ErebAltor.se

Jag vet att jag har lovat att fortsätta med beskrivningarna av Zorakins kvarvarande hertigdömen, Torilskogen och Nordbergaskogen och dessa kommer inom en snar framtid. Men innan dess ett avsnitt om Ransarderna.

Efter en del diskussioner med Fafnir om Sardernas historia verkar det som om de ursprungliga Sarderna kan ha varit ett folk som huvudsakligen praktiserade ett halvnomadiskt liv med svedjebruk och boskapsskötsel. Ungefär som Svedjefinnarna i Sverige.

Det kan ha gått till så här. Till att börja med vandrade Sardernas stammar runt relativt planlöst, hittade en lämplig plats...gärna i närheten av ett vattendrag. Brände och röjde mark där och sådde sin spannmål (framförallt korn eller råg) och lät boskapen (skogsgetter och småvuxna kor?) beta i skogsområdena strax utanför boplatsen. Man livnärde sig på jakt, fiske, mjölken från getter och kor samt från spannmålen och rovorna från svedjefälten. När marken var utsugen vandrade man vidare till nästa plats.

Namnet Sard kan komma härifrån. Det kan ha betytt ungefär "den Svedda jorden" (Jord = Ard). Men så småningom dragits ihop till Sard.

Så småningom skapade i alla fall de olika Sard-stammarna revir. En stam hade ett revir inom vilka stammen vandrade runt från ett brukninsområde efter det andra allt eftersom jorden sögs ut. När stammen vandrade bort tog skogen över, läkte såren efter människans brukande och återställde marken.

Sarderna började nu begrava sina döda i griftgravar och dösar som blev utplacerade i närheten av de områden där människorna brukade återvända till och röja fram sina boplatser all eftersom tiden gick. Dessa gånggrifter blev därmed även en slags revirmarkering som berättade för förbipasserande att marken var upptagen av en annan stam.

Nu min egen tolkning av dessa gamla gånggrifter och revirmärken nutida betydelse.

Idag brukas inte längre dessa gånggrifterna som begravningsplats av Sarderna. Idag äger Ranerna deras land. Det sägs dock att en del Sarder fortfarande använder dessa åldriga monument under nattliga religösa riter.

Hur som helst, man kan fortfarande se dessa ålderdomliga grifter och dösar runt om i Ransard. Ibland är de placerade på väl synliga höjder endast beskuggade av enstaka körsbärsträd eller ekar. Men ofta är de dolda av igenvuxna lundar av alm, gran och lind vars mossbehängda grenar och bladverk böjer sig ända ner till marken och sveper i vinden likt hängande draperier.

En del gånggrifter och dösar är anlupna av den overksamma tidens tand i form av tjocka lager av mossa, stenbeska och vintergröna som tycks klä in dessa uråldriga monument i ett mjukt, smaragdgrönt täcke och som ibland hänger ner över takstenarnas sidor likt ett kläde på en rikt smyckad brud. Andra dösar verkar oberörda av tidens verkningar och växters omfamningar. De står lika kalla, skrovliga och nakna som när de en gång restes. Det är som om dessa sköts och övervakas av någon, till synes, osynlig hand. Ibland, om man sitter alldeles stilla och tyst vid dessa stenblock, tycker man sig till slut höra viskningar, andetag eller tysta förstulna steg och man tycker sig ana en närvaro. Ofta börjar man slutligen känna sig illa till mods, som om osynliga blickar borrar sig in i ryggen på en.

Att gå in i en sådan gånggrift anses inte vara tillrådigt då fler av dem ofta verkar vara bevakade av synnerligen ogina och retliga andar eller gastar som någon bortglömd stams schaman har satt att vakta sina döda fränders ben.

Just så.
Som jag beskrivit ransard så brukade sarderna jorden när ranerna invandrade. Birke undrade hur dom lärde sig denna konst, och här är vi kanske ngt på vägen.

Jag och Fraxe fnulade även lite kring möjligheten att sarderna "uppfann" svedjebruket genom krigiska handlingar. Ngt i stil med att man bränd sina fienders bosättningar och såg att marken gav mer där. Således började man offra eld och blod till marken för att belönas med rikliga skördar. Med åren försvann blodsoffret men svedjebruket bestod. Sarderna fick under långa tider ett ganska dåligt rykte då de brukade eld mot sina fiender, men blev med historiens gång mer av jordbrukare och mindre av krigare. När ranerna vandrade in i sardernas nya land kunde de i stort helt ge upp sina krigskonster enligt ransards historia.

Men varifrån kom spannmålet? När och hur kom dom på att sädesslagen var att föredra framför samlande och jakt? En enkel lösning är förstås att låta det vara höljt i historiskt dunkel, men jag är själv ganska nyfiken...

Klistrat från magillretråden:

Citat:
640 f.o. Sammandrabbningar med barbarer ifrån de Trakoriska öarna runt Moril Dilaz drivs tillbaka med hjälp av ett helt folkslag av Narguriska barbarer som är på vandring. De har en gång i tiden varit legosoldater i Jorpagnas tjänst men har nu ledda av de tre Milluriorna Ilmangus, Kallingus och Urtalus bestämt till att åka hem till Aesirs heliga länder för att sprida det rena blodets kraft. De skänks som tack skepp av ståthållaren av Maeril Drilum och seglar norrut för att några årtionden senare slutligen finna ett hem på den lilla ön Ranz. Denna händelse glöms snart bort av jorerna i Magilre men är nedtecknad i en passage i det mycket långa Ransardiska eposet Jorparim som behandlar deras legendhistoriska ursprung. Det utgör en del av anledningen till att Ranerna faktiskt då och då kan tänka sig tala med magiller som bara smått lägre stående varelser än idag.

Att ranernas förfäder skall ha kämpat i Drylo funkar för mig men tycker Fafnir skall få uttala sig först. Gillar namnet ”Jorparim”. Något helt narguriskt folkslag låter inte helt överens med övrig narguriana men många värvade narguriska förband kämpar i den joriska kejsarens tjänst och det kan ha varit några sådana som drev tillbaka barbarena (tjugiska isbarbarer kanske den exakta benämningen?).

Citat:
657 f.O.
En liten grupp krigare letar sig upp till västnargurernas länder. De har tjänstgjort i Kejsardömet Jorpagnas legioner och för med sig en överlägsna stridsteknik. Målmedvetet och brutalt söker de sig en bostad som de till slut hittar på ön Ranz.
Då den invandrade krigargruppen håller sina sinnen rena från annat än krigskonsten och sin fysik ren genom fortsatt hård träning börjar de kallas för "de rena" eller "det rena folket" - Ranerna.
De idkar viss handel med sarderna, men håller sig mest för sig själva. När jorderna åter gör en räd mot sarderna möter de plötsligt väl diciplinerat motstånd i de nyinvandrade ranerna. De jordiska stridsmännen nedgörs till sista man och deras fartyg tas i beslag.




Då ska vi se om jag kan komma med lite inlägg i det hela också...

Årtalen diffar. 640f.O är efter 657f.O Således borde ranerna passerat det blivande magillre på vägen till det blivande ransard. Kanske omkring 660f.O? 3 års irrande från magillre till ransard låter väl rimligt.

Byter gärna "ett helt folkslag " mot "en väldiciplinerad trupp" eller liknande vagt som sammanfaller mer med andra inlägg. "Mindre grupp" som vi använt kan också vara missvisande då det kan tolkas som "typ 20"
Vi kanske ska hitta en gemensam beskrivning som är lätt att tolka till sin fördel både uppåt och nedåt?

Milluriorna: Är det en jorpagnisk grad från källorna eller en nyskapelse? Dom bör väl ha ngn form av jorpagnisk grad. Om det inte krockar med ngt annat så funkar ordet för mig.

Ilmangus, Kallingus och Urtalus: Här fick jag en idé om att kanske skriva ngt i stil med.
Ilthe, Kaerl och Urthus. (Jämförelser med de få bevarade källor från Jorpagna gör gällande att det skulle kunna röra sig om Milluriorna Ilmangus, Kallingus och Urtalus. Dessa omskrevs för sin effektivitet och brutalitet i att nedgöra barbarer och kan mycket väl själva höra till de nargurer som städslades av Jorpagniska Imperiets)


bestämt till att åka hem till Aesirs heliga länder för att sprida det rena blodets kraft Rimmar lite illa med vad som skrivits tror jag. Aesirs lära är relativt ny och outvecklad än, och lär inte ha hunnit ner till de av imperiet städslade nargurtrupperna. Sannolikt finns här bara rester kvar av nargurernas vördnad inför gudinnan. Aesir kommer senare starkt förknippas med ranerna, men de är inte ursprunget. Jag kan tänka mig att spinna vidare på hur stor roll ranerna har med den framväxande aesirtron. Som jag tänkt det så var det snarare så att ranerna behövde land då deras tjänst var över. Deras egna klaner var i stort splittrade och då de kämpat mot nargurer i öst var det inte ett alternativ. Således drog de sig mot nordväst i spåret på de folk som tidigare gått den vägen; västnargurerna, med vilket de inte hade ngt otalt.

Att de kämpar mot vilka det nu verkar lämpligt där de kommer, tycker jag låter bra:) De är krigare och erbjuds städsling. Mot mat och guld ställer de sina spjut mot tjugerna(?) och frälser magillrerna. Skeppet är av stor nytta för att kunna ta sig till det blivande Ranz. Gillar också Jorparim. Det kanske är den första delen av Ransarderrimmen?

Fafnir skrev:Just så.
Som jag beskrivit ransard så brukade sarderna jorden när ranerna invandrade. Birke undrade hur dom lärde sig denna konst, och här är vi kanske ngt på vägen.

Jag och Fraxe fnulade även lite kring möjligheten att sarderna "uppfann" svedjebruket genom krigiska handlingar. Ngt i stil med att man bränd sina fienders bosättningar och såg att marken gav mer där. Således började man offra eld och blod till marken för att belönas med rikliga skördar. Med åren försvann blodsoffret men svedjebruket bestod. Sarderna fick under långa tider ett ganska dåligt rykte då de brukade eld mot sina fiender, men blev med historiens gång mer av jordbrukare och mindre av krigare. När ranerna vandrade in i sardernas nya land kunde de i stort helt ge upp sina krigskonster enligt ransards historia.

Men varifrån kom spannmålet? När och hur kom dom på att sädesslagen var att föredra framför samlande och jakt? En enkel lösning är förstås att låta det vara höljt i historiskt dunkel, men jag är själv ganska nyfiken...

Redan detta sätt att bruka jorden förekom i större delen av Europa under stenålder och bronsålder. Likaså förekom handel. Folken vandrade också runt betydligt mer från landsända till landsända medförande sina ägodelar och sin boskap. Man stötte ihop med andra stammar och handelsresande i flinta, tyger, skinn, bärnsten eller tenn och koppar. Dessa möten förde också med sig kunskap om ny teknik samt nya sätt att bruka jord. Nya former av tamboskap, nya gräsarter.

Parallellt exempel från Tellus: Under bondestenåldern fram till äldre järnålder dominerar boskapskötseln som brukningsform men man röjer även upp mindre odlingar innanför gärdet. Grödan som dominerar är majrovor och olika veteformer.

Under bronsåldern ersätts i allt högre grad vetet av korn som blir det dominerande spannmålet - samtidigt pågür det en intensiv handel i europa där salt, tenn och koppar fraktas norrut och österut medan bärnsten, hudar, skinn och slavar frakats söderut. Medan handeln följde kornet.

Under äldre järnåldern pekar vissa fynd på att råg infördes tidigare i Mellansverige än i sydsverige vilket i sin tur skulle peka på ett införande av rågen från öst i samband med migrationerna under folkvandringstiden. Majrovan fortsätter att vara en populär gröda genom hela historien fram till potatisens införande.

Så översatt till Sarderna....sannolikt har de lärt sig kunskapen om spannmål via handel eller via sin egen eller genom andra folks migration.

Jag har nu wikifierat Birkes fina sammanställning av forna nationer i ransard.

Tycker att Andreaskorset kan spikas som det "Aleriska korset" om inte ni andra är emot det. Aleriska korset blir således en av Aesirs symboler...

Kan för övrigt lägga upp den lilla text jag skrev förut till Jorparim om du är intresserad. Den är ju anpassad till min egen kampanj som började 598 och slutade 605 där just häxan hilkringla kom lös eftersom Caorm Alvvän var en sådan kåtbock att han skaffat sig en otrolig mängd ungar. Hilmkringla deltog sedan på Alleriens sida under kriget innan rollpersonerna kunde besegra henne.

Jorparim

Hilmkringla Saga
Trenne vore de Millurior från fallna riken som vandra i Ard
Kallingus, Ilmangus och Urtalus voro de
Törsta efter makt över gamla riken från Ranz till Kard
Men än mer sukandes efter sina vapenbröders arme.

Så kommo det sig att i ylarnas träsk föllo Kallingus till föga,
för vargmäns tänder och Ilmangus list.
Hans dotter Hilmkringla gåvo till Kallingus sitt onda öga
Ökade den svekfulles chans att bli kvar till sist.

Urtalus voro dock både stark och lärd.
Han såg igenom Ilmangus lögner och ränker
När förrädaren på ön Bilge vilade vid en härd
Dennes flotta han i mörkret sänker

Ilmangus förbannar sin fiende i hat
Medan hans här svulto ihjäl
Urtalus har icke tid att vara lat
Snart han hela Rans Ard ha under sin häl.

Kvar i Ilmangus borg sitter alena och arg
Hilmkringla och svär hämd mot Rans folk.
Uttalar en förbannelse ack så ond och karg
Förseglar denna med att i sitt bröst sticka en dolk.

I mörker och ondska blinka herre av hat och smärta
Sybaricus Macru tala om hämnder så ljuva
Hilmkringlas liv skonas och svart och giftigt blir hennes hjärta
Förvrider häxans sinne och hennes moral han skruva.

Med nyvunnen kraft ifrån urminnes tider
Hilmkringla dräper Urtallus helt lätt
Rans folk under häxans tyranni lider
Medan dess legioner mot demoner och svartkonst står sig slätt.

Ur vinter och kyla i kallaste nord
Mörkrimner skåda häxa så fruktads makt
Drömmer om dennas tidigare mord
Känner sig hotad och blir på sin vakt.

Irmalla prästinnan från djupaste kyla
Samla halvfolk under sin fana
Tillsammans med vargmän hon mot månen yla
Med alver som hennes väg bana.

Binda Hilmkringla i gåtors rum
Tills prinsessors blod flyta i tiofaldigt
Tills herre av Ran vara så dum
Att han avlar så väldigt

Irmalla själv för trolldom falla
Hennes sömn förtrollad och lång
Sörjd av många saknad av alla
Tills hennes öde återigen av hjältar sätts igång.

Hilmkringla åter ur sitt fängelse skrika
Hennes händer över Rans Ard åter dra fram
Bringar tusenårig hämnd på fattiga som rika
Krossar storhövdingars hus ner som jättelik ramm.

Nytt försök

Sardland -det ursprungliga Ransard

Litet är känt om sarderna innan folkvandringen till Kard. Från legender och brottstycken ur åldriga texter går dock att anta att de tidigt var ett eldens folk. Det finns en nargurisk legend som uppger att en av gudinnans stammar, i krig med en annan nyttjade eldens vilda kraft och utplånade sins fiendes hela hemman. Den mark som druckit blod och eld, belönade segrarna med att året efter ge en rikare skörd. Stammen som enligt vissa källor skulle komma att kallas sarder (ung, den svedda jorden), Fortsatte därefter att under sina runtflyttningar sveda jorden och dränka den i blod och jorden fortsatte att tacksamt föda dem.

Någon gång omkring 900 f.O vandrade sarderna in och bosatte sig i det område som kom att kallas Sardland.
Naturen var obruten av människa, men jorden bördig, skogarna fulla med vilt och havet till bredden fylld med fisk.
Under de kommande århundradena började sarderna tämja naturen omkring sig. Bysamhällen började spira, man började hålla sig med boskap och odla upp marken. I samma takt som sarderna tämjde naturen så började naturen tämja den barbariska elden i sardernas bröst. Inga fiender störde dem och man levde i sådant överflöd att konflikter inom det egna folken sällan behövde utbryta. Enstaka räder från de båtburna jorderna och sällsynta meningskiljaktigheter med de nordliga belgotherna var inget som allvarligt påverkade deras välstånd. Deras förståelse för jorden ökade. Man behövde inte längre offra blod och eld till den. Vissa myter gör gällande att kunskaper inhämtades av mystiska väsen kallade Vaenir.

Omkring 700 f.O tilltar jordernas räder. Sardland ligger rikt och folket har liten erfarenhet av strid. Sardernas hövdingar rådslår och enas under en sardisk storhövding. Jorderna är militärt överlägsna och försvaret mot desamma rör sig mer om varningssystem med fyrbåkar och evakueringsplaner. De kustlevande sarderna lär sig leva med att ständigt hålla ett vakande öga mot havet.

EDIT: Rödmarkerat

ser jättebra ut!

Kan detta vara en av de raner som påbörjade den långa marchen från imperiet mot Kard?

Perfektemundo!

Absolut Det måste det vara
Ser bra ut

Timorer på flykt undan den ranska invasionsarmen....kan det vara en fursteson/flicka som ligger i knytet? kanske t.o.m en arvinge till tronen?

Et fint bilde fra en spennende historisk hendelse som kan passe ganske bra inn i denne sammenheng.

I vår verden er dette maleriet av birkebeinerne Torstein Skevla og Skjervald Skrukka, med Håkon Håkonsson på armen på flukt fra baglerne rundt 1206 e.Kr. Men jeg skal ikke avspore diskusjonen med norsk middelalderhistorie

(Hur gick det för Håkån?)

*Man hör skriande gripar över trädtopparna* Mycket stämningsfylld bild Gillar den massa