Folk i Slättebo
Postat: 2016-10-30 00:16
Jag håller på att rensa ur min mail och hittade lite gamla bakgrunder till rollpersoner. Börjar lite med en Zorakisk herre vid namn Kjetil. Finns det intresse har jag fler. Historien slutar lite tvärt då Kjetils spelare inleder karriären efter slutordet.
Kjetil Anund av Gissleätten
Kjetil föddes som fjärde son till Anund Rynning av Gissle gård och hans maka Freka Loo år 586eO. Han är äldste son till faderns andra äktenskap då han tidigare fru Ventmiglia Sfinborst dött i barnsäng. Kjetil var redan som nyfödd en rejäl bit, mycket till faderns glädje. Anunds gamle far Rynning Jalte hade tidigare under året överlåtit nyklarna då han drabbats av Drakfeber och inte längre sågs sund att styra. Inte för att Rynning någonsin var mycket till husbonde. Han inte hade haft gårdens affärer i första led, utan trivdes mer med ändalykten i vädret petandes bland växtligheten som en vanlig Bryte. Detta hade förargat flera av grannarna som ansåg att en av Etin given börd skall förvaltas till Brytarnas avund och vördnad, inte som någon annan dyngsprättare och plöjsvenn. Även Anund hade i sin ungdom ogillat faders modesta leverne och vädjat försiktigt om mer ståndsmässigt apanage. Rynning hade med vrede svarat sonen att den som förhäver sig och profiterar mer än drägligt liv så kräver är i Etins ögon en niding. Nu satt Anund på nyklarna och tänkte helt mot faders vilja återställa huset Gissles anseende.
Barnaskaran märkte mycket av faders nya tänk då de levde lyckliga i det utsvävande liv som nu fördes på gården. Gästabud, lekare och kläder som anstår en furste köptes in. Gården Gissle fick en stor sal rest för gillen och jakter runt om i skogarna lockade flera prominenta gäster då Riddare Anund till Gissle hade rykte om sig att aldrig spä ölen eller ha kornbröd på bordet. Det som Riddare Anund nu förnöjt trodde gladde hans grannar och gav honom flera lukrativa affärsförslag var dock bländverk och taskspel. Den som först märkte detta var husfrun Freka som i sin ställning som gårdens räkenskapshållare fick allt svårare att vända silvermark till makens Gillen och glam. De alla affärer som slöts med de allt mer avundsjuka och illvilliga gästerna som frekvent besökte gården visade sig i flera fall endast gynna dem själva. Silver strömmade i samma takt som gods ut från gården, men lite eller inget kom i utbyte. Det stod redan efter några år klart att Gissle gård stod på ruinens brant. Anund tog detta mycket hårt. Han hade faderns förmanande ord ringandes i huvudet och hans stolthet förbjöd honom att stå med skrapfot inför sina Gäldenärer som de flesta var simpla borgare från Tofie stad. Drastiska åtgärder fick vidtas.
Barnen som nu utökas med två unga döttrar fick sin Informator avskedad och sändes till Solmunkarna för fortbildning av enklare, men billigare slag. Pojkarna skickas till Orberga kapiteltempel. De små töserna reser med sin mor till hennes föräldrars gård för att under sin fader Langran Loo kunna leva ståndsmässigt medan Anund försökte få ordning på finanserna.
Kjetil är bara fyra år när han för första gången går genom de mörka valvgångar som leder in i Orberga tempel. De sätts genast under munkbrödernas stränga hand. Arbete, troslära och lydnad blir ledorden i deras vardag. Stryk och ovett är deras lön och hur de än försöker blidka bröderna tycks det alltid vara någon detalj som missas. Bestraffningar delas ut på daglig basis och smärta är något som de lär sig leva med. Kjetil som är yngst visar sig dock vara av rebellisk natur och låter sig inte brytas ned av de orättvisa bestraffningar pojkarna får utstå. Hans uppstudsighet ger honom gång på gång problem som han aldrig tycks dra lärdom av. Hans äldre bröder, då i synnerhet äldste brodern Pernald vädjar till honom att tygla sig och inte dra uppmärksamhet till dem. De får alla lida av Kjetils fasoner då Riark Valfrak menar att bröder står enade i synd. Kjetil vägrar dock och hans bröder bryter då kontakten med honom. Pernald står upp inför Valfrak och resten av munkarna och förklarar Kjetil för halvbror. Ett svek som Kjetil för all tid förebrår sin bror, men i stunder av klarhet inser var nödvändigt för att undvika lidanden. Förhållanden i templet förändras inte särskilt mycket under de första åren. Kjetil bråkar och lever rövare och hans bröder böjer sina huvuden och fogar sig munkarnas vilja. Ordbildningen som fadern betalar för uteblir nästan helt och arbete på templets fält är istället det som de barn som kommer hit får utföra. Riark Valfrak menar att unga sinnen blir fogliga under de av Etin givet styrrätt och driver templet som ett kungadöme. Själv sitter han på tronen likt Karolu Landsplåga och förtrycker folket under honom. Kjetil undrar vad Kung Girloff skulle tycka om han visste att i Zorakernas land satt en ondskans härskare i norr. Han skulle nog tåga med Kungsriddarna och sätta Valfraks huvud på spottpåle. Kungen kommer dock aldrig. Valfrak och hans Solbröder tar sig nu an Kjetils bröder som alla är tonåringar till lekbröder. De får alla var sin Solmunk som närmaste lärare och det gör att Kjetil ser mindre av sina bröder. Han lämnas kvar i hårt arbete på de delar av templet som vigts till de unga. Riark Valfrak har märkligt nog ett personligt intresse i Kjetils uppfostran. Vanligen brukar de vanliga munkbröderna ta hand om tukt och lärdom av de unga, men Kjetil anses vara ett besvärligt fall. Valfrak menar att Etins har talat till honom och hans ord är att Kjetil är Valfraks prövning. Prövning är det med rätta då Kjetil gör allt för att smäda Riarken. Han tar straff på straff utan att bättra sig eller visa ånger. Riarken tar då Kjetil till de inre delarna av templet för att där som han säger driva ut det onda i pojken för att leda honom tillbaka till Etin. Kjetil är nu tio år och hans syn på Etins värdsliga tjänare kommer för överskådlig framtid förändras.
Riark Valfrak visar sig vara galen av ilska för att pojken inte lyssnar till uppmaningar. Han menar att Kjetil driver honom till syndiga tankar. Han trodde först att han skulle kunna genom bön frälsa Kjetil och leda honom till gudfruktigt leverne. Valfrak har nu förstått att han tolkat Etins vilja fel. Etin vill belöna Valfrak för hans fasta tro och visat honom att det finns varelser som inte lyder under Etins lagar. Dem får man ta ut frustrationer och syndigt leverne på. Man kan på så sätt avhålla sig från liknande mot Etins sanna följare. Kjetil är en sådan varelse och Valfrak tackar Etin med tårfyllda ögon när han kväll efter kväll tvingar Kjetil att stå värd för hans sjuka lustar. Kjetil minns inte mycket av åren som följer. Har lever i en dimma. Han känner varken skam eller skräck inför det som händer i Valfraks kammare. Kjetil lever inte längre. Han bara finns. Han arbetar i hård frenesi för att plåga sin smutsiga kropp. Han tvagar sig noga varje dag, men kan aldrig lyckas bli helt ren. Riark Valfrak berömmer honom för att han till sist gett vika för Etins makt. Han uppmanar Kjetil att prisa Etin medan han med febrig blick utför sina perversa dåd på pojken.
Kjetil är fjorton år när han bryskt väcks till liv igen. Hans mellanbror Sigmund har utfört en hemsk synd. Han har genom att stupa utför klocktornet ändat sitt av Etin givna liv. Riark Valfrak har samlat alla inför den heliga elden och håller ett långt tal om synd och infernos eldar då en strimma solljus letar sig in genom rökhålet i taket. Solstrålen träffar Kjetil i ansiktet och han kisar upp mot himlen. Sorgens tårar och det starka ljuset gör att en gestalt träder fram likt en vag spegelbild. Kjetil ser gestalten till det att han gnuggar tårarna ur ögon en och med ens är den borta. Hans inre fylls av en ljum frid och med den kommer insikt. Han sneglar bort mot Solbroder Helmudd. Helmudd var Sigmunds Lektor. Helmudd har en skamsen uppsyn utan att någon gång möta Riark Valfraks blick. Kjetil förstår med ens hur allt ligger till. Sigmund har levt under samma förhållanden som honom och till slut bara sett en utväg för att slippa plågan. Kjetils andra bröder delar antagligen alla samma öde. Hans äldste bror Pernald har redan lämnat templet för att tjänstgöra som värnare hos någon, Kjetil vet inte vem. Näst äldste, Graal har enligt släkttraditionen vigt sitt liv åt Etin, som Solbroder. Kjetil vet inte var. Kvar finns nu bara Kjetil och hans siste bror Kristiern. Han letar reda på Kristiern bland de samlade och finner honom ståendes vid sidan av Solbroder Larentin. Kristiern är så liten. Han tunn och grå med tom blick. Gesten är liten, men den fyller Kjetil med ett raseri som han inte känt på flera år. Larentin låter sin and glida längs Kristierns rygg nästan helt obemärkt. När den tjocke motbjudande Larentin möter Kristierns blick ser Kjetil hur stora tårar strömmar ner för Kristierns kinder. Det är inte tårar av sorg från förlusten av en bror, utan tårar av skräck för det som komma skall. Kjetil är nu så rasande att han skulle kunna gå lös på alla Solbröder likt en slagbjörn. Han besinnar sig så pass att förstår Etins tecken. Det är dags att sätta stopp för Riark Valfrak och munkarnas övergrepp.
På kvällen kallas Kjetil som vanligt till Valfraks kammare för sin som det heter lektion. Valfrak är på mycket gott humör och tackar helige Etin för att en syndare har lämnat Altors yta. Kjetil stänger behärskat dörren och ser på Valfrak medan Riarken halar av sig sin klädnad. Han ser på den nakne Riarken med avsmak. Valfrak har alltid verkat så kraftfull och respektingivande, men Etin har dragit bort slöjan för Kjetils ögon. Han ser värden som den är nu. Valfrak är en tandlös liten gubbe. Huvudet kortare är Kjetil med tunna spindellika armar fästa i en senig kropp. Riarkens lustfyllda grisögon spärras förskräckt upp när Kjetil istället för att klä av sig tar två snabba kliv och griper om Valfraks kala huvud. Kjetil känner ett rus av makt strömma genom honom. År av hårt slit har mejslat fram väldiga muskler på hans armar. Hans händer klämmer med fruktansvärd kraft runt Valfraks huvud och Kjetil motstår en önskan att krossa det likt ett ägg. Kjetils blick infriar all den skräck som Riarken känner. Valfrak är helt klar med att hans tid i livet snart är över. Kjetil lossar greppet en aning och tar med isande i rösten till orda. Han gör klart för Riarken att han inte kommer att dräpa honom. Han vill att Valfrak ska leva ut sin tid på Altor i vetskap om att varje år är ett steg närmare det eviga straffet som hans synder kommer bringa honom. Valfrak ska också se till att alla Solbröder i templet avhåller sig från synd. Kjetil lossar därefter helt sitt grepp om den vettskrämde Valfrak. Riarken ser ut att återfå lite mod för att säga något, men Kjetil är snabbare. Utan en min av ansträngning tar han tag i Valfraks arm och bryter den över knät likt en torr kvist. Han lämnar Riarkens kammare med hans skrik av smärta bakom sig.
De veckor som sedan följer är som ett glädjerus. Kjetil får vid morgonmässan veta av Solbroder Grannis att Obergas ärade Riark Valfrak är fast i sjukbädd. Han kommer så under lång tid stanna. Därför kommer de äldre av lekbröderna tidigare än brukligt sändas till de av Etin givna platser där de fullt ska förberedas inför vuxenlivet. Kjetils hjärta hoppar dubbelslag när han hör sitt namn nämnas som en av de som ska lämna. Väpnartjänst hos den ärevördige Riddare Elof Silverlans till Traska gård. Det lät det. Han lyckas höra att hans storebror Kristiern skall även han bli väpnare fast hos någon Magnar någonting. Skönt att veta att hans bror kommer bort från templet han med.
Lekbröderna får några dagar att samla ihop sina tillhörigheter och säga de tacksägelseböner till Etin för den tid de fått i hans boning. Kjetil tackar Etin, men inte för att han fått bo i hans tempel då gästfriheten inte varit Kjetil till nöje. Kjetil skall i rappet ut till den vagn som sänds av Herr Silverlans då Solbroder Grannis tar honom åt sidan. Kjetil har aldrig tidigare varit ensam med Grannis, trots att de delat tak under många år. Kjetil inser att han inte känner någon mer än Valfrak och sina bröder särskilt väl. Grannis säger ingenting utan räcker bara över ett brunt tygstycke stort som ett kalvskinn. Solbrodern omfamnar därefter den förvånade Kjetil och går sedan med raska steg därifrån. Först när Kjetil sitter på den skumpande oxkärran lättar han på banden som är knutna runt tyget och vecklar ut det. Inlindat i tyget ligger två silverglänsande pansarskenor likt dem riddare bär. Kjetil fingrar på dem och de ser gamla ut. Ytan är skrapad och naggad, men det är fortfarande det vackraste skatt Kjetil sett. Etsat i metallens yta är två Lindormar som nästan levande tycks slingra runt bärarens armar. Kjetil prövar dem och känner sig som hjälte ur Humlagubbens sagor från hans barndom. De är fortfarande lite stora, men Kjetil vet med ens att han en dag ska fylla ut dem.
Riddare Elof Silverlans gård visar sig ligga i Björnflods grevskap bara halvannan veckoresa från hans eget barndomshem Gissle. Riddare Elof och hans husfolk tar väl emot den unge mannen som nu skall tjäna härskrud på gården. Kjetil hinner inte ens göra sig hemmastadd för än han åter får klä sig i resmantel. Bara dagar efter hans ankomst måste Herr Elof rida till Tofie stad för att ta emot gäster till greven. Kjetil är eld och lågor för att få se staden han hört om hela sitt liv. Han kan därtill inte tro sina ögon när Herr Elof räcker honom tyglarna till en Junermarkstravare. En väpnare i grevligt uppdrag reser till häst och inte som en ömrumpad husfru. Kjetil sitter upp i sadeln för första gången i sitt liv och det är omedelbar kärlek. Riddare Elof tittar på när Kjetil andaktsfullt snörar på sig sina för stora armskenor och riddarens bullrande skratt följer Kjetil när han ovant skumpar iväg på hästen.
De rider längs vägen och Riddare Elof mal på med sin glada stämma. Riddaren är grå till både hårsvall och skägg och har en aldrig sinande lust att längs hela vägen utbilda Kjetil i allt de passerar. Denna väg byggdes av Jorerna under kejsartiden, de bären får du rännskita av, där är Aidnetopparna och så vidare. Kjetil fick inte en syl i vädret, men han sög i sig allt han hörde. Det tog flera veckor att nå Tofie stad. Kjetil svindlade av allt som hänt på den tiden. Han tänkte att han varit med om mer saker tillsammans med Herr Elof än vad som hänt i hans hela liv. Han hade bott på värdshus, smakat Erebosiskt vin, sett en skvadron Kungsriddare på väg mot norr och fått huvudet så fyllt av Herr Elofs kunskaper så han trodde det skulle spricka. Överallt de stannade verkade Herr Elof känna någon av flickorna på värdshusen. Den gamle mannen hade en märklig förmåga att få i Kjetils ögon de vackraste unga mör på Altors yta att flockas runt honom. Någon gång skulle han våga fråga honom om dem med än hade han inte modet. Kjetil hade faktiskt inte modet att tala alls. Han förebrådde sig själv för att han bara nickade dumt eller kraxade med sin inte fullt klara mansröst. Herr Elof måste tro att han fått en förvuxen svartnisse på halsen och Kjetil bad till Etin att han skulle finna ett sätt att visa för riddaren att han var en redig karl.
Tofie stad som Kjetil nu kände som Fil-Tofia, efter att Herr Elof haft en lång utläggning om det Kardiska broderfolket och tvillingstaden, var enorm. Staden vars födsel stod i askan av de trettio tappras slag var något av det mest fantastiska Kjetil sett. Stanken från gatorna var bedövande och larmet från befolkningen tyckte sluta sig runt honom likt en kaotisk kör av olika stämmor. Det här du min pojke, det är här drömmar föds. Orden ekade i Kjetils huvud och han tappade sig ihop med Herr Elof i ett nöjesrus bland stadens alla värdshus och de få källarrum där Klyvrankans njutfulla rök skänker Kjetil fantastiska drömmar.
Kjetil vaknar efter vad som verkar vara en livstid upp i ett soligt rum tillsammans med en okänd flick som hävdar att hon heter Greta och bär på hans barn. Han rafsar ihop de ägodelar han kan finna och flyr ut från den nu skrikande Greta. Kjetil ska precis ta till flykten mot okänt mål då Herr Elofs röst lugnt ber honom sitta upp på den häst han håller vid tygeln. Kjetil svingar sig upp och lyckas si sista stund ducka undan från ett krus Dalkerolja som den ursinniga Greta hystar efter honom. Herr Elof och Kjetil sätter iväg längs gatan och flyr hals över huvud Greta och hennes löften om brudsäng. När Kjetil och riddaren lämnar Örtuggsporten bakom sig berättar Herr Elof utom omsvep att Kjetil ska få stanna hos en vän till honom ett slag. Greven gäster dök aldrig upp och Herr Elof ska fara med Kogg för att söka dem. När Kjetil undrar vart han ska säger han med en plötslig ny ton att unge junkern skall göra som han blir tillsagd. Då Kjetil inte riktigt vet vad han blivit tillsagd mer än att han ska stanna hos någon vän låter han bli att säga något mer.
De rider söderut ett stycke och når gården Räcknäs. På Räcknäs huserar Kolt Glave. Herr Elof och Kolt sätter sig till rätta i Kolts storstuga och Kjetil slår sig lite vilsen ner vid utgången. Han lyckas bara höra lite av de som männen tisslar om, men han förstår att Grevens gäster till varje pris måste finnas. Kolt tar emot en börs som klingar av mynt och samtalet är slut. Herr Elof gör sig genast klar för avfärd och förklarar för Kjetil att han ska stanna på Räcknäs tills han återvänder. Kjetil ska lyda i allt som Kolt säger och inte vänta honom tillbaka för än tidigast till våren. Därefter halar han fram ett jättelikt svärd och räcker det till Kjetil. Öva varje dag, lyssna på Kolt och om du är bra nog när jag återvänder är det ditt. Sedan vänder han på klacken och det är sista gången Kjetil ser Herr Elof Silverlans till Traska gård.
Kolt Glave är en man i sina bästa år. Han är liksom mycket av allt. Han har mycket hår, mycket skägg och mycket hett temperament. Kjetil får bo bland husfolket och antar att han ska arbete på gården på samma sätt som han gjort på Oberga tempel. När Kolt ser honom med dyngskyffeln redo att starta för dagen ger han Kjetil en utskällning som ringer i hans öron som Larmbestens skri. Kjetil får klart för sig att det inte passar en i hans ställning att bära skovel som enfaldige brytar. Därefter startar vad som är Kjetils bästa tid i livet. Kolt är en mästerlig läromästare, men hård som mithril och omöjlig att göra nöjd. Varje dag drillas Kjetil i svärdskonst, rytteri och allt som hör en herremans leverne till. Kjetil arbetar hårt från Tuppatimmen till Skymme. Hans kropp värker på platser som han inte kände till fanns. Sömn, bön och rejäla måltider är enda avbrotten från den stenhårda träningen och Kjetil tar ut sig till bristningsgränsen varje dag. Han älskar varje minut av det.
Våren kommer, så även sommaren och det står klart att Herr Elof inte kommer att återvända. Kjetil har under tiden han väntat levt som en av Räcknäs hirdmän. Han har övat med vapen och ingått i vaktstyrkan, som följer Räcknäs sädeskaravaner. Dessa karavaner tar honom åtskilliga gånger till Fil-Tofia där Ätten Glave har sina sädesmagasin. De resorna är alltid uppskattade då omlastningen tar minst en dag. En ledig dag i storstan. Kjetil får även äran att ingå som drevkarl i jakter som Riddar Kolt ordnar för sina förnäma gäster. Under senare delen av året reser hela hushållet till Riddar Kolts Ättemark och godset Wittskövle. På Wittskövle härskar ätten Glaves överhuvud Baron Vartan. Baron Vartan ser ut som Kolt fast mer ansad och proper. Kjetil ser inte så mycket av vare sig Riddar Kolt eller brodern Vartan. Han blir dock fint inkvarterad bland borgens hirdmän och satt under hirdens befäl, Kapten Klenfrid Skacke. Kapten Skacke är en redig karl med bullrigt skratt och eviga små skämt placerade fast förankrat under bältet. Det som gläder Kjetil mest är att utav Kapten Skacke får han lära sig hur man slåss för att vinna istället för att slösa tid på ära. Kaptenen lär Kjetil att alltid göra sitt yttersta för att hålla en strid kort och effektiv. Kjetil lär sig mer om strid under vintern på Wittskövle än vad han lärt sig under hela sitt liv.
Våren kommer hissnade fort och Kjetil gör sig klar att resa till Räcknäs igen. Riddar Kolt har dock andra planer. Kjetil är nu arton år och vuxen i Etins ögon. Det är dags att återvända hem till Gissle. Riddar Kolt förklarar att Gissle gård ligger i Glave baroni och bara några dagars sulslita härifrån. Kjetil skäms lite då han inser att han inte hade varit uppmärksam under resan hit och därför inte gjort klart för sig var han befann sig. Han hade bara lunkat med Kolts följe blint i fast försäkran att riddaren skulle leda dem till deras mål. Det anstod inte en hirdman att inte veta vart han ställer fötterna och Kjetil bestämmer sig där och då att resten av livet vara vägvis och inte följa likt en packmula. Riddar Kolt tar utan stora omsvep adjö av Kjetil och önskar honom Etins lycka och frid. Han ber också Kjetil att påminna sin far att han bör ta vara på Etins vackra väder så skörden bärgas. Förra året blev förläningen oskattad. Det kan tyvärr inte hans broder Baronen åter ge. Det skulle se illa ut mot de andra vasallerna. Riddaren ger därefter en Etins sol i utsökt läderhantverk att hänga runt halsen, tar Kjetil i hand och vänder honom ryggen.
Resan till Gissle gård löper genom Glavarnas bokskogar. Kjetil funderar hela tiden på det han hört, hade inte fadern betalat sin herre? Hur skulle det bli att återse sin far och mor? Kjetil hade inte träffat dem en enda gång sedan han var fyra år. Ju mer han satte sitt sinne till det kunde han inte ens minnas hur de såg ut. Sista biten fram till barndomshemmet var inte en rolig resa. De åkrar som hörde gårdens brytar till såg inte särskilt välskötta ut och stora delar av skogen var hårt avverkad. Gissles egna åkerlappar låg trots att våren redan var i knopp låg i träda. Kjetil stod ute på gårdsplanen på sina förfäders gård och insåg att han inte hade ett enda minne kvar av denna plats. Han mötte sin åldrande fader för först gången sedan barndomen. Han var vördnadsfull mot sin fader såsom en av Etins barn skall vara, men besvikelsen var stor över vad han fann. Hans far var en bruten man. Han hade sedan länge levt i en öldimma och aldrig riktigt funnit vägen ut ur den. Kjetils mor och hans båda systrar hade inte varit hemma sedan dagen Kjetil själv for. Kerigassen av Tofia hade skickat flera budkavlar från Kjetils morfar Langran om att Anund skulle inför Etin upplösa äktenskapet. Anund hade inte gjort det då han inte ansåg sig ha kläder som passar besök i staden. Kjetils bröder har en efter en varit vid hemmet för att kort tid därefter resa tillbaka till den herre de tjänat efter templet. Fadern lever helt på det virke som han låter Klan Gizur metallurgiska mot avgift få avverka. Dvärgklanen är dock trilsk att komma överens med då de envisas på att ölsupa när avtal ska träffas och det har grumlat fadern affärssinne en aning.
Kjetil håller sig efter mötet med sin far på sin kant. Han har ingenstans att ta vägen och känner något slags ansvar för gården hans ättlingar byggt upp. Kjetil spenderar därför sommaren och hösten med att resa runt bland brytar och kräva dagsverken. Han blir inte speciellt populär bland Gissle härads invånare, men man lyckas få till de nödtvungna reparationerna på gården och betalar sitt arrende från fjolåret. Kjetil lyckas inte få ihop till årets arrende, men hoppas vädja till Baron Glave till vårens härmönstring.
Kjetil är stolt och nöjd över sitt arbete när vinterregnen spolar bort sommaren. Han är flink i händerna och stark som en björn. Kjetil är tyvärr en ung man vid denna tid. Han är nöjd för stunden och blickar inte bortom horisonten. Han är uppvuxen i ett tempel. Han har aldrig styrt över vare sig ting eller andra. Hans far är inte mycket till hjälp då han är en i Kjetils ögon ömklig man. Han sitter mest instängd på sin kammare med ett ölkrus som enda sällskap. Även om han skulle ge råd hade Kjetil haft svårt att ta till sig dem. Gissle gård är fortfarande inte ens nära sitt forna jag, men det är som sagt en nöjd ung man som vandrar mot Björnväggen i Björnflods grevskap för vårens härmönstring. Kjetil har klätt sig i härskrud av läder, som han polerat så man nästan kan se sig själv i glansen. Pansarskenorna glänser även de likt Etins solar och det väldiga huggsvärdet hänger över axeln.
När Kjetil anländer till Björnflods mönstring ser han att de flesta av Gissles grannar redan satt upp sina tält och en uppsluppen stämning råder bland de samlade. Han uppmärksammar fundersamt de segelduksgrå tält som bär Oberga tempels Tvenne fiskar bredvid Ätten Glaves korslagda knivspjut. Det ser i Kjetils ögon makabert ut. Det ena vapnet betecknar den sämsta perioden i hans liv och det andra den bästa. Det är väl inte konstigare än att Oberga ligger under Baron Vartan Glave? Kjetil insåg precis där att han faktiskt inte visste var Oberga låg i förhållande till Wittskövle. Han utbytte lite artigheter med folket som samlas utan att fastna i några djupare diskussioner. Känslan var att de församlade inte heller hade någon vilja att göra det. Faktum var att de till och med verkade rent korthuggna i tonen mot honom. Kjetil visste att han borde munhuggas med dem om det i kraft av sin ställning, men valde att avstå då han hade svårt att spela rollen av den herreman han trots allt var. Han lommade runt lite för sig själv och kom till insikt att han inte hade något eget nattläger. Så långt hade han inte tänkt. Han trodde greven skulle inhysa sina gäster. Kjetil förstod inte att greven inte tänkte ha sin boning full med stridsmän i full mundering. Hela poängen med att murar runt sitt hus är att hålla just den typen av gäster på utsidan. Nåväl, Kjetil hade lyckligtvis sin Vadmalsmantel med sig och den skulle hålla nattens kyla borta.
Till ljud av krumhorn och Kardiska pukor tågar så vid eftermiddagen Greve Björnflod i all sin prakt ut från sitt slott. Han åtföljs av dubbla led barska soldater i de senaste ringpansar av Caddisk tillverkning. En i sanning kraftfull demonstration. Kjetil fylldes av vördnad för sin greve då han trots allt sett de soldater som vaktat murarna i staden Fil-Tofia och de framstod som trashankar i jämförelse. Följet radade upp sig i prydliga formationer och på ett litet byggt podie steg greven upp och tog av sig sin tunnhjälm. Ett sus gick genom församlingen och det började viskas om skandaler och respektlöshet. Greven visade sig inte alls vara Björnflod utan en av grevens tjänare. En Kardier dessutom. Han presenterade sig som Nijalls Drindenland greve Björnflods utsände och han hade grevens fulla makt under det kommande tinget man nu ämnade hålla. Kjetil såg och hörde hur vreden steg bland besökarna och öppna förolämpningar kastades fram och åter bland dem. Hans blick fastnade på Glavarna längre bort i församlingen då de ändå var att räkna som hans närmaste överherrar. De stod helt lugnt och verkade inte ett dugg förtörnade över att greven skickat ett sändebud och inte kom i egen person. Kjetil valde att följa sina överherrar och inte bli kränkt av Björnflods frånvaro. Faktum var att han i ärlighetens namn inte fullt förstod vad problemet var. En person var ju här som talade för greven. Det hade varit roligt att se greven i all sin prakt, men han hade väl viktigare göromål än att betrakta soldater och döma i deras små tvister. Kjetil stod försjunken i tankar om vad grevar gjorde för att fylla sina dagar då han väcktes ur dagdrömmarna av sitt namn. Kjetil Anund till Gissle gård. Stämman var lite nasal och tonen var överlägsen. Kjetils fann sig själv inom ett ögonblick inför hela församlingen knäböjandes framför podiet. Han var så nervös att det ringde i öronen. Han samlade sig och försökte se manligt kraftfull ut. Herr Nijalls släpiga röst gjorde det klart för honom att klagomål om Gissle gårds härmönstring inkommit till tinget. Kjetil blev lugn och sade sturskt att Gissle gård gjorde sin baron och greve ära då han som son till gården själv skulle stå som hirdvakt. Självaste Baron Glaves bror hade tränat honom så hans svärdsarm skulle inte tinget inte behöva oroa sig över. Herr Nijalls påpekade då torrt att till härmönstring skall Gissle gård städsla ryttare i härskrud och en vapensven. Tinget ser varken sven eller krake. Tinget vände sig då till Vartans broder Kolt för att han skulle tala i Kjetils sak. Kjetil var så säker på att han skulle få sin heder räddad att han först inte riktigt förstod orden som kom ur Kolts mun. Jag har aldrig sett den här karln och att jag skulle drejat honom till hirdman är vid Etin en lögn. Kjetil skulle aldrig glömma scenen han vid Wittskövle härting stod som huvudperson i. Kolt Glave, mannen han sett som sin frände och mentor ljög inför tinget. Hur kunde det komma sig? Han försökte möta Kolts blick, men Kolt stirrade på sina fötter och såg om inte annat ut som en slagen hund. Kolt flankerades av sin bror Vartan som med likgiltig min verkade följa händelsernas utveckling. Först då såg Kjetil den flinande Riark Valfrak snett bakom bröderna Glave. Han bar en mantel med ätten Glaves svärdspjut broderat på slaget.
Ordet niding och usling rullade runt bland de församlade och folket verkade vilja slå Kjetil i järn på plats. Herr Nijalls höjde handen och manade till tystnad. Han förklarade där efter med klar stämma att Kjetil i sanning var en niding som vid tinget hade talat med blåtunga. I greve Bjönflods län fick inga nidingar hålla mark. Kjetil försökte protestera med att det inte var han utan hans far som höll mark till Gissle gård lyckades han bara göra saken värre då han fick än mer glåpord för att han likt en fegling försökte skylla skuld på sin far istället för att stå fast vid sitt brott. Herr Nijalls vände sig sedan till Baron Vartan Glave och bad honom döma i saken då Gissle gård var hans vasall. Baron Glave stegade fram och inför tinget förkunnade han att Kjetil Anund till Gissle gård skall här och för alltid ses som en niding och fredlös. Hans far skall betala härsold i dubbel tyngd i tvenne år och hans söner skall endast ärva nycklar till gården om de svär dubbel trohet till Glave ätt. Kjetil kände en vrede som blossade upp från hans inre. Han var sargad, men långt ifrån slagen. Han försökte hålla sin röst manligt djup när han förkunnade att han ville bli prövad av Etin med svärd i hand. Ett sus gick över tinget och inge sa något på flera ögonblick. Kolt Glave stegade fram till mitten av tingsplatsen och drog sitt svärd. Högt och klart förkunnade han att han antog utmaningen. Av alla samlade var nog Kolt den Kjetil minst av allt ville möta. Han var utan hopp då även han lösgjorde sitt svärd från ryggen. De båda möttes öga mot öga för att invänta Herr Nijalls bifall att starta kampen. Kolt såg Kjetil rakt in i ögonen och sade tyst så bara de båda kunde dela orden. Ni är en ärbar man Kjetil av Gissle. Jag måste följa mina löften mot min ätt. Döm mig som det passar. Etins dom är redan över mig. Kjetil hann inte reflektera mer över orden innan han fann sig mitt i en svärdsdans som krävde hela hans uppmärksamhet. Kolt var en fantastisk kämpe, inget tvivel om det, men Kjetil hade lärt sig mycket av Kapten Skacke och han var minst tjugo år yngre. Kjetil slog med våldsam kraft ett regn av slag mot sin allt mer retirerande motståndare. All orättvisa han hade upplevt i sitt liv kanaliserade han in i sina armar. Han skulle inte förlora denna kamp. Kjetil kände för varje utfall att Kolts pareringar blev vekare och allt mer desperata. Än till denna dag kan Kjetil inte förklara varför han gjorde det, men högmod är väl det närmaste man kan komma en förklaring. Med Kolt sittandes på knä en besegrad man vänder Kjetil honom ryggen och skriker ut över församlingen att Etin har funnit honom oskyldig och alla här ser det. Det sista han sedan minns är att något hårt träffar hans tinning och världen blir ett töcken.
Kjetil vaknar upp med ett ryck. Hans huvud känns som det fastnat mellan två kvarnhjul. Han ligger på marken i en skog av susande lövträd. Kjetil beordrar sin värkande kropp att resa sig, men den vägrar lyda honom. Han väljer att foga sig i det och ligger helt sonika kvar. Livet har han i behåll tänker han förnöjt. Vore detta efterlivet hade han inte haft ont i huvudet. Kjetil slöt sina ögon och passade på att sova en stund. Nästa gång han öppnade ögonen var det mörkt ute. Hans huvud smärtade, men inte lika svårt. Han satt sig upp och tittade rakt in i en lägerbrasa. Runt elden satt en solmunk med yvigt rött hår och en lappad smutsig kåpa. Bredvid munken satt ytterligare en trashank med hätta på huvudet. Hättan dolde helt hans ansikte.
Det visade sig att Kolt Glave hade slagit ut Kjetil och han var nu fredlös och utan ättenamn. Tinget hade beslutat att kröna härtinget med att utmäta Etins straff över nidingen. Munken, vars namn var Castor hade då räddat Kjetil till livet genom att hävda tingslöpa om trenne dagar innan Kjetil förklarades fredlös. Han och trashanken, vars namn var Jöran Takläggare, hade dragit Kjetil till skogs. Kjetil var omtumlad av dagens händelser, men fann de båda kamraterna så goda att samtala med som man kan begära i en skog nattetid. Broder Castor och Jöran var även de fredlösa och levde i vildmarken för att hålla sig undan Snapparna. Snapparna var de prisjägare Baronen hade i sold för att fånga in män som dem. Kjetil var först inte helt bekväm att vistats i sällskap med fredlösa brottslingar, men de båda verkade inte allt för farliga och till sin glädje hade han fortfarande sitt svärd med sig, som Castor tagit efter kampen. Jöran var den av de båda som var den tyste. Han nickade bara med i allt som den betydligt mer pratsamme Castor sade. Castor berättade att han förklarats fredlös då han förkunnat Etins sanning under mässan. Castor ville visa folket att Etin inte var nöjd med det frosseri som Riarker och Kerigasser ägnade sig åt. Etin behöver inte guld och katedraler utan finns för det enkla folket. Alla är inför Etin lika och ingen man på Altors yta skall betvinga någon annan i Etins namn. Kjetil visste att Castor var inte bara en fredlös. Han var en kättare och hädare. Trots sina kätterska läror talade Castor med en sådan övertygelse och inre glöd att Kjetil påverkades av predikan. Han hade ju själv tänk i samma banor utan att någonsin vågat öppet yppa sina tankar. Här satt nu mitt i en av Zorakins skogar en man som lade ord till hans tankar. Kjetil blev även han medryckt i Castors allt mer intensiva agiterande och han tog till slut blad från mun och de båda fastnade i en teologisk diskussion som kom att vara ända till morgonens födsel. De båda hade tappat tid och rum. De delade båda Castors visioner om Lysande vägens reform. De skulle i Etins namn predika bättring bland alla klerker i kyrkans tjänst. Jöran hade sedan flera timmar tillbaka somnat ifrån detta väckelsemöte och ingen av de båda hade en märkt det tidigare.
Kjetil, Castor och Jöran levde livets glada dagar i Baroniet Glaves delar av Torilskogen. De jagade och fiskade. Castor skrev pamfletter om hur Etin såg på degenereringen av kyrkan och att Etins straff skulle drabba dem alla. Jöran och Kjetil smög på nätterna runt bland byarna och spikade upp dem på bytemplens dörrar. De förde djupsinniga samtal om människors rätt till frihet och allas lika värde. Jöran höll sig mest i bakgrunden, men han sade aldrig emot de andra och fogade sig i vad helst de fann på att göra. Jöran var en enkel takläggare som förklarats, oskyldigt enligt Castor och han själv, fredlös efter att ha tvingat sig på en flicka i sin hemby Herken. Kjetil varken gillade eller ogillade Jöran. Castor var dock den vän han velat ha hela sitt liv. En vän som delade hela hans sätt att tänka. Kjetil skulle nog till och med sträcka sig så långt att han kände broderlig kärlek mot den intensive och intellektuelle Castor. De kallade sig Slaghöken, Falken och Orren med samlingsnamnet Fåglarna. Castor Falken ville att Fåglarna skulle dra till sig fler likasinnade för att göra revolt mot överheten och Lysande vägens kyrka. De höll sig runt tingsplatser där tingsfrid rådde och försökte alltid tala med de som dömdes för diverse oförrätter i hopp om att knyta dem till sina led. Rekryteringen gick knackigt, men de hade i slutet av sommaren blivit fler. Tuppen, Urik Olav en hönstjuv som förklarats fredlös för sina brott. Örnen, Trisk Håkan. En stigman vars ogärningar var flertaliga genom åren slöt sig båda till dem. Bandet drog runt på landsbygden och försåg sig med proviant från de många bytempel och Storgårdar i Baroniet Glave.
Fåglarna hade till en början framgångar och de drevs av Falkens närmast fanatiska läror om deras handlingars godhet i Etins ögon. De övervintrade i flera av de många fähus som låg runt om i Baroniet. De vinterbonade dem och lämnade alltid proviant för de herdar som skulle spendera sommarn i dem. De höll sig borta från byar och bebyggelse för att inte dra till sig de allt fler Snappare Baronen tog i sin sold. Fåglarna närde sin legend som folkets försvarare mot Baronens fogdar och de giriga Riarkerna. De såg sig som hjältar och Falken menade att till sommaren skulle allt fler strömma till dem så de kunde tåga mot Baronen och tvinga honom att dela sina rikedomar med folket.
Vårens härmönstring kom och Fåglarna skickade Urik Tuppen till tinget för att hävda tingslöpa för de nya dömda. Urik återvände aldrig. Greve Björnflods utsände Herr Nijalls hade upphävt tingslöpa och Urik blev inför tinget rådbråkad och hudflängd tills Etin hämtade honom. De övriga Fåglarna låg och tryckte i skuggorna och såg hela spektaklet, men kunde inte rädda sin kamrat. Kjetil blev åter i Torilskogen säkerhet vred på de andra för att ingen gått till Tuppens försvar. Han mindes hur det kändes att stå inför ting ensam. Det blev ovänskapligt mellan de återstående fyra fåglarna det fanns en stund när Kjetil och Örnen nästan korsade klingor. Castor lyckades till slut stilla dem och Fåglarna beslöt att Urik Tuppen måste hämnas. De lade även Greve Björnflod till listan av herrar som måste näpsas.
Fåglarna lämnade således sina fäders marker i Glave och for Knarr över sjön Kvarken mot Björnflods ägor. De slog sig ner i Omsskogen strax söder om Björnflods Bjönväggen. Resterande del av året gick till att leva stråtrövare på de många godsfrakter som for kors och tvärs genom Kvarkenbyarna. Fogden i Björnflods timmerläger var Riddar Martell Spindel och han fick snart upp ögonen för Fåglarna. Castors pamfletter som cirkulerade bland byarna brydde han sig föga om. De flesta kunde inte läsa Etins språk och han menade att det ändå var Riarkers problem att stävja kättare. Det som oroade Riddar Martell var de soldater som fraktarnas gille krävde kostade silvermark. Silvermark han inte trivdes med att skiljas från. Riddar Martell fick så iden att slå två drakar med ett svärd. Han hade problem med svartalfer som även de ansatte hans transporter. Svartalferna var bara intresserade av mat och öl varför man kan betala dem med sådana varor mot att de fångar in de nya stråtrövarna. Alfernas ledare Gnarf går genast med på Riddar Martells förslag och Fåglarna jagas runt om i Oms av både Alfer och grevens snappare. Att ständigt vara på flykt tär på moralen bland Fåglarna och Kjetil finner sig fler än en gång i hetsiga diskussioner med de tre övriga. Han och Castor försöker upprepat övertyga de andra att inte fly trakten. Man beslutar sig för att ligga än lägre och inte reta upp de styrande allt för mycket. De drar sig allt djupare in i Oms. Det visar sig till en början vara sunda tankar och snappana riktar in sig på andra ogärningsmän i trakten. Alferna tröttnar även de på att söka efter skuggor i mörkret och återgår till att plundra karavaner. Avsaknaden av byte gör livet säkrare, men fattigare. Det är svårt att leva av skogarna då grevens många jakter håller antalet på bytesdjur nere. I Omsskogen lever också märkligare varelser än grevar och alfer och Fåglarna känner sig allt utom säkra i sina nyfunna jaktmarker. Det är som att skogen själv har ett medvetande och Fåglarna är allt utom välkomna gäster. I natten lunkar både troll och oknytt runt deras nattläger och Fåglarna rids av maran då man tarvar sömn. De fyra återstående konstaterar att Omsskog inte är en trevlig plats och packar sig öster om Kvarken mot byn Ulehall. I Ulehall, som ligger mesta avsides av Kvarkens byar väntar man sig få vinterläger utanför fogdar och snappares ögon. I Ulehall ligger ett bytempel som Castor förklarar vara trogen Etins sanna lära. De fyra söker tempelfrid hos solmunken Irmen och han öppnar gästbädd åt dem alla.
Ulehall är mest en gård som växt. Det enda man har att visa omvärlden är Boxius torn. Ett stentorn utan ingång som stått sedan Jorenas tid. Ingen i Ulehall vet mer än att det heter Boxius torn och hur man än försöker kan man inte komma in i det. Fåglarna bjuds till ölsupa av Ulehalls äldste, Culm Werke. Det är första gången på år som Kjetil är gäst hos någon och han njuter av att vara bland glada miner. Ulehalls invånare ber om Fåglarnas namn och verkar inte alls känna igen dem som fredlösa. Kvällen är ett enkelt, men fröjdfullt gille och Kjetil dricker som en man.
Det har blivit älvdans på himlen när Kjetil rumlar ner mot Kvarkens vatten för att lätta sig. Han drar in nattluftens kyla och det skingrar en del av öltjockan. Han ska i rappet gå ner för att göra sitt värv när dämpade kvidanden och plaskande hörs genom natten. Kjetil blir medens nykter som en Satarialv och smyger sig mot ljuden likt en demonkatt. Han ser en gestalt ståendes i knädjupt vatten kämpandes med att hålla en späd liten kropp under det bruna Kvarkvattnet. Gestalten tittar upp och Kjetil möter Jöran Orrens blick. Han ser upphetsat galen ut. Hans lem står rakt ut från hans nakna kropp. Kjetil förstår genast vad han ser. Kjetil handlar med vindsnabba rörelser. I ett ögonblick är han över Jöran och vräker honom bort från sitt offer. Han känner igen Äldste Culms dotter Colina. Hennes kropp är naken och den av en flickas som inte ännu blivit kvinna. Kjetil får en bitter smak i munnen. Han vänder sig långsamt mot den stönande Jöran och ansiktet förbyts i en mask av hat. Jöran Orren, så många gånger de två delat lägerbrasa och förfärats över hur illa behandlad Jöran blev då han dömdes oskyldigt. Så många gånger Jöran dryftat åsikter om hur kvinnor måste få skydd mot våldsmän och klämmare. Kjetil skulle sannerligen ta honom på orden. Kvinnor måste få skydd mot just denne lille klämmare. Jöran hade kommit på fötter och nappat åt sig sin bredbladiga Barberyxa. Han vädjade till Kjetil att det inte var som det såg ut. Flickebarnet var en fröjderska vars trollord hade förbannat honom. Han började sedan tacka Kjetil för att han räddat Jöran från att synda inför Etin. Kjetil hörde honom knappt. Hans huvud brusade likt Trollrännan och det var dags att utfärda straff. Kjetil drog fram sitt tunga klyvsvärd och striden var över innan den börjat. Kjetil puttade ut Jörans nu huvudlösa lekamen på fjärden och lyfte försiktigt upp Colina. Han tänkte vandra till hennes far med dödsbudet då flickan började hosta upp vatten. Hon levde och Kjetil var hennes räddare.
Colina blev aldrig sig själv igen och innan vinterns slut hade hon gått i vak under Kvarkens svarta is. De tre kvarstående Fåglarna levde som invånare i Ulehall och hjälpte till med allsköns bestyr. Castor Falken höll predikningar tillsammans med Broder Irmen och trots att skaran besökare var liten talade Castor som om det vore Korakatedralen i Pendon. Trots fattigdom och sorg var livet i Ulehall ganska gott för Kjetil och han skulle kunna tänka sig att dröja kvar även över sommaren. Han dryftade sina tankar med Castor och Trisk och de hade också tänkt i de banorna. Castor hade samlat lite av en skara lärjungar runt sig och ville utöka sina predikningar nu när folk äntligen lyssnade till hans sanning. Trisk hade under vintern blivit hjärtlig med en utav kvinnorna i byn och tänkte be Castor att knyta fästband dem emellan. De beslöt att lämna Fåglarna i skogen och åter kalla sina fädergivna namn. Castor och Kjetil tog residens i templet och Kjetil gladdes åt att han och Castor skulle få spendera mer tid utan de andra som störde deras samtal. Trisk flyttade ut till sin fästmö Huldas föräldrar. Sällan blir det då som man önskar. Kjetil får se mindre av Castor då den sistnämnde spenderar mer och mer tid med sina lärjungar. Kjetil tyckte nästan att Castor njöt lite för mycket av sin ställning som profet och han börjar allt oftare sända sina lärjungar för att utföra uppgifter i hans namn. Även för Trisk går det nya livet trögt. Han är uppfylld av kärlek till sin nya fästmö, men inte fullt så kärvänlig med Huldas familj, som vill ha honom till arbetsträl, som han uttrycker det. Kjetil gör som han alltid gjort när tankar överskuggar handling. Han ökar dosen handling. Med frenesi hänger han sig åt att bruka jorden runt Ulehall. Arbetet kväver alla huvudets bryderier.
Castor gör sig snabbt ett namn på folks läppar. I Ulehall finns en profet som säger att Etin skall straffa Frälset och Klerkerna. Folkskaran som besöker Castors predikningar blir fler för varje tillfälle och Kjetil ser oroat på det. Fler folk ger uppmärksamhet och uppmärksamhet är inte det Kjetil önskar. Castor avfärdar bara Kjetils farhågor som nissebräk och att Etin skyddar dem. Kjetil litade på Etin, men visste att Etin inte uppskattade att bli tagen för given. En knapp vecka hann passera innan Kjetil fick rätt. Under en av Castors många predikningar lösgjorde sig ur skaran bistra män med knivar i hand. Hade det inte varit för Castors nu smått fanatiska följare som med sina egna kroppar stoppade snapparna hade Castor legat lik så säkert som Echterlöfte. I tumultet som följde lyckas Castor och Kjetil hoppa i en Knarr och fara Knarr över Kvarken till säkerhet. Trisk lyckades sämre och de båda ser honom släpas mot rackarkärra på håll. Ännu en gång har de svikit en vän och inte stått honom bi. Kjetil bråkar på Castor under seglatsen, men Castor övertygar honom om att han planerat att rädda Triske när möjlighet ges. Det lugnar Kjetil och de landar kort där efter på väststrand. Motvilligt kommer de överens om att det enda kända gömstället det vet om är Omsskogen. De övernattar under en fiskebod för att till morgonen ta sig till Oms.
Oms är lika mörk och dyster som Kjetil minns den. Han och Castor tar sig djupt in bland träden tills de når den koja de byggde sist de var här. Kojan är illa medfaren, men det skall gå rappt att ordna. Kjetil skall precis till att börja repa Hästgräs när Triske kommer gående ut bland Oms trädstammar. Castor skiner upp i ett brett leende och går honom till mötes. Kjetil förstår med ens vad som hänt. Triske har förrått dem. Kjetil tar en samling raska kliv och griper Triske om halsen. Din son av träcksprättare! Hur kunde du? Triske anlägger först en oskyldig min och ser vädjande på Castor. När Kjetils järngrepp sluts tätare om hans hals lyckas han få ur sig att de har Hulda. Kjetil låter en skur av ovett regna över Triske, men släpper sedan taget. Triske håller om sin sargade hals och säger bara kort att Snapparna är här inom några ögonblick. Kjetil sansar en önskan om att dräpa Triske där han står och vänder sig istället till Castor. De båda lämnar Triske åt sina uppdragsmän och löper likt vesslor längre in i Oms med Snapparnas spårdoggar i drev efter dem. De löper till de båda inte längre har benen med sig och kamraterna faller utmattade till marken. Doggarna kommer allt närmare och Kjetil vet att det snart skall vara över. Han vänder sig mot Castor som även han är tröttad till bristningsgränsen. Här vid livets slut är jag glad att kunna dela stunden med en vän. Castors ansikte speglar den hopplöshet Kjetil känner och de båda omfamnar varandra och sluter ögonen. Skallen från hundarna är strax inpå vännerna där de sitter i väntan. De avbryts tvärt och ersätts med en serie ynkliga gnällande följt av skri i dödsångest. Därefter sänker sig tystnaden. Kjetil är den förste att öppna ögonen. Han blickar hysteriskt runt bland träden, men inget händer. Han puttar till Castor som även han tar sig upp på fötter. Fortfarande tyst. Skogen tycks dem tätare och snårigare. Allt det gröna har tagit mörkare tonen. Det är nästan vackert på ett återhållsamt hotfullt sätt. Castor är den förste att skåda besten. Ett fyrfota monster stort som en oxe. Dess rygg täcks av vassa utväxter och dess gap är fyllt av knivlånga tänder. Monstret betraktar de båda med gula ögon under tiden den cirkulerar på några stegs avstånd. Besten rör sig rovdjurslikt och lemmarna täcks av smidiga muskler. Castor pekar en darrande hand mot den och Kjetil förstår vad han åsyftar. På ena sidan av dess anlete hänger det som återstår av Triskes klädtrasor. Spänningen bryts av ett dovt rytande som ekar bland träden och på ett ögonblick är monstret försvunnet bland snåren. Kjetil och Castor spiller ingen tid utan vet att de måste ut ur skogen innan rovbesten ändrar sig. De flyr med förnyad ork norrut mot skogens ände. De båda tappar sans och tid under flykten och Kjetil vet inte när de skiljs åt. Castor är trots den predikant han är en bättre skogsman än Kjetil och han vet att kamraten klarar sig gott själv. Skulle besten återkomma hoppas Kjetil att den ger sig efter honom så Castor kan fly till säkerhet. Han tar ut riktning mot norr och löper likt alla Snappare i världen är efter honom.
Han är tjugofyra år och om han överlever sin flykt beslutar han sig för att.
Kjetil Anund av Gissleätten
Kjetil föddes som fjärde son till Anund Rynning av Gissle gård och hans maka Freka Loo år 586eO. Han är äldste son till faderns andra äktenskap då han tidigare fru Ventmiglia Sfinborst dött i barnsäng. Kjetil var redan som nyfödd en rejäl bit, mycket till faderns glädje. Anunds gamle far Rynning Jalte hade tidigare under året överlåtit nyklarna då han drabbats av Drakfeber och inte längre sågs sund att styra. Inte för att Rynning någonsin var mycket till husbonde. Han inte hade haft gårdens affärer i första led, utan trivdes mer med ändalykten i vädret petandes bland växtligheten som en vanlig Bryte. Detta hade förargat flera av grannarna som ansåg att en av Etin given börd skall förvaltas till Brytarnas avund och vördnad, inte som någon annan dyngsprättare och plöjsvenn. Även Anund hade i sin ungdom ogillat faders modesta leverne och vädjat försiktigt om mer ståndsmässigt apanage. Rynning hade med vrede svarat sonen att den som förhäver sig och profiterar mer än drägligt liv så kräver är i Etins ögon en niding. Nu satt Anund på nyklarna och tänkte helt mot faders vilja återställa huset Gissles anseende.
Barnaskaran märkte mycket av faders nya tänk då de levde lyckliga i det utsvävande liv som nu fördes på gården. Gästabud, lekare och kläder som anstår en furste köptes in. Gården Gissle fick en stor sal rest för gillen och jakter runt om i skogarna lockade flera prominenta gäster då Riddare Anund till Gissle hade rykte om sig att aldrig spä ölen eller ha kornbröd på bordet. Det som Riddare Anund nu förnöjt trodde gladde hans grannar och gav honom flera lukrativa affärsförslag var dock bländverk och taskspel. Den som först märkte detta var husfrun Freka som i sin ställning som gårdens räkenskapshållare fick allt svårare att vända silvermark till makens Gillen och glam. De alla affärer som slöts med de allt mer avundsjuka och illvilliga gästerna som frekvent besökte gården visade sig i flera fall endast gynna dem själva. Silver strömmade i samma takt som gods ut från gården, men lite eller inget kom i utbyte. Det stod redan efter några år klart att Gissle gård stod på ruinens brant. Anund tog detta mycket hårt. Han hade faderns förmanande ord ringandes i huvudet och hans stolthet förbjöd honom att stå med skrapfot inför sina Gäldenärer som de flesta var simpla borgare från Tofie stad. Drastiska åtgärder fick vidtas.
Barnen som nu utökas med två unga döttrar fick sin Informator avskedad och sändes till Solmunkarna för fortbildning av enklare, men billigare slag. Pojkarna skickas till Orberga kapiteltempel. De små töserna reser med sin mor till hennes föräldrars gård för att under sin fader Langran Loo kunna leva ståndsmässigt medan Anund försökte få ordning på finanserna.
Kjetil är bara fyra år när han för första gången går genom de mörka valvgångar som leder in i Orberga tempel. De sätts genast under munkbrödernas stränga hand. Arbete, troslära och lydnad blir ledorden i deras vardag. Stryk och ovett är deras lön och hur de än försöker blidka bröderna tycks det alltid vara någon detalj som missas. Bestraffningar delas ut på daglig basis och smärta är något som de lär sig leva med. Kjetil som är yngst visar sig dock vara av rebellisk natur och låter sig inte brytas ned av de orättvisa bestraffningar pojkarna får utstå. Hans uppstudsighet ger honom gång på gång problem som han aldrig tycks dra lärdom av. Hans äldre bröder, då i synnerhet äldste brodern Pernald vädjar till honom att tygla sig och inte dra uppmärksamhet till dem. De får alla lida av Kjetils fasoner då Riark Valfrak menar att bröder står enade i synd. Kjetil vägrar dock och hans bröder bryter då kontakten med honom. Pernald står upp inför Valfrak och resten av munkarna och förklarar Kjetil för halvbror. Ett svek som Kjetil för all tid förebrår sin bror, men i stunder av klarhet inser var nödvändigt för att undvika lidanden. Förhållanden i templet förändras inte särskilt mycket under de första åren. Kjetil bråkar och lever rövare och hans bröder böjer sina huvuden och fogar sig munkarnas vilja. Ordbildningen som fadern betalar för uteblir nästan helt och arbete på templets fält är istället det som de barn som kommer hit får utföra. Riark Valfrak menar att unga sinnen blir fogliga under de av Etin givet styrrätt och driver templet som ett kungadöme. Själv sitter han på tronen likt Karolu Landsplåga och förtrycker folket under honom. Kjetil undrar vad Kung Girloff skulle tycka om han visste att i Zorakernas land satt en ondskans härskare i norr. Han skulle nog tåga med Kungsriddarna och sätta Valfraks huvud på spottpåle. Kungen kommer dock aldrig. Valfrak och hans Solbröder tar sig nu an Kjetils bröder som alla är tonåringar till lekbröder. De får alla var sin Solmunk som närmaste lärare och det gör att Kjetil ser mindre av sina bröder. Han lämnas kvar i hårt arbete på de delar av templet som vigts till de unga. Riark Valfrak har märkligt nog ett personligt intresse i Kjetils uppfostran. Vanligen brukar de vanliga munkbröderna ta hand om tukt och lärdom av de unga, men Kjetil anses vara ett besvärligt fall. Valfrak menar att Etins har talat till honom och hans ord är att Kjetil är Valfraks prövning. Prövning är det med rätta då Kjetil gör allt för att smäda Riarken. Han tar straff på straff utan att bättra sig eller visa ånger. Riarken tar då Kjetil till de inre delarna av templet för att där som han säger driva ut det onda i pojken för att leda honom tillbaka till Etin. Kjetil är nu tio år och hans syn på Etins värdsliga tjänare kommer för överskådlig framtid förändras.
Riark Valfrak visar sig vara galen av ilska för att pojken inte lyssnar till uppmaningar. Han menar att Kjetil driver honom till syndiga tankar. Han trodde först att han skulle kunna genom bön frälsa Kjetil och leda honom till gudfruktigt leverne. Valfrak har nu förstått att han tolkat Etins vilja fel. Etin vill belöna Valfrak för hans fasta tro och visat honom att det finns varelser som inte lyder under Etins lagar. Dem får man ta ut frustrationer och syndigt leverne på. Man kan på så sätt avhålla sig från liknande mot Etins sanna följare. Kjetil är en sådan varelse och Valfrak tackar Etin med tårfyllda ögon när han kväll efter kväll tvingar Kjetil att stå värd för hans sjuka lustar. Kjetil minns inte mycket av åren som följer. Har lever i en dimma. Han känner varken skam eller skräck inför det som händer i Valfraks kammare. Kjetil lever inte längre. Han bara finns. Han arbetar i hård frenesi för att plåga sin smutsiga kropp. Han tvagar sig noga varje dag, men kan aldrig lyckas bli helt ren. Riark Valfrak berömmer honom för att han till sist gett vika för Etins makt. Han uppmanar Kjetil att prisa Etin medan han med febrig blick utför sina perversa dåd på pojken.
Kjetil är fjorton år när han bryskt väcks till liv igen. Hans mellanbror Sigmund har utfört en hemsk synd. Han har genom att stupa utför klocktornet ändat sitt av Etin givna liv. Riark Valfrak har samlat alla inför den heliga elden och håller ett långt tal om synd och infernos eldar då en strimma solljus letar sig in genom rökhålet i taket. Solstrålen träffar Kjetil i ansiktet och han kisar upp mot himlen. Sorgens tårar och det starka ljuset gör att en gestalt träder fram likt en vag spegelbild. Kjetil ser gestalten till det att han gnuggar tårarna ur ögon en och med ens är den borta. Hans inre fylls av en ljum frid och med den kommer insikt. Han sneglar bort mot Solbroder Helmudd. Helmudd var Sigmunds Lektor. Helmudd har en skamsen uppsyn utan att någon gång möta Riark Valfraks blick. Kjetil förstår med ens hur allt ligger till. Sigmund har levt under samma förhållanden som honom och till slut bara sett en utväg för att slippa plågan. Kjetils andra bröder delar antagligen alla samma öde. Hans äldste bror Pernald har redan lämnat templet för att tjänstgöra som värnare hos någon, Kjetil vet inte vem. Näst äldste, Graal har enligt släkttraditionen vigt sitt liv åt Etin, som Solbroder. Kjetil vet inte var. Kvar finns nu bara Kjetil och hans siste bror Kristiern. Han letar reda på Kristiern bland de samlade och finner honom ståendes vid sidan av Solbroder Larentin. Kristiern är så liten. Han tunn och grå med tom blick. Gesten är liten, men den fyller Kjetil med ett raseri som han inte känt på flera år. Larentin låter sin and glida längs Kristierns rygg nästan helt obemärkt. När den tjocke motbjudande Larentin möter Kristierns blick ser Kjetil hur stora tårar strömmar ner för Kristierns kinder. Det är inte tårar av sorg från förlusten av en bror, utan tårar av skräck för det som komma skall. Kjetil är nu så rasande att han skulle kunna gå lös på alla Solbröder likt en slagbjörn. Han besinnar sig så pass att förstår Etins tecken. Det är dags att sätta stopp för Riark Valfrak och munkarnas övergrepp.
På kvällen kallas Kjetil som vanligt till Valfraks kammare för sin som det heter lektion. Valfrak är på mycket gott humör och tackar helige Etin för att en syndare har lämnat Altors yta. Kjetil stänger behärskat dörren och ser på Valfrak medan Riarken halar av sig sin klädnad. Han ser på den nakne Riarken med avsmak. Valfrak har alltid verkat så kraftfull och respektingivande, men Etin har dragit bort slöjan för Kjetils ögon. Han ser värden som den är nu. Valfrak är en tandlös liten gubbe. Huvudet kortare är Kjetil med tunna spindellika armar fästa i en senig kropp. Riarkens lustfyllda grisögon spärras förskräckt upp när Kjetil istället för att klä av sig tar två snabba kliv och griper om Valfraks kala huvud. Kjetil känner ett rus av makt strömma genom honom. År av hårt slit har mejslat fram väldiga muskler på hans armar. Hans händer klämmer med fruktansvärd kraft runt Valfraks huvud och Kjetil motstår en önskan att krossa det likt ett ägg. Kjetils blick infriar all den skräck som Riarken känner. Valfrak är helt klar med att hans tid i livet snart är över. Kjetil lossar greppet en aning och tar med isande i rösten till orda. Han gör klart för Riarken att han inte kommer att dräpa honom. Han vill att Valfrak ska leva ut sin tid på Altor i vetskap om att varje år är ett steg närmare det eviga straffet som hans synder kommer bringa honom. Valfrak ska också se till att alla Solbröder i templet avhåller sig från synd. Kjetil lossar därefter helt sitt grepp om den vettskrämde Valfrak. Riarken ser ut att återfå lite mod för att säga något, men Kjetil är snabbare. Utan en min av ansträngning tar han tag i Valfraks arm och bryter den över knät likt en torr kvist. Han lämnar Riarkens kammare med hans skrik av smärta bakom sig.
De veckor som sedan följer är som ett glädjerus. Kjetil får vid morgonmässan veta av Solbroder Grannis att Obergas ärade Riark Valfrak är fast i sjukbädd. Han kommer så under lång tid stanna. Därför kommer de äldre av lekbröderna tidigare än brukligt sändas till de av Etin givna platser där de fullt ska förberedas inför vuxenlivet. Kjetils hjärta hoppar dubbelslag när han hör sitt namn nämnas som en av de som ska lämna. Väpnartjänst hos den ärevördige Riddare Elof Silverlans till Traska gård. Det lät det. Han lyckas höra att hans storebror Kristiern skall även han bli väpnare fast hos någon Magnar någonting. Skönt att veta att hans bror kommer bort från templet han med.
Lekbröderna får några dagar att samla ihop sina tillhörigheter och säga de tacksägelseböner till Etin för den tid de fått i hans boning. Kjetil tackar Etin, men inte för att han fått bo i hans tempel då gästfriheten inte varit Kjetil till nöje. Kjetil skall i rappet ut till den vagn som sänds av Herr Silverlans då Solbroder Grannis tar honom åt sidan. Kjetil har aldrig tidigare varit ensam med Grannis, trots att de delat tak under många år. Kjetil inser att han inte känner någon mer än Valfrak och sina bröder särskilt väl. Grannis säger ingenting utan räcker bara över ett brunt tygstycke stort som ett kalvskinn. Solbrodern omfamnar därefter den förvånade Kjetil och går sedan med raska steg därifrån. Först när Kjetil sitter på den skumpande oxkärran lättar han på banden som är knutna runt tyget och vecklar ut det. Inlindat i tyget ligger två silverglänsande pansarskenor likt dem riddare bär. Kjetil fingrar på dem och de ser gamla ut. Ytan är skrapad och naggad, men det är fortfarande det vackraste skatt Kjetil sett. Etsat i metallens yta är två Lindormar som nästan levande tycks slingra runt bärarens armar. Kjetil prövar dem och känner sig som hjälte ur Humlagubbens sagor från hans barndom. De är fortfarande lite stora, men Kjetil vet med ens att han en dag ska fylla ut dem.
Riddare Elof Silverlans gård visar sig ligga i Björnflods grevskap bara halvannan veckoresa från hans eget barndomshem Gissle. Riddare Elof och hans husfolk tar väl emot den unge mannen som nu skall tjäna härskrud på gården. Kjetil hinner inte ens göra sig hemmastadd för än han åter får klä sig i resmantel. Bara dagar efter hans ankomst måste Herr Elof rida till Tofie stad för att ta emot gäster till greven. Kjetil är eld och lågor för att få se staden han hört om hela sitt liv. Han kan därtill inte tro sina ögon när Herr Elof räcker honom tyglarna till en Junermarkstravare. En väpnare i grevligt uppdrag reser till häst och inte som en ömrumpad husfru. Kjetil sitter upp i sadeln för första gången i sitt liv och det är omedelbar kärlek. Riddare Elof tittar på när Kjetil andaktsfullt snörar på sig sina för stora armskenor och riddarens bullrande skratt följer Kjetil när han ovant skumpar iväg på hästen.
De rider längs vägen och Riddare Elof mal på med sin glada stämma. Riddaren är grå till både hårsvall och skägg och har en aldrig sinande lust att längs hela vägen utbilda Kjetil i allt de passerar. Denna väg byggdes av Jorerna under kejsartiden, de bären får du rännskita av, där är Aidnetopparna och så vidare. Kjetil fick inte en syl i vädret, men han sög i sig allt han hörde. Det tog flera veckor att nå Tofie stad. Kjetil svindlade av allt som hänt på den tiden. Han tänkte att han varit med om mer saker tillsammans med Herr Elof än vad som hänt i hans hela liv. Han hade bott på värdshus, smakat Erebosiskt vin, sett en skvadron Kungsriddare på väg mot norr och fått huvudet så fyllt av Herr Elofs kunskaper så han trodde det skulle spricka. Överallt de stannade verkade Herr Elof känna någon av flickorna på värdshusen. Den gamle mannen hade en märklig förmåga att få i Kjetils ögon de vackraste unga mör på Altors yta att flockas runt honom. Någon gång skulle han våga fråga honom om dem med än hade han inte modet. Kjetil hade faktiskt inte modet att tala alls. Han förebrådde sig själv för att han bara nickade dumt eller kraxade med sin inte fullt klara mansröst. Herr Elof måste tro att han fått en förvuxen svartnisse på halsen och Kjetil bad till Etin att han skulle finna ett sätt att visa för riddaren att han var en redig karl.
Tofie stad som Kjetil nu kände som Fil-Tofia, efter att Herr Elof haft en lång utläggning om det Kardiska broderfolket och tvillingstaden, var enorm. Staden vars födsel stod i askan av de trettio tappras slag var något av det mest fantastiska Kjetil sett. Stanken från gatorna var bedövande och larmet från befolkningen tyckte sluta sig runt honom likt en kaotisk kör av olika stämmor. Det här du min pojke, det är här drömmar föds. Orden ekade i Kjetils huvud och han tappade sig ihop med Herr Elof i ett nöjesrus bland stadens alla värdshus och de få källarrum där Klyvrankans njutfulla rök skänker Kjetil fantastiska drömmar.
Kjetil vaknar efter vad som verkar vara en livstid upp i ett soligt rum tillsammans med en okänd flick som hävdar att hon heter Greta och bär på hans barn. Han rafsar ihop de ägodelar han kan finna och flyr ut från den nu skrikande Greta. Kjetil ska precis ta till flykten mot okänt mål då Herr Elofs röst lugnt ber honom sitta upp på den häst han håller vid tygeln. Kjetil svingar sig upp och lyckas si sista stund ducka undan från ett krus Dalkerolja som den ursinniga Greta hystar efter honom. Herr Elof och Kjetil sätter iväg längs gatan och flyr hals över huvud Greta och hennes löften om brudsäng. När Kjetil och riddaren lämnar Örtuggsporten bakom sig berättar Herr Elof utom omsvep att Kjetil ska få stanna hos en vän till honom ett slag. Greven gäster dök aldrig upp och Herr Elof ska fara med Kogg för att söka dem. När Kjetil undrar vart han ska säger han med en plötslig ny ton att unge junkern skall göra som han blir tillsagd. Då Kjetil inte riktigt vet vad han blivit tillsagd mer än att han ska stanna hos någon vän låter han bli att säga något mer.
De rider söderut ett stycke och når gården Räcknäs. På Räcknäs huserar Kolt Glave. Herr Elof och Kolt sätter sig till rätta i Kolts storstuga och Kjetil slår sig lite vilsen ner vid utgången. Han lyckas bara höra lite av de som männen tisslar om, men han förstår att Grevens gäster till varje pris måste finnas. Kolt tar emot en börs som klingar av mynt och samtalet är slut. Herr Elof gör sig genast klar för avfärd och förklarar för Kjetil att han ska stanna på Räcknäs tills han återvänder. Kjetil ska lyda i allt som Kolt säger och inte vänta honom tillbaka för än tidigast till våren. Därefter halar han fram ett jättelikt svärd och räcker det till Kjetil. Öva varje dag, lyssna på Kolt och om du är bra nog när jag återvänder är det ditt. Sedan vänder han på klacken och det är sista gången Kjetil ser Herr Elof Silverlans till Traska gård.
Kolt Glave är en man i sina bästa år. Han är liksom mycket av allt. Han har mycket hår, mycket skägg och mycket hett temperament. Kjetil får bo bland husfolket och antar att han ska arbete på gården på samma sätt som han gjort på Oberga tempel. När Kolt ser honom med dyngskyffeln redo att starta för dagen ger han Kjetil en utskällning som ringer i hans öron som Larmbestens skri. Kjetil får klart för sig att det inte passar en i hans ställning att bära skovel som enfaldige brytar. Därefter startar vad som är Kjetils bästa tid i livet. Kolt är en mästerlig läromästare, men hård som mithril och omöjlig att göra nöjd. Varje dag drillas Kjetil i svärdskonst, rytteri och allt som hör en herremans leverne till. Kjetil arbetar hårt från Tuppatimmen till Skymme. Hans kropp värker på platser som han inte kände till fanns. Sömn, bön och rejäla måltider är enda avbrotten från den stenhårda träningen och Kjetil tar ut sig till bristningsgränsen varje dag. Han älskar varje minut av det.
Våren kommer, så även sommaren och det står klart att Herr Elof inte kommer att återvända. Kjetil har under tiden han väntat levt som en av Räcknäs hirdmän. Han har övat med vapen och ingått i vaktstyrkan, som följer Räcknäs sädeskaravaner. Dessa karavaner tar honom åtskilliga gånger till Fil-Tofia där Ätten Glave har sina sädesmagasin. De resorna är alltid uppskattade då omlastningen tar minst en dag. En ledig dag i storstan. Kjetil får även äran att ingå som drevkarl i jakter som Riddar Kolt ordnar för sina förnäma gäster. Under senare delen av året reser hela hushållet till Riddar Kolts Ättemark och godset Wittskövle. På Wittskövle härskar ätten Glaves överhuvud Baron Vartan. Baron Vartan ser ut som Kolt fast mer ansad och proper. Kjetil ser inte så mycket av vare sig Riddar Kolt eller brodern Vartan. Han blir dock fint inkvarterad bland borgens hirdmän och satt under hirdens befäl, Kapten Klenfrid Skacke. Kapten Skacke är en redig karl med bullrigt skratt och eviga små skämt placerade fast förankrat under bältet. Det som gläder Kjetil mest är att utav Kapten Skacke får han lära sig hur man slåss för att vinna istället för att slösa tid på ära. Kaptenen lär Kjetil att alltid göra sitt yttersta för att hålla en strid kort och effektiv. Kjetil lär sig mer om strid under vintern på Wittskövle än vad han lärt sig under hela sitt liv.
Våren kommer hissnade fort och Kjetil gör sig klar att resa till Räcknäs igen. Riddar Kolt har dock andra planer. Kjetil är nu arton år och vuxen i Etins ögon. Det är dags att återvända hem till Gissle. Riddar Kolt förklarar att Gissle gård ligger i Glave baroni och bara några dagars sulslita härifrån. Kjetil skäms lite då han inser att han inte hade varit uppmärksam under resan hit och därför inte gjort klart för sig var han befann sig. Han hade bara lunkat med Kolts följe blint i fast försäkran att riddaren skulle leda dem till deras mål. Det anstod inte en hirdman att inte veta vart han ställer fötterna och Kjetil bestämmer sig där och då att resten av livet vara vägvis och inte följa likt en packmula. Riddar Kolt tar utan stora omsvep adjö av Kjetil och önskar honom Etins lycka och frid. Han ber också Kjetil att påminna sin far att han bör ta vara på Etins vackra väder så skörden bärgas. Förra året blev förläningen oskattad. Det kan tyvärr inte hans broder Baronen åter ge. Det skulle se illa ut mot de andra vasallerna. Riddaren ger därefter en Etins sol i utsökt läderhantverk att hänga runt halsen, tar Kjetil i hand och vänder honom ryggen.
Resan till Gissle gård löper genom Glavarnas bokskogar. Kjetil funderar hela tiden på det han hört, hade inte fadern betalat sin herre? Hur skulle det bli att återse sin far och mor? Kjetil hade inte träffat dem en enda gång sedan han var fyra år. Ju mer han satte sitt sinne till det kunde han inte ens minnas hur de såg ut. Sista biten fram till barndomshemmet var inte en rolig resa. De åkrar som hörde gårdens brytar till såg inte särskilt välskötta ut och stora delar av skogen var hårt avverkad. Gissles egna åkerlappar låg trots att våren redan var i knopp låg i träda. Kjetil stod ute på gårdsplanen på sina förfäders gård och insåg att han inte hade ett enda minne kvar av denna plats. Han mötte sin åldrande fader för först gången sedan barndomen. Han var vördnadsfull mot sin fader såsom en av Etins barn skall vara, men besvikelsen var stor över vad han fann. Hans far var en bruten man. Han hade sedan länge levt i en öldimma och aldrig riktigt funnit vägen ut ur den. Kjetils mor och hans båda systrar hade inte varit hemma sedan dagen Kjetil själv for. Kerigassen av Tofia hade skickat flera budkavlar från Kjetils morfar Langran om att Anund skulle inför Etin upplösa äktenskapet. Anund hade inte gjort det då han inte ansåg sig ha kläder som passar besök i staden. Kjetils bröder har en efter en varit vid hemmet för att kort tid därefter resa tillbaka till den herre de tjänat efter templet. Fadern lever helt på det virke som han låter Klan Gizur metallurgiska mot avgift få avverka. Dvärgklanen är dock trilsk att komma överens med då de envisas på att ölsupa när avtal ska träffas och det har grumlat fadern affärssinne en aning.
Kjetil håller sig efter mötet med sin far på sin kant. Han har ingenstans att ta vägen och känner något slags ansvar för gården hans ättlingar byggt upp. Kjetil spenderar därför sommaren och hösten med att resa runt bland brytar och kräva dagsverken. Han blir inte speciellt populär bland Gissle härads invånare, men man lyckas få till de nödtvungna reparationerna på gården och betalar sitt arrende från fjolåret. Kjetil lyckas inte få ihop till årets arrende, men hoppas vädja till Baron Glave till vårens härmönstring.
Kjetil är stolt och nöjd över sitt arbete när vinterregnen spolar bort sommaren. Han är flink i händerna och stark som en björn. Kjetil är tyvärr en ung man vid denna tid. Han är nöjd för stunden och blickar inte bortom horisonten. Han är uppvuxen i ett tempel. Han har aldrig styrt över vare sig ting eller andra. Hans far är inte mycket till hjälp då han är en i Kjetils ögon ömklig man. Han sitter mest instängd på sin kammare med ett ölkrus som enda sällskap. Även om han skulle ge råd hade Kjetil haft svårt att ta till sig dem. Gissle gård är fortfarande inte ens nära sitt forna jag, men det är som sagt en nöjd ung man som vandrar mot Björnväggen i Björnflods grevskap för vårens härmönstring. Kjetil har klätt sig i härskrud av läder, som han polerat så man nästan kan se sig själv i glansen. Pansarskenorna glänser även de likt Etins solar och det väldiga huggsvärdet hänger över axeln.
När Kjetil anländer till Björnflods mönstring ser han att de flesta av Gissles grannar redan satt upp sina tält och en uppsluppen stämning råder bland de samlade. Han uppmärksammar fundersamt de segelduksgrå tält som bär Oberga tempels Tvenne fiskar bredvid Ätten Glaves korslagda knivspjut. Det ser i Kjetils ögon makabert ut. Det ena vapnet betecknar den sämsta perioden i hans liv och det andra den bästa. Det är väl inte konstigare än att Oberga ligger under Baron Vartan Glave? Kjetil insåg precis där att han faktiskt inte visste var Oberga låg i förhållande till Wittskövle. Han utbytte lite artigheter med folket som samlas utan att fastna i några djupare diskussioner. Känslan var att de församlade inte heller hade någon vilja att göra det. Faktum var att de till och med verkade rent korthuggna i tonen mot honom. Kjetil visste att han borde munhuggas med dem om det i kraft av sin ställning, men valde att avstå då han hade svårt att spela rollen av den herreman han trots allt var. Han lommade runt lite för sig själv och kom till insikt att han inte hade något eget nattläger. Så långt hade han inte tänkt. Han trodde greven skulle inhysa sina gäster. Kjetil förstod inte att greven inte tänkte ha sin boning full med stridsmän i full mundering. Hela poängen med att murar runt sitt hus är att hålla just den typen av gäster på utsidan. Nåväl, Kjetil hade lyckligtvis sin Vadmalsmantel med sig och den skulle hålla nattens kyla borta.
Till ljud av krumhorn och Kardiska pukor tågar så vid eftermiddagen Greve Björnflod i all sin prakt ut från sitt slott. Han åtföljs av dubbla led barska soldater i de senaste ringpansar av Caddisk tillverkning. En i sanning kraftfull demonstration. Kjetil fylldes av vördnad för sin greve då han trots allt sett de soldater som vaktat murarna i staden Fil-Tofia och de framstod som trashankar i jämförelse. Följet radade upp sig i prydliga formationer och på ett litet byggt podie steg greven upp och tog av sig sin tunnhjälm. Ett sus gick genom församlingen och det började viskas om skandaler och respektlöshet. Greven visade sig inte alls vara Björnflod utan en av grevens tjänare. En Kardier dessutom. Han presenterade sig som Nijalls Drindenland greve Björnflods utsände och han hade grevens fulla makt under det kommande tinget man nu ämnade hålla. Kjetil såg och hörde hur vreden steg bland besökarna och öppna förolämpningar kastades fram och åter bland dem. Hans blick fastnade på Glavarna längre bort i församlingen då de ändå var att räkna som hans närmaste överherrar. De stod helt lugnt och verkade inte ett dugg förtörnade över att greven skickat ett sändebud och inte kom i egen person. Kjetil valde att följa sina överherrar och inte bli kränkt av Björnflods frånvaro. Faktum var att han i ärlighetens namn inte fullt förstod vad problemet var. En person var ju här som talade för greven. Det hade varit roligt att se greven i all sin prakt, men han hade väl viktigare göromål än att betrakta soldater och döma i deras små tvister. Kjetil stod försjunken i tankar om vad grevar gjorde för att fylla sina dagar då han väcktes ur dagdrömmarna av sitt namn. Kjetil Anund till Gissle gård. Stämman var lite nasal och tonen var överlägsen. Kjetils fann sig själv inom ett ögonblick inför hela församlingen knäböjandes framför podiet. Han var så nervös att det ringde i öronen. Han samlade sig och försökte se manligt kraftfull ut. Herr Nijalls släpiga röst gjorde det klart för honom att klagomål om Gissle gårds härmönstring inkommit till tinget. Kjetil blev lugn och sade sturskt att Gissle gård gjorde sin baron och greve ära då han som son till gården själv skulle stå som hirdvakt. Självaste Baron Glaves bror hade tränat honom så hans svärdsarm skulle inte tinget inte behöva oroa sig över. Herr Nijalls påpekade då torrt att till härmönstring skall Gissle gård städsla ryttare i härskrud och en vapensven. Tinget ser varken sven eller krake. Tinget vände sig då till Vartans broder Kolt för att han skulle tala i Kjetils sak. Kjetil var så säker på att han skulle få sin heder räddad att han först inte riktigt förstod orden som kom ur Kolts mun. Jag har aldrig sett den här karln och att jag skulle drejat honom till hirdman är vid Etin en lögn. Kjetil skulle aldrig glömma scenen han vid Wittskövle härting stod som huvudperson i. Kolt Glave, mannen han sett som sin frände och mentor ljög inför tinget. Hur kunde det komma sig? Han försökte möta Kolts blick, men Kolt stirrade på sina fötter och såg om inte annat ut som en slagen hund. Kolt flankerades av sin bror Vartan som med likgiltig min verkade följa händelsernas utveckling. Först då såg Kjetil den flinande Riark Valfrak snett bakom bröderna Glave. Han bar en mantel med ätten Glaves svärdspjut broderat på slaget.
Ordet niding och usling rullade runt bland de församlade och folket verkade vilja slå Kjetil i järn på plats. Herr Nijalls höjde handen och manade till tystnad. Han förklarade där efter med klar stämma att Kjetil i sanning var en niding som vid tinget hade talat med blåtunga. I greve Bjönflods län fick inga nidingar hålla mark. Kjetil försökte protestera med att det inte var han utan hans far som höll mark till Gissle gård lyckades han bara göra saken värre då han fick än mer glåpord för att han likt en fegling försökte skylla skuld på sin far istället för att stå fast vid sitt brott. Herr Nijalls vände sig sedan till Baron Vartan Glave och bad honom döma i saken då Gissle gård var hans vasall. Baron Glave stegade fram och inför tinget förkunnade han att Kjetil Anund till Gissle gård skall här och för alltid ses som en niding och fredlös. Hans far skall betala härsold i dubbel tyngd i tvenne år och hans söner skall endast ärva nycklar till gården om de svär dubbel trohet till Glave ätt. Kjetil kände en vrede som blossade upp från hans inre. Han var sargad, men långt ifrån slagen. Han försökte hålla sin röst manligt djup när han förkunnade att han ville bli prövad av Etin med svärd i hand. Ett sus gick över tinget och inge sa något på flera ögonblick. Kolt Glave stegade fram till mitten av tingsplatsen och drog sitt svärd. Högt och klart förkunnade han att han antog utmaningen. Av alla samlade var nog Kolt den Kjetil minst av allt ville möta. Han var utan hopp då även han lösgjorde sitt svärd från ryggen. De båda möttes öga mot öga för att invänta Herr Nijalls bifall att starta kampen. Kolt såg Kjetil rakt in i ögonen och sade tyst så bara de båda kunde dela orden. Ni är en ärbar man Kjetil av Gissle. Jag måste följa mina löften mot min ätt. Döm mig som det passar. Etins dom är redan över mig. Kjetil hann inte reflektera mer över orden innan han fann sig mitt i en svärdsdans som krävde hela hans uppmärksamhet. Kolt var en fantastisk kämpe, inget tvivel om det, men Kjetil hade lärt sig mycket av Kapten Skacke och han var minst tjugo år yngre. Kjetil slog med våldsam kraft ett regn av slag mot sin allt mer retirerande motståndare. All orättvisa han hade upplevt i sitt liv kanaliserade han in i sina armar. Han skulle inte förlora denna kamp. Kjetil kände för varje utfall att Kolts pareringar blev vekare och allt mer desperata. Än till denna dag kan Kjetil inte förklara varför han gjorde det, men högmod är väl det närmaste man kan komma en förklaring. Med Kolt sittandes på knä en besegrad man vänder Kjetil honom ryggen och skriker ut över församlingen att Etin har funnit honom oskyldig och alla här ser det. Det sista han sedan minns är att något hårt träffar hans tinning och världen blir ett töcken.
Kjetil vaknar upp med ett ryck. Hans huvud känns som det fastnat mellan två kvarnhjul. Han ligger på marken i en skog av susande lövträd. Kjetil beordrar sin värkande kropp att resa sig, men den vägrar lyda honom. Han väljer att foga sig i det och ligger helt sonika kvar. Livet har han i behåll tänker han förnöjt. Vore detta efterlivet hade han inte haft ont i huvudet. Kjetil slöt sina ögon och passade på att sova en stund. Nästa gång han öppnade ögonen var det mörkt ute. Hans huvud smärtade, men inte lika svårt. Han satt sig upp och tittade rakt in i en lägerbrasa. Runt elden satt en solmunk med yvigt rött hår och en lappad smutsig kåpa. Bredvid munken satt ytterligare en trashank med hätta på huvudet. Hättan dolde helt hans ansikte.
Det visade sig att Kolt Glave hade slagit ut Kjetil och han var nu fredlös och utan ättenamn. Tinget hade beslutat att kröna härtinget med att utmäta Etins straff över nidingen. Munken, vars namn var Castor hade då räddat Kjetil till livet genom att hävda tingslöpa om trenne dagar innan Kjetil förklarades fredlös. Han och trashanken, vars namn var Jöran Takläggare, hade dragit Kjetil till skogs. Kjetil var omtumlad av dagens händelser, men fann de båda kamraterna så goda att samtala med som man kan begära i en skog nattetid. Broder Castor och Jöran var även de fredlösa och levde i vildmarken för att hålla sig undan Snapparna. Snapparna var de prisjägare Baronen hade i sold för att fånga in män som dem. Kjetil var först inte helt bekväm att vistats i sällskap med fredlösa brottslingar, men de båda verkade inte allt för farliga och till sin glädje hade han fortfarande sitt svärd med sig, som Castor tagit efter kampen. Jöran var den av de båda som var den tyste. Han nickade bara med i allt som den betydligt mer pratsamme Castor sade. Castor berättade att han förklarats fredlös då han förkunnat Etins sanning under mässan. Castor ville visa folket att Etin inte var nöjd med det frosseri som Riarker och Kerigasser ägnade sig åt. Etin behöver inte guld och katedraler utan finns för det enkla folket. Alla är inför Etin lika och ingen man på Altors yta skall betvinga någon annan i Etins namn. Kjetil visste att Castor var inte bara en fredlös. Han var en kättare och hädare. Trots sina kätterska läror talade Castor med en sådan övertygelse och inre glöd att Kjetil påverkades av predikan. Han hade ju själv tänk i samma banor utan att någonsin vågat öppet yppa sina tankar. Här satt nu mitt i en av Zorakins skogar en man som lade ord till hans tankar. Kjetil blev även han medryckt i Castors allt mer intensiva agiterande och han tog till slut blad från mun och de båda fastnade i en teologisk diskussion som kom att vara ända till morgonens födsel. De båda hade tappat tid och rum. De delade båda Castors visioner om Lysande vägens reform. De skulle i Etins namn predika bättring bland alla klerker i kyrkans tjänst. Jöran hade sedan flera timmar tillbaka somnat ifrån detta väckelsemöte och ingen av de båda hade en märkt det tidigare.
Kjetil, Castor och Jöran levde livets glada dagar i Baroniet Glaves delar av Torilskogen. De jagade och fiskade. Castor skrev pamfletter om hur Etin såg på degenereringen av kyrkan och att Etins straff skulle drabba dem alla. Jöran och Kjetil smög på nätterna runt bland byarna och spikade upp dem på bytemplens dörrar. De förde djupsinniga samtal om människors rätt till frihet och allas lika värde. Jöran höll sig mest i bakgrunden, men han sade aldrig emot de andra och fogade sig i vad helst de fann på att göra. Jöran var en enkel takläggare som förklarats, oskyldigt enligt Castor och han själv, fredlös efter att ha tvingat sig på en flicka i sin hemby Herken. Kjetil varken gillade eller ogillade Jöran. Castor var dock den vän han velat ha hela sitt liv. En vän som delade hela hans sätt att tänka. Kjetil skulle nog till och med sträcka sig så långt att han kände broderlig kärlek mot den intensive och intellektuelle Castor. De kallade sig Slaghöken, Falken och Orren med samlingsnamnet Fåglarna. Castor Falken ville att Fåglarna skulle dra till sig fler likasinnade för att göra revolt mot överheten och Lysande vägens kyrka. De höll sig runt tingsplatser där tingsfrid rådde och försökte alltid tala med de som dömdes för diverse oförrätter i hopp om att knyta dem till sina led. Rekryteringen gick knackigt, men de hade i slutet av sommaren blivit fler. Tuppen, Urik Olav en hönstjuv som förklarats fredlös för sina brott. Örnen, Trisk Håkan. En stigman vars ogärningar var flertaliga genom åren slöt sig båda till dem. Bandet drog runt på landsbygden och försåg sig med proviant från de många bytempel och Storgårdar i Baroniet Glave.
Fåglarna hade till en början framgångar och de drevs av Falkens närmast fanatiska läror om deras handlingars godhet i Etins ögon. De övervintrade i flera av de många fähus som låg runt om i Baroniet. De vinterbonade dem och lämnade alltid proviant för de herdar som skulle spendera sommarn i dem. De höll sig borta från byar och bebyggelse för att inte dra till sig de allt fler Snappare Baronen tog i sin sold. Fåglarna närde sin legend som folkets försvarare mot Baronens fogdar och de giriga Riarkerna. De såg sig som hjältar och Falken menade att till sommaren skulle allt fler strömma till dem så de kunde tåga mot Baronen och tvinga honom att dela sina rikedomar med folket.
Vårens härmönstring kom och Fåglarna skickade Urik Tuppen till tinget för att hävda tingslöpa för de nya dömda. Urik återvände aldrig. Greve Björnflods utsände Herr Nijalls hade upphävt tingslöpa och Urik blev inför tinget rådbråkad och hudflängd tills Etin hämtade honom. De övriga Fåglarna låg och tryckte i skuggorna och såg hela spektaklet, men kunde inte rädda sin kamrat. Kjetil blev åter i Torilskogen säkerhet vred på de andra för att ingen gått till Tuppens försvar. Han mindes hur det kändes att stå inför ting ensam. Det blev ovänskapligt mellan de återstående fyra fåglarna det fanns en stund när Kjetil och Örnen nästan korsade klingor. Castor lyckades till slut stilla dem och Fåglarna beslöt att Urik Tuppen måste hämnas. De lade även Greve Björnflod till listan av herrar som måste näpsas.
Fåglarna lämnade således sina fäders marker i Glave och for Knarr över sjön Kvarken mot Björnflods ägor. De slog sig ner i Omsskogen strax söder om Björnflods Bjönväggen. Resterande del av året gick till att leva stråtrövare på de många godsfrakter som for kors och tvärs genom Kvarkenbyarna. Fogden i Björnflods timmerläger var Riddar Martell Spindel och han fick snart upp ögonen för Fåglarna. Castors pamfletter som cirkulerade bland byarna brydde han sig föga om. De flesta kunde inte läsa Etins språk och han menade att det ändå var Riarkers problem att stävja kättare. Det som oroade Riddar Martell var de soldater som fraktarnas gille krävde kostade silvermark. Silvermark han inte trivdes med att skiljas från. Riddar Martell fick så iden att slå två drakar med ett svärd. Han hade problem med svartalfer som även de ansatte hans transporter. Svartalferna var bara intresserade av mat och öl varför man kan betala dem med sådana varor mot att de fångar in de nya stråtrövarna. Alfernas ledare Gnarf går genast med på Riddar Martells förslag och Fåglarna jagas runt om i Oms av både Alfer och grevens snappare. Att ständigt vara på flykt tär på moralen bland Fåglarna och Kjetil finner sig fler än en gång i hetsiga diskussioner med de tre övriga. Han och Castor försöker upprepat övertyga de andra att inte fly trakten. Man beslutar sig för att ligga än lägre och inte reta upp de styrande allt för mycket. De drar sig allt djupare in i Oms. Det visar sig till en början vara sunda tankar och snappana riktar in sig på andra ogärningsmän i trakten. Alferna tröttnar även de på att söka efter skuggor i mörkret och återgår till att plundra karavaner. Avsaknaden av byte gör livet säkrare, men fattigare. Det är svårt att leva av skogarna då grevens många jakter håller antalet på bytesdjur nere. I Omsskogen lever också märkligare varelser än grevar och alfer och Fåglarna känner sig allt utom säkra i sina nyfunna jaktmarker. Det är som att skogen själv har ett medvetande och Fåglarna är allt utom välkomna gäster. I natten lunkar både troll och oknytt runt deras nattläger och Fåglarna rids av maran då man tarvar sömn. De fyra återstående konstaterar att Omsskog inte är en trevlig plats och packar sig öster om Kvarken mot byn Ulehall. I Ulehall, som ligger mesta avsides av Kvarkens byar väntar man sig få vinterläger utanför fogdar och snappares ögon. I Ulehall ligger ett bytempel som Castor förklarar vara trogen Etins sanna lära. De fyra söker tempelfrid hos solmunken Irmen och han öppnar gästbädd åt dem alla.
Ulehall är mest en gård som växt. Det enda man har att visa omvärlden är Boxius torn. Ett stentorn utan ingång som stått sedan Jorenas tid. Ingen i Ulehall vet mer än att det heter Boxius torn och hur man än försöker kan man inte komma in i det. Fåglarna bjuds till ölsupa av Ulehalls äldste, Culm Werke. Det är första gången på år som Kjetil är gäst hos någon och han njuter av att vara bland glada miner. Ulehalls invånare ber om Fåglarnas namn och verkar inte alls känna igen dem som fredlösa. Kvällen är ett enkelt, men fröjdfullt gille och Kjetil dricker som en man.
Det har blivit älvdans på himlen när Kjetil rumlar ner mot Kvarkens vatten för att lätta sig. Han drar in nattluftens kyla och det skingrar en del av öltjockan. Han ska i rappet gå ner för att göra sitt värv när dämpade kvidanden och plaskande hörs genom natten. Kjetil blir medens nykter som en Satarialv och smyger sig mot ljuden likt en demonkatt. Han ser en gestalt ståendes i knädjupt vatten kämpandes med att hålla en späd liten kropp under det bruna Kvarkvattnet. Gestalten tittar upp och Kjetil möter Jöran Orrens blick. Han ser upphetsat galen ut. Hans lem står rakt ut från hans nakna kropp. Kjetil förstår genast vad han ser. Kjetil handlar med vindsnabba rörelser. I ett ögonblick är han över Jöran och vräker honom bort från sitt offer. Han känner igen Äldste Culms dotter Colina. Hennes kropp är naken och den av en flickas som inte ännu blivit kvinna. Kjetil får en bitter smak i munnen. Han vänder sig långsamt mot den stönande Jöran och ansiktet förbyts i en mask av hat. Jöran Orren, så många gånger de två delat lägerbrasa och förfärats över hur illa behandlad Jöran blev då han dömdes oskyldigt. Så många gånger Jöran dryftat åsikter om hur kvinnor måste få skydd mot våldsmän och klämmare. Kjetil skulle sannerligen ta honom på orden. Kvinnor måste få skydd mot just denne lille klämmare. Jöran hade kommit på fötter och nappat åt sig sin bredbladiga Barberyxa. Han vädjade till Kjetil att det inte var som det såg ut. Flickebarnet var en fröjderska vars trollord hade förbannat honom. Han började sedan tacka Kjetil för att han räddat Jöran från att synda inför Etin. Kjetil hörde honom knappt. Hans huvud brusade likt Trollrännan och det var dags att utfärda straff. Kjetil drog fram sitt tunga klyvsvärd och striden var över innan den börjat. Kjetil puttade ut Jörans nu huvudlösa lekamen på fjärden och lyfte försiktigt upp Colina. Han tänkte vandra till hennes far med dödsbudet då flickan började hosta upp vatten. Hon levde och Kjetil var hennes räddare.
Colina blev aldrig sig själv igen och innan vinterns slut hade hon gått i vak under Kvarkens svarta is. De tre kvarstående Fåglarna levde som invånare i Ulehall och hjälpte till med allsköns bestyr. Castor Falken höll predikningar tillsammans med Broder Irmen och trots att skaran besökare var liten talade Castor som om det vore Korakatedralen i Pendon. Trots fattigdom och sorg var livet i Ulehall ganska gott för Kjetil och han skulle kunna tänka sig att dröja kvar även över sommaren. Han dryftade sina tankar med Castor och Trisk och de hade också tänkt i de banorna. Castor hade samlat lite av en skara lärjungar runt sig och ville utöka sina predikningar nu när folk äntligen lyssnade till hans sanning. Trisk hade under vintern blivit hjärtlig med en utav kvinnorna i byn och tänkte be Castor att knyta fästband dem emellan. De beslöt att lämna Fåglarna i skogen och åter kalla sina fädergivna namn. Castor och Kjetil tog residens i templet och Kjetil gladdes åt att han och Castor skulle få spendera mer tid utan de andra som störde deras samtal. Trisk flyttade ut till sin fästmö Huldas föräldrar. Sällan blir det då som man önskar. Kjetil får se mindre av Castor då den sistnämnde spenderar mer och mer tid med sina lärjungar. Kjetil tyckte nästan att Castor njöt lite för mycket av sin ställning som profet och han börjar allt oftare sända sina lärjungar för att utföra uppgifter i hans namn. Även för Trisk går det nya livet trögt. Han är uppfylld av kärlek till sin nya fästmö, men inte fullt så kärvänlig med Huldas familj, som vill ha honom till arbetsträl, som han uttrycker det. Kjetil gör som han alltid gjort när tankar överskuggar handling. Han ökar dosen handling. Med frenesi hänger han sig åt att bruka jorden runt Ulehall. Arbetet kväver alla huvudets bryderier.
Castor gör sig snabbt ett namn på folks läppar. I Ulehall finns en profet som säger att Etin skall straffa Frälset och Klerkerna. Folkskaran som besöker Castors predikningar blir fler för varje tillfälle och Kjetil ser oroat på det. Fler folk ger uppmärksamhet och uppmärksamhet är inte det Kjetil önskar. Castor avfärdar bara Kjetils farhågor som nissebräk och att Etin skyddar dem. Kjetil litade på Etin, men visste att Etin inte uppskattade att bli tagen för given. En knapp vecka hann passera innan Kjetil fick rätt. Under en av Castors många predikningar lösgjorde sig ur skaran bistra män med knivar i hand. Hade det inte varit för Castors nu smått fanatiska följare som med sina egna kroppar stoppade snapparna hade Castor legat lik så säkert som Echterlöfte. I tumultet som följde lyckas Castor och Kjetil hoppa i en Knarr och fara Knarr över Kvarken till säkerhet. Trisk lyckades sämre och de båda ser honom släpas mot rackarkärra på håll. Ännu en gång har de svikit en vän och inte stått honom bi. Kjetil bråkar på Castor under seglatsen, men Castor övertygar honom om att han planerat att rädda Triske när möjlighet ges. Det lugnar Kjetil och de landar kort där efter på väststrand. Motvilligt kommer de överens om att det enda kända gömstället det vet om är Omsskogen. De övernattar under en fiskebod för att till morgonen ta sig till Oms.
Oms är lika mörk och dyster som Kjetil minns den. Han och Castor tar sig djupt in bland träden tills de når den koja de byggde sist de var här. Kojan är illa medfaren, men det skall gå rappt att ordna. Kjetil skall precis till att börja repa Hästgräs när Triske kommer gående ut bland Oms trädstammar. Castor skiner upp i ett brett leende och går honom till mötes. Kjetil förstår med ens vad som hänt. Triske har förrått dem. Kjetil tar en samling raska kliv och griper Triske om halsen. Din son av träcksprättare! Hur kunde du? Triske anlägger först en oskyldig min och ser vädjande på Castor. När Kjetils järngrepp sluts tätare om hans hals lyckas han få ur sig att de har Hulda. Kjetil låter en skur av ovett regna över Triske, men släpper sedan taget. Triske håller om sin sargade hals och säger bara kort att Snapparna är här inom några ögonblick. Kjetil sansar en önskan om att dräpa Triske där han står och vänder sig istället till Castor. De båda lämnar Triske åt sina uppdragsmän och löper likt vesslor längre in i Oms med Snapparnas spårdoggar i drev efter dem. De löper till de båda inte längre har benen med sig och kamraterna faller utmattade till marken. Doggarna kommer allt närmare och Kjetil vet att det snart skall vara över. Han vänder sig mot Castor som även han är tröttad till bristningsgränsen. Här vid livets slut är jag glad att kunna dela stunden med en vän. Castors ansikte speglar den hopplöshet Kjetil känner och de båda omfamnar varandra och sluter ögonen. Skallen från hundarna är strax inpå vännerna där de sitter i väntan. De avbryts tvärt och ersätts med en serie ynkliga gnällande följt av skri i dödsångest. Därefter sänker sig tystnaden. Kjetil är den förste att öppna ögonen. Han blickar hysteriskt runt bland träden, men inget händer. Han puttar till Castor som även han tar sig upp på fötter. Fortfarande tyst. Skogen tycks dem tätare och snårigare. Allt det gröna har tagit mörkare tonen. Det är nästan vackert på ett återhållsamt hotfullt sätt. Castor är den förste att skåda besten. Ett fyrfota monster stort som en oxe. Dess rygg täcks av vassa utväxter och dess gap är fyllt av knivlånga tänder. Monstret betraktar de båda med gula ögon under tiden den cirkulerar på några stegs avstånd. Besten rör sig rovdjurslikt och lemmarna täcks av smidiga muskler. Castor pekar en darrande hand mot den och Kjetil förstår vad han åsyftar. På ena sidan av dess anlete hänger det som återstår av Triskes klädtrasor. Spänningen bryts av ett dovt rytande som ekar bland träden och på ett ögonblick är monstret försvunnet bland snåren. Kjetil och Castor spiller ingen tid utan vet att de måste ut ur skogen innan rovbesten ändrar sig. De flyr med förnyad ork norrut mot skogens ände. De båda tappar sans och tid under flykten och Kjetil vet inte när de skiljs åt. Castor är trots den predikant han är en bättre skogsman än Kjetil och han vet att kamraten klarar sig gott själv. Skulle besten återkomma hoppas Kjetil att den ger sig efter honom så Castor kan fly till säkerhet. Han tar ut riktning mot norr och löper likt alla Snappare i världen är efter honom.
Han är tjugofyra år och om han överlever sin flykt beslutar han sig för att.