Låter också ganska bra det som framkommer, både dina och andras ideér. Gillar speciellt "Problemet Brikho", både för oss konstruktörer och för de svettiga klomelliska ämbetshavarna.
Du skriver "Beslut", hur tänker du då? Skal vi gemensamt enas om vissa punkter och låta Klomellien växa fram på det sättet, eller bara spika dessa tills någon ansvarig antar landet?
Vissa förslag som framkommer har betydelse för områderna norr om Melashebergen och då hamnar vi i Vit fläck Drylo. Något att tänka på för utvecklingen av alternativ (eller hur det nu blir) till detta område!
Mikael & Birke: Det mesta som jag har sammanfattat har inte jag kommit på. Det är Peter, Psipo, Felix, Gorm med flera.
Birke: Med beslut menar jag sånt som vi eller flera har beslutat gemensamt som kanske är nödvändigt för att sy ihop ett lapptäcke eller liknande. Menar egentligen inte att vi ska skapa ett klomellien utan en som tar ansvar för det. Men ibland pratas det fram väldigt mycket som vi är överens om.
• Vad jag gärna ser är att man tonar ner alla "miniriken". Ett minijorduashur, ett minijorpagna, ett minisvartfolksland, ett minicaddo, ett minihalvlängdsrike m.m. Inte så spännande. Om man istället utgår från ovan nämnda idé om att det snarare än furstar (som i ett medeltida Italien) som styr olika regioner och ständigt krigar kan man istället låta kulturen vara ganska homogen men ändå behålla stora skillnader i styre och liknande.
Men är det inte ministatsgrejjen som skiljer Klomellien från en del andra länder. Om man tonar ner det och ersätter det med furstar ala italian, blir det inte då bara en variant av Jorpagna? Varför ändra något som funkar? För att knyta an till en av projektets målsättningar.
Jag är en gammal DoD-älskare som på senare tid efter många års fullständig asketism fallit tillbaka i spelberoendet efter att förslaget om att jag skulle spelleda en kampanj för en bunt vänner kom upp häromveckan. Jag har spenderat större delen av blothelgen med att tokplugga DoD 4.0-reglerna och Ereb Altor-material för att uppfriska och i många fall återställa mitt ytterst usla minne.
Ju längre jag kommit med planerna på kampanjen, ju mer tydligt blev det att den till en början helt kommer utspela sig i Klomellien, och den här tråden har varit ypperligt informativ och inspirerande för mina planer. Suveränt jobbat så långt!
Här är lite spridda tankar från mina bryderier. Ni får ursäkta att de kanske är lite förvirrade. Jag har läst alldeles för mycket tvetydig ÄS-text på sista tiden!
Den förtrollade floden runt Bozsa (jösses vilken besvärjelse!) om den verkligen håller alla "inkräktare" ute, är smått förvirrande. Å ena sidan måste ju staden befolkas på något sätt, så den kan inte vara -helt- exklusiv. Å andra sidan är ju magiker knappast kända för sin tolerans av "lägre stående" sysselsättningar... så.. hur funkar den? Vad är reglerna? Vem kommer in? Vad händer om man inte kommer in?
Om den är relativt exklusiv måste det ställa till enorma förtret för Hamurs metallhandel, och en sådan handel lär ju snabbt läggas tullar på i Bozsa. (Någon av magikerna måste ju ha ekonomisinne iallafall.) I princip innebär det att handelskaravanerna måste gå vägen över bergen nordväst till Triska, som inte direkt är gästvänligt, eller betala elaka tullar till Bozsa. Klart läge för stora intriger och äventyrligheter.
Angående Bozsa som dundermagistad tror jag man borde ta det lilla lugna. Vi pratar inte om högalver eller ärkemagiker här, väl? Alldagliga teleportörer låter väl övermäktigt för en liten stad i ett avsides och lite bakvänt land. Visst, magikerakademi och galet tornbyggande, men jag tycker magiövermakten räcker till med skyddsfältet. En brokig magikerstad är mycket tilltalande, men den borde ju vara rimligt begränsad i sin kraftfullhet - annars hade den sannolikt varit betydligt mera vida omtalad.
Ize-skogen verkar utifrån vad jag hittat (eller snarare inte hittat) vara lite av ett oskrivet blad. Skogen är rejäl, så det lär finnas allsköns intressanta möjligheter för den. Alver torde vara ett av de mer uppenbara valen. Det verkar dock inte finnas mycket till alver i Klomellien i övrigt, och inga finns nämnda i EA-SLBs statistikruta. Troll är också möjligt, men det känns som att det räcker med trollkulturen i Cereval. Logiskt sett borde väl åtminstone en vargmansstam hålla till här. (Kanske de förtretliga VältPaddorna? Inte nog med att de är jobbiga, de är dessutom ohyfsade och sluga låglandsvargmän!) Om området mellan kusten och kusten är sankt kan ju halva skogen tillhöra den biten, för att sedan torka upp och bli mer "normal" skog längre norrut. Ett förrädiskt område. Känns nästan som att det borde ligga ruiner där någonstans.
Angående Brikhos svartfolks varande slog det mig att om Mercana har handelsförbindelser landvägen med Staden O lär det krävas någon sorts etablerad rutt, och den måste genom bergen. Kanske håller Brikho en dalsgång som passar till detta och är berett att låta handelskaravanerna passera igenom. Detta vore ännu ett skäl för Mercana att utstå svartfolkens närvaro - hellre Brikho-svartfolkets förutsägbara gruffanden och tullar än de kaotiska och blodtörstiga bergsorchs- och svartalfsbandens regelrätta massakrer. Å andra sidan kanske jag misstolkar "Handelsvägskompaniets" namn. Det verkar onekligen vettigare att ta sjövägen.
Om det är intressant kan jag återkomma med mer tankar medan mitt scenario tar form. Klomellien har väldigt trevliga möjligheter, som det ser ut nu!
Orcherna är klomellernas skydd mot orcher.
Genialiskt!
Tillägg, senare samma natt:
Kanske är just Handelsvägskompaniet, som lär vara ganska mäktiga, ett av de stora skälen till att friden kvarstår. Man har funnit en överenskommelse med Brikho som innebär fri lejd genom stadsstaten och kanske även en del av bergen. (Jag har en del idéer om just den biten som jag kommer använda i mitt scenario. Eventuellt mer om detta senare.)
Kompaniet vill inte bli av med sitt monopol på handeln med Staden O, och dess ledares ord väger tungt i Mercana.
Nåväl. Jag tänker inte garantera något i nuläget, för just nu går scenariot först, men å det minsta borde jag kunna bidra med allehanda galna idéer utifrån mitt planerande.
Idén jag har runt passagen genom Klomellerbergen är en rejäl dal/ravin kallad Ghry Bradkkol, vilket betyder "Ärret efter Bradkkol". Namnet vittnar om en legend där orchernas gud Uhrkor (en lokal variant av Ylkaur) i en strid klyvde sin motståndare (vars namn nu gått ur tiden) och begravde sin väldiga dubbelyxa, Bradkkol ("klyvaren") i bergskedjan. Resultatet blev ravinen, som går nudd på spikrakt genom urberget.
I mitten av ravinen finns ett ganska omfattande område där passagen försvinner ned i underjorden. Två tredjedelar igenom, från Klomelliens sida sett, har en stam dristiga vättar byggt upp en befästning som i princip består av två gedigna portar och ett antal skyttebefästningar i angränsande gångar. Här fångar man de som är dumdristiga nog att ge sig in i gången och kräver dem på blodiga tullar. De som inte kan betala blir tillfångatagna och satta i slavarbete.
Handelsvägskompaniet har genom en välbetald representant i Brikho lyckats få kontakt med vättestammen och efter långa "samtal" slutit ett avtal med dessa. Därmed har man en säkrad passage genom bergen och har kunnat monopolisera handeln med Staden O. De som försöker sig på att få en handelskaravan genom Ghry Bradkkol utan Handelsvägskompaniets sigill försvinner spårlöst.
Mitt scenario kommer börja med att rollpersonerna (ovetandes) är del av en olicensierad karavan, ledd av en underfundig och energisk halvlängdsköpman.
På den ursprungliga kartan över Klomellien (den lilla infällda i Spelledarboken) verkar det som att floderna Gimdis (den runt Bosza) och den andra som kommer ner från Hamurs berg först förenas och sedan rinner ut i Jaggaracksjön. Även om det inte ser ut så på den nya kartan så är det mer logiskt – floder brukar ju rinna någonstans. På så sätt så löper också en handelsled geom hela landet från Bozsa till Mercana.
...och nu när Torquemada nämner det så ser jag också att Jaggrack-sjön ser lite liten ut och att ön Joraga saknas.
Kvulmersjön som också omnämns hittar jag inte ens på EA kartan
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
Jag tror Kvulmersjön är ganska liten. Joraga går även under namnet Diamor. Samordningen är inte alltid den bästa. Hur som helst, jag har slösat bort eftermiddagen med att skriva en liten krönika om mina egna skapelser i Klomellien. Få se vad ni tycker.
I Mercanas hjärta, det vill säga inte bland de rikas väldiga villor, utan nära handelshusen och de larmande tavernorna, höjer sig Olem Den Lates gyllene kupol och tempel. Jag hade långt innan jag första gången satte min fot i Mercana hört mina föräldrar berätta om den märkliga tro som mercanierna bekänner sig till, men som de aldrig lyckats sprida ens i mitt älskade Klomellien.
Enligt deras lära skapades världen en gång av den uttråkade guden Olem, för att skänka honom en smula förströelse och muntration i hans eviga gudalivs många tröstlösa dagar. Men då han skapat världen fann han den bullrig, grå och enformig. Människorna slogs med varandra så att han fick ont i öronen, kvinnorna klädde sig i bylsiga kläder och dolde sina former från honom (Olems präster finner ingen motsättning i att deras gud är både allseende och hatar kvinnor i för många lager kläder), allvarsamma präster läste långa entoniga böner och överallt sågs buttra och missnöjda ansikten. Och Olem såg att det var trist. Olem sträckte ut sin hand för att krossa världen, så att han kunde få lite lugn och ro och kunde ta sig en stilla eftermiddagslur (återigen, olemiterna finner det inte konstigt att deras gud, som enligt dem själva har skapat Alltet, då och då tar sig en stärkande tupplur). Då fick han se en liten narr som hoppade runt på marken. Narren spelade en munter liten melodi på sin luta, han gjorde kullerbyttor och räckte ut tungan åt de fisförnäma adelsmännen. Och Olem, förvånad och road, drog tillbaka sin hand, lutade sig tillbaka mot sin gudomliga kudde, grep en näve tunnskurna och räfflade potatisar, och sade: ”Jag låter världen leva – en liten stund till.” Men Olem tröttnade snart på den lille narren, men se, då fanns något annat som fångade hans blick. Och så länge det finns någonting roligt, någonting förvånande, någonting vackert, någonting nytt och någonting upphetsande i världen, så länge skall världen bestå. Och därför bör vi alla roa oss själva och varandra, på det att Olem inte må tröttna på oss.
Så lär Olems skrockande prästerskap.
Mercanas inbyggare tar denna plikt på dödligt allvar. Det är förstås svårt att skilja på när de försöker roa sin gud, och när de försöker roa sig själva, men de gör inte heller själva denna åtskillnad, ty Olem älskar ljudet av andras skratt. Olems tempel är runt till sin skapnad, och höjer sig från mitten av en amfiteater som grävts ut och stenlagts mitt i ett stort torg. Denna amfiteater är sedan med hjälp av avskiljande väggar uppdelad i fem lika stora sektioner, inte helt olikt en uppskuren tårta. Framför varje sektion sitter eller ligger en stor staty av Olem på en avsats en bit upp på tempelväggen. Till sin gestalt är Olem tydligen en man av obestämd ålder med en begynnande kulmage, en överlägsen och blaserad uppsyn och en slapp kroppshållning. Han verkade vara klädd (fast marmorn gör det svårt att säga säkert) i den symbol för slapphet som de dekadenta magillriska adelsmännen kallar ”morgonrock”. Jag hörde någon säga att den inte var helt olik en magikers kåpa, och jag var inte sen att ge denne skymfare svar på tal, något som först verkade väcka munterhet hos de förbipasserande, som tydligen fann det komiskt att se mig skälla ut denne slusk som inte kunde se skillnad på en ämbetsdräkt och ett tygstycke från ett samkarniskt harem. Men plötsligt verkade stämningen skifta och flera mercanier hyssjade åt mig och bad mig vara tyst, stående som jag var inför Olems anlete (ty mercanierna tror att Olem kan se och höra genom sina statyer). En köpman utstyrd i en gul- och grönrandig rock sade rent ut: ”En offentlig utskällning piggar upp, men ingen vill höra en offentlig föreläsning.” Tillrättavisad mindes jag nöden av att smälta in i de miljöer jag beskriver, och återgick till att studera den ”tillbedjan” som pågick framför templet.
Vid foten av Olems olika statyer, och framför de drönare som satt sig på amfiteaterns olika avsatser, utspelade sig uppträden av det mest skiftande slag. En bard framförde balladen om Brand och Draken, men på ett sätt som jag aldrig tror den framförts i Ekeborg. Ty sångens ackompanjerades av fler och gladare toner än i dess hemland (efter vad sades mig av min bänkgranne, en kardisk ädling som faktiskt hoppades hitta en drake att dräpa i Brikhos berg. Jag hade ej hjärta att säga honom vad han skulle finna i Brikho). I nästa sektion visade akrobater och jonglörer upp sina konster, och i den bredvid stod en ensam man i en enkel dräkt och berättade vad jag inte kan kalla annat än lustiga historier. Ni betvivlar väl vad jag skriver, för det låter ju som att ställa en piga och plocka en höna på en scen, och förvänta sig jubel då varje fjäder faller, men en underlig stämning härskade vid detta tempel. Det var som om vårt blotta antal skänkte värdighet åt det plumpa och elegans åt det enkla. Mannen drog sig inte för att narras med sina åskådare, och jag kan än idag ej förstå det, både riddare från Addiaska och magiker från Bosza, jag själv inräknad, skrattade med och gladdes åt att man gjorde gyckel av oss. Tvenne timmar förflöt på detta angenäma sätt.
När jag till slut reste mig för att hiva mig över nästa avsats fick jag strax på den andra sidan se en gräslig svartfolksgestalt i en svart kåpa som satt och rensade sin tandade kniv från köttrester. Jag hade svårt att se det roliga hos en sådan grotesk, men publiken verkade spänd och förväntansfull. Plötsligt gjorde sig två överförfriskade dvärgar i full stridsmundering väg nerför trappstegen, högljutt skrålande på sitt säregna språk och svingande sina bredbladiga yxor. Jag förstod då att gladiatorspel, huru mot läran det än kan låta, hörde till Olems nöjen. Jag finner inget nöje i andras lidande och valde att studera hur solens sista strålar återkastades i kupolens guld. Folkets osmakliga jubel, och ljudet av stål mot kött, kunde jag dock inte utestänga. Jag förstod att lemmar åtskildes från kroppar, att striden var tillfredsställande lång och att dvärgarna tydligen bara hade dykt upp från en närliggande taverna, och, tro mig eller ej, att detta var fullständigt naturligt. Värst av allt var att trollet, eller kanske var det en rese, eller en sammanblandning av de båda, efter att ha besegrat sina bägge angripare, välljudande deklamerade en improviserad vers till sin egen ära och massans gapskratt:
”Dvärgablod i sanden skvätter
På hans skägg jag rumpan sätter
Dvärgaskallar är så små
Spräcker dem jag gör ändå”
Mer av samma slag följde. Dvärgarna släpades ut, och jag tror och hoppas att deras liv räddades av en helare, anställd av Olems präster, ty som en av dem senare sade mig: ”Att se någon få skallen inslagen är kul, men begravningar och diplomatiskt trassel är tråkigt. Och dåligt för affärerna.” För ett ögonblick hade jag glömt vilken gud som alla mercanier sätter främst, och han vilar inte mot en bädd av marmor utan är rund, nött, och klingar i min egen ficka. Utan tvekan var dvärgarna antingen diplomater eller hantverkare, och utan dessa bägge yrkeskårer skulle mitt land snart stanna helt, vad köpmän, krigare och magiker än må säga.
I den sista avbalkningen satt några trashankar under en skyddande baldakin. Mitt blod isades i ådrorna när jag hörde dem oskyldigt tralla och såg deras vanställda frisyrer. Jag skäms inte att säga att jag rusade in i templets innanmäte hellre än att stanna ett ögonblick i dessa livsfarliga dårars närhet. Om ni känner till Remuntra så vet ni varför jag på detta sätt gav upp min värdighet, om ni inte känner till det gör ni klokt i att förbli i detta lyckliga tillstånd. Långt senare skulle min gamle mäster förklara för mig att Remuntras vansinne är en smitta som sprids genom tanken. Mercanierna, vars tankar antingen är jordbundna eller lättsinniga, verkar vara immuna och kan därför skratta gott åt de krumsprång och det filosofiska nonsens som kommer ur strupar som kanske en gång sjöng de sanna gudarnas ära i templen, styrde nationers öden eller studerade magins hemligheter, detta nonsens som om det hade fått fäste i mitt huvud hade gjort mig till en dem, en lallande fåne glömsk av min konst och mitt kall.
Inne under templets välvda och smyckade tak möttes jag av en ofantligt fet man, som trots sin kroppshydda rörde sig mycket lätt och ledigt, ja han nästan studsade fram på sina små nätta fötter. Klädd i en bjärt röd klädnad och med väldiga svängda mustascher och en hög, spetsig, röd huvudbonad var han både vördnadsbjudande och skrattretande på samma gång. Han log brett, kramade om mig och sade:
”Hej på dig mitt barn, jag heter Bop ! Du ser lite ledsen ut. Vet du hur många dalker som behövs för att skruva på ett vagnshjul ? Inte det ? Tjugo ! En håller i hjulet och nitton snurrar på vagnen !! Ha ! Ha ! Ha! Ho ! Ho ! Ho ! Heheheh… Jaa, jag säger då det…”
Efter denna säregna presentation fick jag nöjet att bekanta mig närmare med den man som visade sig vara Olems överstepräst. Bop förklarade att värdighet var viktigt för en överstepräst, för det var alltid roligt att göra narr av de uppblåsta. När han sade det daskade han till sin egen svällande mage så att den dallrade och skälvde. Själv måste han ofta ducka under novisernas kastade tårtor, förklarade han, och om han bara skrattade istället för att bli arg skulle Skämtet Gå Förlorat, sade han med en för ögonblicket mörk stämma. Bop berättade också det mesta av det jag ovan har beskrivit för er. När en mercanier i mycket dyrbara kläder svassade förbi (hans ärende i templet skulle jag alltför snart förstå) utan att bevärdiga oss en blick, viskade Bop att hans skräddare förmodligen var dalker, ett skämt som jag inte kunde låta bli att le åt. Just då hörde jag klagorop från takvalven och frågade Bop hur det kom sig. Bop ville först inte svara, men medgav sedan att templets kupol var ägande åt självspäkning. Prästerna gisslade sig själva och bad Olem om nåd och förlåtelse för att de var så grå och dystra. Det var alltid bäst att vara på den säkra sidan och gardera sig, förklarade Bop lätt generad, och om Olem inte gillar själspäkning och kryperi kan han ju alltid titta bort, för vi gör det bara på denna enda plats. Jag bad Bop att få se kupolens insida, men han förklarade att åsynen av halvnakna präster och ljudet av allt deras gnäll inte gör någon människa glad, så det kunde han inte alls tillåta. Istället erbjöd han mig att besöka templets berömda källarvalv för blott några guldmynt. Ivrig betalade jag den begärda summan, och Bop ledde ner mig till en starkt upplyst kammare där svag musik svävade i luften och exotiska blomdofter retade näsan. Tyvärr var jag inte riktigt i stånd att uppskatta all den konstskicklighet som använts för att ställa dessa kamrar i ordning, för vart jag än vände blicken möttes jag av nakna eller halvnakna kroppar, inoljade och kråmande sig som ormar. I sanning bör den som tillbringat sin ungdom över dammiga luntor i höga torn ta sig i akt för världen utanför, vi känner inte dess vägar och frestelser. När Bop ledde fram en fager yngling endast iklädd ett mindre stycke tunt silke förmådde jag bara stamma till svar. Och när han lade armen om en ung mö, bad jag att få ursäkta mig, och rusade ut ur templet med en framhasplad ursäkt om konstens celibat på mina läppar.
Väl ute i den kyliga nattluften kunde jag bättre förstå denne remarkable prästman. Han antog att jag hade kommit till templet för att uppsöka dess bordell, ty varför skulle någon annars komma dit ? Och sedan hade han ansträngt sig för att avhjälpa min blyghet genom att tala med mig om alla möjliga ämnen som låg mig varmt om hjärtat, innan han ansåg att tiden var mogen för att glädja mig på det sätt som en mercanier gläds. Jag styrde min steg mot mitt värdshus och tänkte på vilken svår konst det är att roa andra. Han hade sett mig i porten, av mina kläder dragit slutsatsen att jag var magiker, och därefter sett till att alla hans skämt handlade om dalker, vars fruktlösa motstånd mot magi vi finner så komiskt.
När jag sedan, för att undkomma några sällsynt burdusa rumlande sällar, steg in i en liten kyrka som Den Lysande Vägen lyckats starta i vad som för dem måste vara syndens urnäste (Munzga undantaget, må Kaos sluka deras själar), så fick jag se ännu ett tecken på Olems närvaro i staden. Ovanför körens bänkar var ett öra målat på väggen. Det var, berättade en lätt irriterad klockare, Olems öra. Olem hade sina ditmålade öron och öron, och ibland sina händer, sin näsa och sin mun, både här och där i staden, där det fanns något som Olems präster trodde att deras herre skulle finna intressant eller njutbart. Av diplomatiska skäl, fnös han, hade till och med kerisgassen Ozymandias själv rått dem att låta det sitta kvar. Jag såg också att inget öra prydde väggen ovanför predikstolen, men valde att inte reta upp den sure proselyten utan tänkte istället bistra tankar om var Olems händer kunde tänkas målas. När jag tänker närmare på saken så kanske det fanns ett samband mellan de fem sinnena och de fem scenerna. Oturligt nog träffade jag inte Bop igen innan jag lämnade Mercana, så jag fick aldrig någon klarhet i den frågan. Jag återvände till mitt värdshus fast besluten att imorgon uppsöka de kvarter som i Mercana avskilts för dvärgar, halvlängdsmän, ankor och svartfolk.
Må Boszas eviga vishet vägleda mig och vilka gudar som nu än finns skydda mig. Eller, i Olems fall, låta bli att slå ner mig för min prydhets skull.
Klockrent, Torquemada. Ger en mycket givande bild av Olemismen och är dessutom roande, i härlig ÄS-tradition.
Geografin ser onekligen tämligen annorlunda ut på EA-SLB-kartan än de gör på Spelknepes version, och även om jag definitivt gillar den senare bättre så kan jag inte annat än hålla med om att det vore smidigt att ha med lite fler av de myriader av flodkrökar ÄS utsatt.
Det var precis när jag satt och rev mig i huvudet runt Gimdi->Jaggarack-bitens avsaknad som jag började grunna över möjliga fraktbekymmer från Hamor.
Rent spelmässigt sett är jag lite ambivalent. Å ena sidan påvisar originalet att det finns en smidig fraktrutt flodvägen ända ned till Bozsa. Å andra sidan skulle avkapningen vid Jaggarack-sjön innebära en massa intressanta möjligheter till äventyr. Tål att kluras på.
