Från
Mirel-tråden:
Jag ser gärna mirelierna som standigt i konflikt med nargurerna och då många nargurer har långt minne (bokstavligen talad; genom sina förfäder) finns det fortfarande de som ser nederlaget mot Kejardömet Jorpagna 944 fO (då mirelier och nargurer trängde in i kejsardömet för att till sist nergöras vid Trasimosjön) som en anledning till att tycka illa om mirelier.
Narguriska stammar hade jag tänkt att var de som brände mirellernas Am-Korum, vilket säkert inte förbättrar förhållandet. Samtidigt kan ju vissa klaner göra förtjänst på handel och "pass" för passerande nargurerstammar.
Jag kan också bra tänka mig narguriska nomader i landet som ett eget element. Vissa lever rövare, vissa för handel och andra kanske har "pass" av mirellerna att ströva genom landet till beten söder om Ljusna (mot att de visar respekt för mirellisk överhöghet och betalar för sig).
Kunde man tänka sig att nargurerna har en handelsplats någonstans vid Mefamirs östra delar, kanske vid det där flodutloppet uppe i sjöns "vikspets"? Där kunde de byta timmer och slavar mot ylle, hampa och trakoriskt silver och salt?? Tänker mig en handelsled in från västerhaven genom Karlockerträsket längs Mefamir in i centrala Ereb.
Bhu Mir är en relativt ung handelsplats upprättad av strövnargurer från slätterna i norr. Den ligger vid den lilla ö (kanske faktisk på ön?) som syns precis utanför kusten i den sydöstliga "svängen" av Mefamirs sjö, lite öster om floden som rinner från Mörkerbergen i söder. Hit sträckte sig den gamla joriska gränsvallen Limes Narguricus från Nidabergen i öster och den nya handelsplatsen är delvis byggd på gamla ruiner. Den största byggnaden är dock ett övergivet palinorisk kasal från 300-talet eO. Kopparhavshandlarna som koncentrerad sig på Trasimo i öster ser denna av nargurier upprättade handelsplats som en obehaglig konkurent men har inte kommit på något sätt att "ta hand" om den ...ännu.
- Jag tänker mig att det finns en del narguriska stammar till och från i Mirel, men att en av dessa stammar utvecklat sig till en riktig maktfaktor i landet. En stam som erövrat några mireliska tomborgar och håller en tryggad led genom hela landet och gör stora vinster på handel med folken i området norr om, och ända ner till Kalklanden, och österut ända in i Nargurs skogar. Hästmännen leds av en fruktad nargurisk prinsessa och är en riktig nagel i ögat på de anrika mireliska klanerna. Hur låter det?
Den unga narguriskan Amasita är en hängiven Mharigahn-dyrkare och har med sina krigare kontroll över mycket av den handel som kommer från Bhu Mir, och även andra platser. Med sina ryttare behärskar hon ...-floden som mynner ut i Karlockerträsket. Amnasitas Hästmän tar en mycket hög tull för att släppa genom handelskaravaner och båtar!
Amasita
Amasita är en nargurisk stamledare och för befäl över en mäktig hord av hästkrigare och uppfödare. Horden är ett organiskt begrepp och varierar både i omfång och densitet enligt hordfamiljernas inbördes förhållanden. Trots tillfälliga fluktuationer är horden dock stadigt på växande i takt med dess makt, och det sägs att till och med svartblod från Mörkerbergens sluttningar har slutit upp under Amasitas fana.
Vanligtvis styrs tre större delar av horden av Amasitas tre älskare, alla brutala krigare och trollkunniga blodspräster.
Amasitas hord kontrollerar de vilda hedmarkerna kring Bhu Mir och den forna Nargurervallen. Härifrån rör den sig nomadiskt i väldiga massor västerut över Kalterstrandens omarker, genom södra Mirel och ner över de bortre Ormvidderna ända ner till Kalklanden och Staden O.
De för med sig hästar, slavar och elfenben från handelsplatsen i öst, och byter till sig purpur, salt och plundringsbyten nere på slätterna i väst. På vägen handlar de med mireliskt ylle och månskenshonung. Också kreaturshandeln blomstrar upp vid bosättningarna i södra Mirel när nargurerna väller in med ett myller av krumhornade pälsmulor, ullgetter, mjölkfår och hästar, allt från stickelhåriga bergsmanar till palinoriska springare. Handlen, plundrandet och den kontroll horden utövar över annan varutransport i området, har gjort Amasita mycket förmögen och inflytelserik.
På vägen upp från Ormvidderna hämtar horden ibland med sig de mest besynnerliga varor; evig is från det fjärran Orghin, sjungande giftormar, drakfågelägg eller små amforor av silversten som blir osynliga i nymånens sken.
Genom krigföring och klok diplomati har Amasita tagit kontroll över i stort sett hela det gamla Unurien, dvs det södra Mirel, och kan ostört föra sitt folk därigenom. Hon besitter ett antal rundborgar och bevakar de bästa färdlederna, vaden och lågpassen genom området. Därtill har hon en elittrupp av stadfasta hästkrigare i Bohr-Ba, den gamla joriska fästningen där handelslederna från såväl det forna Jorpagna som Staden O sammanflödar.
Hon är en viktig maktfaktor i Mirel, uppehåller sig ofta flera månader i landet när horden drar igenom, och börjar alltmer uppvisa en mirelisk halvnomadisk levnadsstil. Det finns rentav mireler som menar att hon skall återinta kungasätet Am-Korum och krönas till drottning över hela Mirel. Hur det än är med den saken så har hon kuvat ett flertal av de södra klanerna, och framtvingat fred med de flesta övriga.
Ett symboliskt tecken på hennes makt och status i Mirel är det faktum att hennes livgarde lyckats med bedriften att fånga en levande dimbest. Odjuret lär lyda Amasitas order och ses alltid i hennes sällskap.
I Mirel har hon i folkmun fått titeln prinsessa, och ryktena om hennes skönhet, farlighet och mod, florerar vilt.
Den narguriska prinsessan Amasita, kanske den mäktigaste personen kring Mefamirs stränder.
Om ni undrar så är det en dimbest som ligger framför henne...
[/URL
Hennes tre alskare skulle kunna vara:
1 - En mirelisk bjornkrigare från trakterna kring Am Korum med mycket anrika slaktskap bakåt.
2 - En nargurisk/palinorisk sjaman och formidabel hastkannare.
3 - En halvorch från klomelliska Bozsa hon hittat i Staden O under okanda omstandigheter.
Damen i fråga ar forovrigt av osroghurisk blod vars far var en plundrande strovnargurier och vars mor en nargurisk vinde.
Från Nargurs skogar i öster mot Buh Mir går Slavleden över landet. Stora flockar med skogsnargurer vallas likt boskap over slätten for att säljas på marknaden vid Mefamirs östra brädd. Strövnargurerna har alltid jagat slavar i Nargurs skogsbryn men det var först efter att handel- och guldtvättarbyarna i norra Trasimo uppstod och profesionella slavjägare sökte sig länger in i skogarna som handeln utvecklades. Himmelen är den av byarna strövnargurerna gör de bästa köpen men även i Nya Amawhine kan fynd göras.
Den gräns Kejsardömet Jorpagna drog mot det barbariska Nargur syns fortfarande mellan Buh Mir och Trasimosjön - Nargurervallen. Gränsen var en kjedja av små fort och vakttorn som länkades samman av en stensatt jordvall och benämdes Limes Narguricus. Den byggdes under åren 942-937 fO och var befäst helt till kejsardömets fall. Limes var inte tänkt som ett befästningsvärk som skulle stå emot större angrepp men mer som vaktposteringar som kunde varna större militarförläggningar en bit bakom gränsen. Trots det växlande men ständigt närvarande krigshotet från Nargur förekom utbyte kulturerna emellan och vid flera portbyar fans joriska handlare som blandade sig med fredliga nargurer. Numera har de flesta av befästningarna rasat helt samman men några av de större står fortfarande kvar som ruiner. I resterna av portbyarna och militärförläggningarna finns värdesaker gömda i jorden, hastig nergrävda under plötsliga anfall och aldrig återfunna av dräpta ägare.
Rig Maerföl
Maerungarna har en lång historia som heliga män och ledare bland de sydpalinoriska stammarna. De är en liten ätt av fäder och söner i rakt nedstigande led, som ärvt rätten att leda Maerkulten (därav namnet) bland vissa sydliga stammar. Maer är hästarna, styrkans och stolthetens gudinna, en ung krigsgudinna som har en naturlig roll hos vissa hästuppfödande sydpalinoriska stammar.
Det var tolv år sedan den unge Rig, nykrönt Maergum, kallades inför Broder Bors da Burinne, herre till Sydmyrra Kasal. Han anklagades för kättersk hednatro, hans ämbetsspö knäktes över palinoriskt riddarknä, hans gyllene sporrar trampades i stoftet, och han sändes från sin stam täkt av damm och med skinnflådd rygg. Sedan dess har den föredetta stamprästen sökt sig till olika stammar. Men om det är något som är ovälkommet hos de flesta narguriska stammar så är det en ny gud med en fattig präst. Först hos Amasita vildsinta härjare fick Rig en plats, först som stallpojk bland sina älskade springare, men såsmåningom som Amasitas högra hand och älskare, på grund av sina esoteriska kunskaper och sin ledarskapsskolning.
Rig har äntligen hittat en fristad där han inte längre är bara en kringstrykande shaman. I sin nyvunna säkerhet pyr hans hämndlystnad. Som den människokännare han är har han inte försökt egga den stolta Amasita, men istället i lönndom påverka henne och manipulera henne att ta till vapen mote den hatade Herr da Burinne, och hans stam, som inte kom till Rigs undsättning.
Jag skulle tänka mig att mirelerna helst handlar över Mefamirs sjö, och då är Bhu Mir det huvudsakliga handelscentrat i öst. Men säkert rör sig mireliska handlare längre österut också, kanske med narguriska karvaner.
Mirelisk vildeld har jag tänkt att är en ganska eftertraktad vara i stora områden av Ereb. Visserligen är produktionsvolymen ganska liten, men kvaliteten är svårslåbar. Prästerskapet i Ninshiburs gille kan med den höga efterfrågan trissa upp priserna ganska högt (och bada i lyx och rikedom).
Andra mireliska produkter som det kan tänkas handlas med är hampa, grovt ylle (som i sin stickiga grovhet knappt skiljer sig från hampan...), månskeshonung (egentligen en blek och rinnig sirap som utvinns från höglandsbambuns blomskott), kanske fettstinn benfisk och spindelkräftor från Mefamirs bottenslam och enstaka lass med pälsar från de smäckra höglandsgazellerna samt kanske enstaka fornfynd av ärgade bronsstycken från jättar och gamla klanhövdingar.
Sen tänkte jag mig att varor från Trakorien som tex salt kanske går ända genom Karlockerträsken via Mirhamn över Mefamir och till Bhu Mir.
Salt är nog en av de varor som både nargurer inne i skogarna och nybyggare i Trasimo är mycket interesserade, en forutsättning for att bevara kött under de långa vintrarna här i centrala Ereb. Karlockersalt är en källa till en mindre men säker inkomst for handlarna på Trasimertraden. Ovriga varor till Nargur kan vara lite allt möjligt men det rör sig oftast om mindre partier värda att frakta över land.
Själv hade jag tänkt mig ett litet berendiskt handelshus i Mirhamn i Mirel... Det är ganska rejält långt borta, men jag tänkte mig tunga vete- och tobakskaravaner upp till Bhu-Mir vid Mefamirs sydöstra strand och sedan båttransport till Mirhamn. Från Mirel är det främst vildeld som man är ute efter (ett bra ämne att ha i bakfickan mot feliciens flotta?) Givetvis kommer annant med på köpet; hampa och skinn och vad man nu kan tänkas handla med nargurerna i Bhu-Mir.
Vad tros? Att frakta vete över land är säket ingen picknick. Kanske med rejält tungt tornpackade mammutar? Eller med gaur-horder som sedan slaktas i Bhu-Mir...
Om man har några riktigt schyssta packdjur så kanske det kan gå!
Det bästa är förståss om det går att dra lasten bakom djuren. Tänk ett långt godståg, draget av en väldig mammut, med stäppnoshörningar eller liknande som används för att putta upp vagnarna när de suger fast i gyttjan. Du kan säkert utveckla...
Det går långsamt framåt, mammuten måste stanna och äta typ halva dagen, men en mammut kan å andra sidan dra ett enormt lass. Kostnaden blir inte mycket högre än för flodtransport.
Vad gäller slavar - glöm inte Trakorien som avsättningsmarknad.
