Trakorien

[Gunther]

Ursprungligen fungerade de underjordiska kamrarna som förråd och magasin (i anslutning till hamnen, så att man slipper frakta gods upp och ned längst berget) men har sedermera expanderats längs hela bergssidan. Staden kallas därför ibland för Myrstacken i folkmun, och enligt folktron har Digeta Longa byggt ett omfattande nätverk av hemliga passager som förbinder alla stadens delar i ett enda stort nätverk.

Myrstacken är f.ö. också namnet på Tricivles slumområde. Kanske för att det fungerat som bl.a. soptipp och folk har samlat på sig bortslängda saker därifrån.

Kharasma: Fästet förefaller vara huvudort i furstedömet med samma namn, fast det kanske finns alternativa tolkingar (någon?). Arn Dunkelbrink var visst furste innan brodern tog över i hans frånvaro. (Någon annan kan säkert fylla i med vesslans namn.)

Ambrion "Blåtryne" Dunkelbrink

[Mikael]

Anledningen till att jag (nu till skillnad från tidigare) är inne på spåret att de passerat söder om Soluna och Samkarna är att det är en elddemon från nära sydpolens eldelementar som tipsar yndarerna/karu-kiborna om varför deras stad är på kryssning. Det passr liksom ihop. Sönderfallet beror naturligtvis på den höga farten, men följde sprickorna som uppstod vid den ursprungliga kollisionen...förslagsvis.

Endera. Detaljerna kan ju faktiskt vara dolda i historiens töcken.

Absolut, det hela var bara en internutredning för att få svar på vilka som fanns i trakorien år 599 fO.

[Mikael]

Nedanstående är kanske inte aktuellt som del inågon pdf om Trakorien, men har sin plats i wikin tycker jag. Får det OK för wikifiering?

Saphynernas bakgrund:
Tidigare fanns en koloni här parallellt med de på Palamux. Denna koloni var faktiskt äldst och grundad av en religiös sekt [/color](av den Sofiska filosofin) redan decenniet innan Imperiet skickade en officiell expedition hit. När kontakterna med kontinenten bröts pga den Tredje Konfluxen år 599 fO valde det joriska ledarskapet att överge denna koloni pga av de ständiga attackerna från svartfolk och vittnesmålen om jättetroll på ön. Utan legionärernas stöd lyckades kolonin inte överleva. De sista jorerna lämnade Saphyna för Lasemos eller kontinenten redan under 580-t fO.

Kring år 475 fO grundades en fri koloni till det Kontinentaljoriska riket byggd av flyktingar, straffångar, och modiga nybyggare (varav flera halvlängdsmän). Saphynas bördighet och det faktum att de tidigare så besvärliga svartfolken hade försvagats avsevärt av någon för svartfolk dödlig sjukdom gjorde att jorerna fick fäste. Därför talar man idag en kontinentaljorisk dialekt på Saphyna. Tillsammans med urinvånarna som kallade sig Tupoer och andra människor som mer av en slump hamnade på ön byggde man landet.

Öns befolkning levde gott i fred med varandra och hotades endast av sporadiska svartfolksattacker. Framför allt var det sydkusten som var befolkad av människor. De små jordbrukssamhällena förenades under små råd av obeskymrade men eftertänksamma ledare. Något ens upplevt behov att förena öns invånare under en kung, hövding eller flagga fanns inte.

De sjöfarande jorderna anlände och plundrade öns byar på 300-t fO. Saphynas bördighet gjorde dock att Saphynerna lät sig plundras utan strid och utan missnöje betalade tribut i grödor till jordernas jarlar för att slippa mer blodspilla. Endast svältår i Jorduashur plundrade havets vargar på Saphyna. Kring Odos födelse hade Jorduashur inte längre samma äventyrslusta och allt mer sällan besökte jorduakaerlar Saphyna ens för att kräva tribut.

Under århundradena anlände folk från olika håll i Saphynas närhet och smälte tack vare öns generösa mylla in som exotiska korvbitar i en gräddstuvning. Kring år 50 eO anlände ransarderna och grundade en mer permanent koloni samt tog skatt av saphynerna till sin vortiger.

Resten är som man säger ännu mer historia och officiella år från Källorna avs Saphynas skall läggas till.

Saphyna före människornas ankomst enligt Tocmeskogens legender:
Detta förtäljer jag dig i all förtrolighet då jag vet att du är en som kan bevara förbjuden kunskap i ditt huvud…om du nu väljer att tro mig om vad jag skall förtälja. Efter att Skaparna hade drabbat Altor med sin Vrede lät andra gudar skapa sina barn och satte dem på det förödda Altor. Saphyna skapade dock själv sina första invånare ur skogens mull och jordens granit. Saphyna försåg dessa bergens och skogens jättar med uråldrig godhet och visdom samt en mycket långsamt brinnande livsveke. Många lärde av mitt folk – inklusive jag själv – ser Tevatenus kärlek i dessa Saphynas förstfödda. Saphyna täcktes på denna tiden av mycket större skogar än de hon har idag och jättefolket njöt av sin gröna ö. Men trots att de aldrig var så många att de behövde trängas i skogen var det flera av de största jättarna som var nyfikna på Altor och sam iväg ifrån Saphyna till andra trakter. Ibland finner vi lämningar efter dem i nordens stora skogar och berg och det sägs att i de mörkaste djupen av de nordländska skogarna i Ereb kan man än få se dessa jättar torna över tallarna. I Kard kallar man dem för Bergstrollen för att de enligt sägnerna lätt misstas för berg när de sover. Jag har själv i min ungdom skådat en sådan sjuhundrasovare. Bergstrollen har dock inget alls gemensamt med de stinkande kreatur som annars är kända som troll.

Saphyna har som du vet en bördig livsgivande mylla och mossmattorna är tjocka i dess skogar. Ändock är öns hjärta svart och ondskefullt. Urberget, en gång instängt under lava och jord, söker sig här mot luftens friskhet och tränger undan Skogen. Skogen vinner ännu kampen genom att årligen förnya myllans lager och täcka det uppåtsträvande svarta med fallna löv, barr och grön mossa, men kampen försvagade Skogen och den krympte. För att skydda de nu öppna landskapen skapade Saphyna sitt andra barn, de fylliga Tupou. Detta var den feta myllans barn med gröna fingrar (ordagrant) som fick det öppna landskapet att prunka och blomstra. Hand i hand (bildligt) dansade Saphynas barn över ön och landet begravde åter Urberget djupt under Tevatenus kärleksmattor av grönska. Vid denna tiden ankom också från sydligare trakter barn av Tevatenu och de gladdes åt ön och dess myckenhet av liv.

Urberget var dock på intet sätt besegrat och samlade i vredesmod Tiamats demoner vid sin sida för att slutligt förgöra Saphyna. Gudarna upptäckte dock vad Urberget planerade och i en våldsam konfrontation stoppade man Urbergets planer och förintade Tiamats demoner. Många av Saphynas Bergstroll föll den dagen. Resultatet blev också att Saphyna skadades. I väster bildades Saphynas vilda och bångstyrig bihang som hänger vid henne som en elak Sivoisk mochatvilling. Människor har givit honom namnet Krinden, men vi kallar den Wonasasyn. Saphynas och Tevatenus barn vårdade nu det som fanns kvar av Saphynas krympande skogar och bördiga ängar. Urberget hade inte gett upp men konfrontationen med Gudarna hade försvagat det för en lång tid framöver. Starkt nog var dock Urberget för att kunna viska och Wonasasyn som avundsjukt betraktade allt Saphyna hade skapat hörde tillslut de giftiga orden. Wonasasyn lät sina ljus skina och sin röst mullra ut över öarnas vatten och tillslut nådde de lockande signalerna land bortom öarna. Altors styggelse och plåga, dess krälande livsstrypande loppor, Svartfolken hörde och kunde inte låta bli att lockas av tonerna och de skimrande ljusen. Den svartsinnade Isdrottningen av de Eviga Isarna lät skänka sin feta Iskos kalvar till svartfolken att nyttja för överfarten till öarna. Med Nordanvinden i ryggen nådde man tillslut de Trakoriska öarna och Sapynas gröna land. För många av svartfolken var dock lockelsen till Wonasasyn för stark och de försvann bland dess berg och eldar. Flera av kreaturen fann dock bergen och skogarna utmärkta att föröka sig i och de blev snart en plåga för Saphynas äldre invånare.

Vid samma tid som de första människorna kom till Saphynas stränder hade Urberget återfått nog styrka för att med fagra löften samla svartfolken för en slutlig strid mot Skogen och Saphynas barn. Wonasasyn samlade sina ljus och gav i stora bävningar födelse åt en fasansfull dotter av ljus att med sin kraft härda och stärka svartfolken. Svartfolken föll i horder över Skogen och Ängarna och Saphynas förkämpar drevs undan och Skogen stod ofta i lågor. (De människor som stannat på ön lämna den snart då striderna även drabbade dem.) Saphyna bad då Tigwalwan om en ljusets förkämpe att möta Wonasasyns Ljusdotter. Tigwalwan hade ingen önskan att hetsa i kampen och valde istället att bruka list. Han skickade därför en tjänare att bjuda den vackra Ljusdottern att få dricka ur Tigwalwans horn av skimmer. Ljusdottern hade vandrat bland bergen hela dagen och var törstig varför inte en droppe spilldes. Ljusdottern kände sig stärkt av detta och samlade genast svartfolken till strid. Tigwalwans dryck hade dock förvrängt Ljusdottern så att vad hon än sade eller företog uppfattades det annorlunda av svartfolken. Efter allt för många motsägelsefulla instruktioner blev svartfolken galna och lät dräpa Ljusdottern. Galenskapen botades dock inte av detta och spred sig snabbt bland svartfolken vilket splittrade och försvagade dem. En stor andel av de galna svartfolken sprang likt tokiga lämlar över bergens stup. Glädjen bland Saphynas och Tevatenus barn var stor, men Urberget skulle snart skicka sin hämnd. Han förmådde i lönndom övertyga Dumzi – Gudarnas trädgårdsmästare – om att Saphyna ansåg sig förmer och skröt om hur hon minsann hade lyckats få världen att blomstra bättre än Dumzi. I ilska och utan eftertanke skänkte Dumzi Tupou en ny buske att odla i Saphynas mylla. Buskens blad visade sig oemotståndliga för Tupou som både åt och rökte dessa underbara blad. Men Dumzis gåva var ett gift som tog ifrån Tupou deras gröna fingrar och långa liv. För sent insåg Tupou sitt misstag och Sapyna grät över sina barns dödlighet. Dumzi hade dock under tiden förstått att han hade lurats av Urberget och i önskan att återgällda Saphyna förlusten av sina barn lät han i hennes långa regn av tårar så mängder av månglövade och ävjaskapande örter och andra växter ur sin trädgård vilket åter begravde Urbergets ondska djupt under sig.

Tupou var dock ett gladlynt folk som sällan sörjde något särskilt länge och de fann trots sin analkande död ny glädje i att leva i Saphynas rikedom. Svartfolken var försvagade och Saphynas invånare fann sätt att försvara sig mot otygen. När så människor åter dök upp längs Saphynas kuster och slog ner sin bopålar fann man vänskap med Tupou som insåg att deras land var rikt nog för alla. Tack vare att vissa av Tupou och nybyggarna fann kärlek med varandra lever något av Tupou kvar trots att det grönfingrade folket har dött ut.

Den lärde satyren Parfeglas Dansaren, örtmästare bosatt nära byn Nolia på Saphyna, men ursprungligen ifrån den sydorghinska Bjaarnskogen.

[leinder]

jag gillar det
trevlig berättelse !

well done

[Mikael]

Förslag:

På Marjura finns ett primitivt folk som crurierna förslavar och som sen blir kända som kvurer.

Kvurerna har normalt tillhåll längre nord men brukar under den kallaste delen av året när isarna ibland når nästan hela vägen ner till Marjura tillfälligt vissta ön (sista biten gör de med enkla skinnbåtar). När crurierna anländer lyckas inte alla fly tillbaka mot norr innan sommaren har smält isvägen hemåt och de tillfångatas som slavar.

Varmen som kalkstensklippan Krau Ki står på utstrålar värme ("Den Femte Konfluxen") och isarna når i fortsättningen inte lika nära Marjura. Kvurerna kan således inte fly och heller inte få undsättning av sina fränder på isen hemma i norr.

När gudarna lägger Svavelvintern över Marjura och det blir kallare kommer Marjura i direktkontakt med isarna under hela året. Nu kan därför dvärgar, jättar och svartfolk vandra in över ön.

Kanske?

Till internutredningen.
Inte ett dumt förslag Birke. Vi kan kanske bestämma oss för att Kvurerna inte kom från Yndar, att Karau-ki kommer i permanent kontakt med (hur finns olika teorier och svaret döljs i dimmorna...kanske) en ishavsö och blir Marjura, att det på denna ö fanns ett primitivt folk som förslavas och blir kvurerna.
Ön bör redan inna Krau-ki kom dit ha haft en glaciär och snö och is med tanke på dess läge i ishavet, även om ön inte ännu fullständigt täcktes av isarna.

[birkebeineren]

Nedanstående är kanske inte aktuellt som del inågon pdf om Trakorien, men har sin plats i wikin tycker jag. Får det OK för wikifiering?

Ser bra ut.

[Baldyr]

Då är man tillbaka framför skärmen igen efter två 90-timmars arbetsveckor. För att sammanfatta så har jag både lyckats slå mig själv gul och blå (trötthet är farligt) och huvudet sväller av idéer och uppslag till projektet. Just nu får jag nog nöja mig med att anteckna alltsammnas, men återkommer förhoppningsvis med någonting konkret så småningom. Jag har också haft tid att fundera på pågående debatter, vilka dock verkar avslutade redan, så jag hoppas att jag inte försöker riva upp tagna beslut med mina invändningar och motförslag.

Först litet plock från diskussionerna:

När det gäller Kargoms folk så tror jag inte att man där hade några nog starka eller stora riken vid cruriernas ankommande. Man kunde inte kalla sig ett distinkt folk med specifikt urskiljningsbara seder etc.(snarare ett hundratal stammar eller familjer vars ända likhet med sina grannar var kampen om de skrala resurserna).
Man var kanske i kargom avlägsna släktingar till barbarerna/Kannibalerna på lemura, mangovia och chrachz? När man började gifta in sig hos cruriera skapades en distinkt blandkultur, där krau-kis sofistikerade, semifeodala, översittarkultur blandades med 'kannibalernas' mer djuriska, kortsiktiga livsstil där kampen för överlevnad varje dag var den viktigaste beståndsdelen...så upplever jag kargoms fosterstadium...men vad säger Brior?

Det sammanfattar väldigt bra min egen bild, som alltså är ett resultat av Mikaels efterforskningar i urbefolkningarnas vara och icke-vara. Kan projektet slutligen enas om någonting sådant? (Jag har nämligen tänkt utgå ifrån någonting liknande själv i kommande arbete. Det verkade förresten att även Brior håller med, vilket känns bra för egen del, tycker jag.)

Hela Kishatet styrs förslagsvis centralt av krystalokraternas råd med civila ståthållare i varje region och stad samt förstås ett lokalt religiöst råd. Shamasherna söker av religiösa skäl undvika personlig förhävelse (sedan finns det förstås realpolitk också).

Så måste det givetvis vara. Jag tror nog att jag (i händelse av att jag sammanställer ett utkast över städerna) låter bli att gå djupare in i just ståthållarna inom Kishatets domäner. Även om det alltid känns frestande med undantag från regler. Kanske en civil ståthållare som utmanar det lokala religiösa rådet med stöd från heliga skrifter och kanske någon oppositionell krystallokrat?

Balgumél: Munkarna ser sig förslagsvis som förvaltare av staden snarare än som ägare och är underställda sin uppgift. Ett råd med vald ledare verkar vara troligast.

Jag är själv inne på att ordnarna delat upp Nastrôl mellan sig geografiskt (utan några strikta gränser eller liknande dock). Då är frågan om inte det är Nardor Brodrans sturske sinnen (eh?) som förvaltar staden. Eller borde Balgumèl ha status som huvudstad eller kanske helig plats, och förvaltas gemensamt av ordnarnas högsta gemensamma styrande organ?

Branyle Gannula: Barboskerna är mycket känsliga för extern inblandning. Helst skulle jag se att staden nominellt uppfattas som lokalbefolkningens egen under en klanhövding som kontrolleras av trakorierna, eventuellt en barboskisk kondottiär. Trakoriernas intresse är bara att varorna flödar sedan får bergsvildarna bullra efter behag. Riket har tillräcklig koll från Soblak (tror de).

Det klingar helt rätt i mina öron i alla fall. Denne barboskerhövding skulle i så fall kunna vara ungefär som Robert Bruce i Skottland, alltså underställd trakoriska kejsaren men samtidigt den som leder de årliga upproren mot trakorierna i Soblak. Alltså små fälttåg utan några större ambitioner för att lätta på trycket bland de bredare folklagren.

Famarulh och Favoki: Favoki ska nog inte tillhöra Kishatet eftersom floden borde utgöra gräns - önsketänkande av Kishatets kartritare?. Därmed borde staden vara ett eget furstendöme - hitta gärna på ett lämpligt hus.

Jag ser kanske inte just problemet med gränsdragningen kontra floden, utan tycker snarare att vägnätet på färgkarkan stöder den befintliga kartans gränsdragning. Däremot borde vägarna härröra från tiden då hela Kishatet var en del av Moskorien (förslagsvis uppdelat i Övre respektive Nedre Moskorien), varför jag har en egen teori om att floden i själva verket används som transportväg. Och sådana sjövägar utgör kanske inte några ideala defensiva gränser, inbillar jag mig.

Samtidigt känns det frestande att hitta på ett undantag här. Varför låta spelvärlden vara statisk när man kan fånga ett dynamiskt förlopp istället? Alltså kan Favoki befinna sig i ett mellanläge där Kishatet i praktiken tagit kontrollen men där stadens gamla styresmän fortfarande anser sig tillhöra Moskorien.

En annan tanke skulle kunna vara att staden varit fristad (se tidigare postning) sedan gamla klavykiska dagar, men att stadens status nu är hotat av Kishatets expansiva politik. Trakorierna är givetvis på plats genom Digeta Longa för att iaktta och manövrera parterna i det fördolda. Se där; en grogrund för äventyr!

HOXOH: Illusionisternas makt tilldelades dem en gång av stadens härskare som fortfarande finns kvar som ett furstehus. I praktiken bestämmer trollkarlarna men de är ganska nöjda med att slippa praktiskt styre.

Tillhör inte staden munkstaten Nastrôl eller är det optimistiska kartritare i farten igen? Det verkar som att varken munkarna eller några kejsardömen utövar något praktiskt styre över staden. Jag är själv inne på att en av Nastrôls ordnar (den fjärde, icke namngivna) i själva verket har hand om stadens styre. Det skulle i så fall röra sig om en mysteriesekt som tror att hela skapelsen är en illusion. Åsikter?

Stämmer - jag får nog ta en funderare, men jorddragaren måste ju vara inblandad för intrigen. Vägen från Yndar är väldigt lång, men en kompromissmöjlighet är att gudarna lyfte staden, satte ner den på en "ledig" ö långt ute i västerhavet (ledig sånär som på några Kvurer) och sade åt Jagernathan att sätta fart mot Trakorien. Öns sönderfall i samband med konfluxen kan bero på att jorddragaren sätter maximal fart eftersom det är bråttom. Det viktigare att ena konfluxen än att hålla ihop Marjura.

Det låter som en hyfsad nödlösning, tycker jag. Men jag återkommer till ämnet i en separat postning litet senare.

Själv älskar jag ankorna!

Upplever att de etablerade sig i området kring ruhl och även delvis i bralorge åren närmast följande Kasykiska omvälvelsen. Känner personligen att denna kult har stark attraktionskraft på ankorna i förhållande till andra folk (även om man tar väl hand om varandra inom storfamiljerna)

Jag känner mig också nostalgisk inför de små rackarna! Sedan syftar du säkert på "Kastykiska omvändelsen" men förklara gärna hur du menar angående Kastyke-kulten bland ankorna.

Själv tycker jag nog inte nödvändigtvis att realism och konsekvens är första prioritet när det gäller comic relief-inslag som ankorna. Varför inte låta Ruhl vara äldre än de klavykiska kolonierna? (Hur det hela går ihop med urbefolkningar och liknande kan man säkert förklara på något sätt. Huvudsaken är att förklaringen är underhållande! )

Myrstacken är f.ö. också namnet på Tricivles slumområde. Kanske för att det fungerat som bl.a. soptipp och folk har samlat på sig bortslängda saker därifrån.

Ah, jag hade det på känn att jag "lånade" namnet någonstans ifrån, men var för lat för att dubbelkolla. Förslaget är därmed att betrakta som indraget. Tack för granskningen, dock!

Nedanstående är kanske inte aktuellt som del inågon pdf om Trakorien, men har sin plats i wikin tycker jag. Får det OK för wikifiering?

Om det går för sig så skulle jag gärna vilja utveckla mina egna tankar kring Saphynas äldre historia. (Det har prioritet #2 just nu, så det följer antagligen snart.)

Apropå wikin så har jag hela tiden känt att dispositionen för Trakorien (som väl är högst preliminär eller en standard-disposition?) inte är helt ändamålsenlig för projektet. Jag har en del idéer för en anpassad mall men frågan är var detta ämne bäst behandlas? (I den här tråden, på Arbetsbordet eller kanske i privata samtal med någon ansvarig.)

Nu får jag ta en närmare titt på källorna och angripa de litet större debattämnena, så som Marjura och kvurerna... Jag får skynda mig, känns det som. Run Forrest, run!

/Baldyr

[gtjorgo]

Min högst personliga åsikter angående Trakoriska ankor.

1. Ruhl blir enligt källorna en del av det bralgiska trakorien innan år 460e0, när är oklart.

2. Även trakoriska ankor uppfostras av sina farbröder/fastrar(?) så som jag ser det. Familjebanden är viktiga för dem och man skiljer starkt på de som är inom familjen och "övriga". Fräst skiljer man på sitt eget släkte och människorna i omgivningen (även om man klart ser sig som trakoriska, eller främst Ruhliska, då skäggigt rövarpatrask från öster dyker upp).

3. De trakoriska ankorna (som främst återfinns i Ruhl men kanske även i betydande antal i Bralorge) är till största del av den vita sorten. Man flydde från samkarna vid "den stora oförätten" och är sedan dess inte helt till freds med sina svarta artfränder i morälvidyn. Efter långa irrfärder via morälvidyn hamnade man i ereb, främst Caddo och Erebos.

4. När den Kastykiska omvändelsen ( ) slår till år 304 eO lämnar ankor som hamnat i kläm vid "den stora shcismen" (200talets slut-300 talets början) på Caddo och söker sig till öarna. Den unga trakoriska nationen behöver erfarna handelsmän och de berörda ankorna behöver ett bättre företagsklimat än vad Caddo för tillfället kan erbjuda dem. Ruhl är vid tillfället nästan obebott och här finns även utmärkta områden för groduppfödning. Närheten till det Bralgiska hjärtlandet är lagom nära för ett fungerande samarbete men nog långt borta för att hålla viss självständighet.
Kastykes devis om att Kastyke älskar den som älskar sig själv fungerar bra med ankornas syn på sig själva som offer för världens ondska (den stora ofärätten, flykten från samkarna, samt schismen). och att man nu bara behöver se till sin egen grupps bästa. (dvs mer likt skeckernas syn på kastykes visdomsord än Bralgernas...)De nu trakoriska ankorna sluter sig inom sina storfamiljer vilka visar sig vara bra enheterer i det ekonomiska liv som växer fram på Paratorna, många ankfamiljer lyckas slå sig in i tricilves ekonomiska liv.

5. De Ruhlska ankorna sluter upp bakom de bralgiska trakorierna men är måna om att behålla sin autonomi, bralgerna är i uppbyggnad av sitt rike och vill inte ha någon kapitalflykt från riket och ger ankorna bra villkor, villkor som än idag äras av båda parter.


vad tror ni?

Hur gjorde Ruhlerna vid anfallen och införlivandet av grannstaten ilubarien? Vilka hamnar har fanzimles storfamiljer trad på?

[Baldyr]

Jag har följt diskussionen om Marjura och kvurerna men inte haft tid eller möjlighet att delta aktivt. Om jag förstått saken rätt så handlar alltsammans egentligen om att forumsdeltagarna, av förmodat nostalgiska skäl, helst vill att kvurerna är Marjuras urbefolkning - och att detta Marjura alltid befunnit sig uppe vid packisens rand. Denna bild stämmer också väl med det som står i äventyret Svavelvinter, men där står också mycket annat som sedermera har kommit att revideras. Därför föreslår jag att texten i denna första del i äventyrssviten inte får någon avgörande betydelse för projektets bild av ön och dess urbefolkning, utan att vi stödjer oss på uppdaterade källor istället.

Svavelvinter nämner exempelvis inte ens Krau-Ki och utmålar istället Cruri som en lokal marjurisk högkultur. Det står uttryckligen att crurerna höll till vid Marjuras nordvästra kust (sid 41) och den tredje konfluxen omnämns mig veterligen inte alls. För att inte tala om Yndar eller några förflyttningar.

I Den femte konfluxen ställs allt detta som bekant på ända. Nu finns crurernas huvudstad Krau-Ki helt plötsligt på Marjuras nordöstkust och det som tidigare kallades "Cruris gravar" har nu döpts om till Fari-Nhata, ursprungligen ett slags flyktingläger dit crurerna flydde undan Kmeard och det växande istäcket.

Även i andra ämnen stämmer informationen i Svavelvinter illa med Trakorien-modulen och med senare delar i serien. Trakorien är en feodal monarki, guvernören har namnet av Melse (när han i själva verket borde tituleras "prokurator da Melse") och så vidare. Äventyret äger helt enkelt inte speciellt stor auktoritet i rena fakta-frågor. Den senaste källan är alltså Den femte konfluxen, som alltså även trumfar Trakorien-modulen i hänseende på auktoritet ifråga om Marjura.

Vad gäller Marjuras förflyttning så kan jag däremot inte hitta några uppgifter i Den femte konfluxen om att Krau-Ki skulle ha kolliderat med andra landmassor - eller ismassor heller för den delen. Som jag tolkar texten så vilar allt det som kallas Marjura på jorddragarens rygg, och ingenting väsentligt har varken tillkommit eller fallit bort.

Därmed yrkar jag på att vi inom det här projektet inte ändrar på det som står i Den femte konfluxen. Detta därför att vi i så fall ändrar i äventyret och på själva konfluxen (eftersom hela Marjura minus valda delar som bekant skall förflyttas till Trakoriska sjön), någonting som åtminstone inte jag har uppfattat som projektets mål.

För att sammanfatta så förflyttades alltså hela den kontinentalplatta som Marjura vilar på från sin forna plats i anknytning till kontinenten Yndar till nordliga Västerhavet under en icke-tidsbestämd tidsperiod i samband med den tredje konfluxen. Var kvurerna ursprungligen kommer ifrån är en detalj som varken Svavelvinter eller Den femte konfluxen går närmare in på. Jag håller dock med om att det är en intressant fråga med tanke på att beskrivningen av Marjura ju har ändrats drastiskt. Jag vidhåller dock att vi låter Marjura ligga fast där den är fastnaglad på Jagernathans rygg, liksom vi inte lägger oss i öns förflyttningar (historiska eller kommande). Låt oss därför ta diskussionen om kvurerna och deras ursprung på Folkslag-forumet istället!

Vad sägs?

/Baldyr

edit: lade till länk till en separat tråd om kvurerna

[Baldyr]

Jag har läst och nickat instämmande till Mikaels text om Saphynas historiska bakgrund. Även sagan passar in väldigt bra med tanke på just öns sagoprägel i Oraklets fyra ögon. Jag vill dock inte riktigt släppa mina egna idéer utan vidare diskussion (egna barn och andras ungar, eller vad man nu säger) så här följer mera detaljerat vad jag föreställer mig. Konceptet skulle väl kunna heta "Det förlorade paradiset".

Jag föreställer mig alltså Saphyna i sitt urtillstånd, så som det sprang ur Tevatenus sköte (för visst är ön välsignad av Jordmodern?), som en tempererad paradisö. Skogarna i öster och väster var givetvis mera vidsträckta, men även Korjulme var bevuxet (bland annat med fruktträd) och smakfullt befolkat av satyrer och nymfer, liksom en flock enhörningar och andra sagoväsen. Frimbolinerslätten hyste även den dungar och skogspartier, men var i övrigt bevuxet med manshöga gräsväxter. Här levde en stam av primitiva kentaurer som jägare-samlare. En alvisk bosättningen (eventuellt en by befolkad med ljusalver) återfanns i det som då var ett övernaturligt vackert, ljust skogsområde på det plats där Gudiena-slätten numera återfinns. Hippogrifer jagade bland Matagdebergens toppar samt konkurrerade med kentaurerna om bytet på slätten.

Svartfolken hade inte anlänt ännu utan ofärden började med en fimbulvinter (årtalet oklart) där solen inte visade sig under flera årstider eller rent av år. Delar av den rikliga faunan dog ut samtidigt som arter från främst Paratorna vandrade över isen i jakt på bete. I bytesdjurens spår följde inte bara rovdjur utan även orcher. I första hand drabbade man samman med alverna i Gudiena men etablerade sig så småningom i Matagdebergen. Orcherna har aldrig varit vare sig mångtaliga eller välorganiserade, utan har fått kämpa för sin överlevnad. Ingen har å andra sidan heller kunnat fördriva dem.

Hur som helst utgjorde svartfolken inget större problem för vare sig alverna, satyrerna eller kentaurerna. Det stora problemet skulle istället visa sig vara människorna. De första kolonisterna var nybyggare från Jorpagna, där man sedan länge kände till öns existens. Man steg i land vid floden Rubakins utflöde och siktades snart av de skygga men stridsvilliga kentaurerna. Bud skickades till alverna på öns nordsida och en delegation från öns olika befolkningar mötte upp med människorna. Man fick rådet att antingen återvända dit man kommit ifrån, eller stanna kvar men bryta alla band med sitt hemland för att inte locka dit fler nybyggare.

Nybyggarna delades snabbt i två läger där rebellerna drog det längsta strået och där lojalisterna fick bita i gräset. Man sänkte sina skepp och vandrade längre upp för floden och anlade det som sedermera skulle komma att växa till staden Frimbole Olvi. Några konflikter hade man aldrig med öns övriga befolkningar (orchernas närvaro var inte ens känd) och efter ett par generationer hade man glömt bort sitt ursprung. Dessa kolonister utgör i själva verket själva fonden till den gryta som senare skulle komma att bli Saphynas inhemska mänskliga befolkning, men detta faktum är känt av få och på Saphyna plågas man knappast av någon rotlöshet.

Efter ett par år skickade imperiet en räddningsexpedition för att söka efter överlevare efter den förmodat ödesdigra koloniseringen. Denna militära expedition landsteg först i Miasma (och led manfall till följd av sjukdomar), fortsatte västerut längst vildmarken för att slutligen hitta spår efter sina landsmän vid Rubakins mynning. Skeppsmaster stack upp från flodens botten och i närheten återfanns gravar av de lojalister som inte ville ge upp sin stolta härkomst utan strid.

Förskräckta fortsatte man västerut förbi det synnerligen oinbjudande Rosthavet och blev slutligen förskräckta av okända fenomen i Krindenland. Expeditionen fortsatte istället västerut förbi Pansarklacken och korsade Thimasergapet, för att slutligen sikta den obefolkade ön Bhannavil. Men det är, som bekant, en annan historia.

Nästa invandringsvåg kom som bekant från Ransard, och de blodtörstiga (bokstavligen vad gäller alvblod) barbarerna plundrade och brände ned alvernas by. På dess ställe uppförde man istället det som numera utgör Gudiena, och i processen högg man ned alvernas skog. Överlevande alver flydde in i Tocmeskogen men så stark var ransardernas önskan att vinna odödlighet att man jagades allt längre in i skogens djup. I ett försök att freda sig spred alverna mispelfrön runt sina gömställen, vilka senare spridit sig över skogen.

När klavykerna sedermera landsteg vid och anlade nuvarande Krindenmaar, blev tryckte för stort på älvfolken. (Orcherna kikade som mest fram bland klipporna och undvek kontakt med de nyanlända härarna.) Alverna lämnade ön för gott medan satyrerna flydde till Abrolunerskogen, där ett litet men livskraftigt samhälle fortfarande existerar. Kentaurerna däremot tog klavykernas sida i det första ransarderkriget (vilket Kestur som bekant är ett levande bevis på), men trängdes sedermera till Tocmeskogen för att slutligen dö ut.

Sedermera skulle fler invandrare söka sig till den bördiga ön och de flesta mottogs också med öppna armar. Även tillfälliga besökare, så som härar eller plundrare, lämnade i regel folk eller åtminstone arvsanlag efter sig. Med tiden hade öns befolkning fått en egen och säregen prägel, men inslag från många olika håll.

Frimbolinerslätten har blivit hårt befolkad och så gott som helt uppodlad, medan först klavykiska och senare trakoriska adelsmän delat upp Korjulme och Gudienerslätten mellan sig. Långa rader av äppel-, päron- och plommonträd har ersatt den ursprungliga lustgården, liksom man anlagt stora coffa-odlingar på det som nu utgör Gudienerslätten. (Coffa-odlingen kan förresten ursprungligen ha anlagts av ransarderna. Kolonisterna behövde en inkomstbringande gröda för handel med hemlandet. Eventuellt härstammar nöten från Paratorna, där ransarderna förmodligen också gjort strandhugg.)

Svartfolken är om möjligt mera ansatta än någonsin tidigare, även om tillfällena till plundring också är större än någonsin. Människorna har dessutom lärt sig tämja den vilda hippogrifen och använder dessa som riddjur för att spana efter orcher i passen.

Finns det beröringspunkter som kan jämkas samman, och var finns skillnader där antingen ena versionen får ge vika - eller där båda två anpassas till någonting nytt och ännu bättre. Mikael (eller någon annan) får gärna sköta själva sammanställningen, redigeringen och korrekturen för min del.

Jag kompletterar förmodligen med ett par subjektiva berättelser också (ungefär som Mikaels saga alltså), om jag får tid. Det torde åtminstone finnas utrymme för flera mytiska versioner.

I övrigt har jag visst inte kommenterat Mikaels saga ännu, och tycker väl att den var både intressant och inspirerande. Faktum är att det var den som fick igång min egen fantasi, enligt ovan. Det enda jag egentligen tyckte saknades var gudabröderna Valliman och Drigel, varför jag ska försöka inkludera dem i en egen sägen framöver.

/Baldyr

[leinder]

Håller med. Man bör inte haka upp sig allt för mycket på enskilda texter om det inte stämmer överens med det tänkte ereb i projektet.

[Baldyr]

Min högst personliga åsikter angående Trakoriska ankor.

(...)

vad tror ni?

Jag tror bestämt att du har grepp om ankorna i Trakorien. Utveckla det hela gärna närmare i en text med sikte på att fastna i wikin.

Hur gjorde Ruhlerna vid anfallen och införlivandet av grannstaten ilubarien? Vilka hamnar har fanzimles storfamiljer trad på?

Bra frågor, svaren på vilka säkert blir underhållande, är jag övertygad om.

/Baldyr

[Baldyr]

Håller med. Man bör inte haka upp sig allt för mycket på enskilda texter om det inte stämmer överens med det tänkte ereb i projektet.

Om det var ett svar på mitt inlägg angående Marjura, så vet jag inte hur vi kan vara överens. Jag tycker visst att vi bör hålla oss inom källorna, och när det finns motstridiga källor bör en ha företräde framför en annan. I vissa fall kan vi däremot utnyttja motsägelser - då kan vi nämligen välja själv eller arbeta runt de motstridiga uppgifterna.

Vad gäller just specifikt Marjura så tycker jag bestämt att vi ska hålla oss till texten i Den femte konfluxen, medan vi sneglar litet mindre på Svavelvinter. Sedan kan det finnas andra åsikter inom projektet och jag fogar mig givetvis inför folkviljan. (Jag kan ju fortfarande göra som jag vill när jag själv använder materialet, så ingen skada skedd.) Det torde dock vara mindre kontroversiellt att inte ändra i utgivet, officiellt material.

/Baldyr

[leinder]

Jag tycker visst att vi bör hålla oss inom källorna

Vissa källor kan ju vara väldigt svårtolkade i summan av alla källor. Dessutom tolkas det väldigt olika här på forumet angåede officiellt tycker jag :p

Men visst ska det officiella gälla först. Inte sagt annat

[gtjorgo]

Vill ge dig rätt i att den femte konfluxen bör ha visst källmässigt företräde över svavelvinter då jag ögnar igenom dem.