Klomellien

[birkebeineren]

Pirat- och plundringsräder längs kuster och floder har jag alltid tänkt det som…

[Torquemada]

Javisst, naturligtvis, men att maka sig runt hela kusten för att ta sig till Hisskov går ju för sig om man har segel och god vind, men på klomull tar det för lång tid - de hinner ju nära nog utrymma stan. Hellre då åka klomull rakt över.

[Torquemada]

Lite tidigt kanske, men God Jul alla sköldpaddskramare!

[birkebeineren]

Vi kan reda ut användandet av klomull till havs i mellandagarna. God sköldpaddsjul!

[gtjorgo]

God Jhoul och helgad vare Puki!

(Ska komma med kommentarer i mellandagarna!)

[gtjorgo]

Tog lite tid men här får du de sista kommentarerna på texten om isthumfolket gtjorgo. Gillar hur vi här snöar in på obskyra detaljer, gamla årtal och historiska sammanhang.

Tretorningen är en snårbeklädd och ganska svårtillgänglig ö belägen i Jaggaracksjön. Ön är svårtillgänglig, stundtals ödslig och karg, men samtidigt sällsamt vacker med flacka sandstränder där landets jättar, klomuller leker och trivs. Dessa enorma sköldpaddor gör även att många av stränderna är helt obeboeliga och undviks av lokalbefolkningen. Dessa, som kallas för tretorningarna, finner man istället i regel på öns inland. Eftersom öns stränder består av flygsand är den väldigt kuperad. I dynsänkor, så kallade morar, finns det lövskog på flera håll. Här kan man också se vandrande sanddyner. Om sandlevande växter lyckas täcka dynen avstannar dynbildningen och då kan även träd slå rot. Dessa blir dock ofta snabbt upprivna av klomuller som drar fram över sanden. Att komma iland med djupgående fartyg är omöjligt och även mindre båtar med flat botten kan stöta på patrull av uppretade klomuller. Särskilt under parningstiden. Tretorningen är även känd för sitt fågelliv. Vid fågelflytten passerar mängder med arter förbi på sin resa söderut eller norrut. Tretorningen har endast ett fåtal platser som man kan gå iland på med båt och den enda egentliga hamnen är i byn Slånbärsvik på nordsidan. Tretorningens växtlighet består till stor del av frost-och vindpinade och små snårskogar som täcker större delen av ön. Ön har fått sitt namn från de tre befästningsverk som ligger på öns inland. Var och ett tillhör Sanzas, Hisskov och Triska. Det sistnämnda är dock endast nominellt och de egentliga herrarna över tornet är Anovaniterriddarna. Hisskov har en liten garnison i sitt torn men dessa skulle svårligen kunna motstå en attack ens från lokalbefolkningen. Sanzas har i regel knappt någon besättning på befästningen men underhåller bålverken om situationen skulle ändras.

Ser fint ut, kommer fram att klomullerna präglar ön vilket är en viktig detalj. Kanske lägga till att det växer gott om slån särskilt på norra delen av ön?

Det bör jag ju kunna läggas in ja

Hur det kommer sig att en del av Tretorningen kontrolleras av Sanzas är något jag skulle vilja reda ut. Aguzmor blev en del av Sanzas 268 eO enligt din historia och om jag tolkar det rätt har isthumfolket i Söderlandet och på Tretorningen nära band. Men hur etablerade sig Sanzas halvlängdsmän på ön där de drygt hundra år senare 374 eO var med om att bilda Klomelliska unionen? Kan det tänkas vara så att halvlängdsmännen i sammanhang med avtalet med Aguzmor 268 eO då etablerade Slånbärsvik på nordspetsen av ön? En fast punkt och en säker hamn att ha i ryggen då när både Poane och svartfolk från bergen gjorde sig bemärkta? Platsen blev den där Kejsardömet Jorpagna etablerat en liten hamn som användes när jorerna först byggde sina försvarsverk på ön 602 fO enligt din historia? Slånbärsvik blev på så vis halvlängdsmännens även om den låg på isthumfolkets mark?

Jag tänker mig att hela ön tretornigen är löst kopplade till Söderlänningarna (vilka aldrig var centralt samlade före avtalet 268). Den först skillnaden mellan öns tre delar är när Republiken Hisskov lägger anspråk på den västra delen av ön år 270 e.O. Tidigare (190 e.O.)hade Garriska bönder anlänt på den sydöstra delen av ön men de assimilerades delvis med de "fria" tretorningarna och ansågs nog inte då vara en helt integrerad del av Garriska riket. Möjligen sattes gränserna först definitivt år 374 e.O?
När Slånbärsvik grundas är inte bestämt men möjligen är det någon gång efter 268 e.O? Om den grundades av kejsardömet lär den eldats ner av jorderna under mörkertiden men kan ju byggts upp efteråt. Platsen för Slåbärsvik är ju den enda vettiga hamnen på ön för handel.

Sen tänkte jag ursprungligen att de tre tornen skulle stå där gränserna mellan de tre stadsstaterna möts på öns norra del, att det är därför gränserna möts just där. Nu är det inte säkert det passar helt med din vidareutveckling av ön, och det var väl heller ingen jätteviktig detalj, men om det funkar kan kanske en mening om detta läggas till? Skulle också kunna vara en ganska intressant plats att beskriva där tre stater delar på samma byggnadskomplex med var sina garnisoner och kanske en neutral handels- och mötesplats i mitten?


De kan ligga nära varandra men kanske inte helt intill varandra? Kanske inom synhåll. Den "triskiska" delen är en livligaste då Anovaniterordern ha sitt högkvarter i denna befästning. Hisskov har en liten garnison sin men det är allt. Sandzas har de nästan inte ens befäst utan mest underhåller befästningsverken. En liten handelsplats kanske finns inne i just Sanzas befästningsverk?

Angående Anovaniterriddarna så behöver de en hamn och antingen har de en egen liten sådan på Triskas del av ön (som tidigare då var en del av Garrika) eller de tillåts använda hamnen i Slånbärsvik. Vad kan passa bäst?

De lär ha en liten egen hamn på en triskiska delen av ön. Inne i någon gömd vik. Då slipper Sanzas bryta neutralitet i händelse av konflikt med riddarna och andra intressenter.

Poanes landsbygd är ganska sparsamt befolkad. Byarna är utspridda där de finns god odlingsmark och ligger i regel i närheten av ett gods tillhörande den feodala herremannen. Ofta drabbas byarna närmast floden Maure av översvämningar. Det är dock även här som slammet berikar jorden och gör den annars salta jorden odlingsbar. Byarna är generellt små och ligger i mindre kluster.

Större bosättningar

Poane är efter Mercana den största staden längs Maures sträckning. Den är byggdes för att underlätta försändelser på kejsardömets tid. Detta mellan Drylo Mercana och de två andra provinserna , Drylo Iolevetika samt Drylo Meridionalis.
Poane var från början alltså en omlastningshamn och ett mindre befästningsverk på en klippa förlagd på flodens västra strand. Detta eftersom denna plats är en av få geografiska punkter längs Maure där sträckningen inte ändrar sig i tid och otid. Här kan större pråmar lasta av varor till mindre skepp. Detta är något som underlättar skeppningen uppströms floden. Detta även om klomullernas senare domesticerades och kan forcera floden lättare. När slusstrappan ännu var hel kunde denna klara av att hantera större fraktpråmar även under de stridaste vårmånaderna något endast lättlastade klomuller klarar idag. Att åter bygga upp slusstrappan vore en stor inkomst för den som klarar av ett sådant projekt… men det tar tid och är förenat med en stor risk. Addiaska som erövrat staden leker med tanken men har inte gjort något för att materialisera denna.
Stadens hjärta är hamnen och här är det alltid liv och rörelse. Runt om och i närheten av denna finns ett par marknadstorg belagda. Här finner man också ståtliga hus tillhörande aristokratin eller framgångsrika handelsmän. Några har fallit i händerna på echtiska riddare efter erövringen. Vid hamnen finns också stadens främsta befästningsverk. Ju längre från hamnen ju mindre påkostade blir bostäderna. Väl vid den lilla muren mot det omkringliggande landsbygden är nästan inga hus två våningar eller högre. Den enda betydande truppansamling i området är just förlagd i staden Poane. Denna spelar i huvudsak en passiv roll som garnison för att skydda hamnen från Mercanas märkbart starkare flodstyrka.

Bra. Poane får mer kött på benen. Finns det förresten några hantverk som är framträdande för staden?

Poanerna var/är mer parasiter på andras värv en bedrev egna företaganden. Men jag kan tänka mig att de var dugliga murare och senhuggare då de byggde slusstrappan samt att stadskärnan är uppförd i sten. De lär dock inte varit bättre än dvärgarna i Hamur och Mercana men likväl kan det möjligen vara värt att nämna? .

Aguzmohr
(Birke?)

Putsar på en liten text där isthumfolkets roll i staden finns med, bredvid andra folk.

Toppen

Garramil
Staden är en av klomelliens mindre städer och ligger belägen ute på en ö som i huvudsak består av slam som dragits ner från melashebergens älvar och nått Jaggaracksjöns utlöpa, Maure. Denna slam har där Garramil nu ligger packats mot en klipphäll och byggts ut till en ganska tilltagen ö.
De flesta husen i Garramil är små och byggda i trä. Bostadshusen hålls låga och hålls ofta upp på pålar som hjälper vid de återkommande översvämningarna. Många av husen håller sig med ett eget hus för fjäderfän (vilket ger en kacklande ljudbild) samt verkstäder och för köpmän och hantverkare även en salubod ut mot gatan. En del av de boende i Garramil har små odlingsplättar men då öns yta är begrepp så är dessa ganska ovanliga. Getter kan dock beta på de gräsbevuxna taken.
De enda sten- eller tegelhusen är dels det gamla rådhuset för stadens styre samt det nybyggda och det förhållandevis sällan besökts Olemtemplet. Den gamla träbyggnad som utgör stadens Enkitemplet är ännu den mest välbesökta helgedomen i Garramil.
Det luktar illa i hela staden, dels för att avfall kastas direkt ut från husen och dels för att saltning av insjöfisk är en av stadens största verksamheter. I sörjan runt om i staden bökar grisar och utslagna innevånare. Endast de finaste stråken i Garramil är belagda med plankor. På övriga stråk tar man sig fram på stångar eller så far man vada i dyn.

Bör kanske läggas till att isthumfolket i Garramil tidigare låg under Poanes styre men sedan 561 eO under Mercana?

Det bör nog nämnas

Sen har jag en idé om Garramil som jag är lite osäker på om jag nämt tidigare men oavsett handlar om att Mercana har en militärstyrka förlagt i staden som kallas Södra styrkan. Den skyddar Mercanas intressen längs södra Maure och på Jaggarack. Lite osäker på om det passar bäst med legosoldater eller egna soldater men tänker att den förfogar över ett antal stridstornförsedda klomuller (som den i EA-boxen). Tänkt finnas bredvid Norra styrkan som skyddar norra Maure. Vad tycks om det?

Jag tycker absolut att Mercana har en styrka förlagd här Garramil lär tillsammans med Dargo utgöra Mercanas baser för flodstyrkorna. Den nordliga lär vara kraftigare då denna även skyddar Mercana från Magilres eventuella aggression. Efter Frecols fall lär Mercana kämpa hårt för att inte riskera Dargos säkerhet.
Från Garramil skyddar södra styrkan handeln (dvs deras handel), längs södra Maure på jaggaracksjön samt försöker utgöra eskort för malmtrafiken från Hamur. Mindre officiellt är man även en diplomatisk stövel i ryggen på det lokala rådet om dessa börjar bli högljudda...
Sannolikt är de legosoldater så den absoluta huvudparten av Mercanas styrkor är hyrsvärd. Min gissning är att Mercana köper in flera små kompanier som de sedan trycker ihop till en större styrka. Detta lär sänka effektiviteten något men det minskar också risk för uppror bland syrkorna...i alla fall samlade sådana.

Slånbärsvik
Denna, ön tretorningens största ort är egentligen ingen stad och har inga stadsrättigheter. Man är förvaltningsort för ön å Sanzas sida men guvernören, vars residens är förlagt i byn, försöker i regel hålla sig på lokalbefolkningens sida vid eventuella konflikter. Slånbärsvik är den egentligen enda hamnen på ön som kan ta emot mer djupgående fartyg och föredras därför av handelsmän som har handelskontakt med tretorningarna. Hamnen ligger i en skyddad vik och byn kryper fram och omsluter denna vik. Något befästningsverk finns knappt att tala om. Endast en mindre pallisad utgör en barriär mot omvärlden. Historiskt har plundrare dragit förbi ett flertal gånger men sedan byn anlades så har Slånbärsvik aldrig förstörts. Tretorningens enda egentliga halvlängdsmannabefolkning bor i utkanten av Slånbärsvik och de har här gjort en trevlig ”trädgårdsstad” som möter de som anländer från inlandet.

Som jag skrev tidigare vill jag gärna klargöra halvlängdsmännens närvaro på Tretorningen. Att de huvudsakligen finns i Slånbärsvik passar helt fint. Sanzas har här sin administration och trädgårdslanden runt bär tydlig prägel av vem som bor där. Hamnen är inte stor men den mycket bra. Kan vara därför jorerna byggde just där så som jag föreslog tidigare? Befästningsverken enkla. Kanske bistår Anovaniterriddarna med sina skepp om hamnen måste försvaras? Guvernören bör vara halvlängdsman men är osäker på titeln. Har nämligen funderat på om Slånbärsvik styrs på samma sätt som Barbuna och Aguzmu, två andra platser där halvlingar administrerar områden huvudsakligen bebott av andra folkslag, men om detta är städer är jag osäker på om en "guvernör" är rätt för alla?

Ja detta bör förtydligas på något vis. Min tanke är att halvlängdsmännen är få men gott sedda av tretorningarna då de tar liten skatt, har få trupper på ön samt oftast tar öbornas sida i en handelskonflikt. Guvernören (tänker här funktionen snarare en den faktiska titeln...vad kan halvisar tänkas kalla dem?) lär vara utsett av Sanzas byråd och är sannolikt en halvlängsdman. Det kan även vara fallet i Aguzmohr och Barbuna men inte nödvändigtvis. Söderlänningarna kanske har ett adelsråd och Barbuna någon typ av råd bestående av saltbrytarna och gruvlagens förmän? Kanske finns likväl en guvernör från Sanzas för dem som sitter å veto?

Sen var det funderingen på om Anovaniterorden eventuellt använder hamnen i Slånbärsvik eller har en egen? Lutar åt det senara och att riddarorden har en egen liten militärhamn som de ärvde av Garrika och som Triska aldrig lyckats ta över. Vad tycks bäst?

Jag håller med dig. Tycker en egen hamn för ordern är att föredra. Det ger dem mer agens och skyddar Sanzas neutralitet. Det blir också roligast så

Kultur och samhälle

Styrelseskick

Poanerna
Poanerna samlade sig som en adelsrepublik redan 438.f.O. De behåll denna samhällsform under stadsstatens livstid. Poanes aristokrati var dels en jordadel, dels en ämbetsmannaadel, ofta sprungen ur ledarna för den kejserliga legionens garnison…eller så hävdade de flesta familjerna i vart fall. Ursprungligen var titlarna personliga och beroende på ståthållaren i Catonaves val men de blev så småningom ärftliga. Det var i huvudsak bördsprincipen som blev avgörande för vilka som skulle ha högsta makten i den Poanska adelsrepubliken. De samlades i stadsstatens råd, kallat Primorati Conselgio, eller, de förnämstas rådsförsamling. Denna presiderades av en ordförande kallad Preases, eller ordförande/Fursten. Denne/denna satt i inte sällan på livstid även om detta krävde omval i rådsförsamlingen. Furstens makt var tämligen kringskuren och de var församlingsmajoriteten som fällde avgörandet. Ofta var det en mindre grupp släkter som växlade sinsemellan att bära Preasestiteln.
Poanska aristokratin, som inte utgjorde en särskilt stor andel av befolkning, ägde och äger ännu merparten av all mark. Detta gällde och gäller både för de historiska Poane samt i Loigerlandet. Adeln fick landområden av rådet mot att de ställer upp som ryttare och låter sitt manskap gå upp i den Poanska hären i händelse av konflikt eller på annat sätt tjänar de styrande inom förvaltningen.
Aristokratin är befriade från att betala skatt till rådet och kan i regel själva driva in skatt från folk som bor i deras landområden. Jordbruket i det historiska Poane är därför ofta organiserat med stora gods i centrum. Där huserar aristokratin som herrar över godset och egendomarna i närheten. En del av jorden brukas av adelns eget manskap och resten utarrenderas till bönder i byarna runtomkring. Bönderna är dessutom ofta tvungna att göra dagsverken (arbetspass) och överlämna en del av sin skörd till sin herre. Adeln har även juridiska rättigheter att avgöra alla rättstvister på sina gods. I det historiska Poane har en del echtiska riddare tagit över gods från de Poanska men styret är densamma.

Den Addiaskiska Ockupationen av Poane
Detta styre lever även delvis kvar i det historiska Poane och loigerlandet som idag hör till Hisskov. I den del som idag styrs av Addiaska har dock det praktiska styret hamnat i klorna på konungen och dennes i huvudsak echtiska vasaller.
Sedan Addiaskas övertagande av området utsattes den poanska och loigerländska befolkningen för en påtvingad underdånighet. Många ur aristokratin tvingades till att byta sina namn till namn utan konnotationer till den kejserliga panteonen och användning av poanska förbjöds i utbildning, juridiska sammanhang och i vardagssituationer. Till och med gamla katakomber och gravplatser skändades och namn på gravmonument byttes för att sopa bort spåren av hedniska arv.
Den tidigare Poanska adeln tvingades att antingen byta sin lojalitet (och till stor del identitet) eller ibland även försvinna från området. Få Poaner har idag en ledande ställning inom styre eller förvaltningen i denna region (och de som har det ses i regel som förrädare av övriga poaner). De kvarvarande Poanska aristokraterna håller sig på sina gods och beblandar sig inte i onödan med Addiaskas styresmän. En inte obetydlig del av dessa är med i en dold rörelse med målet att återupprätta adelsrepubliken. De har dock självinsikten att ett uppror idag är omöjligt ur militär synpunkt. Detta skulle kväsas i sin linda. Istället bidar man sin tid samt bygger kontaktnät i hemlighet. Vidare har de utfört en del lönnmord. Offren har i huvudsak utgjorts av Poanska överlöpare…

Mycket bra. Finns massor av potentiella konflikter här att göra äventyr ut av.

Kul du gillart Vad kan den dolda rörelsen tänkas kallas?

Tretorningarna har delvis ett platt hierarkiskt system. Detta kommer sig i huvudsak av att det aldrig tillkommit något större överflöd på ön som gjort en större skiktning möjlig. Genom historien har de även endast vid ett fåtal tillfällen utsatts för större utsugning utifrån. När detta skett, som under hisskovitiska inbördeskriget, har man svarat med starkt motstånd. Den Jaggerska Republikens förman, Maur Sedljung, benämnde ”Alla reaktionärer är papperstigrar. Till det yttre är reaktionärerna skräckinjagande, men i verkligheten är de inte så starka. På lång sikt sett är det inte reaktionärerna utan folket som är de verkligt starka.”
Till det yttre framstår tretorningarnas styre som tämligen egalitärt. Detta är inte nödvändigtvis en sanning. De är mångt och mycket byäldsten som styr i samförstånd och om någon misstycker mot huvudlinjen så blir denne i regel utfryst. En majoritetens diktatur råder. I Sanzas del av ön försöker guvernören i slånbärsvik i regel hålla sig på god fot med befolkningen i övrigt. I konflikter med handelsmän utifrån tar guvernören så ofta som möjligt tretorningarnas parti. På den ”Triskiska” delen av ön utgörs den lilla befolkningen av personer som i huvudsak har sydklomellisk bakgrund. De har dock bra relationer med tretorningar och ingifte är vanligt. Deras herrar är Antovaniterriddarna och en de är ganska stor markägare. Detta är dock främst på nybruten mark och i samförstånd med lokalbefolkningen. Bägge grupperna undviker i regel konflikt. Denna försiktighet från riddarnas sida är delvis internet ifrågasatt. En framtida utveckling där ordern försöker tillskansa sig mark, kan innebära en större risk för oroligheter. I en sådan konflikt är det sannolikt att tretorningarna stöder den garriska befolkningen.

Gillar det här. Sanzas försöker hålla sig neutral och på god fötter med alla om det går.

Men vad med triskerna, var vi inte inne på tidigare att de hade en särskild omsorg om klomullerna på Tretorningen och inte gillar att "jorerna" stör dessa? Eller så är detta bara en gammal idé i mitt huvud...

De gillar inte är någon stör klomullerna men de kan inte jaga bort alla från ön då det innebär krig mot Sanzas, Hisskov och Acvonteriddarna samt deras allierade. Därtill så skulle det vara kontraproduktivt då ett sådant krig skulle utkämpas på ön vilket stör djuren. Sedan är tretorningarna och Anovaniterordern inte särskilt aggresiva mot djuren. De vet bättre än så. Även Hisskov anvnder klomller oc vill inte störa djuren i onödan och sanzas undviker ju i regel att bryta tabun. De enda som eventuellt kan störa djuren är ju de eventuella pirater (dvs inte triskerna denna gång) som sägs härbärgera i dolda vikar på öns sydsida. ( Visst har dessa diskterats?:) )

Garramil
Staden Garramil styr på lokalt plan av ett råd där de främsta borgarna utgör representanter. Rådet bestämmer om skatter, om vilka som ska få bli nya borgare och om brott och straff. Rådet beslutar om vilka som har rätt att bo i staden, hur höga skatterna ska vara, vilka som kan anställas som stadsvakter med mera. Rådet är även Garramils domstol. Nya medlemmar i rådet väljs endast när någon rådman dött eller avsagt sig sitt uppdrag. Det är rådsmedlemmarna själva som väljer nya rådsmän.
Detta råd är både idag och har historiskt nästan alltid varit underställd andra stadsstaters ledning. Deras roll har i huvudsak varit lokaladministrativ men ofta även samlande institution för missnöjesyttringar och även uppror. Ankan Crimblock Salthare är idag rådets åldrade ledare. Under det Poanska styret ledde han en revolt. Denna misslyckades dock och han fick fly till Mercana. När Poane därefter föll i kriget mot Addiaska kom han tillbaka med Mercanerna vars sak han länge förespråkat i sin exil. Idag är borgmästaren tämligen missnöjd med riktningen som Mercanas överhöghet skapat. Handelsmännens inflytande ökade visserligen… men detta var inte de inhemska lokala småhandlarna utan de rika handelshusen från Mercana. Crimblock är för stolt för att erkänna att sina fel i bedömningen kring sina bundsförvanter från norr. Mercanas militära närvaro är alldeles för mäktig för lilla Garramil att utmana. ..men om situationen kring Maure ändras kommer han eventuellt agera för någon typ utav nyordning.

Massor med möjligheter för äventyr.

Angående det mercanska styret så tycker jag Torqemadas förslag 2) med att någon köper sig uppgiften att styra staden lät intressant. Lite trakorisk vilket ju borde passa de mercanska krämarna bra.

Sen var det det med min föreslagna vaktstyrka från Mercana, Södra styrkan? Men om en sådan läggs till så är det kanske bäst om ledaren för denna inteärsamma person som sköter det civila?


Jag gillade också Torquemadas förslag på tillsättning av "guvernör". Vi spikar Förpaktaren tycker jag:)

Ledaren för söda styrkan och Förpaktaren bör vara två olika. En militär (ofta kondottiär) och en civilist.

Söderlänningarna kom från början att styras av lokala stormän. De var sällan särskilt centralt organiserade efter det att Kontinentaljoriska riket kollapsat. Stormännen utgjorde i regel de lokala herremännen/aristokratin även som samarbetade och konkurrerade sinsemellan. Fästningen/Staden Aguzmohr var ett viktigt centrum men utövade minimal påverkarn utanför närmaste omgivningen. Vid enstaka tillfällen samlade sig Söderlänningarna för att möta yttre hot eller skriva handelsavtal med omvärlden, men denna sammanhållning varade sällan länge. När man på slutet av 260 talet anslöt sig till Sanzas gjorde man inte detta som en centralt styrd enhet utan som ett löst förbund av landägande stormän. Efter anslutningen…
(Birke?)

Ser ut som en bra början. Men måste fundera lite till på fortsättningen, behöver bla passa in hur det hänger ihop att Folkräkningskontoret i Hisskov räknar Söderlandet som tät befolkat av vargmän...

Folkräkningskontoret ja. De kan behöva räkna om lite... Men kanske räknas alla vargmän i Melashe med goda kontakter med Sanzas som skatteskrivna i Aguzmohr? Lite som att josef var skatteskriven i Jeruselem...

Seder och bruk

Religion
Den kejserliga panteonen är alltjämt den viktigaste religiösa kulten i Poane, Garramil och på ön Tretorningen. Enki är den gud som oftast tillbeds. Detta både i sin egenskap av gud för odling samt sin roll som sötvattnets herre. Det senare har ju en särskild betydelse för de boende kring den viktiga floden Maure.
I Poane finns även en ganska stor kult knuten till Enkis hustru och skyarnas härskarinna Ezgala.
På ön tretorningen finns, utöver den vanliga dyrkan av den kejserliga panteonen, även en särskild kult som upphöjer Auros, smedguden Mingars get. Hos tretorningarna sägs Auros inte bara vara metallernas skapare utan även den som ursprungligen gav mjölken åt världen. Flera festdagar tillägnas geten på ön.

Den ljusa vägens aidniska gren spreds till folket vid Maures mynning i Jaggaracksjön redan på 190 talet e.O. Den har bland Isthumfolken sitt starkaste fäste i söderlandet i Sanzas. Här finns även den Bontisal som har Sanzas som sitt område (de flesta halvlängdsmän är inte särskilt religiösa men en del ljusa vägen troende finns).

Olemkulten har vuxit något de senaste århundradet även om den ännu inte konkurrerar med den kejserliga panteonen eller den ljusa vägens kult. Det ännu marginella uppsvinget har framförallt skett i Garramil sedan Mercana tagit plats i stadens styre. Inte sällan är det även nyinflyttade från Norr som står för medlemskap i kulten.

Bra. Stort beröm för att du flätar in detaljer som Auros och Mingar!

Finns ju en begränsad mängd gudar i den kejserliga panteonen att lattja med

Relationer
Poanernas relation till loigerlänningarna är komplicerad. Poanerna anses ofta av loigerlänningarna för att vara lite stela, stingsliga och opportunistiska. De upplevs som lätt snobbiga och har även sedan adelsrepublikens fall lagt sig till med en ocharmigt deppig framtoning som inte uppskattas av de ofta oförgätligt muntra loigerlänningarna.
Under de närmare 300 år som loigerlandet styrdes av adelsrepubliken så fick loigerlänningarna tydligt rollen som underklass. Poanernas styre var dock i formen av en tämligen avlägsen herreklass och utöver beskattning så fick loigerlänningarna sköta sig själva efter förmåga. De lokala Poanska adelsmännen höll sig främst på sina gods och lät folk för det mesta sköta sig själva. Detta är ännu den standard som råder i sydröna Loigerlandet med skillnaden att loigerlänningarna nu även kan vända sig till Hisskovs landståd om adelsmännen misskött sig. I nordröna loigerlandet saknar många i det tysta den gamla tiden under Poanes överhöghet.

Poanernas relationer med Addiaska

Poanernas relationer med Garramilerna

Poanernas relationer med Hisskoviterna

Poanernas relationer med söderlänningarna

Tretorningarnas relationer med Hisskoviterna.

Tretorningarnas relationer med antovaniterriddarna

Tretorningarnas relationer med sanzas

Tretorningarnas relationer med Söderlänningarna

Söderlänningarnas relationer med Sanzas

Söderlänningarnas relation med Lofernierna

Södelänningarnad relation med dvärgarna

Garramilernas relation med Mercanierna är

Garramilernas relationer med Sanzas är i regel bra. Stadsstaten Sanzas har goda handelsförbindelser med Garramil trots att man sedan de senaste åren är en del av Mercana.

Isthumfolkens relation med ankorna

Diplomatiska förbindelser

Att reda ut alla dessa förbindelser lär bli komplicerat...

ja, vi lär även behöva dra in piraterna på tretorningen i mixen

Melorgh och Poane bör ha åsikter om varandra sedan den levande Ogims dagar kring 490-520 e.O. Vad tror du Totqemada om deras relationer idag?

Språk
Isthumfolken talar Isthumtal. Det är en nordklomellisk (eller Maurisk) variant av det joriska språket klomelliska.
Dialekten Isthumtal, kallas ibland även för mynningamål och används av befolkningen i Söderlandet, Poane, Garramil och på ön Tretorningen. Den är nära besläktad med andra nordklomelliska dialekter, som Mercanska. Kännetecknande för Itsthumtal är att man i regel talar ”på utandning”. Detta gör ofta att den som pratar uppfattas som lite negativ, ettrig eller ibland gnällig.

Börjar mistänka att språkstudier är något Yolevs lärde är särskilt skickliga på.

De har i alla fall en del utmaningar att möta

Teknologi
Isthumfolken har generellt uppnått en hög teknolisk nivå. Dessa exemplifierades framförallt genom byggandet av den Poanska slusstrappan i Maure. Även halvlängdsmännens framgångsrika jordbruk har satt avtryck hos söderlänningarna.
Precis som för övriga klomellien så har gillana drivit utvecklingen framåt och är på många vis jämförbar med kopparhavsländerna.
Isthumfolken är dock, likt stora delar av södra klomellien något ekonomiskt svagare än exempelvis Mercana så tillgången till dessa landvinningar är inte lika stor. Därtill är de inte självstyrande och rår inte själva längre för att prioritera sina resurser för vidare utveckling.

Bra. Kan ett framstående hantverk bland isthumfolketn vara båtbyggeri? Inte som yoleviterna och deras skepp eller som triskerna och deras klomulltorn(?) men mindra farkoster för färdsel längs Maure, Jaggarackusten och Söderlandets kanaler?

Det är inte omöjligt. Små smidiga och som kan dras korta sträckor av klomuller vid behov?

Kropp och själ

Fysiologi
Isthumfolken härstammar i huvudsak från inflyttade från det joriska kejsardömet. Generellt är man lite mer högresta än sydnargurerna men mer finlämmade.
Jorerättlingarna bär vitt skilda hårfärger, från svart till rågblond men de flesta är brunetter i någon variant.
Precis som andra nordklomelliska folk (med melorghierna och brikombarerna som uppenbara undantag) gillar Isthumfolken i regel att klä upp sig till fest och de sportar gärna någon tjusig klädesdetalj eller liknande. Den klassikt klomelliska trekantiga hatten är ganska vanlig precis som olika varianter av flata hattar och baskrar. Kvinnorna knyter gärna band i håret, även till vardags även om fattigt folk prioriterar praktik före estetik.

Den Poanska aristokratin klär sig ofta ganska pråligt, till och med i silke och siden. Oftast är dock dessa klädedräkter av lite äldre snitt och med sorgsen ton än andra överklassdjurs. Vanligt hos aristokratins män är även att bära en pagefrisyr samt att vara renrakad. Adelskvinnorna har gärna avancerade uppsättningar av håret i gammal jorisk kejserlig stil. Inte sällan prydd med ett band av pärlor från Addiaska.
I Garramil brukar framgångsrika köpmän anamma en mer ”nyrik” eller modern stil. Ofta med puffärmar och skrikiga kontrasterande färger. Mindre bemedlade borgare saknar resurserna för att göra dyrare klädinköp men tenderar likväl till att dras mot bjärta färger. Gesäller och lägre klasser i Garramil har få möjligheter att pynta sig men gör vad de kan.
I söderlandet finns en något mer tillbakalutad och dämpad stil än hos grannarna längs med Maure. En sedvänja som blivit allt vanligare är att vissa söderlänningar, framförallt i staden Aguzmohr, har börjat anamma det sanziska västbärandet. Dessa vävs ofta i Garrikas manufakturer och anländer över Jaggaracksjön. De är välgjorda, varma och vackert färgade. Då de vanligtvis inte bärs direkt mot huden så gör inte heller den stickiga ullen från det nordklomelliska mufflonfåret något. De är också ganska vanligt att folket i söderlandet drar på sig loferniska stövlar stoppade med abzuralsk manräv när vintern breder ut sig. Efter Kontinentaljoriska rikets fal förekom en inflyttning av nordbor från Jordashaur i söderlandet. Blodsblandningen mellan de bägge folkgrupperna innebär att rågblonda söderlänningar är vanligare bland dessa jorer än bland andra i klomellien.

Hos Tretorningarna på ön i Jaggaracksjön är det ovanligt populärt med kortklippt hår och då ofta i pottfrisyr. Klädedräkten är generellt praktiskt inriktad och en tjock ullmantel för att hålla värmen är allmänt förekommande, särskilt hos herdarna.

Mycket bra.

Mentalitet
Isthumfolken kännetecknas i regel av sin jäktade karaktär och sin något påstridiga natur. Det är ett sinnelag som de delar med övriga nordklomelliska grupper (som Mercaner, Melorghier, Brikombarer etc). Denna påstridighet visar sig på lite olika vis hos de olika grupperna. Poanerna är ofta opportunistiska och har historiskt tagit varje chans de haft till att sätta sig i en maktposition, även om resultatet är kortsiktigt. Tretorningarna försöker bli så självständiga som möjligt samt odlar sin särart mot övriga. De kan uppfattas som mer intresserade av att hitta konfliktytor än att söka samförstånd. Garramilerna gör också de hellre en snabb hacka än etablerar långtgående handelskontakter. Även Söderlandets innevånare var tidigare ofta i konflikt med varandra kring de ofta skrala resurserna. Detta har dock förändrats under 300 år av samarbete med Sanzas. De har sakta lärt sig av sina grannar att långsiktigt och tålmodigt arbete ger mer frukt (i detta fall bokstavligen!).
De flesta av Isthumfolken delar öven en vurm för det joriska imperiet. Denna är dock mer framåtblickande (och lite mindre noggrann med historisk sanningshalt) än de mer dystert nostalgiska sydklomellierna i exempelvis Garrika. Nordklomellerna plockar russinen ur ”kejsardömets-kaka” och oavsett infallsvinkel så kan en åsikt motiveras med historisk praxis även om detta sällan stämmer om källor nagelfars.

Sinsemellan finns det andra drag som särskiljer de olika Isthumfolken.

Poanerna anses ofta vara lite stela, stingsliga och opportunistiska. De upplevs som lätt snobbiga och har även sedan adelsrepublikens fall lagt sig till med en ocharmigt deppig framtoning. Poaner har något av en översittarstil trots att de till vis del idag förlorat sin framstående position.
Under de närmare 300 år som Poanerna styrde över delar av södra Maure med omnejd så bar poanerna och särskilt deras aristokrati en tydligt ledande roll. Poanernas styre var dock i formen av en tämligen avlägsen herreklass och utöver beskattning så fick ofta Garramiler och loigerlänningarna sköta sig själva efter förmåga.
De lokala Poanska adelsmännen i loigerlandet samt Garramil höll sig främst på sina gods och lät folk för det mesta sköta sig själva. Detta är ännu den standard som råder i sydröna Loigerlandet med skillnaden att loigerlänningarna nu även kan vända sig till Hisskovs landståd om adelsmännen misskött sig. I nordröna loigerlandet samt delar av Garramils borgerskap saknar vissa i det tysta den gamla tiden under Poanes överhöghet.

Tretorningar är inte särskilt nära de andra Isthumfolken trots att de till stor del upplever samma utmaningar. De har ett egalt samhälle utan inhemska översittare.
Tretorningarna uppfattas av andra ofta som griniga, småaktiga, långsura och lite bråkiga. Samtidigt uppfattas de som uppriktiga, ärliga samt, i viss övermåttan, rättvisa
De när en stolthet för minnet av både det joriska kejsardömet och deras egna kortlivade ”jaggerska republik”.
Tretorningarna när ännu deras devis ”det är rätt att göra uppror”, myntat av rebelledaren för jaggerska republiken, Maur Sedljung.

Garramiler är den till antalet absolut minsta gruppen inom Isthumfolken. Deras verklighet är extremt knuten till livet i liten men likväl urban miljö. Vardagen kretsar kring en liten men livsviktig handel med omvärlden. Garramilerna upplevs ibland som hetsiga och resultatstyrda samt föredrar kortsiktiga och snabba lösningar.

Söderlänningarna är i regel mer tålmodiga än sina bröder även om vissa drag om stingslig hederskultur finns kvar. (Birke?)

Väldigt bra. Söderlänningarna lär precis som du skriver har påverkats av halvlängdsmännen i det egentliga Sanzas och på så vis blivit både gladare och lugnare. Detta dämpas dock något då det i Aguzmor bor både dvärgar och ankor som kan tänkas bidra något till att bibehålla en viss kvarstående mistänksamhet och hetsighet.

haha, ja det har u ju rätt i

Kända personer

Crimblock Salthare

Mummlaren

Maur Sedljung

Colonna da Morakiati

Ser väldigt gärna beskrivningar av dessa.

Här skulle vi även kunna föra upp den addiska militärguvernören(?) i Poane och den mercanska kontraktsinehavaren i Garramil.

En sanzabo som administrerar i Slånbärsvik kan jag beskriva.

Låter strålande! Ja ska göre en kort beskrivning framåt januari

Typisk bosättning
Förslag?:)

Kan inte det du skrev om bostäderna i staden Garramil vara typiska för alla isthumfolk? Låga och ofta pålade där det är extra blött? Gärna byggda nära sjöar, floder och kanaler då isthumfolk ofta använder dessa till färdsel och transport? Många bryggor och båthus?

Adeln bygger även den lågt men inte på pålar utan på solida fundament av importerad sten? En särdrag hos lite äldre sådana hus är sättningsskador och att de ofta börjat sjunka ner i den mjuka marken?

Inte alls dumt...funkar det för dig Torqemada. Hisskoviterna har också en del pålade hus men de lär ju tagit inspiration av varandra?

[gtjorgo]

Javisst, naturligtvis, men att maka sig runt hela kusten för att ta sig till Hisskov går ju för sig om man har segel och god vind, men på klomull tar det för lång tid - de hinner ju nära nog utrymma stan. Hellre då åka klomull rakt över.

Det lär gå att åka klomull rakt över jaggaracksjön tycker jag. Dessa är dock svårare att använda för handel så då lär mindre koggliknande skepp användas är min tanke?

[gtjorgo]

Tog lite tid men här får du de sista kommentarerna på texten om isthumfolket gtjorgo. Gillar hur vi här snöar in på obskyra detaljer, gamla årtal och historiska sammanhang.

Tretorningen är en snårbeklädd och ganska svårtillgänglig ö belägen i Jaggaracksjön. Ön är svårtillgänglig, stundtals ödslig och karg, men samtidigt sällsamt vacker med flacka sandstränder där landets jättar, klomuller leker och trivs. Dessa enorma sköldpaddor gör även att många av stränderna är helt obeboeliga och undviks av lokalbefolkningen. Dessa, som kallas för tretorningarna, finner man istället i regel på öns inland. Eftersom öns stränder består av flygsand är den väldigt kuperad. I dynsänkor, så kallade morar, finns det lövskog på flera håll. Här kan man också se vandrande sanddyner. Om sandlevande växter lyckas täcka dynen avstannar dynbildningen och då kan även träd slå rot. Dessa blir dock ofta snabbt upprivna av klomuller som drar fram över sanden. Att komma iland med djupgående fartyg är omöjligt och även mindre båtar med flat botten kan stöta på patrull av uppretade klomuller. Särskilt under parningstiden. Tretorningen är även känd för sitt fågelliv. Vid fågelflytten passerar mängder med arter förbi på sin resa söderut eller norrut. Tretorningen har endast ett fåtal platser som man kan gå iland på med båt och den enda egentliga hamnen är i byn Slånbärsvik på nordsidan. Tretorningens växtlighet består till stor del av frost-och vindpinade och små snårskogar som täcker större delen av ön. Ön har fått sitt namn från de tre befästningsverk som ligger på öns inland. Var och ett tillhör Sanzas, Hisskov och Triska. Det sistnämnda är dock endast nominellt och de egentliga herrarna över tornet är Anovaniterriddarna. Hisskov har en liten garnison i sitt torn men dessa skulle svårligen kunna motstå en attack ens från lokalbefolkningen. Sanzas har i regel knappt någon besättning på befästningen men underhåller bålverken om situationen skulle ändras.

Ser fint ut, kommer fram att klomullerna präglar ön vilket är en viktig detalj. Kanske lägga till att det växer gott om slån särskilt på norra delen av ön?

Det bör jag ju kunna läggas in ja

Hur det kommer sig att en del av Tretorningen kontrolleras av Sanzas är något jag skulle vilja reda ut. Aguzmor blev en del av Sanzas 268 eO enligt din historia och om jag tolkar det rätt har isthumfolket i Söderlandet och på Tretorningen nära band. Men hur etablerade sig Sanzas halvlängdsmän på ön där de drygt hundra år senare 374 eO var med om att bilda Klomelliska unionen? Kan det tänkas vara så att halvlängdsmännen i sammanhang med avtalet med Aguzmor 268 eO då etablerade Slånbärsvik på nordspetsen av ön? En fast punkt och en säker hamn att ha i ryggen då när både Poane och svartfolk från bergen gjorde sig bemärkta? Platsen blev den där Kejsardömet Jorpagna etablerat en liten hamn som användes när jorerna först byggde sina försvarsverk på ön 602 fO enligt din historia? Slånbärsvik blev på så vis halvlängdsmännens även om den låg på isthumfolkets mark?

Jag tänker mig att hela ön tretornigen är löst kopplade till Söderlänningarna (vilka aldrig var centralt samlade före avtalet 268). Den först skillnaden mellan öns tre delar är när Republiken Hisskov lägger anspråk på den västra delen av ön år 270 e.O. Tidigare (190 e.O.)hade Garriska bönder anlänt på den sydöstra delen av ön men de assimilerades delvis med de "fria" tretorningarna och ansågs nog inte då vara en helt integrerad del av Garriska riket. Möjligen sattes gränserna först definitivt år 374 e.O?
När Slånbärsvik grundas är inte bestämt men möjligen är det någon gång efter 268 e.O? Om den grundades av kejsardömet lär den eldats ner av jorderna under mörkertiden men kan ju byggts upp efteråt. Platsen för Slåbärsvik är ju den enda vettiga hamnen på ön för handel.

Sen tänkte jag ursprungligen att de tre tornen skulle stå där gränserna mellan de tre stadsstaterna möts på öns norra del, att det är därför gränserna möts just där. Nu är det inte säkert det passar helt med din vidareutveckling av ön, och det var väl heller ingen jätteviktig detalj, men om det funkar kan kanske en mening om detta läggas till? Skulle också kunna vara en ganska intressant plats att beskriva där tre stater delar på samma byggnadskomplex med var sina garnisoner och kanske en neutral handels- och mötesplats i mitten?


De kan ligga nära varandra men kanske inte helt intill varandra? Kanske inom synhåll. Den "triskiska" delen är en livligaste då Anovaniterordern ha sitt högkvarter i denna befästning. Hisskov har en liten garnison sin men det är allt. Sandzas har de nästan inte ens befäst utan mest underhåller befästningsverken. En liten handelsplats kanske finns inne i just Sanzas befästningsverk?

Angående Anovaniterriddarna så behöver de en hamn och antingen har de en egen liten sådan på Triskas del av ön (som tidigare då var en del av Garrika) eller de tillåts använda hamnen i Slånbärsvik. Vad kan passa bäst?

De lär ha en liten egen hamn på en triskiska delen av ön. Inne i någon gömd vik. Då slipper Sanzas bryta neutralitet i händelse av konflikt med riddarna och andra intressenter.

Poanes landsbygd är ganska sparsamt befolkad. Byarna är utspridda där de finns god odlingsmark och ligger i regel i närheten av ett gods tillhörande den feodala herremannen. Ofta drabbas byarna närmast floden Maure av översvämningar. Det är dock även här som slammet berikar jorden och gör den annars salta jorden odlingsbar. Byarna är generellt små och ligger i mindre kluster.

Större bosättningar

Poane är efter Mercana den största staden längs Maures sträckning. Den är byggdes för att underlätta försändelser på kejsardömets tid. Detta mellan Drylo Mercana och de två andra provinserna , Drylo Iolevetika samt Drylo Meridionalis.
Poane var från början alltså en omlastningshamn och ett mindre befästningsverk på en klippa förlagd på flodens västra strand. Detta eftersom denna plats är en av få geografiska punkter längs Maure där sträckningen inte ändrar sig i tid och otid. Här kan större pråmar lasta av varor till mindre skepp. Detta är något som underlättar skeppningen uppströms floden. Detta även om klomullernas senare domesticerades och kan forcera floden lättare. När slusstrappan ännu var hel kunde denna klara av att hantera större fraktpråmar även under de stridaste vårmånaderna något endast lättlastade klomuller klarar idag. Att åter bygga upp slusstrappan vore en stor inkomst för den som klarar av ett sådant projekt… men det tar tid och är förenat med en stor risk. Addiaska som erövrat staden leker med tanken men har inte gjort något för att materialisera denna.
Stadens hjärta är hamnen och här är det alltid liv och rörelse. Runt om och i närheten av denna finns ett par marknadstorg belagda. Här finner man också ståtliga hus tillhörande aristokratin eller framgångsrika handelsmän. Några har fallit i händerna på echtiska riddare efter erövringen. Vid hamnen finns också stadens främsta befästningsverk. Ju längre från hamnen ju mindre påkostade blir bostäderna. Väl vid den lilla muren mot det omkringliggande landsbygden är nästan inga hus två våningar eller högre. Den enda betydande truppansamling i området är just förlagd i staden Poane. Denna spelar i huvudsak en passiv roll som garnison för att skydda hamnen från Mercanas märkbart starkare flodstyrka.

Bra. Poane får mer kött på benen. Finns det förresten några hantverk som är framträdande för staden?

Poanerna var/är mer parasiter på andras värv en bedrev egna företaganden. Men jag kan tänka mig att de var dugliga murare och senhuggare då de byggde slusstrappan samt att stadskärnan är uppförd i sten. De lär dock inte varit bättre än dvärgarna i Hamur och Mercana men likväl kan det möjligen vara värt att nämna? .

Aguzmohr
(Birke?)

Putsar på en liten text där isthumfolkets roll i staden finns med, bredvid andra folk.

Toppen

Garramil
Staden är en av klomelliens mindre städer och ligger belägen ute på en ö som i huvudsak består av slam som dragits ner från melashebergens älvar och nått Jaggaracksjöns utlöpa, Maure. Denna slam har där Garramil nu ligger packats mot en klipphäll och byggts ut till en ganska tilltagen ö.
De flesta husen i Garramil är små och byggda i trä. Bostadshusen hålls låga och hålls ofta upp på pålar som hjälper vid de återkommande översvämningarna. Många av husen håller sig med ett eget hus för fjäderfän (vilket ger en kacklande ljudbild) samt verkstäder och för köpmän och hantverkare även en salubod ut mot gatan. En del av de boende i Garramil har små odlingsplättar men då öns yta är begrepp så är dessa ganska ovanliga. Getter kan dock beta på de gräsbevuxna taken.
De enda sten- eller tegelhusen är dels det gamla rådhuset för stadens styre samt det nybyggda och det förhållandevis sällan besökts Olemtemplet. Den gamla träbyggnad som utgör stadens Enkitemplet är ännu den mest välbesökta helgedomen i Garramil.
Det luktar illa i hela staden, dels för att avfall kastas direkt ut från husen och dels för att saltning av insjöfisk är en av stadens största verksamheter. I sörjan runt om i staden bökar grisar och utslagna innevånare. Endast de finaste stråken i Garramil är belagda med plankor. På övriga stråk tar man sig fram på stångar eller så far man vada i dyn.

Bör kanske läggas till att isthumfolket i Garramil tidigare låg under Poanes styre men sedan 561 eO under Mercana?

Det bör nog nämnas

Sen har jag en idé om Garramil som jag är lite osäker på om jag nämt tidigare men oavsett handlar om att Mercana har en militärstyrka förlagt i staden som kallas Södra styrkan. Den skyddar Mercanas intressen längs södra Maure och på Jaggarack. Lite osäker på om det passar bäst med legosoldater eller egna soldater men tänker att den förfogar över ett antal stridstornförsedda klomuller (som den i EA-boxen). Tänkt finnas bredvid Norra styrkan som skyddar norra Maure. Vad tycks om det?

Jag tycker absolut att Mercana har en styrka förlagd här Garramil lär tillsammans med Dargo utgöra Mercanas baser för flodstyrkorna. Den nordliga lär vara kraftigare då denna även skyddar Mercana från Magilres eventuella aggression. Efter Frecols fall lär Mercana kämpa hårt för att inte riskera Dargos säkerhet.
Från Garramil skyddar södra styrkan handeln (dvs deras handel), längs södra Maure på jaggaracksjön samt försöker utgöra eskort för malmtrafiken från Hamur. Mindre officiellt är man även en diplomatisk stövel i ryggen på det lokala rådet om dessa börjar bli högljudda...
Sannolikt är de legosoldater så den absoluta huvudparten av Mercanas styrkor är hyrsvärd. Min gissning är att Mercana köper in flera små kompanier som de sedan trycker ihop till en större styrka. Detta lär sänka effektiviteten något men det minskar också risk för uppror bland syrkorna...i alla fall samlade sådana.

Slånbärsvik
Denna, ön tretorningens största ort är egentligen ingen stad och har inga stadsrättigheter. Man är förvaltningsort för ön å Sanzas sida men guvernören, vars residens är förlagt i byn, försöker i regel hålla sig på lokalbefolkningens sida vid eventuella konflikter. Slånbärsvik är den egentligen enda hamnen på ön som kan ta emot mer djupgående fartyg och föredras därför av handelsmän som har handelskontakt med tretorningarna. Hamnen ligger i en skyddad vik och byn kryper fram och omsluter denna vik. Något befästningsverk finns knappt att tala om. Endast en mindre pallisad utgör en barriär mot omvärlden. Historiskt har plundrare dragit förbi ett flertal gånger men sedan byn anlades så har Slånbärsvik aldrig förstörts. Tretorningens enda egentliga halvlängdsmannabefolkning bor i utkanten av Slånbärsvik och de har här gjort en trevlig ”trädgårdsstad” som möter de som anländer från inlandet.

Som jag skrev tidigare vill jag gärna klargöra halvlängdsmännens närvaro på Tretorningen. Att de huvudsakligen finns i Slånbärsvik passar helt fint. Sanzas har här sin administration och trädgårdslanden runt bär tydlig prägel av vem som bor där. Hamnen är inte stor men den mycket bra. Kan vara därför jorerna byggde just där så som jag föreslog tidigare? Befästningsverken enkla. Kanske bistår Anovaniterriddarna med sina skepp om hamnen måste försvaras? Guvernören bör vara halvlängdsman men är osäker på titeln. Har nämligen funderat på om Slånbärsvik styrs på samma sätt som Barbuna och Aguzmu, två andra platser där halvlingar administrerar områden huvudsakligen bebott av andra folkslag, men om detta är städer är jag osäker på om en "guvernör" är rätt för alla?

Ja detta bör förtydligas på något vis. Min tanke är att halvlängdsmännen är få men gott sedda av tretorningarna då de tar liten skatt, har få trupper på ön samt oftast tar öbornas sida i en handelskonflikt. Guvernören (tänker här funktionen snarare en den faktiska titeln...vad kan halvisar tänkas kalla dem?) lär vara utsett av Sanzas byråd och är sannolikt en halvlängsdman. Det kan även vara fallet i Aguzmohr och Barbuna men inte nödvändigtvis. Söderlänningarna kanske har ett adelsråd och Barbuna någon typ av råd bestående av saltbrytarna och gruvlagens förmän? Kanske finns likväl en guvernör från Sanzas för dem som sitter å veto?

Sen var det funderingen på om Anovaniterorden eventuellt använder hamnen i Slånbärsvik eller har en egen? Lutar åt det senara och att riddarorden har en egen liten militärhamn som de ärvde av Garrika och som Triska aldrig lyckats ta över. Vad tycks bäst?

Jag håller med dig. Tycker en egen hamn för ordern är att föredra. Det ger dem mer agens och skyddar Sanzas neutralitet. Det blir också roligast så

Kultur och samhälle

Styrelseskick

Poanerna
Poanerna samlade sig som en adelsrepublik redan 438.f.O. De behåll denna samhällsform under stadsstatens livstid. Poanes aristokrati var dels en jordadel, dels en ämbetsmannaadel, ofta sprungen ur ledarna för den kejserliga legionens garnison…eller så hävdade de flesta familjerna i vart fall. Ursprungligen var titlarna personliga och beroende på ståthållaren i Catonaves val men de blev så småningom ärftliga. Det var i huvudsak bördsprincipen som blev avgörande för vilka som skulle ha högsta makten i den Poanska adelsrepubliken. De samlades i stadsstatens råd, kallat Primorati Conselgio, eller, de förnämstas rådsförsamling. Denna presiderades av en ordförande kallad Preases, eller ordförande/Fursten. Denne/denna satt i inte sällan på livstid även om detta krävde omval i rådsförsamlingen. Furstens makt var tämligen kringskuren och de var församlingsmajoriteten som fällde avgörandet. Ofta var det en mindre grupp släkter som växlade sinsemellan att bära Preasestiteln.
Poanska aristokratin, som inte utgjorde en särskilt stor andel av befolkning, ägde och äger ännu merparten av all mark. Detta gällde och gäller både för de historiska Poane samt i Loigerlandet. Adeln fick landområden av rådet mot att de ställer upp som ryttare och låter sitt manskap gå upp i den Poanska hären i händelse av konflikt eller på annat sätt tjänar de styrande inom förvaltningen.
Aristokratin är befriade från att betala skatt till rådet och kan i regel själva driva in skatt från folk som bor i deras landområden. Jordbruket i det historiska Poane är därför ofta organiserat med stora gods i centrum. Där huserar aristokratin som herrar över godset och egendomarna i närheten. En del av jorden brukas av adelns eget manskap och resten utarrenderas till bönder i byarna runtomkring. Bönderna är dessutom ofta tvungna att göra dagsverken (arbetspass) och överlämna en del av sin skörd till sin herre. Adeln har även juridiska rättigheter att avgöra alla rättstvister på sina gods. I det historiska Poane har en del echtiska riddare tagit över gods från de Poanska men styret är densamma.

Den Addiaskiska Ockupationen av Poane
Detta styre lever även delvis kvar i det historiska Poane och loigerlandet som idag hör till Hisskov. I den del som idag styrs av Addiaska har dock det praktiska styret hamnat i klorna på konungen och dennes i huvudsak echtiska vasaller.
Sedan Addiaskas övertagande av området utsattes den poanska och loigerländska befolkningen för en påtvingad underdånighet. Många ur aristokratin tvingades till att byta sina namn till namn utan konnotationer till den kejserliga panteonen och användning av poanska förbjöds i utbildning, juridiska sammanhang och i vardagssituationer. Till och med gamla katakomber och gravplatser skändades och namn på gravmonument byttes för att sopa bort spåren av hedniska arv.
Den tidigare Poanska adeln tvingades att antingen byta sin lojalitet (och till stor del identitet) eller ibland även försvinna från området. Få Poaner har idag en ledande ställning inom styre eller förvaltningen i denna region (och de som har det ses i regel som förrädare av övriga poaner). De kvarvarande Poanska aristokraterna håller sig på sina gods och beblandar sig inte i onödan med Addiaskas styresmän. En inte obetydlig del av dessa är med i en dold rörelse med målet att återupprätta adelsrepubliken. De har dock självinsikten att ett uppror idag är omöjligt ur militär synpunkt. Detta skulle kväsas i sin linda. Istället bidar man sin tid samt bygger kontaktnät i hemlighet. Vidare har de utfört en del lönnmord. Offren har i huvudsak utgjorts av Poanska överlöpare…

Mycket bra. Finns massor av potentiella konflikter här att göra äventyr ut av.

Kul du gillart Vad kan den dolda rörelsen tänkas kallas?

Tretorningarna har delvis ett platt hierarkiskt system. Detta kommer sig i huvudsak av att det aldrig tillkommit något större överflöd på ön som gjort en större skiktning möjlig. Genom historien har de även endast vid ett fåtal tillfällen utsatts för större utsugning utifrån. När detta skett, som under hisskovitiska inbördeskriget, har man svarat med starkt motstånd. Den Jaggerska Republikens förman, Maur Sedljung, benämnde ”Alla reaktionärer är papperstigrar. Till det yttre är reaktionärerna skräckinjagande, men i verkligheten är de inte så starka. På lång sikt sett är det inte reaktionärerna utan folket som är de verkligt starka.”
Till det yttre framstår tretorningarnas styre som tämligen egalitärt. Detta är inte nödvändigtvis en sanning. De är mångt och mycket byäldsten som styr i samförstånd och om någon misstycker mot huvudlinjen så blir denne i regel utfryst. En majoritetens diktatur råder. I Sanzas del av ön försöker guvernören i slånbärsvik i regel hålla sig på god fot med befolkningen i övrigt. I konflikter med handelsmän utifrån tar guvernören så ofta som möjligt tretorningarnas parti. På den ”Triskiska” delen av ön utgörs den lilla befolkningen av personer som i huvudsak har sydklomellisk bakgrund. De har dock bra relationer med tretorningar och ingifte är vanligt. Deras herrar är Antovaniterriddarna och en de är ganska stor markägare. Detta är dock främst på nybruten mark och i samförstånd med lokalbefolkningen. Bägge grupperna undviker i regel konflikt. Denna försiktighet från riddarnas sida är delvis internet ifrågasatt. En framtida utveckling där ordern försöker tillskansa sig mark, kan innebära en större risk för oroligheter. I en sådan konflikt är det sannolikt att tretorningarna stöder den garriska befolkningen.

Gillar det här. Sanzas försöker hålla sig neutral och på god fötter med alla om det går.

Men vad med triskerna, var vi inte inne på tidigare att de hade en särskild omsorg om klomullerna på Tretorningen och inte gillar att "jorerna" stör dessa? Eller så är detta bara en gammal idé i mitt huvud...

De gillar inte är någon stör klomullerna men de kan inte jaga bort alla från ön då det innebär krig mot Sanzas, Hisskov och Acvonteriddarna samt deras allierade. Därtill så skulle det vara kontraproduktivt då ett sådant krig skulle utkämpas på ön vilket stör djuren. Sedan är tretorningarna och Anovaniterordern inte särskilt aggresiva mot djuren. De vet bättre än så. Även Hisskov anvnder klomller oc vill inte störa djuren i onödan och sanzas undviker ju i regel att bryta tabun. De enda som eventuellt kan störa djuren är ju de eventuella pirater (dvs inte triskerna denna gång) som sägs härbärgera i dolda vikar på öns sydsida. ( Visst har dessa diskterats?:) )

Garramil
Staden Garramil styr på lokalt plan av ett råd där de främsta borgarna utgör representanter. Rådet bestämmer om skatter, om vilka som ska få bli nya borgare och om brott och straff. Rådet beslutar om vilka som har rätt att bo i staden, hur höga skatterna ska vara, vilka som kan anställas som stadsvakter med mera. Rådet är även Garramils domstol. Nya medlemmar i rådet väljs endast när någon rådman dött eller avsagt sig sitt uppdrag. Det är rådsmedlemmarna själva som väljer nya rådsmän.
Detta råd är både idag och har historiskt nästan alltid varit underställd andra stadsstaters ledning. Deras roll har i huvudsak varit lokaladministrativ men ofta även samlande institution för missnöjesyttringar och även uppror. Ankan Crimblock Salthare är idag rådets åldrade ledare. Under det Poanska styret ledde han en revolt. Denna misslyckades dock och han fick fly till Mercana. När Poane därefter föll i kriget mot Addiaska kom han tillbaka med Mercanerna vars sak han länge förespråkat i sin exil. Idag är borgmästaren tämligen missnöjd med riktningen som Mercanas överhöghet skapat. Handelsmännens inflytande ökade visserligen… men detta var inte de inhemska lokala småhandlarna utan de rika handelshusen från Mercana. Crimblock är för stolt för att erkänna att sina fel i bedömningen kring sina bundsförvanter från norr. Mercanas militära närvaro är alldeles för mäktig för lilla Garramil att utmana. ..men om situationen kring Maure ändras kommer han eventuellt agera för någon typ utav nyordning.

Massor med möjligheter för äventyr.

Angående det mercanska styret så tycker jag Torqemadas förslag 2) med att någon köper sig uppgiften att styra staden lät intressant. Lite trakorisk vilket ju borde passa de mercanska krämarna bra.

Sen var det det med min föreslagna vaktstyrka från Mercana, Södra styrkan? Men om en sådan läggs till så är det kanske bäst om ledaren för denna inteärsamma person som sköter det civila?


Jag gillade också Torquemadas förslag på tillsättning av "guvernör". Vi spikar Förpaktaren tycker jag:)

Ledaren för söda styrkan och Förpaktaren bör vara två olika. En militär (ofta kondottiär) och en civilist.

Söderlänningarna kom från början att styras av lokala stormän. De var sällan särskilt centralt organiserade efter det att Kontinentaljoriska riket kollapsat. Stormännen utgjorde i regel de lokala herremännen/aristokratin även som samarbetade och konkurrerade sinsemellan. Fästningen/Staden Aguzmohr var ett viktigt centrum men utövade minimal påverkarn utanför närmaste omgivningen. Vid enstaka tillfällen samlade sig Söderlänningarna för att möta yttre hot eller skriva handelsavtal med omvärlden, men denna sammanhållning varade sällan länge. När man på slutet av 260 talet anslöt sig till Sanzas gjorde man inte detta som en centralt styrd enhet utan som ett löst förbund av landägande stormän. Efter anslutningen…
(Birke?)

Ser ut som en bra början. Men måste fundera lite till på fortsättningen, behöver bla passa in hur det hänger ihop att Folkräkningskontoret i Hisskov räknar Söderlandet som tät befolkat av vargmän...

Folkräkningskontoret ja. De kan behöva räkna om lite... Men kanske räknas alla vargmän i Melashe med goda kontakter med Sanzas som skatteskrivna i Aguzmohr? Lite som att josef var skatteskriven i Jeruselem...

Seder och bruk

Religion
Den kejserliga panteonen är alltjämt den viktigaste religiösa kulten i Poane, Garramil och på ön Tretorningen. Enki är den gud som oftast tillbeds. Detta både i sin egenskap av gud för odling samt sin roll som sötvattnets herre. Det senare har ju en särskild betydelse för de boende kring den viktiga floden Maure.
I Poane finns även en ganska stor kult knuten till Enkis hustru och skyarnas härskarinna Ezgala.
På ön tretorningen finns, utöver den vanliga dyrkan av den kejserliga panteonen, även en särskild kult som upphöjer Auros, smedguden Mingars get. Hos tretorningarna sägs Auros inte bara vara metallernas skapare utan även den som ursprungligen gav mjölken åt världen. Flera festdagar tillägnas geten på ön.

Den ljusa vägens aidniska gren spreds till folket vid Maures mynning i Jaggaracksjön redan på 190 talet e.O. Den har bland Isthumfolken sitt starkaste fäste i söderlandet i Sanzas. Här finns även den Bontisal som har Sanzas som sitt område (de flesta halvlängdsmän är inte särskilt religiösa men en del ljusa vägen troende finns).

Olemkulten har vuxit något de senaste århundradet även om den ännu inte konkurrerar med den kejserliga panteonen eller den ljusa vägens kult. Det ännu marginella uppsvinget har framförallt skett i Garramil sedan Mercana tagit plats i stadens styre. Inte sällan är det även nyinflyttade från Norr som står för medlemskap i kulten.

Bra. Stort beröm för att du flätar in detaljer som Auros och Mingar!

Finns ju en begränsad mängd gudar i den kejserliga panteonen att lattja med

Relationer
Poanernas relation till loigerlänningarna är komplicerad. Poanerna anses ofta av loigerlänningarna för att vara lite stela, stingsliga och opportunistiska. De upplevs som lätt snobbiga och har även sedan adelsrepublikens fall lagt sig till med en ocharmigt deppig framtoning som inte uppskattas av de ofta oförgätligt muntra loigerlänningarna.
Under de närmare 300 år som loigerlandet styrdes av adelsrepubliken så fick loigerlänningarna tydligt rollen som underklass. Poanernas styre var dock i formen av en tämligen avlägsen herreklass och utöver beskattning så fick loigerlänningarna sköta sig själva efter förmåga. De lokala Poanska adelsmännen höll sig främst på sina gods och lät folk för det mesta sköta sig själva. Detta är ännu den standard som råder i sydröna Loigerlandet med skillnaden att loigerlänningarna nu även kan vända sig till Hisskovs landståd om adelsmännen misskött sig. I nordröna loigerlandet saknar många i det tysta den gamla tiden under Poanes överhöghet.

Poanernas relationer med Addiaska

Poanernas relationer med Garramilerna

Poanernas relationer med Hisskoviterna

Poanernas relationer med söderlänningarna

Tretorningarnas relationer med Hisskoviterna.

Tretorningarnas relationer med antovaniterriddarna

Tretorningarnas relationer med sanzas

Tretorningarnas relationer med Söderlänningarna

Söderlänningarnas relationer med Sanzas

Söderlänningarnas relation med Lofernierna

Södelänningarnad relation med dvärgarna

Garramilernas relation med Mercanierna är

Garramilernas relationer med Sanzas är i regel bra. Stadsstaten Sanzas har goda handelsförbindelser med Garramil trots att man sedan de senaste åren är en del av Mercana.

Isthumfolkens relation med ankorna

Diplomatiska förbindelser

Att reda ut alla dessa förbindelser lär bli komplicerat...

ja, vi lär även behöva dra in piraterna på tretorningen i mixen

Melorgh och Poane bör ha åsikter om varandra sedan den levande Ogims dagar kring 490-520 e.O. Vad tror du Totqemada om deras relationer idag?

Språk
Isthumfolken talar Isthumtal. Det är en nordklomellisk (eller Maurisk) variant av det joriska språket klomelliska.
Dialekten Isthumtal, kallas ibland även för mynningamål och används av befolkningen i Söderlandet, Poane, Garramil och på ön Tretorningen. Den är nära besläktad med andra nordklomelliska dialekter, som Mercanska. Kännetecknande för Itsthumtal är att man i regel talar ”på utandning”. Detta gör ofta att den som pratar uppfattas som lite negativ, ettrig eller ibland gnällig.

Börjar mistänka att språkstudier är något Yolevs lärde är särskilt skickliga på.

De har i alla fall en del utmaningar att möta

Teknologi
Isthumfolken har generellt uppnått en hög teknolisk nivå. Dessa exemplifierades framförallt genom byggandet av den Poanska slusstrappan i Maure. Även halvlängdsmännens framgångsrika jordbruk har satt avtryck hos söderlänningarna.
Precis som för övriga klomellien så har gillana drivit utvecklingen framåt och är på många vis jämförbar med kopparhavsländerna.
Isthumfolken är dock, likt stora delar av södra klomellien något ekonomiskt svagare än exempelvis Mercana så tillgången till dessa landvinningar är inte lika stor. Därtill är de inte självstyrande och rår inte själva längre för att prioritera sina resurser för vidare utveckling.

Bra. Kan ett framstående hantverk bland isthumfolketn vara båtbyggeri? Inte som yoleviterna och deras skepp eller som triskerna och deras klomulltorn(?) men mindra farkoster för färdsel längs Maure, Jaggarackusten och Söderlandets kanaler?

Det är inte omöjligt. Små smidiga och som kan dras korta sträckor av klomuller vid behov?

Kropp och själ

Fysiologi
Isthumfolken härstammar i huvudsak från inflyttade från det joriska kejsardömet. Generellt är man lite mer högresta än sydnargurerna men mer finlämmade.
Jorerättlingarna bär vitt skilda hårfärger, från svart till rågblond men de flesta är brunetter i någon variant.
Precis som andra nordklomelliska folk (med melorghierna och brikombarerna som uppenbara undantag) gillar Isthumfolken i regel att klä upp sig till fest och de sportar gärna någon tjusig klädesdetalj eller liknande. Den klassikt klomelliska trekantiga hatten är ganska vanlig precis som olika varianter av flata hattar och baskrar. Kvinnorna knyter gärna band i håret, även till vardags även om fattigt folk prioriterar praktik före estetik.

Den Poanska aristokratin klär sig ofta ganska pråligt, till och med i silke och siden. Oftast är dock dessa klädedräkter av lite äldre snitt och med sorgsen ton än andra överklassdjurs. Vanligt hos aristokratins män är även att bära en pagefrisyr samt att vara renrakad. Adelskvinnorna har gärna avancerade uppsättningar av håret i gammal jorisk kejserlig stil. Inte sällan prydd med ett band av pärlor från Addiaska.
I Garramil brukar framgångsrika köpmän anamma en mer ”nyrik” eller modern stil. Ofta med puffärmar och skrikiga kontrasterande färger. Mindre bemedlade borgare saknar resurserna för att göra dyrare klädinköp men tenderar likväl till att dras mot bjärta färger. Gesäller och lägre klasser i Garramil har få möjligheter att pynta sig men gör vad de kan.
I söderlandet finns en något mer tillbakalutad och dämpad stil än hos grannarna längs med Maure. En sedvänja som blivit allt vanligare är att vissa söderlänningar, framförallt i staden Aguzmohr, har börjat anamma det sanziska västbärandet. Dessa vävs ofta i Garrikas manufakturer och anländer över Jaggaracksjön. De är välgjorda, varma och vackert färgade. Då de vanligtvis inte bärs direkt mot huden så gör inte heller den stickiga ullen från det nordklomelliska mufflonfåret något. De är också ganska vanligt att folket i söderlandet drar på sig loferniska stövlar stoppade med abzuralsk manräv när vintern breder ut sig. Efter Kontinentaljoriska rikets fal förekom en inflyttning av nordbor från Jordashaur i söderlandet. Blodsblandningen mellan de bägge folkgrupperna innebär att rågblonda söderlänningar är vanligare bland dessa jorer än bland andra i klomellien.

Hos Tretorningarna på ön i Jaggaracksjön är det ovanligt populärt med kortklippt hår och då ofta i pottfrisyr. Klädedräkten är generellt praktiskt inriktad och en tjock ullmantel för att hålla värmen är allmänt förekommande, särskilt hos herdarna.

Mycket bra.

Mentalitet
Isthumfolken kännetecknas i regel av sin jäktade karaktär och sin något påstridiga natur. Det är ett sinnelag som de delar med övriga nordklomelliska grupper (som Mercaner, Melorghier, Brikombarer etc). Denna påstridighet visar sig på lite olika vis hos de olika grupperna. Poanerna är ofta opportunistiska och har historiskt tagit varje chans de haft till att sätta sig i en maktposition, även om resultatet är kortsiktigt. Tretorningarna försöker bli så självständiga som möjligt samt odlar sin särart mot övriga. De kan uppfattas som mer intresserade av att hitta konfliktytor än att söka samförstånd. Garramilerna gör också de hellre en snabb hacka än etablerar långtgående handelskontakter. Även Söderlandets innevånare var tidigare ofta i konflikt med varandra kring de ofta skrala resurserna. Detta har dock förändrats under 300 år av samarbete med Sanzas. De har sakta lärt sig av sina grannar att långsiktigt och tålmodigt arbete ger mer frukt (i detta fall bokstavligen!).
De flesta av Isthumfolken delar öven en vurm för det joriska imperiet. Denna är dock mer framåtblickande (och lite mindre noggrann med historisk sanningshalt) än de mer dystert nostalgiska sydklomellierna i exempelvis Garrika. Nordklomellerna plockar russinen ur ”kejsardömets-kaka” och oavsett infallsvinkel så kan en åsikt motiveras med historisk praxis även om detta sällan stämmer om källor nagelfars.

Sinsemellan finns det andra drag som särskiljer de olika Isthumfolken.

Poanerna anses ofta vara lite stela, stingsliga och opportunistiska. De upplevs som lätt snobbiga och har även sedan adelsrepublikens fall lagt sig till med en ocharmigt deppig framtoning. Poaner har något av en översittarstil trots att de till vis del idag förlorat sin framstående position.
Under de närmare 300 år som Poanerna styrde över delar av södra Maure med omnejd så bar poanerna och särskilt deras aristokrati en tydligt ledande roll. Poanernas styre var dock i formen av en tämligen avlägsen herreklass och utöver beskattning så fick ofta Garramiler och loigerlänningarna sköta sig själva efter förmåga.
De lokala Poanska adelsmännen i loigerlandet samt Garramil höll sig främst på sina gods och lät folk för det mesta sköta sig själva. Detta är ännu den standard som råder i sydröna Loigerlandet med skillnaden att loigerlänningarna nu även kan vända sig till Hisskovs landståd om adelsmännen misskött sig. I nordröna loigerlandet samt delar av Garramils borgerskap saknar vissa i det tysta den gamla tiden under Poanes överhöghet.

Tretorningar är inte särskilt nära de andra Isthumfolken trots att de till stor del upplever samma utmaningar. De har ett egalt samhälle utan inhemska översittare.
Tretorningarna uppfattas av andra ofta som griniga, småaktiga, långsura och lite bråkiga. Samtidigt uppfattas de som uppriktiga, ärliga samt, i viss övermåttan, rättvisa
De när en stolthet för minnet av både det joriska kejsardömet och deras egna kortlivade ”jaggerska republik”.
Tretorningarna när ännu deras devis ”det är rätt att göra uppror”, myntat av rebelledaren för jaggerska republiken, Maur Sedljung.

Garramiler är den till antalet absolut minsta gruppen inom Isthumfolken. Deras verklighet är extremt knuten till livet i liten men likväl urban miljö. Vardagen kretsar kring en liten men livsviktig handel med omvärlden. Garramilerna upplevs ibland som hetsiga och resultatstyrda samt föredrar kortsiktiga och snabba lösningar.

Söderlänningarna är i regel mer tålmodiga än sina bröder även om vissa drag om stingslig hederskultur finns kvar. (Birke?)

Väldigt bra. Söderlänningarna lär precis som du skriver har påverkats av halvlängdsmännen i det egentliga Sanzas och på så vis blivit både gladare och lugnare. Detta dämpas dock något då det i Aguzmor bor både dvärgar och ankor som kan tänkas bidra något till att bibehålla en viss kvarstående mistänksamhet och hetsighet.

haha, ja det har u ju rätt i

Kända personer

Crimblock Salthare

Mummlaren

Maur Sedljung

Colonna da Morakiati

Ser väldigt gärna beskrivningar av dessa.

Här skulle vi även kunna föra upp den addiska militärguvernören(?) i Poane och den mercanska kontraktsinehavaren i Garramil.

En sanzabo som administrerar i Slånbärsvik kan jag beskriva.

Låter strålande! Ja ska göre en kort beskrivning framåt januari

Typisk bosättning
Förslag?:)

Kan inte det du skrev om bostäderna i staden Garramil vara typiska för alla isthumfolk? Låga och ofta pålade där det är extra blött? Gärna byggda nära sjöar, floder och kanaler då isthumfolk ofta använder dessa till färdsel och transport? Många bryggor och båthus?

Adeln bygger även den lågt men inte på pålar utan på solida fundament av importerad sten? En särdrag hos lite äldre sådana hus är sättningsskador och att de ofta börjat sjunka ner i den mjuka marken?

Inte alls dumt...funkar det för dig Torqemada.? Hisskoviterna har också en del pålade hus men de lär ju tagit inspiration av varandra?

[Torquemada]

Pålning, bryggor, kajer och sättningar låter precis som jag hade tänkt mig Garramil!

Melorgh har en mycket knäpp och komplicerad syn på mission, som jag inte upprepar här, eftersom det inte behövs, då spridandet av den Levande Ogims kult inte uppmuntras.

Under den Levande Ogim var Puki reducerad till en andra rangens gud. Pukis prästerskap vill därför inte på några villkor se en återkomst av den Levande Ogim.

Ogims eget prästerskap är extremt vaksamma mot bedragare nu för tiden, och de flesta vill inte se en Levande Ogim alls (deras egen makt skulle på sätt och vis minska). Under det senaste århundradet har LO-anhängare pressats ut från prästerskapet för att nu vara mycket sällsynta, även om man formellt inväntar hans återkomst. Reaktionen om någon skulle utropa sig till LO skulle ungefär motsvara den från Sveriges ärkebiskop om någon ställde sig upp på Sergels torg och förklarade sig vara den återvändande Jesus.

Mercana höll på att falla för LO för hundra år sedan. Alla pretendenter till att vara LO lönnmördas om man får chansen.

Addiaska och LV är givetvis motståndare till LO – även om anhängarna återfinns i Poane.

Under dessa omständigheter har de fåtaliga LO-anhängarna i Melorgh gått under jorden och kan inte erbjuda mycket hjälp till Poane.

Melorgh betraktar Poane med välvilja – de stödde ju en gång Melorgh och det är mer än man kan säga om det övriga Klomellien. Poane betraktar Melorgh som ett gäng knäppskallar ur vilket en gång en förnuftig man framträdde, för att sedan dö för tidigt (enligt Poanes folkliga myter mördad av Mercana).

LO var en mycket slug bedragare och hedonist som inte desto mindre förde en i Poanes ofrälses ögon mycket vettig politik: relativ jämlikhet, ner med handelsfurstarna, håll efter prästerskapet, tryck till Mercana, hjälp varandra och var lojala. Därför lever en underjordisk LO-kult vidare i Poane.

[gtjorgo]

Pålning, bryggor, kajer och sättningar låter precis som jag hade tänkt mig Garramil!


Då kör vi på det:-)

Melorgh har en mycket knäpp och komplicerad syn på mission, som jag inte upprepar här, eftersom det inte behövs, då spridandet av den Levande Ogims kult inte uppmuntras.

Under den Levande Ogim var Puki reducerad till en andra rangens gud. Pukis prästerskap vill därför inte på några villkor se en återkomst av den Levande Ogim.

Ogims eget prästerskap är extremt vaksamma mot bedragare nu för tiden, och de flesta vill inte se en Levande Ogim alls (deras egen makt skulle på sätt och vis minska). Under det senaste århundradet har LO-anhängare pressats ut från prästerskapet för att nu vara mycket sällsynta, även om man formellt inväntar hans återkomst. Reaktionen om någon skulle utropa sig till LO skulle ungefär motsvara den från Sveriges ärkebiskop om någon ställde sig upp på Sergels torg och förklarade sig vara den återvändande Jesus.

Det är inte så tillmötesgående för en ”second (eller blir det tredje?) comming” med andra ord:-)


Mercana höll på att falla för LO för hundra år sedan. Alla pretendenter till att vara LO lönnmördas om man får chansen.

Addiaska och LV är givetvis motståndare till LO – även om anhängarna återfinns i Poane.

Under dessa omständigheter har de fåtaliga LO-anhängarna i Melorgh gått under jorden och kan inte erbjuda mycket hjälp till Poane.

Melorgh betraktar Poane med välvilja – de stödde ju en gång Melorgh och det är mer än man kan säga om det övriga Klomellien. Poane betraktar Melorgh som ett gäng knäppskallar ur vilket en gång en förnuftig man framträdde, för att sedan dö för tidigt (enligt Poanes folkliga myter mördad av Mercana).

För poaner så gillar de absolut att skylla på Mercana i många fall.
Alla Poaner vart inte anhängare av den gyllene Ogim men de var absolut en av de platser som kulten hade stort inflytande tycker jag.. Efter gudens överdos så sjönk dock populariteten snabbt i Poane och de ses idag som lite penibelt för poaner att ha förfäder som drogs med kulten. Dock finns det kvar en liten diskret kult inom den gamla stadsstatens gränser.


LO var en mycket slug bedragare och hedonist som inte desto mindre förde en i Poanes ofrälses ögon mycket vettig politik: relativ jämlikhet, ner med handelsfurstarna, håll efter prästerskapet, tryck till Mercana, hjälp varandra och var lojala. Därför lever en underjordisk LO-kult vidare i Poane.

Jag håller helt med. Dessutom var detta efter slusstrappans fördärv och under en rad av oroligheter i framförallt de av Poane ockuperade Garramil. Många Poaner försökte hitta en ny roll och mening

[Torquemada]

Låter bra.

[gtjorgo]

Tvål i Garramil?

I Garramil tillverkas utöver fermenterad insjöfisk även tvål. Denna tvål tillverkar stadens lödgargille genom att animaliskt (ofta fiskolja) eller vegetabiliskt fett kokas i asklut. Tvålen är väldigt funktionell ur ett rengörande syfte men fisklukten är tämligen motbjudande. Därav använder många klomellier tvålen i kombination med dalkisk parfym inhämtad via hamnen i Nya Arno.

Funkar det?:)

[Torquemada]

Kunder? Halvlingarna? Bryr sig mercanier om renlighet? Kanske om modet är sånt... Melorghierna vill ju vara rena, men är nog rädda för fisklukten - den kan locka till sig havsodjur...

[gtjorgo]

Jag kan tänka mig att många ändå har behov av att tvätta bort smutsen även om exporten till Brikho lär vara begränsad:-)
Halvlängdsmän absolut. Slaktargillet i Hamur lär vara intresserade:-) Men även folk i stort.


(Historiskt så användes tvål från civilisationens början i mesopotamien genom antiken. Romarna smorde in sig med olja som de sedan skrapade bort och greker körde både olja eller sand. Dessa löddrade dock inte så smutsen försvann dåligt. Blandningen ovan (som Garramilerna föreslås använda) blev populär hos kelterna men de använde främst får och gristalg. Den löddrade bra och var nog bättre än de tidigare varianterna och togs sedermera över av de andra två…Lukten var dock inget vidare.
Under medeltiden gick tvättningen ner något då katolska kyrkan tyckte de var syndigt att bli ren…istället parfymerade man sig bara (Motsvarande stolligheter kan eller kan eventuellt inte finnas i ereb?) Mot slutet av medeltiden så fick kyrkan dock stå tillbaka då hygienen blev viktigare. Då tog tvålproduktionen ny fart).

[Snibben]

Skulle någon verkligen köpa illaluktande tvål? Om tvätten eller en själv luktar värre när man använt den känner man sig verkligen ren då? Bättre då att parfymer upp tvålen redan vid tillverkning.