Jätte-enorm sammanfattning. Bara brödtext. Tanken är att slutresultatet även ska innehålla några bilder/illustrationer.
Näst sista chansen innan jag går vidare till Wikifiering önskemål!
Kalmurri
Invånarantal: 25 000 000
Befolkning: 95% Människor, 3% Dvärgar, 1% Vargmän, <1% Alver, <1% Ankor, <1% Halvlängsmän, <1% Högmän.
Huvudstad: Kaupukuu (Månstaden)
Styrelseform: Kejsardömme med starkt teokratiskt ämbetsmannastyre, Kejsaren som anses vara Mångudinnans evige reinkarnerade son är officiellt stadsöverhuvud men Den Kejserliga Administrationen styr allting i praktiken.
Exportvaror: Vit Lotus, Spannmål, Köttprodukter, Salamant
Importvaror: Ädelträ, Kryddor, Salt
Armé: Mycket stark
Religion: Dyrkan av Mångudinnan, andra religioner tillåts enbart om de existerar i det fördolda. Inga andra tempel eller officiella riter accepteras förutom på vissa speciella platser där vissa religioner är godkända av Kejsaren.
Övrigt: -
“Av en av mina vänner, en Solriddare vid namn Balin som nyligen knäböjt inför er så har jag önskats att skriva några ord om riket Kalmurri som ligga på Akrogals västkust. Ett land som de själva säger är stöpt utav av Nomadiska hästfolk som dess råa styrka, rätat och gett syfte av Mångudinnan och hennes evige son Kejsaren - förfinat av Kejsarinnans mjuka handlag. Som handelsman i sällsynta kryddor och andra rariteter har det getts mig möjligheten att spendera tid i Kalmurri samt lära mig dess språk och skrift i ett för övrigt för utlänningar slutet land.”
- Morrgos Solljus, Adlad berendisk köpman till Hans helighet Sendrik av Ventimiglia, Glath-kerîgass av den Lysande Vägen
Kalmurri är ett stort rike som domineras av en religion som dyrkar Mångudinnan och den regerande kejsaren som hennes ständigt återfödde son. Landet styrs i praktiken av ett teokratiskt tjänstemannavälde och är i mycket slutet för utlänningar. Mestadels befolkad av människor av två uppdelningar av de ursprungliga nomadfolken, Ashatârerna i norr och Kalmurrer i söder. Som del av den moderna historien och att ha blivit ett Kejsardömme så har de vilda sedvänjorna och stammarna civiliserats av kronologiskt sett religionen, den alviske Kejsarinnan och influenser från Furgia. Kalmurri’s själ är dock fortfarande den nomadiske barbaren, till häst galopperande över grässlätterna eller flygande genom luften på en hippogriff’s vingar.
Riket begränsas i norr av Trimbusbergen och Dharbia på kusten, i söder av en Hymmarabergen och gränsfloden mot Furgia, Harytis. I öster är Kalmurris gräns suddig och skiftande beroende på vilka nomadfolk som svurit trohet till kejsaren.
Urtid
En religiös väckelse ca 750 fO får nomadfolken ute på Akrogals slätter att röra på sig och bl.a. attackera Kejsardömet Jorpagnas östra provinser på Krunska halvön. Några av dessa nomader ger upphov till dagens befolkning i Nidland.
Religionens makt att inspirera och påverka mänskliga riken både skrämmer och förundrar de alver som bor i området, de sluter tidigt avtal med nomadfolken och delar med sig av sina kunskaper rörande skeppsbyggande och trähantverk. De första alviska Hippogriff ryttarna i Akrogal nämns vid denna tid i sägner och legender, något som de lärde sig av Nomaderna.
En senare invandring av nomader ca 400 fO kommer att bilda grunden för den akrogaliska befolkningen i dagens Krun.
Tidig historia
(se wiki)
Bergsmannaupproren
Vid ca 30 eOdo så invaderade bergsmännen staden Omez’im men blev efter ett årtionde krossade i grund. Sedan dess så har man byggt mer än nödvändigt starka befästningar runt staden som håller en stark garnison. Från Omez’im så utgår regelbundet straffexpeditioner mot Bergsmännen när incidenter inträffar.
Kejsarens allians med nomaderna
Den ashatâriska ätten drivs från tronen 160 eOdo.
Innan Kalmurrerna tog tillbaka makten så togs de förbannade kejsarnas urnor och fördes till en hemlig plats, där de förblir gömda än idag.
De östra nomadstammarna upptas i riket
Med de östra stammarnas hövdingar som bugade sig för Kejsaren 190 eOdo så skapades ett rejält område i öster som lydde under Kalmurri’s fana och dyrkade Mångudinnan. Detta skapade mer utrymme till fredlig tillväxt för de bofasta jordbrukarna och framväxandet av det moderna Kalmurri.
Hamnarna öppnas för västerlandet
Från ca 300 e.O till 432 e.O. var alla hamnstäder öppna för handelsmän, detta ändrades dock några årtionden innan det stora inbördeskriget. Under senare modern tid så tillåts bara handel på ön Bahaz.
Ashatâralliansens utbrytande ur kejsardömet
Det stora inbördeskriget mellan Kalmurrer och Ashatârer 446 e.O. till 474 e.O.
Dharbias frigörelse
Som del av inbördeskriget så lyckades den redan kulturellt isolerade och upproriska provinsen Dharbia frigöra sig 457 e.O. Kejsaren accepterade dem som ett eget rike under vissa villkor vid en hemlig uppgörelse nära tio år senare, avtalet har aldrig offentliggjorts utan ligger begravda i Den Kejserliga Administrationens arkiv.
Kalmurri håller ön Ryh och har en befäst hamn som heter Ryh'khek med en garnision som ett ständigt spjut riktat mot Dharbia.
Uch-kâd utrensningar
Den sista Kejsarinnan
För att förstå Kalmurri’s moderna historia så måste man börja i Cereval, där den största högkulturen av alver som någonsin funnits föll i ruin och stoft. Dock dog inte alla alver i sina delvis underjordiska städer, de som överlevde av olika anledningar - en handfull flyktingar seglade gråtande över havet österut ca 1050 f.O. De fann en säker hamn de kallade Ariatenu (Hamnen i öster, Östra famnen) och slog sig ner bland en grupp alver som bodde i skogar runt Mekaum bergen.
Så var det ett beslut av Kejsaren 465 e.O., som ändrade Kalmurri’s framtid för alltid. Han hade fått höra talas om dessa Alver från Cereval, vissa av dessa flyktingar uppenbarligen så välsignade av hans moder Mångudinnan genom silverne hår och ögon att det var uppenbart att en evigt levande Kejsare skulle ha ingen mindre värdig gemål än en evigt levande hustru av denna stam. Det fanns ingen möjlighet att säga emot Kejsarens vilja, en av de överlevande alverna som flytt från Cereval erbjöd sig frivilligt till denna börda.
Det är många som anser att Kejsarinnan har varit delvis ansvarig för Kalmurri’s gyllene århundraden, med en Kejsare som regerar med gudomlig makt vid sin sida och en Kejsarinna som alltid kommer att finnas där - vars lojala tjänare agerar i skuggorna, det så kallade ‘okända hovet’ och det ‘dolda rådet’.
Det sägs att Kejsarinnan skapade och fortfarande kontrollerar en underrättelse tjänst och hemlig polis, man viskar om en grupp heliga lönnmördare som använder sig av magi och gudomliga gåvor från Mångudinnan själv.
En tid efter det kejserliga bröllopet så började även de silverne tjänarna uppenbara sig, svaga som en viskning och en skugga vid nymåne men solida och livsfarliga i fullmånens ljus. De skyddade Kejsaren och Kejsarens familj, liksom rikets gränser. Prästerna prisade de silverne tjänarna och proklamerade att de var sända av Mångudinnan.
Kejsarinnan och de alver som valt att beblanda sig i de mänskligas värld har lämnat kulturella och konstnärliga intryck i Kalmurri, huvudsakligen de södra delarna bland Kalmurrerna.
Det dolda hovet
Består av en sammanslutning viktiga individer; präster, ämbetsmän, rika köpmän och andra som trävs över sina existerande andra politiska grupperingar i hemlighet tillhör det dolda hovet - ofta för att främja sina egna syften på olika sätt. Denna fraktion eller politiska grupp är Kejsarinnans främsta sätt att utöva inflytande.
Det dolda rådet
Ett dussin individer som styr Kalmurri's underrättelsetjänst och hemliga polis. Hemlighetsmakeriet är mycket omfattande och man vet bara så mycket som man behöver för sitt arbete. De flesta medlemmarna är 'chef' för en specifik nation, ex 'Furgia' och styr allt arbete mot denna stat.
En del av medlemmarna av det dolda rådet har hemlig identitet gentemot de andra, samt att vissa av medlemmarnas exakta funktion och ansvarsområde är hemligt. Det sägs att en av dessa hemliga individer är Kejsaren själv, eller en av hans mest trogna tjänare, som ett sätt att hålla kontroll på det dolda rådet.
Det finns en undergruppering av det dolda rådet som kallar sig Luna Obscura, dessa är specialiserade lönnmördare med en hemligt högkvarter..
Geografi
Kalmurris Geografi
Klimat
Varmt och torrt, dominerat av vidsträckta grässlätter. De vidsträckta floderna och sjöarna gör dock de Kalmurriska floddalarna mycket rika och frodiga.
Platser
Ödemarken i norra Kalmurri och Latarbergen räknas officiellt in som en del i Kejsardömmet, dock har inte Den Kejserliga Administrationen eller armen något större inflytande eller närvaro i dessa laglösa regioner.
Berúgi-kullarna undviks av alla som känner området. Här finns ruiner ej resta av människor eller annat känt folkslag. Många av de kala och branta kullarna är krönta av stora stenpelare på sådant sätt att de nästan hade sett ut som gravhögar om det inte vore för deras enorma storlek.
Bahaz är en ö som ligger längst söderut i Masevabukten, bara ett par mil norr om den centrala delen av Demontungan, precis där den nintamukkiska guden Okasus ansikte spottar ut vatten från Sötvattenshavet i en gigantisk vattentunga. Ett fenomen som gett upphov till namnet Demontungan. De enorma massorna sötvatten som strömmar ner i Masevabukten har till följd att vattnet närapå är drickbart i havet runt Bahaz. När det blåst sunnanvind länge händer det att ytvattnet är sötvatten.
Bahaz ligger på den mindre av de två öar som utgör ögruppen Nitmoogerna*, och är inte mer än någon kilometer på längden. I princip är den bara en karg klippa där bara en del mycket härdiga gräs och tistlar kan växa naturligt.
Den större ön, Tivuh är för brant och oländig för att man ska kunna bygga mer än fåtaliga byggnader. Ön har sedan margylisk tid använts som stenbrott för byggmaterial till Bahaz.
I förmargylsk tid levde ögruppens urinvånare nintimukkerna på Tivuh, men fördrevs när margylerna erövrade ögruppen. Nintimukkerna lever fortfarande kvar i små fiskebyar längs den kalmurriska kusten och längtar tillbaka till sitt förlorade paradis. Sitt urhem, ön Vittil-Tivu (Tivuh) och sin heliga ö Katavularkalin (Bahaz).
Efter den margylska tiden hölls ön i många år av Furgia men erövrades sedermera av Kalmurri. Sedan dess har de båda länderna omväxlande härskat på ön och den nuvarande befolkningen, bahazerna, är en märklig blandning mellan kalmurrer och furgier. När bahazerna blir erövrade av endera landet vänder de kappan efter vinden och utnämner erövrarna till befriare. De byter även religion. När furgierna styr dyrkar de någon väl vald furgisk gudom för att genast omvända sig till måndyrkan när kalmurrerna erövrar.
I handelshamnen i Bahaz ankrar kavareller från Trakorien tillsammans med barbarernas långskepp och nidländska handelsskepp. Det är ingen överdrift att det mesta av österländsk lyx kan köpas i Bahaz av den som har tillräckligt med guld. Allt från slavar till dyrbara mattor, kamsunsk papir, eller till och med narkotisk rökelse från Jian, bjuds ut i basarkvarteret och på de tre torgen i staden. Liksom Bahaz är slutstation för den erebiska demontraden är staden också slutstation för den långa karavanväg som kalmurrerna använder för att nå marknaden i den kamsunska staden k'Tsi i den fjärran östern.
* Ordet Nitmoog har förvanskats genom lån först från margyliskan till furgiskan och sedan från furgiskan till kalmurriskan. Namnet kommer av nintimukk, urinvånarnas namn på sig själva.
Sandens rike är ett mycket stort ökenområde som delvis skär av Kalmurrernas huvudbefolkning från de delar av Furgia som erövrades i en expansion hundratals år sedan. Det är mer eller mindre tomt på liv, några gamla Yndariska ruiner sägs ligga begravda i sanden och vissa sällsynta ökendjur lämnar spår i sanden. De enda som tar sig genom den är karavanförare som fraktar varor ut mot kusten för att man ska kunna skeppa varor till Bahaz.
Flora & Fauna
Den vita lotusen
Städer
Ariatenu är en 'förbjuden stad' det är också den skog som omger och skyddar den i kanten av bergen. Det är en hamnstad, men ligger devis invävd i ett bergsområde från vilken vissa vita torn kan ses på avstånd men aldrig vid kusten. Ariatenu är ett alviskt ord, som kan motsvara 'Österfamn', ‘Östra hamnen’ eller 'Moder i öster'. Det sägs det var här en splittra av de grott/tornlevande alver som flydde från Cereval slog sig ner, här har de sedan sörjt sin förlorade högkultur genom att bygga sig ett hem som liknar det de förlorat - i gränslandet mellan skog och berg.
Det grunda havet förutom i några få hemliga farleder, liksom de höga och branta öarna utanför som har diskreta befästningar med belägringsvapen har hållt borta Furgia's flotta. Det är Kejsarinnans hem och hennes mest älskade del av Kalmurri.
Bahaz ligger på den mindre av de två öar som utgör ögruppen Nitmoogerna*, och är inte mer än någon kilometer på längden. I princip är den bara en karg klippa där bara en del mycket härdiga gräs och tistlar kan växa naturligt.
Den större ön, Tivuh är för brant och oländig för att man ska kunna bygga mer än fåtaliga byggnader. Ön har sedan margylisk tid använts som stenbrott för byggmaterial till Bahaz.
I förmargylsk tid levde ögruppens urinvånare nintimukkerna på Tivuh, men fördrevs när margylerna erövrade ögruppen. Nintimukkerna lever fortfarande kvar i små fiskebyar längs den kalmurriska kusten och längtar tillbaka till sitt förlorade paradis. Sitt urhem, ön Vittil-Tivu (Tivuh) och sin heliga ö Katavularkalin (ön Bahaz).
Efter den margylska tiden hölls ön i många år av Furgia men erövrades sedermera av Kalmurri. Sedan dess har de båda länderna omväxlande härskat på ön och den nuvarande befolkningen, bahazerna, är en märklig blandning mellan kalmurrer och furgier. När bahazerna blir erövrade av endera landet vänder de kappan efter vinden och utnämner erövrarna till befriare. De byter även religion. När furgierna styr dyrkar de någon väl vald furgisk gudom för att genast omvända sig till måndyrkan när kalmurrerna erövrar.
I handelshamnen i Bahaz ankrar kavareller från Trakorien tillsammans med barbarernas långskepp och nidländska handelsskepp. Det är ingen överdrift att det mesta av österländsk lyx kan köpas i Bahaz av den som har tillräckligt med guld. Allt från slavar till dyrbara mattor, kamsunsk papir, eller till och med narkotisk rökelse från Jian, bjuds ut i basarkvarteret och på de tre torgen i staden. Liksom Bahaz är slutstation för den erebiska demontraden är staden också slutstation för den långa karavanväg som kalmurrerna använder för att nå marknaden i den kamsunska staden k'Tsi i den fjärran östern.
* Ordet Nitmoog har förvanskats genom lån först från margyliskan till furgiskan och sedan från furgiskan till kalmurriskan. Namnet kommer av nintimukk, urinvånarnas namn på sig själva.
Ken'shak är Kalmurri's största hamnstad och urhemmet för deras Kejserliga flotta. Här byggs och liggs förtöjda majoriteten av Kejsardömmets krigsskepp.
Kernath är en laglös stad i de norra Ödemarken med flertalet udda religioner och sekter. Här passerar en hel del av den semi-magiska stenen Salamant mot Dharbia och sedan vidare mot norra Ereb.
Yah’Kzim är dvärgarnas stora stad i Kalmurri, ett delvis underjordiskt rike som ligger mycket välplacerat mellan Emshat bergen och den enorma sjön (innanhavet) Yah’Azah.
Ryh ligger på en ö med samma namn, det är Kalmurri’s yttersta norra utpost längs kusten och en militär hamn. Här baseras all bekämpning av pirater från de närliggande dimbelagda öarna.
Shunda är en gränsstad till Furgia som blivit erövrad, belägrad och återtagits i hundratals år.
Samhälle
Befolkning
Det finns flertalet historiska källor som beskyller Gorág av de svarta kullarna för att ha skapat klyftan mellan de två folken och de senare utvecklats baserat på naturtillgångar och influenser från erövrade territorium och gränsade riken.
Ashatârer är i grunden nomadiska med familjeband och klaner som de starkaste sociala länkarna. Runt städer och längs floder så tar jordbruket över de traditionella boskapshjordarna, men dessa är fortfarande dominerande.
Kalmurrer är en huvudsakligen jordbrukande kultur. Vesäntliga arealer och floddalar är nästan övernaturligt bördiga och inställningen finns att bruka och förvalta jorden är ett näst intill heligt arbete. Vissa delar av södra Kalmurri har en mycket ovanligt hög befolkningstäthet.
"Som en Kalmurrisk milis" (betydande väldigt, väldigt många)
I de mineralrika bergen ungefär mitt på den kalmurriska kusten (de syns på stora ereb-kartan) lever ett folk som härstammar från Nargurerna i Ereb. Dessa har varit mycket ståndaktiga, har bibehållit mycket av sina seder, språk och religion under århundraden. Många Kalmurriska sägner berättar om onda makter och naturvidriga andar som viskar i de kvinnliga prästinnornas öron i de höga bergspassen.
Den Kejserliga Administrationen har klassificerat alla av Bergmännens folk som icke-medborgare och därför så betraktas de officiellt vara en fientlig folkstam på Kalmurriskt territorium. Bergsmännen har under många tillfällen anfallit utåt och engagerat sig i regelrätt uppror mot den Kalmurriska armen och staten, vilket har lett till folkmord när väl Kejsardömmet hunnit reagera.
Stammar av Vargmän lever i nord-östra Kalmurri och följer en form av Måndyrkan vilket gör att de har en officiell plats inom samhället.
Det finns en hel del Dvärgar på grund av närheten till Trimbien - dessa är goda medborgare, arbetar hårt, gillar hög kvalitet och dyrkar sina gudar privat, diskret och oftast under jord. Det finns en stor bosättning om kallas Yah’Kzim i det centrala bergmassivet skyddat av den enorma Yah’Azah sjön.
Högmännen är en gruppering av högmän besläktade med dem på det Nidlänska Umaritiska höglandet, de bor nära Demontungan och har svurit trohet till Kejsaren.
Halvlängsmännen och Ankorna har samma ställning som människor om de är goda medborgare och dyrkar Mångudinnan, Högmännen har en mindre rättigheter och betraktas som barbarer. Dvärgar och Vargmän har undantag lagmässigt till både nackdel och fördel, men kan inte ha officiella positioner i det Kalmurriska samhället.
Den absolut största majoriteten av befolkningen bor i söder i floddalarna, Kaupukuu’s floddal har en befolkning på flertal miljoner människor.
Styre
Dominerande alla regeringsfunktioner är Den Kejserliga Administrationen, tjänstemän som till stor del består av präster och prästinnor.
Det folk som tidigare hade sin maktstruktur centrerad runt familjer och klanhövdingar - har influerade av bland annat Furgia omvandlat denna tradition. Inom riket så är det mycket vanligt med hemliga och semi-hemliga politiska sällskap och grupperingar.
Exempel på detta är Klanen Urtog som var mycket ledande i de tidiga åldrarna men har splittrats i två fraktioner 'Den blå fanan' och 'Urtogs söner' - dessa består huvudsakligen och leds av ättlingar till själva klanen men man har tillåtit anslutningar från andra grupperingar bl.a. 'Vita sanningen' som är en undergruppering till en av de en gång i tiden fientliga klanerna men som nu mer eller mindre uppgått som en del i 'Urtogs söner' på grund av deras liknande åsikter om hur kriget på Demontungan och beskattningen av länen i söder ska skötas.
Som i allt, är Ashatârerna mer trogna sitt ursprung och mycket mer makt är centrerad..
Även om det har förekommit inbördeskrig mellan Ashatârer och Kalmurrer så har risken för detta mildrats under de senaste hundra åren då de så typiska syd-kalmurriska hemliga och halv-hemliga politiska sällskapen börjat spridas på allvar även i norr och börjat ersätta den traditionella lojaliteten till familj och klan.
En nordkalamurrisk krigshövding av Ashatârers ätt kan nu tillhöra en familj, en klan men även ett antal sällskap som ger denne möjlighet att bedriva politik inom olika särintressen..
Ex: Han vill att prästerskapet ska vara mer välvilligt till högt uppsatta medlemmar som är Ashatârer, därför är han med i 'den gyllene vågen'.
Ex: Han investerar mycket tid och myndighet att stödja 'den trefaldiga vägen' då han tror på ett trefrontskrig mot Furgia.
Kalmurrer i den södra delen av riket styrs i praktiken av den kejserliga administrationen som inte har någon distinkt seperation från prästerskapet, de flesta präster har i själva verket någon eller ett flertal titlar, sigill och funktioner inom den Kejserliga administrationen. Man skulle kunna säga att södra kalmurri är en form at Teokratiskt tjänstemannavälde.
Liksom i Furgia kan det vara en insats som resulterar i galenskap att få något gjort när man behöver stämplar av olika ämbetsmän med de mest vitt skilda säten och förvirrande titlar för att ens få lämna in en ansökan av en viss typ. Har man rätt vänner i rätt politiska sällskap kan det dock lösas över en måltid och lite utbyte av gåvor.
Ashatârer i den norra delen av riket styrs officiellt av klan och familjeöverhuvuden för olika områden, dessa områden kan vara delvis mobila baserat på månen och årstiderna samt delvis överlappande. Städer och jordbruksområden i norr omfattas dock nu för tiden av den kejserliga administrationen. Gamla krigare klagar runt elden om kvällarna att "man ej längre kan släppa gas utan ett pergament med fem stämplar på". Skillnaden mellan söder och norr är dock stor genom att många klaner och familjer i praktiken börjat agera i form av hemliga sällskap och mycket makt sitter i händerna på några få individer.
Tiden för en karismatisk ledare som samlade Ashatârerna som ett folk till krig under en sommar av styrkeuppvisningar, dueller och frikostiga gåvor är dock förbi.
Utrikespolitik
Militärmakt
Den huvudsakliga armen består av lätt kavalleri och beridna bågskyttar, både på marken till häst och i luften på Hippogriffer. Denna militärtradition är viktigast för Ashatârer, även om detta fortfarande är centralt i hela Kalmurri.
Kalmurrer har även en yrkesarme som till stor del består av bågskyttar som även fungerar som lätt infanteri, samt har en tidig tradition av en folkarme där man i mycket folktäta områden kan bringa fram en hyfsat tränad milis med spjut och pikar i mycket stora mängder - detta eftersom det antal hästar och hippogriffer som finns långt understiger mängden krigsför befolkning.
Kalmurri har tillgång till några få flygande skepp, skapade av trä från Ghuhunhudurs svävande skogar i Akrogals inre. De används inte i krigföring utan som Kejserliga ceremoniella farkoster.
De kända skeppen är det enorma skepp som tillhör Kejsaren, samt ett mycket litet vitt skepp som transporterar Kejsarinnan mellan huvudstaden Kaupuuku och den alviska staden Ariatenu vid kusten draget av stora vita tranor.
Trots att Kalmurri har en viss havstradition, bl.a. för att man tidigt lärde sig bygga skepp av alverna bosatta vid Ariatenu området så har flottan aldrig riktigt haft någon status. Man bygger det som behövs för att skydda sin kust och föra krig mot sina fiender, dessutom har man stor nytta av hippogriff ryttare i kustnära strider - många Kalmurriska skepp är stora galärer med hippogriff ryttare ombord. En rejäl del av flottan består i köpta och inhyrda skepp, fd pirater och skepp som gjort myteri från andra nationer.
Religion
“Måntemplens salar domineras av blå mosaik mot vit marmor domineras förfädershusen av rödlackat trä mot vit sandsten. Gonggongar, brölhorn, fingercymbaler, klockspel, spegelljusstakar och rökelsekar av silver.”
I Kalmurri dyrkas Kejsaren som Mångudinnans son, han återföds vid sin död och återplaceras på sin tron och vigs på nytt med Kejsarinnan.
Månens växlingar avgör mycket rörande beteendet i det Kalmurriska samhället, från svinlevnad vid mörkmåne till gudfruktighet vid fullmåne.
"Som att försöka muta en tjänsteman vid fullmåne" (Kalmurriskt utryck för något riktigt korkat)
De religösa skillnaderna inom riket ligger huvudsakligen i att Ashatârer anser att många av de äldsta riterna skall upprätthållas och utföras av familjeöverhuvudet eller klanledaren (inte präster), Kalmurrer anser att man ska anta de nyare och mer civilicerade ceremonier och hymner som getts dem av Kejsaren (och då i sin tur av Mångudinnan).
Detta handlar i stort om makt, om religionen ska ligga i hövdingarnas eller i prästernas händer.
I söder anser man att det är hädiskt att följa vissa religösa seder skapade av de sju förbannade kejsarna, medan man i norr inte accepterar sydlänska äktenskap och kallar deras hustrur 'konkubiner'.
Naturligtvis är det konstant dispyt om den förste kejsaren var Ashatâr eller Kalmurr.
I norr anser man att det är hädiskt att följa vissa religösa seder skapade av de sju förbannade kejsarna, medan man i söder inte accepterar sydlänska äktenskap och kallar deras hustrur 'konkubiner' eftersom de bara har blivit vigda av hövdingar och inte en präst.
Kalmurri bedriver viss organiserad missionsverksamhet mot Cereval med god framgång i kuststäderna. Utsända präster/prästinnor är då dessutom inofficiella delar av den Kejserliga Administrationen. Med officiella stämplar på hemliga pergament officiellt ex 'Tredje gradens utnämning till Spridare av Kejsarens ljus bland barbarstäderna i drakarnas rike väst om det stora havet".
Kultur
Kalmurri är ett land som har influenser från Margyler, Yndarer, Furgia, Krun liksom det Alviska. Deras ursprung ligger dock bland de nomadiska barbarerna, vilket fortfarande genomsyrar samhället.
Vissa tävlingar i fysisk uthållighet som gränsar till tortyr ska är krav för vissa positioner i samhället.
"Gränshandelns sigills mästare av tredje graden såg stolt sin son som gjorde förberedelser för den långa ritten, han kommer ihåg sin egen ritt - elva dagar på hästryggen och fem hästar som dog under honom. Nästan död av hunger, törst och förgiftning från de droger han använt för att hålla sig vaken föll han av hästen i sin farbroders armar. Den dagen så hade han säkrat sin framtid inom den Kalmurriska administrationen."
I hela Kalmurri så praktiseras former av månggifte, även om man i norra Kalmurri bland Ashatârerna bara har en fru och flera konkubiner. Det är även i södra Kalmurri möjligt för en kvinna att ha flera män. Så länge man lyckas få rätt stämplar på rätt papper av den Kejserliga Administrationen så kan du vara en man gift med hur många män och/eller kvinnor du vill - oavsett vad du biologiskt har för kön under kläderna i södra Kalmurri.
Det finns alviska influenser i den Kalmurriska kulturen. Vissa skönhetsideal har lånats. En konstnär och alvkännare skulle säga att vissa snitt och former på kläder inspirerade av hovet samt skepp och byggnader har alviska influenser. Huvudsakligen nära hovet, huvudstaden och i södra Kalmurri.
Mer tydligt är det med långsiktigheten hos den Kejserliga administrationen, de fält som ska bära de träd vilka ska bygga de kalamurriska krigsskeppen om tvåhundra år förbereds redan kärleksfullt med minst en eller två skogar i reserv på helt olika platser i riket. Allt väl dolt och begravt i den vansinniga snårskog som är den Kejserliga administrationen.
Man ser det även i vardagen där de alviska influenserna bara förstärkt en viss besatthet av konstnärlig perfektion i alla ting som redan fanns i den Kalmurriska identiteten. Jordbruk, Hantverk, Vapenbruk.
Utdrag från okänd krönika:
"Kopparhavet stoltsera med Caddiska och Hynsolgiska bågskyttar men det är ej att förglömma den Kalmurriske bågskytten, ty även om de sprödare och enklare bågar med kortare räckvidd hava och ej fokusera på individuell pricksäkerhet som andra så dra och släppa de i grupp pilar på ett koordinerat sätt med en snabbhet och mjuk rytmik som jag ej skådat utanför en orkester av det högsta klass.
En icke beriden yrkessoldat i Kalmurri vara ofta en bågskytt, detta vara dennes liv och identitet från en tidig ålder till grav då de går igenom tretton bågar under sin livstid. Den sista kallas Ce'athm och vara helt oduglig att skjuta pil med men fungerar mer som en käpp, en symbol för att denne gamle man eller kvinna vara bågskytt samt att ha en båge att hålla i sina händer när livet lämnar kroppen. Denna begravs ofta med densamma."
Festligheter
De hundra hästarnas marsch
I norra Kalmurri så rider hundra utstyrda ryttare genom städer, samhällen och tältläger - dessa är utvalda genom speciella riter och rituell kamp. Detta sker alltid under nymånens sken och männen tar kvinnor och värdesaker enligt mycket strikta uråldriga regler.
I södra Kalmurri så dansar ett tåg av än utstyrda och klädda som hästar och ryttare genom städerna och byarna, man stänker omkring djurblod och både köttsligt liksom fiscalt plundrande är ett skådespel mer än något annat. De män och kvinnor som är villiga att ‘erövras’ har exempelvis vita band i håret för att signalera intresse till dansarna.
