ErebAltor.se

... Detta var ett folk som länge plågat södra Klomellien med sina plundringar och tributer men de var inte ett lika stort gissel för Garrika som de var för Yolev och Hisskov. Jordukaerlarna kom upp floderna i Yolev och vad som är dagens Nya Arno, drog sina skepp över land och tog sig vidare ner i Jaggaracksjön. Från små befästa hamnbaser, eller reden som de gärna kallades, låg sen hela den stora sjön tillgänglig. Nordborna höll sig dock huvudsakligen till den kusten av Hisskov. Skälet till detta var inte Garrikas lilla flotta utan de triskiska pirater som från Jaggaracks nordöstra del redan härjade sjön på sina stridstornförsedda klomuller. Ändå kom jordukaerlarna att orsaka Garrikas fall. Senhösten 412 eO när alla trodde att långskeppen dragit sig tillbaka till sina skyddade reden inför vintern kom ett massivt anfall mot Erfavelklostret. Ödet gjorde att Garrikas prinshertig Anovan då befann sig på visit hos solnunnorna och med sig hade han flera riddare från sitt garde och en mindre kontingent soldater. De hade inspekterat befästningsverken uppe på Tretorningen och blev nu överraskande klostrets försvarare. Jordukaerlarna hade tidigare lämnat Erfavel i fred, dels av klostrets svåra läge uppe på Serafudden, dels av fruktan för trisker i ryggen men också då äran i att döda försvarslösa kvinnor aldrig har ansetts som stor hos nordborna. Nu anföll de dock med tjugotre långskepp och prinshertigen skickade ilbud hem till Garrika om brådskande hjälp till klostret. "För Erfavel, Etins livgivare, och Garrikas ära" löd kallelsen. Hela Garrikas här tågade mot norr och lyckades faktisk nå fram innan det var för sent. Jordukaerlarna hade dock intagit delar av Serafudden och huvudstriden kom att ske inne i själva klosterkomplexet. Här föll prinshertig Anovan och närmare hälften av de garrikiska soldater men nordborna var förintade och klostret räddat. ...

birkebeineren skrev:Vad tros om detta Mikael, passar det in med dina tankar som vi snällt väntar på om jordukaerlarnas verksamheter i Klomellien? Tänker mig detta gälla för den andra perioden av deras härjningar i södern, den som avslutades med Haral Krokig 456 eO, och inte helt lik hur det såg ut under den tidigare storhetstidens som avslutades ca 100 fO (som förslagsvis var då jorderna blandade sig med hamurerna och annars kämpade mot magillers och mercaners anfäder kring Maureflodens utlopp).

... Detta var ett folk som länge plågat södra Klomellien med sina plundringar och tributer men de var inte ett lika stort gissel för Garrika som de var för Yolev och Hisskov. Jordukaerlarna kom upp floderna i Yolev och vad som är dagens Nya Arno, drog sina skepp över land och tog sig vidare ner i Jaggaracksjön. Från små befästa hamnbaser, eller reden som de gärna kallades, låg sen hela den stora sjön tillgänglig. Nordborna höll sig dock huvudsakligen till den kusten av Hisskov. Skälet till detta var inte Garrikas lilla flotta utan de triskiska pirater som från Jaggaracks nordöstra del redan härjade sjön på sina stridstornförsedda klomuller. Ändå kom jordukaerlarna att orsaka Garrikas fall. Senhösten 412 eO när alla trodde att långskeppen dragit sig tillbaka till sina skyddade reden inför vintern kom ett massivt anfall mot Erfavelklostret. Ödet gjorde att Garrikas prinshertig Anovan då befann sig på visit hos solnunnorna och med sig hade han flera riddare från sitt garde och en mindre kontingent soldater. De hade inspekterat befästningsverken uppe på Tretorningen och blev nu överraskande klostrets försvarare. Jordukaerlarna hade tidigare lämnat Erfavel i fred, dels av klostrets svåra läge uppe på Serafudden, dels av fruktan för trisker i ryggen men också då äran i att döda försvarslösa kvinnor aldrig har ansetts som stor hos nordborna. Nu anföll de dock med tjugotre långskepp och prinshertigen skickade ilbud hem till Garrika om brådskande hjälp till klostret. "För Erfavel, Etins livgivare, och Garrikas ära" löd kallelsen. Hela Garrikas här tågade mot norr och lyckades faktisk nå fram innan det var för sent. Jordukaerlarna hade dock intagit delar av Serafudden och huvudstriden kom att ske inne i själva klosterkomplexet. Här föll prinshertig Anovan och närmare hälften av de garrikiska soldater men nordborna var förintade och klostret räddat. ...

Skulle också gärna villa veta varför jordukaerlarna just år 412 eO valde att plundra Erfavelklostret som de tidigare lämnat i fred?

Mikael skrev:Under 500-t fO hade plundringen mot södra Kard och Drylo blivit så framgångsrik att det under 400-t blev en årligen återkommande syssla för varje jordisk småjarl och hövding. Medan kvinnor, barn och gamla med hjälp av trälar brukade landets magra jordar och skog, så rövades både livsmedel , varor, slavar och rikedomar från Västerhavets kustländer ända ner till Faltraxnäs.

Mikael skrev:Trakoriska öarna: Storjarlen Rotnar Storblote förde också en expedition bortom Svalöarna i väster och utforskade de öar som idag kallas Trakorien, ca 465 fO. Öarna var kända av nordborna från stormblåsta och felnavigerande sjöbusars historier. Expeditionen mötte först ett krigiskt eldkastande folk på en ö man senare gav namnet ”dödsriket Isaker”. Ön lämnades efter intensiva strider och ansågs sedan dess vara ondskefull och dominerad av farliga dödsdyrkare. På ön väster om Isaker fann man inget annat än primitiva folk utan rikedom. En expedition inåt land konstaterade att inlandet var onaturligt hett och befolkat av storvuxna jägare utan silver eller guld. Trots att infödingarna varnade för trollkarlar och tjurmän längre söderut följde Storblotes flotta öns kust söderut och passerade vilda klippiga kuster och täta skogar innan man en omensfylld natt skådade trollkarlarnas violetta himlar. Efter det rysliga erfarenheterna på Isaker tvingades jarlen av sina mannar att vända flotta österut igen. På dagens Saphyna fann man dock byte hos fredliga bönder vars hövdingar man efter initial plundring fick årlig tribut ifrån under de kommande 350 åren. Endast under svältår i Jorduashur plundrade man på Saphyna. På Paratorna fann man ett folk som man kuvade och Rotnar lämnade en mäktig hird på öns östkust att härska över undersåtarnas då största by (i dagens Rung) och Saphyna.

Mikael skrev:Drylo och det Kontinentaljoriska riket hade under lång tid varit allt hårdare ansatta av jordernas plundring, men starka befästningar och organiserat kustförsvar hade förhindrat större invasioner. Under 400-t blev dock spänningarna mellan det joriska rikets olika delar allt större och mynnade ut i maktkamp och inre stridigheter. De inre striderna innebar att kustförsvaren inte underhölls och försvagades. Detta var jorderna inte sena att utnyttja och deras nu regelrätta invasioner och plundring av flera större kuststäder är en stor faktor till att det Kontinentaljoriska riket går under. Jordernas skepp tar sig djupare inåt land längs floderna och når tidigare förskonade områden. Jorderna anlägger till och med permanenta läger, reden, på öar i eller i anslutning till floderna och jorderna utgjorde därefter ett hot inte bara under sommaren utan större delen av året.
Dessa mer permanenta läger blir mot slutet av 400-t brohuvuden för de invasioner och kolonisationer som sker i Drylo.

Mikael skrev:Delar av dagens Magilre och större delen av Klomellien kuvas under deras yxor innan århundradet är över, men även i belgothernas Nordland, sardernas länder, kring Vintervattnet och i Mirel tog jorderna permanent tribut. Kring år 400 sker viss frivillig utvandring från Jorduashur till Aidnes Nordmark där man blandar sig med de lokala barbarfolken och betalar skatt till Storjarlen i norr.