Textförfattaren ovan ej okänd. Det är sannolikt ett stycke ur Jerome Monardes ännu inte fullständigt publicerade Aidniska kapitel ur "Erebs träd och skogar" skrivet kort efter hans misslyckade expedition till Gladaskogen. Hans pentiska guider övergav honom sedan han insisterat på att expeditonen skulle fortsätta till Gladaskogens inre...av guiderna kallat "Mörkrets hjärt". Efter att ha irrat runt i skogen i en vecka och förlorat halva manskapet till okända öden räddas de till livet av ett halvlängdsfolk som visar dem vägen ut.Regil skrev:Jag forsätter, svävande på en tidvåg av inspiration.
Stort tack till Vije och Fraxinus, Gladaskogen hade inte varit densamma utan er!
Gladaskogen
I mitten av Faltraxnäs ligger Gladskogen som täcker gott och väl en tredjedel av dess yta. Skogen har dåligt rykte och undviks av befolkningen i dess närhet. Man talar om skogen som farlig och känner sig missmodig då man tränger in i dess djup, utan att kunna förklara varför. I skogens utkanter fäller man träd och hämtar bränsle, men få beger sig längre in i skogen än att man kan återvända innan mörkret. Sanningen är att folks rädsla på många sätt verkar ogrundad. Skogen har ingen population av något rovdjur som utgör en fara för människor och döljer inte heller troll, orcher eller andra svartfolk. Trots det skulle de flesta som bor i dess närhet hellre bege sig upp i de svartfolksinfesterade Aidnebergen än att korsa Gladaskogen. Inga vägar eller stigar leder genom skogen som utgör ett gigantiskt hinder för handel och resanden.
Det finns många sagor och legender om Gladaskogen. I en populär som finns i flera olika varianter berättas om en ung vän mö som beger sig in i skogens utkant för att plocka blommor/örter/fly sin elake blivande make. Hon går sedan vilse och kommer inte åter. Inte förens en mansålder senare då hon plötsligt återvänder till sin by/ sitt slott. Det tar dock ett tag innan hon lyckas övertyga sin omgivning om vem hon är då hon inte har åldrats en dag. Allt hon kan berätta om tiden borta är att hon kom till en tjärn där älvorna dansade och sedan har hon bara minnesfragment av älvor, underskön musik och skogens mystik. Hon levde sedan resten av sitt liv i sin barndomsby/ slott, men var en särling som ofta drömde sig bort, talade med osynliga figurer och utvecklade en synsk/magisk förmåga.
En annan legend som har sin början är den om draken Tallerin som kom krypande ut ur Gladaskogen, brände kungliga slottet med alla tronarvingarna och spred död och skräck omkring sig till dess han dräptes av hjälten Brand som sedermera blev kung över Kardien. Förutom draken så har även vid ett par tillfällen lindormar kommit krälande ur skogen. Vid ena tillfället kravlade den sig fredligt bort till havet och försvann, men den andra, Grinfaraormen, terroriserade landsbygden i tre månader och dräpte ett par dussin riddare innan han slutligen togs av daga av Baron Riddar Gadaryus av Rosenskog, legendarisk hjälte från kriget mot Svarta tornet och blodsbroder med Kung Vidar V Hjältekonung.
Det senaste tillskottet är historien om Hertig Arn av Grinfara som begav sig in i Gladaskogen för att jaga, skiljdes från sitt följde då han satte av efter en enorm kronhjort och sedan aldrig har återsetts. Möjligheten finns att han råkade ut för någon olycka och avled, men de som bor i närheten av skogen vet bättre – hertigen är älvatagen.
Det är inte många, om ens någon, som känner till hela sanningen om Gladaskogen. Sanningen är att skogen är äldre än mänskligheten själv. Under forntiden vredgades Etin/gudarna över de styggelser som befolkade Altor. Etin/gudarna förgjorde så dessa genom en serie enorma katastrofer. Gladaskogen är en av få platser som undgick denna våg av förstörelse och har stått på samma plats sedan innan mänsklighetens tillblivelse. De yttersta delarna av skogen är precis som vilken skog som helst i Kardien . Lite längre in tar urskogen överhand. Här växer förhistoriska trädslag som inte ses någon annanstans på Altor. Några av dem påminner starkt om sina sentida ättlingar, andra antar märkliga former, täcks av stenhård, blåsartad, bark eller bekläds med barr som är flera alnar långa. Träden här är gamla, många över tusen år, men de är inte uråldriga och här och var skjuter ungträd upp sina skott och strävar mot lövtaket ovan. I skogen lever allehanda knytt och älvfolk. Dessa är inte på något sätt ondsinta, men de vill heller inte väl. Den som vet ur man undviker eller blidkar dessa löper sällan någon fara, men för den oförsiktige kan ett möte med älvorna sluta som för den unga mön i sagan eller Hertig Arn. Däremot finns här få eller inga alver och ingen har någonsin sett satyrer, kentaurer eller liknande i skogen. Däremot bebos skogen av penterna som lever ett liv i skogen som är genomsyrat av vidskepelse. Penterna vet vilka andeväsen som man måste offra till, vilka delar av skogen som bör undvikas och vilka tider på året och dygnet som kräver extra uppmärksamhet.
De vandrare som beger sig in i skogen brukar ofta vittna om att de till en början kände sig tillfreds och trivdes med att färdas genom den till en början ganska öppna skogen. När sedan skogen ändrar karaktär och träden blir allt mer annorlunda börjar missmodet koma krypande. Man får känslan av att vara på fel plats, en plats där man inte hör hemma. ”Som en faltrakisk bonde vid hovet eller en dvärg till sjöss”. Den som inte tar sitt förnuft till fånga utan fortsätter kommer så slutligen till skogens mitt.
Gladskogens mitt utgörs av uråldriga kolosser till träd, döda men ändå i liv. Förstenade lövlösa knotstammar av benhård kärnved och envishet, som varken yxa eller eld biter på. Marken är mörk och otillgänglig. Väldiga rotbalkar, spruckna grenknölar och snedvridna stammar, breda som borgtorn. Ett virrvarr av massiv livlöshet dit Etins ljus inte når. En värld där andra, äldre gudar råder. Långt inne i skogen känns det som om tiden skulle upphöra att existera. Allt är stilla och tryckande och levande varelsers hjärtslag blir allt långsammare ju längre in de tränger.
De finns de som menar att tiden faktiskt står stilla i skogens hjärta, och om man kan anpassa sig till skogens rytm, kan man leva hur länge som helst där inne. (Visserligen i nåtslags disig halvdvala...) Några menar på att man kan stöta på hur gamla varelser som helst där inne, andra hävdar att de har gjort det. Mötet verkar i sådant fall inverkat menligt på deras mentala hälsa och dessa personer tas aldrig på riktigt allvar.
Vissa människor säger att gudarna planterat träden upp och ner, så att deras lövkronor växer under jorden, och det som man ser är deras mörka rötter. De gamla jättarna till träd spräcker dock löv ungefär en gång på 100 år; tjocka mörkgröna bladverk som sakta tränger fram ur mosstäckta och till synes helt döda grenar. Efter ett halvår är hela trädkronan intäkt i ett ofantligt virrvarr av frenetiskt växande lövmassa och slingrande klängskott. Lövverket står sig i ett par år, men antar snabbt den gråa och bruna färgtonen från resten av skogen, och det sista året hänger endast tunna sjok av frasiga och döda löv kvar. En enda trädkrona av dessa bjässar motsvarar en hel normal skogsdunge, så när ett träd spräcker löv bildas en veritabel oas av dunkel grönska mellan allt det gråa och förtvinade.
Försök att karaktärisera dessa träd har vid ett tillfälle gjorts av mandelordens munkar. Det mödosamma och farliga arbetet gav inte någon frukt, för trots att de livlösa giganterna vid en första anblick ser liknande ut, kom man fram till att i skogens djupa kärna är varje träd unikt och kan inte kategoriseras tillsammans med något annat träd.
En reseskildring. Okänd författare, som tyvärr aldrig tycks ha nått skogens hjärta:
Stigen går längre och längre in i en allt dunklare skog. Smaragdgrön mossa väller fram över den blockrika marken. Strutbunkarnas blad växer upp ur marken likt skimrande ljusgröna fontäner. En liten bäck strilar fram från en mossbehängd bergsbrant, ner genom mossa och dess porlande läte följer vandrarna i på deras väg genom skogen.
Skogen tycks alldeles tyst sånär som på ett vagt mumlande som tycktes komma från trädkronorna när den svaga vinden berördes deras styva blanka barr eller märkligt formade löv. Runt en lite källa virvlade dimslöjer runt, svepande och glidande längst mosstäcke, stammar och strutformade ormbunkar.
Träden former antar allt märkligare former och proportioner, blir alltmer förvridna, knotiga och märkliga. Rötterna väller ner från stammar likt tentakler som girigt söker sig ner i jorden. Enorma ekliknande träd breder ut sig med förvridna grenverk likt urtidsodjur som mitt i ett raseriutbrott piskat sin omgivning för att därefter förstena på sin plats.
Vissa träd tycktes aldrig ta slut, deras stammar fortsatte vindla sig uppåt, uppåt mot en avlägsen krona som delvis skymde himlen. Man kunde knappt se slutet på trädens toppar. Dessa döljer de dunkelgröna kronorna och trädens höjd med gemensamma krafter.
Längst marken breder tjocka mattor av myskmadra och vintergröna ut sig över den gröna mossan och vars vita och ljusblå blommor ter sig likt tusentals stjärnor som speglar himlens fixstjärnor. Murgröna klänger fram över skogsgolvet och fortsätter slingra sig upp i trädens stammar och klär dessa med sina mörkgröna och silvriga blad.
En solstråle letar sig ner genom kronvalvet och belyser av dagg gnistrande spindelväv.
Det var många bra åsikter. Tänkte ta dem en i taget.vije skrev:Härligt Regil, fortsätt surfa på inspirationen!
Några mycket snabba tankar:
Om Gladaskogen: Den här meningen:
"Skogen har ingen population av något rovdjur som utgör en fara för människor och döljer inte heller troll, orcher eller andra svartfolk."
skulle jag ändra till något i stil med:
"Skogen har ingen större population av rovdjur som utgör fara för människor och döljer heller inte troll, orcher eller andra svartfolk i större utsträckning än andra kardiska skogar" Bara så den låter lite farligare
Och den här meninegn:
"De gamla jättarna till träd spräcker dock löv ungefär en gång på 100 år; tjocka mörkgröna bladverk som sakta tränger fram ur mosstäckta och till synes helt döda grenar"
kunde kanske få nåtslags förklaring i början, typ "Trots att skogskärnan ter sig helt livlös så spräcker de gamla jättarna...."
Angående länsbeskrivningarna så saknar jag spontant någonstans lite tydligare konflikter, iaf i något län. Typ "Haperike och dess befolkning lider hårt av den uråldriga fejden mellan markherre-ätterna Sväärd och Schöld. Byar ödeläggs, bönder påtvingas svärd och hjälm, fält bränns upp och utarmas, och sädesmagasin töms i en snöbollseffekt av vansinnigt hat onödiga brutaliteter..."
Liksom nåt som går in på detaljer, tex nån baron eller greve med någon agenda, kanske en hovintrig, en släktskandal, någon pikant detalj. Lite som den älvtagna greven. (Behöver ju inte bli alltför mycket...)
Gillar för övrigt skarpt tornriddarnas Inmark och det förvildande Videlmark.
Kanske "förvildningen" av Videlmark går så långt så att även folk blir vilda, försvinner, springer till skogs, blir lurviga och skygga ?? Iaf enligt ryktena...
Hur är det förresten med faltrakierna i Faltraxnäs, har de någon mera organiserad rebellrörelse eller organiserad rövarverksamhet? Finns det nån mytomspunnen frihetskämpe i skogarna som uppretade livegna kan rymma till och ansluta sig till?
Jag tycker inte att det behövs några stora fraktioner mellan adeln i Kardien. Kardien är på ytan i sin politik mer homogent och enhetligt...(om man bortser från att echterna sitter på all makt och alla poster). Däremot förekommer säkert en mängd småkonflikter som exempelvis mellan Greve Örneklo och uppkomligen Baron von Stolpskott. Sedan kan någon yngling till en före detta Faltrakisk ädling kanske ställa till det för sig när han i vredesmod avlossar sitt armborst mot baronen som nu uppehåller sig i ynglinens gamla ätteborg. Ungefär som konflikterna mellan Saxare och Normander i Englands 1100-1200tal.Regil skrev:Det var många bra åsikter. Tänkte ta dem en i taget.vije skrev:Härligt Regil, fortsätt surfa på inspirationen!
Några mycket snabba tankar:
Om Gladaskogen: Den här meningen:
"Skogen har ingen population av något rovdjur som utgör en fara för människor och döljer inte heller troll, orcher eller andra svartfolk."
skulle jag ändra till något i stil med:
"Skogen har ingen större population av rovdjur som utgör fara för människor och döljer heller inte troll, orcher eller andra svartfolk i större utsträckning än andra kardiska skogar" Bara så den låter lite farligare
Och den här meninegn:
"De gamla jättarna till träd spräcker dock löv ungefär en gång på 100 år; tjocka mörkgröna bladverk som sakta tränger fram ur mosstäckta och till synes helt döda grenar"
kunde kanske få nåtslags förklaring i början, typ "Trots att skogskärnan ter sig helt livlös så spräcker de gamla jättarna...."
Angående länsbeskrivningarna så saknar jag spontant någonstans lite tydligare konflikter, iaf i något län. Typ "Haperike och dess befolkning lider hårt av den uråldriga fejden mellan markherre-ätterna Sväärd och Schöld. Byar ödeläggs, bönder påtvingas svärd och hjälm, fält bränns upp och utarmas, och sädesmagasin töms i en snöbollseffekt av vansinnigt hat onödiga brutaliteter..."
Liksom nåt som går in på detaljer, tex nån baron eller greve med någon agenda, kanske en hovintrig, en släktskandal, någon pikant detalj. Lite som den älvtagna greven. (Behöver ju inte bli alltför mycket...)
Gillar för övrigt skarpt tornriddarnas Inmark och det förvildande Videlmark.
Kanske "förvildningen" av Videlmark går så långt så att även folk blir vilda, försvinner, springer till skogs, blir lurviga och skygga ?? Iaf enligt ryktena...
Hur är det förresten med faltrakierna i Faltraxnäs, har de någon mera organiserad rebellrörelse eller organiserad rövarverksamhet? Finns det nån mytomspunnen frihetskämpe i skogarna som uppretade livegna kan rymma till och ansluta sig till?
1) jag är nöjd med skogen som den är. en farlig skog, där det inte hjälper att ta med sig mycket vapen och många riddare. Det enda som hjälper är försiktighet och klokhet. Dessutom finns fysiska faror faror i form av drakar/ormar. Och sen kan man ju alltid släng in lite "great old ones" om man tycker att det blir för snällt, så, nja.., jag passar
2) Köper din ändringar i din egen text.
3) Länsbeskrivningar. Ja, det kanske borde finnas lite mer trådar att dra i. Jag har med avsikt låtit bli att ge en övergripande bild av fraktioner och maktgrupperingar. Det är min tanke att lämna det till var SL. Inte för att det är fel att som Fraxinus bygga upp fraktioner att intrigera ikring, men min grundtanke är att inte göra det. Däremot så är det ju inget som säger att man inte kan ge mindre uppslag och krydda. Vad tycker ni andra? (Sedan var ju Haperike och Satgherin lite "trötta", de innehåller ju inte så mycket nytt, men kan väl ändå ge lite guidning till SL. ).
Idé: jag gillar samarbeten över forumet, tycker att det är roligast och ger bäst resultat. Så, jag lämnar pennan fri. Den som vill får skriva ett litet uppslag eller krydda (se Vije). Riktlinjen är att det skall gå in under ett hertigdöme, vara någorlunda kort och inte påverka Kardien i stort. Kör hårt!
4) Förvildning - hmm, snarare blir de apatiska: en apatisk bonde som sitter utanför sitt torp dag ut och dag in. grannarna matar honom med lite soppa då och då, nog för att hålla honom vid liv. Emellanåt kan man hör hur han grymtar till eller vaggar fram och tillbaka på stolen. I övrigt sitter han tyst.
5) Vänta på äventyret "Hertogden av Darensslätt". Kommer till din hemsida senast 2009... jag har en äventyrs/kampanj-uppslag som bygger på en frihetskämpe som tar sin tillflykt till Gladaskogen. Kan också tänka mig några legender ur historien, om någon känner inspirationen.
Rövarna håller till i Inmark, men de tar nog från de med för lite eskort och ger till sig själv aär jag rädd. Mer än så tänker jag i dagsläget inte att det är.
Apropå det, den Zorakiske kungen....är han gift med någon av de Zorakiska hertigarnas döttrar eller...är han gift med någon prinsessa av den Kardiska kungadynastin som ett led att stärka förhållandet mellan länderna?Regil skrev:Konflikter i Kardien:
Jag har tänkt mig att läget är ungefär så här: kardien har fn en introvert men trots det stark kung. Han tillåter inte adelns fejder att eskalera. Ett litet fällttåg mot grannen som har stulit din mark är OK. Ett slag utkämpas. Vinnaren erbjuder förloraren fredsvillkor. man kommmer efterhand om de slutgiltiga villkoren. Konflikten läggs åt sidan (tills den blossar upp igen). Ifall konflikterna börjar eskalera till vilt krig skickar kungen dit sina riddare, förklarar att alla lyder honom och att det är dags att sluta fred, den som inte gör det blir avsatt vilket är ett säkert sätt att få alla gamla fiender att gadda ihop sig mot dig, göra gemensam sak med kungen och stycka upp dina gods emellan sig. Så det är det få som provar. Dock, ju längre bort från kungen, desto större friheter. Det som är omöjligt i echtiska Haperike kan gå för sig i västra darensslätt eller Videlrike.
Ibland vacklar jag dock, lockad av dynamiken och dramaitiken i att minska kungens makt och låta adeln stå friare och vara mindre lojalitetsbunden. Det kan ju bli mer spännade att utan problem låta RP ge sig in i fälttåg och erövringar.
Som jag resonerar just nu så finns dock inbördeskrig ändå runt dörren i stor skala. Kungen är 60 år. Konstitutionen svag - det finns inget som säger att kungen har rätt att namnge sin efterträdare, vilket han inte ens har gjort. Under tiden tar adelsmännen varandra på pulsen. Ingen säger något högt, men det är viktigt att knyta band till de starkaste släkterna. I skuggorna lurar häxmästaren, redo att i lönndom understödja än den ena, än den andra fraktionen och göra sitt bästa för att få fart på inbördeskriget som lurara efter kungens död. och sedan, när echterna har slagit ihjäl varandra... Enter HM, tredje gången gillt, och den här gången är han förbannad!
En annan fråga som kan vara konfliktrelaterad; finns den faltrakiska kerigassen det spekulerats kring i LV-tråden?Regil skrev:Som jag resonerar just nu så finns dock inbördeskrig ändå runt dörren i stor skala. Kungen är 60 år. Konstitutionen svag - det finns inget som säger att kungen har rätt att namnge sin efterträdare, vilket han inte ens har gjort. Under tiden tar adelsmännen varandra på pulsen. Ingen säger något högt, men det är viktigt att knyta band till de starkaste släkterna. I skuggorna lurar häxmästaren, redo att i lönndom understödja än den ena, än den andra fraktionen och göra sitt bästa för att få fart på inbördeskriget som lurara efter kungens död. och sedan, när echterna har slagit ihjäl varandra... Enter HM, tredje gången gillt, och den här gången är han förbannad!
Nån prinsessa blir det kanske inte om han inte kan tänka sig att var gift med en 50+ are. Kung Vidar VI har inga barn. Däremot så kan han vara gift med hertigen av haperikes dotter. Hertigen är kusin med kung Vidar VI på sin moders sida och därigenom av kungablod (tillsattes efter att den tidigare hertigen avlidit i kriget mot Svarta tornet, utan arvinge. Adeln gruffade lite då de kände att kungamakten stärktes, men Vidar V Hjältekonung kunde göra som han vill utan att någon vågade opponera sig öppet). En sådan allians skulle göra kungen av kardien glad.Fraxinus skrev:Regil skrev:Konflikter i Kardien:
Apropå det, den Zorakiske kungen....är han gift med någon av de Zorakiska hertigarnas döttrar eller...är han gift med någon prinsessa av den Kardiska kungadynastin som ett led att stärka förhållandet mellan länderna?
Det var snarast kanske just krydda och känsla jag menade, mer än djuplodande intriger, som ju mycket väl kan lämnas till äventyrsuppslagen. (inte för att de någonsin skadar att ha med i områdesbeskrivningen heller...) Det kan säkert räcka med någon liten detalj som att landsherren av Inmark lider av mörkrädsla, är en erkänd fegis eller alltid låter stympa de trubadurer han ogillar. (Inte för att varje område behöver någonting särsklit heller... Alla områden behöver ju inte ens beskrivas. Jag blev väl bara så sugen efter mera älvtagna grevarRegil skrev: 3) Länsbeskrivningar. Ja, det kanske borde finnas lite mer trådar att dra i. Jag har med avsikt låtit bli att ge en övergripande bild av fraktioner och maktgrupperingar. Det är min tanke att lämna det till var SL. Inte för att det är fel att som Fraxinus bygga upp fraktioner att intrigera ikring, men min grundtanke är att inte göra det. Däremot så är det ju inget som säger att man inte kan ge mindre uppslag och krydda.
)LysandeRegil skrev: 4) Förvildning - hmm, snarare blir de apatiska: en apatisk bonde som sitter utanför sitt torp dag ut och dag in. grannarna matar honom med lite soppa då och då, nog för att hålla honom vid liv. Emellanåt kan man hör hur han grymtar till eller vaggar fram och tillbaka på stolen. I övrigt sitter han tyst.
Surmulna bonntjyvar som låser in sig i potatiskällaren och vägrar komma ut eller klättrar upp på kvarnsvinden och sitter där stirrande med spindelväv i skägget och ugglorna häckandes på flinten. Låter kanon!Regil skrev: 5) Vänta på äventyret "Hertogden av Darensslätt". Kommer till din hemsida senast 2009... jag har en äventyrs/kampanj-uppslag som bygger på en frihetskämpe som tar sin tillflykt till Gladaskogen.
)Jag skall nog ta och jobba fram några fler små äventyrsuppslag eller intressanta detaljer som kan plockas fram från länsbeskrivningarna. Kan bli roligt.vije skrev:Regil skrev:
Det var snarast kanske just krydda och känsla jag menade, mer än djuplodande intriger, som ju mycket väl kan lämnas till äventyrsuppslagen. (inte för att de någonsin skadar att ha med i områdesbeskrivningen heller...) Det kan säkert räcka med någon liten detalj som att landsherren av Inmark lider av mörkrädsla, är en erkänd fegis eller alltid låter stympa de trubadurer han ogillar. (Inte för att varje område behöver någonting särsklit heller... Alla områden behöver ju inte ens beskrivas. Jag blev väl bara så sugen efter mera älvtagna grevar
Lysande
Låter kanon!
Övriga äventyrsuppslag jag gärna skulle se i Kardien är givetvis en maffig häxmästarkampanj samt ett pampigt drakdödaräventyr (förutom då alla lysande små intriger och skattjakter...