ErebAltor.se

och jag fortsätter att få ur mig mindre viktiga artiklar som alla fortsätter att bygga upp Kardien pusslet

Bruksdjur
Echterna har ett varmt förhållande till hästen. Man har alltid varit ett beridet folk och tillhörde dem som tidigast använde sig av riddare i strid. För en echt är det otänkbart att äta hästkött och häststöld kan bestraffas med döden. De flesta echter, även bönderna, äger en häst. Vanligast är de starka men lite sega arbetshästarna som plöjer åkrar och drar kärror. Högst i rang bland hästarna står divrahingsten, som endast används av riddersmän.

Divrahingst
Divrahingsten är framavlad enbart i syfte att duga som stridshäst. Den är inte högre över manken än de flesta andra hästar, men betydligt kraftfullare och explosivare. En divrahingst kan utan problem bära en riddare i full rustning och spränga fram över slagfältet i hög fart. Förutom sin styrka och snabbhet är de även uppskattade för sitt temperament: en divrahingst är född för att strida och är mycket lätt att stridsträna. Många riddare skryter om hur deras hästar tycks längta efter att få slänga sig ut i stridens hetta. Divrahingsten är en rapp (svart) häst och ett riktigt praktexemplar har inte hårstrå på kroppen som ens bleks i solen. Alla riddare har inte råd med en divrahingst då dessa är i allmänhet dubbelt så dyra som den genomsnittliga stridshästen. Praktexemplaren har endast högadeln råd med.

Inmarkafår
De spetshornade Inmarkafåren påminner mycket om de vilda bergsfår som domesticerades i just Inmark för tusentals år sedan. De är ganska små till växten och ger dåligt med kött. I gengäld ger de en ytterst finhårig ull. Ullen exporteras runt om kopparhavet och vävs till tyger av högsta kvalité. Då fåren trivs illa i hetta vallas de upp på bergssidorna om sommaren för att återvända till dalgångarna om vintern. Adeln i Inmark håller stora hjordar och är ytterst måna om att bevara betesmarkerna öppna så att fårens vandringar inte hindras. En intressant detalj är att ullen inte behöver klippas från fåren, om våren fäller de sin päls och ullen kan dras av fåren för hand.

Långhornad Divratjur
På den torra divraslätten i östra Satgherin vallas stora hjordar av långhornade divratjurar. Från spets till spets kan deras horn mäta upp till sex fot. Tjurarna är kända för att vara tåliga mot torka och svält, vilket emellanåt är nödvändigt. Täckningen varierar från ljusbeige till vit.

Känns som man kommer att få bläddra igenom en välmatad och intressant PDF:fil inom en snar framtid!

mikulur skrev: Känns som man kommer att få bläddra igenom en välmatad och intressant PDF:fil inom en snar framtid!

Tyvärr så är inte alla helger lika långa och fyllda av sjuka barn (men inte för sjuka) och arbetande hustrur.

Inte riktigt kunnat hänga med här på senaste... men det ser ut att vara mycket bra arbete mäster Regil!

Gillade tornmarken!

Regil skrev: Förresten så kommer jag att behöva hjäp med att få fram en lika fräck magikerakademi i Ekeborg. Jag gillrar inga fällor, men om du får någon ide så kan du väl posta den i Kardientråden, så tar jag hand om den sedan

Ha, jag känner nog igen en fälla när jag ser en , men gillra du på bara, det är riktigt roligt. Dessutom är det ju bra för hela projektet med lite korsskrivande.

Dessvärre har jag inte något att komma med i det här fallet...
Det enda som slog mig var att istället för att beskriva platsen, så kunde man beskriva endast personer. Personporträtt ger ju ofta en ganska "närgången" bild av världen och kan bli rätt inspirerande.

Typ, om man tänker sig att magiskolan (det var väl en elementarmagiskola?) har 7 magistrar (rätt titel?) som är högsta höns, en för varje framforskat element, och sedan plockar fram några av dessa och beskriver dem med anknytningar till staden, landet och kanske några saftiga plotter, så kan det ge en ganska bra bild av både skolan och hela staden med samma.

Jag skall göra ett försök:

Magister Uluban Arakk, högaktad mineraldissektor och utlärare av jordelementets magi
Spindelskör och sprödlemmad frasar den skinntorre gamla magister Uluban genom magiskolans kalkstenskorridorer. Den lilla spetsnästa mannen tenderar att dyka upp på de mest oväntade ställen, likt ett torrt löv som plötsligt prasslar iväg med vinden. Han har för ovana att glida genom stenväggar eller stängda dörrar, utan att knappt notera det själv, och han lämnar allt som oftast bestörta skolaster efter sig i korridorerna, försynt ropande och hoande efter "Ärevördige Magister".

Förutom en djup kunskap i jordmagins djupaste hemligheter besitter han också en förvånansvärd skicklighet i diverse trolleri- och fingertrick, och mången skolast har låtit sig luras av hans långa och bleka insektliknande fingrar och trott sig se riktig magi när han plockat fram småsten av gnejs och fältspat ur tomma luften.

Det sägs att han aldrig äter och aldrig sover, och även om detta inte är helt sant så har han utvecklat en förmåga att likt en orm smälta det lilla han förtär i en ytterst långsam process. Han har obehag för allt som på sätt eller annat är väldigt levande. Helst äter han salter och gammat hårt bröd, och det också så sällan som möjligt. Det som egentligen håller honom igång är pollen från den giftiga bergkorallens blommor, en drog och ett fruktat gift som den beniga magistern blivit kraftigt beroende av. Drogen köper han via en bulvan; glädjeflickan Ní på horhuset "Fröken Deldas frestelser" nere vid Linhamnen. Den egentliga langaren är en inmarkisk smugglare och våldsgörare med en liten lågriggad karavell för "fiske och småhandel".

Bergkorallens dyra pollendrog har försatt Uluban i ekonomiskt trångmål och pantlånaren Halmas Hålhaka har satt sina råskinn att hålla ögonen på magistern.

Drogen förtärs genom att först uppblötas i ammonium, en obehaglig vätska som Uluban använder för att konservera små bergsorganismer med. Dessa små larver och ödleliknande urdjur, prydligt inlagda i små bruna flaskor, pryder i mängder väggarna i Ulubans etudium.

Helt enkelt underbart! Mästerlig personbeskrivning Vije!

Ta också en titt på Nohstrils Elementarakademi i Sinkadus för titlar m.m.

Tyckar att det var ganska mycket, och bra, för att vara ingenting

Förutom att jag kan komma att ändra någon detalj (det blir kanske en losdrivisk smugglare istället) så är det taget!

Gillar mäster vije!

Bra! Mer litterära texter är alltid stämningsskapande!

Härligt Mäster Vije!

Växer bergkorall i berg eller under vatten?

Regil: I förbindelse med soltågen har jag namngett två echtiska jarlar och för att de inte skal glömmas bort har jag lagt till dessa i Kardiens regentlängd på wikin.

http://www.erebaltor.se/wiki/Kardiens_regentl%C3%A4ngd

Ser det bra ut?

birkebeineren skrev:Regil: I förbindelse med soltågen har jag namngett två echtiska jarlar och för att de inte skal glömmas bort har jag lagt till dessa i Kardiens regentlängd på wikin.

http://www.erebaltor.se/wiki/Kardiens_regentl%C3%A4ngd

Ser det bra ut?

Absolut.
Det blir jättebra.

Fortsätter här med Ekeborgskolan. I all hast hopkastat...


Shadaris Omoru Mho, magister över mörkerelementets magi
Shadaris härstammar från Oimis glänsande glasdyner i det sydligaste Sombatze. Hon är ättling till såväl havsfarande alver som högättade glashavsfurstar och det går inte att ta miste på hennes stolta bakgrund när man ser henne.
Hon är mycket lång och rör sig oändligt långsamt och sirligt. Som klädnad bär hon endast florstunna svep sydda av nattfjärilsvingar samt siden spunnet av silverlarvens blekvita ludnad. Varje kväll tvår hon sig i ett bad av tårar från de nyligen avlidnas andar och två slavar strör oupphörligt sombatzisk sand framför hennes fötter (och sopar upp bakom henne), eftersom hon avgett ett löfte att aldrig beträda annan mark än den hon fötts på.
Hon tjänar hängivet det namnlösa urmörkret, och har upprättat ett litet tempel i den västra flygeln av skolbyggnaden. Detta har blivit något av ett problem för magiskolan, då den karismatiska magistern fått ett litet följe av lärjungar och vid sidan om arbetet på skolan ledsagar dem i urmörkrets tro. Givetvis ser inte den Lysande Vägen på detta med blida ögon, för fast den nog i princip är tolerant gentemot övriga religioner, går det inte att acceptera att en kungligt understödd (??) organisation öppet flörtar med okända gudomligheter.