Er vilja är min lag!
Överfarten på Kopparhavet till Hynsolge hade varit händelselös trots tidens oroligheter.
Argebala låg nu till ankars långt ut i Girdarbukten och Sallah hade bordat en mindre muleta som skulle ta honom uppför Stryfar. Han hade inte talat så mycket med generalen under resan och nu hade de åter skiljts åt. Han visste bara att han måste österut bortom Osterskog och sedan till Grynnerberges fot. Tarnbrandt hade inte frågat eller ens bett om något. Bara sagt att de skulle ta honom till Girdarbukten och där säkra ett skepp för hans vidare färd. Generalen hade hållit sitt ord. Det hade heller inte spelat någon roll. Sallah leddes av stjärnorna och visste inget om målet eller syftet med resan. Bara var och när han måste befinna sig på platsen. Han var inte heller förvånad över Tarnbrands tillsynes ointresse om saken. Sallah visste bättre än att förväxla spelat ointresse med verkligt.
Besättningen på skutan var Hynsolgiska fiskare. Trots att Sallahs hynsolgiska var svårförstådd lyckades han och kaptenen komma till något som liknade samförstånd om hur resan skulle fortgå. De skulle segla honom så långt floden lät dem och deras betalning skulle vara hans löfte om att skydda dem med sina svärd om det skulle behövas. I övrigt skulle de lämna varandra ifred. Han satte sig tillrätta i fören och tog in omgivningen när de markligt gled upp längs floden. Det var en märklig syn. Skövlade gårdar vars utbrända byggnader nu låg helt öde. På flera ställen kunde man se fåglar ivrigt kalasa på kadaver från djur och människor. I flera höga träd hängde kroppar och dinglade med stirrande tomma ögonhålor. Allt detta samtidigt som vårens första blommor öppnade sina knoppar och slog ut. Gräset började grönskas och småfåglarna kvittrade obrydda av de makabra krigsscenerna runt dem. Snart skulle naturen och sommaren återta allt och asätare skulle gömma undan liken. Kriget skulle snart vara ett ont minne. Varför kunde han då inte känna hopp om framtiden? Det gnagde i honom medan muletan fortsatte.
I tre dagar kryssade de sig uppför Stryfar ömsom för segel och ömsom vid roddarbänkarna. Städerna Orlangin, Arbine och Kandor passeras. De hålls alla av nya herrar efter kriget och främlingar är inte välkomna. Strax norr om Kandor kommer de fram till ett läger vid flodstranden bestående av tält och rishyddor. Lägret bär Hynsolges stjärna och rojalisternas blå färger. Det är dags att lämna floden och fortsätta till fots. Han tar farväl av fiskarna och efter att de gjort affärer med lägrets invånare seglar de mot Girdabukten igen. Sallah vet att hans svärd och alvkappa sticker ut. Han väljer att svepa in sina dem i kappan och bära allt hoprullat över ryggen i en repstump. Han tar sig in bland tälten och känner snart igen ett härläger. Stanken, smutsen och eländet är som han minns det. I sina trasor till kläder smälter han in väl bland alla flyktingar och trashankar som lever vid sidan av soldaterna. Han måste få tag i mat och bättre skodon om han ska lyckas ta sig vidare. Han vill inte förfalla till tjuvnad. De som lever här har det svårt som det är, men han har inget han kan skiljas med för att betala. Han önskar att Lima vore här. Hon skulle kunna leda honom på stigar som ingen annan såg. Tillverka skor från vilket bytesdjur som helst. Förse dem båda med mat från världens skafferi som hon brukade säga. Han stannar i gyttjan och blir stående en stund. Hade hon varit här hade han inte heller varit ensam. Det var mer värt än både skor och mat. Sallah låter känslorna strömma genom honom trots att han vet hur lätt han kan tappa kontrollen. Han känner hur det pirrar försiktigt långt inne i hans själ och besten vrider sig i sin vila. Han avbryts av ljudet från vattendroppar som fräser mot en het sten. Först fattar han inte från vart ljudet kommer, men förstår snart att det är hans egna tårar som bränns bort från ögonen. Hans glödande blå ögon har vaknat till liv. Alla i lägret svävar med ens i livsfara.
-Sallah!
Rösten är skarp och ekot av den trycker bort alla ljud runt om. Det blir ett kort ögonblick helt tyst och alla rörelser runt honom upphör. Sallah snurrar blixtsnabbt runt på hälen och famlar efter svärden som inte längre finns där de ska. Det är svårt att utskilja gestalten framför honom. Allt grumlas av fladdrandet mellan hans vanliga syn och Parlak- Thuns mer abstrakta.
-Saaaallaaaahhh!
Ordet sjunker djupt in i hans sinne när magin biter sig fast. Han känner hur benen inte längre bär och gyttjan på marken möter hans ansikte. I hans huvud spelar en melankolisk visa på luta som han vet att han hört förut men inte kan placera. Sedan blir det svart. Runt honom fortsätter livet i lägret utan att ha märkt att han ens var där.
Han vaknar med ett våldsamt ryck och kastar i panik av sig pläden någon svept in honom i. Det känns som han ska kvävas. Munnen är så torr att han inte kan andas.
-Här. Det blir alltid så efter att man blivit sövd.
Sallah tittar på mannen som sträcker över en illa tillverkad träkopp. Han är smal och smutsig. Kläderna som en gång varit färggranna och dyrbara är bleka och trasiga. I ansiktet som förr tillhörde den fagraste mannen han sett hade ett glest långt skägg växt fram. Men var var det han? Sallah ville mycket men blev tvungen att hälla i sig muggens innehåll först.
-Torgil Honungsvald! Av alla människor! Vad gör du här?
Torgil förvred ansiktet i en grimas och log samtidigt som tårarna börjar trilla längs kinderna.
-Jag vet inte. Jag vet inte vad jag gör här. Allt jag vet är att jag måste till Grynnerbergens fot bortom Osterskog. Jag svor att aldrig igen sätta min fot i detta helveteshål till land. Jag visste inte ens var Osterskogshelvetet fanns, men här är jag. Tillbaka igen! Etin ske pris min lycka ler!
Torgils blick bar spår av umbäranden och han var på gränsen att falla genom slöjan in i vansinne.
-Någonting kallar även mig, Torgil. Tiden är knapp.
-Jag vet!
Torgil avbröt skrikande. Hans ögon är uppspärrade och saliv letar sig ut från mungiporna i hans plötsliga utbrott.
-Varje natt. Samma dröm.
Torgil böjer huvudet och slår upprepat mot sina tinningar hårdare än vad som är hälsosamt.
-Samma, samma, samma. Gå mot Grynnerbergens fot bortom Osterskog.
Sallah lät honom sansa sig en smula innan han tar till orda.
-Var är Skabbe?
Torgil tittar upp med glansiga ögon och drar djupt efter andan.
-Jag släppte honom. Brände bort Lima och Kjettil från hans minne. Hans glömska gjorde honom som vanligt. Sorgfri och nyfiken på världen. Pratade om att vi skulle åka till hans Sorkien.
Torgils biter ihop käkarna och väser mot Sallah.
-Det var fruktansvärt. Jag stod inte ut med hans glädje i min sorg. Jag menade det inte men när drömmarna började komma till mig tog jag ett beslut.
Torgil tystnar och tittar ner i marken när han fortsätter. Sallah sluter ögonen han vet vad som ska komma.
-Jag tog bort oss. När han sov. Han sinne var helt naket. Det var så enkelt.
-Du hade ingen rätt.
Sallah skakade långsamt på huvudet medan han sa det.
-Jag lät först en vaggvisa ge honom ro och sedan lät jag glömskan ta honom. Det blir bättre så här. Han är tryggare utan oss.
-Du hade ingen rätt!
Sallah häver sig fram och rösten mörknar till ett rovdjursvrål. Hans ögon tänds så två blå eldar ersätter dess plats. Han förbereder sig på pisksnärten där han helt begraver sig i Parlak- Thun, men den kommer aldrig. Torgil håller upp handen i en klolik gest och en osynlig barriär håller Sallah på avstånd.
-Du dömer inte mig krunier. Dina svärd är ingen match mot mig.
Torgil sträckte ut sin andra arm bakom ryggen utan att släppa blicken på Sallah. Hans alviska luta seglade ljudlöst genom luften tills den nådde hans hand. Han låter ena handens fingrar skapa en simpel följd av toner medan han håller kvar den andra framför Sallah. Barriären ger vika en smula om än för ett ögonblick. Sallah pressar sig framåt. Barden tar då ett snabbt steg åt sidan och Sallah far framåt. Allt går med blixtens hastighet och Sallah hade aldrig kunnat besegras av någon annan. Han vet dock redan innan han sätter ner foten att barden är i hans sinne. Den underbara musiken flödar runt i hela hans väsen. Harmonierna möter kaoset som bor i honom och harmonin vinner. Besten vrålar, men det är försent. Kraften i musiken pressar ner den i sin håla i Sallahs inre och allt blir till ro. Torgil tittar på honom med sina olikfärgade ögon och knäpper sedan hårt med fingrarna. Musiken tystnar och Sallahs ansikte möter marken för andra gången idag. Allt blir svart.