Postat: 2009-09-29 23:27
MELORGHS MAKTER DEL 6
DEN OKÄNDE SKAPARGUDEN
Melorghs befolkning tillskriver sina gudar stor makt och ett väldigt inflytande över deras liv. Samtidigt är de medvetna om att deras gudar råder över ganska små domäner. Den Store Puki härskar över stadsplatån, den Gyllene Ogim styr melorghiernas lycka och välstånd, och Nerxim, Syster Död, hjälper de döda in i dödsriket. Melorghierna inbillar sig dock inte, till skillnad från många andra människor över hela Altor, att just deras lokala gudar råder över hela världen. Nerxim hjälper dem, och sannolikt bara dem, över dödens flod. Puki har inte mycket makt i Magilre (om du inte befinner dig djupt under marken).
Eftersom melorghierna erkänner nästan alla gudar som verkliga och närvarande, så är de mycket noga med att ta reda på vilka gudar som härskar i ett nytt land eller en ny stad, och vilka regler som måste följas. Exempelvis kan nämnas att melorghier som besöker Addiaska uppvisar alla de yttre tecken på fromhet som även en mycket nitisk medlem av den Ljusa Handen kan begära, och att de besöker soltemplet i tid och otid – detta utan att nödvändigtvis tillbe Etin hemma i Melorgh. Detta är en av anledningarna till att melorghierna inte tycker om att lämna sin stad, och är absolut livrädda för att resa till helt främmande länder – man ger sig ut på okänt vatten i mer än en bemärkelse (kustens namnlösa havsgudar ses för övrigt som sällsynt kaotiska och farliga. Det enda effektiva skyddet man har hittat är att färdas i sällskap med yolevitiska sjömän, som måste besitta någon sorts hemlig helighet, trots sitt vanvördiga språk). Samtidigt tycker man om att importera nya gudar. Visserligen trasslar det till saker och ting, men staden får mer gudomligt beskydd. Gudar som Etin, som styr över så stora delar av världen, eller Aesir, som inspirerar så många framgångsrika krigare, är särskilt intressanta.
”Allting kommer någonstans ifrån” säger Erebs lärde, och ”Allting kommer från en gudom” säger melorghierna. Melorghierna frågade sig för länge sedan varifrån gudarna själva kom. Under Melorghs Fördärv fick de högst påtagligt lära sig att det fanns andra naturlagar, andra verkligheter, andra världar och andra dimensioner. Vissa av gudarna är ju praktiskt nog ordnade i strukturerade familjer med familjeöverhuvuden, och melorghierna känner till ett flertal utländska skapargudar. Existensen av flera skapargudar har dock fått dem att dra slutsatsen att någon måste ha skapat skapargudarna, och eftersom det finns flera dimensioner måste det förmodligen finnas flera skapare av skapargudar – som i sin tur måste ha skapats av någon. Vid det här laget har melorghiern fallit ihop på marken med händerna för ögonen och darrar som ett asplöv. Tanken på hur STORA gudar det finns i Multiversum är en skrämmande tanke för de gudfruktiga. Någonstans över allting annat måste det finnas en ursprunglig Skapare. Melorghierna hoppas att denne Skapare aldrig skall lägga märke till Melorgh, Klomellien, Altor, Multiversum, eller ens existensen av något annat än sig själv. De skulle be ivrigt för den saken, om de bara vågade. Skaparen kanske lyssnar, och det vill de inte att han gör. De hoppas att andra folk är lika kloka, men berättar inget för dem, i händelse de skulle väcka en ödesdiger nyfikenhet i främlingars hjärtan.
Den Lysande Vägens missionärer skrev i början smått lyriska brev hem till exarken när de fick höra talas om Melorghs okände Skapare (det tog flera decennier innan någon berättade för dem om Skaparen, och personen ifråga ångrade djupt att han råkat nämna det som inte får nämnas). Skaparen var förstås Etin, och så fort melorghierna förstod det skulle staden vara vunnen. Melorghierna älskade att höra om Etins makt och barmhärtighet, men talet om honom som alltings skapare fick de Etinstrogna att skälva i bänkraderna. Hur kunde en så god och begriplig gud ha skapat allt? Ingenting i världens tillstånd tydde på att Etin skulle kunna vara ytterst ansvarig, oavsett vad den där slemmige Hemaquiel försökte sig på. Även de troende mumlade att ”himlen är större än solen” och kallade Etin för ”Skaparens snälle lillebror”. Sedan dess har många omfamnat tron på Etin som Alltings Skapare, men gammal tro sitter djupt i Melorgh, och man undviker liknelser som ”Solen är Etins öga, och genom den tittar han in i världen”, om man inte vill att nya proselyter skall svimma under predikan.
Med jämna mellanrum dyker det upp profeter som säger sig tala för Skaparen, men melorghierna slår antingen ihjäl dem eller håller för ögon och öron och börjar sjunga böner till Ogim. Mästertjuven Uttrick Knivfinger från Mercana, som just blivit påkommen med att plocka rubiner från Ogims tempelvägg, försökte sig en gång på att spela profet för att komma undan templets vakter. När han sade att han var Skaparens utsände vågade ingen ens röra vid honom, och han återvände oantastad till Mercana. Där fick han en dolk i magen av sin egen arbetsgivare, som via flygödla fått ett attraktivt erbjudande av Pukis överstepräst Vorgal Voosch, som i Gudarnas Råd sagt att ”den som misstänks vara Skaparens profet kan inte tillåtas leva”. Som alla vet bär dock Uttrick en kudde i magtrakten för just sådana eventualiteter, och han lurade ännu en gång både döden och sin arbetsgivare. Ingen fångar Uttrick, och om jag får veta vilket namn han arbetar under nuförtiden skall jag berätta det för er.
Bara en annan kult i Melorgh förknippas med Skaparen, och det är Ögats mystiker. Det finns de som misstänker att dessa magiker har färdats genom Melorghs halvöppna dimensionsportaler och lyckats lista ut vem Skaparen verkligen är, och att de förstår hans sanna natur. Dessa spekulationer har bara ökat skräcken för de vitklädda, till den grad att man inte vågar angripa dem av rädsla för att de ska vända hela verkligheten över ända.
Under sömnlösa och svettiga nätter föddes i Melorgh tanken att Skaparen, inte den Ytterste Skaparen, utan bara Altors Skapare, eller kanske Altors Skapares Skapare, står med ryggen vänd mot världen.
”Himlen är Skaparens rygg” kan en moder viska till sitt barn ”men en dag kanske han vänder sitt ansikte mot oss. Ett jättelikt och fruktansvärt ansikte, och den dagen dör vi alla.”
Eftersom gudarna är så skräckinjagande och svåra att begripa sig på så måste den som har skapat deras skapare vara så obegriplig och fasansfull att blotta åsynen kommer att driva alla som ser honom till vansinne eller utplåna dem omedelbart. Även om så inte vore fallet kommer Skaparen förmodligen att utplåna världen av misstag, då den inför hans väldighet inte kan vara mer än en boll eller ett mynt eller ett spelkort för honom (beroende på hur man tror att världen ser ut). Denna tro på Skaparen som en FYSISKT väldig gud finner många melorghier särskilt skräckinjagande – även om prästerna tror att Skaparens natur är sådan att mänskliga mått är irrelevanta. Om Skaparen däremot lägger märke till världen innan han förstör den av misstag, så kommer han säkert att förstöra den för att han är missnöjd med den. VARFÖR han är missnöjd med den kan ingen hoppas att ens förstå. Och även om det ofattbara inträffar, och människorna inte dör, kommer Skaparen, som är hundra gånger mäktigare än den grinige Puki, säkert att vara hundra gånger mer krävande och oresonlig än Puki. De kommer att tvingas gräva floder och resa bergskedjor till hans ära. De kommer inte att få äta något annat än peppar, och de kommer bara att få ha sex en gång om året – och förmodligen med ransardier!
Det enda man kan göra är att försöka låta bli att tänka på eländet, och Melorgh erbjuder trots allt många kulter som vill fylla den oroliges tid och tömma hans pung.
Och långt borta, i en lummig dal på östra Saphyna, konstaterade Melealina att melorghierna besatt stor vishet i sin dårskap.
DEN OKÄNDE SKAPARGUDEN
Melorghs befolkning tillskriver sina gudar stor makt och ett väldigt inflytande över deras liv. Samtidigt är de medvetna om att deras gudar råder över ganska små domäner. Den Store Puki härskar över stadsplatån, den Gyllene Ogim styr melorghiernas lycka och välstånd, och Nerxim, Syster Död, hjälper de döda in i dödsriket. Melorghierna inbillar sig dock inte, till skillnad från många andra människor över hela Altor, att just deras lokala gudar råder över hela världen. Nerxim hjälper dem, och sannolikt bara dem, över dödens flod. Puki har inte mycket makt i Magilre (om du inte befinner dig djupt under marken).
Eftersom melorghierna erkänner nästan alla gudar som verkliga och närvarande, så är de mycket noga med att ta reda på vilka gudar som härskar i ett nytt land eller en ny stad, och vilka regler som måste följas. Exempelvis kan nämnas att melorghier som besöker Addiaska uppvisar alla de yttre tecken på fromhet som även en mycket nitisk medlem av den Ljusa Handen kan begära, och att de besöker soltemplet i tid och otid – detta utan att nödvändigtvis tillbe Etin hemma i Melorgh. Detta är en av anledningarna till att melorghierna inte tycker om att lämna sin stad, och är absolut livrädda för att resa till helt främmande länder – man ger sig ut på okänt vatten i mer än en bemärkelse (kustens namnlösa havsgudar ses för övrigt som sällsynt kaotiska och farliga. Det enda effektiva skyddet man har hittat är att färdas i sällskap med yolevitiska sjömän, som måste besitta någon sorts hemlig helighet, trots sitt vanvördiga språk). Samtidigt tycker man om att importera nya gudar. Visserligen trasslar det till saker och ting, men staden får mer gudomligt beskydd. Gudar som Etin, som styr över så stora delar av världen, eller Aesir, som inspirerar så många framgångsrika krigare, är särskilt intressanta.
”Allting kommer någonstans ifrån” säger Erebs lärde, och ”Allting kommer från en gudom” säger melorghierna. Melorghierna frågade sig för länge sedan varifrån gudarna själva kom. Under Melorghs Fördärv fick de högst påtagligt lära sig att det fanns andra naturlagar, andra verkligheter, andra världar och andra dimensioner. Vissa av gudarna är ju praktiskt nog ordnade i strukturerade familjer med familjeöverhuvuden, och melorghierna känner till ett flertal utländska skapargudar. Existensen av flera skapargudar har dock fått dem att dra slutsatsen att någon måste ha skapat skapargudarna, och eftersom det finns flera dimensioner måste det förmodligen finnas flera skapare av skapargudar – som i sin tur måste ha skapats av någon. Vid det här laget har melorghiern fallit ihop på marken med händerna för ögonen och darrar som ett asplöv. Tanken på hur STORA gudar det finns i Multiversum är en skrämmande tanke för de gudfruktiga. Någonstans över allting annat måste det finnas en ursprunglig Skapare. Melorghierna hoppas att denne Skapare aldrig skall lägga märke till Melorgh, Klomellien, Altor, Multiversum, eller ens existensen av något annat än sig själv. De skulle be ivrigt för den saken, om de bara vågade. Skaparen kanske lyssnar, och det vill de inte att han gör. De hoppas att andra folk är lika kloka, men berättar inget för dem, i händelse de skulle väcka en ödesdiger nyfikenhet i främlingars hjärtan.
Den Lysande Vägens missionärer skrev i början smått lyriska brev hem till exarken när de fick höra talas om Melorghs okände Skapare (det tog flera decennier innan någon berättade för dem om Skaparen, och personen ifråga ångrade djupt att han råkat nämna det som inte får nämnas). Skaparen var förstås Etin, och så fort melorghierna förstod det skulle staden vara vunnen. Melorghierna älskade att höra om Etins makt och barmhärtighet, men talet om honom som alltings skapare fick de Etinstrogna att skälva i bänkraderna. Hur kunde en så god och begriplig gud ha skapat allt? Ingenting i världens tillstånd tydde på att Etin skulle kunna vara ytterst ansvarig, oavsett vad den där slemmige Hemaquiel försökte sig på. Även de troende mumlade att ”himlen är större än solen” och kallade Etin för ”Skaparens snälle lillebror”. Sedan dess har många omfamnat tron på Etin som Alltings Skapare, men gammal tro sitter djupt i Melorgh, och man undviker liknelser som ”Solen är Etins öga, och genom den tittar han in i världen”, om man inte vill att nya proselyter skall svimma under predikan.
Med jämna mellanrum dyker det upp profeter som säger sig tala för Skaparen, men melorghierna slår antingen ihjäl dem eller håller för ögon och öron och börjar sjunga böner till Ogim. Mästertjuven Uttrick Knivfinger från Mercana, som just blivit påkommen med att plocka rubiner från Ogims tempelvägg, försökte sig en gång på att spela profet för att komma undan templets vakter. När han sade att han var Skaparens utsände vågade ingen ens röra vid honom, och han återvände oantastad till Mercana. Där fick han en dolk i magen av sin egen arbetsgivare, som via flygödla fått ett attraktivt erbjudande av Pukis överstepräst Vorgal Voosch, som i Gudarnas Råd sagt att ”den som misstänks vara Skaparens profet kan inte tillåtas leva”. Som alla vet bär dock Uttrick en kudde i magtrakten för just sådana eventualiteter, och han lurade ännu en gång både döden och sin arbetsgivare. Ingen fångar Uttrick, och om jag får veta vilket namn han arbetar under nuförtiden skall jag berätta det för er.
Bara en annan kult i Melorgh förknippas med Skaparen, och det är Ögats mystiker. Det finns de som misstänker att dessa magiker har färdats genom Melorghs halvöppna dimensionsportaler och lyckats lista ut vem Skaparen verkligen är, och att de förstår hans sanna natur. Dessa spekulationer har bara ökat skräcken för de vitklädda, till den grad att man inte vågar angripa dem av rädsla för att de ska vända hela verkligheten över ända.
Under sömnlösa och svettiga nätter föddes i Melorgh tanken att Skaparen, inte den Ytterste Skaparen, utan bara Altors Skapare, eller kanske Altors Skapares Skapare, står med ryggen vänd mot världen.
”Himlen är Skaparens rygg” kan en moder viska till sitt barn ”men en dag kanske han vänder sitt ansikte mot oss. Ett jättelikt och fruktansvärt ansikte, och den dagen dör vi alla.”
Eftersom gudarna är så skräckinjagande och svåra att begripa sig på så måste den som har skapat deras skapare vara så obegriplig och fasansfull att blotta åsynen kommer att driva alla som ser honom till vansinne eller utplåna dem omedelbart. Även om så inte vore fallet kommer Skaparen förmodligen att utplåna världen av misstag, då den inför hans väldighet inte kan vara mer än en boll eller ett mynt eller ett spelkort för honom (beroende på hur man tror att världen ser ut). Denna tro på Skaparen som en FYSISKT väldig gud finner många melorghier särskilt skräckinjagande – även om prästerna tror att Skaparens natur är sådan att mänskliga mått är irrelevanta. Om Skaparen däremot lägger märke till världen innan han förstör den av misstag, så kommer han säkert att förstöra den för att han är missnöjd med den. VARFÖR han är missnöjd med den kan ingen hoppas att ens förstå. Och även om det ofattbara inträffar, och människorna inte dör, kommer Skaparen, som är hundra gånger mäktigare än den grinige Puki, säkert att vara hundra gånger mer krävande och oresonlig än Puki. De kommer att tvingas gräva floder och resa bergskedjor till hans ära. De kommer inte att få äta något annat än peppar, och de kommer bara att få ha sex en gång om året – och förmodligen med ransardier!
Det enda man kan göra är att försöka låta bli att tänka på eländet, och Melorgh erbjuder trots allt många kulter som vill fylla den oroliges tid och tömma hans pung.
Och långt borta, i en lummig dal på östra Saphyna, konstaterade Melealina att melorghierna besatt stor vishet i sin dårskap.