Möjliga hynsolgiska kavallerister?
Hynsolge
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Ur vilken av Hynsolges lite trassliga språkutvecklingar kan denna skillnad ha uppstått?
hynsk, som var en ren östnargurisk dialekt före 1500 fO
prangi, som först var ett pidginspråk mellan hynska och gammalkrunska (urjori?) för att sen bli ett kreolspråk vilket talades 1500-900 fO (och i vissa områden fortfarande talas).
900-600 fO talas kejserlig jori* i dagens Hynsolge
östjori, som var den variant av kejserlig jori som utvecklades i Jorpagnas östliga provinser 600 fO-100 eO
hynsolgisk, som blev det östjoriska språk som talades i vad som blev den nya staten Hynsolge ca 100 eO (med många lån från prangi)
*Kejserlig jori har vi aldrig avklarat om är synonymt med gammalkrunska (=golwyndiska?) eller om det är ett lokalt språk i den krunska kolonin Jorpur som sen blev kärnlandet i Jorpagna. Att det utvecklades ur kreolspråket prangi passar dårligt då detta språk fortfarande existerar och beskivs som mycket primitivt. Lånord från prangi lär dock förekomma i jori då många hyner blev en del av överklassen i Kejsardömet Jorpagna.
hynsk, som var en ren östnargurisk dialekt före 1500 fO
prangi, som först var ett pidginspråk mellan hynska och gammalkrunska (urjori?) för att sen bli ett kreolspråk vilket talades 1500-900 fO (och i vissa områden fortfarande talas).
900-600 fO talas kejserlig jori* i dagens Hynsolge
östjori, som var den variant av kejserlig jori som utvecklades i Jorpagnas östliga provinser 600 fO-100 eO
hynsolgisk, som blev det östjoriska språk som talades i vad som blev den nya staten Hynsolge ca 100 eO (med många lån från prangi)
*Kejserlig jori har vi aldrig avklarat om är synonymt med gammalkrunska (=golwyndiska?) eller om det är ett lokalt språk i den krunska kolonin Jorpur som sen blev kärnlandet i Jorpagna. Att det utvecklades ur kreolspråket prangi passar dårligt då detta språk fortfarande existerar och beskivs som mycket primitivt. Lånord från prangi lär dock förekomma i jori då många hyner blev en del av överklassen i Kejsardömet Jorpagna.
Mitt förslag är att orden är lån från cerevalliskan som kom in i det hynsolgiska språket när Teleria den Kyska spred drakkunskap till de humansida raserna på 300-talet e.O. Cuvo och demo kan samtidigt vara allmänna östnarguriska begrepp som också återfinns i prangi. Detta kan vara anledningen till att man i Hynsolge tog till sig skillnaden mellan drakherre och drakmästare, vilket nästan ingen annan i Ereb gjorde.birkebeineren skrev:Ur vilken av Hynsolges lite trassliga språkutvecklingar kan denna skillnad ha uppstått?
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Låter mycket bra. Teleria var förmodligen verksam vid det inom drakkunskapen högt ansedda akademiet/biblioteket i Drakonia.Adragoor skrev:Mitt förslag är att orden är lån från cerevalliskan som kom in i det hynsolgiska språket när Teleria den Kyska spred drakkunskap till de humansida raserna på 300-talet e.O. Cuvo och demo kan samtidigt vara allmänna östnarguriska begrepp som också återfinns i prangi. Detta kan vara anledningen till att man i Hynsolge tog till sig skillnaden mellan drakherre och drakmästare, vilket nästan ingen annan i Ereb gjorde.birkebeineren skrev:Ur vilken av Hynsolges lite trassliga språkutvecklingar kan denna skillnad ha uppstått?
Okej, här är första delen av en artikel som jag slängt ihop. Säg till om ni tycker att den ser bra ut. Och eftersom jag inte har varit här på nästan ett år så är det nog en del tidigare idéer som inte inkorporerats i den än:
Allmänt:
Redan innan upproret var Hynsolge ett relativt fattigt land i vilket adeln var liten men mäktig, bönderna många men fattiga och förtryckta, och borgerligheten i det närmaste icke-existerande. Till följd av upproret har mycket av landsbygden skövlats, dels som en konsekvens av fältslag, men främst som en följd av regelrätta terrorkampanjer från adelns sida och försök till ekonomisk krigföring ifrån upprorsmännen. De interna handelsförbindelserna, vilka aldrig varit speciellt välutvecklade, har skadats allvarligt av kriget, och har bara delvis börjat återuppbyggas i de områden som kontrolleras av Nya Armén och Rojalisterna. Till följd av det dåliga ekonomiska läget är de olika arméerna relativt små, och alla sidor har behövt avsätta styrkor till att försvara odlingsområden och byar som ännu inte skövlats. För Nya Armén och Rojalisterna är också de många flyktingarna ett problem som man måste förhålla sig till.
Under de senaste århundradena i synnerhet har adeln lyckats förskansa sig ett utbrett våldsmonopol. I teorin har detta medfört att bönderna varit obeväpnade, men i realiteten har det i vissa delar av Hynsolge fortsatt varit vanligt förekommande att bönder ägt ett spjut och en pilbåge med vilka man kunnat försvara sig från vilddjur, svartfolk och stråtrövare. Sedan uppror blev mer vanligt förekommande under 500-talet ökade dock många bovarer trycket och försökte avväpna bönderna. Att göra bönderna försvarslösa var ett misstag, och har enbart spätt på det folkliga hatet mot den arroganta adeln.
Det hynsolgiska inbördeskriget är ett krig som utkämpas främst mellan små arméer. Det kommande slaget om Gråborg, en av landets få riktiga städer, kommer att utkämpas av runt fem-sexhundra kämpar på vardera sida. Den utbredda förödelsen av Hynsolges jordbruk och förstörelsen av landets redan från början underutvecklade vägförbindelser gör det svårt att underhålla större arméer. På alla sidor är dessutom stora mängder trupper upptagna med att kontrollera och beskydda landsbygden.
Trots att Hynsolge har en befolkning på 1.100.000 ser arméerna därmed ut på följande vis:
Nya Armén: Cirka 15.000, av vilka den absoluta majoriteten är milissoldater. Kärntrupperna omfattar kanske 2-3.000 man.
Kungliga Armén: Cirka 5.000 man, av vilka ungefär 4000 är reguljärt infanteri eller kavalleri.
Bovarerna: Cirka 7.000, av vilka 3.000 är utländska legotrupper eller svartfolk. Resten omfattar främst knezher, Angusiaordens Rättsskipare och inhemska legoknektar.
Utöver finns dessutom ett antal tusen stråtrövare eller oberoende rebeller som inte vill ansluta sig till någon sida. De senare är starkast i sydligaste Hynsolge, där bland annat Fria Ligan är verksamma.
Nya Armén:
Huvudandelen av Nya Arméns trupper utgörs av milisen. Till milisen räknas främst grupper med ansvar för lokalförsvar och de partisaner som ännu inte står i direkt kontakt med Stenklo. Milisen är tveklöst den numerärt största militära styrka som finns i Hynsolge, men dess strategiska rörlighet är mycket liten, utrustningen och träningen ojämn, och ledarskapet av varierande kvalitet. Lokala förhållanden och ledare avgör ofta hur skicklig en viss milisstyrka är. Att bekämpa stråtrövare och säkerställa den lokala ordningen är andra uppdrag som ofta faller inom milisens ansvarsområden. På många sätt är dessa uppdrag precis lika viktiga som kampen mot bovarerna. Att motverka massvält och upprätthålla ordningen är livsnödvändigheter om upproret ska ha en chans att lyckas, och under det decennium av kaos som landet har upplevt har mängden stråtrövare ökat rejält, samtidigt som olika grupper av svartfolk också har börjat terrorisera landet. Milisen befinner sig inte konstant på stående fot, och olika system finns för rotering av tjänstgörande personal, från en liten styrka semiprofessionella soldater som betalas i natura av lokalbefolkningen till större bondeuppbåd där större mängder bönder, oftast män mellan 16 och 40 års ålder, tjänstgör under kortare tidsperioder. Generellt sjunker antalet mobiliserade milismän ju längre bort från frontlinjerna man kommer.
Vid de tillfällen då milisen blir indragna i större stridigheter är det ett resultat av att adelns styrkor anfaller deras områden, eller då Nya Arméns kärntrupper inleder offensiver med bas i deras områden.
Milisens beväpning är högst varierad, men vanligast är spjut och kortbågar, medan tyg- och läderrustningar är mycket vanliga.
Metallrustningar förekommer nästan aldrig, och när de gör det är det sådana som ”befriats” från fiendesoldater eller stråtrövare.
Infanteriet är numerärt sett en avsevärt mindre styrka än milisen. De är dock bättre utrustade, mer erfararna, relativt vältränade, bättre ledda och i mycket högre grad en stående militär styrka. Infanteriet fungerar som en kärntrupp som när de rör sig in i ett nytt område antingen förstärker milisen för att möta en fientlig offensiv, eller använder sig av milisen som förstärkningar inför en offensiv.
Kärntrupperna utgör alltså en relativt liten grupp av Nya Armén, men de är väsentliga för att upproret ska kunna lyckas. Om de och rojalisterna skulle besegras, skulle adeln därefter kunna fokusera på att slå en regional milisstyrka efter en annan. Detta medför att Stenklo och hans närmsta underordnade har blivit allt mer konservativa i hur man använder kärntrupperna, och man försöker i den mån som det är möjligt att hålla sig undan större strider om man inte är övertygade om att en seger är trolig.
Nya Arméns kavalleri är en numerärt liten styrka som dessutom lider av flera problem. Hästavel var innan upproret förbehållen adeln, och var en av deras främsta inkomstkällor. Det är enbart i Jamarund som de ofrälse har bedrivit hästadel, och då i liten skala. Även om denna avel har utökats i och med att bovarens kontroll över Jamarund har minskat, är den ännu inte särskilt storskalig. Många hästar har gått förlorade i inbördeskrigets kaos. Dessutom representerar hästarna en av få inkomstkällor som Nya Arméns partisaner i norra Hynsolge har tillgång till, samtidigt som även små kavallerienheter är kostsamma att underhålla. De kan säljas dels till akrogalier och berendier, dels till rojalisterna.
Dessa rebeller står inte heller i direkt kontakt med Nya Arméns huvudstyrkor, och det är fortfarande en öppen fråga om de kommer att ansluta sig till den eller till rojalisterna, även om dessa är tänkta att stå på samma sida i inbördeskriget.
Vidare är den taktiska förståelsen för hur kavalleri bäst bör användas allt annat än välutvecklad inom Nya Armén. Många befälhavare har vid det här laget en god förståelse för hur infanterienheter ska ledas, men samma kompetens finns inte när det gäller kavalleriet. Få ofrälse hynsolgier kan rida, och än färre vet hur man bäst ska kontrollera en stridstränad hingst. I de flesta fall har de små kavallerienheterna som man ändå har haft tillgång till använts som beridet infanteri, där hästarnas syfte har varit att ge trupperna större strategisk rörlighet.
Att använda dessa som kavalleri har sällan varit särskilt lyckosamt. Mot adelns knezher har de stått sig slätt, och har haft vare sig den utrustning eller den kompetens som krävs för att matcha dessa. Även mot legosoldater har kavalleriet oftast kommit till korta. De befälhavare som ändå har lyckats använda sitt kavalleri på ett framgångsrikt sätt har istället insett dess begränsningar, och istället använt dem främst till att rekognosera och trakassera fiendetrupper med hjälp av räder och avståndsvapen.
Rojalisterna
Rojalisterna har till skillnad från Nya Armén inte alls samma antal milissoldater till sitt förfogande. Det finns två anledningar till detta. För det första är kungliga armén inte på samma sätt resultatet av en spontan folklig resning mot adelns förtryck. För det andra är Mefimor och hans rådgivare skeptiska mot att beväpna stora delar av bönderna, då detta i förlängningen skulle kunna bli till ett hot mot kungamakten.
Istället förfogar kungen över en armé som främst består av relativt vältränat och välutrustat lätt och tungt infanteri, men med en för Hynsolge imponerade andel kavalleri. Den kungliga armén är därmed mindre, men mer rörlig och håller dessutom en högre och jämnare kvalitet än den Nya, vars kärntrupper är de enda som kan mäta sig med den. Samtidigt innebär dock detta att den kungliga armén har svårare att upprätthålla ordningen på landsbygden, då man inte besitter samma milissystem som Nya Armén. Detta är ett mindre problem i Hamellien, som varit relativt förskonat från kaoset som plågat stora delar av landet. Men i Baldor och Kunhaga har man tvingats avsätta en relativt stor mängd trupper till att upprätthålla ordningen, skydda sig från bovarernas räder och bekämpa stråtrövare.
Till att börja med var förhoppningen att kungens knezher och Fingalsbröderna skulle kunna fälla ett avgörande, tillsammans med en relativt liten mängd vanliga fotsoldater. Detta visade sig vara omöjligt när Ståhlkänga och de andra bovarerna började rekrytera legoknektar i stor skala, varför fotsoldater började rekryteras.
Rekryteringen av infanterienheter har främst skett bland bönderna i Hamellien, vilka har blivit bättre behandlade än de som styrs av bovarerna.
Något som i stor utsträckning påverkar rojalisterna och deras armé är Fingalkulten. Kulten, som alltid har varit kritisk mot adeln, har länge varit långt starkare i Hamellien än vad den är i resten av landet, där bovarerna har motarbetat den. Samtidigt har man dock under sin mer än 400 år långa historia byggt upp rikedomar som är imponerade, särskilt i jämförelse med hur det ser ut i resten av landet. I och med inbördeskriget ser kultens ledning sin chans att stötta Fingals ättling, slåss för sina ideal, och stärka sin ställning inom landet. Detta gör man främst på två olika sätt: med hjälp av sina tempelriddare och via prästernas missionerande.
Tempelriddarna, vilka går under benämningen Fingalsbröderna, är en liten styrka, inte mer än några hundratal, men de är vältränade, högt motiverade och samordnade. Man representerar dessutom någonting som är unikt i Hynsolge: en stående styrka av tungt kavalleri med månghundraåriga traditioner. Tanken att även en liten grupp Fingalsbröder ska kunna segra även när man är numerärt underlägsna går tillbaks till krigen mot Gormowacs orcher, då brödernas föregångare under Fingals ledning gjorde just detta. Det är även från Gormowackrigen som doktrinen som säger att Fingalsbröderna ska utgöra kärnan i en större armé är hämtad, då Fingal och hans krigare fungerade som just en sådan för de bondearméer som hjälpte dem fördriva den slemme blodalven och hans muntra orcher.
Men Fingalsbröderna har lidit förluster under kriget, och för närvarande pågår en diskussion om hur detta ska åtgärdas. Ett förslag är att direkt ta över vissa infanterienheter och knyta dem direkt till orden.
Prästerna arbetar samtidigt för att konvertera så många som möjligt till kulten, ett arbete som främst är riktat mot Baldor och Kunhaga, även om man också spritt sig upp till de rebellkontrollerade områdena i Jamarund och Varpodia. Man bedriver även mission bland de flyktingar som tagit sig till Hamellien. Missionen har varit relativt framgångsrik, särskilt eftersom det finns en utbredd uppfattning bland bönderna om att Parbagerna antingen är neutrala, eller i Angusias fall stödjer bovarerna.
I synnerhet är Fingalkulten stark bland den kungliga arméns fotsoldater, av flera skäl. Dessa är främst rekryterade bland redan troende i Hamellien, men även många av de som tidigare tillbad någon av Parbagerna har konverterat till Fingalkulten, tack vare inflytande från sina kamrater, prästerna och Fingalbrödernas exempel.
Den kungliga armén har trots allt kommit att omfatta en mindre mängd beväpnade bönder, partisaner som anslutit sig i och med att man erövrat Baldor och Kunhaga. Kung Mefimor och hans rådgivare har övervägt att avväpna dessa, men inser trots allt att detta skulle kunna riskera att bönderna vänder sig emot kungamakten. Istället har man försökt minska deras självständighet och särart genom att rekrytera dem till de kungliga förbanden, ett initiativ som också har rönt vissa framgångar, då många av de bästa och mest aggressiva av partisanerna har låtit sig rekryteras.
Rojalisternas infanteristers rustningar består främst av förstärkta läderrustningar eller ringbrynjor, metallhjälmar är förhållandevis vanliga.
Beväpningen består av spjut, pikar och bågar. Hynsolgiska huggsablar och yxor är också vanligt förekommande, särskilt bland bönderna är yxor vanligare än svärd. På grund av att Fervidun är Hynsolges enda riktiga hamnstad, och kontrolleras av bovaren Ståhlkänga, har rojalisterna haft vissa problem med att utrusta sina trupper. Mycket av vapnen och rustningarna har fått tillverkas i Orkovia av stadens hantverkare, medan man också har importerat så mycket som man har kunnat, och tvingats betala dyrt för dessa vapen.
Relationen Kungliga – Nya Armén
Nya Armén och rojalisterna är allierade och strävar bägge efter att besegra bovarerna. Men man är fortfarande splittrade, och det finns en ömsesidig misstanke mot varandra. I Mefimors fall är denna baserad på att han inte vet exakt vilka Stenklos ambitioner är. För en kung som är ättling till flera generationer av kungar som marginaliserats och förödmjukats av bovarerna är det inte självklart att lita på att en upprorsledare vars starka maktbas fortfarande växer sig än starkare inte kommer att försöka sig på att ta över kungamakten när väl de sista bovarerna besegrats.
För Nya Armén handlar det om att man inte vet i vilken utsträckning som kungamakten är beredd att acceptera samhälleliga förändringar. Vad tänker kungen sig ska ske efter det att Ståhlkänga och hans anhang har besegrats? Kommer bönderna åter att förtryckas, men nu av en starkare centralmakt?
Misstankarna mot varandra är inte något som dominerar vardera fraktions tankevärld, och risken för ett andra inbördeskrig när bovarerna besegrats är liten. Men bägge sidor har en ändå som en del av sin strategi att försöka positionera sig mot varandra. För kungamakten innebär detta att försöka utöka kontrollen över norra Hynsolge, varför man har börjat knyta kontakter med rebellerna i Jamarund och Varpodia, bland annat med hjälp av Fingalspräster.
Allmänt:
Redan innan upproret var Hynsolge ett relativt fattigt land i vilket adeln var liten men mäktig, bönderna många men fattiga och förtryckta, och borgerligheten i det närmaste icke-existerande. Till följd av upproret har mycket av landsbygden skövlats, dels som en konsekvens av fältslag, men främst som en följd av regelrätta terrorkampanjer från adelns sida och försök till ekonomisk krigföring ifrån upprorsmännen. De interna handelsförbindelserna, vilka aldrig varit speciellt välutvecklade, har skadats allvarligt av kriget, och har bara delvis börjat återuppbyggas i de områden som kontrolleras av Nya Armén och Rojalisterna. Till följd av det dåliga ekonomiska läget är de olika arméerna relativt små, och alla sidor har behövt avsätta styrkor till att försvara odlingsområden och byar som ännu inte skövlats. För Nya Armén och Rojalisterna är också de många flyktingarna ett problem som man måste förhålla sig till.
Under de senaste århundradena i synnerhet har adeln lyckats förskansa sig ett utbrett våldsmonopol. I teorin har detta medfört att bönderna varit obeväpnade, men i realiteten har det i vissa delar av Hynsolge fortsatt varit vanligt förekommande att bönder ägt ett spjut och en pilbåge med vilka man kunnat försvara sig från vilddjur, svartfolk och stråtrövare. Sedan uppror blev mer vanligt förekommande under 500-talet ökade dock många bovarer trycket och försökte avväpna bönderna. Att göra bönderna försvarslösa var ett misstag, och har enbart spätt på det folkliga hatet mot den arroganta adeln.
Det hynsolgiska inbördeskriget är ett krig som utkämpas främst mellan små arméer. Det kommande slaget om Gråborg, en av landets få riktiga städer, kommer att utkämpas av runt fem-sexhundra kämpar på vardera sida. Den utbredda förödelsen av Hynsolges jordbruk och förstörelsen av landets redan från början underutvecklade vägförbindelser gör det svårt att underhålla större arméer. På alla sidor är dessutom stora mängder trupper upptagna med att kontrollera och beskydda landsbygden.
Trots att Hynsolge har en befolkning på 1.100.000 ser arméerna därmed ut på följande vis:
Nya Armén: Cirka 15.000, av vilka den absoluta majoriteten är milissoldater. Kärntrupperna omfattar kanske 2-3.000 man.
Kungliga Armén: Cirka 5.000 man, av vilka ungefär 4000 är reguljärt infanteri eller kavalleri.
Bovarerna: Cirka 7.000, av vilka 3.000 är utländska legotrupper eller svartfolk. Resten omfattar främst knezher, Angusiaordens Rättsskipare och inhemska legoknektar.
Utöver finns dessutom ett antal tusen stråtrövare eller oberoende rebeller som inte vill ansluta sig till någon sida. De senare är starkast i sydligaste Hynsolge, där bland annat Fria Ligan är verksamma.
Nya Armén:
Huvudandelen av Nya Arméns trupper utgörs av milisen. Till milisen räknas främst grupper med ansvar för lokalförsvar och de partisaner som ännu inte står i direkt kontakt med Stenklo. Milisen är tveklöst den numerärt största militära styrka som finns i Hynsolge, men dess strategiska rörlighet är mycket liten, utrustningen och träningen ojämn, och ledarskapet av varierande kvalitet. Lokala förhållanden och ledare avgör ofta hur skicklig en viss milisstyrka är. Att bekämpa stråtrövare och säkerställa den lokala ordningen är andra uppdrag som ofta faller inom milisens ansvarsområden. På många sätt är dessa uppdrag precis lika viktiga som kampen mot bovarerna. Att motverka massvält och upprätthålla ordningen är livsnödvändigheter om upproret ska ha en chans att lyckas, och under det decennium av kaos som landet har upplevt har mängden stråtrövare ökat rejält, samtidigt som olika grupper av svartfolk också har börjat terrorisera landet. Milisen befinner sig inte konstant på stående fot, och olika system finns för rotering av tjänstgörande personal, från en liten styrka semiprofessionella soldater som betalas i natura av lokalbefolkningen till större bondeuppbåd där större mängder bönder, oftast män mellan 16 och 40 års ålder, tjänstgör under kortare tidsperioder. Generellt sjunker antalet mobiliserade milismän ju längre bort från frontlinjerna man kommer.
Vid de tillfällen då milisen blir indragna i större stridigheter är det ett resultat av att adelns styrkor anfaller deras områden, eller då Nya Arméns kärntrupper inleder offensiver med bas i deras områden.
Milisens beväpning är högst varierad, men vanligast är spjut och kortbågar, medan tyg- och läderrustningar är mycket vanliga.
Metallrustningar förekommer nästan aldrig, och när de gör det är det sådana som ”befriats” från fiendesoldater eller stråtrövare.
Infanteriet är numerärt sett en avsevärt mindre styrka än milisen. De är dock bättre utrustade, mer erfararna, relativt vältränade, bättre ledda och i mycket högre grad en stående militär styrka. Infanteriet fungerar som en kärntrupp som när de rör sig in i ett nytt område antingen förstärker milisen för att möta en fientlig offensiv, eller använder sig av milisen som förstärkningar inför en offensiv.
Kärntrupperna utgör alltså en relativt liten grupp av Nya Armén, men de är väsentliga för att upproret ska kunna lyckas. Om de och rojalisterna skulle besegras, skulle adeln därefter kunna fokusera på att slå en regional milisstyrka efter en annan. Detta medför att Stenklo och hans närmsta underordnade har blivit allt mer konservativa i hur man använder kärntrupperna, och man försöker i den mån som det är möjligt att hålla sig undan större strider om man inte är övertygade om att en seger är trolig.
Nya Arméns kavalleri är en numerärt liten styrka som dessutom lider av flera problem. Hästavel var innan upproret förbehållen adeln, och var en av deras främsta inkomstkällor. Det är enbart i Jamarund som de ofrälse har bedrivit hästadel, och då i liten skala. Även om denna avel har utökats i och med att bovarens kontroll över Jamarund har minskat, är den ännu inte särskilt storskalig. Många hästar har gått förlorade i inbördeskrigets kaos. Dessutom representerar hästarna en av få inkomstkällor som Nya Arméns partisaner i norra Hynsolge har tillgång till, samtidigt som även små kavallerienheter är kostsamma att underhålla. De kan säljas dels till akrogalier och berendier, dels till rojalisterna.
Dessa rebeller står inte heller i direkt kontakt med Nya Arméns huvudstyrkor, och det är fortfarande en öppen fråga om de kommer att ansluta sig till den eller till rojalisterna, även om dessa är tänkta att stå på samma sida i inbördeskriget.
Vidare är den taktiska förståelsen för hur kavalleri bäst bör användas allt annat än välutvecklad inom Nya Armén. Många befälhavare har vid det här laget en god förståelse för hur infanterienheter ska ledas, men samma kompetens finns inte när det gäller kavalleriet. Få ofrälse hynsolgier kan rida, och än färre vet hur man bäst ska kontrollera en stridstränad hingst. I de flesta fall har de små kavallerienheterna som man ändå har haft tillgång till använts som beridet infanteri, där hästarnas syfte har varit att ge trupperna större strategisk rörlighet.
Att använda dessa som kavalleri har sällan varit särskilt lyckosamt. Mot adelns knezher har de stått sig slätt, och har haft vare sig den utrustning eller den kompetens som krävs för att matcha dessa. Även mot legosoldater har kavalleriet oftast kommit till korta. De befälhavare som ändå har lyckats använda sitt kavalleri på ett framgångsrikt sätt har istället insett dess begränsningar, och istället använt dem främst till att rekognosera och trakassera fiendetrupper med hjälp av räder och avståndsvapen.
Rojalisterna
Rojalisterna har till skillnad från Nya Armén inte alls samma antal milissoldater till sitt förfogande. Det finns två anledningar till detta. För det första är kungliga armén inte på samma sätt resultatet av en spontan folklig resning mot adelns förtryck. För det andra är Mefimor och hans rådgivare skeptiska mot att beväpna stora delar av bönderna, då detta i förlängningen skulle kunna bli till ett hot mot kungamakten.
Istället förfogar kungen över en armé som främst består av relativt vältränat och välutrustat lätt och tungt infanteri, men med en för Hynsolge imponerade andel kavalleri. Den kungliga armén är därmed mindre, men mer rörlig och håller dessutom en högre och jämnare kvalitet än den Nya, vars kärntrupper är de enda som kan mäta sig med den. Samtidigt innebär dock detta att den kungliga armén har svårare att upprätthålla ordningen på landsbygden, då man inte besitter samma milissystem som Nya Armén. Detta är ett mindre problem i Hamellien, som varit relativt förskonat från kaoset som plågat stora delar av landet. Men i Baldor och Kunhaga har man tvingats avsätta en relativt stor mängd trupper till att upprätthålla ordningen, skydda sig från bovarernas räder och bekämpa stråtrövare.
Till att börja med var förhoppningen att kungens knezher och Fingalsbröderna skulle kunna fälla ett avgörande, tillsammans med en relativt liten mängd vanliga fotsoldater. Detta visade sig vara omöjligt när Ståhlkänga och de andra bovarerna började rekrytera legoknektar i stor skala, varför fotsoldater började rekryteras.
Rekryteringen av infanterienheter har främst skett bland bönderna i Hamellien, vilka har blivit bättre behandlade än de som styrs av bovarerna.
Något som i stor utsträckning påverkar rojalisterna och deras armé är Fingalkulten. Kulten, som alltid har varit kritisk mot adeln, har länge varit långt starkare i Hamellien än vad den är i resten av landet, där bovarerna har motarbetat den. Samtidigt har man dock under sin mer än 400 år långa historia byggt upp rikedomar som är imponerade, särskilt i jämförelse med hur det ser ut i resten av landet. I och med inbördeskriget ser kultens ledning sin chans att stötta Fingals ättling, slåss för sina ideal, och stärka sin ställning inom landet. Detta gör man främst på två olika sätt: med hjälp av sina tempelriddare och via prästernas missionerande.
Tempelriddarna, vilka går under benämningen Fingalsbröderna, är en liten styrka, inte mer än några hundratal, men de är vältränade, högt motiverade och samordnade. Man representerar dessutom någonting som är unikt i Hynsolge: en stående styrka av tungt kavalleri med månghundraåriga traditioner. Tanken att även en liten grupp Fingalsbröder ska kunna segra även när man är numerärt underlägsna går tillbaks till krigen mot Gormowacs orcher, då brödernas föregångare under Fingals ledning gjorde just detta. Det är även från Gormowackrigen som doktrinen som säger att Fingalsbröderna ska utgöra kärnan i en större armé är hämtad, då Fingal och hans krigare fungerade som just en sådan för de bondearméer som hjälpte dem fördriva den slemme blodalven och hans muntra orcher.
Men Fingalsbröderna har lidit förluster under kriget, och för närvarande pågår en diskussion om hur detta ska åtgärdas. Ett förslag är att direkt ta över vissa infanterienheter och knyta dem direkt till orden.
Prästerna arbetar samtidigt för att konvertera så många som möjligt till kulten, ett arbete som främst är riktat mot Baldor och Kunhaga, även om man också spritt sig upp till de rebellkontrollerade områdena i Jamarund och Varpodia. Man bedriver även mission bland de flyktingar som tagit sig till Hamellien. Missionen har varit relativt framgångsrik, särskilt eftersom det finns en utbredd uppfattning bland bönderna om att Parbagerna antingen är neutrala, eller i Angusias fall stödjer bovarerna.
I synnerhet är Fingalkulten stark bland den kungliga arméns fotsoldater, av flera skäl. Dessa är främst rekryterade bland redan troende i Hamellien, men även många av de som tidigare tillbad någon av Parbagerna har konverterat till Fingalkulten, tack vare inflytande från sina kamrater, prästerna och Fingalbrödernas exempel.
Den kungliga armén har trots allt kommit att omfatta en mindre mängd beväpnade bönder, partisaner som anslutit sig i och med att man erövrat Baldor och Kunhaga. Kung Mefimor och hans rådgivare har övervägt att avväpna dessa, men inser trots allt att detta skulle kunna riskera att bönderna vänder sig emot kungamakten. Istället har man försökt minska deras självständighet och särart genom att rekrytera dem till de kungliga förbanden, ett initiativ som också har rönt vissa framgångar, då många av de bästa och mest aggressiva av partisanerna har låtit sig rekryteras.
Rojalisternas infanteristers rustningar består främst av förstärkta läderrustningar eller ringbrynjor, metallhjälmar är förhållandevis vanliga.
Beväpningen består av spjut, pikar och bågar. Hynsolgiska huggsablar och yxor är också vanligt förekommande, särskilt bland bönderna är yxor vanligare än svärd. På grund av att Fervidun är Hynsolges enda riktiga hamnstad, och kontrolleras av bovaren Ståhlkänga, har rojalisterna haft vissa problem med att utrusta sina trupper. Mycket av vapnen och rustningarna har fått tillverkas i Orkovia av stadens hantverkare, medan man också har importerat så mycket som man har kunnat, och tvingats betala dyrt för dessa vapen.
Relationen Kungliga – Nya Armén
Nya Armén och rojalisterna är allierade och strävar bägge efter att besegra bovarerna. Men man är fortfarande splittrade, och det finns en ömsesidig misstanke mot varandra. I Mefimors fall är denna baserad på att han inte vet exakt vilka Stenklos ambitioner är. För en kung som är ättling till flera generationer av kungar som marginaliserats och förödmjukats av bovarerna är det inte självklart att lita på att en upprorsledare vars starka maktbas fortfarande växer sig än starkare inte kommer att försöka sig på att ta över kungamakten när väl de sista bovarerna besegrats.
För Nya Armén handlar det om att man inte vet i vilken utsträckning som kungamakten är beredd att acceptera samhälleliga förändringar. Vad tänker kungen sig ska ske efter det att Ståhlkänga och hans anhang har besegrats? Kommer bönderna åter att förtryckas, men nu av en starkare centralmakt?
Misstankarna mot varandra är inte något som dominerar vardera fraktions tankevärld, och risken för ett andra inbördeskrig när bovarerna besegrats är liten. Men bägge sidor har en ändå som en del av sin strategi att försöka positionera sig mot varandra. För kungamakten innebär detta att försöka utöka kontrollen över norra Hynsolge, varför man har börjat knyta kontakter med rebellerna i Jamarund och Varpodia, bland annat med hjälp av Fingalspräster.
Vad som återstår att göras:
Fler hynsolgiska termer: bland annat Kungliga armén och Nya armén behöver schyssta namn, likaså Nya Arméns kärntrupper.
Namn, namn och namn behövs. Vad heter folk i Hynsolge? Är det en blandning av faux keltiska och balkanska namn som gäller?
Antalet soldater behöver ses över. Ska det vara fler som deltar i slaget om Gråborg?
Bovarernas arméer ska så klart beskrivas. Här behöver det också gås igenom de intriger som finns inom den. Hur ska Ståhlkänga Mauroc och de andra bovarerna som fortfarande kontrollerar sina områden hantera de som tvingats iväg från sina bovarier?
Kavalleriet behöver diskuteras ytterligare, däribland rojalisternas knezher.
Feliciernas inblandning behöver beskrivas. Är det en fråga om enskilda legosoldater, hela förband eller rentav förband med inofficiellt stöd från Feliciska staten?
Hur tar sig svartfolken till de bovarkontrollerade områdena? Eller används de som terrorvapen i norra och centrala Hynsolge, vilket tvingar Nya Armén och rojalisterna till att försöka bekämpa dem?
Fler hynsolgiska termer: bland annat Kungliga armén och Nya armén behöver schyssta namn, likaså Nya Arméns kärntrupper.
Namn, namn och namn behövs. Vad heter folk i Hynsolge? Är det en blandning av faux keltiska och balkanska namn som gäller?
Antalet soldater behöver ses över. Ska det vara fler som deltar i slaget om Gråborg?
Bovarernas arméer ska så klart beskrivas. Här behöver det också gås igenom de intriger som finns inom den. Hur ska Ståhlkänga Mauroc och de andra bovarerna som fortfarande kontrollerar sina områden hantera de som tvingats iväg från sina bovarier?
Kavalleriet behöver diskuteras ytterligare, däribland rojalisternas knezher.
Feliciernas inblandning behöver beskrivas. Är det en fråga om enskilda legosoldater, hela förband eller rentav förband med inofficiellt stöd från Feliciska staten?
Hur tar sig svartfolken till de bovarkontrollerade områdena? Eller används de som terrorvapen i norra och centrala Hynsolge, vilket tvingar Nya Armén och rojalisterna till att försöka bekämpa dem?
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Mycket bra beskrivning av hur Hynsolge under inbördeskriget fungerar. Gillar att förhållandet mellan Nya Armen och Rojalisterna ges lite spänningar.
Angående namn så är faktisk Hynsolge ett av de länder som har flest namn i från källorna (genom äventyret Enhörningen och Drakormen i EA-boxen).
Finns samlade här: http://www.erebaltor.se/wiki/index.php? ... ynsolgiska
Angående termer så finns följande:
Det skulle för övrigt vara intressant att veta hur kommandostrukturen ser ut i den utspridda och ganska löst organiserade Nya Armen. Hur samordnar Stenklo sina styrkor och hur går order ut och in?
Angående namn så är faktisk Hynsolge ett av de länder som har flest namn i från källorna (genom äventyret Enhörningen och Drakormen i EA-boxen).
Finns samlade här: http://www.erebaltor.se/wiki/index.php? ... ynsolgiska
Angående termer så finns följande:
Gissar att detta är ett lånord i hynsolgiskan från prangi som endast används av Nya Armen. Möjligtvis betyder mactubve flera generaler (eller kanske ett råd där generaler sitter?) och en general heter mactub? Tror det enda stället ordet förekommer är i äventyret från EA-boxen.Mikael skrev:General på hynsolgiska: Mactubve
Det skulle för övrigt vara intressant att veta hur kommandostrukturen ser ut i den utspridda och ganska löst organiserade Nya Armen. Hur samordnar Stenklo sina styrkor och hur går order ut och in?
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Möjligtvis färdas svartfolken från norra Grynnerbergen genom Varpodia. Hit har varken Nya Armen eller Rojalisterna tagit sig än. Huvudstaden Bolbosa belägras men det är endast av lokala rebeller. Kanske är det så att frånvaron av bovarens makt ute i bovariet (han är uppbunden i huvudstaden) har gjort det ovanligt laglöst och förhärdat. De flesta knezhar i länet har istället lämnat sina gods och strider nu för andra bovarer.SrednaS skrev:Hur tar sig svartfolken till de bovarkontrollerade områdena? Eller används de som terrorvapen i norra och centrala Hynsolge, vilket tvingar Nya Armén och rojalisterna till att försöka bekämpa dem?