”De flacka slätterna söderöver Nya Arno är vidsträckta, vindpinade och i stort sett obefolkade utmarker. Det enda undantaget synes vara de väderbitna och besynnerliga herdekasenerna som lever i Melashebergens skugga. Från detta folks blåmålade läppar kommer otroliga historier om basilisker som förvandlar stridsmän till sten och lindormar stora nog att sluka en stäpponny hel. Men de mest blodisande berättelserna behandlar de fruktansvärda monstermaskarna som ringlar genom slättens bördiga mull likt övergödda stryparormar. I historierna når dessa bestar fruktansvärda dimensioner, de längsta exemplar som skådats sägs ha varit uppemot femtio alnar långa med gap tvenne famnar breda! Sanna mina ord så är dessa slukarbjässar skälet till att det bördiga landskapet aldrig har befolkats av civiliserat folk.”
– Ur en reseskildring av den jorpagniske köpmannen Gumbdaz ab Kastore
Tunnelmaskar är underjordiska, maskliknande skräckbestar av gigantiska proportioner som slingrar och borrar sig fram i altoriska stäppers lerhaltiga jordmån på jakt efter födoämnen. Slätterna norr om Kasenuskogarna i västra Altor sägs vara infesterade av dessa vidunder. Likaså finns det platser i det fjärran Östern där tunnelmaskar sägs dyrkas likt ktoniska gudomar.
Utseende
Tunnelmasken uppnår nästan ofattbara kroppsliga dimensioner. De äldsta exemplaren blir uppemot 25–30 meter (84–101 fot) långa och kan då väga uppemot 15–20 ton (88–118 skeppspund). De har då en diameter på nära tre meter (10 fot), med väldiga gap av nästan samma vidd.
En tunnelmasks segmenterade muskelkropp är läderartad och brun. Dessutom är den täckt av mörka, sjukliga fläckar, styva borstliknande utskott samt ett fränt stinkarslem som håller kroppen fuktig. Tvärtemot alla berättelser så saknar tunnelmasken tänder överhuvudtaget utan slukargapet verkar likt en köttig, vidrig sfinkter som sluter ett järngrepp kring ett större byte för att suga i sig dess innanmäte.
Uppträdande
Tunnelmasken är helt och hållet ointelligent, driven enbart av glupande hunger och andra primitiva instinkter. Den gräver sig fram på helt på måfå och lever bland annat av de näringsämnen den kan utvinna ur jorden. Tunnelmasken är dock fjärran från någon beskedlig bjässe utan slukar vad helst som kommer i dess väg. Allt dess inre är oförmöget att bryta ned (t ex en rollpersons ringbrynja) bajsas ut i massiva slemkokonger. Alla tunnelmaskar är honor som producerar avkomma asexuellt, utan att någon hane befruktar äggen (partenogenes).
Kunskap om tunnelmaskar
- Tunnelmasken är helt blind men verkar ändå kunna uppfatta starkt ljus som den också skyr. De flesta attacker mot folk och fä har skett nattetid då masken brytit ytan, eller i de fall då offret rasat ned i tunnelmaskens grävda gångar.
Den sk glaciärmasken tros vara en nordrön släkting till tunnelmasken och borrar sig fram under det orghinska snötäcket. Den är ungefär en tredjedel så stor och täckt av pälsliknande borst. Till skillnad från tunnelmasken så har den en imponerande garnityr, likt en blodigel i jätteformat. Den är dessutom ett utpräglat rovdjur som dras till varmblodiga byten.
Från den där Grisodlar'ns rullor.
Jag har även en äventyrsepisod i min ofärdiga version av Mörkrets hjärta där en akrogalisk variant tunnelmask dyrkas som en gudom av byborna i Jordvältarens kult.