Mirel
Programförklaring!
Tänkte pränta ner några punkter om vad Mirel är (tänkt att vara) och hur det kan användas mm. (Mest för att jag funderat över det själv, liksom "varför gör jag dethär just på det sätt som jag gör". Jag hoppas också på detta sätt kunna minimera mängden "lös" och orelevant text).
Kom gärna med synpunkter!
Alltså. Det jag skriver om Mirel är tänkt att...
- ...ge Mirel en (egen, unik(?) och passande) plats i Ereb, och ge Ereb en passande "fyllnad" som rimmar med, och ankyter till, resten av världen.
- ...ge spelgrupper ett (hoppeligen) coolt och stämningsfullt ställe att skapa karaktärer till (och ifrån) och skapa egna äventyr i.
Äventyr som jag hoppas skall passa i Mirel (och som i bästa fall skall kännas helnaturligt att rulla i gång) är allt från standard grottröj och utforskande av gamla gravar och ruiner till intrigigt mysteriesnokande (klanfejder och dimdränkta brottsplatser, lite Baskervilles hund osv), episka uppdrag a la Ensamma Vargen, fältslag, vildmarkstraskande drakskatte-expeditioner osv. (Och hur fan gör man det då??)
- ...ge färdiga "plothooks" och "skelett" till äventyr (och kampanjer?).
- ...,i de fall det inte anknyter till något av det ovanstående, vara antingen totalt oumbärligt för helhetsbilden, eller unikt för Mirel och stämningsskapande.
- ...uteslutande vara sådant som inspirerar mig. Tänker inte skriva en rad som känns det minsta oinspirerande.
Åtminstone försöker jag sträva till det då jag tror att det gör gott åt projektet.
- ...hoppeligen inte överskrida 10 sidor. Gillar tanken på korta och "tajta" landsbeskrivningar, formligen sprängfyllda av matnyttigt stuff.
EDIT Dethär blev lite i pompösaste laget. Om jag håller ens en fjärdedel av vad jag tänkt här får jag väl vara nöjd. (Eller: Om jag alls får Mirel färdigt får jag väl vara nöjd). Å andra sidan lyckades jag formulera mig ganska vagt och luddigt i bästa politikerstil så det kanske ordnar sig... 
Tänkte pränta ner några punkter om vad Mirel är (tänkt att vara) och hur det kan användas mm. (Mest för att jag funderat över det själv, liksom "varför gör jag dethär just på det sätt som jag gör". Jag hoppas också på detta sätt kunna minimera mängden "lös" och orelevant text).
Kom gärna med synpunkter!
Alltså. Det jag skriver om Mirel är tänkt att...
- ...ge Mirel en (egen, unik(?) och passande) plats i Ereb, och ge Ereb en passande "fyllnad" som rimmar med, och ankyter till, resten av världen.
- ...ge spelgrupper ett (hoppeligen) coolt och stämningsfullt ställe att skapa karaktärer till (och ifrån) och skapa egna äventyr i.
Äventyr som jag hoppas skall passa i Mirel (och som i bästa fall skall kännas helnaturligt att rulla i gång) är allt från standard grottröj och utforskande av gamla gravar och ruiner till intrigigt mysteriesnokande (klanfejder och dimdränkta brottsplatser, lite Baskervilles hund osv), episka uppdrag a la Ensamma Vargen, fältslag, vildmarkstraskande drakskatte-expeditioner osv. (Och hur fan gör man det då??)
- ...ge färdiga "plothooks" och "skelett" till äventyr (och kampanjer?).
- ...,i de fall det inte anknyter till något av det ovanstående, vara antingen totalt oumbärligt för helhetsbilden, eller unikt för Mirel och stämningsskapande.
- ...uteslutande vara sådant som inspirerar mig. Tänker inte skriva en rad som känns det minsta oinspirerande.
Åtminstone försöker jag sträva till det då jag tror att det gör gott åt projektet. - ...hoppeligen inte överskrida 10 sidor. Gillar tanken på korta och "tajta" landsbeskrivningar, formligen sprängfyllda av matnyttigt stuff.
EDIT Dethär blev lite i pompösaste laget. Om jag håller ens en fjärdedel av vad jag tänkt här får jag väl vara nöjd.
(Eller: Om jag alls får Mirel färdigt får jag väl vara nöjd). Å andra sidan lyckades jag formulera mig ganska vagt och luddigt i bästa politikerstil så det kanske ordnar sig... Om utrikiskt intresse i Mirel
Jag kunde tänka mig att det trakoriska intresset i Mirel (kanske representerat av en handelsmagnat i Mirhamn) främst rör sig kring vildelden. Trakorerna vill troligtvis dels konkurrera ut vildeldstillverkandet med trkorisk cruta, och dels kontrollera vem Ninshibur-gillet säljer åt, så att i alla fall inte ransarderna kommer över för stora mängder av det.*
Sen har man säkert i Trakorien märkt att Mirhamn håller på att utvecklas till nåt mer än en sketen håla, och hela landet ligger politiskt och väger. Tippar det åt något håll vill man, som den stormakt man är, vara med och besluta vartåt. Dethär gäller säkert också andra länder i trakten.
Hur är det med Palinor, vad kan man tänka sig för intressen där? Tänker mig att det kunde finnas en beväpnad Lysande Vägen-orden i Mirhamn, med siktet inställt på mission. Den skulle administreras från Palinor. Kanske de också stöder någon religiöst välvillig klan i kampen om en återupprättad tron? Kunde tänka mig att Palinor gärna ser att kungamakten återupprättas som förr. (Forna goda relationer?)
Hur är det förresten med Palinors handelsvägar (västerut och söderut), kan Mirel vara av strategiskt intresse där?
* Tänker mig alltså att (i enlighet med tidigare inlägg) Mirel tillverkar en ökänd vildeld och att detta sköts uteslutande av ett Inashtar-dyrkande "gille".
Jag kunde tänka mig att det trakoriska intresset i Mirel (kanske representerat av en handelsmagnat i Mirhamn) främst rör sig kring vildelden. Trakorerna vill troligtvis dels konkurrera ut vildeldstillverkandet med trkorisk cruta, och dels kontrollera vem Ninshibur-gillet säljer åt, så att i alla fall inte ransarderna kommer över för stora mängder av det.*
Sen har man säkert i Trakorien märkt att Mirhamn håller på att utvecklas till nåt mer än en sketen håla, och hela landet ligger politiskt och väger. Tippar det åt något håll vill man, som den stormakt man är, vara med och besluta vartåt. Dethär gäller säkert också andra länder i trakten.
Hur är det med Palinor, vad kan man tänka sig för intressen där? Tänker mig att det kunde finnas en beväpnad Lysande Vägen-orden i Mirhamn, med siktet inställt på mission. Den skulle administreras från Palinor. Kanske de också stöder någon religiöst välvillig klan i kampen om en återupprättad tron? Kunde tänka mig att Palinor gärna ser att kungamakten återupprättas som förr. (Forna goda relationer?)
Hur är det förresten med Palinors handelsvägar (västerut och söderut), kan Mirel vara av strategiskt intresse där?
* Tänker mig alltså att (i enlighet med tidigare inlägg) Mirel tillverkar en ökänd vildeld och att detta sköts uteslutande av ett Inashtar-dyrkande "gille".
Jag tror att Palinor inte är så noga med gränsöverskridelser och så vidare. Ibland företar de räder och beskattningståg utanför sina grevskaps gränser, speciellt eftersom de har undersåtar som bor där (det vill säga de strövar mellan marker i Palinor, och marker i Mirel). Däremot försöker de att undvika att provocera Mirel i helhet, eftersom de inte har råd med fler fiender. Detta präglar även missionärsprästerna (vilka inte är så mångtaliga man skulle kunna tro: Palinor har inte resurserna för genomgripande verksamhet, och deras präster är även upptagna med andra missionsområden och den inre missionen.). Missionärerna försöker hålla en låg profil, inte puscha så mycket på Etins allenarådande ställning, och allmänt smälta in i samhället. Ofta får de sota för palinoriska gränsöverträdelser och förföljser, och det pågår en hätsk inre debatt om Palinors förhållande till Mirel.
Ok, så Palinor och Mirel hade under Mirels kungatid goda förhållanden. Gränsen mellan landen är fastslagen sedan det jorpagniska imperiets tider (Birkenbeinerens "Limes Narguricum" börjar här) Visst har palinoriska nomadstammar alltid rört sig över gränsen men det finns got om betesmarker och kanske klanerna i norr rentav hade någotslags avtal med palinorerna om rätt till höstbete el.dyl.
I nuläget vill Palinor helst se en återupprättning av kungatronen. Man vill inte se att grannen i söder blir hem för vildar, jättar och barbarer som eventuellt växer sig starka och aggressiva. Säkert är man också nervös att det som hände Am-Korum skall drabba också Palinor. Man har varken intresse eller resurser att göra markanspråk, gränsflytt eller invasioner.
I Mirhamn finns en liten "officiell beskickning" i form av missionerande och rekrytrande riddare och präster. I nuläget försöker de välja vilken klan eller gruppering de skall stöda i kampen om den raserade tronen. De ogillar de flesta andra nykomna grupperingar i staden då de ser dessa som potentiella faktorer till oro och oviss framtid.
I nuläget vill Palinor helst se en återupprättning av kungatronen. Man vill inte se att grannen i söder blir hem för vildar, jättar och barbarer som eventuellt växer sig starka och aggressiva. Säkert är man också nervös att det som hände Am-Korum skall drabba också Palinor. Man har varken intresse eller resurser att göra markanspråk, gränsflytt eller invasioner.
I Mirhamn finns en liten "officiell beskickning" i form av missionerande och rekrytrande riddare och präster. I nuläget försöker de välja vilken klan eller gruppering de skall stöda i kampen om den raserade tronen. De ogillar de flesta andra nykomna grupperingar i staden då de ser dessa som potentiella faktorer till oro och oviss framtid.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Nja, snarare så finns det lite olika krafter i Palinor. Centralförvaltningen har (med undantag) nästan alltid försökt att hålla goda relationer med Mirel, även under kungatid. Stormän, kasalherrar och grevar från gränstrakterna är dock högst vårdslösa med gränsövergångar, beskattning på fel sida gränsen och direkta plundringsräder för sitt egna berikande. Det är helt enkelt en spänd situation, där Palinor just nu har en liten plusnota för Mirelerna, samtidigt som de är djupt misstrodda, och situationen skulle när som helst kunna urarta i krig. Detta vore väldigt farligt för Palinor: oavsett hur långtgående krigshandlingarna blir lär Ransard ta tillfället i akt att angripa arvfienden.
Man kunde kanske tänka sig nåt liknande i Mirel, där kungen och etablissemanget i Am-Korum var de enda som brydde sig om korrekta relationer norut. Mirellerna ser knappast skillnad på palinoriska nargurstammar och andra barbarer österifrån (som var de som brände Am-Korum) varför gränsöverträdande nomader gärna halshuggs omedelbart och pålas åt vildbjörnarna.
Beskickningen i Mirhamn ses på med skepsis och den får alltsomoftast generat försöka förklara rykten om intrång från norr.
Mirellerna själva håller sig av hävd rätt bra innanför "nargurervallen" då de ju inte är nomader.
Beskickningen i Mirhamn ses på med skepsis och den får alltsomoftast generat försöka förklara rykten om intrång från norr.
Mirellerna själva håller sig av hävd rätt bra innanför "nargurervallen" då de ju inte är nomader.
Finns det alltså inga nomadiserande element i Mirelien? I så fall faller lite min idé. Jag tycker det är synd - man förlorar känslan av en sammanhängande "västnargurisk" kultursfär.vije skrev:Man kunde kanske tänka sig nåt liknande i Mirel, där kungen och etablissemanget i Am-Korum var de enda som brydde sig om korrekta relationer norut. Mirellerna ser knappast skillnad på palinoriska nargurstammar och andra barbarer österifrån (som var de som brände Am-Korum) varför gränsöverträdande nomader gärna halshuggs omedelbart och pålas åt vildbjörnarna.
Beskickningen i Mirhamn ses på med skepsis och den får alltsomoftast generat försöka förklara rykten om intrång från norr.
Mirellerna själva håller sig av hävd rätt bra innanför "nargurervallen" då de ju inte är nomader.
Min tanke är alltså att vissa palinoriska och mireliska stammar kunde leva lika mycket på båda sidor gränsen, och se sig själva som tillhörande sina stammar och sin stamgemenskap, inte det mireliska samhället eller palinoriska staten. Kanske finns det plats för lite nomader i mirel ändå? Om inte annat så i dess utkanter och som gårdfaruhandlare?
Det är alltså inte palinoriska stammar som bryter in i mirel, utan sjävlföretagsna riddersmän och kasalherrar.
Nej, mirellerna är alltså inte nomader. (Eventuellt vankar de lite av och an från borg till borg el.dyl.* men i alla fall inte på häst). Detta kommer från tanken om att mirellerna är ett eget folk (som jag har tagit som officiellt - här kan jag dock ha fel) och att de skall skilja sig från nargurerna.Peter skrev: Finns det alltså inga nomadiserande element i Mirelien?
För min del kan dock mirellerna gott vara av narguriskt ursprung, men jag ser gärna att de hålls som "egna" med egen kultur osv.
Jag kan också bra tänka mig narguriska nomader i landet som ett eget element. Vissa lever rövare, vissa för handel och andra kanske har "pass" av mirellerna att ströva genom landet till beten söder om Ljusna (mot att de visar respekt för mirellisk överhöghet och betalar för sig).
Hur låter det?
* Och varför inte så att klanherdar gör långa vandringar enligt betestillgång, av hävd utan att bry sig om gränser och stater.
Gränserna i Mirel ser jag som arv efter den joriska tiden, och gamla klaner kan gott anse att gräsmarker långt utanför dessa är deras att använda.
Mirelliska klaner finns också utanför Mirels gränser, men dessa är inte ättlingar till drottning Urumelga (typ) och hör inte till den "inre krets" av storklaner som i tiderna började välja kung åt sig, och föraktas storligen.
vije skrev:Skall absolut finnas mirelliska klaner som inte omfattas av dagens Mirel, skelögda och barbariska med reseblod och narguriskt högmod i ådrorna. Gammalt groll och ouppredda ättefejder ligger och gnavar i gränstrakterna.
Då kanske det är så att sydvästra palinor i mycket är mirelisktvije skrev:Mirelliska klaner finns också utanför Mirels gränser, men dessa är inte ättlingar till drottning Urumelga (typ) och hör inte till den "inre krets" av storklaner som i tiderna började välja kung åt sig, och föraktas storligen.
vije skrev:Skall absolut finnas mirelliska klaner som inte omfattas av dagens Mirel, skelögda och barbariska med reseblod och narguriskt högmod i ådrorna. Gammalt groll och ouppredda ättefejder ligger och gnavar i gränstrakterna.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Tycker det låter helt utmärkt!vije skrev:För min del kan dock mirellerna gott vara av narguriskt ursprung, men jag ser gärna att de hålls som "egna" med egen kultur osv.
Jag kan också bra tänka mig narguriska nomader i landet som ett eget element. Vissa lever rövare, vissa för handel och andra kanske har "pass" av mirellerna att ströva genom landet till beten söder om Ljusna (mot att de visar respekt för mirellisk överhöghet och betalar för sig).
Hur låter det?
* Och varför inte så att klanherdar gör långa vandringar enligt betestillgång, av hävd utan att bry sig om gränser och stater.
Gränserna i Mirel ser jag som arv efter den joriska tiden, och gamla klaner kan gott anse att gräsmarker långt utanför dessa är deras att använda.
Den gamla nargurvallen som mirelerna fortfarande ser som sin gräns är ett ständigt oroligt område då många narguriska klaner varken har något urgammalt "tillstånd" till att nå de ljusniska beterna eller är villiga att betala för sig. De försöker att hugga sig genom både tillfälliga pallisader och mireliska gränsbor för att som oftast, utom vid mycket starka angrepp, pålas åt vildbjörnarna (gillade det där "ödet" Vije! ).
Jag ser gärna mirelierna som standigt i konflikt med nargurerna och då många nargurer har långt minne (bokstavligen talad; genom sina förfäder) finns det fortfarande de som ser nederlaget mot Kejardömet Jorpagna 944 fO (då mirelier och nargurer trängde in i kejsardömet för att till sist nergöras vid Trasimosjön) som en anledning till att tycka illa om mirelier.
Mirelier i Palinor bidrar väl bara till den trevliga blandningen!
Här kommer den (i annan tråd) utlovade Mefamirtexten:
MEFAMIR
Den väldiga sjön anses av Enkimunkarna vara det Altoriska livets urvagga och porten ner till sötvattengudens sanslösa avgrundshav, det bottenlösa Abzu. Även om det inte är många som orkar lyssna på prästernas rödkindat entusiastiska utläggningar så är det ett faktum att ytterst sällsamma fiskar ibland spolas upp på Mefamirs stränder; rangliga och bleka urmalar med hemvist i det mörkaste djup, tomma torkade romkapslar, stora som gödsvin, och glosögt stirrande djupslamsulkar med spretande gälgaddar och lysande skäggtömmar. Många av de vanliga bytesfiskarna för strändernas folk bär besynnerliga tecken på ett liv måhända ämnat för landbacken eller en amfibisk tillvaro, tex benkarpen, den taggfeniga vingan och salamandermalen. Nya vattenfän hittas sgs varje månad av sjöns Enkimunkar, och det är allmänt känt att ute i sjöns öga kan vad som helst uppenbara sig. Ibland siktas kadavret från någon väldig best flytande ute på vidderna som en bisarr ö av fjällpikar, knölhorn och ruttnande ister, omgiven av skränande stormfåglar och ashungriga havsgamar, och sjöns mitt undviks nogrant av handels- och fiksefartyg.
Vattnet i sjön är mörkt och ofta grumlat av algsjok och svarta snärjande bottenväxter, illryktade dränkarsnår som anses kunna dra ner folk i djupet och där sakta förtära sitt offer. På vissa ställen bildar undervattensväxtligheten en sådan ogenomtränglig massa av täta brunslaskiga ytblad och giftiga blomdungar i en sjuklig soppa att tom joriska timmerskepp ibland hjälplöst fastnar i det. Det näringsrika vattnet gör dock fiske och snäckodling lönsamma. Förutom de ovannämnda fiskarna odlas bleka spindelkräftor och ett tåligt algsiden som dock aldrig blir av med sin gråsjaskigt grumliga nyans och följdaktligen inte når upp till havsodlad standard.
En vanlig syn ute på sjön är Enkiprästernas flytande tempel, sammansnodda små klungor av vasstak, sävmattor och läderpontoner. Här sysselsätter sig prästerskapet med att mäta fukthalter, samla kondens, tyda fiskinälvor och odla slamväxter. De tar gärna emot besökare och härbärgerar gästvilligt resenärer, men deras pråckande entusiasm för slemmiga kallbad med alger och iglar, och diverse vass- och tångbaserade dieter håller de flesta på långt håll från sjötemplen.
Många av templena har samlat till sig fiskare, pråmskeppare och snäckdraggare, och utvecklats till små flytande tempelbyar.
Ett återkommande fenomen kring Mefamirs stränder är de kraftiga översvämningarna. De kommer ofta utan förvarning och ackompanjerad av mörka moln och rykande oväder vräker sjön över sina brädder och svämmar ut över odlingar och bebyggelse i ett gyttjebrunt flöde av virvlar och forsar. Översvämningarna kan hålla i sig i flera veckor och är till stort besvär för strandfolkets algodlingar, beten och byggnader (som ofta uppförs på kraftiga pålar och stenfundament). Men Enkiprästen gläds, mäter ytnivåer, analyserar slaggrester och njuter av gudens outgrundliga visdom.
De flesta skepp på Mefamir är lätta och smäckra vassgalärer, ofta dubbelskrovade med båda förarna elegant sammanvävda i en vid båge, med luftiga sidensegel och fåtalig besättning för snabb transport över grundbankar och algsnår. Tyngre pråmskepp av höglandsceder förekommer också för större frakt. Dessa utrustas ofta med roddarslavar och kraftiga simmarsvin som kan dra skeppen genom slammiga ställen.
Det kanske snabbaste sättet att färdas på sjön är dock de sk våglöparna. Denna insektliknande varelse utnyttjas främst av Enkiprästerna på sjön. Prästerksapet är också de enda som behärskar tränandet av denna flybenta best. Våglöparna har en liten hårdhudad kropp och sex mycket långa spretande ben, trådsmala och utrustade med besynnerliga fransfötter med vilka våglöparna kan utnyttja sjöns ytspänning och röra sig på vattenytan som om det vore fast mark. Våglöparna kan inte bära mycket mer än en man, men erbjuder en vindsnabb transport utan bekymmer för grund och algtrassel.
MEFAMIR
Den väldiga sjön anses av Enkimunkarna vara det Altoriska livets urvagga och porten ner till sötvattengudens sanslösa avgrundshav, det bottenlösa Abzu. Även om det inte är många som orkar lyssna på prästernas rödkindat entusiastiska utläggningar så är det ett faktum att ytterst sällsamma fiskar ibland spolas upp på Mefamirs stränder; rangliga och bleka urmalar med hemvist i det mörkaste djup, tomma torkade romkapslar, stora som gödsvin, och glosögt stirrande djupslamsulkar med spretande gälgaddar och lysande skäggtömmar. Många av de vanliga bytesfiskarna för strändernas folk bär besynnerliga tecken på ett liv måhända ämnat för landbacken eller en amfibisk tillvaro, tex benkarpen, den taggfeniga vingan och salamandermalen. Nya vattenfän hittas sgs varje månad av sjöns Enkimunkar, och det är allmänt känt att ute i sjöns öga kan vad som helst uppenbara sig. Ibland siktas kadavret från någon väldig best flytande ute på vidderna som en bisarr ö av fjällpikar, knölhorn och ruttnande ister, omgiven av skränande stormfåglar och ashungriga havsgamar, och sjöns mitt undviks nogrant av handels- och fiksefartyg.
Vattnet i sjön är mörkt och ofta grumlat av algsjok och svarta snärjande bottenväxter, illryktade dränkarsnår som anses kunna dra ner folk i djupet och där sakta förtära sitt offer. På vissa ställen bildar undervattensväxtligheten en sådan ogenomtränglig massa av täta brunslaskiga ytblad och giftiga blomdungar i en sjuklig soppa att tom joriska timmerskepp ibland hjälplöst fastnar i det. Det näringsrika vattnet gör dock fiske och snäckodling lönsamma. Förutom de ovannämnda fiskarna odlas bleka spindelkräftor och ett tåligt algsiden som dock aldrig blir av med sin gråsjaskigt grumliga nyans och följdaktligen inte når upp till havsodlad standard.
En vanlig syn ute på sjön är Enkiprästernas flytande tempel, sammansnodda små klungor av vasstak, sävmattor och läderpontoner. Här sysselsätter sig prästerskapet med att mäta fukthalter, samla kondens, tyda fiskinälvor och odla slamväxter. De tar gärna emot besökare och härbärgerar gästvilligt resenärer, men deras pråckande entusiasm för slemmiga kallbad med alger och iglar, och diverse vass- och tångbaserade dieter håller de flesta på långt håll från sjötemplen.
Många av templena har samlat till sig fiskare, pråmskeppare och snäckdraggare, och utvecklats till små flytande tempelbyar.
Ett återkommande fenomen kring Mefamirs stränder är de kraftiga översvämningarna. De kommer ofta utan förvarning och ackompanjerad av mörka moln och rykande oväder vräker sjön över sina brädder och svämmar ut över odlingar och bebyggelse i ett gyttjebrunt flöde av virvlar och forsar. Översvämningarna kan hålla i sig i flera veckor och är till stort besvär för strandfolkets algodlingar, beten och byggnader (som ofta uppförs på kraftiga pålar och stenfundament). Men Enkiprästen gläds, mäter ytnivåer, analyserar slaggrester och njuter av gudens outgrundliga visdom.
De flesta skepp på Mefamir är lätta och smäckra vassgalärer, ofta dubbelskrovade med båda förarna elegant sammanvävda i en vid båge, med luftiga sidensegel och fåtalig besättning för snabb transport över grundbankar och algsnår. Tyngre pråmskepp av höglandsceder förekommer också för större frakt. Dessa utrustas ofta med roddarslavar och kraftiga simmarsvin som kan dra skeppen genom slammiga ställen.
Det kanske snabbaste sättet att färdas på sjön är dock de sk våglöparna. Denna insektliknande varelse utnyttjas främst av Enkiprästerna på sjön. Prästerksapet är också de enda som behärskar tränandet av denna flybenta best. Våglöparna har en liten hårdhudad kropp och sex mycket långa spretande ben, trådsmala och utrustade med besynnerliga fransfötter med vilka våglöparna kan utnyttja sjöns ytspänning och röra sig på vattenytan som om det vore fast mark. Våglöparna kan inte bära mycket mer än en man, men erbjuder en vindsnabb transport utan bekymmer för grund och algtrassel.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25