Religionskrig?

[Runninghill]

Jag läser om att det finns flera olika panteoner och massor av gudar. Men det verkar som alla lever i ett trevligt samförstånd. Det är bara Etin som har försökt förmedla sin religion med vapenmakt. Eller?

Jag tänker lite på Berendien där det finns de Unga Gudarna som slängt ut de Gamla Gudarna. Med motiveringen att de Gamla Gudarna var mer för förtryck och hämnd. Men hittar inget om någon schism mellan religionerna.

Hur skulle en Erishkigal anhängare förhålla sig till en Kushta anhängare? Hur vann Kushta över Erishkigal? Vad händer med Erishkigals dödsrike när Kushta tar makten?
Erishigal verkar ju bara hålla koll medans Kushta tar hand om den dödes sörjandes. Enligt Kushta ska döda sörjas i 63 dagar innan begravning och sen varje år. Medan Erishigal inte verkar bry sig föga om efterlevnaden bara att folk dör och föds i tid...

Så hur gick egentligen det till när de Gamla gudarna förlorade troendes till de Unga gudarna? Var det krig? Var det bara nya böcker som lästes i skolan?

[Albrekt]

Jättebra frågeställningar! Mycket bra underlag för äventyr och kampanjer!

I Berendien anklagade man de Gamla Gudarna för den Tredje Konfluxen, och denna trosomvälvning måste förstås involverat en stor del konflikt. Detta sammanfaller förstås med att den jorpagnska eliten förlorar sin politiska och ekonomiska makt i Berendien och att en lokal elit etableras och tar över - alltid en blodig affär. Jag tänker mig att de Unga Gudarna blev en symbol för berendisk kultur och självständighet från Imperiet, och att anhängare av de Gamla Gudarna inte bara sågs som teologiskt misstagna utan även som landsförrädare och potentiella världsförstörare.

Denna fientlighet har nog svalnat rejält under det årtusende som gått, men lever antagligen kvar till viss mån. Det är alltjämt en teologisk sanning bland de Unga Gudarnas följare att de Gamla Gudarna nästan förstörde Altor och att de kan göra det igen om de återfår sin makt.

Samtidigt ska man komma ihåg att Erebs polyteistiska religioner kan samsas ganska bra med varandra eftersom alla kan acceptera varandras gudars existens, eller åtminstone potentiella existens. Så på ett sätt tror alla polyteister på samma grundläggande religion - att världen styrs av många (kanske ett oändligt antal) starka makter som hjälper varandra och/eller bråkar sinsemellan.

Här skiljer sig den nya monoteistiska tron, Lysande Vägen, åt från resten. LV är aktivt fientlig mot alla andra gudar som ses som demoniska/kaotiska hot mot den ordning som skulle ha varit om den ende guden, Etin, fått råda ifred från början. Var alla dessa gudar kom ifrån och hur Etin tappade kontrollen finns säkert skrivet i den Gyllene Boken, men det är nu upp till Altors intelligenta varelser att återetablera Etins ordning på Altor genom att få slut på dyrkan av alla dessa magiska kaosvarelser!

LV är därför i naturlig konflikt med alla andra religioner. Ibland kringgår man detta genom att påstå att följare av vissa gudar kan bli allierade för att de missförstått sin gud och att den gud de dyrkar egentligen är Etin (som i historien t.ex. sagts om Shamash, Wegil, Mulekh, Tigwalwan, Sholak, Angusia, Ingeril, Anyak, Eledain, och massor av andra gudar). Detta gillas för det mesta inte av de som det sägs om och sådana tankar blir mest som ett teologiskt plåster att användas kortsiktigt.

[birkebeineren]

Intressanta funderingar, både när det gäller religionskrig generellt och Berendien speciellt.

För att ta Berendien först:

Inte helt enkelt att utläsa från forum och wiki men skiftet mellan Gamla Gudarna och Unga Gudarna är tänkt att ha skett under slutet av Mörkertiden. Sedan Tredje konfluxen och Kejsardömet Jorpagnas fall har tron på Gamla Gudarna försvagats. Vi har inte redogjort för detaljer men rimligtvis är huvudanledningen köttbitarnas invasion under konfluxen och att Gamla Gudarna inte skyddade sina dyrkare. Inga konkreta händelser utöver detta är kända utan känslan att ha blivit övergiven har troligen skett över tid. Tolanerna börjar gradvis dyrka olika andra gudar och makter men är har ingen enhetlig religion. Tolan är splittrat religiöst, likt det även är splittrat politiskt. Århundradena går och svartfolken växer i makt på Tolan. Sen utspelar sig några högst konkreta händelser som en följd av det mytomspunna Slaget vid Sankmas Klint. Tolan enas och Riket Berendia uppstår (en föregångare till det något senare Kungariket Berendien) under kung Tebarkuz. Det nya riket behöver nya gudar och i ett stort möte där representanter för de många olika gudarna som börjat dyrkas under århundradena tidigare enas om ett nytt panteon - Unga Gudarna. Något konkret religionskrig där Gamla Gudarnas följare kämpar mot Unga Gudarnas utspelas alltså inte. Det är dock möjligt att mindre krig kan ha utkämpats senare, antingen i Berendien eller i nordöstra Jorpagna där Unga Gudarna också har dyrkare. Jorpagna är ett land där Gamla Gudarna tidigare var stärka även om Lysande Vägen nu dominerar (trots att den aidniska och den dalkiska grenen aktivt bekämpar varandra).

Sen får vi inte glömma att även om Gamla Gudarna har förlorat sin makt i Berendien så finns de fortfarande kvar, och i flera andra länder har de stor makt och betydelse. Kanske ruvar någon på hämnd gentemot ungudadyrkarna?

[birkebeineren]

Albrekt ger också ett bra svar ovanför, både för Berendien och när det gäller Lysande Vägen. Det bör dock tilläggas att den aidniska grenen av LV är betydligt mer krigersk än den dalkiska grenen.

[Adragoor]

Detta är naturligtvis en mycket spännande frågeställning. (Åtminstone för nördar som jag som har läst antik historia, religionshistoria och liknande). Generellt kan man säga att etniska, alltså religioner som är traditionella snarare än instiftade, sällan hamnar i religionskrig. Folk som tillhör gamla traditionella religioner accepterar accepterar i allmänhet antingen att det finns ett i det närmaste oändligt antal makter och gudar och att främmande folk dyrkar sina gudar, eller att vi har vår enda skyddsgud och andra folk har sin utan att man behöver bråka om DEN saken. Det finns ju så mycket annat att tjafsa om, t.ex. vem som har rätt att äga det ena eller andra territoriet, eller vem som ska ha rättigheter att handla med främmande handelsmän, alldeles utan att man behöver involvera gudar.
Detta kan man kontrastera med mer totalitära eller universalistiska religioner som kräver, mer eller mindre aggressivt att det bara finns en sanning och att alla måste tro likadant. Väljer man att vara dissident blir man straffad för det. Både genom allmänt förtryck (t.ex. extra skattesatser) och genom otrevliga straff, i värsta fall döden.
I Ereb, som jag ser det, står universalistiska religioner som Lysande Vägen på samma nivå som Kristendomen gjorde under tidig medeltid. Det finns starka fästen, men samtidigt finns de gamla religionerna kvar och är fortfarande starka. Mellan de olika traditionella religionerna förekommer det nästan aldrig trätomål gällande gudar, medan mer universalistiska religioner som LV eller Eledaindyrkan gärna vill förmå andra att "tro rätt", vilket ofta leder till konflikter, precis som i vår värld. En övergång från ett polyteistiskt pantheon till ett annat behöver egentligen inte innebära religionskrig. Det kan lika gärna handla om att folk inte tyckte att deras gudar hjälpte dem tillräckligt och därför vände sig till andra, bättre, gudar.
Sammanfattningsvis menar jag att det är totalitära religioner som leder till religionskrig och i Ereb är förmodligen LV den religion som har orsakat flest krig. Övriga religioner ser inte poängen med att slåss om trosuppfattningar eftersom de har lättare att acceptera att folk tror olika i olika länder.

[birkebeineren]

Det finns några andra krig som skulle kunna kallas religionskrig även om det också ligger mycket politik (och annat) i dessa konflikter:

*När Nidländska reningen drabbar Ereb lär troligen lhassierna (dvs. nidlänningarna) betrakta det som att de sprider Kuzhers lära.

*Ransard har genom århundraden kämpat mot Palinor som dyrkar den i deras ögon onde guden Ghaerîl.

*När Kabrinzkulten i Magilre bekämpades (150 eO) och Lysande Vägen infördes.

*Kriget mellan Kardien-Zorakin och Erebos (518-520 eO) där LV förbjöds av de Frashikeldyrkande erebosierna.


Sen finns det en konflikt känd från källmaterialet som här på forumet har fått en delvis religiös förklaring: Ransards erövring av Timora (540-549 eO) och Alerien (600-606 eO). Ransard dyrkar Aesir som de goda gudarna och ser Vaenir som de onda men i Timora och Alerien är det tänkt vara tvärtom med Vaenir som de goda och Aesir de onda.

[Albrekt]

Albrekt ger också ett bra svar ovanför, både för Berendien och när det gäller Lysande Vägen. Det bör dock tilläggas att den aidniska grenen av LV är betydligt mer krigersk än den dalkiska grenen.

Ja, det bör nämnas att många LV-trogna, inte bara dalkerna, ser LV som en fredens religion och tror att alla dyrkare av falska gudar och demoner i det långa loppet kommer att konvertera till den sanna religionen genom mestadels fredlig mission.

[Adragoor]

Ja, det bör nämnas att många LV-trogna, inte bara dalkerna, ser LV som en fredens religion och tror att alla dyrkare av falska gudar och demoner i det långa loppet kommer att konvertera till den sanna religionen genom mestadels fredlig mission.

Precis som kristendomen har sagt sig göra historiskt. Sedan dyker det upp härskare som gärna använder sin religiösa övertygelse som förvändning för att bruka våld mot oliktänkande. T.ex. som Karl den stores massaker av saxare i Verden 782, eller som när Timur Lenk i islams namn lät mörda 100000 hinduer i slutet av 1300-talet. Att tro på det goda är en sak, men när det väl kommer till kritan är människor bara människor som gärna hittar en orsak, vilken som helst, för att slå ihjäl sina fiender. LV fungerar nog på ett liknande sätt...

[Runninghill]

Tack!!!! Många bra svar!

[birkebeineren]

Kan det vara så att Altors gudar gärna ser sina respektive följare som helst inte ägnande sig åt religionskrig? Blir lätt köbildning i mellanvärldarna när många själar skal sorteras på en gång och då finns risken att någon hamnar i fel dödsrike. Mycket svårt att reda ut sådant i efterhand. Överarbetade lotskarar/konor/varelser är heller inget gudarna vill ha och dessutom dyker det alltid upp parasiterande smågudar som försöker lura till sig själar de definitivt inte har krav på.

[Adragoor]

Kan det vara så att Altors gudar gärna ser sina respektive följare som helst inte ägnande sig åt religionskrig? Blir lätt köbildning i mellanvärldarna när många själar skal sorteras på en gång och då finns risken att någon hamnar i fel dödsrike. Mycket svårt att reda ut sådant i efterhand. Överarbetade lotskarar/konor/varelser är heller inget gudarna vill ha och dessutom dyker det alltid upp parasiterande smågudar som försöker lura till sig själar de definitivt inte har krav på.

Det låter som ett bra uppslag. De lägre gudarna har tröttnat på att administrera alla själar som ska färdas till diverse dödsriken och har bestämt sig för att strejka. De döda själarna stannar nu kvar på Altor till de levandes förtret. Kanske är det upp till några modiga äventyrare att reda upp situationen..?

[Albrekt]

Kan det vara så att Altors gudar gärna ser sina respektive följare som helst inte ägnande sig åt religionskrig?

Altors gudar är, skulle jag tro, ganska lika de historiska ledare Adragoor beskriver ovan: Fred, sämja och godhet låter bra och är ofta det bästa sättet att få fler dyrkare, men när en fiffig möjlighet uppenbarar sig att ta över en annan guds/demons dyrkare (eller varför inte hela Altor?), ja då hugger man gärna sina rival-/medgudar i ryggen, även om det kanske sätter världen i brand!

Sedan finns det förstås gudar som helt enkelt är varandras motsatser och där deras kamp på liv och död, inklusive totala religionskrig, är del av deras raison d'être: t.ex. Isherrarna och söderns salamandrar; Wegil och Kashim; kanske Eledain och Sathmog; kanske Káaa och Zinn?

[Runninghill]

Jag kan tänka mig att även om gudarna kanske inte är så krigiska av sig sinsemellan så innebär ju inte det att följarna behöver vara det. Trots allt så verkar ju kommunikationen mellan gudar och följeslagare inte vara i direkt klarspråk.
Oraklets 4 ögon har ju ett berg som kommunicerar med följare men det är inte det lättaste att uppfatta vad som sägs.

Så om en gudom vars följare följer främst för de är rädda för vad som händer om de inte följer guden. T.ex stormgud som sänker båtar om man inte offrar först innan färd. Då skulle dess följare kunna vara krigiska i syfte att rädda andra och sig själva från gudens vrede. För att bara se på när någon tar sin båt ut på havet och vet att de kommer gå under i en storm är inget som någon god person kan göra. Utan en god person gör sitt bästa för att undvika att båten går under även om de tror på någon annan gud. Det behöver inte direkt vara korståg utan kan räcka med tvinga på sin religion på någon annans tro för det ska uppstå konflikter. Samt båda sidor anser att de handlar rätt...

Kan ju ge upphov till äventyr där man ska stjäla ett lik från ett tempel för att de inte kommer utföra ritualerna rätt enligt några av de efterlevande.

[birkebeineren]

Hur de efterlevande gör med sina döda finns det samlad en del information om i artikeln Begravningstraditooner

För Unggudadyrkare där Kushta ansvarar för de döda är det exempelvis tänkt sä här:

Enligt myterna dog Kushtas kärlek av en olyckshändelse vid hösteqvinet. Kushta sörjde i sextiotre dagar vid sin älskades sida och höll sen en stor fest till hennes minne. Unggudadyrkare sörjer därför även de sina döda i sextiotre dagar innan den avlidne begravs och firas. Tillsammans med Kushta ärar de sen sina döda varje år på denna dag med att tända ljus i hem och helgedomar. Den långa sorgetiden gör att döda kroppar måste bevaras på något sätt innan de begravs och detta har gjort Kushtas arbetspräster till duktiga balsamerare.

Prästerskapet som tjänar Kushta benämner sig själva för Dödens arbetare då det är de som sköter allt praktiskt arbete kring död och begravningar. Kushtas arbetspräster är också de som beger sig ut på slagfält och in i sjukdomsdrabbade områden för att ta hand om de döda.

Inom andra religioner kan det på liknande vis vara vanligt att bege sig ut på slagmarken för att ta hand om de hemska resultaten av ett religionskrig.

[Wolfhart]

... Prästerskapet som tjänar Kushta benämner sig själva för Dödens arbetare då det är de som sköter allt praktiskt arbete kring död och begravningar. Kushtas arbetspräster är också de som beger sig ut på slagfält och in i sjukdomsdrabbade områden för att ta hand om de döda.

Inom andra religioner kan det på liknande vis vara vanligt att bege sig ut på slagmarken för att ta hand om de hemska resultaten av ett religionskrig.

Kushtas präster har också en särskild förmåga att slåss andligt med odöda p.g.a. att deras gud menar att döda hör hemma i dödsriket och ska inte vara ute på rymmen. Det är allmänt skrivet som gällande alla Kushtapräster, men kan det finnas en grupp specialiserade på de odödas repatriering? Dödsjägarpräster, kanske beväpnade, kanske till och med ytterligare specialiserade på olika typer av odöda? Och kan andra religioner tänkas följa exemplet? Eller är odöda något så sällsynt förekommande att det absoluta flertalet präster aldrig behöver konfrontera sådant?