Klomellien

[birkebeineren]

Så har vi ett par spesiella djur även för Triska! Kanske molossen följde med helt från Nargur, annars så kanske sydnargurierna tog den med sig från norra Jorpur och sin väg genom Morkmyldreskogen till Drylo?

[Mikael]

Kul!

[gtjorgo]

Jag tror att anfadern till Molossen finns i Cerbergen men då sydnargurerna "went west" så parades den med andra, mindre hundar, fram tills man slutligen kom fram i Klomellien. Kanske finns besten kvar i Nargur?

[Torquemada]

Så många fina nya djur. Det inspirerar mig att komma med några inte fullt så fina djur...

Har någon för övrigt någon åsikt om den mycket styvmoderliga (precis som i Altorboxen) och fördomsfulla behandlingen av vårt älskade hemland i det nya Trakorienrollspelet?

Det jäser bland handelsmagnater och vässas yxblad i djupa skogar...

[Torquemada]

KLOMELLIENS PSEUDOHERALDISKA DJUR

Den politiska situationen i Klomellien skiftar ständigt, och både de styrande och de oppositionella har ett stort behov av att föra ut information om vad som händer och vad de tycker om det. De heraldiska vapnen är alldeles för komplicerade för att ritas av hela tiden, och många känner inte ens igen dem. Dessutom lämpar de sig inte alls för nidbilder och dramatiseringar. Att helt enkelt identifiera de olika aktörerna genom att ge dem olika färger har aldrig fallit väl ut – till exempel är ju caddierna färgblinda. En smällfet köpman och en skäggig gubbe i struthatt är lätta att identifiera, men en skäggig råbuse kan stå både för Triska eller Hamur, eller till och med en medlem av Addiaskas kungahus, beroende på vem man frågar. En kortväxt man kan stå för Sanzas, men lika gärna för ett litet och svagt Hisskov som får stryk av Triska. En riddare i helrustning kan stå för Addiaska, men inte heller det är helt säkert. Inofficiellt har därför en fauna av heraldiska djur vuxit fram bland landets plakatmålare och propagandister.

Addiaska ville i det längsta inte ha något heraldiskt djur. Man envisades med att vilja bli representerat av kronor, svärd och solar. Till slut gav grannstäderna dem den grå hingsten som djur, föga vanhedrande och mycket passande då Addiaska har landets bästa kavalleri. I Mercana är hingsten förstås utmärglad och vanskapt. När Addiaska framställs som marin krigsmakt byts hästen ut mot en hippokampus.

Brikho valde det mäktigaste djuret inom sina gränser, den legendariska svarta draken. Grannarna var måttligt förtjusta i att framställa sina orchiska fiender som den mest skräckinjagande varelsen i landet, och draken blev snabbt en svart drakorm, och sedan en svart orm i alla avbildningar utanför Brikho.

Nya Arnos djur är en torsk. Caddierna hade ingen talan när djuret valdes ut, och de är ganska missnöjda med det föga imponerande djuret, även om en fisk kan ses som passande för en stad känd för sina skickliga sjömän. Vid de sällsynta tillfällen då man vill framställa Nya Arno som farligt och aggressivt sätter man helt enkelt horn och huggtänder på torsken.

Melorghs djur är en vit uggla. Enligt dem själva är ugglan den populära Dunderugglan, medan alla andra framställer Melorgh som dagblint, förvirrat eller sovande under en vinge medan striderna i övriga Klomellien rullar på utan att de fattar vad som pågår. Jämte triskier och brikhobor så hör ju melorghierna till landets mest lättstötta invånare, och allting som framstår som ett blasfemiskt framställande av den heliga ugglan möts med ilskna utrop, angrepp på plakatet eller bilden (eller skådespelaren) i fråga, och i värsta fall med vapengny och diplomatiskt trassel.

Hamurs vapen är en bergsget. Bergsgeten är ett reellt hot i Klomelliens berg, så hamuriterna själva glorifierar inte den ilskna besten mer än nödvändigt.

Hisskovs djur är en apa, det enda heraldiska djur som inte förekommer naturligt i Klomellien. Varför apan blev Hisskovs djur är en smula osäkert, men man vet att dresserade apor från Samkarna har förekommit på Hisskovs arenor och teatrar. Alternativt syftar det på de sjömän, kallade apor, som klättrar högst upp i olika fartygs master och tåg, ett jobb som ofta tillfaller en vig hisskovit. Dessutom är hisskoviterna landets mest vältränade invånare, och själva har det inget emot att framställas som apor, förutsatt att de står triumferande och tjutande över sina fallna fiender i avbildningen.

Triska har flera heraldiska djur. Mantikoran, molossen och vildsvinet hör till de populäraste, och för omvärlden var det ett enkelt val. Utanför sina gränser framställs Triska alltid som ett svin. Triskierna har svarat med ilskna grymtningar.

Boszas djur är månskensfjärilen, en mycket vacker insekt vars teckning liknar natthimlen när den är som mest lysande. Månskensfjärilen skapades på stadens animistiska akademier, och lyser i mörkret. Fjärilarna står för allt Bosza vill framstå som: harmlösa, vackra och förtrollande. Men man kan nu inte göra så mycket med en fjäril i en nidbild. Som den alltid lika finkänslige herr Haliban Nusemang sade: ”Jag kan varken knulla, äta eller tortera en fjäril. Vad är den då bra för?” Alla andra städer (utom ibland deras närmaste allierade Yolev) håller fast vid den skäggige gubben i stjärnprydd struthatt, eller låter Bosza representeras av det sista de vill associeras med: en vrålande elddemon, komplett med horn, klövar och vingar. Och, förvånansvärt ofta, struthatt. Om man vill framställa Bosza som svagt och försvarslöst så används ibland ett animerat skelett som tappat underkäken och ena armen.

Yolevs djur är en sköldpadda. Långlivad, långsam, självtillräcklig och säker i sitt skal, hemma både på land och i vattnet, är det både mycket passande och mycket populärt. Bara det faktum att Yolev är landets äldsta stad gör att stadens grannar tolererar att de nästan lagt beslag på klomullen, hela nationens heraldiska djur.

När Mercana försöker med samma sak har de däremot alltid mötts med upprörda protester. Mercana envisas med att framställa sig själva som den stolta klomullen, landets enande symbol. Denna tjurskallighet gjorde att de andra städerna till slut gav dem skränkråkan som heraldiskt djur. Skränkråkan är ful, stinker som ett avlopp, för oväsen hela tiden, äter avfall och sprider träck, anfaller de svaga och flyr vid minsta motstånd. Många anser att den är ett förkroppsligande av Mercana. Söder om Mercana ses den som ett skadedjur som skall utrotas så fort man får syn på den (brevkråkor undantagna, men de flyger å andra sidan mycket högt). Dessutom är Mercanas handelshus ansvariga för att den impopulära flygödlan överhuvudtaget fått så starkt fotfäste i den norra delen av landet. Mercanierna, som ser hån och förolämpningar som en hög konst, har inte tagit alltför illa vid sig. Många av dem gillar skränkråkorna, eller betraktar dem åtminstone som nyttodjur.

Sanzas djur, slutligen, är mullvaden. Mullvaden är visserligen en eminent grävare, men den är också blind och svag, så en koalition av unga sanzier har kampanjat om att byta ut den mot den farligare emun. Sanzas borgmästare föreslog att de unga hetsporrarna skulle ägna mer tid åt att odla sin trädgård. När Sanzas lyckas med någon militär eller diplomatisk manöver framställs alltid mullvaden som oväntat grävande sig upp ur jorden och fallande fienden i ryggen.

Blerkburgs heraldiska djur, som ingen annan än Blerk själv bryr sig om, är en hydra, ty hydror äter orcher.

Husets Cusmars ”djur” är en dansande säck pengar med armar, ben och ett glatt leende. Deras vapensköld har ett rosa fält med tre guldmynt och en våg. Utomstående knackar ofta på och ber att få växla pengar.
Husets valspråk är ”Visa mig pengarna”.

Huset Nusemangs djur är en kerberos. Deras vapensköld har tre svarta hundhuvuden på en gemensam hals på blodröd botten. Husets valspråk är ” Kom hit så får jag äta upp dig”.

Huset Gombasturs djur är en elefant. Mycket få mercanier, inklusive handelshusens ledare, vet vad en elefant är, men den ser både rolig och ståtlig ut. Deras vapensköld har en blå elefant (i varierande utförande) på gyllene botten. Husets valspråk lyder ”Mot nya djärva marknader”.

Huset Vriggels djur är en fet råtta. ”Råttan må vara avskydd, men den överlever alltid, och hittar alltid mat. Och tycker något djur mer om att göka så måste det vara en kanin”. Hånflinande kritiker påpekar gärna att Vriggels försöker visa god min i elakt spel och att de låtsas att de faktiskt själva valde råttan som symbol. På husets vapensköld syns åtta gråa eller svarta råttor med svansarna hopsnörda i mitten, en så kallad råttkung, på en grön botten. Husets valspråk lyder "Kan jag hjälpa dig med något”.

Husets Buackas djur är, föga förvånande, en anka. Buacka har efter tjat antagit ett valspråk: ”Alla är kunder”.

Magillres djur är en ziplodit, slemmig och motbjudande. De har aldrig tillfrågats.

Ransards djur är en grip, vid behov utan fjädrar.

Trakorien är en sjöorm, något både anhängare och motståndare är nöjda med. Försök att föra fram raugonen som Trakoriens djur har mötts med frågor om varför myror skulle bära rustning.

Kardien har inget eget djur ännu. Då Kardiens intressen nästan alltid sammanfaller med Addiaskas så brukat de framställas som en extra hippokampus bredvid Addiaskas häst eller hippokampus.

Klomelliens barbariska grannar har inget djur, men brukar avbildas som feta halvapor i höftskynke, beväpnade med träklubbor.

Zemnus är alltid en dödsgast med glödande röda ögon och iklädd kåpa.

[Mikael]

Nya Arnos Torsk kan ju bli en Välserkott i krig?

[Torquemada]

Yolevs lärde bläddrar så dammet yr men kan inte finna nämnda kott...

[birkebeineren]

http://erik-granstrom.blogspot.se/2012/ ... tidae.html

[Snibben]

KLOMELLIENS HERALDISKA DJUR

Termen är olycklig då det verkar som om det finns djur som används i heraldik i Klomellien men inte i andra länder. Heraldik är inte bara läran om vapensköldar utan lika mycket en konstform. Bättre är att kalla dem för statsdjur eller statsymbol då de antagligen inte behöver vara heraldiska.

[Torquemada]

Jag vet, jag vet, mäster Snibben. Tyvärr kunde jag inte komma på ett bättre adjektiv än heraldisk. Pseudoheraldisk kanske?

Kotten var... stor. Huga. Inkorporeras den Stores nya skapelser fritt till detta gamla världsbygge?

[Torquemada]

SKRÄNKRÅKAN

Ovan Kvulmersjöns branta och otillgängliga stränder, och vid dess stinkande vatten, har ett av Klomelliens minst populära djur sitt hem.

Skrän- eller skrävelkråkan, eller som de lärde säger, den klomelliska flygödlan, är en mindre flygödla med seg brunaktig hud, partiell djuplila befjädring och ett vingspann på mellan tre och fyra meter.

Skränkråkan är ett flockdjur, och kan, om omständigheterna är gynnsamma, vilket de inte är vid Kvulmersjön, bilda flockar på över trehundra djur. De äter nästan allt, inklusive murket trä, ruttet kött, nybrutet salt, sina egna döda artfränder och bark som fortfarande sitter kvar på trädet. Deras fjädrar och kroppar stinker svårt, men är trots rykten om motsatsen helt fria från parasiter – dessa äts snabbt upp av hungriga ungar. Skränkråkans träck är vit, kletig och rikhaltig. De är huvudsakligen dagaktiva.

De skränar, vilket namnet antyder, mest hela tiden, men till skillnad från de flesta fåglar är deras skrän djupa gutturala basljud.

Skränkråkor anfaller i flock. En flock på hundratals djur kan samfällt dyka ner och angripa ett ensamt offer. De är dock mycket fega; en kråka som sårats, oavsett hur få kroppspoäng den förlorat, flyr omedelbart från striden. Om mer än en femtedel av kråkorna flytt bedömer de andra att striden är förlorad och flaxar vilt protesterande bort från valplatsen för att hånskria åt sin fiende och tilltänkta mål mat på säkert avstånd. Skränkråkor fortsätter bara slåss om de är inringade, vilket nästan aldrig inträffar, eller om de försvarar ägg och icke flygfärdiga ungar. Som regel kan tre skränkråkor angripa en normalstor humanoid samtidigt. Skränkråkor (och de människor som ibland tränar dem) förlitar sig på sitt antal och på den psykologiska effekt deras massanfall har på en chockad fiende.

STY – 2T6+8 (15)
STO – 3T6+2 (13)
FYS – 3T6+5 (16)
SMI – 4T6 (14)
INT – 6 (6)
PSY – 2T6+2 (9)

SB – 0
KP – 14

Skydd: 3 poängs läderhud och fjädrar.

Förflyttning: F40/L6

Flyggrupp: U:E. M: 12

Vapen: 1 Bett & Hack 11 1T8

Färdigheter: Lukta Dolda Ting 15, Lyssna 14, Flyga Tyst 12 (används sällan), Gömma Sig 8.

Flockarna vid Kvulmersjön är sällan större än 40 djur, varav bara strax över trettio kan anfalla. Mindre flockar på tio djur, med åtta stridbara kråkor, förekommer också.

Orcher och svartalfer kan äta skränkråkor om ingen annan föda finns att tillgå, så även om ödlan spritt sig bortom Kvulmersjön så är den inte på något sätt rikligt förekommande i Brikho.

Så kunde saker och ting ha förblivit, om inte huset Gombastur, alltid på jakt efter nya udda marknader och varor, hade gjort en expedition till sjön för att se efter om det fanns något mer än karp att utvinna ur den ogästvänliga miljön. Under stora protester fiskade Gombasturs anställda runt i sjön efter konstiga fiskar. Då man efter flera timmars möda bara hittat en ensam karp tänkte Gombastur att han kanske skulle försöka sig på fiskodling hemma på herrgården. Efter att ha misslyckats med att könsbestämma den berömda karpen besköts expeditionen plötsligt av ilskna svartalfer högt uppe på stranden. Man sökte snabbt skydd i en hålighet bredvid några uppretade skränkråkor som dock inte kunde tränga igenom deras dvärgapansar med sina näbbar. Herr Gombastur blev mycket förvånad när en skränkråka vrålade ”Stick härifrån” på ren svartiska, ett språk han behärskade. Ovillig att återvända till Mercana utan något i bagaget plockade han på sig några ägg och flydde sedan fältet innan kråkorna fick in en lyckträff.

Väl hemma kläckte han fram kråkorna och fann att de var mycket läraktiga och lätta att dressera, och några år senare presenterade Gombastur sitt fynd för Rådet och föreslog att den ilskna flygödlan kunde användas mot ärkefienden Cvyrdo. Herr Nusemang svarade belåtet leende att skränkråkan inte var någon nyhet; han höll redan på att avla fram en arme för stadens räkning. Gombastur anklagade, med rätta, Nusemang för stöld och upphovsrättsliga brott, något som dock bara slog tillbaka på honom själv. Det hela slutade med att Gombastur fick betala höga böter till Nusemang och att Nusemang fick ett stort stadskontrakt på aveln av skränkråkor. Som vanligt visade det sig dock att det inte fanns tillräckligt med pengar i stadskassan, och Rådet vände sig därför till folket med en kampanj där man kunde sponsra en flygödla som skulle användas mot det hatade Cvyrdo. Sponsorerna fick måla nidingsord på sitt utvalda djur, något som kostade mången sponsor en fingerspets eller två.

Med tiden blev armen fulltalig, och en vacker vårdag släpptes en gigantisk flock på flera tusen djur lös, och flög under stort folkligt jubel som en flugsvärm över Maure för att dyka ner över Cvyrdos tinnar och torn. Mercanas arme och ett flertal legohärar stod redo för att följa upp anfallet, då man räknade med att Cvyrdo skulle drabbas av fullständigt kaos när man överraskades av skränkråkorna. Cvyrdo var dock väl förberett. Vissa har anklagat Nusemang för att ha sålt hemligheten med skränkråkorna till Cvyrdo, men hur det än var med den saken så borde Mercanas ledare ha förstått att en hemlig arme som sponsrats med en offentlig kampanj inte skulle förbli hemlig särskilt länge. Cvyrdos bågskyttar stod redo och sköt ner de anfallande kråkorna innan de nådde fram. Mercanas befolkning höll andan. Kråkorna var oräkneliga och bågskyttarna ganska få. Man kunde ännu segra. Det var nu bristerna i herr Nusemangs dressyr visade sig. Oavsett hur vältränad en skränkråka är kopplar den aldrig bort sin grundläggande självbevarelsedrift. Under stort larm flög hela flocken hem, efterlämnande bara några dussin av sina artfränder och blott två döda magiller. För att strö salt i såren följde Cvyrdo upp med ett eget överraskningsanfall från den nordöstra stranden, vilket tog Mercana fullständigt på sängen och skingrade de egna legohärarna. Till råga på allt så tömde de upprörda skränkråkorna i flera timmar sina tarmar över Mercanas allt skitigare tak.

Tre dagar senare eskorterades en vilt protesterande Nusemang in av beväpnade vakter till en ännu brandröksstinkande rådssal för att förklara sig. Nusemang, alltid en skicklig jurist, pekade på sitt avtals olika kryphål och vägrade att vare sig betala tillbaka pengarna eller erlägga några som helst böter. Rådet slängde svärande ut den lömske slingerbulten, som dock inte kunde undfly folkets vrede lika lätt. Under sex månader var han tvungen att barrikadera sig i sitt palats medan folk kastade sten på hans släktingar, butiker och bostäder. Först vid årets stora Olemfesten lyckades Nusemang återupprätta sitt rykte en smula genom att sponsra en storslagen show framför templet. Skränkråkorna används ibland som en militär resurs, men bara om man kan sätta in dem mot en oförberedd och ovetande fiende, exempelvis en trupp riddare från bortre Magillre.

Medan Nusemang låg lågt funderade hans evige rival Cusmar om han inte kunde göra bättre bruk av ödlorna, fast i mindre skala. Cusmar hade länge irriterat sig på de höga avgifter som Bosza tog ut för att teleportera vanliga affärsbrev. Brevduvor blev jämt uppätna eller nedskjutna, och alla nyheter som nådde honom via Maure var gamla nyheter. Cusmars djurtränare sattes nu att dressera skränkråkorna till att ersätta brevduvorna, något som föll mycket väl ut. Skränkråkor flyger idag med brev över hela landet, och Cusmar gör sig en modest men stadig förtjänst.

Medan brevödlor tolereras är skränkråkan djupt hatad som ett skadedjur söder om Mercana. De stora flockar som avlades fram och som inte kunde hitta tillräckligt med föda i Mercana sökte sig söderut och angrep Addiaskas och Sanzas odlingar. Ganska snart utfäste bägge städernas ledningar skottpengar på ohyran, och den företagsamme herr Gombastur såg en chans att till slut tjäna lite pengar på ”sina” skränkråkor. I hemlighet avlade han snabbt fram tusentals djur, avlivade dem och smugglade via bulvaner in dem till Sanzas. Den chockade stadsledningen tvingades tömma stadkassan för att betala för alla ödleliken, något som mercanierna fortfarande retar halvlängdsmännen för när tillfälle bjuds. Det upplevs som mycket komiskt att låtsas vilja ta betalt av en besökande halvlängdsman som just fått sin mössa nerskitad av en förbiflygande skränkråka. Nusemang frågade i Rådet varför Gombastur inte hade sålt sina ödlelik till fienden Addiaska istället för till Sanzas, som man trots allt ville hålla sig väl med, men Gombastur gav snabbt ett svar som godtogs av hela det övriga rådet: ”Sanziterna betalade bättre”.

Idag lever ödlorna i stort antal i Mercana med omgivningar, men angriper ganska sällan människor, även om de är notoriska mattjuvar. I Brikho finns de kvar i mindre antal, och i Addiaska och Sanzas, där man numera har avskaffat skottpengen, är de i princip utrotade. Melorghs fattiga jordar har de ratat, och de som trots allt har försökt bygga bon där har blivit dödade av dunderugglor. Skränkråkor som försökt slå sig ner i Triskas skogar har också snabbt ätits upp av större och elakare djur. Mindre flockar har slagit sig ner djupt inne i Yolevs träsk, där ingen kommer åt dem, men längre söderut än så har de inte tagit sig.

Huset Vriggel har försökt slå mynt på kråkans förmåga att imitera mänskligt tal. De första försöken, att låta dem agera talande budbärare, misslyckades fullständigt, för ingen hade tid att vänta i veckor medan kråkan lärdes upp, eller ville ha sitt budskap utropat över hustaken. Däremot fungerar vrålande kråkor mycket bra som propagandamegafoner. Besökare i Mercana får finna sig i att höra ”Magillres kung är en rutten hora”, ”Olem är större än störst” och ”Otte suger fjärtar ur döda katter” vrålas ut i grötig stämma över sina huvuden, gång på gång.
Vriggel har dessutom gett sig på något helt nytt. Han har låtit träna ett halvdussin kråkor att kraxa ”Ingen stek är så god som Vriggels stek”. Resultatet har blivit att stora delar av Mercanas befolkning nu vet att Vriggel har stekar till försäljning, men om det har lett till fler besökare på hans taverna är ännu osäkert. Däremot klagar många på att orden hemsöker dem i sömnen.

Vanligt folk ogillar att kråkorna väsnas och skitar ner, men Mercana vore inte Mercana om de inte försökte göra sig en hacka på situationen. Företagsamma män och kvinnor utanför de stora handelshusen har etablerat sig som skränskrämmare som mot en billig penning lovar att hålla kråkorna borta från finare hus och från inrättningar som inte tål föroreningar, såsom tygfärgarnas utomhuskar. De tackar dock nej till betalning för att döda kråkorna – då skulle de ju mista sin utkomst. Av den anledningen trakasserar de också folk som faktiskt skjuter efter skränkråkorna. Andra har nischat in sig som takputsare. Viga män och kvinnor ses ofta klänga runt på taken och putsa dem rena från kråkträck. Hisskoviter som bosatt sig i Mercana är mycket eftertraktade putsare, då de inte drar sig för de mest dödsföraktande manövrar på taken. Mercanas tjuvgille är också stormförtjust. Nu kan de klättra runt på folks tak i fullt dagsljus utan att någon ställer frågor.

Träcken går inte till spillo, utan gör tjänst som mycket god gödsel på Mercanas magra jordar. Då mercanier har ovanan att ofta slänga avfall rakt ut genom fönstret har skränkråkan också hittat sin plats i Mercanas ekosystem, och mäster Vodelheim har sagt att han tror att de stinkande kråkorna faktiskt har förhindrat många sjukdomsutbrott genom sin glupska tendens att sätta i sig nästan vad som helst. Vodelheim misstänker också att råttan för första gången har mött en verklig konkurrent i stadsmiljön.
Orcherna i de östra svartfolkskvarteren tar sig gärna en kråka till middag när magen är lika tom som pengapungen.
Kråkorna häckar på de högsta taken mitt i vintern, och får på så sätt vara i fred, samt i skrevor i marken strax utanför staden.

Skränkråkan har inte alltid levt vid Kvulmersjön. Sjöns svartalfer vet att berätta att det fanns en tid då de var ensamma herrar över de skydda vattnen. Detta har lett Boszas xenobiologer att efterforska djurets sanna ursprung, underförstått i ambitionen att bevisa att skränkråkan inte är deras fel. Hittills har de lagt fram tre teorier, alla obevisade: att skränkråkan på något sätt transporterats eller flugit från det inre av en av de melorghiska öarna, där liknande bestar sägs leva, att den är en mindre släkting till den utomaltoriska kraanen, med vilken den har vissa likheter, eller att den har kommit från de väldiga grottsystem i Altors inre vilka sägs mynna bland Brikhos berg (och som också sägs hysa väldiga slumrande drakar).

[Fraxinus]

Tack Torquemada! Jag behövde verkligen ett gott skratt i dag!

[Fraxinus]

Förresten. Zorakin ska vara en stora salt- och guldimportör. Klomellien torde vara en viktig exportör av dessa varor. Vad kan Klomellien tänkas vilja få i utbyte från Zorakin? Knappast koppar, tenn, tackjärn och stål. Det lär väl Klomellien ha i överflöd! Vapen? Lär väl klomellien tillverka själva? Spannmål? Zorakiska viner och congac vilka anses vara mycket utsökta och mycket fina (till skillnad från den smörja Kardierna tillverkar)? Stenkol från Indarhalvön? Oliv- och mandelolja?

[Torquemada]

Enligt Altorboxen livsmedel och tyger.

Rent spontant skulle jag också säga att ädelmetaller och juveler kan man aldrig få för mycket av, och alla sorters ädelstenar kan inte finnas i Klomelliens berg.

Viner förstås, och allt som måste odlas i ett varmare klimat.

Legosoldater är en mycket viktig importvara för Mercana. Sann brutalitet får man bara från utlänningar utan band till landet.

Sedan går mycket av Klomelliens resurser förlorade i ransardiska plundringståg och förstörs i interna konflikter, och det måste förstås ersättas.

[Mikael]

Kotten var... stor. Huga. Inkorporeras den Stores nya skapelser fritt till detta gamla världsbygge?

Fritt? Nja, Forumet måste säga OK och det ska passa. Kotten var bara ett förslag.