Klomellien

[Fraxinus]

Jag vill också kommentera det faktum att Mercana skulle hämta in Zoraker till sin militärledning.

Först tänkte jag att det var långt väg att åka för att hämta legosoldater och befäl. Sedan kom jag att tänka på att Zorakin för det första är en stor importör av klomellisk salt och ädelmetall. Vilket garanterar en regelbunden kontakt mellan Klomellien och Zorakin. Kanske importerar dessutom Mercana en del Zorakiskt spannmål på skeppen som går tillbaka till Klomellien. För det andra ligger Zorakin på behörigt avstånd från Klomellien med militär och utrikespolitisk fokus mot kopparhavet och inte mycket mer. Zorakin är således en aktör som framstår som förhållandevis militärt ofarlig för Mercana men desto viktigare ur handelssynpunkt. Dessutom har Zorakin mycket riddare och och andra soldater som söker äventyr och framförallt anställning som man kan hyra som legosoldater. Och det slog mig att det trots allt är ett slugt drag av Mercanas att ta in Zoraker då dessa inte har mycket anknytning i övrigt till landet (och stadens) politik.

Zorakiska militära ledare är desstuom normalt ofta adliga och riddare och därmed väl bevandrade i hur riddare strider och hur man slår tillbaka riddarhärer som de som addiaska eller för den delen magilre kan tänkas skicka. Zoraker slåss dessutom regelbundet med olika grupperingar av svartfolk. Och till (eventuell) skillnad från addiaskas riddare har riddarna i Zorakin börjat inse att ett kavallerianfall uppför en bergskedja eller in i en skog där svartfolkskrigare ligger och trycker bakom varje sten eller buske inte alltid är ett taktiskt klokt drag. Detta gör dem kanske något mer framgångsrika i sina strider med svartfolk. Så pass att man faktiskt lyckats ta sig fram och belägra Svarta tornet högt upp i aidniska bergen en gång. Zorakiska adliga riddare har dessutom ofta möjlighet att föra med sig hela grupper av soldater som är edsvurna till dem personligen.

Det har tidigare argumenterats i Kardien och Zorakin-trådarna att medan Kardier visst är skickliga riddare och hängivna krigare så är de inte lika baksluga, kallhamrade och taktiskt bevandrade som Zorakerna. Till skillnad från Kardier så har Zorakerna har inga skrupler att bränna ner sin adlige grannes sädesfält eller utöva bakhåll eller komma med krigslister eller för den delen ägna sig åt förödande belägringar av borgar. I synnerhet det sistnämnda. I Zorakin är belägring och försvar vid belägring närmast en konstart.

Zoraker är dock så pass ridderliga att de håller fast vid sina åtagande och förblir lojala till de som anlitat dem - under förutsättning att arbetsgivaren inte sviker riddaren. Har man en gång hyrt in en zorakisk riddare och adelsman att kriga för ens räkning så håller riddaren fast vid kontraktet. Det är en fråga om heder. Detta skiljer dem kanske något frånn legosoldater och condottiärer från exempelvis Trakorien.

Allt som allt så kan det vara ett mycket klokt drag av mercanerna att ta in Zorakiska riddare som befälhavare. Man bekämpar där med riddare med...riddare. Ont med ont så att säga. Dessutom har man riddare som kan hantera Brikhos svartfolk om dessa skulle besluta sig för att vandra ner och ställa till förtret för Mercana för att på så vis vinna fördelar i förhandlingar...eller för att helt enkelt ha lite kul.

Det föranleder mig till att skapa ett personporträtt på en av de zorakiska befälhavarna och condottiärerna i Mercana. Greve Helmer Molke.

[Torquemada]

Otte Cusmar och Mervald Knape hälsar greve Molke välkommen.

En duglig kondottiär av nobelt blod från det frejdade Zorakin är ett önskvärt tillskott till stadens försvar, särskilt om han meför egna hustrupper. Greve Molke kommer att finna lönen god och arbetet rikligt. Förhoppningsvis skall han inte behöva strida mot Addiaska - herr Cusmar är klok nog att undvika att placera folk i situationer där de kan tänkas frestas av sitt samvete att bryta ett kontrakt. Däremot behöver vi ett bepansarat kavalleri som kan mäta sig med de slemma magillerna. Maure behöver patrulleras, särskilt då mot triskiska flodpirater, och det är ett styvt jobb. Utan Maure svälter Mercana. Brikho är också något av ett problem för oss - å ena sidan vill vi hålla oss väl med dem, å andra sidan måste vi försvara oss mot plundrande orchklaner. Vi hoppas du förstår varför vi anställer en utlänning till ett sådant jobb.

Skulle du göra dig omöjlig i Mercana har vi oräkneliga reträttposter ute i landet. Vi kontrakterar ut legoknektar till Hisskov till exempel. I Hamur behöver vi försäkringar om att lokalbefolkningen inte plötsligt ställer till med någon av sina omotiverade blockader. Det är en farlig miljö men det betalar därefter.

Herr Mervald Knape låter också hälsa att om greven vill ha ett lugnare jobb så finns det ingen brist på zorakiska och kardiska landsmän som råkat i knipa i Mercana, och som kan behöva väpnad hjälp att lösa sina tvister.

[Fraxinus]

Greve Helmer af Molke är av en gammal zorakisk adelsätt som är lokaliserad i hertigdömet Dreverike. Släkten är känd för att producera dugliga krigare och administratörer. De är överlevare. Som fjärde son hade Helmer dock lite att förvänta i arv. Hans far skickade honom när han fyllt 13 år till Mandelordens Lycée för bildning. Han är således skolad i matematik, historia, geografi och klassisk jori. Efter tre år var hans studier i mandelorden slut och han återvände hem för att fortsätta sin militära skolning till riddare. Efter ett antal år hemma på familjesätet skickades han med sin fars vitsord att tjänstgöra hos en av otaliga furstar i Jorpagna för att där skaffa sig mer stridserfarenhet och se sig om i värden. Efter fem år i Jorpagna kallades han dock hem igen för att delta i det lokalt närproducerade inbördeskrig som avhandlade arvrätten till grevskapet. När slutligen det kriget avslutats efter två års strider följde ytterligare strider med några svartfolksklaner från Torilskogen som ville utnyttja det faktum att baronaten försvagats av inbördeskriget. Helmers far stupade i en av dessa strider.

Helmers äldsta bror blev således baron och började nu leta sysslor för sin fem yngre bröder. När en handelsman från Klomellien förfrågade baronen om han kunde tänkas hyra ut ett antal soldater för köpmannens räkning såg baronen en chans att bli av med en del av sin omkostnader och ställde en förfrågan till sina bröder om att någon av dessa skulle kunna tänka sig ta tjänst hos köpmannen (och Mercana). Två bröder, Helmer och Salgot, antog förslaget. Med sig fick de ca 14 krigare edsvurna till familjen. Salgot har återvänt hem efter flera år i Klomellisk tjänst men Helmer är kvar.

Helmer har gjort karriär i Mercana och det beror inte bara på att han gift sig med en systerdotter till en av de mäktiga männen i Mercana. Han är en mycket skicklig militär och en driven administratör med en förmåga att anpassa sig efter situation. Han är i synnerhet skicklig i befästning- och belägringskonst. Mer än en gång har Magillerna lidit nederlag mot Helmer. Han har också stridit mot Brikhos svartfolk vid något tillfälle. Han lär till och med genom mutor ha vänt en invaderande svartfolkshär och lockat dem att anfalla Triska i stället.

Greve Helmer af Molke är ca 50 år men fortfarande stark och obruten. Han håller sig i form genom att öva strid med svärd och sköld dagligen i 1,5 timme. Han är en allvarlig och barsk herre med en skarp blick och ett egenartat sinne för humor.....om han nu har någon humor. Under de snart 20 år han har varit verksam i Mercana sägs det att man endast sett honom le eller skratta två gånger. Första gången lär ha varit när han fick se Vaxnäs borg. En av Magilres så kallade ointagliga gränsbefästningar (tre dagar senare hade Helmer förvandlat den till en grushög). Andra gången ska varit när Helmers fick bud om att hans folkilskna svärmor hade dött.

Sedan Helmer kommit till Klomellien tycks han ha utvecklat ett intresse för botanik och han sägs samla på köttätande växter vilka han förvarar i ett orangeri. Som trädgårdsmästare har han anlitat en rese från Brikho. Han sysselsätter sig också med att försöka nedteckna Klomelliens folkliv och historia. Han har kommit fram till kapitlet om Melorgh men där har han kört fast en smula. Till hans laster hör bland annat rökblad (tabak) från Sanza och erotiska bilder från Trakorien.

Vad gäller titeln greve så var det något som han gavs av Mercanas stadsråd i samband med att han skulle delta i en fredsförhandling med Magilre. Något faktiskt grevskap finns inte i Mercana.

[Mikael]

Är mycket sugen på att äventyra i Klomellien nu, ett av forumets roligaste länder!

[birkebeineren]

Nya kartan nu lagt till i trådens början.

[Torquemada]

Berättelsen om de två gångerna när Helmut Moltke log räddade än gång i tiden mitt betyg i tyska, så den kommer jag mycket väl ihåg... en bra berättelse kan ibland kompensera för aldrig så många felböjda verb...

Molke blir ett bra tillskott till landet. Att få Brikho att dra ända till Triska är onekligen en bedrift. Att förhandla med Magillre en ännu större, de silvertungade ålarna. Det kräver ett kallt sinne.

Kartan ser bra ut först i tråden. Bra att ha där för referens. Nu när jag tittar på den igen ser södra Klomelliens städer väldigt små och hopplattade ut, men det är bagateller. Hamur kompenserar med höjd och djup vad de inte har i bredd.

[birkebeineren]

Har skapat en egen artikel i wikin för Vidina Ingaldirons klomelliska krönika

Här kan den ordrika och mycket underhållande Vidina få breda ut sig. Ett krux sen är att plocka ut rena fakta och fylla i Klomelliens olika rubriker där det skall samsas med annat...

[Torquemada]

Hm, ja, är det något särskilt du vill jag skall skriva?

Jag har Mercana och Melorgh klara i huvudet, men det flesta andra är ganska dimmiga och öppna för expansion.

De flesta texter jag skrivit som inte undertecknats av Vidina, och det är de flesta, borde gå att använda rakt av - Melorghs gudar tex (som jag aldrig lär bli klar med - listan över oavslutade gudar omfattar nu över 30 st).

[Fraxinus]

Magilre bad om fred (eller kanske snarare vapenstillestånd) efter att Helmer krossat en liten här plundrande Magiller, raserat två gränsbefästningar, sålt resterna som färdighuggen sten och fyllningsmassa till ett palatsbygge i Mercana, belägrat, plundrat och raserat ytterligare ett par adelsborgar inne i Magillre samt slagit tillbaka två magilliska undsättningshärer. Det med en egen här bestående av 200 zoraker, 200 dalker, 400 trakorier, 900 man stadsmilis från mercana (varav 100 ingenjörer och timmermän), 300 trisker, 430 svartfolk från Brikho samt 80 vargmän. Kriget var egentligen inte planerat annat än att man skulle hejda Magillernas plundring men urartade till en effektiv straffexpedition och invasion av Magilre.

Vid underhandlingarna, som hölls inne i ett tält, lät Helmer två illaluktande resar stå vakt bakom honom och en av stadrådets representanter. För att inte själv tappa fokus hade Helmer ordnat en drog som utestänger störande dofter. På andra sidan bordet satt två representanter från magilre och försökte fokusera sig på förhandlingen. Det gick sämre än vanligt. Kanske var det den bedövande odören eller helt enkelt den illvilja som strömmade från de båda resarna som fick dem ur balans. Diplomaten från Mercanas stadsråd skötte det mesta av underhandlingen för Mercanas räkning. Helmer satt mest och såg bister och krigisk ut i blodig riddarrustning.

[Torquemada]

...och det här tröttnar inte mercanierna på att berätta, under skrockande och skålande och utbroderat med diverse överdrifter, som ofta inbegriper magillernas tarmfunktioner.

Mercana styrs av det nio man starka Stadsrådet, som leds av de två Stadsmästarna Cusmar och Nusemang.

Det finns dock också ett sorts ad-hoc råd, kallat Stora Rådet, där man helt enkelt sliter in alla berörda parter för att lösa en specifik situation. Utöver handelsmännen sitter oftast vänligt inställda ambassadörer, Bop, Vodelheim, stadsvaktskaptenen, amiralen, och numera, Helmer, med.

Mercanierna är inte finare i kanten än att de även låter äventyrare sitta med vid bordet om de har haft med situationen i fråga att skaffa.

[Torquemada]

KLOMELLISK UTRIKESPOLITIK

Klomellien har två goda vänner och starka allierade: Kardien och Trakorien.
Klomellien har två hatade ärkefiender: Ransard och Magilre.

Kardien gynnar Addiaska och Trakorien gynnar Mercana, men bara till en viss gräns.
Bägge sätter handeln först och håller sig därför väl även med den andra staden.
Trakorien inser att ett alltför dominant Mercana kan driva upp saltpriserna alldeles orimligt.
Kardien inser att Addiaska kanske inte kan smörja landets handelsvägar lika bra som Mercana.
Det finns dock fraktioner vid de kardiska och trakoriska hoven som drömmer om erövring och ära, och de drar sig inte för att agera självständigt. Kerisgass Ozymandias av Addiaska har mycket långtgående och komplicerade planer på att sprida den Lysande Vägens lära med vapenmakt över hela Klomellien, och han understöds av både dolda och öppna rörelser i Kardien.
Både Trakorien och Kardien ser helst att krigandet håller sig på rimliga nivåer och inte stör handeln.

Ransard plundrar med jämna mellanrum Klomelliens kuststäder och handelsskepp, och minnet av den jordiska ockupationen för några hundra år sedan är ännu levande. Trakorien och Klomellien samarbetar till sjöss mot Ransard, då Ransard hotar bägges handel och kuster.
Magilre är för närvarande det enda reella hotet mot ett självständigt Klomellien. Magilre är stort och välorganiserat. Klomellien är styckat, och, enligt dem, moget för erövring. Magilre är genuint hatat, inte minst på grund av de magillerska jakterna, sällsynt brutala kavallerianfall utan stort militärt värde som Magilres adel ägnar sig åt på klomellisk mark. Klomellien håller ihop mot Magilre, alternativet vore att falla en stad i taget. Kardien gör vad de kan för att avhålla Magilre från fullskaliga invasionsförsök.


ADDIASKAS HANDEL OCH UTRIKESPOLITIK

Import: Tyger, viner, metall, vapen och rustningar, glada riddare (från Kardien och Zorakin, samt någon enstaka från Jorpagna), legosoldater.

Export: Pärlor, pärlsniderier, spannmål, virke, fisk (i begränsad omfattning), havssalt (i begränsad omfattning), glada riddare, legosoldater.

Addiaska gör anspråk på ledarskapet över Klomellien. De vill inte göra sig till diktatorer över hela landet, men de vill ta ledarpositionen från Mercana, som de ser som korrupt, tyranniskt och slösaktigt. Konflikten med Mercana går dock inte på djupet och förs i stor omfattning av legohärar. Då lokalbefolkning hålls relativt skadefri och stadsbefolkning knappt drabbas alls så skulle en fred kunna slutas mycket snart om bara viljan fanns – konflikten drivs inte av hat.
Addiaska har goda relationer med Yolev och Hisskov.
Addiaska har ganska neutrala relationer med Nya Arno och Hamur.
Adddiaska ser med misstänksamhet på Boszas magiker.
Addiaska har kyliga eller fientliga relationer med Triska, och är ofta indraget i mindre skärmytslingar med dem långt hemifrån.
Addiaska ser Melorgh antingen som ett missionsfält eller som ett stopp på vägen mot Mercana.
Addiaska behandlar Sanzas överbeskyddande och lägger sig ofta i deras styre av Maures andra strand. Deras relation präglas av ständiga smågräl om tullar och försvar. Addiaska envisas med att angripa Sanzas Svarta Legion av svartfolk utan provokation, något som Sanzas naturligtvis inte gillar.
Addiaska befinner sig i öppet krig med Brikho. Konflikten mellan Addiaska och Brikho är djupgående och hatisk. Ursprungligen drevs den av addiaskisk rasism, men numera rullar den vidare med blodshämnder och vendettor i tredje och fjärde generationen. För närvarande lägger Addiaska de mesta av sina resurser på konflikten med Mercana, men kriget mot Brikho ligger aldrig helt nere. Det skall dock tilläggas att städerna fortfarande driver handel och har diplomatiska relationer. Det finns addiaskiska riddarordnar och orchiska klaner som i stort hållit sig undan kriget och som därför kan umgås någorlunda fredligt.
Addiaska har mycket goda relationer med Kardien, och har en ambassad i Ekeborg. Kardiska riddare kommer till Addiaska i stort antal (fast vissa åker direkt till Mercana för att sedan rida vidare till Brikho). Kardien har ambassader i både Addiaska, Munzga och Mercana, den sistnämnda sköts av Mervald Knape. Zorakin har också mycket goda relationer med Addiaska, även om de ligger långt bort.
Addiaska har ett problematiskt förhållande till Magilre. De är bägge riddarstater och anhängare av den Lysande Vägens kyrka, så de borde kunna komma överens, men öppet är de fiender. Addiaskas kungahus vet att om Magilre skulle få makten över Klomellien skulle de kanske få behålla kronan och livet, men i praktiken skulle de reduceras till ett baroni. Fraktioner inom Addiaskas ledning, däribland Ozymandias, har ytterst tabubelagda och hemliga kontaker med Munzga. Addiaska driver dock, precis som Mercana, handel med Magilre, men spottar på deras adelsmän.

Addiaskas ambassadörer är nästan alltid riddare, och det erbjuder ibland problem. Medan de vanligtvis inte har några problem med att umgås med ofrälse utan att bete sig som svin, så har de svårt för utländska adelsmän. Kungamakten i Addiaska är nämligen absolut, och inga feodalherrar och förläningar tolereras. En riddare i Addiaska, oavsett vilka hans föräldrar är, måste bevisa sin duglighet i strid innan han får sina sporrar. Sedan kan ha ansluta sig till en eller flera riddarordnar, där han genom duglighet och lojalitet kan stiga i rang. Om han är lojal mot kronan och visar fallenhet för administration kan han bli fogde. Men allt detta betyder intet för utlänningar. En fet adelsman som baron Drellerud, innehavare av det minsta av Zorakins baronier, som aldrig gjort något svårare än att födas i rätt säng, rankar enligt dem högre än den mest frejdade av addiaskiska riddare, riddar Barlock, vice stormästare i Tronväktarorden, kronans rådgivare och betrodde fogde, dekorerad i otaliga slag och med stövlar av drakormsskinn och mantel av gripfjädrar.

[Fraxinus]

Utkomten av fredsförhandlingarna resulterade i ett krigsskadestånd till Mercana och en territorialvinst i form av en liten men ack så viktig ö i floden Maure. På ön hade Magilre tidigare haft en befästning (innan Helmer raserade den). Här gick också en viktig passage över floden. Magilres förhandlare blev nästan lynchade när resultatet av förhandlingarna presenterades hemma i Magilre. Magilre söker sedan dess sätt att återta ön i fråga.

[Torquemada]

Tvi vale för det jobbet!

"Jahaja, fanflykt och snattande av din löjtnants vinförråd... Håhåjaja, jag tror det blir bäst med en lugnande liten session ute på kobben för dig. Ta med dig en tunna att sätta på huvudet, magillernas katapultskötare har varit flitiga på sistone. Vart vill du att vi skall skicka dina kvarlevor?"

Nu måste jag iväg och sköta annat i några dar, men jag återkommer.

[Fraxinus]

KLOMELLISK UTRIKESPOLITIK

Addiaskas ambassadörer är nästan alltid riddare, och det erbjuder ibland problem. Medan de vanligtvis inte har några problem med att umgås med ofrälse utan att bete sig som svin, så har de svårt för utländska adelsmän. Kungamakten i Addiaska är nämligen absolut, och inga adelsmän och förläningar tolereras. En riddare i Addiaska, oavsett vilka hans föräldrar är, måste bevisa sin duglighet i strid innan han får sina sporrar. Sedan kan ha ansluta sig till en eller flera riddarordnar, där han genom duglighet och lojalitet kan stiga i rang. Om han är lojal mot kronan och visar fallenhet för administration kan han bli fogde. Men allt detta betyder intet för utlänningar. En fet adelsmän som baron Drellerud, innehavare av det minsta av Zorakins baronier, som aldrig gjort något svårare än att födas i rätt säng, rankar enligt dem högre än den mest frejdade av addiaskiska riddare, riddar Barlock, vice stormästare i Tronväktarorden, kronans rådgivare och betrodde fogde, dekorerad i otaliga slag och med stövlar av drakormsskinn och mantel av gripfjädrar.

Detta kan i viss mån vara sant. Men åtminstonde Zorakin är inte bara lugnt arvtagande till en titel längre. Allt som oftast brakar inbördeskrig lös om rätten till baronat, grevskap och även hertigdömen. Dessutom börjar staten Zorakin allt mer ta sig uttryck i en meritokrati. Tack var det förhållandevis väl utvecklade utbildingssystemet i landet premieras idag kompetens och bildning väldigt högt. Visst får personer tillhörande mäktiga adels- och hertigätter poster i riksrådet just för att de tillhör en mäktig adelsätt. Men de kan inte längre vara obildade och imbecilla för då konkurreras de ut av folk som är välutbildade och kompetenta och karriärshungriga.

Hertigar i Zorakin är dock nästan alltid mycket mäktiga och rika (undantag finns - exempelvis hertigarna Korp av Likermark!). Liksom markgrevar och grevar (undantag finns även här!). Strider om hertigtroner och grevskap förkommer som sagt dock titt som tätt. I synnerhet i Indarhalvön. En baron Drellerud kan således om han är för fet, lat och okunnig snart se sig stå utan baronat...och sannolikt ligga död på ett slagfält.

Ordnar är även i Zorakin en mycket viktig funktion. Närmast politiska. Och då kassorna ständigt är i ebb hos adeln uppmuntras deras yngre förmågor att söka legotjänst i någon krigshärd eller gifta sig rikt för att på så vis omfördela rikedomar. Vissa lågadliga familjer låter rent av gifta in sig med något handelshus.

[Mikael]

Har Ransard ockuperat Klomellien? Låter som du tänker på Jorduashur?