Hej hopp, nu är det dags, efter sisådär tre år av lurkande utan att posta:
Jag heter Marcus och jag har en hyfsat stor kampanj med 16 spelare som utspelar sig i detta Palinor (med en hel del egna ändringar och tillägg). Eftersom mina spelare ibland läser här ska jag hålla mig kort och spoilerfri:
Jag har byggt ut Palinor och har en hel del material och fluff kring det. Om nån vill ha tillgång till det så är det bara att höra av sig, postar ett exempel längre ner. Om det inte passar in i den "officiella" tolkningen så står det givetvis alla fritt att klippa och klistra. Ankor är ju exempelvis väldigt frånvarande i min kampanj annat än på matborden.
Jobbar fortfarande Peter med Palinor? Jag bollar gärna idéer, min kampanj utspelar sig sommaren 609 efter Odo och har en machiavellisk/"low fantasy"-inriktning med stort persongalleri. Palinor är lagom outforskat och ingen spelare, vare sig nybörjare eller gammal räv, har någon bra koll på Palinor, vilket gjorde det til en perfekt plats för en maffig långkörarkampanj för både nya och gamla rollspelare. Har en samling på cirka 150 bilder jag samlat på mig för att illustrera personer och platser i Palinor.
Har någon gjort en flora för området? Jag försöker just nu skapa en rättvis flora för mina botanist-kunniga nomader, alla eventuella resurser på området mottages tacksamt.
Lite exempel på bakgrundsinfo till spelare om nån har nytta av det:
Kod: Markera allt
Den strävsamma nomaden:
Du har varit på resande fot i hela ditt liv. Som barn i en av Barghans nomadstammar har du rest vitt och brett över vad nybyggarna kallar "östra Palinor", de vindpinade stäpper och kullar som du kallar hem. De värsta Vintrarna spenderades i Vinterstaden, nomadernas tillflykt i Khartotum. De gamla och de riktigt unga stannade allt oftare i staden hela vintern, men det var inte en plats för arbetsföra, som kunde jaga även i de värsta snöfall. Det är alla nomaders smala lycka att nybyggarna aldrig förstått Barghans rikedomar. För dem är det en ödemark utan värde, vore det inte för Ûrtul, stäpphästen, som de värderar så högt. De är mer än villiga att överlåta själva infångandet och uppfödseln av ûrtul åt nomaderna. Gudarna vet att de med sina lagar tvingar till sig de tränade hästarna till ett underpris som knappt räcker till en halt mula i andra länder. Stammarnas äldste menar att det är ett pris man måste acceptera, för utan nybyggarna skulle man inte ha någon att sälja till alls, och stamfejderna skulle sedan länge gjort nomaderna för svaga för att stå emot svartfolken, nargurbarbarerna och de rövare som plågat handelsrutterna. Med Etins ljus och Ghaerils hand har fred och ett visst mått av säkerhet infunnit sig, även om den är än så bräcklig. Etin ja, shamanerna menar att Etin är den ende Guden, och Ghaeril är hans främsta tjänare. Men hur kan ljuset vara starkare än mörkret? Att Ghaeril arbetar i både ljus och mörker är något shamanerna inte gärna talar om, åtminstone inte när riarker från Palins Orden gör sina påhälsningar. Alla unga män och kvinnor tränas i ljusets läror och historia. Hur Palin befriade nomaderna från sin missuppfattade tro på Ghaeril, hur Etins ljus kom att spridas med svärd och sång för snart femhundra år sen. Vid femton år fyllda kom även du att förhöras av en av kasalens riarker. Din byäldste hade givetvis sett till att förvarna om vilka fällor deras frågor kunde innehålla, och du kom därifrån utan spöstraff och med rätt att tjäna ditt magra uppehälle inom rikets gränser. Bättre det än de rättslösa stammar som levde längre österut. Slogs de inte mot Palinordens riddare, tvangs de försvara sig mot Nargurs barbarer eller svartfolksstammar. Oftast slutade de som livegna jordbrukare i nybyggarnas samhällen. Då var livet som fri nomad att föredra. Att rida över stäpperna, få träna sin häst i att jaga "trasan", en lek på blodigt allvar mellan stammar under sommarmånaderna.
Leken går ut på att ett getskinn med kranie eller i många fall en hel död get placeras ut, oftast invid en sluttning där åskådare samlas. Två lag tävlar sedan om att slita till sig getskinnet och rida med det till en bestämd plats. Det egna laget sätter lika ofta stopp för trasans framfart som moståndarna, då det är individuella prestationer som uppskattas mest. Kasta är en annan vanlig lek och sport bland nomaderna. Deltagarna får varsin liten träsköld och beväpnar sig med mindre sten från marken. Sedan kastas stenen på varandra, men sköldträff räknas inte. "Kasta" leks med och utan hästar. Den stående regeln är dock, träffar man en häst är man ute.
För de stamsyskon som skydde jägarlivet fanns inte många andra stigar att färdas längs. De mest äventyrliga bröt upp och färdades till fjärran länder för att aldrig höras av. Ett fåtal vände sig till Lysande Vägens klostergårdar och livet som munk vi en kasal. Andra kom att följa de stamäldste och förkovrade sig i Ghaerils esoteriska läror. Trollkunniga skickas ibland som barn till Khartotum, oftast utan att höras av igen. Motsatte sig stammen kunde det stå dem dyrt vid nästa skattning. De barn som trots allt stannade i stammen, lärdes upp till skickliga animister och läkekunniga. Mycket av de omtalade Ghaeriska riterna har dock gått förlorade under sekel av Lysande Vägens skolning. Den animism som finns har förts vidare från äldste till lärlking genom generationer, och inget finns bevarat i text. De andra stammarna är både era bundsförvanter i svåra tider, och konkurrenter om handeln med ûrtul. Inom Palinors gränser förs inte längre fejderna med vapen, men det har hänt att stammar gjort upp med blanka vapen ,utanför lagmännens räckvidd vid landets östra gränser. Nomadlägret omges av en lukt av häst, tagel, grötkok och ibland "brunsoppa", en måltid på örter som tillagas endast i svåra tider. Läder och pälsarbete är också vanliga sysslor hos de unga i lägret, som burkar bestå av allt från 30- till hundratalet individer. Endast ett fåtal stammar samlar fler än tvåhundra, även om familjbanden ibland sträcker sig över fler stammar än en. Giftermål sker ofta i par, då en stam "byter" en stam-medlem mot en annan, vid två giftermål. Annars är hemgift brukligt till den stam som förlorar en medlem vid giftermål. De små grupperna har gjort att könsroller spelar föga roll. Man tränas att göra det man har talang för, och allt annat också. det är det sättet som stammen kan klara utmaningarna på stäppen.
Som nomad är risken att fastna i livegenhet om man bryter mot lagen ständigt närvarande. Andra saker som nomader ofta diskuterar är de 6 traditionella årstiderna: Frostetid, grodd, spiredagar, skördedagar, stormdagar, jaktdagar, huruvida de följer Etin eller Ghaeril och vilken roll det spelar, vilken som är den mest lönsamma handelsvaran i kasalerna, samt hur länge man vill vara bofast om året och huruvida lyckan står att finna hos stammarna eller hos städerna.. Traditionellt är det endast frostetid som spenderas helt bofast i ett läger, även om många stammar är bofasta längre tider nu mera. Alla stammar har sitt frostläger, oftast på en helig plats där förfäderna vilar.
Kod: Markera allt
Den Kardiska adelsmannen:
Om det inte vore för att adeln i landet så välvilligt erbjudit guld och gröna skogar till var och en av adlig börd och den rätta tron, så hade du aldrig satt foten i den här avkroken. Din barndoms Kardien må ha sina problem, men vad är de jämfört med ett land bestående av barbarer och galna munkar? Hade det för den delen funnnits plats för dig hos din fars domäner så hade inte allt guld i Ereb fått dig att resa hit. Men nu står du med ett mindre sällskap i Khartotum, än förvånansvärt stor stad på dessa breddgrader, redo att möta den ordensmedlem som ska diskutera dina nya förläningar och ge dig fullmakt att ta in skatt och sköta området eter ordens önskemål. Du kunde inte bry dig mindre om deras kufiska orden, men mark är mark, och med lite tur vet inte de här klantarna vilka rikedomar deras marker besitter.
Nyss lärde du dig att medans barbarernas rättvisa sägs vara vit och svart, så är Palinordens rättvisa gråsvart. Tydligen ett skämt bland de som anlänt före dig, med anspelning på de där kätterska magikermunkarnas klädnader. De ser ut som raka motsatsen till de hovmagiker som finns hemma vid det Kardiska hovet. inga färgranna kläder eller märkliga smycken. Bara gråa kläder och svarta huvor. Förhoppningsvis slipper du ha med dem att göra, även om de tycks ha det sista ordet i allt som sker här. Du passade givetvis på att sprida ordet om vilka underbara möjligheter som gavs i det nya landet, innan du reste. förhoppningsvis slipper du leva på gröt och torkat kött alltför länge, med så mycket nyanländ adel måste handelsmännen hitta hit snarast. Glädjeflickor och vin är det tydligen också ont om. Det behövs en riktig kung för att hålla prästerskapet från att diktera upp sådana dumma förbud, om nån frågar dig, vilket de inte gjort, ännu. Men tids nog kommer de bli tvungna, de behöver dig mer än de anar. speciellt om ryktet om förestående plundringståg mot Ransard stämmer...
Kod: Markera allt
Den gudfruktige lärlingen:
Under Etins ljus och Ghaerils hand!
Du är av Ljuset begåvad med rätten att bo bland Etins särskilt utvalda i tempelstaden Khartotum. Sedan barnsben har du lärt dig om hur förfäderna kom i Palins fotspår, för att bruka landet, sprida ljuset och tjäna ett större syfte. Visst har tiderna även varit svåra, men gårdarna runt Khartotum är ett bevis på att trägen vinner, och Etins ljus är ständigt närvarande, vakandes över de forna barbarmarkerna. I den magnifika huvudstaden har du spenderat många år, först som liten parvel på marknaden, i sällskap med far som sålde grödor. Under ett år vistades du med jämnåriga vid St. Palins orden, och skolades i läran, samt tjänade som pär åt munkarna eller skriftställarna. Många längtade tillbaks till det enkla livet på landet, men du trivdes bland människorna från när och fjärran. Det fanns mycket att lära i staden, inte bara om gudatro, och en förslagen yngling kan komma långt i en stad styrd av gamla präster och skriftställare. Valen är så många fler. Orden samlar rikets bästa kämpar som fottrupp till kavalleriet, och var man riktigt skicklig kunde man tjäna som väpnare åt ordensriddare. Ibland kunde man även skymta det grå ghaeriterna, de magikerlärda inom orden, som sällan visade sig på gatorna. Som stadsbo är livet inte lika osäkert som på landet, där Palinors nyckfulla väderlek gör varje skörd till en chanstagning.
Kanske kunde man bli lärling inom ett av stadens skrå, då hade man sin framtid säkrad, oavsett vädrets makter. Stadens stenhuggarskrå är särskilt omtalat, och det är ett hederligt yrke, till skillnad från de där kringstrykande nomadfolken som kommer och går som de vill i staden. Häromdagen försökte en av dem tydligen smickra tjänsteflickan på värdshuset i kvarteret intill, och han var ingen vacker syn efter att några grabbar från stenhuggarskråt visat hur en slipsten ska dras, bokstavligen. Men de är ju vana vid en hård rättvisa, de där barbarerna. Tur då att så många intressanta människor börjat ta sig till Palinor, handelsresande och konstnärer från Zorakin, Kardien, Magilre... de har verkligen livat upp staden. Vem kunde tro att de gamla ordensgubbarna kunde uppskatta hovunderhållning från Aidnehalvön? Det märks att invånarna har stora förhoppningar om att bättre tider väntar. Kanske kan Palinor äntligen ta sin rätta plats bland de andra rättroende länderna i söder? Trots de tråkiga nyheterna från Palinors granne Mirel i söder, där deras svage konung tvingats fly huvudstaden och Lysande Vägen upphört att verka, eller kanske just därför, så verkar Kopparhavets troende adel tagit Palinor till sitt hjärta, efter drygt 400 års väntan. Och med dem kommer både guld, sång, kvinnor och vin, har du hört...