ErebAltor.se

Det pampiska folkets bakgrund

Pamperna fanns tidigare väl representerade i stora delar av södra Aidne. Man bodde i områden med öppna eller halvöppna gräsmarker ofta i anslutning till floder och vattendrag. Man bedrev boskapsskötsel ett primitivt jordbruk och fiskade i floderna. Efter hand som olika invasionshärer och vandringsfolk drog förbi drevs Pamperna allt mer undan.

Pampernas ursprung är höljt i dunkel. Vissa lärda menar att de ursprungligen var två folk. Ett ryttar och herdefolk som bär vissa släktskap med de Narguriska nomaderna och ett jordbruksfolk som verkar stamma från Penterna men som framförallt höll till i floddalar och vid kusten och vars främsta näringsgren var fiske och spannmålsodling. Ryttarfolket nyttjade också gärna floderna för att vattna sina djur och de båda folken möttes där och handlade med varandra. Av olika orsaker flyttade folken ihop och blev semi-nomad. Det vill säga att de flyttar runt vart 5 år till en ny bosättning. Detta bland annat för att söka sig till bättre och friskare betesmarker och för att åkrarna sugits ut och behöver vila. Varje stam har ett revir som de bevakar.

Andra menar att de är släkt med penterna men ett helt eget folk som tog en egen väg där hästen och boskapen blev det centrala i deras vardagsliv. De sökte sig till floddalar för där fanns vatten till djuren. Man var liksom penterna också jägare och fiskare. Och från fisket fick man bland annat rom som användes till beredning av hudar som fick en överlägsen kvalitet och mjukhet. Fisket behöll man också som ett viktigt inslag i sin kosthållning. Jordbruket fokuserades på att odla spannmål som både hästar och människor kan ha nytta av. Därför blev havren den viktigaste grödan. Men den viktigaste födan kom från boskap och får som kött och mjölk. Från ston tar man mjölk som man jäser och låter servera vid särskilt högtidliga tillfällen och cermonier.

Oavsett om det är resultatet från en sammanslagning med penterna eller en egen utveckling av ett till penterna närbesläktat folk så har har Pamperna utvecklats till ett andetroende folk vars viktigaste gudomar eller andeväsen dväljs i jorden (vättar, älvor), i vattnet (bäckahästen), i eld (den rasande stäppbrandens ande) och i luft. De viktigaste varelserna är den stora vindens ande, flodguden och en ödesguddom. En form av Moder jordkult existerar också men har inte lika stor genomslag som hos Penterna. Och i stället för druider har man shamaner som tolkar framtiden.

Här är inspiration till Pampisk konst.

http://www.pitt.edu/~haskins/group9/kuloba21.jpg

http://www.pitt.edu/~haskins/group9/kuloba15.jpg

http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Rython_boz.jpg

http://www.pitt.edu/~haskins/group9/Kostromskaya1.jpg


Pamperna och Lindiskiarnerkrigen

Lindiskiarnerkrigen blev delvis förödande för Pamperna. Lindiskiarnerna var till en början framgångsrika i sin strid mot de splittrade Pampiska stammarna i Inbergs lågland och överaskade och brände deras små ofortifierade byar. Mycket av Pampernas land i södra Inberg erövrades av Lindiskiarnarna och Pamperna drevs undan. Men på pampiska halvön samlade sig de sista stammarna, tog till häst och levde som nomader som hela tiden var på vandring. De enades under en storhövding. Det är första och enda gången de gjort det.

Och tillsammans angrep de Lindiskiarnarna. Till sin hjälp tog de hästarna, elden och Mistrana (Den "gudomliga" vinden från syd) vars torra varma luft torkar ut marken, gör människor och djur tokiga samt förbådar stäppens gräsbränder. När Lindiskiarnarna angrep den samlade Pampiska ryttarhären råkade de på sin första allvarliga motgång. De snabba pampiska ryttarna slungade sina spjut mot dem och ringade in Lindiskiarnerhären och sedan lät man tända eld på gräset framför dem. Elden slog genast upp och utplånade nästan den styrka som Lindiskiarnarna hade sänt mot de sista Pamperna i Aidne.

Detta slag inträffade ungefär samtidigt med Pennernas motoffensiv mot Lindiskiarnarna. Detta försvagade Lindiskiarna som dessutom fick slåss på två fronter. Detta kan ha spelat en viktig roll i kriget. Kungen av Zorakien var hur som helst tacksam för Pampernas roll och motstånd mot Lindiskiarnarna och belönande dem med självstyre.

Den pampiska storhövdingen Aka Hoxara

Aka Hoxara ledde en av stammarna i det som idag är Pampiska halvön. När Lindiskiarnerkrigen började var både Pamperna och Raxorerna splittrade i fientlighet mellan varandra och inbördes mellan stammar och de var helt oförberedda på ett angrepp. Lindiskiarnerna angrep stammarna norr om den Pampiska halvön. De brände deras byar och och de människor som inte hann fly blev ofta dödade eller tagna som slavar.

Först ignorerade dock Lindiskiarnarna Pamperna på halvön. Dessa bedömdes sannolikt var för få och för splittrade för att utgöra ett stort hot och då Lindiskiarnarna själva var få prioriterade de fiender och områden som kunde innebära ett hot mot Pharynx och Lindiskiarnarna. Detta gjorde att Pamperna här vann tid till rådslag. Dessa beslutade efter en del hetsiga diskussioner, förolämpningar och skärsmytslingar att välja en storhövding som skulle leda dem alla.

Efter ytterligare några dagars diskussioner (och våld) valdes hövdingen Hoxara av "Flodkröken som ser ut som en hästskos" stam till ledare och fick så småningom tilltalsnamnet Aka vilket ungefär betyder den Store. Vilket han också var, både i storlek och handling.

Aka Hoxaras första beslut var att man skulle bryta upp från sina bosättningar och enbart leva på resande fot. På så sätt skulle Lindiskiarna aldrig kunna vet exakt var Pampernas bosättningar befann sig.

Men då det är påfrestande att hela tiden flytta runt på detta sätt ville Hoxara nå ett snabbt avslut. Han vill provocera fram en attack från samtidigt som Lindiskiarna själva var på väg till strid någon annanstans och på så sätt försvagade.

Strax efter att Pennerna gått till motoffensiv skred Hoxara till verket. Han sände in en styrka om 400 ryttare som nedgjorde ett antal av Lindiskiarnas posteringar. Detta störde förmodligen Lindiskiarnarna och upptagan som de var med Pennerna (och sannolikt en aning övermodiga) så skickade de en begränsad bestraffningsstyrka mot Pampiska halvön.

Det var just detta Aka Hoxara hade hoppats på. När Lindiskiarnarna bröt in i Pampiska halvön så höll Hoxara och schamanerna rådslag. Schamanerna hade förklarat att den gudomliga vinden var villig att hjälpa till och förklarade också att tecknen tydde på en lyckosam strid. Hoxara skickade fram nästan hela sitt samlade rytteri, ca 1200 man, och anföll Liniskiarnarna i en dalgång som vätte mot syd. Och lyckosam blev striden. De Lindiskiarnar som inte dog för spjuten brändes upp av den eld som Hoxaras män tänt och som den Gudomliga vinden svepte mot dem.

Ungefär så här tänker jag mig Pamperna i rustning (utan bågar dock).(anders, kan du göra något av detta?)

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/c ... rriors.jpg

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/c ... %D0%B8.jpg

Aka Hoxara själv dog 49 fO. Det var året efter han tagit emot den Zorakiske kungens erbjudande om pampiskt sjävstyre över Pampiska halvön. Hans död är välkänd och fortfarande stoff för sånger bland Pamperna

Enligt legenden dog han i en utmaning om Storhövdingaposten där tre andra hövdingar samtidigt utmanat honom. Hoxara som hade bråttom (ty han skulle gå och bekanta sig med sin nya älskarinna) beslöt storvulet att ta in alla tre utmanarna samtidigt. Och där satt de all fyra. Hoxara och de tre utmanande hövdingarna och sprätte olja i elden för allt vad de var värda och det tog inte lång tid förrän hela hyddan var övertänd. Men innan någon hann fly ut rasade hyddan ihop och alla fyra, Hoxara själv och de tre utmanarna, dog i branden. Sedan dess är det i det närmaste lag på att det aldrig får vara mer än en utmanare åt gången som möter en hövding.

Alla var överens om att detta var ett bassande slut för en så stor och betydelsefull hövding som Aka Hoxara och de pampiska Barderna och sagoberättarna började genast skriva hyllningssånger till Hoxaras ära.

Då pamperna sedan i den efterföljande omröstningen inte kunde komma överens om en ny Storhövding (för alla stammar röstade på sin kandidat och ingen fick ny, accepterad, majoritet) återgick alla till den gamla ordningen och sina gamla stamområden. Det tog ett par decenium av strider mellan de olika stammarna innan gränserna mellan de olika stamområdena var satta igen.

Börjar gilla dessa pamper!

...en fundering:

Pamperna är ett hästfolk, den zorakiska adeln är ett hästfolk (tänker då på riddarkulturen) - finns det några beröringspunkter? Skulle det rent ut av gå for sig att en pamp ställer upp i en klassisk tornering?

Fraxinus, Maestro, Pamperna blir finfina! Föreslår dock att man skippar deras släktskap med nargurerna, behövs helt enkelt inte. Och hur var det med Pamper och penter, hade de släktskap eller endast samma filosofiska/religiösa idéer? En till tanke: Raxorerna anses vara framstående ryttare och är grannar till Pamperna...får de särdeles många dumma hästar av pamperna eller har de lärt sig en del kunskap om hästar av Pamperna?

birkebeineren skrev:Börjar gilla dessa pamper!

...en fundering:

Pamperna är ett hästfolk, den zorakiska adeln är ett hästfolk (tänker då på riddarkulturen) - finns det några beröringspunkter? Skulle det rent ut av gå for sig att en pamp ställer upp i en klassisk tornering?

Tja formellt sett skulle det nog accepteras. Pampernas storhövding har markgreves eller rent av hertigs status i den Zorakiska lagtexten. Detta gäller fortfarande trots att det inte funnits en Pampisk "hertig" på 650 år. Varje stamhövding har motsvarande barons status. Och banérryttarna har formell status av riddare. Övriga ryttare har hirdmäns status.

Detta ställer till en intressant scen. Detta kan sägas ha inträffat för sisådär 100 år sedan. En av pampernas hästar skulle levereras till kungen. Stamhövdingen för den klan som skulle leverera hästen var ung och nyfiken och beslöt den gången att med ett i pampiska ögon passande följe (ca 50 krigare) ta hästen hela vägen till Pendon.

(En ryttarstyrka om 50 man motsvarar en hygglig invasionshär ur en medelmåttig zorakisk greves ögon)

Efter visst rabalder och märkliga missöden där man bland annat jagat iväg en greve med stridsfölje sedan denna vägrat passage för "vildarna" (greven och hans män lyckas efter visst tumult söka skydd i borgen - pamperna tog dock med sig en del av grevens boskap för bot för hans förolämpningar) och där man snubblade över och mangrannt nedgjorde en plundrande orchstyrka i trakten av Torildskogen kom de slutligen fram till staden Pendon där deras ankomst redan var väntad och förvarnad av alla de hyllningtal, budkavlar och klagobrev som hunnit före dem.

Kungen hade just denna dag ett torneringsspel och då härolden mötte upp med det Pampiska följet frågade denne adelsman som kände till vilken status Pamperna löd under om någon av banérförarna eller deras baron vill delta. Till allas förvåning så red Baronen (hövdingen) fram och sade sig vara villig att pröva en dust. Men hövdingen ville använda sin rustning och sina vapen. Man gick med på detta om hans spjut truppades. Ett stort sorl ljöd då en av baronerna sade sig vara villig att pröva leken med hövdingen.

De red upp på var sin sida om skranket. Härolden förklarade en extra gång att man startade för sedan han sänkte den kungliga vimpeln. När härolden förklarade detta noterade han att baronen tycktes mycket ung och ganska finlemmad. Detta oroade honom något då Baron Galtesprång var en mycket erfaren och hänsynslös tornerriddare. Men han ville inte göra mer väsen om saken. Hövdingen hade med bestämda gester gjort klart att denne ville pröva dust. Och pamper sades vara stolta av sig.

De båda kombattanterna gjorde sig redo. Vimpeln föll och de red mot varandra. Tyngd av sin herres rustning hann den Zorakiska hingsten inte ens halvvägs innan den pampiska hövdingen nått fram. Innan baronens långa lans hann träffa pampen hade denne snabbt lagt sig sidleds längst hästen och därmed duckat för lansen för att i nästa sekund dyka upp på sadeln igen och svepa till riddaren rakt över hjälmen med sidan av spjutet så att riddare med häst rasade i backen. I detta tumult tappade den Pampiske hövdingen sin läderhjälm och den tystnad som lade sig när hennes!!! långa hår slog ut som ett baner i fartvinden var öronbedövande.

(Pamper har som jag nämnt tidigare kvinnliga krigare och det händer att de når till hövdings rang)

Mikael skrev:Fraxinus, Maestro, Pamperna blir finfina! Föreslår dock att man skippar deras släktskap med nargurerna, behövs helt enkelt inte. Och hur var det med Pamper och penter, hade de släktskap eller endast samma filosofiska/religiösa idéer? En till tanke: Raxorerna anses vara framstående ryttare och är grannar till Pamperna...får de särdeles många dumma hästar av pamperna eller har de lärt sig en del kunskap om hästar av Pamperna?

Raxorerna och Pamperna höll till i ungefär samma område och tyckte inte särskilt mycket om varandra. Raxorerna kom efteråt, var fler och bofasta. De byggde stora byar och städer. De trängde undan Pamperna på en del ställen. Framför allt i området som idag är Hertigdömet Pharynx. De hade redan en hel del kunskap om hästar när de kom. Men Pampernas styrka var att de var ännu skickligare hästkarlar och deras hästar var av betydligt bättre stam, tåligare, uthålligare och snabbare än de Raxorerna kom med. Pampernas svaghet var att de var färre.

Den Pampiska hästen rustad!

http://www.pitt.edu/~haskins/group4/bash16.jpg

Vad gäller penterna och pamperna så har de snarare ett släktskap än likande religös tro. Penterna har en stor tungvikt på dyrkan av Modergudinnan parat med en hel del andetro och vidskepelse. Det verkar dessutom att de offrar till en variant av Etin om jag förstår Regil rätt. Hellre offra en gång för mycket än en gång för lite.

Pamperna är mer inne på elementargudar och andetro. Vidskepelsen finns även där men inte lika utpräglad som hos penterna. Vinden och gräsviddernas ande/gud är en av de viktigare guddomarna, likaså är vildeldens ande och flodgudinnan viktiga. Jordegudinnan finns även hos pamperna men inte lika utpräglad eller viktig som den hos Penterna. Pamperna tror att allting kan var beskälat med andar. Särskilt märkliga träd eller stenformer antas bebos av en ande eller en guddom.

Pamperna har dessutom inte en druid utan snarare en schaman som tyder tecken och kontaktar och söker rådgivning hos förfädernas döda andar och hos naturandarna. Om druiden är animist så är schamanen snarare spiritist. Pamperna tror dessutom på reinkarnation.

Fraxinus skrev:...för att i nästa sekund dyka upp på sadeln igen och svepa till riddaren rakt över hjälmen med sidan av spjutet så att riddare med häst rasade i backen. I detta tumult tappade den Pampiske hövdingen sin läderhjälm och den tystnad som lade sig när hennes!!! långa hår slog ut som ett baner i fartvinden var öronbedövande.

Denne scen kulle jag vilja se någon av våra begåvade illustratörer ta sig an...

Slottet i "Pendon" (Conwy castle i Wales) i dess nuvarande skick:

http://medievaltimes.us/wp-content/uplo ... castle.jpg
http://medievaltimes.us/wp-content/uplo ... castle.jpg

wiki:
http://en.wikipedia.org/wiki/Conwy_Castle

karta:
http://www.greatcastlesofwales.co.uk/conwy_plan.htm

sett från avstånd:
http://www.rice.edu/projects/Blaffer/Br ... andby.jpeg

Akirri satt naken inne i ångbadshyddan. De heta ångorna svepte runt henne hennes kropp. Ärret hon fick under fjolårets Korax syntes tydligt på hennes panna.

Mitt emot satt Ogar, Schamanen. Han gungade lätt fram och tillbak och nynnade på en egendomlig guttural sång. Då och då reste han händerna och slängde on en blandning av torkade löv, där Akirri kände igen bladen från hampa, i elden under ångfaten.

En vag doft av stäppbrand fylld tältet tillsammans med en annan okänd kryddigare doft. Det hade gått några nätter sedan hon vunnit äran att bli ryttare. Nu skulle schamanen söka svar i andevärlden om vilken ande som skulle vägleda hennes spjut i framtiden. Rummet började tjänas märkligt formlöst och egendomligt och Ogars röst blev allt mer suggestiv och sövande. Hon tyckte sig se ansikten som tog form i dimman. Ansikten på djur och krigare . Schamanen gav ifrån sig ett skrik, han morrade och kastade med huvudet. Med fjärrseende ögon och fortsatt entonigt nynnande tog han så upp nålarna och färgen och började sitt värv att fästa anden på hennes spjutarm.

Slutligen när smärtor och tid tycktes ha pågått en evighet lade han så ner verktygen och utbrast.

-Se, Vindens gudinna sänder dig Kiashar puman som din följeslagare. Var värdig denne och nyttja Kiashars slughet och styrka i ditt liv som krigare

Tatueringen

http://www.hermitagemuseum.org/html_En/ ... _30_3.html

Schamaner i riddarland - helt rätt!

Skrev följande text i tråden för Lindskiarnar:

Vad om det någongång under slutet av Mörkertiden vandrade in ett människofolk over bergen från norr och mycket målmedvetet sökte sig till den plats där den urgamla ruinstaden Pharynx legat sedan innan Kejsardömet Jorpagna och dets legioner tågade in over Aidne. Folket leddes av en grupp magiker som hittat kunskaper om ruinstaden och vad som dolde sig under den. Ur djupa valv grävde de upp stensarkofager med mumifierade varelser från den Första Skapelsen, varelser som inte var menade for denna tid - lindskiarnar. Magikerna animerade dessa till ett skenliv och såg som sitt mål att återskapa den värld då magien var mäktig och konsten var stor. Pharynx återuppbygdes med kunskaper från de mumifierades minnen och magikerna såg sig sina skapelsers potential. De ville börja med Aidne och sedan fortsätta med Altor. Pharynkierna som magikernas folk nu kallade sig började sin erövring och använde linskiarnarna som veritiabla stridsvagnar då deras krigskonst bokstavligen var av en annan värld. Folken rundt ikring, jorer som pamper, flydde trots sin numerära overlägsenhet och lindskiarnarkrigen tog sin början - Aidne skulle alldrig bli sig likt.

Min tankar med detta:

Att ge en möjlig förklaring till lindskiarnarnas omtalade förmågor och utseende genom att anknyta till både magiker och en annan Skapelse. Sen så låta ansvarige/SL bestämma vad som är fakta och vad som är rykten.

Att ge den historiska bakgrunden till den såkallade Lindskiarnarkrigen som var mycket central for bildandet av Aidnes första rike sedan Mörkertiden och varför den senare har fått så stor uppmerksamhet i Zorakins "mytologi".

Sen är det upp till Fraxinus, och er andra, att avgöra om det fungerar.

Linskiarnarnas historia

Sedan urminnes tider låg det i västra Altor, i det senare benämda Ereb och i regionen Aidne vid Grindanuhalvöns nordöstra del, ruinarna av en stad kallad Pharynx. Ruinstaden låg där innan erdirerna kom till västra Ereb, pamperna såg den när de red forbi och då Kejsardömet Jorpagna koloniserade landet fanns den där. Den bestod endast av stora stenbyggnader som forutom att verka mycket gamla inte bjöd på så stora överraskningar. Folk hämtade ibland byggnadsmaterial i utkanterna eller jagade bland stenhusen men lämnade den annars i fred.

Under Mörkertiden som i Aidne likt andra platser var en orolig och mörk tid vandrade många folkstammar kring, nya som gamla. Eftervart hittade de dock platser att slå sig ner på och små samhällen kunde växa fram. När så under 200-talet fO ett folk vandrade in i det som skulle bli Zorakin fanns det fortfarande gott om plats även om stammar som penner och raxorer hade börjat bygga sina hem här. Pamperna var också de mycket reduserade i antall och strövade inte länger över så stora områden. Det nya folket var av jorisk härstamning och förmodades komma från någon av de forna provinserna i norr. De höll sig dock för sig själva och verkade vara ledda av en liten grupp präster eller magiker. Målmedvetet gick de mot Pharynx och valde här att sätta upp sina tält. Sen hände inte så mycket mera utan Aidnes sämhällen fortsatte att stabiliseras och Mörkertiden verkade gå mot sitt slut. Några mandelmunkar från lyceet i Pendon försökte ta kontakt med parynkierna, som folket kring ruinstaden hade börjat kallas, men dessa avvisades bestämd.

Sanningen om de såkallade parynkierna var att de som andra trodde var ett jorisk folk från norr som sökt sig en plats i kaoset efter den Tredje Konfluxen. Det som ingen visste var att en sekt magiker hade tagit kontroll över folket i avsikt att använde det i sitt heliga syfte; att återupprätta en civilation från innan Gudarnas Vrede. På något vis visste dessa magiker att ruinstaden Pharynx var från denna tid och att under den skulle varelser från den Första Skapelsen finnas. Under närmare ett helt århundrade fick de sitt folk som de styrde likt präster, att gräva sig ner i djupet under Pharynx, ner till gravvalv de visste skulle finnas där. Samtidigt byggde de en mur kring ruinerna och lät inga utomstående ta sig in. Slutligen hittades det de sökte; stensarkofager öppnades och ut lyftes stora varelser inlindade likt mumier - lindskiarnar. Varelserna var inte döda men ej heller likt de engång varit. Magikerna lyckades väcka upp dem och de kunde röra sig och tala men verkade inte ha någon egen vilja att själv leva. Magikerna såg dock detta endast som en tillfällig motgång och började den nästa delen av sin stora plan. De extraherade kunskaper från lindskiarnarnas minnen och började återuppbygga Pharynx. Förvånade över det de nu kunde åstadkomma så snabbt vid hjälp av formågorna hos sina viljelosa gudar/tjänare greps de av storhetsvansinne. De ville inte vänta tills Pharynx var helt återuppbyggd och lindskiarnarna helt återställda (några tvekade nog även på om detta någonsin skulle hända) utan ville erövra världen med en gång - de gick ut i krig.

Sektledningen av magikerpräster skickade nu ut sitt underlydande folk och med krigsutrustade linskiarnar i sina led gick de till skoningslösa angrepp på de ikringboende stammarna. Den återuppväckta kunskapen handlade inte om bara magi, konst och framstående arkitektur utan även om krig. Magikerna följde med ut i bataljerna och kunde utnyttja förmågor hos varelserna till att göra sina numerart undelägsna styrkor segerrika. Det parynkiska folket lade snabbt under sig nästan hela Grindanu och tågade uppeggade vidare mot Indar. Inget verkade kunna stoppa dem och lika många som parynkiernas pikar och armborst dödade skrämde lindskiarnarna bort med sin blotta reseliknande skepnad.

Sen vet alla som studerat Aidnes historia hur det gick; pennernas hövding på södra Grindanu Valien Valiensson sökte hjalp hos echter och dalker, och efter ett lyckosamt mord på magikernas översteprast inne i själva Pharynx börjar återerövringen. Lansforsedda ryttare som lyckas ta sig genom parynkiernas led och fälla de stora lindskiarnarna gjorde att sammanhållningen bröts och genom sitt mycket större antal kunde zorakierna och kardierna vinna tärräng. Till sist foll själva Pharynx och lindskiarnarkrigen var över.

Några magiker lyckades dock undslippa Pharynx fall och med ett fåtal trogna underlydande fly upp i Aidnebergen. Med sig förde de ett par av lindkiarnarna och dessa räddades således under förstörelsen av parynkiernas välde. Det sägs att bortom bergen gömda i Snoarskogarna finns sekten kvar, ivrigt dyrkande sina heliga gudavarelser - de vilande lindkiarnarna.

regil: ÄS bastards!
Fraxinus: Schamaner OK, snöleoparde nääh. Snygg tatuering dock, vad kan det finnas för andra stora katter kända bland Pamperna. Fläckig stäpp-puma?
Birke: Bra, har aldrig gillat lindskiarna, men detta ger dem lite bättre plats i historien.
Aber: Enligt officiella källor kom de marscherande ner från bergen på 100-t fO kuvade folket i Pharynx (antar det menas hertigdömet) och byggde sin stad. De misslyckades pga sin fåtalighet.
Stadsbyggandet går att böja som du gjort. Att säga att det var pharynkierna som kom från bergen går också, men 100-t vill jag behålla. Ser också gärna att de två fickorna som finns kvar i bergen år 610 har utvecklats olika. En, den i väster, lever kvar med sekten som du föreslår, men den i öster är fredliga lindskiarna, lite shang-ri-la, som jag föreslagit under Lindskiarna-tråden.
Kanske söker HM allierade i den västra (sekt) gruppen. Han vet att de finns men inte var. Där hans orcher misslyckas kanske äventyrare kan lyckas?

Mikael skrev:regil: ÄS bastards!
Fraxinus: Schamaner OK, snöleoparde nääh. Snygg tatuering dock, vad kan det finnas för andra stora katter kända bland Pamperna. Fläckig stäpp-puma?
Birke: Bra, har aldrig gillat lindskiarna, men detta ger dem lite bättre plats i historien.
Aber: Enligt officiella källor kom de marscherande ner från bergen på 100-t fO kuvade folket i Pharynx (antar det menas hertigdömet) och byggde sin stad. De misslyckades pga sin fåtalighet.
Stadsbyggandet går att böja som du gjort. Att säga att det var pharynkierna som kom från bergen går också, men 100-t vill jag behålla. Ser också gärna att de två fickorna som finns kvar i bergen år 610 har utvecklats olika. En, den i väster, lever kvar med sekten som du föreslår, men den i öster är fredliga lindskiarna, lite shang-ri-la, som jag föreslagit under Lindskiarna-tråden.
Kanske söker HM allierade i den västra (sekt) gruppen. Han vet att de finns men inte var. Där hans orcher misslyckas kanske äventyrare kan lyckas?

Nja nu är det så att leoparden och snöleoparden har funnits över stora delar av asien inklusive västra asien och sydöstra europa men om det är för roligt så tar vi väl en fläckig pumaform eller varför inte den storvuxna aidniska formen av panterlon.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bild:Linces12.jpg

Fraxe: Du ville ha något liknande vad jag gjorde åt Regil för echterna? Ge mig en detaljerad beställning, med noggrann beskrivning av kläder och dyl. så ska vi se vad jag kan göra...

anders skrev:Fraxe: Du ville ha något liknande vad jag gjorde åt Regil för echterna? Ge mig en detaljerad beställning, med noggrann beskrivning av kläder och dyl. så ska vi se vad jag kan göra...

Det ena var att jag ville ha en bild på en Pampisk ryttarinna. Fullt rustade bär de en vadderad tunika, läderrustning på benen (i form av byxor), läderstövlar och en toppig hjälm eller läderhätta

Jag har två motiv i huvudet och kan inte bestämma mig. Den från det som kallas Pampisk harjakt där ryttaren ska fånga den sprintande haren i öronen med sina händer.

Den andra där en stridsberedd ryttarinna spränger fram till häst med spjut och sköld.

Den här ryttarinnan sitter till häst (gärna i galopp) med spjut i handen. Hennes sköld påminner starkt om de sköldar du kan se i länkarna här ovan. Hon har tatuering som går i slingor över högerarmen. Rejäla läderbyxor. Stövlar. Vadderad tygharnesk i form av en kortärmad tunika. Spjutet har en vimpel som är fäst vid spjutfästet. Eventullt armband på underarmarna