Postat: 2009-10-21 17:34
Det här är tekniskt sett inte en stad, och tekniskt sett inte i Klomellien, men det är nära nog. Mer skurkar från min sida, alltså.
MELASHES FEM RÖDA TORN
År 141 eO gav sig ett kollektiv av Klomelliens magiker på ett av landets mest ambitiösa projekt någonsin: skapandet av en artificiell maginod, som skulle bli världens största och mäktigaste. Efter att ha räknat och mätt i några år valde man ut en plats i Melashebergen, utanför det nuvarande Klomelliens gränser, strax ovanför Triskas nordöstra gräns. Man uppförde fem väldiga mörkröda torn i beständig glaserad sten, som de fem punkterna i ett tänkt pentagram med en kilometers diameter. På håll ser tornen ut som smäckra, röda spiror, men när en resenär närmar sig dem drunknar han i deras väldiga skugga. Tungt lastade med amuletter, pergament och formelsamlingar begav sig 133 magiker upp i bergen för att inleda den veckolånga ritual som skulle skapa deras nya paradis. Magikerna delade upp sig mellan tornen, och började mässa. Coffa i stora mängder förtärdes, och mången novis offrade villigt av sina permanenta psykiska krafter för att ge styrka åt ritualen. På den fjärde dagen hade vädret i hela Klomellien förvrängts till oigenkännlighet. Ett ihållande ösregn spolade ut både triskier och åkermark i Jaggarack. På den femte dagen manifesterade sig en hord salamandrar, som genast sprang iväg och brände upp Sanzas. På den sjätte dagen frammanades av misstag en tjugo meter hög, sfärisk, slemdemon, som rullade ner i Brikhos blivande territorium, där den fortfarande ligger och trycker. Magikerna brydde sig inte. På den sjunde dagen uttalades de sista stavelserna i de sista besvärjelserna, och den nya världen föddes.
Var det tänkt. Skymningen föll och dagen grydde, och ingenting hände. Magikerna somnade, och när de vaknade var allt sig fortfarande helt likt. Ritualen hade misslyckats. Den hade misslyckats till den grad att platsen inte var mer magisk än en caddisk riarkskola. Den mest ansvarige magikern, Terus Decimalvrängaren, gick i landsflykt och slutade sina dagar i det inre av Soluna. Hela Bozsas ledning byttes ut. De flesta magiker gick hem, ilsket grymtande att de aldrig hade trott på projektet till att börja med. Några försökte hävda att ritualen kunde ha lyckats om den bara hade utförts på rätt sätt, deras sätt, men de tystnade snart. Man packade ihop all magisk utrustning, avlägsnade all runor och besvärjelser, knackade bort alla inristade symboler och gav sig på andra, mindre världsomvälvande, projekt.
En liten skara stannade kvar för att invänta vad man trodde var en fördröjd effekt, och för att hjälpa maginoden lite på traven. Kanske bara några få besvärjelser till krävdes för att ge maginoden kraft? De övervintrande magikerna försökte övertala de välavlönade dvärgar som uppfört tornen att stanna kvar, men dvärgarna svarade att det inte fanns någon som helst malm som var värd att gräva ut i den här delen av Melashebergen. Ganska snart upptäckte magikerna att det inte var det enda som inte fanns i bergen. Det fanns ingen odlingsbar mark, inga bra stigar och nästan ingen växtlighet. Vattenkällorna luktade svavel, och orcher och barbarer lurade runt knutarna. Den enda naturresurs denna ogästvänliga del av Melashe kunde erbjuda var en mycket livskraftig stam av storväxta, stridslystna och illasmakande bergsgetter. Den siste magikern dog av undernäring år 213 eO, hopsjunken över sina egna beräkningar, och sedan stod tornen övergivna under flera hundra år.
Den mäktige nekromantikern Zemnus gjorde tornen till sitt hem under några år på 400-talet, men övergav dem snart, då de låg alltför avlägset till för hans onda planer. Efter Zemnus avfärd har en mängd onda magiker, rövarbaroner och andra nidingsmän avlöst varandra i tornen. Bortsett från att tornen ser mycket imponerande ut finns det egentligen ingenting som talar för att bosätta sig i dem, utom det faktum att det är mycket svårt att ta sig dit. Hugade resenärer måste först ta sig igenom Triskas territorium, och även om triskeroligarkerna inte har något emot att de irriterande missdådarna uppe i bergen decimeras, så brukar de se snett på tungt rustade sällskap av krigare som promenerar genom deras land. Resenärer gör därför klokt i att färdas om natten, väl dolda, och i folktomma trakter. Väl framme i Melashe måste bergen forceras. Melashes bergsgetter är mycket revirmedvetna, och tenderar att stånga ut inkräktare över branterna. Nedanför tornen finns omfattande grottsystem, vilka har koloniserats av diverse svartfolk och monster av varierande storlek. Särskilt en stam våldsamma resar brukar göra livet surt för besökande människor, då deras diet annars är en smula enformig. Därmed inte sagt att man behöver sakna mänskligt sällskap i Melashes torn. Fördrivna triskier finns här i stor mängd, liksom andra brottslingar från hela riket. Tornen behärskas ofta av onda magiker och deras anhang, eller av grymma krigsherrar, men till skillnad från den hatade Zemnus så kan de sällan behärska mer än ett torn var, och lägger stor energi på att bekriga varandra. Tornen själva har än så länge knappt tagit någon skada av det myckna pilskjutandet och eldbollskastandet. Mellan tornen breder ett fält av vassa klippor ut sig, dekorerat med skeletten från de fallna, och fullt av fallgropar och andra fällor. Den som vill förflytta sig mellan tornen torde därför antingen skaffa vingar eller anlita både vägvisare och livvakter. Ibland ger sig horder av skelett, orcher och rövare ner från bergen för att plundra eller för att uppfylla andra onda planer som deras herrar har tänkt ut. Dessa brukar undvika Triska av någon anledning, och inte heller verkar Triska tycka att de är värda besväret. Sådana tilltag går inte ostraffade, och mer än en gång har en arme, en expeditionsstyrka eller bara en grupp äventyrare gett sig upp i Melashe för att rensa rent i tornen. Ibland har de till och med varit framgångsrika, särskilt när man börjat med att be triskeroligarkerna om lov att passera, men i slutändan har ändå alltid några onda kritter dragits tillbaka av tornens märkliga attraktionskraft.
MELASHES FEM RÖDA TORN
År 141 eO gav sig ett kollektiv av Klomelliens magiker på ett av landets mest ambitiösa projekt någonsin: skapandet av en artificiell maginod, som skulle bli världens största och mäktigaste. Efter att ha räknat och mätt i några år valde man ut en plats i Melashebergen, utanför det nuvarande Klomelliens gränser, strax ovanför Triskas nordöstra gräns. Man uppförde fem väldiga mörkröda torn i beständig glaserad sten, som de fem punkterna i ett tänkt pentagram med en kilometers diameter. På håll ser tornen ut som smäckra, röda spiror, men när en resenär närmar sig dem drunknar han i deras väldiga skugga. Tungt lastade med amuletter, pergament och formelsamlingar begav sig 133 magiker upp i bergen för att inleda den veckolånga ritual som skulle skapa deras nya paradis. Magikerna delade upp sig mellan tornen, och började mässa. Coffa i stora mängder förtärdes, och mången novis offrade villigt av sina permanenta psykiska krafter för att ge styrka åt ritualen. På den fjärde dagen hade vädret i hela Klomellien förvrängts till oigenkännlighet. Ett ihållande ösregn spolade ut både triskier och åkermark i Jaggarack. På den femte dagen manifesterade sig en hord salamandrar, som genast sprang iväg och brände upp Sanzas. På den sjätte dagen frammanades av misstag en tjugo meter hög, sfärisk, slemdemon, som rullade ner i Brikhos blivande territorium, där den fortfarande ligger och trycker. Magikerna brydde sig inte. På den sjunde dagen uttalades de sista stavelserna i de sista besvärjelserna, och den nya världen föddes.
Var det tänkt. Skymningen föll och dagen grydde, och ingenting hände. Magikerna somnade, och när de vaknade var allt sig fortfarande helt likt. Ritualen hade misslyckats. Den hade misslyckats till den grad att platsen inte var mer magisk än en caddisk riarkskola. Den mest ansvarige magikern, Terus Decimalvrängaren, gick i landsflykt och slutade sina dagar i det inre av Soluna. Hela Bozsas ledning byttes ut. De flesta magiker gick hem, ilsket grymtande att de aldrig hade trott på projektet till att börja med. Några försökte hävda att ritualen kunde ha lyckats om den bara hade utförts på rätt sätt, deras sätt, men de tystnade snart. Man packade ihop all magisk utrustning, avlägsnade all runor och besvärjelser, knackade bort alla inristade symboler och gav sig på andra, mindre världsomvälvande, projekt.
En liten skara stannade kvar för att invänta vad man trodde var en fördröjd effekt, och för att hjälpa maginoden lite på traven. Kanske bara några få besvärjelser till krävdes för att ge maginoden kraft? De övervintrande magikerna försökte övertala de välavlönade dvärgar som uppfört tornen att stanna kvar, men dvärgarna svarade att det inte fanns någon som helst malm som var värd att gräva ut i den här delen av Melashebergen. Ganska snart upptäckte magikerna att det inte var det enda som inte fanns i bergen. Det fanns ingen odlingsbar mark, inga bra stigar och nästan ingen växtlighet. Vattenkällorna luktade svavel, och orcher och barbarer lurade runt knutarna. Den enda naturresurs denna ogästvänliga del av Melashe kunde erbjuda var en mycket livskraftig stam av storväxta, stridslystna och illasmakande bergsgetter. Den siste magikern dog av undernäring år 213 eO, hopsjunken över sina egna beräkningar, och sedan stod tornen övergivna under flera hundra år.
Den mäktige nekromantikern Zemnus gjorde tornen till sitt hem under några år på 400-talet, men övergav dem snart, då de låg alltför avlägset till för hans onda planer. Efter Zemnus avfärd har en mängd onda magiker, rövarbaroner och andra nidingsmän avlöst varandra i tornen. Bortsett från att tornen ser mycket imponerande ut finns det egentligen ingenting som talar för att bosätta sig i dem, utom det faktum att det är mycket svårt att ta sig dit. Hugade resenärer måste först ta sig igenom Triskas territorium, och även om triskeroligarkerna inte har något emot att de irriterande missdådarna uppe i bergen decimeras, så brukar de se snett på tungt rustade sällskap av krigare som promenerar genom deras land. Resenärer gör därför klokt i att färdas om natten, väl dolda, och i folktomma trakter. Väl framme i Melashe måste bergen forceras. Melashes bergsgetter är mycket revirmedvetna, och tenderar att stånga ut inkräktare över branterna. Nedanför tornen finns omfattande grottsystem, vilka har koloniserats av diverse svartfolk och monster av varierande storlek. Särskilt en stam våldsamma resar brukar göra livet surt för besökande människor, då deras diet annars är en smula enformig. Därmed inte sagt att man behöver sakna mänskligt sällskap i Melashes torn. Fördrivna triskier finns här i stor mängd, liksom andra brottslingar från hela riket. Tornen behärskas ofta av onda magiker och deras anhang, eller av grymma krigsherrar, men till skillnad från den hatade Zemnus så kan de sällan behärska mer än ett torn var, och lägger stor energi på att bekriga varandra. Tornen själva har än så länge knappt tagit någon skada av det myckna pilskjutandet och eldbollskastandet. Mellan tornen breder ett fält av vassa klippor ut sig, dekorerat med skeletten från de fallna, och fullt av fallgropar och andra fällor. Den som vill förflytta sig mellan tornen torde därför antingen skaffa vingar eller anlita både vägvisare och livvakter. Ibland ger sig horder av skelett, orcher och rövare ner från bergen för att plundra eller för att uppfylla andra onda planer som deras herrar har tänkt ut. Dessa brukar undvika Triska av någon anledning, och inte heller verkar Triska tycka att de är värda besväret. Sådana tilltag går inte ostraffade, och mer än en gång har en arme, en expeditionsstyrka eller bara en grupp äventyrare gett sig upp i Melashe för att rensa rent i tornen. Ibland har de till och med varit framgångsrika, särskilt när man börjat med att be triskeroligarkerna om lov att passera, men i slutändan har ändå alltid några onda kritter dragits tillbaka av tornens märkliga attraktionskraft.