen och pojken återvänder med en kattunge (en traditionell kimzonsk vänskapsgåva) och en illustrerad utgåva av "Sagan om Kimzon och Farkhon" som han överräcker till Amnon. Philon blir den förste kimzonen att studera vid lycéet och hans far grundar i Marions bukt en ny stad som kimzonerna döper till Kar Mafor vilket på kimzon betyder "mandelblommornas stad".
Än idag är lycéet i Mafor den enda större lärdomsakademin i Felicien då kimzonerna inte förde med sig någon egen tradition av större organiserade lärdomsinstitutioner. Då lycéet har fortsatt utbilda såväl jorer som kimzoner har det varit avgörande i framväxten av den kimzonsk-joriska blandkultur som är sant felicisk samt i formandet av det feliciska folkspråket.
Senast redigerad av DrHus den 2009-05-09 17:00, redigerad totalt 1 gånger.
Här kommer ett utkast till en felicisk geografi med klimat, topografi, flora och fauna samt några mera märkvärdiga platser och städer.
Kritos:
Denna delen av Felicien söder om Erbulas ligger i regnskugga och landskapet är kuperat och kalkrikt förutom de smala kustremsorna som är gammal havsbotten. I det kalkrika och regnfattiga Kritos odlas vin på terasserade norrsluttningar och olivträd och andra fruktträd på sydsluttningarna. Fläckvis finns bördigare jordar som ursprungligen var skogsbeklädda med kritosek,(äkta) kastanj, valnötsträd, terpentintall, pinje och cypress, men som nu ofta är uppodlade. Där odlas vete, korn och kikärtor samt rotfrukter, grönsaker och rikligt med fruktträd. I de inre där kalkklipporna ofta går i dagen går det knappt att odla utan får och getter vallas i det buskbeklädda landskapet. Varje vår blommar busklandskapet (ek, terebint, en, sumak, johannesbröd, myrten, cypress, lager, styrax, oleander, jasmin, kaprifol, järnek, rosmarin, lavendel m.fl.) upp med sprakande färgprakt och de tolanska herdarna bedriver här också biskötsel samt skörd av aromatiska, dekorativa och medicinska löv, frukter, blommor och örter. Kustslätterna och floddalarnas ler- och slamjordar odlas intensivt och här är befolkningstätheten som störst.
Erbulasbergen lägre nivåer är klädda i ek- och bokskogar där tolanerna låter svinen böka samt kastanj och valnöt vars frukter och virke är värdefulla, i mellannivå växer rikligt med asp, terpentintall, cypress och terebint och över trädgränsen finns buskiga bergsängar med rikt sommarbete. Erbulas toppar (max 3500m) är klädda i ständig snö. De tre större floder som rinner genom Kritos är alla födda ur Erbulas och vårens smältande snö då floderna forsar. Floderna heter, från väst till öst, Eleutheros, Afaka, och Arantes. Under högsommaren är floderna nästan uttorkade och när höstregnen kommer strömmar floderna åter om än inte lika starkt som om våren. Detta gör att floderna är svårnavigerade, det finns också fler vattenfall, och flodtrafiken är inte så intensiv. Mindre flodbåtar kan ändå synas på dessa floder nära de vassrika mynningarna och i Arantes kan små båtar under goda förhållande ta sig ända upp till Amara. Timmer flottas också ner till kusten efter att ha dragits av oxar ned från Erbulas sluttningar till floderna. Sammantaget är dock floderna minst lika viktiga som bevattningskällor som transportleder.
Pelenos:
Nordvästra Pelenos söder om Koalint är regnrikare än övriga Felicien och den mycket smala kustremsan är intensivt uppodlad och terasserad. Östra Pelenos är något torrare och den mest skogrika (kritosek, terpentintall, pinjetall, cypress, valnöt, kastanj) delen av Felicien. Här finns dock flera sjöar som är rika på ål, nors, brax och barb. Pelenos sydkust är torr och tätbebodd enbart längs floddalarna där konstbevattning tillåter intensiv odling. Det finns tre viktigare floder på södra Pelenos: Kebir och Senir som mynnar i Arados bukt och Lotanan vars södra arm leder till Derk och den östra till Assabanik. På södra Pelenos finns också två större och grunda laguner vars salthalt är högre än det bräcka östra Kopparhavet och ur vilka felicierna utvinner salt i stora saliner.
I Pelenos berg växer den endemiska kungsscedern som prisas högst av Kopparhavets skeppsbyggare. Kungsscedern är stark som ek, lätt som fur och dess kådrika virke avger en rik doft som sägs vara hälsobringande och sant är att roddare på skepp byggda av kungscedern blir sjuka mindre ofta.
Gerdikkarkipelagen:
Denna arkipelag av flera mindre öar är utlöpare av Erbulas och Pelenos berg och har vulkaniskt ursprung. De reser sig brant ur havet med smala kustremsor. Ursprungligen skogbeklädda finns nu enbart mindre skogsbestånd kvar med resten av öarna buskbeväxta eller terasserade och uppodlade framförallt med vin, lin och fruktträd. Busklandskapet är rikt på örter och på ön Kior odlas mastixbusken vars sav är en viktig krydda och medicin. Däggdjursfaunan i arkipelagen är fattig, men fågelfaunan rik speciellt under vår och höst. Vattnen är rika på bläckfisk och sköldpadda samt den variant av purpursnäckan som ger en djupt blålila färg. Säsongsvis passerar stora tonfiskflockar i riktning mot Echatiska havet i jakt på bläckfisken som är dess främsta byte och också fiskas i stor mängd. På de minsta klippöarna i arkipelagen växer en lav från vilken det röda färgämnet orselj utvinns.
Fauna:
Fågelfaunan är rik i Felicien med stora stråk av flyttfåglar som passerar varje vår och höst på väg till och från Soluna. Vid dessa tider fångas mängder med kramsfågel i nät och snaror och gäss och änder jagas från båt med nät, lätta armborst och tämjda rovfåglar. Pelikaner, storkar, hägrar, bronsibis och dvärgskarv samt flera arter örnar, falkar (t.ex. tolanerfalken) och gamar återfinns året runt. Korpar finns i bergigare områden och anses vara djur vars närvaro är omen - till det goda eller onda beroende på sammanhanget.
Bland större däggdjur kan nämnas lejon, varg, schakal, vildkatt, lo, rödräv, kronhjort, rådjur, gems, vildget, vildsvin, och hare. Kimzonerna föredrar jakt på marina djur och fåglar och således är det främs tolaner som jagar även om kimzonerna har anammat falkenerarkonsten från tolanerna och jagar sjöfågel och fisk från båt med tämjda örnar, hökar och falkar.
Den marina faunan är också rik, speciellt i Koalint där sjöormar leker och sköldppador lägger sina ägg längs de vita stränderna. I Koalint påträffas den variant av purpursnäckan ur vilken den djupt röda tyriska purpurn utvinns. Här växer också den stora pennmussla som ger musselsilke, kött, pärlemor och ibland pärlor samt flera andra musslor och blötdjur som pilgrimsmusslan och flera snäckarter, krabbtaskor och sjöborrar. I Gerdikkarkepelagen finns de rikaste purpursnäck- och sköldpaddsförekomsterna och varje senvår passerar stora tonfiskstim genom arkipelagen mot Echatiska havet. Österbukten är rik på sardiner, sardeller och framförallt bläckfisk.
Mulle, makrill, ansjovis, guldsparid, svärdfisk, muräna, sjötunga och nors är populära matfiskar. Det finns flera hajarter (t.ex. mako, blåhaj, hammarhaj, pigghaj) men enbart pigghajen fiskas för sitt kött och sin levertranolja. Delfiner finns rikligt och även munksäl är vanlig, men enbart den senare jagas och då mest för att den har en tendens att vittja feliciernas nät. Flygfisken är en helig fisk och att se den till sjöss anses som ett omen.
Legendariska djur:
Sjöormsharpunering är en manbarhetsrit för unga kimzoner. När RhabdoRhinn blåser från syd vandrar sjöormarna från Ormsjön till Koalint för sina våldsamma parningslekar. I dessa tider bemannar unga kimzoner brigantiner och beger sig ut på sjöormsjakt. De som återvänder återvänder som män och med rikt byte då felicierna vet att utnyttja alla delar av sjöormen i olika praktiska, religiösa och magiska syften.
Bukten där staden Arados ligger är rik på hippokamper. Dessa tämjs ibland av Paridonpräster och jagas också under begränsade och rituella former. Ett annat marint djur som anses vara heligt och Paridons utsända är väduren. Dessa är otämjbara och vördas och fruktas som omen av alla sjöfarande felicier.
I Pelenos berg är det vanligare med sphinxar än annorstädes i Ereb. Ändock är sphinxar mycket ovanliga. De anses vara knutna till Felis och vördas och fruktas av felicierna. Ytterligare två legendariska djur som är vanligare i Felicien än på andra ställen är lammasun och shedun, ett bevingat lejon och en bevingad tjur. De lever i bergstrakterna och är ytterst ovanliga och med starka associationer i den feliciska mytologin till Philas och Dagon.
I Eleutheros, Afaka, och Arantes vassrika mynningar påträffas ibland hydror. Dessa lever normalt sett på fisk och andra sjölevande djur men går ibland till attack mot flodbåtar. Unga feliciska män på jakt efter ära går söker ibland upp hydrorna i deras nästen. Få återvänder. I dessa vassrika deltan och i Pelenos större sjöar lever också de stymphaliska fåglarna vars vingpennor är gjorda av gyllene organisk metall. Vingpennorna är fyllda med ett organiskt gift som verkar paralysernde på offret. Stymphaliska fåglar lever i flock och är stora som kråkor. Deras vingpennor är eftersökta som pilspetsar och knivar då de dels är mycket vackra, dels mycket skarpa och också kan förtrollas.
Klimat:
Felicien har ett utpräglat kopparhavsklimat med milda vårar, heta somrar och regniga höstar och vintrar. Snö faller mycket sällan i de låglänta områden, men de högre bergstrakterna har ett mildare sommarklimat och vintrar med snö.
Kritos ligger i Erbulas regnskugga och är ganska torrt men detta uppvägs till viss del av dess tre floder som föds från Erbulas regn och smältvatten. Norra Pelenos kust mot Koalintviken och Gerdikkarkipelagens öar är de mest regnirika och lummiga delarna av Felicien. Södra Pelenos kust är den torraste delen och påminner mycket om norra Efaro såväl vad gäller klimat som grödor.
Saroniska näset:
Näset mellan Kritos och Pelenos kallas Saroniska näset. Vid dess smalaste ställe, ca 4 mil, byggde tolanerna redan innan den joriska erövringen en kalkstenslagd väg där lättare skepp kunde släpas från Koalint till Österbukten. Vägen var igenväxt och obrukbar när kimzonerna anlände men återställdes till brukbart skick under 100-talet eO. Skeppsvägens mynningar är starkt befästa av kungliga fort bemannade av den feliciska marinkåren. Sarons skeppsväg är av stor strategisk betydelse för Felicien: den möjliggör snabb, ca fyra dagar, förflyttning av lätta galärer från Koalint till Österbukten. I fredstid används den också av kustskeppare som gladeligen betalar tullavgiften för att bespara sig hela seglatsen kring Pelenos. Det feliciska riksrådet diskuterar återkommande byggandet av en kanal mellan Koalint och Österbukten men har ryggat bort från de gigantiska kostnaderna.
Mafor:
Mandelordens basilika är Feliciens största bibliotek och främsta utbildningsanstalt av joriskt snitt.
Amara:
Amara är det största tolanska furstesätet och staden är känd för sin skönhet. Byggd i vit kalksten på en klippa över den brusande floden Arantes är staden omgiven av vin, aprikos- och äppelodlingar. I stadens yttre omgivningar finns också ett blomstrande kulligt busklandskap där örter skördas, bin sköts och får och getter betar. En liten grupp halvlängdsmän har bosatt sig i Amara där de livnär sig på fruktodling, likörframställning och handel med sina tobaksodlande kusiner på den berendiska sidan av Erbulas. I Amara görs också det röda Amarantervinet vars fylliga smak är ett resultat av en blandning mellan denm joriska zyrahdruvan och den kimzonska zibibbodruvan.
I furstendömets bergstrakter finns ett av få pass över Erbulas som är öppet året runt och redan det Joriska Imperiet anlade sin härväg här. På dess grund bygger den nuvarande vägen. Längs vägen genom passet finns härbärgen av olika slag på ca en dagsmarschs avstånd från varandra. Passet är starkt befäst av såväl Felicien som Berendien framförallt som skydd mot varandra men även från Erbulas stridbara svartfolk vilka ofta attackerar de multåg som sköter handeln mellan Kritos och södra Berendien.
Idhram:
Detta tolanska furstendöme är beläget vid ett av få berg i Felicien som är rika på malm. Här utvinns silver, bly och järn. Fursten av Idhrams inflytande är kännbar tom i Tyros tack vare frukterna från sitt stora silvermyntverk.
Derk:
Denna stad styrs av en efarisk hövdingaätt som är vasaller till Feliciens kung, de s.k. Deyerna av Derk. Staden befolkas framförallt av efarier och är även arkitektoniskt mycket efarisk till sin karaktär. Derk har, tillsammans med de många efariska slavarna och efariska frigivna, varit en stark faktor i den efariska komponenten av den feliciska kulturen. I stadens omgivningar, och annorstädes på södra Pelenos, odlas typiska efariska grödor som gulris, bananer, tobak och bomull.
Meninx:
Denna ö ligger utanför Tigranes nordvästra spets och är helt täckt av fruktträdslundar. I mitten av ön skall enligt legenden en fallande stjärna ha slagit ner och denna skall fortfarande spridda den hetta som gör att det i centrum av ön kan odlas balsambusken vars kåda är mycket väldfoftande. Resten av ön är nästan helt täckt av olivträds- och dadelpalmslundar. Meninx avträddes av Tigranes till Felicien som där byggt en kolonist- och garnisonshamnstad som heter Ibusos.
Pallanx:
Pallanx är en mindre ö väster om Meninx. På ön odlas framförallt zibibbovindruvan från vilket de feliciska kolonisterna tillverkar det söta feliciska russinvinet Passos. Längs öns vita stränder lägger sköldpaddor ägg och sköldpaddsfångst är också en viktig syssla för de feliciska kolonisterna. Ön avträddes av Tigranes till Felicien som där byggt en kolonist- och garnisonshamnstad som heter Scauron.
Barakat:
Barakat är en mycket liten ö väster om Pallanx. Ön domineras av en liten men starkt befäst felicisk bosättning, Karbarakos, som varit i felicisk ägo sedan 200-talet eO. I vattnen kring Barakat dyker felicier efter en röd korall som slipas till sigill och små dekorativa smycken i form av blommor, kaméer och figuriner.
Mycket trevlig text. Ekarna består av minst tre arter(?). Stenek, holmek och Krunsk ek. Valnöt är självklart. Äkta kastanj och lind tycker jag också borde finnas. Likaså Pinjetall (pinea) vars frön används i matlagning och Terpentintall (Pinus pinaster) vars kåda tappas för bland annat parfym- och läkemedelstillverkning samt för balsamering. Jag ser gärna Bergtall och Cembratall på de högsta altituderna innan trädgränsen. Lärk skulle jag också vilja ha med liksom Erbulagran(motsvarande atlasgran och grekisk gran) och möjligen berglönn på högre altituder (under cembra och bergtall men över bok, valnöt och kastanj). Svart locust kan vara ytterligare en tänkbar trädart för området (otroligt vacker blomning). Väldoftande tempelceder skulle jag också ytterst gärna vilja se i Felicien.
På öppen mark i bergsområdena växer fält av krokusarter, gentianer, flocktulpan och felicisk tulpan. I skogarna kan man kanske se bergklematis, seleneros och silverregn klättra i träd och buskar. Lägre ner i dalgångarnas ljusa lundar kan man bland annat hitta stora stjärnliljor och ute på betesmarkerna muskatellsalvia och fjäderlavendula.
Johannesbröd är självklar (vars frön är viktiga som näringsämne och som vikter) men kanske ett mer Erebaltiskt namn? Oleander och myrten är lika självklara växter. Har du förresten någon felicisk kärleksgudinna som myrten är förknippad med?
Andra tänkbara djur är karakalen bland kattdjuren, sjusovarmöss (som romarna gärna åt), svartsvanshare och svartsvanshjort samt muntjak. Lejon kan tänkas finnas i området. Bland ormar och ödlor hittar vi hornsviperan, smaragdsnok och rubinödla samt beskedlig gecko.
Bland amfibier återfinns bland annat den öronbedövande högljudda och färgstarka blå klockgrodan samt ätlig och oätlig groda och deras närstående släkting lökgrodan.
Andra intressant fågelarter som skulle kunna finnas i Felicien är exempelvis den korthalsade gamnacken, skäggig smådopping, roströd grindhake, gylling, grön och röd biätare, blåkråka, härfåglar, silkeshäger, natthäger, rosentrast och solfågel som suger nektar ur de stora stjärnliljornas blomstrutar.
Senast redigerad av Fraxinus den 2009-04-15 21:47, redigerad totalt 2 gång.
Tack för all feedback! Stort extratack till Fraxinus - jag ska jobba in dina förslag så att arterna känns mer erebiska än europeiska! Inspirationen kanske varit för tydligt grekisk och libanesisk.
Mikael, har precis börjat rita lite i en felicienkarta jag klippt ut från Spelknepes stora erebkarta. Ska texta in alla geografiska tillägg jag gjort jämfört med EA-boxen (flodnamn, de två saltlagunerna, staden Arados etc.).
Tvärtom! Jag gillar inspirationskällan från grekland-libanon! Vad gäller Erebaltiska namn så är det inte sååå viktigt men enstaka namn med tydlig Tellusankytning kan kanske förvridas lite grann. Johannesbröd kan kanske döpas om till något obskyrt helgon (med liknande namn) från Lysande Vägen? Eller kanske till Karatbuske.
Erbulagran och Krunsk ek hämtar inspiration från Atlasgran och Persisk ek.
Och Tempelceder.....ja den var väl nästan övertydlig....apropå inspiration från Libanon och östra medelhavet.
Till beskrivningen av den såkallade Solstaten (statsbildningen solfarare från västra Kopparhavet behärskade 212-369 eO på Efaros nordkust) gjorde jag en kladdkarta där jag även markerade Feliciens kolonier i Efaro. Hur går den ihop med din vision av Felicien DrHus?
De gröngula markeringarna tänkte jag vara feliciska städer/hamnar/kolonier men endast tre är namngivna, Bylos och Caraidon från källorna och Eygafo från texten.
Av alla blågula markeringar som engång var solfararfästen återstår endast de som nu utgör S:Willems Ordens fästen i Efaro.
En bearbetad geografi, klimat, fauna och flora. Längst ner finns ett utdrag från indexet till en mandelacolyts kandidatuppsats jag hittade - Tellusnamnen har jag lagt till.
Ett urval platser och karta kommer i ett efterföljande inlägg.
Feliciens geografi, fauna, flora och klimat
Kritos:
Denna delen av Felicien söder om Erbulas ligger i regnskugga och landskapet är kuperat och kalkrikt förutom de smala kustremsorna som är gammal havsbotten. I det kalkrika och regnfattiga Kritos odlas vinrankor på terasserade norrsluttningar och olivträd och andra fruktträd på sydsluttningarna. Fläckvis finns bördigare jordar som ursprungligen var skogsbeklädda med kritosek,äkta kastanj, valnötsträd, pinje, pelenostall och cypress, men som nu ofta är uppodlade. Där odlas vete, korn och kikärtor samt rotfrukter, grönsaker och rikligt med fruktträd.
Kustslätterna och floddalarnas ler- och slamjordar odlas intensivt och här är också befolkningstätheten som störst. Landskapet är här ett utpräglat odlings- och kulturlandskap med mycket lite "vildmark". De platta kust- och floddalsslätternas ler- och slamjordarna är de enda i Felicien som är lämpligt för storskalig odling av vete och korn.
I de inre av Kritos, där kalkklipporna ofta går i dagen, går det knappt att odla utan får och getter vallas i det buskbeklädda landskapet. Varje vår blommar busklandskapet upp med sprakande färgprakt och de tolanska herdarna bedriver här också biskötsel samt skörd av aromatiska, dekorativa och medicinska löv, frukter, blommor och örter. Bland buskar och blommor bör nämnas kritosekbuskar, terebint, en, sumak, philasbröd, myrten, felisleka, cypress, laviniros, lager, styrax, oleander, jasmin, stjärnlilja, kaprifol, järnek, farkhonemon, rosmarin, fjäderlavandula m.fl.
Erbulasbergens lägre nivåer är klädda i ek-, kastanj-, valnöts- och bokskogar där tolanerna låter svinen böka och vars frukter och virke är värdefulla, i mellannivå växer rikligt med asp, cembatall, erbulasgran, cypress och terebint och över trädgränsen finns buskiga bergsängar med rikt sommarbete. Erbulas toppar (max 3500m) är klädda i ständig snö. De tre större floder som rinner genom Kritos är alla födda ur Erbulas och vårens smältande snö då floderna forsar. Floderna heter, från väst till öst: Eleutheros, Afaka, och Arantes. Under högsommaren är floderna nästan uttorkade och när höstregnen kommer strömmar floderna åter om än inte lika starkt som om våren. Detta gör sammantaget att floderna är svårnavigerade, det finns också flera vattenfall, och flodtrafiken är inte så intensiv. Mindre flodbåtar kan ändå synas på dessa floder nära de vassrika mynningarna och i Arantes kan små båtar under goda förhållande ta sig ända upp till Amara. Timmer flottas också ner till kusten efter att ha dragits av oxar från Erbulas sluttningar till floderna. Sammantaget är dock floderna viktigare som bevattningskällor än transportleder.
Pelenos:
Nordvästra Pelenos söder om Koalint är regnrikare än övriga Felicien och den mycket smala kustremsan är intensivt uppodlad och terasserad. Östra Pelenos är något torrare och den mest skogrika (kritosek, pelenostall, terpentintall, cypress, valnöt, kastanj) delen av Felicien. Här finns också flera sjöar som är rika på ål, nors, brax och barb. Pelenos sydkust är torr och tättbebodd enbart längs floddalarna där konstbevattning tillåter intensiv odling. Det finns tre viktigare floder på södra Pelenos: Kebir och Senir som mynnar i Arados bukt och Lotanan vars södra arm leder till Derk och den östra till Assabanik. På södra Pelenos finns också två större och grunda laguner vars salthalt är högre än det bräcka östra Kopparhavet och ur vilka felicierna utvinner salt i stora saliner.
I Pelenos berg växer den endemiska tempelcedern, ibland kallad kungssceder, som prisas högst av Kopparhavets skeppsbyggare. Kungsscedern är stark som ek, lätt som fur och dess kådrika virke avger en rik doft som sägs vara hälsobringande och sant är att roddare på skepp byggda av kungscedern blir sjuka mindre ofta.
Pelenos flora och fauna är är i övrigt snarlik den kritosiska, men det efariska inslaget är starkare i odlingen.
Gerdikkarkipelagen:
Denna arkipelag av flera mindre öar är utlöpare av Erbulas och Pelenos berg och har vulkaniskt ursprung. De reser sig brant ur havet med smala kustremsor. Ursprungligen skogbeklädda finns nu enbart mindre bestånd kvar med resten av öarna buskbeväxta eller terasserade och uppodlade, framförallt med vin, lin och fruktträd. Busklandskapet är rikt på örter och på ön Kior odlas mastixbusken vars sav är en viktig krydda och medicin. På de minsta klippöarna i arkipelagen växer en lav från vilken det röda färgämnet orselj utvinns. Flora och fauna är i övrigt snarlik den övriga feliciska.
Fauna:
Fågelfaunan är rik i Felicien med stora stråk av flyttfåglar som passerar varje vår och höst på väg till och från Soluna. Vid dessa tider fångas mängder med kramsfågel i nät och snaror och gäss och änder jagas från båt med nät, lätta armborst och dresserade rovfåglar. Pelikan, vit stork, natthäger, bronsibis, storskrävlare (även kallad erebosiertrut) och dvärgskarv samt flera arter örnar, falkar (t.ex. tolanerfalken) och gamar återfinns året runt. Korpar finns i bergigare områden och anses vara djur vars närvaro är omen - till det goda eller onda beroende på sammanhanget. Bland mindre fåglar bör nämnas härfågel, shapidanufågel, rosentrast, blåkråka, grön och röd biätare samt alcedonen.
Bland större däggdjur kan nämnas lejon, varg, schakal, vildkatt, lo, rödräv, kronhjort, rådjur, gems, vildget, vildsvin, sjusovare och svartsvanshare. Förrymda karakaler och geparder importerade från Efaro som sällskaps- och jaktdjur till kimzoner har etablerat sig i delar av Felicien.
De vanligaste ormarna är den grodätande smaluggersnoken, som lever i floder och sjöar, och den behornade viperan som lever i klippiga och steniga landskap. Karmosinödlan är en liten röd ödla som också lever i steniga landskap men även ofta är klart synliga mot de feliciska vitkalkade husväggarna i sin jakt på insekter. Bland amfibierna bör nämnas vattensalamandern, som sägs fatta eld om man lyfter ut den ur vattnet, samt den blåa klockgrodan vars grillade lår är en delikatess.
Kimzonerna föredrar jakt på marina djur och fåglar och således är det främs tolaner som jagar. Kimzonerna har dock anammat falkenerarkonsten från tolanerna och jagar sjöfågel och fisk från båt med tämjda örnar, hökar och falkar.
Den marina faunan är rik, speciellt i Koalint där sjöormar leker och sköldpaddor lägger sina ägg längs de vita stränderna. I Koalint påträffas den variant av purpursnäckan ur vilken den djupt röda tyriska purpurn utvinns. Här växer också rikligt den stora pennmusslan som ger musselsilke, kött, pärlemor och ibland pärlor samt flera andra musslor och blötdjur som pilgrimsmusslan samt flera snäckarter, krabbtaskor och sjöborrar. I Gerdikkarkepelagen finns de rikaste purpursnäck- och sköldpaddsförekomsterna och varje senvår passerar stora tonfiskstim genom arkipelagen mot Echatiska havet. Österbukten är rik på sardiner, sardeller och framförallt bläckfisk.
Mulle, makrill, ansjovis, guldsparid, svärdfisk, muräna, sjötunga och nors är populära matfiskar. Det finns flera arter av rocka och haj (t.ex. mako, blåhaj, hammarhaj, pigghaj), men enbart pigghajen fiskas för sitt kött och sin levertranolja. Rockor och hajar fångas det dock en del av som bifångst och deras skinn är ett populärt material i framförallt svärdsskidor och hjaltbindningar. Delfiner finns rikligt och även munksäl är vanlig, men enbart den senare jagas och då mest för att den har en tendens att vittja feliciernas nät. Flygfisken är en helig fisk och att se den till sjöss anses som ett omen.
Legendariska djur:
Sjöormsharpunering är en manbarhetsrit för unga kimzoner. När RhabdoRhinn blåser från syd vandrar sjöormarna från Ormsjön till Koalint för sina våldsamma parningslekar. I dessa tider bemannar unga kimzoner brigandoner och beger sig ut på sjöormsjakt. De som återvänder återvänder som män och med rikt byte då felicierna vet att utnyttja alla delar av sjöormen i olika praktiska, religiösa och magiska syften.
Bukten där staden Arados ligger är rik på hippokamper. Dessa tämjs ibland av Paridonpräster och jagas också under begränsade och rituella former. Ett annat marint djur som anses vara heligt och Paridons utsända är väduren. Dessa är dock helt otämjbara och vördas och fruktas som gudaomen av alla felicier.
I Pelenos berg är det vanligare med sphinxar än annorstädes i Ereb. Ändock är sphinxar mycket ovanliga. De anses vara knutna till Felis och vördas och fruktas av felicierna. Ytterligare två legendariska djur som är vanligare i Felicien än på andra ställen är lammasun och shedun, ett bevingat lejon och en bevingad tjur. De lever i bergstrakterna och är ytterst ovanliga och med starka associationer i den feliciska mytologin till Philas och Dagon.
I Eleutheros, Afaka, och Arantes vassrika mynningar påträffas ibland hydror. Dessa lever normalt sett på fisk och andra sjölevande djur, men går ibland till attack mot flodbåtar. Unga feliciska män på jakt efter ära söker ibland upp hydrorna i deras nästen. Få återvänder. I flodernas vassrika deltan och i Pelenos större sjöar lever också de stymphaliska fåglarna vars vingpennor är gjorda av gyllene organisk metall. Vingpennorna är fyllda med ett organiskt gift som verkar paralyserande på offret. Stymphaliska fåglar lever i flock och är stora som kråkor. Deras vingpennor är eftersökta som pilspetsar och knivar då de dels är mycket vackra, dels mycket skarpa och också kan förtrollas.
Klimat:
Felicien har ett utpräglat kopparhavsklimat med milda vårar, heta somrar och regniga höstar och vintrar. Snö faller mycket sällan i de låglänta områden, men de högre bergstrakterna har ett mildare sommarklimat och vintrar med snö. Vindar är oftast nordliga, men flera gånger per år blåser den heta KamdoRhinn från Efaro och för med sig sand och damm från Solunas inre.
Kritos ligger i Erbulas regnskugga och är ganska torrt men detta uppvägs till viss del av dess tre floder som föds från Erbulas regn och smältvatten. Norra Pelenos kust mot Koalintviken och Gerdikkarkipelagens öar är de mest regnrika och lummiga delarna av Felicien. Södra Pelenos kust är den torraste delen och påminner mycket om norra Efaro såväl vad gäller klimat som grödor.
Utdrag från indexet till mandelacolyten Lykarion DiUriels candidatusuppsats "En essaye till en felicisk historia naturaliae":
Kritosek= Kermesek, från denna skördas löss som löses upp i vinäger och ger en dyr klarröd färg sk. kimzonsk karmosin.
Krunsk ek = Turkisk ek
Holmek= Skogsek
Tempelceder = Libanonceder, kallas också Kungsceder då fällandet av dessa träd är regale
Erbulasgran, också kallad Omorika= Serbgran, kallas Nidagran i Torshem och norra Berendien
Pelenostall= Terpentintall, ur denna utvinns den skarpa cembraoljan som används i flera syften bl.a. som medicin, möbelolja och för retsinering av vin
Philasbröd= Johannesbröd, kallas Odosbröd i större delen av Kopparhavsområdet
Felicisk tulpan= purpurfärgad tulpansort
Farkhonemon= Röd vallmo
Stjärnlilja= Krollilja
Fjäderlavendula= Lavendelart från söder om Erbulas som skiljer sig från den vanliga lavendeln genom en skarpare doft
Lavniros= Vit rossort döpt efter den tolanska mångudinnan Lavini
Muskatellsalvia = lokal salviaart med fyllig doft och smak
Felisleka= Kattmynta
Svartsvanshare = Hare m. svart svans
Svartsvanshjort= Tolansk kronhjortsras
Hornviperan = Behornad huggorm, tämjs ofta och används i olika feliciska kulter
Smaluggersnok = Grön vattensnok. Amçis följare håller den för helig.
Karmosinödla = liten röd ödla som finns i steniga områden och i städerna på hela Tolanhalvön.
Blå klockgroda = ätlig groda
Lökgroda = oätlig groda
Svart locust= liten köttbitarvariant som tämjs och släpps loss på den pelenosiska befolkningen av de illvättar som bor i de pelonsiska bergens djup.
Stor skräveltrut = mycket ljudlig och irriterande trut. Kallas ofta för Erebosiertrut av felicierna.
Alcedon= Kungsfiskare
Galadonufågel = Härfågel, anses av alla felicier vara ett omen för krig, kamp och strid, ett sändebud från Galmon
Natthäger = svart häger
Shapadanufågel= Solfågel, finns i Efaro och södra Pelenos. Döpt efter den kimzonska solgudinnan. Kallas också Solriddarhake, Khemoshifågel, Sholaksiska, Anyakfågel eller Ashinatrast.
Senast redigerad av DrHus den 2009-05-09 17:18, redigerad totalt 4 gång.
Samt en lista över platser som inte omnämns i EA-boxen utan är nya kreationer. De mindre röda prickarna har jag satt ut för att markera platser som ligger så pass strategiskt att de borde vara bebodda. Det kan vara vad- eller broställen, vägknutar, småstäder, hamnar för Feliciens galärflotta, fyrplatser, tempel, fort eller kombinationer av dessa funktioner. Jag hade tänkt låta dem förbli anonyma.
I felicienwikin finns redan flera kolonier beskrivna (Smaluggerna, Oposerkusten, Caraidon, Porto Horyni) och de nya kolonierna ska inte stå i konflikt med dem utan fungera kompletterande.
Saroniska näset:
Näset mellan Kritos och Pelenos kallas Saron. Vid dess smalaste ställe, ca 4 mil, byggde tolanerna redan innan den joriska erövringen en kalkstenslagd väg där lättare skepp kunde släpas från Koalint till Österbukten. Vägen var igenväxt och obrukbar när kimzonerna anlände men återställdes till brukbart skick under 100-talet eO. Skeppsvägens mynningar är starkt befästa av kungliga fort bemannade av den feliciska marinkåren. Sarons skeppsväg är av stor strategisk betydelse för Felicien: den möjliggör snabb, ungefär fyra dagar, förflyttning av lätta galärer från Koalint till Österbukten. I fredstid används den också av kustskeppare som gladeligen betalar tullavgiften för att bespara sig hela seglatsen kring Pelenos. Tyngre galärer och stora handelskepp kan inte förflyttas över Sarons skeppsväg. Det feliciska riksrådet diskuterar återkommande byggandet av en kanal mellan Koalint och Österbukten men har ryggat bort från de gigantiska kostnaderna.
Mafor:
Mandelordens basilika är Feliciens största bibliotek och främsta utbildningsanstalt av joriskt snitt.
Amara:
Amara är det största tolanska furstesätet och staden är känd för sin skönhet. Byggd i vit kalksten på en klippa över den brusande floden Arantes är staden omgiven av vin, aprikos- och äppelodlingar. I stadens yttre omgivningar finns också ett blomstrande kulligt busklandskap där örter skördas, bin sköts och får och getter betar. En liten grupp halvlängdsmän har bosatt sig i Amara där de livnär sig på fruktodling, likörframställning och handel med sina tobaksodlande kusiner på den berendiska sidan av Erbulas. I Amara görs också det röda Amarantervinet vars fylliga smak är ett resultat av en blandning mellan den joriska zyrahdruvan och den kimzonska zibibbodruvan.
I furstendömets bergstrakter finns ett av få åretruntöppna pass över Erbulas och redan det Joriska Imperiet anlade sin härväg här och på dess grund bygger den nuvarande vägen. Längs vägen genom passet finns härbärgen av olika slag på ca en dagsmarschs avstånd från varandra. Passet är starkt befäst av såväl Felicien som Berendien framförallt som skydd mot varandra men även från Erbulas stridbara svartfolk vilka ofta attackerar de multåg som sköter handeln mellan Kritos och södra Berendien.
Philas finger:
Finger är på feliciska en eufemism för det erigerade manliga könsorganet. Detta torde räcka som förklaring på denna kraftiga och långsträckta halvös namn.
Kap Kalameikos:
När Kalameikos och hans följare korsade det Saroniska näset för sin första kampanj mot Gerdikkarkipelagen reste de på denna höga udde ett tempel till Paridon på det att han skulle välsigna dem med det kimzonerna kallar "galärväder": lätta brisar och låga vågor. Kring templet finns idag en mindre stad och prästerna här anses vara goda väderspåmän, vågtämjare och vindmakare
Idhram:
Detta tolanska furstendöme är beläget vid ett av få berg i Felicien som är rika på malm. Här utvinns silver, bly och järn. Fursten av Idhrams inflytande är kännbar tom i Tyros tack vare frukterna från sitt stora silvermyntverk.
Assabskogen:
Denna skog är Feliciens största och förklaringen till Assabanikinvånarnas rykte som Feliciens skickligaste skeppsbyggare. Skeppsbyggmästare från Assabanik rekryteras ofta till Tyros kungliga varv. Assabskogen var en gång bebodd av en stam skogsalver. Dessa är dock sedan länge besegrade och förjagade även om ryktet säger att skogs- och flodandar på natten hemsöker denna skog.
Kopeossjön:
Denna sjö är Feliciens största och sägs vara föbunden med Kopparhavet via underjordiska kanaler. Hur skulle annars de rikliga bestånd av ål och nors kunna fiskas i sjön? Växtligheten runt sjön är lummigare än på många andra ställen på Pelenos och sjön är mycket rik på fågelliv. Norra delen av sjöns kuster och des omgivningar tillhör en tolansk furste som är vasall till den feliciska kungen. Han eller hon kallas "Sjöfursten" eller "Sjöfurstinnan".
Dohrisjön:
Denna sjö anses vara helig för den tolanska vishetsguden Amçi, hans gemål fågelgudinnan Azgigal och deras dotter, mångudinnan Lavini. Denna triad dyrkas av den lilla tolanska tempelstat vars säte ligger vid sjöns sydöstra strand. Sjön är rik på karp, barb och en uppsjö fåglar.
Derk:
Denna stad styrs av en efarisk hövdingaätt som är vasaller till Feliciens kung, de s.k. Deyerna av Derk. Staden befolkas framförallt av efarer och är även arkitektoniskt mycket efarisk till sin karaktär. Derk har, tillsammans med de många efariska slavarna och efariska frigivna, varit en stark faktor i den efariska komponenten av den feliciska kulturen. I stadens omgivningar, och annorstädes på södra Pelenos, odlas typiska efariska grödor som gulris, bananer, tobak och bomull.
Arados:
Arados är ett av kimzonernas nio stamsäten och ligger på en ö i floden Kebirs mynning. Staden är känd för sin täta och höga bostadshus som liksom den i Tyros och Sidon bildar sk "öar" på upp till sex våningar. I Arados ligger ett renommerat Paridontempel vars präster är specialister på att tämja de hippokamper som lever i Aradosbukten och som också leder den rituella hippokampjakt som genomförs varje vår och färgar buktens vatten röda.
Anatid:
Denna den östligaste av alla klippöar i Gerdikkarkipelagen är bebodd av en sekt vita ankor. Ankprästerna här sköter om den orakelanka som lever i en svavelosande grotta på ön och uttolkar dennes extatiska tjattrande. Ett av det sista orakel som varje orakelanka levererar är att peka ut det ägg som innehåller han av gudarnas utvalda ersättaranka.
På ön finns också en mindre grupp lekankor som fiskar, plockar orselj och dyker efter purpursnäckor. De röda, violetta och lila färgor som produceras används till att färga prästernas och oraklets fjäderskrudar.
Ön besöks då och då av sjöfarande i jakt på vetskap om den gudomliga viljan. Besökarna består av flera nationer och folkslag, ibland tom av svarta ankor. Vapen är förbjudna på ön och av någon oförklarlig anledning har den aldrig plundrats av vare sig pirat eller orch.
Meninx:
Denna ö ligger utanför Tigranes nordvästra spets och är helt täckt av fruktträdslundar. I mitten av ön skall enligt legenden en fallande stjärna ha slagit ner och denna skall fortfarande spridda den hetta som gör att felicierna i centrum av ön kan odla balsambusken vars kåda är mycket väldfoftande. Resten av ön är nästan helt täckt av olivträds- och dadelpalmslundar. Meninx avträddes av Tigranes till Felicien som där bygger en kolonist- och garnisonshamnstad som kallas Ibusos.
Pallanx:
Pallanx är en mindre ö väster om Meninx. På ön odlas framförallt zibibbovindruvan från vilket de feliciska kolonisterna tillverkar det söta russinvinet Passos. Längs öns vita stränder lägger sköldpaddor ägg och sköldpaddsfångst är också en viktig syssla för kolonisterna. Ön avträddes av Tigranes till Felicien som där bygger en kolonist- och garnisonshamnstad som kallas Scauron.
Barakat:
Barakat är en mycket liten ö väster om Pallanx. Ön domineras av en liten men starkt befäst felicisk bosättning, Karbarakos, som varit i felicisk ägo sedan 200-talet eO. I vattnen kring Barakat dyker felicier efter en röd korall som slipas till sigill och små dekorativa smycken i form av blommor, kaméer och figuriner.
Senast redigerad av DrHus den 2009-05-09 17:25, redigerad totalt 1 gånger.
Fullständig lysande. Det är en alldeles lysande miljöbeskrivning av Felicien.
Bara några kommentarer från Erebaltors förstockade trädexpert.
Jag hade möjligen döpt om holmek till det korrekta (och för många helt okända namnet) stenek (Querqus ilex), vilken är den vanligaste eksorten i medelhavsområdet (holmek är en försvenskning av stenekens engelska namn "Holm oak").
Skogseken (Querqus robur ) är döpt till ängsek i Aidne (men det hindrar inte att Felicierna kallar den för Holmek).
Svart locust (Black locust) är på Tellus ett träd tillhörande robinia-släktet och kallas ibland för falsk acacia eller just robinia. Men jag gillade din köttbitare. Så jag tycker att vi behåller namnet Svart locust på insekten.
Cembran och Pinjen har båda mycket stora kottar med ätliga frön...annars är det mesta olikt mellan dessa båda träd. Barren hos Cembran hänger ihop 5 och 5 i varje klunga medan Pinjens barr hänger ihop 2 och 2.
Cembran växer i högalpin miljö i södra europa medan Pinjen växer vid mer låglänta områden
Cembrans växtsätt är dessutom mer vresigt och krokigt medan Pinjen mer har formen av ett paraply.
Exempel nedan på Pinjetall, Cembratall och Terpentintall (i den ordningen).
Cembran och Pinjen är redan beskrivna i Aidne som cembra och Kardisk pinje (vill jag minnas?). Terpentintallen (Pinus pinaster, Maritime pine, See-kiefer) kan man kanske kalla just terpentintall......eller Feliciertall?
Förresten...jag höll på att glömma! Ska det finnas korkek (Querqus suber) i Aidne?
Jag tror för övrigt att det börja bli dags att uppdatera sidan om Erebaltor träd och buskar.
Ändrat: Apropå Karakal så har jag slängt in både den, puman och svartbjörnen som naturliga arter i Aidne. Liksom tvättbjörnen och den safirblå Zorakiska Parakiten. Enligt officiella källor ska det dessutom finnas alligatorer i träskmarkerna i västra Grindanu i Zorakin.
Mycket trevlig läsning av mäster DrHus och väl kompleterad av mäster fraxinus
